Jag klev in i hallen med fortfarande handen för näsan men lät den lätta lite för att känna att det inte var så farligt längre. Min hand föll längs min sida medan jag in i det nerkylda rummet och jag korsade mina armar för att hålla värmen. Fönsterna var öppna på vid gavel och de långa vita gardinerna gungade i takt med vinden. Fönsterna var gammeldags och var rätt långa vilket tog in en hel del ljus utifrån. Hela lägenheten var rätt gammaldags men hade en modern inredning så som en ungkarlslya skulle se ut antar jag väll. Jag vände mig om för att kolla på Niall som stod tyst och lutade sig mot dörröppningen till köket.
”It doesn't smell anymore.” sa jag och skrattade nervöst till och jag såg att han inte direkt var på skoj humör.
”The tomato juice helped a bit actually and I've had it like this,” han pekade på fönsterna som stod öppna.”... since last night.” jag drog bak en slinga utav mitt hår som hade slitit sig i en vindpust. ”Is it cold? I could close them.” erbjöd han sig och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Detta var riktigt pinsamt för våra samtal gick inte så här snällt till normalt sätt. Men utan att invänta ett svar stängde han igen dom tre stora fönsterna och jag stod som förstelnad hela tiden och kollade mig omkring. Det stod två soffor mot varandra längre bort i vardagsrummet, ett brunt soffbord och en stor platt-teve som hängde på väggen ovanför en hel del spel konsoller. Några meter ifrån sofforna stod ett foosball bord i rummets mitt. ”So spit it out. Why did you come here?” sa han nu trött på att gissa och jag blev genast nervös.
”Ehm...” jag bet lite på min tumnagel. ”I-I... I came here to say I'm sorry.” han höjde på ögonbrynen och det var först då jag faktiskt vågade kolla på honom på riktigt. Han hade sparat en liten lila slinga på sidan av luggen och jag kunde inte låta bli att le men jag vände ner huvudet igen.
”You shouldn't be the one apologizing, you know.” sa han och gjorde en gest som erbjöd mig en plats i en utav sofforna. Jag satte mig ner i en utav dom och han satte sig i den andra mitt emot mig. Hans blåa ögon sökte mina ögon men jag vägrade möta dom. ”Would you like so tea? I was about to make some when you rang.” jag bet mig smått i läppen men nickade.
”That would be nice.” sa jag och log lite. Han reste sig snabbt och när jag följde honom med blicken lade jag märke till alla tavlorna som hängde på den andra väggen. Massa bilder på killarna och han själv med övriga vänner. Han kom tillbaka med två koppar och gav den ena till mig. ”Thanks.” jag tog av mig min jacka nu eftersom det hade blivit lite varmare i rummet. Jag rättade till mina armband som hade kasat upp då jag dragit av mig jackan.
”So why did you come here?” frågade han efter ett tag och hans ögon var nu i kontakt med mina.
”Harry...” började jag och han fattade vart jag var på väg. ”He told me something that... I wanted to know was true or not.” fortsatte jag besvärat medan jag lekte med mina färgglada armband som rasslade mot varandra.
”And what did he say?” frågade han nu trots jag visste att han visste exakt vart jag letade efter. Jag kollade osäkert på honom.
”Is it true?” var det enda jag fick fram. Han tog lugnt och metodiskt en slurk ur sitt te och kollade på mig och log lite svagt.
”Yes.” sa han sedan och han blev lite rosa om kinderna.
”How come...?” min röst tonade ut för jag förstod inte riktigt.
”It's not because of guilt, Adriana.” började han och jag tog en sipp på min kopp. ”Well, I'll always feel the guilt but I think that when I first layed my eyes on you. On the set you appealed to me and when I realized that it was you. I knew you'd never understand och feel the same way. Because of the things I've done to you.”
”If I said that I have no idea what I am feeling for you?” frågade jag och bet mig lite i läppen medan jag pratade.
