”Mindy! Don't you dare get into that car!” Vi hörde Carter ryta åt sin flickvän och och hennes blonda hår flög i vinden då hon svängde hastigt om.

”You don't own me, Carter!” sluddrade hon rytandes tillbaka.

”You're all wasted! Who is going to drive!?”

”I am!” sa jag och fnittrade till. ”I'm not that wasted, I just took...” jag började räkna ciderflaskorna jag hållit i under kvällen och jag insåg att det blev några stycken.

”Yeah, right. As if the redhead even can walk straight!”

”Hey!” utbrast jag förolämpat. ”Come on, Mindy. He's a douchbag.”

”Slut!” skrek Carter och jag svängde arg om.
”What did you call me!?” fräste jag. ”You are the only cheap thing around here!”

”No, I'm not.” sa han och fnös till.

”Okay, I was wrong. You're for free. Sorry, Carter I forgot that everything about you is for free when you just ask for it!” Jag drog ner min kjol som hade börjat kasa upp för mina lår då jag gick fram och tillbaka för att skälla ut Carter som nu var tyst och stirrade stint på mig. Jag hade kommit på honom med en annan tjej för någon vecka sedan och han hade bett mig att hålla tyst. Vi har känt varandra sedan vi gick på mellan stadiet tillsammans men vi hade glidit i sär, och när jag såg honom så förkrossad när jag såg honom utbyta saliv med någon annan fick han mig att lova att inte berätta. Speciellt inte för Mindy, som hade varit tillsammans med honom i ett och ett halvt år. Jag visste att jag skulle vinna detta bråket med honom, och någonstans där inne visste han det också om han inte ville att hans flickvän skulle bli hans ex dom närmaste minuterna.

”Come on, girls. Let's get out of here.” konstaterade Cece.

”I'll drive!” utbrast jag glatt och Cece slängde sina bilnycklar till mig.

”Just be carefull.” sa Cece roat och log mot mig innan hon hoppade in i passagerarsätet och jag i förarsätet medan Mindy och Lauren satte sig i baksätet skrattandes.

”Burned!” utbrast Lauren. ”What do you have on him that made him stay quiet?”

”Nothing, I guess he just...” började jag ljuga med ett leende på läpparna som avslöjade att det fanns mer till historien. ”... I think he just is tired of the fighting.”

Jag satte mig käpprätt rakt upp i sängen och kollade mig skrämt omkring. Jonna satt på andra sidan av sängen med benen under henne och kollade på mig. Mina ögon var uppspärrade utav rädsla och jag kände att hela jag var svettig efter drömmen.

”Du skrek. Så jag kom in för att väcka dig.” viskade nästan Jonna fram och kollade på mig. ”Vad drömde du?” en liten nyfiken ton kom fram i hennes röst och kollade sig omkring. Hon fick syn på mina väskor som låg på golvet och hon gick fram till en utav dom och började rota. När hon inte hittade det hon sökte i den, gick hon över till nästa. Hon kom snart tillbaka till sängen med blocket och pennan och tände min sänglampa innan hon räckte fram sakerna till mig. Jag kollade tveksamt på henne innan jag kollade ner på ett vitt papper och började skriva.

”Vem var det som körde bilen?” skrev jag och hoppades att jag inte visste svaret. Hon kollade upp på mig och hade hoppats på att läsa svaret på hennes fråga, inte en ny fråga. Jag höjde mina ögonbryn då jag väntade på ett svar och jag såg på henne att hon velade mellan att ljuga eller att säga sanningen. ”Jonna!” mimade jag och stirrade på henne tills och suckade.

”Du drömde om olyckan?” hon kollade tveksamt på mig och jag nickade. ”Svaret på din fråga är ja, det var du.” Tystnaden föll över oss och jag försökte att hålla ihop mig själv. Jag var anledningen till att dom dog. ”Men det var inte ditt fel att ni hamna i olyckan.” Jonna avbröt tystnaden och jag kollade tvivelaktigt på henne. ”Personen i andra bilen körde alldeles för fort på halt väglag och körde över på er sida. Du slog i halsen i ratten.” och kollade ner på täcket och suckade. ”Mamma hämtar oss om en och en halvtimme, jag har lagt fram ett par svarta jeans och en topp, tillsammans med ett par skor på din fåtölj.” jag nickade och tog mig ur sängen för att gå till badrummet men innan jag kunde stänga dörren så hördes Jonnas röst. ”Tror du att du får tillbaka rösten?” Allt jag kunde göra var att rycka på axlarna. ”Tror du vi måste lära oss teckenspråk?” Jag skakade snabbt på huvudet. Jag tänkte inte lära mig teckenspråk! Duschen var riktigt skön och jag fick även tillfälle till att även kolla över mina stygn som sköterskan sagt åt mig att täcka den kommande veckan innan jag hoppade in i duschen. Jag tror nog det var något utav det äckligaste jag gjort på mig själv innan och det var att rengöra stygnen som skulle försvinna utav sig själva. Det tog cirka tjugo minuter att duscha och snart gick jag ut och hittade ett par svarta stuprörs jeans och en fin topp till. Jonna hade valt ut ett par stövletter till outfiten och jag tog på mig allt innan jag fönade håret och sminkade mig.

”Izz! Mamma är här!” hörde jag nerifrån och jag kollade mig en sista gång i spegeln och lade mitt rätt så långa rödbruna hår över högra axeln innan jag gick ut från badrummet och tog mig ner till hallen. Jag slängde på mig kappa och låste sedan dörren efter mig och hoppade in i bilen där mamma och Jonna satt och väntade.

”Vad fin du är, Isabella.” sa mamma och log mot mig då jag grimaserade över att jag hade råkat sätta mig för snabbt. ”Gör det ont?” Jag nickade och hon kollade oroligt på mig. ”Detta varar bara i två timmar sedan får du hem och vila.” försäkrade hon mig och jag nickade igen innan jag suckade djupt och såg att vi kom ut i trafiken som var på väg in i centrala London. Jag kom och tänka på något som jag glömt och fråga, jag petade på Jonna som vände sig mot mig.

”Papper.” mimade jag och hon höll upp sitt pekfinger mot mig så jag skulle stanna upp ett tag och hon började rota i sin väska. Hon tog fram en liten noteringsbok med mitt namn på och penna.

”Den är din. Jag köpte den i den där söta lilla butiken på fyrtiofemte gatan och eftersom det stod ditt namn på så var jag bara tvungen att köpa den. Se den som en välkommen hem present.” förklarade hon medan jag började skriva ner det jag skulle fråga.

”Vilken dag är det idag?”

”Lördag.” svarade hon och kollade sedan tillbaka ut genom fönstret. Det förklarade trafiken vid denna tiden på kvällen. Snart såg jag folkmassor vara samlade runt alla restaurangerna och jag hoppades verkligen att mamma hade reserverat ett bord.

Mamma parkerade på en tvärgata och vi mötte upp Rick utanför den lilla restaurangen som hette Le Petit. Det var en liten fransk restaurang som var min favorit för de hade så härlig mat och belysningen var låg och romantisk. En dag skulle jag ta hit min pojkvän om han inte redan varit här. Den var inte alls lika befolkad som dom andra stora restaurangerna men det var också en del utav charmen. Vi hamnade längre bak runt ett rektangulärt bord och Jonna satt bredvid mig medan Rick och mamma tog varsin stol mitt emot oss.

”What would you like to drink, sir?” frågade servitören han var ung och sneglade mot mig och Jonna och jag log lite mot honom innan han återgick till Rick.

”A bottle of water, some champagne for us, and for you two, a coke and a cider?” han kollade frågande på mig och jag skakade på huvudet. ”Two cokes?” jag nickade och han upprepade ordern igen innan servitören gav oss menyerna och gick sedan där ifrån. Jag skulle aldrig dricka igen. Det var det som hade satt mig i denna situationen så jag inte ens kunde prata själv. Jag satt sammanbitet och log, nickade och skakade på huvudet när jag skulle men jag skickade små sms till Jonna under bordet så hon kunde säga de små saker jag ville ha sagt fast utan att hon skulle säga att det egentligen var mina meningar som föll ur hennes mun. Jag försökte njuta av maten jag normalt sätt skulle älska men jag kunde inte fokusera mer på det utan tänkte bara hur jobbig denna middagen var medan jag hörde Rick och mamma prata om vår resa i sommar och hur hur glada över att jag var här med dom. De kom in på skolan och jag tog fram min lilla bok som Jonna gett mig och började skriva.

”I want to stay in my class. I don't want to be treated like a disabled person.”

”Are you sure about that?” frågade mamma tveksamt och kollade på mig.

”YES!” skrev jag och hon nickade förstående.

”Okay, but you have to be in group therapy at least.” konstaterade hon och jag höjde på ögonbrynen i chock.

”NO!” mimade jag och hon såg tveksamt på mig.

”Yes, you have to, you need somebody to talk to that's not in the family.” jag bara skakade på huvudet åt hennes mening som bara kom ur hennes mun utan att se att jag inte ville. Jag kollade desperat på Rick som kollade på mig och ryckte på axlarna som om han inte hade något att säga till om. Min blick flög över på Jonna som satt bredvid mig och kollade ner på sin snart tomma tallrik och vägrade ge mig en blick. Mina tänder bet samman då jag vände mig ner mot blocket igen.

”I need some air. Excuse... Or do I need someone to walk for me?” Jonna hjälpte mig upp innan jag tog mig ut genom restaurangen utan att vända mig om, och började gå längs trottoaren ner mot centrum. Det var en stor bar längre fram med balkong utåt gatan där folk stod lutade över räcket och drack sina drinkar medan de skrattade och pratade. Jag kunde inte fatta att min mamma var så kort synt så hon inte insåg att jag inte behövde terapi utan jag behövde tid att smälta allt.

”Izz!” hörde jag bakom mig just i den stunden jag kom precis framför baren med den stora balkongen och jag svängde om för att se Jonna springa ikapp.

”No!” hörde jag uppifrån och just då jag kollade upp för att se vad som pågick där uppe föll något blött över mig och dränkte ner min kappa, skorna och mitt hår. ”Look what you did, you jerk! Go down and apologize!” hörde jag ovanför mig där jag stod på trottoaren som fast frusen då jag kände alkoholen rinna ner över min panna och in genom mina kläder. Mysigt!

+15 Kommentarer till nästa del! :)

Tack till er alla som gjorde att det blev rekord igår! 139 unika besökare! 139 pussar på er alla! ;*