Vi satt i soffan igen och jag kände att trots vi bara satt en halv meter ifrån varandra kunde det lika gärna varit tusen mil ifrån. För det kändes som att vi var längre ifrån varandra än någonsin. Jag hade inga tårar kvar längre och satt helt känslolös och stirrade rakt framför mig när jag öppnade munnen för att dra in luft och börja prata. ”I didn't tell you the whole story about how I got myself into the treatmentcenter. I didn't try to kill myself in the library, but I tried twice. And I failed,” sa jag och skrattade bittert. ”I'm here right?” sa jag ironiskt. ”Do you remember when you said you liked me? The same day the thing in the park happened?” han nickade sammanbitet. ”I liked you... I had a crush on you.” jag såg att han ryckte till lite av ordvalet och jag skakade bara besviket på huvudet. ”I was so happy when you said that you liked me. You were the first one even talking directly to me. I thought that you would be different, that you were the one who was going to be my saviour in my so pitty called life.” jag suckade trött och kollade upp mot honom där han satt stel. ”But I was obviously wrong.” sa jag med hård ton och började leva mig in i min egna historia. ”You crushed me, like a little bugg.” han hoppade till utav mitt ordval och kollade oroligt mot mig. ”How could this eleven year old boy, hurt me more than anyone else? He didn't even cared if I lived...” jag kände att historien tog över mina känslor och jag kände att min röst var hämndlyster och iskall. ”... Mum found me in the bathroom that night trying to drown my self in the hottub. I failed, and I swore that I would make you feel misserable. That I wanted to make you feel just as bad as I did. That you would feel like just as little and powerless as I did.”
”I don't get it...” stammade han tveksamt och jag vaknade upp ur mina egna mardrömmar. ”You coloured my hair purple? Was that your revenge?” jag började skratta bittert.
”Oh, that was just some things I've alway wanted to do to you but there was a reason why I slept with you that night. I wanted you to feel loved. So I could rip your heart out like you did with me, once, twice and, and you get the picture. I wanted you to feel just as bad as I did ten years ago. That. Was my revenge.” jag suckade och tog mig ur vårt förflutna och började blicka tillbaka på de senaste veckorna vi haft tillsammans. ”But... There is something you don't know. Somethings that mum left out. My conversation with Harry for example.” jag spände mina käkar för att inte börja gråta. ”When he told me that you fell for it... I... I,” jag kunde inte kämpa emot tårarna längre. ”I felt like I've lost myself. That wasn't me, maybe ten years ago but now... No, it wasn't me at all. I couldn't go through with it and... When we had our talk in your appartment, when you touched this.” jag pekade på mitt nu synliga ärr. Jag hade inte burit armbanden på ett bra tag och jag tror att det berodde på Nialls ständiga beröring där som gjorde att jag kunde visa mitt ärr som jag önskade aldrig funnits. ”I saw this really sweet, caring guy who would do anything to make this right. To make me feel special and trying to make this better again...” jag kunde inte fortsätta och snörvlade lite. ”I fell in love with you that night.” jag försökte ta bort tårarna som rann ner för mina kinder men de ersattes direkt med nya. ”I love you. And not because you are famous or having a really flashy car or singing like an angel. It's because you are the one I was hoping you were ten years ago. It's because you're the guy that I want to spend my... I don't want anything else.” jag snörvlade och kände att jag klarade inte av att prata längre. Jag kollade upp genom tårarna för att kolla på honom. Det var svårt att se men han grät också och när han reste sig upp skapades ett litet hopp inom mig att kanske, bara kanske, han skulle bortse från allt och bara tänka på vad jag precis sagt. Att jag vill inte ha något annat, jag kunde vara fattig bara jag hade honom. Men mitt hjärta sjönk som en sten när han gick med rask takt ut genom ytterdörren och drämde igen dörren bakom sig. Jag sjönk ännu längre ner i soffan och började gråta högt så som jag gjorde när jag var lite. Jag brydde mig inte om att vara så tyst som möjligt utan släppte ut allt. Trots jag hade lovat mig själv att han aldrig skulle få chansen att dra ut mitt hjärta igen så hade han gjort det. Genom att gå ut genom dörren hade han slitit ut mitt hjärta åter igen. Fast denna gången var det värre, han hade inte bara tagit bort hjärtat på mig utan också tagit det med sig ut när han försvann. Smärtan inombords gjorde så ont och jag ville inget mindre än att försvinna. Jag hade ingen anledning att leva längre där jag nu satt och kramade om mina ben så hårt att det gjorde ont bara för att försöka hålla ihop mig själv. Precis som om alla mina kroppsdelar skulle släppa och jag skulle falla ihop. Jag försökte lappa ihop mig själv så gott jag kunde för att resa mig upp från soffan. Mina ben kändes svaga precis som om jag hade sprungit en mil utan paus. Långsamt tog jag mig igenom hallen och in i sovrummet med fortfarande suddig syn och jag visste inte hur länge till jag klarade av att gråta. Tomheten var fullständig och allt jag kunde se framför mig var Nialls ögon när jag berättat allt. Han måste förstå att det var mitt gamla 'jag', jag ville inte såra honom, jag var inte sådan som person som skulle klara av att ha det på mitt samvete. Jag var inte en sådan person som skapade andras olycka. För att jag var starkare än dom. Men just nu kände jag inte mig stark och när jag lade mig i fosterställning kände jag mig som den minsta människan på hela planeten. Jag ville bara att mörkret skulle slutas om mig och svälja mig levande, föra mig bort. Hur kunde mamma skicka det där brevet? Hur kunde hon orsaka sin egen dotter så mycket smärta!? Jag kröp ihop ytterligare när jag kände att det högg till i magen. Det enda jag ville var att Niall skulle vara här, hålla om mig och säga att allt skulle bli bra. Jag försökte torka bort tårarna innan den skulle nudda kudden men så fort jag fick bort en tår ersattes det med en annan som föll ner på kudden och gjorde det mjuka tyget fuktigt. Någonstans mellan att försöka andas normalt utan att hyperventilera och att hålla ihop kroppens delar för att inte trilla ihop så blev jag medvetslös.

Jag vaknade upp igen utan att veta vad klockan var och hur lång tid det har gått men rummet var nu kolsvart och det enda jag hörde var de sista spraken från eldstaden och någon som försökte gå igenom vardagsrummet tyst. Jag kände igen fotstegen precis som om dom vore mina egna. Dörren gled sakta upp och trots jag hade ryggen mot dörren hörde jag hur han tassade in och stängde dörren efter sig. Han gled in i badrummet och stängde dörren efter sig och jag hörde att vattnet sattes igång. Stinget av övergivenhet kändes i kroppen igen och jag kröp ihop ytterligare under täcket och gjorde mig så liten som möjligt. Mina ögon sved efter allt gråtande och slutade göra ont när tårarna började fyllas upp i mina ögon igen. Jag slöt dom då badrumsdörren öppnades och jag kände att tårarna rann ner för mina kinder igen och min andhämtning blev skakig. Han visste att jag var vaken. Spänt väntade jag på att han skulle göra något men det enda jag kände var att sängen rörde sig lite när han kröp ner under täcket och jag kände att mitt hjärta återigen sjönk ner till bottnen. Jag klarade inte av den obehagliga känslan jag hade i magen och jag kände paniken komma krypandes. Istället för att ligga kvar reste jag mig snabbt upp och flög ut genom sovrummet och ut på verandan där jag satte mig på huk och andades så metodiskt som möjligt. Känslan som hamrade inom mig sade till mig att göra vad som helst bara jag slapp den oälskade känslan i det rummet. Den kyliga kvällsvinden var extremt kall och det skulle inte förvåna mig om det var under tio minus grader ute ikväll eller natt. Jag visste fortfarande inte vilken tid på dygnet det var men när jag lade mig ner på det fuktiga trägolvet och kollade upp mot den stjärnklara himmeln. Fukten trängde in i mina mjukisbyxor och t shirt jag hade på mig där jag låg och försökte andas normalt utan att känna trycket som låg över mitt bröst. Jag blundade för att fokusera på att ta mig själv samman och blev förvånad över att ett par starka armar drogs under mig och bar upp mig till en varm bar överkropp. Mina rödsprängda ögon flög upp för att kolla på den jag redan visste skulle vara där. Det förvånade mig att han hade lyckats smyga sig in på mig utan att göra ett ljud. Men hans beröring gjorde att jag började få svårt att andas igen och jag försökte andas metodiskt genom näsan och ut genom munnen. Jag kände ett mjukt underlag under mig när han lade ner mig i sängen igen och lade täcket över mig igen och gick runt sängen. Det enda jag kunde fokusera på just nu var att inte gripas av panik när han lade sig ner i sängen och utan att tänka mer på det kände jag att mina andetag blev skakiga ju mer jag ansträngde mig att inte gripas av panik. Jag vände ryggen mot honom i ett försök att låtsas som han inte var där. Men jag kände att han rörde på sig och jag ryckte till när jag kände att hans nakna kropp trycktes mot min rygg. Han lade en beskyddande arm runt mig och jag kände att mina tårar började rinna ner för mina kinder. Min kropp skakade till när jag försökte andas in och han började nynna på en melodi som jag kände igen men kunde inte sätta fingret på vilken låt men jag brydde mig inte. På något sätt verkade han vara den som lugnade ner mig. Mina trötta ögon slöts och jag gled ner i mörkret som jag ville stanna i för evigt.

+17 Kommentarer till nästa del! :)