Emma och Felicias reaktioner var ungefär liknande Alice, dock såg det mycket barnsligare ut när två mer eller mindre vuxna tjejer skrek för fulla halsar av något som jag fortfarande inte riktigt tycktes fatta. Däremot började jag bli van vid känslan att vara lite långt efter när det kom till det senaste kändissnacket.

Det verkade som att våran diskussion var över och nu var vi vänner igen, alla tre, det kändes konstigt på något sätt, annorlunda, precis som om det var meningen. Att vår vänskap var på väg mot ett utgångsdatum, frustrerat skakade jag bort mina tankar och tryckte på ringklockan till lägenheten Eleanor skickat adressen till. Men av att döma på utsidan skulle lägenheten säkerligen vara lika stort som ett hus, jag väntade tålmodigt på att någon skulle öppna dörren men det enda jag hörde var någon som skrek att det var öppet på andra sidan.

Jag testade handtaget och den stora ljusa dörren gled enkelt upp, framför mig bredde sig en gigantisk hall ut sig och såg välkomnande ut med levande ljus på hallbordet. Väggarna vita och lös upp rummet trots det mörka trägolvet, det var högt i tak och de antika detaljerna skapade en väldigt hemtrevlig tillvaro. Till höger fanns en stor spegel med guldram som hängde ovanför en fin modern byrå, de små lamporna i taket skapade ett dovt och härligt ljus över hallen.

Dörren slog igen bakom mig och jag tog några steg längre in i hallen med min väska fortfarande över axeln, mina mörkblå vans gjorde dova ljud mot golvet medan jag kollade in i det första rummet för att se en stor bioduk och ett flertal skinnfåtöljer som stod på rader förutom längst fram där det såg ut som en madrass fylld med kuddar, det var nästan som ett litet moln. Rummet var uppenbarligen en hemmabio, något som Harrys hus saknade nu när jag tänkte efter, men jag hade inget emot det mysiga vardagsrummet. Jag vände blicken mot andra hållet för att möta ett fullt kök med ett flertal tjejer granskade mig, ett leende dök upp över Eleanors ansikte när hon fick syn på mig.

”Finally! You're the last one.”

”Sorry, I'm late, I've been driving the entire day.” sade jag ursäktande. Trots bristen på samtal och den konstanta tystnaden i garaget så fort jag kom in, hade jag överseende med det och ignorerade den negativa energin medan jag tränade. Men det var absolut inte anledningen till att jag blev sen, när jag var på väg ifrån garaget överraskades jag utav en tjej som såg ytterst bekant ut, hennes långa mörka hår, de där isande blå ögonen kände jag igen från någonstans. Hennes extremt tjejiga klädsel gjorde det svårt för mig att se henne i denna miljön, precis lika svårt som jag hade för att Emma gick omkring i högklackat och klänning i garaget.

”I want to race you.” hon pekade argt mot mig och jag höjde ögonbrynen, jag blev förvånad över vad hon sade men jag försökte låta bli att se osäker ut. Jag hade precis tagit mig ut i den mulna eftermiddagen i all hast och lättnaden utav att slippa den obekväma tystnaden försvann med osäkerhet då hennes kalla blå ögon granskade mig roat, nästan elakt.

”Excuse me?” stammade jag förvirrat fram.

”Didn't you hear me? You and me, a second time, just a fair game, princess.” hon hade lett kaxigt mot mig och jag kollade mig omkring och väntade på att någon skulle hoppa fram och skrika 'lurad'! Men inget hände, jag försökte ta mig samman och veta vad jag skulle säga innan jag öppnade munnen.

”Do I know you?” jag kisade lite för att se tydligare på den långa tjejen som var några centimeter längre än mig, hennes långa ben gjorde att hon såg hundra meter längre än vad hon egentligen var.

”Did you really hit your head that hard?” hon skrattade roat till och jag lät min hand automatiskt åka upp till baksidan av mitt högra öra där ärret slutade efter krocken, en blixt av ett bortglömt minne vandrade långt bak i mitt huvud. Jag kom fortfarande inte ihåg något om den kvällen, jag granskade tjejen framför mig som var i ungefär samma ålder. Hon hade varit där, hon hade varit en utav motståndarna... Hon. ”I can see that you remember now. So what do you say, princess?”

”You could have killed me.” hade jag morrat lågt mellan sammanpressade tänder. Hon hade suttit i bilen som prejat mig av vägen och rakt in i tegelväggen, hon var orsaken till att jag hade hamnat på sjukhuset.

”I'm sorry didn't...”