”Then I would say that it's okay that you don't feel the same way.” sa han och ryckte på axlarna. ”It's really simple. Because we don't really know each other that well as we should do after spening a couple of years together in that school.” både han och jag skrattade till lätt. ”But maybe we should, I don't know, try get to know each other?” jag kollade ner på mina skor ett tag för att tänka.
”I'd like that.” sa jag och nickade långsamt och log mot honom. ”I like your hair by the way. You was doing the right thing taking it back to blonde.” sa jag och skrattade till och han kollade ner på sina skor och log.
”You pretty much owe me to teach me how to make that disgusting bomb.” sa han och kollade på mig igen.
”Not until you tell me what you did to my soda.” fortsatte jag med ett leende på läpparna. ”Deal?” frågade jag och sträckte fram handen för att få ett handslag som fastställde det. Han tog den och skakade till den och hans ögon gled ner på våra händer.
”What's that?” frågade han nyfiket och tog sin andra hand och var på väg att ta min handled men jag han dra undan den och drog ner armbanden utan att säga något. Jag var rädd för att han hade sett det och jag höll mina ögon på honom för att hoppas på att han skulle släppa det och gå vidare. Jag hade inte lagt märke till att jag höll andan förrän jag andades ut när han reste på sig men jag ångrade det genast när han satte sig ner på knä och tog tag i min hand. Hans hand var rätt mycket större än min och värmde mina kalla händer. ”May I?” frågade han och kollade upp på mig. Jag tvekade ett tag men suckade sedan efter ett tag och nickade. Han vred på min arm och jag höll min blick på hans ansikte för jag visste vad han skulle få se. Ögonen vidgades när han såg vad jag hade försökt gömma och jag kollade nu ner på min handled. Det igenkännliga ärret som jag hade burit i åtta år nu fanns fortfarande kvar som om det vore igår det hamnade där. Över ärret hade jag tatuerat in ordet 'Stronger' för att skymma ärret så mycket som jag kunde. Men trots det så var jag tvungen att skymma det med armband. Hans pekfinger gick över ärret och jag ryckte till utav beröringen som jag inte var van vid just där. Han kollade sedan upp på mig.
”Did I...?” hans ögon var tårfyllda medan jag gav honom en uttryckslös min. Skulle jag ljuga för honom? För att få honom att må bättre? Men jag nickade och jag såg hans plågade ansikte.
”The librarian found me unconscious at the back of the library with scissors in my hand the day you spread all the photos of me naked in the locker room.” jag kollade ner på armen och suckade tungt. ”It was my first time doing any kind of self harm and I cut to deep.” jag pressade ihop läpparna och försökte stänga ute pappas besvikna blick på mig när jag vaknade upp på sjukhuset. Han hade flugit dit för att vara vid min sida och allt jag såg i hans ögon var besvikelse. Jag hade nästan glömt bort Niall tills han började röra på sig igen.
”First time? Have you done... Anything else?” jag log lite lätt och skakade på huvudet.
”I was about to die, because of blood loss. That was also the day my mum decided that I couldn't go back to school after forcing me to go for years.” skrattade jag bittert och jag blev förvånad över att han reste sig upp och sträckte ut sin hand i hopp om att jag skulle lägga min hand i sin. Efter ett tag tog han min hand utan att fråga och jag reste mig upp och utan förvarning kramade han om mig. Jag var smått obekväm i situationen men tillsist mjuknade jag upp och omfamnade honom. Hans armar gjorde större tryck på mig och jag la huvudet på hans axel och andades in hans varma doft.
”I am so so sorry.” mumlade han mot min nacke och jag kände att något blött landade på min bara hud vid nyckelbenet.
”What's done is done.” sa jag och drog mig ur hans grepp och jag bet mig lite i läppen medan jag kollade på honom.
”I know but I still feel guilt. It gets worse.”
”Should I lie?” frågade jag tveksamt.
”No!” nästan skrek han och jag backade bak ett steg. ”No. I want you to tell me.” sa han lite lugnare och tog ett steg närmare mig och slöt upp dom centimetrarna jag hade backat och han tog min arm i ett stadigt tag och drog upp den för att kolla på mitt ärr igen. Jag fick gåshud utav hans beröring när han fingrade på den utbuktade huden och blev väldigt förvånad när han drog upp min handled till sin mun och pussade den med lätta läppar. Min blick höll fast i hans medan han höll kvar min handled med sina läppar ett tag till och jag rynkade ögonbrynen. ”Don't you ever try to do that again.” jag fick en konstig känsla i magen som släppte när han lät stunden flyta förbi och han släppte ner min hand och log mot mig. ”I could drive home if you'd like.” sa han och jag tvekade ett tag men istället för att vänta på ett svar försvann han förbi mig och in i ett rum. Jag satte på min jacka igen och väntade på samma plats tills Niall kom ut från rummet och stängde dörren efter sig. Han hade bytt om till ett par jeans och en ny t-shirt. ”Let's go.” sa han och tog tag i min hand men jag drog åt mig den snabbt och han bara nickade långsamt innan han öppnade dörren åt mig, tog sina nycklar och låste efter sig. Tystnaden under bilfärden var inte speciellt pinsam som den borde vara utan var rätt lugn medan radion spelades på låg nivå. Han körde upp till lägenheten och parkerade precis utanför.
”Thanks, for the ride.” sa jag och log mot honom.
”No problem. I'll see you tomorrow.” sa han och log mot mig och denna gången tillräckligt för att avslöja sin fina rad med tänder.
”Bye.” sa jag och öppnade dörren och hoppade ur bilen och började gå upp mot ingången. Jag vände mig om och vinkade åt hans håll när bilen körde ut och gick in efter ett tag då kylan trängde in genom min jacka. Det hade blivit mörkt medan jag var hos Niall och det började mulna på rejält. Jag tog hissen upp och öppnade upp dörren som var olåst.
”Hallå!” ropade jag och mamma kom stormande mot dörren.
”Vart har du varit!? Du har inte svarat en enda gång på din mobil!” utbrast hon och satte sina händer på höfterna.
”Jag var ute med kompisarna.”
”Åh, försök inte ens. Liam ringde hit för någon timme sedan och frågade efter dig.” Jag la en liten påminnelse i bakhuvudet att smått slå på Liam nästa gång jag träffade honom.
”Bli inte sur...” började jag tveksamt och hon höjde på ögonbrynen som ett tecken på att hon väntade att jag skulle fortsätta. ”Jag var hos Niall.” jag kollade oroligt på henne och hon bet sig i läppen lite för att anstränga sig att vara anständig och den mogna i detta hushållet. ”Vi pratade... ut.”
”Vadå så du bara pratade med honom? Har du glömt vad han har gjort mot dig?”
”Nej!” utbrast jag. ”Det har jag inte. Men jag har också gjort lite dumma saker och det kändes som vi behövde... prata och sluta leva i det förflutna.”
”Så vadå? Ni blev automatiskt vänner nu helt plötsligt?”
”Kanske...” sa jag med ett leende på läpparna men mitt leende försvann när jag såg mammas ansikte.
”Du har en påminnelse på handen varje dag vad den pojken gjorde mot dig. Han var anledningen du höll på att dö och ändå så ska du ge honom en chans!?” röt mamma nu och jag blev chockad.
”Nej...” började jag och blev genast avbruten igen.
”Du får inte träffa honom mer än i inspelningarna har du förstått det!?”
”Jag är arton år mamma! Jag gör vad jag vill och känner för!” väste jag.
”Inte så länge du är under mitt tak!”
”Jag är myndig!”
”Adriana!” sa hon varnande och höjde pekfingret varnande mot mig. Jag knep ihop mina läppar och utan att säga något mer stampade jag mot mitt rum och stängde in mig där innan jag slängde mig på sängen. Bra jobbat, som om mitt liv behövde lite mer drama.

+15 Kommentarer till nästa del! ;)