Efter att ha bråkat i en halvtimme om vilken bil vi skulle ta blev jag snart tvungen att trycka mig in i baksätet på Harrys svarta Range Rover. Utav ren irritation satte jag mig i mitten utav sätet för att kunna se något medan de två triumferande killarna satt i framsätet. Jag hade trilskats om att min bil hade varit bättre på så många olika sätt men de båda vägrade sätta sig där i då det verkade som att de trodde att jag skulle kidnappa dem. Lustig tanke, men samtidigt väldigt frestande.

Sammanbitet beskrev jag vägen fram till en utav våra träningsanläggningar som jag visste stod tomt så här års. Det skulle aldrig bli lägligt att visa dem vårt kontor, vår verkliga vardardagsmiljö.

Till min lättnad så verkade de inte riktigt bry sig om vart vi skulle, så länge de skulle få se en del utav det jag höll på med. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga som inte skulle väcka fler frågor om det ens gick.

"It's a parking lot." muttrade Louis irriterat, jag kunde höra besvikelsen i hans röst innan han vände sig i passagerarsätet där fram för att kolla argt mot mig.

"What did you think? A mansion? Ten story building?" frågade jag irriterat och samtidigt ironiskt innan jag tog av mitt bälte och hoppade ut ur bilen. Harry slog snabbt av motorn innan de båda hoppade ur det svarta fordonet och följde efter mig då jag började gå med hastiga steg i riktningen mot garagen som stod uppradade.

De långa längorna med garage och förvar var nästan identiskt vinröda och det enda som gick att skilja dem åt var numren som stod ovanför garageportarna.

"Where are you going?" muttrade Harry otåligt och jag kände att om detta skulle fungera så skulle de få lämna sina attityder i bilen. Mitt tålamod hade försvunnit för länge sedan, det var bara en tidsfråga innan jag skulle få ett fullt aggressionsutbrott

Jag stannade snabbt upp och vände mig om för att spänna ögonen rakt i killarna som var varsitt huvud längre än vad jag var. Om någon hade sett oss här så hade det definitivt sett roligt ut. Jag hade lätt kunnat golva dem båda, och de visste om det. Det var säkert därför de backade två steg utan att tänka.

"You two listen very carefully." snäste jag irriterat. "I am bending the line for you. My arse is on the line here, and so are your lifes. So if you want to get out of this mess alive I would suggest you leave your stuck up arse attitude behind." min röst hade höjts en aning under mitt tal men det hade gett effekt. Harry såg sammanbiten ut med samman pressade läppar och stirrade ner i asfalten medan Louis såg rädd ut med ögonen fast limmade på mig medan han oroligt bet i sin underläpp.

"So... Are you lads ready?" de såg fortfarande förstelnade ut och jag fick en känsla av att jag faktiskt skrämt dem. Jag måste så gå en charmkurs.

Med en suck tog jag ett prövande steg fram mot dem för att sluta upp en del utav utrymmet mellan oss. Deras ögon mötte nu oroligt mina och jag gav dem ett prövande drag på läpparna som skulle likna ett leende.

"I'll protect you, that's my job. And I am so good at it." min fokus pendlade mellan de båda långa killarna. "I'm really good at it. Don't underestimate me. I never lose."

"And what if you do..." jag hoppade nästan till utav Harrys raspiga röst. Jag var inte beredd på att någon skulle prata. Förvirrat kollade jag på honom, min förvirring måste synts för snart öppnade han sin mun igen. "What if you lose? Will we lose too, you know, our lifes?"

Jag kunde inte låta bli att le lite innan jag kollade ner i marken, det var så tydligt att de inte trodde mig. För mig kändes det som den dummaste frågan i hela världen, dock kunde jag se på dem att de menade allvar.

Så när jag kollade upp på dem båda igen så visste jag att efter denna rundturen så skulle deras åsikter var annorlunda.

"I. Never. Lose." sade jag långsamt och gjorde varje ord så tydligt jag bara kan innan jag vände mig om och började gå ner för en utav längorna. Snart stannade jag vid porten som jag visste skulle leda oss ner till den undre världen som jag kallar mitt hem. Min ena hand började gräva i min jackficka och fiskade upp min nyckelknippa för att hitta rätt nyckel till det lilla låset i garageporten. Efter ett tag då jag vickat lite på nyckeln klickade låset upp och jag öppnade porten till ett tomt garage.

"Get inside." beordrade jag och utan att jag behövde tjata gjorde de som jag sade. "Wow, this was new..." mumlade jag innan jag stängde porten efter dem och allt blev mörkt. Jag tände lysrören i taket innan jag tog mig förbi killarna som fortfarande såg bortkomna ut. Mina ögon skannade över den tomma väggen ett tag innan jag tog fram mitt passerkort och tryckte in den i en skarv. En lucka med en knappsats dök upp och jag tryckte in mitt födelsedatum innan jag tog ett steg tillbaka.

"So..." jag vände mig mot killarna som fortfarande såg förvirrade ut. "Let me start from the beginning." jag kunde höra väggen röra sig bakom mig och jag visste vad de skulle få se. Inte något allt för intressant utan en hiss, men jag ignorerade det och började berätta min historia.

"In ninteen fifthyfive Brent Crosby, Joe Nickson and Marvin Cason founded a compound that was going to help those in need for protection, but undercover. People around the world, those who were kicked out from police school or were too weak mentally to even pass the hard test that's needed to get in to a good police school. People that were tired of their jobs as programmers and were very skilled with stuff like database, digging up dirt in ways that's pure magic for some..." jag gick in i hissen och väntade på att killarna skulle sluta vara så långsamma. Jag tryckte in koden som larmade av det vi skulle ner till och snart stängdes dörrarna. "... They all came together to found the compound, United Kingdom Undercover Agency. Or UKUA if you may." hissen började röra sig neråt och jag vände mig mot killarna igen. "After a while the founders started to realize that they wanted more... They wanted to start families, which were not acceptable. Their job were to be the ones that didn't excist. That was what made them invinsible and made the bad guys think twise. So..." jag stannade upp då hissen stannade och vände mig om för att se dörrarna öppna sig till en stor lokal som såg ut som ett lager. Lådorna som stod på de stora stålställningarna var fyllda med vapen som antagligen inte använts på ett tag. Det var länge sedan jag var här nere. Detta var ett utav de mindre träningslägren som mer eller mindre blivit bortglömda under tiden agenturen utvecklats.

Jag tog ett steg tillbaka och lät killarna gå runt och granska skärmarna som hängde på väggarna till kontrollpanelen som avgjorde svårigheterna på träningen och liknande.

"Joe Nickson were the first to leave the agency when he met his wife Nina. He started a new life in Scotland. Marvin Cason were second to leave because he got a girl pregnant and wanted to be a father. But Brent were different he were the only one who didn't want a family..." jag satte mig ner på en utav skrivbordsstolarna medan jag kollade på då killarna började med att kolla igenom lådorna och jag började undra om de verkligen lyssna. Deras ögon blev allt större då de kollade ner i lådorna och fick syn på de olika vapnen som antagligen förvarandes där. Det skulle inte förvåna mig om någon lagt en väska full med pengar här någonstans.

"Continue." hörde jag bakom en utav hyllorna och jag kunde inte riktigt urskilja vem det egentligen var, men jag fortsatte.

"Brent only wanted a kid so he or she could carry on his legacy. So he adopted a boy, John. My father..." jag märkte att jag fick deras fulla uppmärksamhet nu och istället för att fortsätta granska vad som fanns i lådorna satte de sig istället på varsin skrivbordsstol och kollade på mig. "Brent raised him to be a strong agent and John took over the agency when Brent passed away... And he wanted to be just like his father. But that was before he came across Christina... My mother and they had me. She was a waitress at a coffeeshop and I think they fell in love, or at least my mother did."

"So? They are still together?" frågade Louis förvirrat och jag skakade bara på huvudet.

"No. I don't really care about my fathers point of view on this story because I know that he didn't love my mother. He never did. Even though he tried to convince me that. But it were so easy for him to just take me from her and dissapear. Just like he was raised to do, and so am I. I am raised just like he was..."

"You've never been in school or had friends?" Harry såg nästan pinad ut och det gjorde mig irriterad. Jag ville inte ha hans medlidande, det enda jag ville var att han skulle förstå.

"I was homeschooled and I had friends, they were just ten or twenty years older than me and still are."

"Where's your mother?" den lockiga killen såg fortfarande plågad ut och jag försökte ignorera den irriterande känslan som pirrade under min hud.

"She's... Dead."

"What happened?" frågade Louis till slut och drog av sig sin skinnjacka innan han lutade sig tillbaka.

"I don't know." jag blev förvånad hur ärlig jag faktiskt var. Men jag började tröttna på att prata, detta har varit det längsta jag någonsin pratat och jag kände att jag skulle behöva ett glas vatten snart. "So that's why your management hired me. They want me to protect you from those who tried to kill you in that parking garage."

Tystnaden föll över oss nu och jag kunde se att de båda lät min historia att sjunka in. Tyngden av tystnaden var nästan allt för tung, jag vet inte vad mer jag skulle säga. Jag hoppades nästan på att de skulle ta över vilken sekund som helst nu. Så jag var så lättad när Louis drog in ett andetag och öppnade munnen.

"So you've never had sex?"

Mina ögon spärrades upp, jag blev chockad över hans fråga och snart kunde jag inte låta bli att brista i skratt. Hans fråga var så omogen att jag var tvungen att få släppa lite på trycket som fanns inom mig. Harry slog till sin kompis i bakhuvudet med ett roat leende på sina läppar.

"Just because I have different values, doesn't mean that I'm not a human.” påpekade jag och kände genast att det var fel svar till en dum fråga.

"So you have had sex?” jag skakade bara trött på huvudet.

"Do you want to try out some weapons?" frågade jag till slut. Vi hade fortfarande hela dagen på oss att göra något roligt utav.

"For real?" Louis såg ytterst exalterad ut och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen.

"Yeah, why not? We're here now and I have to check out some new knifes anyway." jag gav dem varsitt leende men Harry såg fortfarande tveksam ut. "You okay?"

"Yeah, sure. Why knifes? Guns should be more effective." påpekade han och drog en hand genom sitt lockiga hår.

"Knifes never runs out of bullets." sade jag och log lite innan jag vände mig mot kontrollbordet. Det måste vara mitt favorit citat, dels för att det var sant men samtidigt för att jag njöt mer utav bytet jag fångat med en kniv än att fyra av en pistol.

"Alright then. Let me check up on the others first and then we start up the shooting area." Jag startade upp satellit bilder över de tre andra.

"How do you...? Do we have...?" Harrys mörka röst lät irriterad och jag vände mig om, jag pressade ihop mina läppar medan jag försökte välja mina ord tillräckligt för att inte starta ett tredje världskrig.

"I need to keep track on you, that's a part of my job. And yes, you all have trackers on you and I can find out if you're picking your nose at home or anywhere else for that matter." det var tydligt att de inte gillade vad jag hade att säga men istället för att vänta på någon snäsig kommentar som jag var säker på endast var några sekunder ifrån att komma upp till ytan. Medan satellit bilderna spelades i bakgrunden tände jag upp lokalen och såg till så att tre lagerhyllor sjönk ner under marken och ersattes med golv. Längst in fanns ett långt bord med tio olika skjuttavlor. En del tjockare än de andra då de var till för knivar och tyngre vapen.

Jag startade upp lite musik i bakgrunden från någon radio kanal som jag inte kände igen innan jag reste mig upp för att gå fram till en utav de återstående bokhyllorna. Jag visste att jag lämnat av några vapen här någonstans. Snart hittade jag den märkta lådan och tog fram den innan jag lade ner den i en utav skrivbordsstolarna.

"Alright, knife or gun?"

Min fråga gjorde killarna nästan skrämmande upphetsade över att de skulle få skjuta på saker. För en millisekund var jag nära på att sätta tillbaka lådan igen och säga att det var en dålig idé. När de båda valt pistol tog jag fram varsin som de skulle kunna hantera utan att behöva skada mig eller någon annan allt för allvarligt. Jag gav dem en lektion i hur man laddar, tar bort säkringen och hur man får bästa resultat då man skjuter.

