Louis' Point of View

På morgonen tvingades Felicia lämna över allt till oss killar då hon var tvungen att dra till skolan. Vi alla var slutkörda då vi alla hade varit uppe minst två gånger var i natt och försökt väcka Harry ur hans drömmar. Jag var rädd, vi alla var rädda för vad Harry måste gå igenom. Zayn hade ringt Samuel återigen för att hålla honom uppdaterad för han verkade vara den enda som visste vad vi skulle göra. Samuel kom tillbaka igen och gav Harry ännu en antideppresiv medicin men allt vi fick i honom var lite soppa och ett glas vatten.

”If he continues to starv himself you need to get him to a hospital. Give him one more day and then call 911. I can't do anything if he's not willing to help me out and he's kind of lost right now. His state is getting worse for everyday he is spending in a dark room.” konstaterade han medan han tog på sig sin kappa igen. ”Make him wanna go out and take a walk or something. Do what ever you like and don't care if he gets angry. He needs the push right now and he needs it from you guys.” han gav oss ett litet leende innan han gick ut och jag suckade trött.

”I'll give it a go.” suckade jag och kollade på killarna som gäspade ikapp. Jag drog upp mina jeans en aning medan jag tog mig upp för trappan med bestämda steg. När jag kom in i rummet gick jag med bestämda steg fram till de stora fönsterna och drog bort gardinerna. Jag hörde Harry gny till borta i sängen då dagsljuset lös in i hans rum. Jag drog upp balkongens skjutdörrar och lät den kalla November brisen komma in i det innestängda rummet. Snart gick jag bort till högtalarna och pluggade i min mobil och började spela hög musik för att få en reaktion från den krulliga killen som låg i sängen. Men han drog bara upp täcket över huvudet och gnydde till. Jag kände ilskan inom mig byggas upp och jag slet av honom täcket.

”Look around, Harry!” utbrast jag ilsket. Nej, jag var inte ilsken jag var rasande på killen som hade grävt ner sig så pass djupt. ”She's not here!” skrek jag och slet täcket från sängen och ner på marken. ”She's not here, Harry.” suckade jag trött och lät mina händer falla ner till mina sidor. Det enda han gjort var att kura ihop sig till en boll och slöt ögonen hårt. Inte direkt den reaktionen jag ville ha från min bästa vän. Jag suckade surt och gick in i badrummet för att starta duschen och lade fram en handduk åt honom. När jag böjde mig ner för att plocka upp ett par smutsiga strumpor hittade jag en hink och log ondskefullt. Detta skulle göra honom riktigt sur.

Jag fyllde hinken med iskallt vatten och smög återigen ut till killen som inte rört sig en centimeter. Han såg smalare ut nu efter fyra dagar utan mat.

”I am warning you, Harry. If you don't get up now you will regret it.” sa jag med en varnande röst och det enda jag fick ifrån honom var att han höjde handen och sträckte upp långfingret och jag spände ögonen i honom. Jag hällde hela hinken över honom och han kippade förtvivlat efter andan och flög upp från sängen.

”What the fuck are you doing!?” skrek han rasande och stirrade ilsket på mig.

”Don't say I didn't warn you, because I did.” sa jag och log stort över att jag lyckades. Han puttade mig bakåt och gick ilsket utan att säga något in i badrummet och låste dörren efter sig.

”Whoa, what happened in here?” Zayns röst hördes i dörröppningen. ”Why is the bed soaking wet?” frågade han tveksamt när han ställde sig bredvid mig efter han stängt av musiken.

”Shut up, and help me dry everything before the bittersweet friend comes back out and starts shouting.” sa jag och suckade nöjt innan jag ställde ner hinken och stängde balkongdörren innan jag började byta sängkläder medan Zayn hittade en hårfön i en utav byrålådorna i gästrummet som Felicia sov i. Liam hjälpte sedan till med att vända på madrassen och Niall bäddade så snabbt han kunde så när Harry klev ut från badrummet stod vi alla där och såg rätt nöjda ut.

”What?” fräste han surt.

”I'm glad that you are up, mate.” sa Niall och gick fram och kramade om honom. Man såg på Harry att han inte hade mage till att putta bort honom utan gav honom en kram tillbaka men drog sig snart ur.

”You need to get your shit together, brother.” konstaterade jag och ryckte på axlarna.

”It hasn't gone a week yet. I lost her, Louis. I don't know what to do with myself!”

”You live for her!” morrade jag irriterat mot den dumma killen framför mig. ”She told you that, didn't she!? She wanted you to continue to live for her and you won't be able to do that under a duvet the rest of your life.”

”You read her book.” fräste han rasande och gick fram till mig. ”You have no right to read her book.” han kokade utav ilska.

”I guess you didn't see the last page.” konstaterade jag och behöll mitt lugn.

”What?” snäste han mot mig.

”Calm down, get dressed and come down.”

”Louis give me the damn book.” varnade han mig och jag bara log mot honom.

”You'll get it as soon as you get down.” sa jag och gick ut från rummet som jag precis vandaliserat.

Harry's Point of View

Irriterat föste jag ut resten utav killarna som stod och kollade sorgset på mig. Jag hoppade i ett par jeans och en svart t shirt som jag snart insåg Bell hade haft på sig och jag tog snabbt av den och vek ihop den fint.

”I'm doing this for you, love.” mumlade jag tyst och satte på mig en vit t shirt istället och slängde en skjorta över. Jag rufsade igenom håret snabbt innan jag tog mig ner för trappan. Felicia stod med stora ögon och stirrade på mig.

”What the hell have happened since I went out that door?” frågade hon och slet av sig sin skolväska och tröja med skolans logga på.

”Think what some music, light, air and freezing water can do to a person. Don't you think, Felicia?” konstaterade Louis glatt och log mot mig.

”You're the devils child, Tomlinson.” konstaterade hon och log mot honom. ”But I'm impressed.” Normalt sätt var de som hund och katt. De brukade alltid bråka, om Louis gillade ett fotbollslag var det klart att Felicia gillade raka motsatsen.

”Give me her book.” sa jag och lutade mig mot dörrkarmen.

”You have to eat first.” konstaterade Louis och sköt fram en tallrik med mackor på.

”You shouldn't be reading this. And neighter should you, Harry. It's not a normal book.” Felicias moderliga röst kom fram och hon drog åt sig boken. ”It's not fair to keep this against him, Tomlinson!” fräste hon.

”He needs the motivation.” suckade han och försökte ta tillbaka boken men Felicia var snabbare och gömde sig bakom Zayn.

”What he needs is to grieve, your stupid arse!” fräste hon.

”Okay, mother and father, stop the fighting.” sa Niall roat och hoppade upp på diskbänken. ”Look he's eating. That's good enough.”

”I hate you.” väste Felicia mot Louis.

”I hate you even more.” sa Louis tillbaka och höjde och sänkte ögonbrynen oberört.

”He shouldn't be reading poetry about forgivness right now.” snäste hon.

”Oh, so you've read it too.” Louis log brett. ”Now look who's guilty.”

”Damn it! Have everyone read it but me!?” utbrast jag och kollade irriterat på mina vänner runt om mig.

”I haven't!” konstaterade Liam nöjt.

”Just give him the book, Felicia.” suckade Zayn trött. ”He needs to know. And yes, I actually happened to read quite a bit in it.” erkände han skyldigt och Felicia suckade irriterat och gav boken till mig.

”Just jump to the last page. You don't need to read all her conversations.” konstaterade Niall och jag höjde på ögonbrynen. ”Time to come clean. I did peak a bit too.” jag suckade och hoppade till sista sidan. Sidan var tom förutom att Bells handstil avbröt i mitten med en mening.

”I have decided to stick with love. Hate is too great a burden to bear.” läste jag högt.

”Martin Luther King Junior.” konstaterade Zayn.

”She forgave you, Harry.” konstaterade Louis. Jag kände mig illamående och jag kollade mig omkring.

”I need some air.” sa jag och hoppade ner från stolen jag satt på och började gå mot hallen. Alla hängde efter och jag vände mig om med irriterade ögon. ”Alone, if that's okay? I need to think.”

”Oh...” sa alla tillsammans och tog ett steg tillbaka innan jag hoppade i mina skor och tog kappan och försvann ut genom dörren.

Jag visste inte vart jag var på väg utan jag bara gick. Luften fick mitt huvud att klarna till och jag var glad att det hade blivit mörkt och folket som gick förbi mig kände inte igen mig på grund utav det dova ljuset. Mina tankar gick tillbaka på meningen jag läst i Bells bok. Hon hade förlåtit mig trots jag var anledningen till att hon gett upp?

Efter en halvtimme insåg jag vart jag var. Bells dansstudio... Den borde vara stängd så här dags men ändå kände jag igen musiken som spelades där inne. Mina tankar gick tillbaka till första gången vi faktiskt riktigt pratat med varandra. Hon hade dansat till denna låten och hade sett helt fantastisk ut. Hennes rörelser spelades upp i mina tankar och utav nyfiken testade jag att rycka i dörrhandtaget och dörren gick upp. 

+22 Kommentarer till nästa del :)

Så nu gav jag er en tredje på bara en dag ;) Tihi, hope you'll like it trots det är en transportsträcka bara :)