”Grace!” utbrast Emma efter ett tag, jag ryckte till och kollade upp på henne som log osäkert mot mig, det var uppenbart att jag hade glidit iväg in i mina tankar och stått och stirrat på tjejerna i Eleanors kök, minnet försvann långt bak i glömskan. Emma, Felicia och Alice stod och kollade fundersamt på mig ett bra tag innan jag vände mig mot resten utav de främmande tjejerna i rummet som var mer än nyfikna på mig, deras ögon lämnade inte mitt ansikte.

”Oh, hi everyone.” sade jag och skrattade nervöst till för att lätta lite på stämningen.

”Grace this is, Hannah and Caroline, they are my classmates. Perrie is in the US with the boys so she couldn't come.” babblade Eleanor obekymrat på.

”Grace, you're phone is ringing for the second time now, are you alright?” Emma tog ett steg ut i hallen och granskade mig, jag kollade ner på mobilen i min hand och försökte återfå greppet om verkligheten. Jag skakade på huvudet för att vakna till ordentligt innan jag kollade upp på min kompis som granskade mig med en mystisk min, precis som om det skulle hjälpa henne att kolla rakt igenom mig och avslöja min djupaste hemlighet.

”Yeah, everything is fine.” försäkrade jag henne innan jag tog upp telefonen mot örat utan att kolla på skärmen vem det egentligen var som ringde. Jag ignorerade deras fundersamma blickarna som granskade mig då jag lät min väska falla till golvet innan jag tog mig in i biorummet för att prata ostört. Låga röster började intensivt prata i köket igen och jag hade en känsla av att jag var huvudkaraktären i deras hetsiga diskussion.

”Eh...Hello?” sade jag fortfarande lite frånvarande över min tillbakablick.

”You alright, love?” den raspiga rösten gjorde mitt huvud klarnade och alla förvirrade och vilsna tankar skingrades då ett lätt och mörkt skratt hördes på andra sidan.

”Yeah, I'm fine, how are you?” jag försökte så snabbt som möjligt ändra så att fokusen lades på Harry istället.

”I'm good, nervous, but good. Will you be watching?” det lät på hans röst att han var nervös.

”Yeah, I'll be watching, and you should not be nervous. You're going to be amazing as always.”

Jag satte mig ner i en utav de svarta fåtöljerna och granskade den stora vita duken framför mig medan jag väntade på en reaktion.

”I love you.” Harrys raspiga röst gjorde hela min kropp varm, hans ord lät privata, precis som endast jag kunde höra dem i hela världen.

”Love you too. And I'm proud of you.” ett lågt skratt hördes på andra sidan.

”Thank you, and I was thinking, when you get here, we could celebrate your birthday.”

”How do you know when my birth.... Alice.” jag svarade på min egna fråga med en suck, veckorna innan Harry åkt iväg så hade Harry och Alice utvecklat en slags skruvad syskon relation som innehöll brottningsmatcher, djupa diskussioner och ibland hände det att inte ens jag fick höra dem.

”Well, you should have told me but I'm glad at least Alice did, what kind of a boyfriend would I be if I forgot my own girlfriend's birthday!?”
”An understanding one?” föreslog jag, min röst var i djup sarkasm. ”I didn't tell you because I don't want anything, I'm happy with everything I've got, so please don't give me anything, I'm happy that I just can hang out with you on my birthday.”

”We'll see about that, I've got to go, but I'll call you tomorrow for an update. Have fun with the girls, no boys allowed.” det sista var ett skämt och jag skrattade till.

”Have fun, and no girls allowed.” kontrade jag.

”I would never ever, love.” hans vänliga röst gjorde att en dum idé dök upp i mitt huvud och jag grimaserade, men fick aldrig chansen att hindra det innan jag hörde orden flyga ur min mun.

”I'm going to race again...” det trillade ur mig som rinnande vatten och jag pressade snabbt ihop mina läppar för att säga något mer dumt, jag slog argt till mig själv i huvudet medan jag väntade på hans svar.

”Okay? Why?” han lät vaksam och fundersam över vad han borde säga. ”You're not street racing, are you?” En beskyddande ton var uppenbar i hans röst, jag tänkte tillbaka på alla gånger vi har haft diskussionen om hans beskyddande sida som mer eller mindre drev mig till vansinne, men denna gången var jag lättad av att höra att den sidan av honom inte var borta.

”No, not street... There was this girl that wants a rematch on the track and I accepted.” Jag försökte hålla ute så mycket detaljer jag bara kunde medan jag försökte komma på ett sätt att byta ämne.

”What girl? Have I met her before? Does Emma och Felicia know her?” frågorna hängde inte ihop med varandra och jag ångrade tillfället jag berättat det för honom, han skulle omöjligt kunna koncentrera sig nu på showen han hade framför sig.

”No, you haven't. And no, they haven't. She came up to me and wanted a rematch. It's not a big deal, and I picked a date so you'll be home to see it...” min röst tonades ut efter hand då jag inte fick någon respons. ”If you want to of course!” utbrast jag efter ett tag då det blivit allt för tyst på andra sidan. Jag kände att en oro föll över mig då jag väntade spänt på hans svar som dröjde ytterligare tills nervositeten hade tagit över mig helt och dränkt ner mig i ett olyckligt stadium där jag kände att känslorna höll på att svämma över.

”Of course I'll be there, even if I wasn't going to be home I would feel a lot better if I were there. Is that why you've been so jumpy the last couple of days? That you'd think that I don't approve?” han lät uppenbart sårad och jag kände att jag fick bita mig själv i kinden för att inte släppa fram ett litet skakigt andetag. Jag har haft en dålig känsla över att något var fel de senaste veckorna, men att hålla rädslan inne började svämma över, mitt känslosamma stadium som jag var i just nu tog det bästa av mig. Känslan har orsakat sömnproblem, svårigheter att äta och på de vakna timmarna oroade jag mig för allt skulle gå fel, det som skrämde mig var att jag inte var riktigt säker på vad jag borde se upp för. Men sen tanken om att det kanske berodde på saknaden av Harry hade slagit mig flera gånger tidigare, jag kanske bara skulle behöva se honom, röra vid honom för att lugna ner mig själv.

”No... I-I got this feeling.” sade jag med ansträngd röst, jag slöt mina ögon och lutade mig tillbaka i stolen, jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte, då jag var helt säker på att jag kunde förlita mig på min röst. ”There have been this bad feeling inside of me that something is about to...” jag blev avbruten av någon på andra sidan och en suck från Harry som verkade ta sin tid att bestämma sig.

”Grace, I'm so sorry, I really need to go. I won't let anything bad get to you, ever.” han lät plötsligt stressad och jag skrattade bitter till, jag drog bort en tår som hade letat sig fram medan jag försökte trycka bak den dåliga känslan jag hade.

”Promise?” frågade jag, min röst lät nästan ynklig och maktlös.

”I promise, and I love you and I can't wait to see you next week, but I have to go now. I'll talk to you tomorrow.”

”Okay, bye.” sade jag innan jag lade på och öppnade ögonen igen. Jag kände mig som mig själv igen för ett tag, jag reste mig från fåtöljen och vände mig om för att gå ut till köket igen då jag stannade upp för att få se Emma och Felicia stå i dörröppningen och granska mig vaksamt.

”What's going on with you?” mumlade Emma fram och lade huvudet på sned medan hon kisade med ögonen.

”You know we'll find out sooner or later.” sade Felicia och ryckte på axlarna. Jag tvekade ett tag innan jag log lite obekymrat mot dem, mina fötter tog sig fram till dem och jag lade självsäkert mina händer på deras axlar.

”I'd prefer later, so let's have some fun, no drama and we'll take everything tomorrow or the day after that.” jag gled snabbt och enkelt förbi dem för att sedan bli förd in av Eleanor till ett sovrum för att byta om till pyjamas som resten utav tjejerna redan gick omkring i. Jag hoppade i ett par joggingbyxor och en utav Harrys Led Zeppelin t-shirts som jag hittade i hans den utav byrån, det fick mig alltid att lugna ner mig då jag somnade i hans kläder. Sängen hade blivit så stor utan honom bredvid mig som alltid tog upp den största delen av sängen genom att dra mig hårt intill sig och lägga mig i mitten på sängen.

Kvällen bestod utav filmer, socker, pizza och en hel del tjejsnack, när de sena timmarna började spela sina spratt på oss började vi känna suget efter ytterligare socker för att klara av denna långa natten. Showen skulle börja mitt i natten och den största utmaningen var att hålla oss vakna tills dess, Eleanor föreslog till slut att vi skulle gå ut på balkongen en runda för att få lite luft innan det började.

Man kunde verkligen se allt här uppifrån, balkongen vätte ut över hela London och gav oss en fin utsikt över den stora staden och dess gatlampor och hus lös upp natten med ett tindrande ljus. Jag stannade kvar ett tag till då tjejerna började frysa, jag drog in en hand innanför Harrys tröja och drog fram hjärtat. Mina fingrar lekte över detaljerna och jag svalde hårt.

”Inget kommer hända, du saknar bara Harry, inget mer.” jag suckade och gömde hjärtat i tröjan igen, mina ögon vandrade ut över hustaken som bredde ut sig under mig.

”Grace! It begins!” skrek Eleanor innifrån och jag suckade innan jag drog ett djupt andetag utav friskluft och tog mig in i värmen igen där tjejerna redan låg bland kuddarna med varsitt glas med energidryck eller läsk för att hålla sig vakna.

När väl det var dags för röda mattan var vi så pass galna att biorummet såg ut som att en handgranat hade trillat ner och vi tog oss alla samman för att se början på galan. Jag hade aldrig brytt mig om att kolla någonsin, men av någon konstig anledning var jag nervös, för denna gången hade jag en anledning att kolla och jag var glad att jag inte var den som skulle behöva lugna ner Harry om något gick fel.

Killarna öppnade galan med sin nya låt och publiken blev som galna, de ignorerade problemen killarna hade på scenen då de uppenbarligen inte kunde höra sig själva och tog ett antal fel tonval. Jag grimaserade och önskade att jag inte hört det där, för jag såg tydligt hur arg Harry blev men försökte hålla uppe humöret genom att hoppa lite extra och få igång publiken.

”Damn.” mumlade Eleanor lågt och proppade en ny näve med popcorn in i hennes mun. Jag nickade och jag visste att även hon var glad över att inte behöva ta hand om de nedstämda killarna som tog sig av scenen efter slutet av sången.

Istället tog jag fram min mobil och började skriva ett litet och snabbt meddelande till Harry som ett litet plåster på såret.

To: Harry <3

”You were amazing xx”

Jag lade mobilen på golvet nedanför våran lilla ö av kuddar som vi bunkrat upp för att ligga bekvämt, det sista jag kom ihåg av showen var Harry dansa, något som jag inte alls var säker på att det verkligen hände innan jag föll in i en djup och bekväm sömn bredvid Eleanor. Alla bekymmer om att vara orolig över något som antagligen aldrig skulle hända hade försvunnit och jag somnade med ett leende på mina läppar.

Jag drogs upp ur min dvala av ett buzzande ljud som fortsatte och fortsatte, surt höjde på huvudet för att kolla om det var någon mobil som ringde eller liknande. Ljudet kom från min mobil några meter ifrån mig som lös upp som en strålkastare och orsakade ett oönskat upplyst rum för mina trötta ögon. Eleanor låg bredvid mig på mage och pustade ut mellan hennes särade läppar, det var uppenbart att det bara varit jag som vaknat är det ljudet som vägrade sluta.

Trött hävde jag mig upp på knä och sträckte mig så långt jag kunde för att slippa ta mig ur den bekväma platsen jag låg på i onödan. Men min arm var för kort och nästan ohörbart stönade jag innan jag satte mig ordentligt upp och tog objektet som vägrade sluta lysa.

Jag kisade mot skärmen för att se Harrys namn på displayen, jag tryckte på grön lur och pressade telefonen mot mitt öra.

”Harry?” viskade jag fram innan jag tog mig upp från madrassen med alla kuddarna, jag sträckte på mig lite innan jag gick på tå över en gnyende Emma som trillat ner från madrassen och låg med täcket över sig på golvet, jag stelnade till för att vara säker på att jag inte skulle väcka henne, men hon suckade snart lättat ut över att vibrationerna från telefonen slutat.

Försiktigt tog jag mig ut i hallen och gick så snabbt jag kunde ut på balkongen för att ingen skulle höra mig.

”... do you want to come up to my room?” den amerikanska kvinnliga rösten lät bekant, men ändå väldigt långt ifrån något jag hört tidigare.

”Why would I want that?” Harrys raspiga röst lät släpig och inte speciellt arg över frågan utan mer kaxig över att han har fått den, det var väldigt tydligt att han hade druckit och var påverkad av alkoholen som gick runt i hans blod. Jag gillade inte när han drack, något han visste om men jag skulle aldrig hindra honom från att göra det, precis lika lite som han hindrar mig från att göra det jag älskade. Något som inte hörde hit i denna stunden, jag försökte identifiera den uppenbarligen ljusa klingande stämman, hon lät som tingeling eller något älv-likt som man endast hörde i Disney filmer.

Jag satte mig ner i en utav solstolarna som var ute på balkongen och väntade på ett svar, att någon skulle börja prata med mig eller om Harry kunde säga att han ringer mig i morgon, men ingen tilltalade mig, de pratade om mig.

”I've got a girlfriend.” sluddrade Harry fram.

Det var tydligt att denna konversationen inte var avsedd för mig att höra den, jag funderade på att lägga på men ångrade mig genast när nästa mening från den amerikanska kvinnan hördes.

”Well, it's pretty obvious that you're not getting some from that brat you're with. She'll never know, I promise.” det var uppenbart att hon försökte förföra honom, jag höll andan för att höra hans svar.

”Really?” han lät road över hennes förslag, men det var oklart om han var road över tanken eller om det bara var ironi.

Tystnad följde och något prasslade till mot telefonen som oavsiktligt hade ringt upp mig.

”Harr...” försökte jag igen, ett ljud hördes, ett ljud som lät som en kyss innan samtalet dog ut och jag satt ute i kylan med en mörk telefon i handen.

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: