Den kyliga kvällsvinden gick igenom mina kläder då jag försökte hitta tillbaka till huset som jag lämnat. Jag hade redan gått fel tio gånger och försökte en sista gång innan jag gav upp, min mobil fanns inte längre i tröjan där jag har för mig att jag lagt den, antagligen fanns den kvar hos Danielle.

Jag rundade ytterligare ett hörn och höll nästan på att skrika av frustration då jag inte kände igen mig. Som tur var gatan befolkad och jag var glad över att inte vare ensam längre, jag hade absolut inte tänkt på mitt usla lokalsinne då jag stormat ut från det vita huset.

”Excuse me...” jag petade lite lätt på en äldre dams axel och hon vände sig om och synade mig uppifrån och ner. Hon väntade otåligt på att jag skulle fortsätta och jag blev plötsligt medveten om att hon inte kunde hjälpa mig. Jag kunde inget utav mina nyfunna vänners nummer, inte min påstådda systers nummer och definitivt inga adresser.

”Sorry.” sa jag lågt och vände mig om för att gå ner för gatan och komma på ett annat sätt. Jag gick över gatan och stannade upp utanför en liten affär, oroligt försökte jag komma på ett sätt att hitta hem igen. Att ringa nummerupplysningen skulle inte fungera, en utav de stora nackdelarna att ens vänner är kända.

”There's Danielle!” utbrast en skrikig tjej på andra sidan gatan och jag såg nu att en stor folkmassa började samlas på andra sidan. En bekant tjej med solglasögon i det lockiga håret och outfiten hon haft tidigare innan jag försvan ut ur huset. Danielle log besvärat medan Luke hjälpte henne fram i trängseln, blixtarna till kamerorna gick av och jag försökte ta mig över gatan igen och in i gruppen. Med stora ögon kollade dem på mig då jag tog mig igenom den högljudda gruppen.

”Dani!” ropade jag när jag nästan nått fram och jag kände en hand dra mig in i den lilla bubblan som skapats.

”Thank god! Let's get out of here.” utbrast Danielle, jag höll hårt i hennes hand då Luke guidade oss bort mot en silvrig hög bil.

”Madison! Danielle!” ropades det runt om mig och en smått klaustrofobis känsla gick över min kropp.

När vi snart kommit in i bilen lutade jag huvudet trött i mina händer, ett par rätt så starka armar drog mig tätt intill en kvinnlig kropp.

”I've been so worried.” mumlade Danielle lågt och jag grymtade ett svar. ”Why are you mad at me? I am not the one who has been lying for...” hon stannade upp i sin förklaring och drog sig bakåt så jag kunde sitta upp ordentligt. ”How old are you?” tjejerna bankade på bilen utanför och Luke kom snart fram till förarsätet för att köra iväg oss.

”Eighteen.” muttrade jag.

”I'm not the one who as been lying for eighteen freaking years!” hon gjorde en gest med sina händer innan hon drog ur solglasögonen ur sitt lockiga hår. En slinga hade fastnat och hon gav ifrån sig ett smärtsamt gnyende, jag hjälpte henne att komma loss innan jag trött lutade mig bakåt.

”Could you get us some chinese to take home?” frågade Danielle Luke som nu satt igång motorn.

”Of course.” sa han och började tuta för att komma fram.

”We've been really worried about you. Niall have been yelling at me for the last couple of hours...”

”What!?” avbröt jag henne ilsket.

”It wasn't my idea!” försvarade hon sig och höjde förtvivlat på ögonbrynen. ”He overheard Liam, and I sort of panicked while Liam tried to calm me down. I've always been the little one in my family and I kind of freaked out.” tystnaden lade sig över bilen och jag kände att luften var väldigt tung. Det var mörkt utanför, vilket gjorde att det var svårt att urskilja de olika konturerna som svischade förbi.

”You need to call Niall back...” sa Danielle lågt till slut.

”I can't find my phone.” sa jag trött och suckade innan jag kollade på tjejen bredvid mig. Hon gav mig en iPhone och jag letade upp Nialls nummer. En panikslagen röst hördes på andra sidan efter första signalen.

”Is she okay? Have you found her?”

”Yes, she's okay.” sa jag trött och önskade att han kunde lugna sig.

”Oh, my god, Madison...” han suckade lättat ut och det blev tyst. ”You have no idea how worried I've been, are you okay?”

”Yes, I'm alright.”

”You can't go out like that...” han höjde rösten och jag kände att han började släppa fram ilskan.”I don't care what you and Danielle was arguing about I want you to be safe. And if you are breaking the rules one more time you have to come back to me, I can't trust you to do the right thing.”

”I am not a child!” fräste jag. ”I'm not following your rules if you are trying to control me!” jag kände ilskan värma upp min kropp, Danielles ögon gav mig en ursäktande blick innan jag vände mig bort från henne.

”I'll try to control you when you've been abused and the ones who did it is still outside the cage!”

”They are in Sweden, you jerk! They won't come here unless you fly them yourself!” nästan skrek jag och tryckte telefonen hårdare mot örat. Irriterat andades jag ut och in, vilket gjorde att min bröstkorg höjdes och sänktes allt hastigare.

”Maybe I should call somebody who's actually in England to teach you that they are not the only one who can be dangerous, stupid...”

”What!?” utbrast jag.

”Or maybe I could give your beloved brothers a ride to London.” min mun föll öppen över Nialls hot, tystnaden föll och jag bet ihop hårt för att inte börja gråta.

”I can't believe you just said that.” sa jag lågt innan jag besviket drog telefonen från örat och tryckte på den röda knappen.

Det kändes som en hand hade kramat ur allt i mitt hjärta, förtvivlat drog jag bort en tår som hade slitit sig lös från mitt högra öga. Min ostadiga underläpp hamnade mellan mina tänder för att stadga den, telefonen ljöd igenom den tysta bilen och Nialls namn lös upp skärmen. Istället för att svara tryckte jag på upptaget, jag tog ett skakigt andetag och jag kände en försiktig hand leta efter min lediga. Jag bet ihåg mina käkar för att inte bryta ihop helt.

Telefonen började ringa igen med Nialls namn åter igen på skärmen, jag gav Danielle telefonen och försökte lugna mina skakiga andetag.

”Hello.” Danielle tryckte telefonen mot hennes högra öra medan hon höll i min hand, hon kramade den lite extra i mellan åt. ”Maybe you should just give her some time, she's gone through a lot the past couple of hours.” tystnaden föll och jag hörde Danielle sucka tungt då Nialls röst höjdes irriterat.

”Yes, I know you do. But you are the only one she can talk to and right now not even you are capable of talking.” Danielles röst var lugn och sansad medan hon lyssnade tålmodigt på den irriterande rösten på andra sidan. Jag drog bort ytterligare en tår från kinden och drog in ett skakigt andetag medan jag försökte urskilja orden som sades på andra sidan.

”I know!” Danielle höjde rösten och Niall tystnade. ”I know, it's just that, there are some complications. I might be her sister, like for real, and I'm just as freaked out as you are about what could have happened to her, but I'm not screaming.” Danielle drog bort en mörk lock bakom örat innan hon fortsatte. ”I can't stand that you are being so selfish and not thinking about, Mads at all. I don't care how much you like her or whatever you call it, but right now you are just thinking about youself. Tell Liam that I love him and you can talk to Madison another day, Niall. Bye.”

Danielle lade på och släppte irriterat telefonen i knäet som om den hade gett henne en stöt, hon suckade trött ut och utan att jag tänkt på det körde vi ut från en parkering som stått intill en kines restaurang.

”That was... intense.” sa Luke tveksamt och sedan nickade han mot maten i passagerarsätet. ”I hope this can cheer you up.”

”I hope so too.” sa jag lågt och kollade mot den lockiga tjejen bredvid mig som hade spänt sina käkar. ”Thanks.” hon kollade på mig och log.

”No problem.”

”Is he always like this?”

”No, absolutly not, he's the last one to argue.” sa Danielle lågt innan hon gäspade och försökte slappna av.”Liam is always protective of me, but he also knows that I can take care of myself. Niall on the other hand have some... Overprotectiv issues that I've never seen before.”

Snart körde vi upp vid huset som jag lämnat så hastigt innan, Danielle fibblade lite med nycklarna och vi sade godnatt till Luke. Vi tog in maten i vardagsrummet och kröp under var sin filt med varsin låda med kyckling i sötsur sås. Jag sneglade mot Danielle medan hon tyst åt, hennes händer var klädda med ett antal ringar och jag undrade om hon kände den behagliga tystnaden runt om oss.

Hon kollade upp och log lite mot mig medan hon tuggade på en kyckling bit, tveksamt log jag tillbaka.

”Danielle.” började jag och hon kollade uppmärksamt mot mig. ”Apart from all the arguing, I think I actually can get used to this.” hon svalde och skrattade tyst innan hon gav mig ett brett vitt leende.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för att ni har fått vänta nästan en hel dag på denna delen! Men kom hem rätt sent och sedan dess har jag försökt fått till en bra fortsättning :)

Dagens kommentar: