Harry bet hårt i sin underläpp och han såg uppenbart berörd ut utav stunden, vi hade stått såhär i snart tio minuter, utan att säga något. Vi båda var nog rädda för att säga att det verkligen var slut på riktigt, i alla fall jag var det, jag ville att han skulle protestera och skrika ett nej, men han var minst lika tyst som jag.

Jag stod kvar på samma plats och väntade på att han skulle reagera, men när jag började bli otålig funderade jag mer på att det kanske var mitt jobb att säga något, då det faktiskt var jag som lagt fram de hårda orden.

Men precis när han särade sina läppar och tog sats för att besvara mitt påstående om att det kanske inte fungerade trots allt då en dov knackning hördes på dörren, jag ryckte till utav ljudet som bröt tystnaden.

”Hey, guys. It's time for an apperance in the city in thirty minutes.” ropade en mörk röst på andra sidan dörren, samma röst från mannen som tidigare stått och vaktat dörren i skuggan. Men Harry rörde sig inte, han stod fortfarande lutad mot soffan och kollade olyckligt ner i golvet, det såg nästan ut som att han ville börja gråta men försökte häva lusten. Det gjorde mig faktiskt otroligt nyfiken hur långt han var tvungen att pressas innan han bröt ihop, han verkade alltid vara den som höll allt samman och inte föll i bita i pressade situationer. Denna gången såg det ut som han skulle falla i sär vilken sekund som helst, vilket gjorde mig nervös och osäker, utan hans självsäkerhet och snabbtänkthet, hatade jag att erkänna att jag faktiskt var en aning vilse.

”Go, we can finish this conversation later.” mumlade jag lågt och korsade mina armar innan jag drog bort en bortglömd tår som rann ner för min kind, jag snörvlade till för att ta mig tillsammans.

”You're going too... The apperance is for us, as a couple to make the Haylor rumours go away.” muttrade Harry lågt och jag skrattade bittert till.

”Well, don't you think that's a bad idea, we just broke up?” frågade jag, men det enda han gjorde var att rycka på axlarna, jag däremot ryckte till utav min ärlighet, jag var den första utav oss som yttrat orden ”gjort slut”, något som kändes främmande.

”Did we?” var allt han sade, hans röst lät frånvarande precis som han seglat iväg till en annan värld. Harry tog sig fram till en utav klädhögarna som låg på ett långt matsalsbord, han drog snabbt på sig en rutig skjorta innan han drog av sig sina badbrallor, impulsivt vände jag mig mot fönstret då jag insåg att han inte hade något under.

”Excuse yourself.” snäste jag argt, jag lade en hand för pannan och försökte komma på ett sätt att fly här ifrån. Men jag fick aldrig något svar utan istället hörde jag en dörr öppnas, jag vände mig om för att se Harry i en hatt, solglasögon, ett par svarta tighta jeans och den rutiga skjortan. Han flinade mot mig, jag kollade ner på mig själv i mina kläder som jag snart haft på mig i tjugofyra timmar, jag var svettig och äcklig, i jämförelse med Harry som såg sval och bekväm ut.

”I'm still getting under your skin, aren't I?” han fyrade av ett brett leende så att de där irriterat söta smilgroparna poppade fram i hans kinder, utan att tänka på det rynkade jag på näsan och ett lätt men ändå mörkt skratt hördes. ”Good, go and get changed, I'll wait outside.” Var allt han sade, frustrerat svor jag mentalt över att jag gjorde det så enkelt för honom att läsa av mina tankar.

”But...” började jag men det var för sent, han var redan utanför dörren och rummet blev tyst. ”Fuck” svor jag lågt.

Harry's Point Of View

Jag vägrade acceptera att diskussionen slutade så dåligt som Grace påpekade att den gjorde, jag vägrade ge upp. Mentalt hade jag bestämt mig för att låta henne lugna ner sig innan hennes födelsedag då jag redan bestämt vad som skulle ske, mina tankar for iväg till den fina presenten jag hade i min väska, mamma hade gett den till mig då hon var här förra veckan med Gemma.

”Give it to her, she means everything to you, then you should give this to her.” hade mamma sagt och gett mig asken.

”I can't take this, she wouldn't let me give it to her if she knew where it came from.” muttade jag surt då jag kände Grace lika väl som baksidan av min egna hand, hon skulle aldrig gå med på att bära detta.

”At least take it and think about it, will you, dumb ass?” muttrade Gemma och höjde ögonbrynen mot mig. ”Girls like these kind of things, even if she says otherwise.”

”And take her back home to, Holmes Chapel, I want to meet her.” beordrade mamma och hon bredd mot mig, jag blev genast generad och kollade ner i den mörka mattan. Det var endast mamma som kunde släppa en sådan kommentar utan att skämmas, jag hade varit glad att Grace inte varit där och upplevt denna situationen med mig.

Detta bråket däremot hade startats på grund utav ett dumt rykte och av något som Grace tror hon hört, historien där emot var helt annorlunda, jag kommer ihåg konversationen med Taylor då hon försökte förföra mig men några riktigt lama repliker som att jag inte fick det jag ville med Grace. Det som roade mig var att hon kunde inte ha mer fel, visst jag saknade den där kroppsliga kontakten jag egentligen ville ha med henne, men det var inget jag tänkte på så länge hon låg intill mig eller när hon kysste mig. Hela rummet stannade upp för några sekunder och det var bara hon och jag som var där just i den stunden då vi rörde vid varandra, det var något jag aldrig haft med någon och jag var redo att vänta hur länge som helst.

Taylors och min diskussion om hur fel hon hade var en enda dimma, jag kommer ihåg Niall då han kom in på killarnas toalett där Taylor hade smugit in några sekunder tidigare medan jag tvättat händerna och försökt skriva några ord till Grace. Jag hade lagt ner telefonen i fickan utan att låsa den då jag tänkt skriva klart så fort Taylor hade insett att jag inte var intresserad, men hon verkade inte fatta pikarna som jag gett henne.

”Well, hello there...” Nialls röst hade varit ett enda sludder och Taylor hade gett honom en örfil då han försökt lägga hans trötta huvud på hennes bröst som varit i perfekt höjd för honom, det roade mig att se den korta kille försöka göra sig bekväm på de små brösten som Taylor bar på sin smala kropp. Nu när jag tänker efter såg det nästan ohälsosamt ut att vara så smal, men Niall verkade i alla fall trivas i några sekunder innan hans kind hettade till utav slaget.

Jag höll tillbaka en ny skrattattack där jag satt i den svala bilen med Grace några centimeter ifrån mig, hon såg nervös ut där hon satt och lekte med silverkedjan till hennes halsband, de nervösa fingrarna gick inte att undvika.

Grace trodde mig inte... Det var det som gjorde så extremt ont, att veta att hon inte litade på mig efter jag sagt hur mycket jag älskar henne, att jag väntar på henne. Och väntar är något jag fortfarande gör även om hon tror att vi gjort slut, jag däremot vägrade tro det.

”Damn...” mumlade Grace och släppte ut ett skakigt andetag, jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och förstod snart vad hon pratade om, fansen hade hittat hit innan vi fått chansen att ta oss in, något inte management sagt något till mig om. ”Harry, I-I can't...” stammade Grace skräckslaget bredvid mig och jag kollade över på den blonda tjejen bredvid mig som såg vettskrämd ut. Behovet av att pussa bort rädslan och säga åt henne att det inte gör något, vi kan åka någon annan stans eller att jag kunde hålla om henne genom allt, var starkare än någonsin. Jag ville beskydda henne, ingen skulle få röra henne, men hon gjorde det svårt för mig att göra det då hon ansåg att vi gjort slut.

”Don't worry, I could help you out if you let me?” frågade jag tveksamt, men jag fick aldrig något svar, jag såg att hennes bröstkorg höjdes och sänktes snabbt och ytligt. ”Just take a deep breath, I'll be here.” sade jag bestämt innan jag öppnade dörren, jag tog Grace hand i ett fast grepp som jag absolut inte tänkte släppa och drog henne ut bakom mig in i folkhavet. Skriken var öronbedövande och gjorde det svårt för mig att koncentrera mig på att föra Grace i säkerhet då folkmassan blev allt mer påträngande.

”Harry...” sade hon kvävt då hon krampaktigt höll i min arm, hennes naglar borrades in i min hud och jag grimaserade en aning men lät bli att kommentera. Jag drog fram henne så hon hamnade framför mig mot min bröstkorg, jag blev hennes skyddsmur.

Det öronbedövande skriket från tjejer som slängde fram papperslappar och kameror var något jag fått lära mig att inte ta så speciellt hårt, jag gillade uppmärksamheten. Men denna gången kände jag att även jag fick för mycket uppmärksamhet. Mitt i allt hörde jag ett metalliskt ljud skära genom all uppståndelse och jag kollade mig omkring för att se vad det var medan jag gick så fort jag kunde igenom folkmassan, vilket inte gick så snabbt som jag önskat.

”H-Harry.” nu lät Grace panikslagen och stelnade till framför mig, jag stannade upp och kollade ner på tjejen framför mig som kollade upp på mig med smala pupiller. ”M-my necklace.” stammade hon med en sprucken röst, skräcken i hennes ögon sade att hon inte klarade av detta mycket längre, hon var nära på att bryta ihop. Jag kollade över min axel för att se något glittra i solen, innan jag kollade ner på henne igen. Min hand sträcktes ut till den närmsta säkerhetsvakten och bad honom ta med den panikslagna tjejen som krampaktigt höll sig fast vid mig medan hon hyperventilerade. Jag där emot, satte av mot tjejen med ett flin på hennes läppar där hon glatt höll i det som betydde allra mest för Grace, hennes halsband.

”Hey. Please, give me the necklace back!” ropade jag över oljudet och över barriären av stora breda män som försökte skydda mig ifrån de skrikande tjejerna och killarna med stora kameror och mobiltelefoner som konstant blixtrade till. Men hon ignorerade bara mitt försök till att var vänlig mot henne. ”Hey, you!” denna gången var min röst bestämd och om inte det så arg, hon reagerade inte på sättet jag hoppats på utan hon blev ivrig över att det faktiskt var henne jag pratade med.

”What's going on, Harry?” jag kollade över axeln för att känna att Paul drog mig bakåt in mot mitten av den lilla gången de skapat.

”Don't just stand there,” snäste jag argt och nickade mot halsbandet. ”It's Grace's.”

”Go inside, I'll get it.” sade han innan han suckade och puttade mig bort mot ingången, jag tog mig snabbt in i lobbyn till restaurangen där det var tanken vi skulle äta middag. Det hemska ljudet av tjutande tjejer dämpades utav glasdörrarna som gled igen bakom mig och det kändes nästan som att jag blivit tillfälligt döv. Jag hörde dova röster som kom runt hörnet till den nästintill tomma välkomstsalen förutom en man som satt bakom en liten reception och väntade på att någon skulle behöva honom, han bevakade situationen utanför de stora fönsterna med en bitter min.

Mina fötter tog mig runt hörnet för att längre bort se Grace i total panikattack försöka kontrollera tårarna och sina andetag samtidigt, medan säkerhetsvakten, Henry tillsammans med en servitris försöka lugna ner henne.

”Could you give her some water please?” frågade Henry och servitrisen nickade snabbt innan hon började gå mot mig, hon log artigt innan hon försvann in i restaurangens dovt upplysta rum. Henry försökte lugna ner Grace genom att prata med en lugn ton till tjejen som satt i en skinnsoffa som stod mot väggen med en stor tavla på.

”Grace, just take a deep breath, alright?” Det var uppenbart att hon inte lyssnade på honom då hon släppte fram en skakig hulkning.

”Here you go.” hörde jag över axeln och jag kollade över axeln för att se Paul hålla i silverhjärtat, jag tog tacksamt emot det innan jag tog mig fram till soffan, jag satte mig ner bredvid tjejen som hade slagit sina armar runt sig och såg ut att ha hamnat i chock. Jag tog enkelt av mig mitt egna halsband som hade en liknande kedja med ett pappersflygplan på, jag trädde i hjärtat tillsammans med flygplanet, innan jag försiktigt hängde kedjan runt Grace hals. Försiktigt stoppade jag halsbandet innanför hennes vita t-shirt innan jag drog henne tätt intill mig och lät henne falla sönder i mina armar.

Grace's Point Of View

Harrys doft fyllde mina sinnen, en utav hans stora händer strök min rygg medan han viskade fram vår låt i mitt öra för att lugna ner mig. Han lyckades snart men jag lät bli att dra mig undan, jag gillade att vara i hans armar, jag kände mig säker där.

”I want to go home...” mumlade jag fram mot Harrys hårda bröst.

”Please, stay. The lads have something planned for you at your birthday. We would be really dissapointed if you left.” hans raspiga röst lät plågad, men det var uppenbart att han inte brydde sig alls om min födelsedag, det var något annat han hade i tankarna. Jag drog mig ofrivilligt bakåt, ur hans grepp och torkade upp de sista tårarna och suckade tungt. ”I didn't cheat on you, I would never ever want to see you get hurt because of me, it kills me to see you crying because of me. I'm sorry I got you into this.”

Jag släppte fram ett litet leende och kollade upp mot killen bredvid mig med mina rödsprängda ögon, han log olyckligt mot mig innan han försiktigt sträckte ut sin hand för att placera en vilsen ljus slinga bakom mitt öra.

”It's alright,” ett litet ansträngt skratt föll från mina särade läppar. ”You're a nice guy, Harry. I just don't think we belong together.” hans ögon granskade mitt ansikte innan han nickade, ovillig att acceptera faktumet att vi gjort slut men lät mig gå åt det hållet han inte ville.

”Friends?” frågade han lågt, jag log mot honom, det var omöjligt att vi skulle kunna gå vidare genom att låtsas som vi aldrig känt varandra, jag ville han skulle vara där då jag skulle ha mitt race och jag antog att han ville ha mig här också. Jag älskade honom så otroligt mycket fortfarande och just nu visste jag inte hur jag skulle kunna gå vidare från detta.

”Yeah...” sade jag kvävt, det var allt jag fick fram.

”Do you guys want to come with us and have some fun? ” vi blev bemötta utav en exalterad Niall som definitivt var redo för en kväll ute i varma Miami, han hade ett par ljusa shorts på sig tillsammans med en vit tröja och en keps på huvudet. Jag log lite mot den uppspelta killen och funderade över saken, men Harry kom före mig.

”I think, we'll just stay in tonight, it's been a long day.” avböjde han Nialls erbjudande vänligt innan han slängde sig i soffan utan att säga något mer.

Jag hade aldrig varit den som gillade utekvällar, att dricka och dansa på nattklubbar, så normalt sätt skulle jag hålla med Harry, men jag har spenderat hela min dag inomhus och har inte fått uppleva något av Miamis fina stränder eller uteliv. Nialls ögon var fortfarande vid mig och log uppmuntrande medan jag försökte bestämma mig för att gå på magkänsla, vara lite spontan för en gångsskull.

”I want to go.” sade jag utan att tänka mig för, jag kände genast Harrys blick på mig men jag ignorerade honom som numera var mitt ex.

”You're not serious, you're not that type.” spottade han ironiskt fram och jag gav honom ett par höjda ögonbryn och ryckte på mina axlar.

”People change around here on a daily basis apparently, so why not?” sade jag oskyldigt men jag hoppades på att han förstod att piken var riktad mot honom. Han var den som förändrat sig själv till hemmakvälls killen med tjugosju katter och räddar nyckelpigor som en hobby, inte för att jag gillade hans nya ”mjuka jag”, men jag kunde inte låta bli att bli irriterad över hans sätt att behandla mig. Vi har varit ex-flickvän och ex-pojkvän nu hela dagen men han beter sig fortfarande som att ingen fick röra mig förutom honom, min frustration höll på att koka över och kände att det var dags att driva honom tillvansinne ytterligare för att han skulle förstå.

Enkelt bytte jag om till ett svart linne, satte upp mitt hår i en hästsvans, tog på mig ett par svarta converse och kom ut till Niall som stod och väntade på mig medan Harry satt surt kvar i soffan och kollade på teve.

”Ready.” meddelade jag den blonda killen som sträckte ut en vänlig hand och jag tog den innan han ledde mig mot dörren.
”I'll come with.” muttrade Harry surt och stängde av teven innan han puttade sig förbi oss ut genom dörren som ett femårigt barn, irriterat rynkade jag på näsan, jag sneglade mot Niall som bara kliade sig i pannan och suckade.

”He's not himself. It's really taking it's torn on him to know that you're not believeing in him.” mumlade han medan han ledde mig ner för den minimalt upplysta gången, Harry var redan tjugo meter framför oss, hans långa ben gjorde avståndet mycket större än vad det borde göra.

”I do believe in him.” erkände jag. ”I just don't trust him.”

”I think I know what you heard on the phone and it wasn't a kiss, because I was there.” fortsatte han med samma lågmälda ton. ”Taylor gave me a slap right over my face, I was drunk and I'm a bit childish when I drik too much...” erkände han generat och jag skrattade roat till.

”So you mean, that kissing sound was a slap?”

”Yes.”

Jag skrattade roat till och skakade på huvudet, jag lät mina tankar vandra iväg till den lockiga killen som stod irriterat och väntade på oss längre fram vid dörren.

Under hela tiden har jag haft känslan av att det fanns något jag inte visste, lättnaden över att veta att någon hade varit där och bekräftat att det inte var en kyss som ägt rum flödade inom mig. Men jag var fortfarande irriterad över att Harry inte berättat detta, det störde mig att han var så villig att låta mig gå. Det dök upp en idé i mitt huvud för att ge tillbaka, jag var inte ledsen eller arg längre, jag var revanschsugen. Snabbt stannade jag upp och vände mig mot den blonda killen som såg förvånat på mig.

”Let's pretend I don't know anything about this tonight, I want to know how far he'll let me go before he's going mad for real.”

+30 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: