”Du sa att han hade slutat leta!”
”Men hallå? Hur skulle jag veta att han skulle gå till dansstudion?” suckade Jonna i luren. ”Varför är det så svårt för dig att inse att han kom tillbaka för dig?”
”Därför det låter inte realistiskt.” konstaterade jag och rundade ytterligare ett hörn och drog upp remmen på väskan högre upp för axeln. Jag var på väg till dansstudion där jag numera jobbade efter jag tog studenten för mindre än en månad sedan under tiden jag var på behandlingshemmet i Sverige. Pappa hade tagit hand om mig och det hade varit skönt att lämna London ett tag.
”Varför stannade du inte i Sverige då?”
”För att jag vill hålla koll på dig.” suckade jag tungt och kisade mot solen. Nästan framme.
”Jag klarar mig själv.”
”Jag vill ändå hålla ett öga på dig för tro inte jag undgått bristen på vänner hemma hos oss på sistone. Vill du prata om det?”
”Nej.” sa Jonna tvärt. ”Jag måste dra, ses sen.” hon lade på och jag lade ner mobilen i väskan innan jag rundade det sista hörnet innan jag var framme. Jag stannade tvärt då jag såg killen med solglasögon, beanie som försökte dölja lite utav hans lockar. Han höll i två koppar från Starbucks och log mot mig när han fick syn på mig. Genast vände jag om och började gå tillbaka men hans långa ben gav honom fördelen att komma ikapp.
”Hi.” sa han förhoppningsfullt.
”Hello, Harry.” sa jag trött.
”I love when you say my name.” sa han drömmande och jag stannade upp och kollade på honom.
”What do you want?” frågade jag trött.
”I want you to take a day off. So we could talk things through.”
”No.”
”I kind of figured that you would say that, so I talked to your colleague and she covers for you.”
”You're so...” jag hittade inga ord över min irritation just nu.
”A simple thank you would be fine.” konstaterade han med ett flin innan han tog min hand och jag drog mig undan.
”Why are you okay with Jonna lying to you?” frågade jag misstänksamt.
”Because I though I lost you, I won't do that again.”
”So you're not angry with me?”
”No, I'm relieved that you are alive.” sa han och han började leda mig in i parken. Tveksamt kollade jag upp på honom och hans gröna ögon syntes igenom de mörka glasen. ”Are you angry with me?”
”Yes.” sa jag utan att blinka.
”I don't know what to do with myself to be honest.” konstaterade han. Han tog av sig sina solglasögon och kollade nyfiket på mig. ”What about a dinner?” Jag skrattade till och skakade roat på huvudet.
”I think you should think a little bigger. I mean, I could have been...”
”Don't say it!” utbrast han. ”It's incredible how calm you are about the subject.” han rufsade nervöst till håret och drack ur sin kopp och jag gjorde det samma. ”So what do you want from me?”
”What kind of question is that?” sa jag och höjde ögonbrynen.
”You're right, again. I've missed you.” han stannade och satte sig på en bänk. Han klappade på bänken bredvid honom och jag kollade mig omkring innan jag satte mig obekvämt ner. Jag korsade mina ben och lutade mig bakåt. Tystnaden kom över oss och vi var ensamma i parken på grund utav alla som jobbade vid denna tiden. Det enda som hördes var fåglar, vinden som gick igenom träden och den avlägsna trafiken. ”You love me?” jag ryckte till och vände huvudet.
”W-What?” stammade jag.
”You said that yesterday?” jag blev genast generad och försökte gömma min obekväma känsla.
”N-No.” stammade jag fram.
”You are such a bad liar!” utbrast han.
”I didn't say that!” sa jag nu och flög upp från där jag satt och lät muggen stå på parkbänken. Han ställde sig också upp med ett roande blick. Detta var något som han gillade uppenbarligen.
”Yes, you did. Admit it!”
”How can you be so self-centered so you'd think I would admit such a thing!? I've never met anyone more annoying person in my entire life! If you think for a second I would say that again to someone like you, you would have to drag the words out of my mouth...” utan förberedelse hoppade jag till utav Harrys fylliga läppar mot mina. Jag sveptes in i hans famn och mina tankar försvann och för stunden förvånade mig hur bra min kropp passades ihop med hans. Snart återgick jag mina tankar och började åla mig ur hans grepp. ”W-What are you doing!?” utbrast jag.
”Kissing you.”
”You can't just go around kissing people!” sa jag mellan sammanbitna tänder vilket fick honom att börja skratta.
”Don't tell me that we're not perfect for each other?” sa han och flinade så hans smilgropar kom fram.
”I don't like you right now.” fräste jag och började gå ifrån honom. Men han kom snart ikapp.
”Go out with me.”
”No.”
”Go out with me.” upprepade han åter igen.
”No!”
”I won't stop asking until you say yes. So, go out with me.” jag suckade och bet mig inte i läppen och saktade ner takten.
”Okay.” sa jag tillsist.
”Really?”
”No.” jag kunde inte låta bli att dra på läpparna och kollade upp på killen som flinade ner mot mig.
”You are stubborn, I like that. But I can play that game too. I'll pick you up at seven, and you are going to meet my mum, she's coming to London tomorrow.”
”Do I have a choice?”
”Nope.” svarade han stolt och stönade trött till. Han drog i min jackarm då vi stannade framför en blomsterhandel och jag korsade armarna medan han sprang in då jag vägrade att gå in. Snart kom han ut med en bukett röda rosor. Harry sträckte fram dom till mig och jag kände att mitt hjärta slog till lite extra. ”For you.” jag kunde inte låta bli att le och tog emot dom.
”Thanks, they are lovely.” sa jag och log mot honom.
”Do I get some kind of golden star or something?”
”Why?” sa jag och skrattade till.
”I need to know when I am forgiven.” jag himlade med ögonen.
”Do I need to be hanging out with you all day?” frågade jag.
”No, but I would love to hang out with you.”
”Well, I need to do something.”
”Then let's go.”
”No, this one... I have to do by myself.” Han kollade tveksamt på mig och jag kollade ner på rosorna. ”Thanks, it's really sweet. But you shouldn't have.” jag kollade upp och mötte hans gröna glittrande ögon. Han log ner mot mig med en drömmande blick.
”I love your voice. I don't want you to stop.” jag grimaserade och bröt vår ögonkontakt genom att kolla ner på blombuketten jag hade fått. När jag kollade upp igen kollade Harry nyfiket på mig, som om han väntade på att jag skulle försvinna om han slutade kolla på mig. Något sade mig att han inte riktigt berättade vad som hänt de senaste dagarna. Han såg skräckslagen ut igår och det förvånade mig att hans fräckhet hade synts så pass idag så att han nästan var den samma som innan vi gjorde slut.
”I want to win you back, Isabella.” jag nickade och log mot honom innan jag började gå ner för gatan. Jag kände Harrys ögon i ryggen och jag suckade och stannade upp ett tag. Tveksamt vände jag mig om och kollade på honom ett tag innan jag öppnade munnen.
”Please, call me Bell.” Ropade jag och log mot honom. Det fick honom att skratta.
”Finally! I'll see you at seven, Bell.”
”See you later, Harry.” sa jag med skrattet i halsen innan jag vände mig om igen och kollade inte bakåt.

+22 Kommentarer till nästa del. :)

Ännu ett mega svin konstigt kapitel ;s försöker få ihop det till något men verkar inte riktigt som det går. Aja, glöm inte att rösta på vem som ska vara huvudpersonen i nästa Fanfic! :)