Rädsla. Skräck. Ensamhet. Förtvivlan. Var bara få utav saker som låg i atmosfären just nu. Vi hade inte pratat på en och en halv dag nu. Det enda jag gjorde var att sitta i soffan med mina ben tryckta mot bröstet och stirrade stint i den antingen tända eller släckta eldstaden. Niall tog sig friheten till att kolla till den då och då men kollade aldrig mot mitt håll. Jag hade inte sovit på ett dygn för Niall hade flyttat ut till soffan i teve rummet efter natten då han höll om mig. Enda anledningen till att vi inte hade åkt hem var på grund utav den hemska snöstormen som skulle dra över oss inom några timmar. Jag hade inga tårar kvar så jag kunde inte gråta och min kropp var för trött för att ta ut det på mig själv. Allt jag klarade av att göra var bara att sitta här och tänka över allt som jag kunde göra bättre. Jag undrade över varför Niall inte hade skällt ut mig än eller sagt att det vi har är över. Men han har inte sagt någonting alls och det var nästan värre. Jag ville att han skulle uttrycka någon slags känsla i alla fall men allt jag fick när han gick förbi mig var en kall blick. Ibland gick han ut och stannade ute i ett par timmar. Visst var jag nyfiken över vart han skulle men jag vågade inte öppna munnen för det skulle bara komma ut något negativt som skulle förvärra situationen. Niall trodde att jag fortfarande åt men det gör jag inte, jag har inte orkat göra mig en macka på en och en halv dag. Allt jag har levt på var lite vatten för att inte kräkas och luft. Jag försökte hålla ihop kroppsdelarna så gott det gick. Var det verkligen såhär det skulle kännas att vara oälskad? Jag hatade mamma för att inte låta mig berätta och Niall hatade mig. Mina tankar gick tillbaka till Liam lite då och då... Men speciellt Danielle, hon skulle veta vad jag skulle göra. Så när Niall gick ut tredje gången idag och försvann till sin mystiska destination tog jag fram min mobil som hade legat i min väska i två dagar tryckte jag på Danielles namn och signal efter signal gick fram.
”Hey, Ria!” utbrast hon glatt på andra änden och hennes positiva röst lockade fram osynliga tårar och jag började hulka upp snyftningar. ”Ohmigod! What happened!?” jag försökte berätta så gott jag kunde genom snyftningarna och Danielle lade till några instämmande hum i mellan åt precis som om hon förstod allt. ”Wait a second.” sa hon när jag var färdig och jag hörde att hon pratade med någon i bakgrunden och sedan var hon tillbaka. ”Ria, why didn't you tell him before? Of course he are angry with you when he doesn't know what's real and what's fake. Then it is a little bit weird that he haven't called Liam or any of the lads since you left. I don't think he loves you less, Riri. He cares too much, and that's the problem with him. Let him process this and then I think he will come back to you.” fortsatte hon. Jag kollade bara stint framför mig utan att göra ett ljud. ”Ria, are you still there?” jag nickade men insåg att hon inte såg det.
”Yes.”
”I need to go, Liam is taking me out on a date tonight. But be safe and stay strong. I'll be here if you need anything.”
”Okay.” mumlade jag tyst. ”Have fun.”
”We will. Love you.”
”Love you too.” hon lade på och jag släppte mobilen ner i soffan. Jag trodde att det skulle kännas bättre av att höra någon annans syn på det men det kändes bara värre. Ytterdörren öppnades och Niall kom in med en kylig vind efter sig. Han hade ett par vedbitar i famnen och jag reste mig upp för att låta honom vara här. Jag insåg inte hur svaga mina ben var förrän jag ställt mig upp och jag tog tag i soffan för att inte trilla. Men när jag återfått balansen började jag hasa mina fötter ner för hallen för att ta mig till sovrummet. Men hallen började röra sig och jag fick ta tag i det lilla bordet som stod med en vas på. Det var lite sent på kommet och när jag insåg att min hand missade bordet vek sig mina knän och jag slog i golvet utan att hinna dämpa fallet med mina händer så mitt huvud slog i det hårda trägolvet. Ett stön föll ut från min mun men jag förblev vid medvetandet, utan att svimma denna gången. En dunkade smärta kom till mitt huvud och jag reste mig långsamt upp i en sittande position med händerna för huvudet.
”Adriana!” utbrast Niall som fick syn på mig och jag hörde vedbitarna falla till golvet och snabba fotsteg. Jag gnällde till av den hemska känslan jag fått i huvudet och jag kollade ner på mina händer. Blod. Mina fingrar flög upp till min vänstra halva av huvudet och jag gjorde en grimas när jag kände över det inte speciellt djupa jacket i pannan. ”Oh, my god, stay with me, love. I'll fix this!” hörde jag Nialls röst intill mig när han puttade bort min hand och granskade såret. Han lyfte mig från marken och mina ögon spärrade upp utav hans beröring. Men kort där efter satte han mig på köksbänken vid vasken och började badda såret med sårtvätt.
”Aouch.” gnällde jag när vätskan kom in i såret. Han stannade upp lite tills min grimas försvann då han började torka bort resten utav blodet. Jag kände ett rätt så stort plåster sättas på över såret och jag kollade på honom medan han fokuserade på mitt jack.
”Done.” sa han och tog ett steg ifrån mig och kollade på mig. Jag vågade inte möta hans ögon.
”Thanks.” mumlade jag och hoppade alldeles för snabbt ner från bänken då mina ben vek sig igen men denna gången var Niall beredd och fångade upp mig.
”Sit.” beordrade han mig när han satte mig på stolen. ”What have you been eating the last couple of days?” frågade han och jag bet mig lite på insidan av min kind utan att svara. Jag antog min brist på balans avslöjade mig. Han skakade besviket på huvudet och suckade trött medan han gick till kylen. ”You are a hand full, aren't you.” muttrade han och började ta fram någon slags rest ur kylen som han antagligen åt igår. Han kliade sig i håret medan han knappade på mikrovågsugnen och startade den. Han vände sig mot mig och hans ögon synade mig uppifrån och ner. ”Gosh, have you been starving yourself?” jag svarade inte utan kollade bara ner på mina bara fötter. Jag såg i min ögonvrå att han drog en hand över ansiktet innan han vände sig om mot mikron igen och tog ut den nu varma maten. Han lade upp det på en tallrik och gav mig bestick och tallriken. ”Eat.” beordrade han mig och jag kollade ner på pannkakorna som låg på tallriken. Jag kollade tveksamt på honom innan jag långsamt tog upp besticken och skar av en bit av den ena pannkakan och stoppade in gaffeln i munnen. Under tystnad tuggade jag och undvek ögonkontakt men den blonda killen framför mig som granskade mig medan jag åt.
”You don't need to be nice to me.” sa jag med en neutral röst och jag sneglade upp på honom men när jag såg att hans ögon var på mig kollade jag ner på tallriken igen och tog ytterligare en bit i munnen.
”Yes, I do.” sa han kort och jag käkade upp det sista utav den första pannkakan och lät den andra ligga.
”No, you don't.”
”I don't hate you.” sa han och jag reste mig långsamt upp denna gången för att se om jag var mer stabil. Maten i magen hade gjort något positivt i alla fall. Och med säkra steg gick jag till köksbänken och dumpade av disken.
”Maybe not.” konstaterade jag och började knäppa av silverkedjan runt min hals som fortfarande höll i ringen. Jag kollade på den och lade den försiktigt på bänken. ”But you don't love me anym...”
”Don't you dare, finish that sentence!” utbrast han och for upp så att stolen föll till golvet med en duns och han var framme vid mig på en sekund. Hans käkar var spända och man såg att irritationen låg över hans ansikte. ”We may be fighting right now but I will always love you, no matter what.” rädsla flög igenom min kropp av att han skulle försvinna igen. Jag kände ytterligare ett fåtal tårar bränna bakom ögonlocken då jag slöt ögonen i ett försök till att undvika hans blick.
”I don't believe you.” mumlade jag tyst och svalde klumpen jag hade i halsen. När han inte svarade öppnade jag mina ögon långsamt igen. Jag såg honom hålla i ringen och kollade ner på den.
”I do.” muttrade han och hans ögon var låsta på det glittriga föremålet i mellan hans pekfinger och tumme.
”Prove it.” de två orden bara flög ur min mun utan att tänka mig för. Jag visste inte riktigt vad jag ville att han skulle göra.
”What?”
”Prove it.” upprepade jag och kände att jag började få svårt att andas. ”I'm yours.” sa jag med en skakig röst. ”If you want me, I'm yours.”
”I'll always want you.” mumlade han tyst innan han drog runt silverkedjan runt min hals och knäppte spännet igen. Han fixade rätt mitt hår så att kedjan hamnade under till och lät ringen ligga utanpå min tröja. Mina ögon blev suddiga och han lutade sig ner mot mig och jag kände hans händer under på baksidan av mina lår. Mina fötter försvann från golvet och jag drog runt mina ben om hans midja då han satte vände runt och satte mig på bordet. Jag drog bak mitt hår innan våra läppar möttes. Kyssen var desperat och krävande. Den det var som om jag inte kunnat andas på flera veckor och fick äntligen smaka syre igen. Jag tog min enda lediga hand och lade den på hans kind och pressade oss närmare varandra. Kyssen var elektrisk och när våra tungor möttes förvandlades kyssen från desperat till passionerad. Vi behövde varandra. Eller jag behövde honom mer än något annat. Hans läppar vandrade över mitt ansikte och ner över min hals men snart drogs dom åter tillbaka till mina läppar och ett hum kom ut från hans mun och vibrerade hans bröst som var tryckt mot mitt. ”Always.” mumlade han mot mina läppar.

+17 Kommentarer till nästa del! :)

Nu börjar det närma sig sitt slut på denna fanficen! ;/ lite sorgligt dock men vi har i alla fall ett par kapitel kvar och snart kommer det upp en handling om min kommande fanfic Speak som jag hade en tävling om för ett tag sedan! Så håll utkik! ;)