Smärta. Var något som kändes i hela min kropp då jag satt som förstelnad i soffan med benen mot bröstet. Jag stirrade rakt fram, det hade gått någon timme sedan vårt oväntade besök, Niall hade stängt in sig i studion och vägrade komma ut. Liam och Danielle hade kommit ner efter ett tag och försökt hänga med vad som pågick, Danielle hade försökt sig på att få mig att äta pizzan som kom en kvart senare.

”Madison, please. Talk to me.” sa hon lågt, hon satte sig bredvid mig och kramade om mig hårt. Normalt sätt skulle jag börja gråta igen, men jag hade slut på tårar. ”He just need some time. Those jerks were wrong, you´re not pregnant. Does Niall know that? ”

”I don´t think that´s why he´s mad at me.” sa jag lågt med grötig röst. Han var arg för att jag inte kommit till honom, att jag ljugit för honom. Jag var rädd för att han skulle förbli arg på mig, att han skulle sluta lita på mig och gå till extrema höjder när det kom till att beskydda mig.

”Go talk to him.” föreslog Harry som kom ut från köket och in i vardagsrummet, han erbjöd mig kakor och jag skakade på huvudet. Harry hade varit så gullig då han hjälpte mig till soffan och lagt en filt runt om mig, desperat försökte Zayn hitta ett bra sätt att hantera panikattacker på google medan Louis försökte få ut Niall ur studion. Jag hade till slut hittat ett sätt att återfå lugnet utan att svimma som jag normalt gjorde.

”He´s just probably hurt.” förklarade Harry och satte ner tallriken på glasbordet. Jag nickade och reste mig upp på vingliga ben, Harry fick precis tag i mig innan jag skulle trilla framåt. Tacksamt log jag lite mot honom innan han lät mig gå, jag stannade upp innan jag gick ner mot studion.

”Thank you.” sa jag och log mot Harry. ”I didn´t know you were a badboy.” Harry flinade mot mig.

”I do my best.” sa han och ryckte på axlarna innan han gjorde en gest om att jag skulle fortsätta röra mig.

Jag försökte stadga min hand innan den försiktigt mötte trädörren.

”N-Niall...” stammade jag, när jag inte fick något svar knackade jag lite hårdare denna gången. ”N-Niall, it´s me. Please open.” jag tryckte örat mot dörren och hörde någon röra sig där inne, jag knackade igen. Nu började jag bara bli otålig medan jag stod och väntade på att något skulle hända, jag kollade bort mot Danielle som satt i soffan och granskade situationen. Hon gav mig en sträng blick och pekade mot dörren.

”It´s not true! I´m not pregnant, and definitly not with that arse...” utbrast jag mot dörren. ”I thought I was.” jag skrattade bittert till. ”But it´s a really funny story actually if you want to open.”

”Just go, Madison.” hörde jag en raspig sårad röst genom dörren, rysningar gick igenom min kropp då jag hörde den sårade rösten. Instinktivt tog jag ett steg tillbaka och försökte andas lugnt samtidigt som jag bestämde mig för att ge upp.

”Do you want us to stay?” erbjöd sig Liam oroligt då jag kom tillbaka till de andra.

”No.” sa Danielle innan jag fick chansen att neka erbjudandet snällt. ”I think they need this night before you guys leave again.” Jag nickade och suckade innan jag placerade mina händer i mina bakfickor.

”Okay...” sa Harry långsamt.

”Besides, I think you guys need a night too.” sa jag och kollade mellan Danielle och Liam, Liam gav mig en likgiltig blick. Något som sade mig att han visste att de skulle behöva prata om saker och ting men han ville inte hem.

Killarna fick säga hejdå till Niall genom dörren då han fortfarande vägrade att öppna, Danielle himlade med ögonen i vägran om att säga hejdå till en dörr. Hon kramade om mig och bad mig att ringa i morgon efter killarna åkt så vi skulle ta oss till hennes barndoms hem.

När dörren väl slog igen bakom dom kände jag mig övergiven, jag lagade mat själv till både Niall och mig, jag fick sätta hans tallrik utanför dörren på en bricka. Jag visste att hur arg Niall än var, så var han alltid hungrig. Tallriken försvann under tiden jag var uppe och bytte om till ett par mjukisbyxor och en utav Nialls t shirts.

När klockan redan började närma sig tolv var jag inte orolig eller ledsen, utan arg. Han kunde lika gärna stanna i det där rummet för jag hade försökt. Argt släckte jag ner lägenheten och gick upp och lade mig under täcket i den stora sängen som kändes obehagligt kall. Jag kollade upp i taket en lång stund och hoppades på ett mirakel, då Niall skulle komma upp hit och krama om mig, säga till mig att allt skulle bli bra. Men självklart visste jag att det inte skulle hända...

Efter att ha vridit på mig för att hitta en bra sovställning utan Niall insåg jag att jag kunde inte somna utan att ha fått säga några saker innan han åker i morgon. Jag drog mig upp ur sängen tog ett täcke och kudde med mig ner som jag kunde lämna hos honom om han inte ville hänga med upp.

Denna gången jag knackade på dörren var det bestämt, som jag trodde öppnade han inte. Jag hörde någon svära lågt inne i rummet och jag suckade tungt innan jag slog mina knogar mot dörren igen.

”I know you can hear me.” ropade jag irriterat. ”I'm not leaving until you open this door and I don´t freaking care how long it will take.” min röst lät hårdare än vad jag trodde den skulle låta, jag suckade och satte mig ner på golvet med täcket och kudden i knäet.

