De gröna ögonen lös utav ilska ner på mig, handen trycktes hårdare mot min mun då jag försökte bita den, i ett försök till att slita mig loss.

”Inga trick, din lilla hora.” fräste han och kollade äcklat på mig. Jag visste inte vad som pågick förrän jag kände händer röra sig upp för mina lår, jag skrek till men det dämpades mot handen, tårar börja välla ner för mina kinder och jag fick ett slag på revbenen.

”Sluta gråt!” morrade han ilsket. ”Jag tänker göra exakt allt med dig nu när du inte är min fejksyrran längre.”

Tårarna fortsatte forsa ner för mina kinder då jag börja känna fingrar över min gren, jag försökte skrika återigen. Mina tårar skapade slem i näsan och jag började få svårt att andas då jag inte heller kunde andas genom munnen, mina andetag blev allt ytligare och jag kände en obehaglig dödskänsla komma över mig.

Jag ryckte upp till verkligheten och kollade mig skräckslaget omkring, jag låg fortfarande på Nialls bröstkorg. Hans t shirt var nu blöt av tårarna som kom från mina ögon, när jag kollade upp möttes jag utav en orolig blick.

”It's okay, I am here.” sa Niall och jag blev fullt medveten utav de hårt spända armarna runt om mig. Mina andetag blev genast lugnare då jag visste att jag var trygg hos Niall.

”How long have I been asleep?” frågade jag och lade ner huvudet mot hans bröstkorg igen och slöt ögonen trött.

”For about an hour. We are going to land soon. And you have to know that you're always going to be safe with me.” hans låga och säkra röst fick mig att tro honom för några sekunder.

”I wish it was that easy, but not even you can keep the nightmares away.” mumlade jag lågt och suckade trött.

”I will always try.” det lät mer som en utmaning för honom än att han faktiskt önskade att han hade möjligheten att göra en påverkan på mina drömmar.

”Sorry about your t shirt.” sa jag lågt och kände över den blöta fläcken.

”Don't worry about it.” Hans röst var låg och raspig vilket fick mig att tro att han hade också somnat ett tag. Nialls jämna andetag var lugnande då bröstkorgen höjdes och sänktes i samma takt. Utav ren impuls höjde jag snabbt på huvudet och gav honom en liten puss på munnen och lade sedan snabbt huvudet igen. Jag hörde ett lågt skratt och jag kände blodet komma upp till mitt huvud och färga det i en rosa nyans.

”You're so cute.” sa han lågt medan han skrattade till ännu en gång och jag kunde inte låta bli att le.

”Finally, you're here!” utbrast Liam då Niall kom in i Berlins arena med mig i famnen. Vi hade lyckats ta oss in osedda vilket jag var lycklig över. Min gång var minst lika dålig som innan och Niall bar mig igen trots att jag protesterat.Arenan var extremt stor och var mer eller mindre helt omringad med skrikande fans.

”I'm so glad you're here, Mads. And safe.” fortsatte Liam då hans ögon gick över mig och gav mig en försiktig kram då Niall satte ner mig på en stol. Harry kom fram på scenen och hoppade ner då han fick syn på mig.

”We all have been really worried.” sa han med sin raspiga mörka röst och lutade sig ner för att krama om mig. Jag gav honom ett leende när han drog sig bakåt, han satte sig ner på stolen bredvid mig och suckade trött. ”Nialler, you're up next for the soundcheck.”

Niall kollade tveksamt på mig och jag log lite mot honom, men det tog honom ett tag innan han bestämde sig för att lämna mig tillsammans med Liam och Harry.

”He's a bit... overprotective.” sa jag lågt och kollade ner i mitt knä.

”We all are.” erkände Harry och kollade upp på scenen. ”It's been crazy, you don't deserve any of that rubish.” jag kollade på honom ett tag och sedan mot scenen, de höll på med ljussättningen och Niall stod där uppe och plockade upp sin gitarr.

”Have he, told you...?” jag kunde inte avsluta meningen och genast blev Liam som stod kvar obekväm och började gå bort mot en sidodörr, vilket lämnade mig ensam med Harry som drog igenom en hand genom hans lockiga hår.

”He didn't really need to. We've seen how bad chape you're in.” sa han tveksamt och log lite mot mig. ”Welcome to the family.” hans leende utvecklades till ett flin.

”Do I have to sign a contract or something?” frågade jag roat och ett lågt skratt föll från hans rosa läppar.

”I had to.” sa han och flinade och nickade mot den kostymklädda mannen längre bort. ”But I doubt you have to.” han knuffade lekfullt till mig. Han reste sig upp och hukade sig med ryggen mot mig. ”Jump on and let's find something to do.” jag klamrade mig fast på hans rygg och jag kände hans händer kupas under mina lår, han reste sig upp och jag kände att jag hamnade väldigt långt upp.

”You're really tall.” konstaterade jag och kollade ner på marken som var under hans fötter. Han skrattade lätt till och började gå mot sidodörren som Liam försvunnit igenom innan.

”Are you sure? Maybe you're just very short?” sa han roat och tog sig igenom dörren.

En lång hall bredde ut sig framför oss och svartklädda människor rusade igenom de olika dörrarna, när vi gick förbi hälsade dom artigt och fortsatte sedan rusa vidare.

”Is it always like this?” frågade jag efter ett tag och lutade hakan på hans breda axel, hans lockar kittlade mot min kind medan hans kropp rörde sig framåt.

”More or less.” sa Harry och hostade till lite lätt. ”Though it's never boring here. How long will you be staying?”

”Only two days I think, I just want to find out the truth. I'm tired of living a life that's not ment for me.”

Harry nickade och gäspade innan han öppnade en ny dörr där vi möttes utav Niall, Paul och två män i svart kostym. Rummet var litet och bestod endast av en liten sliten soffgrupp som stod mitt i rummet. Det var uppenbart att det inte var meningen att Harry och definitivt inte jag skulle befinna mig här just nu, de hade blivit ertappade med något.

”There you are.” sa Paul och log vänligt mot mig till sist för att bryta tystnaden. Niall gav Harry en hårt blick innan hans blå glittrande mjuknade när han kollade på mig, han gav mig ett litet leende och jag kände att Harrys händer hjälpte mig ner från hans rygg. Niall tog försiktigt emot mig och jag satte mig bredvid honom i soffan.

”What's going on?” frågade jag och Harry satte sig ner i en utav fåtöljerna.

”We are from the police.” förklarade den enda mörkt klädda mannen som hade en öronsnäcka i örat. Den andra hade ett block och penna i handen och uppenbarligen hade han skrivit en hel del redan. Jag kollade mot Niall och han sänkte ner huvudet för att undvika min blick, min blick gick över till Harry som såg lika förvirrad ut och ryckte på axlarna. ”We need to ask some questions and we want proof agains the brothers of yours.”

”They are not my brothers.”sa jag äcklat och lågt medan jag kollade ner i marken framför mig. Jag kände Nialls stora hand resa över min arm och sedan fläta samman mina fingrar med hans långa, genast drog jag undan den irriterat, han lovade att jag inte skulle behöva oroa mig för detta.

”Well, they are your brothers by paper, which will be very simple to take them to court.” påstod mannen med pappret i handen. Fanns det något jag skulle vilja göra just nu så var det att springa ut ur rummet, det hade varit en lång dag och ändå tvingades jag att vara här. Jag kände Nialls sårade ögon på mig och jag bet mig ilsket på insidan av min läpp.

”Do you mind telling us what happen?”

”Yes, I do actually.” sa jag och tänkte tillbaka på lag och etik som jag lärt mig i skolan. ”But I guess I have no choice.” jag tänkte att det var lika bra att få det överstökat, Niall hade hållit uppe ett uttryck som sagt att han inte bryr sig om vad som hände, bara att de gjort mig illa och att han hatade dom för detta. Men jag tror att till och med han ville veta vad som hände, men dock inte exakt allt, så som jag tänkte lägga fram det nu.

Jag började lägga fram vad som hänt, jag beskrev vart enda slag, vart enda ord de sade, vart de rörde mig och hur de fick mig att känna mig svag. De fick mig att hata mig själv, min kropp, varje gång jag ser mig själv i spegeln, så mår jag illa för att jag vet att de hade rört just den delen av mitt ansikte. Hur jag hade ropat på hjälp men ingen hade hört mig, alla mina ord hängde i luften och både Harry och Niall började få en grön hudnyans. Jag drog undan en ilsken tår som åkt ner för min kind och jag kollade varken på Niall, Harry eller Paul. Min fokus låg endast på de två männen.

”So,” började den enda med öronsnäckan, han rynkade pannan då han ansträngde sig för att få fram rätt ord. ”They...”

”Raped me?” avslutade jag hans fråga och oroligt rätade jag på mig. ”Yes.” mumlade jag lågt och svalde hårt. Det var första gången jag sagt de där orden ut högt, efter denna dagen kändes det som att jag har blivit överkörd utav en lastbil och att den sedan backat tillbaka för att vara säker på att jag var död.

”You are going to press charges against your brother.” mannen med pennan i högsta hugg sa det mer som ett påstående än en fråga. Istället för att svara honom reste jag mig långsamt upp och när Niall erbjöd sig att hjälpa mig sköt jag irriterat bort hans händer. Jag började långsamt halta bort till dörren.

”They may be my brothers by paper, but are not my brothers by blood. Så ja, jag tänker sätta dom bakom galler.” de var duktiga på att gömma deras dialekt men jag hade insett att deras fejkade accent inte var i närheten utav vad Paul eller någon annan här var. Jag öppnade dörren och tog stöd mot karmen då jag kände smärtan i mina ben, jag kände ett par händer ta tag i mig. Lättad över att möta ett par gröna ögon än ett par blå när jag kollade upp och Harry hjälpte mig försiktigt ut ur rummet som nu var knäppt tyst.  

+22 kommentarer till nästa del! :)

Glöm inte bort att rösta inför nästa Kapitel! Röstboxen finns högst upp i menyn :) Era röster betyder mycket så se till att lägga din röst på det du vill :)

Hoppas ni har haft en underbar 1 Maj!

Kram, Amanda