”Look she's waking up. Hello, honey.” viskade Rick, min låtsas pappa, och jag kisade med ögonen mot det starka ljusrören ovanför mig. Jag förde mina händer till ansiktet för att gnugga mig i ögonen då jag stötte i en slang som var fast tejpad under min näsa. Vart var jag någonstans? Jag började kolla mig omkring och fick syn på tre par oroliga ögon. Vi alla befann oss i ett rum som var läskigt likt ett sjukhus rum, sterila väggar med någon riktigt dålig tavla mitt på väggen. Runt om mig stod flertal maskiner och pep och så fort jag började röra på mig så stramade det till i sladdarna och pipen blev tätare. Jag öppnade munnen för att säga något men mamma avbröt mig.

”Prata inte gumman.” sa mamma oroligt och jag kollade på dom. Rick såg sliten ut i sin kostym precis som om han kommit från jobbet, hans brunetta hår var bakdraget i något slags vax och såg väldigt presentabel ut. Min lillasyster Jonna såg vätt skrämd ut precis som om hon sett ett spöke. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en hästsvans och hennes gröna stora ögon stirrade på mig. Jag gav henne en mörk blick innan jag gick över till mamma som såg minst lika sliten ut som Rick om inte värre. Vad var det som pågick? ”Gumman, kommer du ihåg vad som hände?” fortsatte mamma och jag kollade oförstående på henne och hon nickade sorgset. ”Du var i en bilolycka gumman, kommer du inte ihåg det?”

”A what!?” sa jag högt. Eller i alla fall trodde jag att jag sa det men det enda som kom ut genom min mun var luft och ett stön. Jag stängde genast munnen igen och tog mig för halsen. ”Vad har hänt med min röst!?” försökte jag igen men nu kom det inte ens ut ett stön.

”Sluta, hjärtat. Dina stämband är förstörda, du kan... du kan inte prata.” mamma såg extremt sårad ut över att inte höra min röst. ”Du slog i strupen när ni crashade...” fortsatte hon och jag förstod inte vad hon pratade om för crash.

”Vi!?” mimade jag så tydligt som möjligt efter att ha insett att jag kommer inte få fram ett ljud om det så gällde livet. Mamma kollade olyckligt upp på Rick som gjorde en grimas.

”Darling, don't you even remember that you were with your friends at a party?” frågade han tveksamt sedan. Jag försökte tänka efter och jag kom ihåg en fest, med Mindy, Cece, Lauren och vi skulle ta oss hem efter midnatt. Men efter det var allting svart, jag kollade upp på Rick igen och nickade. ”Well, you guys was in a car accident when you were getting home.”

”Are they alright?”

”Bells, your the only one who survived.” Rick kollade smärtsamt mot mig och jag började skaka på huvudet. Nej, nej, nej.... Detta händer inte, inte mig, Isabella Grahm... Om det var någon som skulle dö i den så skulle det vara jag.

”I see that you are awake for the first time since last week.” en blond kvinna med sjukhus rock kom in i rummet med en massa papper i handen. ”You seem to be just fine. Your values are great and you should be just fine. I think we will be keeping you here til the morning. Then you can get home into your own bed.” pladdrade hon på med sin ljusa stämma och jag kollade skräckslaget på Jonna. Jag kände tårarna falla ner för mina kinder. Mina kompisar... var döda? De dog? Men inte jag? Jag kände min underläpp börja darra och snyftningarna kom fram allt oftare och små stön som jag försökte forma till ord. Varför hade inte jag dött!? ”I'm sorry about your loss but you need to rest, I know it's horrible that you can't speak but we are working on it and right now... You have to rest. If mum and Rick could come with me for a moment.” sa sköterskan och föste ut mamma och Rick framför sig. Min underläpp började darra utav rädslan av att vara ensam här och för att jag inte riktigt fattade vad som pågick.

”Jonna, kommer du?” frågade mamma och jag kollade skräckslaget på henne igen. Våga inte lämna mig ensam... tänkte jag mentalt för att få henne att stanna. Jag ville inte vara ensam, det var ju inte direkt så att jag skulle kunna somna nu i vilket fall som helst.

”Gå ni före, jag stannar ett tag till.” sa Jonna och mamma nickade och stängde till dörren efter sig. Jag försökte svälja gråten som stod mig enda upp i halsen. Först nu rörde sig Jonna närmare mig och satte sig ner på stolen bredvid mig. ”Du ser hemsk ut.” sa hon med ett stänk utav humor i rösten. Jag grimaserade och hade gärna slagit till henne nätt om jag hade nått henne. ”Jag är glad att du lever, vi kanske inte alltid kommer överens och ibland snor du allt för ofta mina grejer men jag trodde att jag skulle... Jag fick total panik när jag hörde att du var med i olyckan.” hon bet sig lite i sin underläpp innan hon fortsatte. ”Jag tror till och med att mamma lade i morfin i mitt vatten för att lugna mig.” sa hon och höjde ögonbrynen som om det vore en bra förklaring till hennes plötsliga lugn.

”Vad hände?” hon förstod mina läpprörelser och hon började fibbla lite med kanten på hennes t shirt.

”Ni var fulla och körde hem. Vad tror du? Alla pratar om dig i skolan som om du hade änglavakt men jag tror inte någon riktigt bryr sig.” sa hon och lekte lite med sitt armband hon hade på höger arm. Jag kände igen det, jag gav henne det i julklapp förra året. Det var en silverkedja med ett hjärta där det stod 'Love' på. Hon kollade sedan upp på mig igen.

”Jake?”

”Va?” hon rynkade pannan i djupa veck för att koncentrera sig på mina läppar.

”Jake?” försökte jag igen.

”Aah, Jake... Honom kan du ju lugnt glömma. Han har inte ens varit här och hälsat på dig. Jag tror till och med att han har börjat dejta Cara i er parallellklass.” Jag kollade ner på det ljus blå täcket jag hade över mig och jag kände mig smutsig. ”Jag ska försöka få ut dig till i morgon, jag lovar, sis.” hon tog tag i min hand och min blick flög upp till hennes ansikte. Hon såg medlidsam ut. ”Du ser faktiskt hemsk ut.” hon lutade sig sedan tillbaka i stolen med en suck och lutade huvudet rastlöst tillbaka huvudet. ”Det är konstigt att det bara är jag som pratar. Just nu skulle du gett mig en uppläxning om vems skor jag använde...” hon pausade och jag kollade över kanten och gav henne en blick med höjda ögonbryn. ”Skojar du? Ska du inte ens försöka skälla ut mig!? Du kanske slog i huvudet också när...” hon stannade upp i sitt skämt och jag grimaserade igen. ”Förlåt... Det är nog förtidigt att skämta om det, eller vad tror du?”

”Tror du!?” hon skrattade bara åt min blick och reste sig upp och gick bort till bordet där hon lämnat sin väska.

”Okej, så eftersom du ska spendera tjugofyra timmar till här i detta dårhuset så kan du behöva lite uppmuntran.” sa hon och började rota i sin väska. ”Det senaste numret av Cosmopolitan.” hon drog fram en tidning med lila omslag där Leighton Meester var som omslagstjej. Hon lade den på mina ben innan hon fortsatte rota. ”How to lose a guy in ten days och The Holiday.” fortsatte hon och tog upp två dvder och lade dom ovanpå tidningen. ”And like the cherry on top... trummvirvel... Choklad doppade popcoooooorn.” sa hon och drog fram mitt favorit godis. ”Jag har ingen aning om det är tillåtet här inne så vi är på den säkra sidan och gömmer dom innan jag går. Pappa skickade en hel kartong med dom för någon dag sedan då han lämnade London.”

”Var pappa i London?” mimade jag och hon skakade förvirrat på huvudet och började gräva i väskan igen. Denna gången tog hon upp ett litet college block och en liten rosa lurvig penna och räckte fram till mig. Jag tog emot dom och skrev av samma mening som jag försökt mima.

”Ja, han var här i några dagar men du vet hur han är... Kan aldrig vara på ett ställe mer än tre dagar och stack i går eftermiddag. Men han lämnade massa svenskt godis hemma och jag lovar att inte käka upp allt innan du kommer hem.”

Mamma och pappa hade skiljt sig när jag var sju år och Jonna var fyra. Vi visste inte riktigt om det berodde på pappas ständigt resande eller om mamma faktiskt varit otrogen. Det är något vi aldrig fått riktigt veta. Men enda sedan dess hade Jonna och jag varit så nära som systrar kan bli, jag har fått hålla om henne när hon gråtit för mamma hade varit för upptagen med allt annat. Och efter elva år utav konstant övervakning över Jonna så hade mamma fortfarande inte riktigt lärt sig att det går inte att lämna barn hemma i två veckor utan uppsyn. Som tur var så har Rick kommit in som en fördel i familjen och när mamma var ute på inrednings uppdrag så höll Rick oss i ett stramt koppel som innehöll tider att vara hemma, läxor och sysslor.

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande när dörren öppnades igen och Jonna var snabb med att gömma godiset under mitt täcke.

”Time to go, kid.” sa Rick och kikade in genom dörren. ”I'll be picking you up tomorrow morning before I go to work. Your sister will be home with you.” Jag nickade bara och log lite stelt mot honom.

”Tack, syrran. Jag slipper uppenbarligen skola i morgon på grund utav dig.” log Jonna och blinkade med ena ögat innan hon skuttade ut genom dörren.

”I'll see you tomorrow.” sa Rick och log mot mig och jag nickade bara. När Rick gått ersattes hans plats med den kvinnliga doktorn som kollade mina värden och stack mig med nålar. Det var tur att jag inte hade nålfobi som vissa utav mina vänner har... Hade. Jag kunde inte fatta att... Dom var borta. Mina närmsta tjejkompisar som jag delat allt med. Min underläpp började darra igen utav tanken att leva utan dom. Vem skulle jag nu klaga hos? Eller gråta ut hos? Tårar började välla ner för kinderna. Jag känner på mig att även om jag någonsin blir normal igen så kommer mitt liv ändras. Även om jag vill det eller inte. Medan doktorn fortsatte pilla med nålarna och tog bort slangen under min näsa så lutade jag mig bakåt och försökte tränga bort alla tankar om verkligheten och bara försvinna ner i en dimma som jag mjukt sjönk ner i.

+10 Kommentarer kanske vi kan börja på? ;)

Väntan är över! Första kapitlet är här! ;) Hoppas ni kommer gilla den! :)