”Okay, then...” sa jag och suckade, jag lät tystnaden slutas om oss och jag bet mig lite i kinden innan jag började berätta precis det jag har velat säga till den blonda killen de senaste timmarna. ”I´ve never been this terrified in my entire life. Afraid of being linked to the ones I don´t want in my life, scared of maybe being a mother way too early... But I also was terrified of how you´d look at me when you found out.” jag lade först nu märke till att jag hade börjat gråta då en tår föll ner innanför t shirten. ”And I was right, you more or less punched my heart out when you gave me that look, and all I saw was disgust towards me.” jag kunde inte fortsätta prata och snörvlade till. Jag hade inte märkt att dörren öppnats förrän den slog i väggen, mitt huvud vändes snabbt uppåt och såg Niall sätta sig ner i fåtöljen med armarna i kors. Han såg inte glad ut, men var definitivt lugnare än senaste gången jag såg honom.

”I don´t know who I should be more angry with? Danielle for not warning me or you for thinking just a second that I don´t love you...” jag ryckte till utav hans sista ord och hjärtat hoppade över ett par slag innan den ojämnt försökte hamna i rätt takt igen. Jag ställde mig upp och tog in täcket och kudden i studion, men släppte de bara innanför dörren innan jag stannade upp framför honom.

”I'm sorry, but I'm not the one who´s pregnant and you don´t need to play that card on me.” jag andades ut ett skakigt andetag. Han ställde sig hastigt upp, vilket fick mig att stappla tillbaka några steg innan han rufsade till sitt blonda hår och stönade till utav irritation.

”What is it you don´t get?” muttrade han irriterat och började gå fram och tillbaka.

”I get it. You´re angry because I lied and, and... And I wanted to tell you...” sa jag oroligt, min kropp kunde inte röra sig och jag stod som förstelnad. ”... But I just couldn´t.” Niall slog till bordet och jag hoppade till, jag slöt ögonen och försökte hålla andan så jag inte skulle få ännu en panikattack. Jag ryckte till då ett par fingrar gick över min kind och jag öppnade ögonen för att möta de blå ögonen jag saknat så mycket.

”Just read my lips, Madison.” sa han lågt. ”I´ve been trying to tell you this since I came here to appologize... I love you.”
”It´s too soon.” sa jag frustrerat och Niall fångade upp en färsk tår som hamnat på min kind.

”Why?” frågade han och jag kände hans fingrar dra bak några slingor av mitt hår. ”We´ve known each other for a over a year...”

”You lied about who you were.” sa jag lågt och kollade trotsigt upp på honom.

”No, I didn´t... I just didn´t say my last name.” konstaterade han förföriskt. Ilskan hade ersatts med en mjuk ton som var mer tilltalande än någonsin. Jag försökte lugnt andas medan jag mötte de nu marinblåa ögonen som kollade ner på mig. Mina ögon slets loss från hans då han var tillräckligt nära för att jag skulle kunna undersöka skadorna André orsakat. Det fanns fortfarande spår av blod under Nialls näsa och ett mörknande område började växa fram, jag lät mina händer glida ner över hans armar och sedan till hans händer som hade några märken efter hans slag.

”You...” började jag.

”It was the best thing I´ve ever done.” erkände han stolt, han syftade på hans slagsmål med André, jag slog lätt till honom på bröstet, han grimaserade och mina ögon vidgades.

”Take your t shirt off.” beordrade jag och han höjde ögonbrynen.

”Mads, I´m fine.” försäkrade han mig.

”Take it off.” han suckade och släppte min hand och drog tyget över huvudet, han stod nu i endast ett par jeans. Ett mörknande blåmärke började urskiljas över hans ljusa hy. Mina fingrar gick över det ömma området och jag kände hans varma kropp under mina fingertoppar. När jag mötte hans blåa ögon igen observerade han intensivt min reaktion. Snart kunde jag inte hålla mig längre, jag behövde ha honom i närheten av mig, känna hans värme mot min kropp. Känna mig hel för första gången någonsin, jag vill känna mig älskad.

När jag kollade ner på Nialls fylliga läppar log han och drog sina armar runt min midja och böjde ner huvudet för att möta upp mina läppar. Mina armar drogs runt hans hals, mina fingrar gled in i hans hår i nacken. Kyssen var mer elektrisk än någonsin, den var desperat. Desperationen av att komma honom närmare fanns i bakhuvudet då hans läppar gick över min käke och han började suga lätt på den ömma punkten under örat. När hans läppar var åter sammanlänkade med mina, gick mina händer ner över hans överkropp och knäppte upp knappen till hans jeans. Genast stelnade han till och lutade pannan mot min.

”I don´t want you to feel like you have to.” mumlade han lågt mot mina läppar.

”There´s no other person I rather have this moment with, than you.” sa jag lågt och han log då han mötte mina läppar igen. Jag kände hans händer under mina lår, han lyfte upp mig och jag spände fast mina ben runt hans midja.

Det var då det slog mig, jag hade aldrig varit så säker på en sak i hela mitt liv. Jag brydde mig inte om något annat än Niall, hans stora händer över min kropp, hans läppar som gick över min hud och sög på mina ömma punkter. Hans viskande ord i mitt öra som gjorde att jag blev svag i benen.

Jag bröt kyssen och lät våra läppar snudda vid varandra och mötte hans blåa vackra, glittrande ögon.

”I love you too.” viskade jag.

+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: