Jag klev ut på det stora taket. Man kan väll lugnt säga att jag var smått yr när jag såg utsikten. Denna gången var jag inte yr på grund utav att jag inte ätit, utan på grund utav att jag var höjdrädd. Jag hade tagit en utav Nialls tjocktröjor som jag nu drog tätare om min överkropp för att hålla värmen i den kyliga vinden. Det var dock en rätt skön höst dag och solen låg på över hela taket.
”Niall.” ropade jag för och tog ett steg längre ut på taket för att se om jag kunde se honom. Jag tog ytterligare några osäkra steg och dörren slog igen bakom mig. ”Niall?” ropade jag igen och tog mig längre ut på taket. Jag såg ett blont huvud sticka upp bakom en ventilationstrumma som var väldigt nära kanten. Mina fötter tvekade ett tag men jag gick långsamt ut mot honom och jag kände att mina händer började fukta sig ju närmare kanten jag kom. Men jag stannade några meter ifrån honom för jag vågade mig inte längre ut. ”When I was fourteen...” började jag och bet mig lite läppen. ”... I got checked in to a treatmentcenter in south London. I was bulimic, I didn't feel good enough and I sat in that room full of strangers and had to tell my deepest secrets to them.” jag suckade och drog tjocktröjan tätare om mig. ”... I just thought how stupid of me to get in that position. I really felt stupid and I promised myself to not let anyone get to me. But when I saw those comments yesterday I kind of fell down in some sort of depression... I think I'm that person who don't gives a damn about what other people say or think of me. But I'm the total opposite, I care... A lot and I know that's stupid of me...” pladdrade jag på men han rörde sig inte och jag stannade upp och kollade ner på mina skor som jag slarvigt hoppat i och struntat i att knyta dom. ”It's not that your words doesn't mean anything... It's just that I have a hard time believing that it's to me you are talking to and not someone else with a super skinny body and a heart shaped face with big brown eyes and puffy lips.” han svängde om med huvudet och han var fortfarande arg.
”I don't care if you're the lockness monster!” utbrast han och hans irländska dialekt var tydligare än någonsin. ”You could be a feet tall with one eye and I still wouldn't freaking care! And it bothers me that you still don't see that I've changed.”
”But I know you've change!” utbrast jag.
”But trust me then!” nästan skrek han. ”Trust me.” upprepade han och jag såg att hans ögon var sorgsna och jag kände själv att en tår rann ner för min kind. ”I'll be the only thing I'm asking for.” det var absolut det minsta han kunde begära och det störde mig att han inte begärde något mer utav mig än att jag skulle lita på honom. Jag bet mig i läppen och nickade långsamt medan jag torkade ilsket bort mina tårar.
”I trust you enought to... come with me to the treatmentcenter...” sa jag och mina käkar var nu spända. Nu fick jag en riktig reaktion från honom och han ställde sig upp och kollade på mig.
”If you really need to go then I will come with even if you don't want me there.” konstaterade han. ”That's how much I care about you.” min underläpp darrade och skulle jag vara helt ärlig ville jag bara krama om honom just nu och inte åka dit över huvudtaget. Jag hade mycket hellre pratat med honom som inte dömer mig och frågar mig dumma frågor som 'skulle du göra om det igen?' eller 'hur mår du nu?'. Han skulle veta hur jag mådde utan att jag skulle ens behöva öppna munnen. Han öppnade sin famn och jag bara längtade att han skulle slå sina armar runt om mig.
”Ehm...” jag blev genast rosa om kinderna. ”Could you step a little closer?” han höjde ögonbrynen och han tog ett litet steg närmare mig. Jag typ sträckte ut foten osäkert och tog tag i hans arm och blundade innan jag kom in i hans famn och min höjd rädsla försvann och jag kände mig hemma. Jag andades in hans doft och suckade tyst för att sluta gråta. Niall lutade sitt huvud mot mitt och pussade mitt huvud i mellan åt undertiden han strök mig över ryggen lugnt och metodiskt. Jag försökte öppna ena ögat men ångrade mig genast när jag såg höjden och tryckte mig hårdare mot Niall.
”You are afraid of heights...” det var mer att han konstaterade det än en fråga.
”Yeah...” pep jag tyst. Han bände loss mina armar från honom och tog mina händer och började dra mig ut mot kanten där han suttit innan. ”Please don't...” gnällde jag.
”Do you trust me?” frågan var oskyldig men hade en underton i sig som var vass.
”Yes.” Han drog mig ner vid sidan om honom och lade sin arm runt mina axlar.
”Okay, then. Open your eyes.” jag kisade med ögonen innan jag vågade öppna ögonen och det var inte så hemskt ändå. Vi kunde se hela London här uppifrån. London eye och Big Ben tornade upp sig längre bort och alla villa områdena där Liams hus var någonstans.
”We should go though if we are going to south London.” konstaterade Niall bredvid mig och jag la min hand på hans ben och höll kvar honom innan han skulle få chansen att röra sig.
”No, I'd rather talk to you instead of some stranger.” konstaterade jag.
”But I'm no doctor.” sa han tveksamt.
”No you're better... My boyfriend.” han skrattade till och kollade ner på mig och böjde sig ner och pressade sina mjuka läppar mot mina. Han nafsade lite i min underläpp för att jag skulle sära på läpparna och det gjorde jag. Hans tunga kolliderade med min och jag lade en hand om hans nacke och tryckte mig så nära som det gick. Han sög lite lätt på min läpp innan han släppte.
”I love you.” viskade han och det var nu andra gången jag hört det någonsin från honom. Jag log bara stort och kysste honom mjukt igen.
”I... love you too.” mumlade jag tillbaka och blev genast generad. Han skrattade till lågt och drog mig in i en kram. Jag kände hans händer vila på min svank och de gled bara längre och längre ner. Vilket fick mig att börja fnittra när han nu hade dom över min rumpa. ”Where's your hands, Horan?” frågade jag roat och han började också skratta.
”On my girlfriend buttom because I got so excited when she told me that she loves me.” sa han och log brett. Man såg sedan att han blev allvarlig igen när han tänkte. ”I'm sorry about your mum.”
”You just ruined the perfect moment.” sa jag och suckade till. ”But yeah, I have to get over there and get my stuff.”
”I'll come with.” sa han allvarligt och jag nickade. Han reste sig upp och drog upp mig och jag blev darrig på benen. ”You alright?” frågade han oroligt när jag tog tag i honom.
”Yeah, I think it's just the height.” sa jag och han la en arm runt mina axlar och ledde mig tillbaka till dörren. Han drog ner handtaget och ryckte i dörren som inte gick upp.
”What...? This door is never locked!” utbrast han och drog lite extra.
”You are joking with me right?” sa jag tveksamt och kollade på honom. Men jag såg att han började bli allvarligt orolig. ”We are locked out!?” utbrast jag och tog mig för huvudet. ”You got your cell with you?”
”No! I left it in the bed when I stormed out before, Adriana. Let's take yours.” sa han nu med lätt panik i halsen och jag började tänka efter vart jag lagt min mobil. Jag började rota i fickorna med paniken i halsen. Mina ögon lyftes sakta mot Nialls ansikte. ”Oh, my god. We're going to die out here. Seriously!” jag började gå fram och tillbaka. ”Detta händer inte, skojar du med mig, du har gjort så vi är utelåsta, nej, nej, nej.”
”Adriana, Adriana.” han tog tag om mina axlar med ett roat leende på läpparna. ”First, I had no idea what you just said. And second,” fortsatte han och tog fram en nyckelknippa. ”...I'm joking with you, I've got keys.” sa han och log mot mig. Jag slog till honom på armen.
”Seriously, Niall. I swear, you are going to be my death! I was most certain of that we would die out here for a second!” utbrast jag. ”Arrrrh! God, I hate you right now.” sa jag medan han låste upp och öppnade dörren åt mig. Han gick efter mig och skrattade hela vägen ner.

”Hello?” ropade jag in i lägenheten innan jag tog mig in för att kolla om kusten var klar. Ingen var hemma. ”It's all clear!” ropade jag ut genom dörren till Niall som sedan kom in. ”Start pack stuff up in my room, I'll just write a note.”
”But how do I know what you want?” ropade han när han insåg hur mycket grejer jag hade på mitt rum.
”Guess! I'll help you soon.” ropade jag tillbaka och tog fram ett papper och började skriva. Jag skrev under med min signatur och gick sedan och började leta efter några kartonger jag skulle använda. Vi packade ner mina saker så som foton, filmer, böcker och det allra mest nödvändiga. Niall suckade trött när jag kom tillbaka med min sminklåda från badrummet och jag antog att han tänkte det uppenbara. ”I think we're done here.” sa jag nu och kollade runt omkring mig i rummet en gång till innan jag tog en utav lådorna och Niall tog den andra. Jag kollade en sista gång i garderoben som nu var tom på skor, väskor och kläder. Detta kändes konstigt men ändå, vad annars skulle jag göra? Uppenbarligen var jag lika död för mamma som pappa var för henne då de skiljde sig.
”You coming?” frågade Niall och väckte upp mig från mitt dagdrömmande.
”Yeah, it's just... weird.” sa jag innan jag tog mig ut i vardagsrummet och kollade till det lilla brevet jag skrivit så det låg på rätt plats. Jag drog av nycken ur nyckelknippan och lade den vid brevet och stängde igen ytterdörren bakom mig och gick efter Niall ut till bilen. Bilfärden var tyst och det enda man hörde var radion som var på låg volym och spelade Live while we're young vilket fick Niall att le lite medan han körde vänster in på huvudgatan i Lodnon. Mina tankar gick ständigt tillbaka till brevet och jag kände mig lättad men på samma gång väldigt ledsen. Hon är min mamma och hon beter sig som en främling...

Mrs. Lloyd
Du slutar med omedelbar verkan att vara min manager och jag ber dig skicka över alla papper och kontakter till min mail adress. Jag vill även ha New York flygbiljetten och papperna till detta så snart som möjligt. Jag vill även att du överför alla mina pengar som jag har jobbat ihop som statist till mitt konto. Du har inte längre någon behörighet till dom.
Med vänlig hälsning, Adriana Lloyd.

Mamma,
Hur mycket du än hatar mig för något jag inte gjort så kommer jag alltid vara din dotter. Det är i alla fall vad jag har intalat mig själv de senaste dagarna. Men när jag vaknade upp idag efter jag svimmat och fick höra att du inte ens hade brytt dig...? Man kan väll säga att du besparar mig mycket tänkande genom att skita i din plikt som mamma. Du sa till mig att du inte ville förlora mig till Niall eller något sådant här... Men jag kan gratulera dig... Du har förlorat mig.

/ Adriana

+18 Kommentarer till nästa del! :)