De båda missade ett antal gånger innan de började komma in i hur vapnen fungerade. Det var roligt att se att de inte var perfekta och vågade skratta åt sina misstag, något som fick mig att slappna av en aning och bara ha kul. Jag kastade några knivar men höll konstant ett vakande öga mot satellitbilderna. Till min lättnad höll sig alla tillräckligt borta från problem så jag slapp rycka ut med någon karatespark.

Snart var klockan så mycket att det var dags för killarna att ta sig tillbaka till verkligheten innan någon började lägga märke till deras frånvaro.

"Would you like to see our world now?" frågade Harry medan han drog på sig sin jacka igen under tiden vi stod i hissen på vägen upp.

"I... It's alright." jag skrattade lätt till då jag inte riktigt såg meningen med det.

"Oh come on, let's play some fifa and chill at my place..." föreslog Louis och jag kollade upp på honom måttligt förvirrad. "...That's 'our world' more or less when we have freetime." förklarade han till slut och jag nickade långsamt. Det verkade låta roligt men jag var tvungen att komma ihåg att jag fortfarande hade en mördare att hitta.

"You're going, end of discussion." konstaterade Harry till slut och lade en arm över mina axlar och genast slog jag bort den utan att tänka mig för.

"A reflex." muttrade jag trött innan jag tog mig ut ur hissen och såg till att säkerhetskamerorna startades igen i lagret innan vi tog oss ut till bilen.

"We need some snacks first." påpekade Louis och Harry nickade instämmande. Jag satte mig i mitten där bak igen medan jag såg Londons yttre områden flyga förbi utanför. Tröttheten om att inte fått sova ordentligt i natt och alla andra nätter börjar göra sig påmind och jag konstaterade att jag skulle behöva sova hela natten i natt utan något avbrott om jag skulle klara av turnén då jag skulle få vara uppe mer eller mindre varje natt.

"Did Niall find you last night?" frågan drog mig tillbaka in i bilen och jag skakade av mig min trötthet. Jag kunde inte riktigt urskilja vem som faktiskt frågade.

"Oh, erhm... Yes." sade jag distraherat och Louis vände sig roat om och jag höjde ett ögonbryn.

"He likes you." påpekade han med en retlig och tillgjord röst, jag skakade roat på huvudet.

"He's got a girlfriend, remember? And we hardly know each other so that would be more or less impossible." sade jag så avslappnat jag bara kunde. Men jag visste lika lite som vad han gjorde, om inte mindre. Min sociala förmåga var fortfarande bristfällig!

"Gurl," började Louis med en amerikansk accent och jag pressade ihop mina läppar för att inte börja skratta. "...He likes you. And Maja can piss off, seriously. Her attitude doesn't fit her tiny little body anyway..."

"Come on, she ain't that bad." avbröt jag honom men det var så tydligt att alla i denna bilen visste att jag ljög. Jag tror vi alla fått se en helt annan sida utav Maja än vad Niall har fått se. "I- Okay, I accidentally caught her hand in mid-air before she could hit Niall. It would have been a proper bitch slap."

"What!? Are you serious!?" utbrast Louis roat och jag kunde höra ett lågt skratt från förarsätet.

"It was a reflex, I didn't mean to interferer." försvarade jag mig själv och de båda brast nu i skratt.

You really need to get your reflexes in control.” det var precis så att Harry fick fram orden innan han fortsatte skratta. Det gjorde mig nervös över hur dålig uppsikt han hade när han körde. Men jag kunde inte låta bli att skratta till, han hade rätt... Jag får lägga till det i min To-list när jag kommer hem.

"Can you see her face, Lou?" försökte Harry få fram igen mellan sina skrattattacker och jag skakade bara trött på huvudet innan jag kollade ut genom fönstret. Vi har nu stannat vid ett Seven Eleven och när jag kollade framför mig nu så kollade båda killarna på mig.

"What?" jag kunde höra att ordet kom fram hårdare än vad jag menade. Men de verkade inte riktigt bry sig.

"You'll have to get inside and buy the snacks." påpekade Harry och drog baka sin lugg för att sätta upp det i en tofs.

"Why? If you want something, you go and get it." snäste jag nästan förolämpat till, jag var inte någons assistent... Förutom Louise förstås.

"We're famous, it'll start a riot." påpekade Louis med en kaxig ton och jag spände ögonen i dem. Med en tung suck sträckte jag ut min hand och väntade ett tag på att någon skulle reagera. Men de båda kollade endast på mig med varsitt roat leende. Jag skulle vilja slå in tänderna på dem men jag jobbade på min sociala kompetens här och då skulle jag gå minus på det jag lyckats fånga till mig de senaste tjugofyra timmarna.

"What? I'll go, as long as you pay." sade jag trotsigt och snart blinkade Harry till och jag skrattade till. "Pay up." min fokus var nu riktad mot den lockiga killen. Snart sträckte han sig efter sin jackficka och fångade upp en brun läder plånbok. Ett runt objekt på baksidan av plånboken fångade upp min uppmärksamhet.

"Is that a round circle on the backside!?" utbrast jag roat och drog åt mig plånboken men jag fick aldrig chansen att bekräfta mina aningar innan en stor hand drog tillbaka den.

"Give it to me!" snäste Harry irriterat till och jag gav ifrån mig ett roat fnitter. Var han så uppenbar så att han gömde en kondom i sin plånbok? Trots min brist på erfarenhet så var jag kompis med tillräckligt många idioter till killar för att veta hur de fungerade när det kom till ämnet, sex.

"Why don't you want me to see it?" frågade jag med en fejkad nyfikenhet. "Is it close to its expiration date?" min vassa kommentar fick Louis att dra in ett djupt andetag innan han brast i skratt och höjde sin hand för att jag skulle göra en high-five innan jag drog åt mig pengarna som Harry höll fram innan jag hoppade ut ur bilen.

Jag tog mig in i den lilla affären och gick mellan hyllorna och samlade på mig lite snacks då jag kände att min mobil vibrerade i jackfickan. Medan jag försökte balansera allt med min ena hand tog jag fram mobilen och såg min pappas namn lysa upp hela skärmen.

From: Father

"Get in to my office, ASAP. We need to talk."

Det lät väldigt officiellt... Inte för att han brukar ge mig pussar och kramar eller xoxo som dagens ungdomar gör men det brukade oftast vara lite mjukare än så. Jag tryckte ner mobilen i min jackficka och tog mig fram till kassan för att betala.

När jag kom tillbaka ut till bilen igen med plastkassen i handen satt de båda killarna med sina mobiler uppe och jag suckade tungt ut. Jag måste tillbaka till min verklighet innan jag tappar fokusen. Det var inte meningen att jag skulle umgås så här mycket med en klient. Det är fel. Jag ska hitta idioterna som hotar dessa killarna inte sitta och spela spel med dem.

"Guys. I have to get back to the office, my father need to talk to me." informerade jag dem och jag kunde inte låta bli att känna mig sorgsen. Jag har haft riktigt kul idag, de här idioter till killar har faktiskt fått mig att känna mig normal. Trots att vi skjutit med vapen och kastat knivar, något som var långt ifrån normalt så kändes det som en helt vanlig dag med ett par kompisar.

"Vad är det med dig, Marnie. Fokusera!" snäste jag mentalt åt mig själv och jag tog ett djupt andetag.

"O-Okay, that's too bad." sade Louis förvånat. "Is it because of us?"

Jag hade haft det i huvudet men inte sagt det högt för mig själv, men han måste listat ut vad som hänt i garaget i lördags. Irriterat dumförklarade jag mig själv, hur kunde jag vara så dum och tro att han inte skulle lägga märke till detta?

Vad skulle jag säga till dem?

"Oh, no. I-I don't think so. Don't worry about it." sade jag distraherat.

"What if he finds out. Will he get you fired?" frågade Harry nyfiket innan han startade bilen igen och körde ut från trottoaren.

"He can't fire me, I'm the heiress.” sade jag måttligt road över tanken. ”But he could take me off this case. And it will be as if I never existed to you lads." påpekade jag och visste att det antagligen skulle leda till det. Han visste att jag avslöjat mig, jag var så säker på den saken.

"That sucks." muttrade Louis. "I actually started to like you." hans sarkastiska ton fick mig att skratta till lite.

"Well, geeh, thanks." sade jag med en lika djup sarkasm som honom. "I might have started to enjoy your company too. But it's how it works. So my advice to you is to not get to attached to me. It's easier that way."

"Well, it's not really something you choose." påpekade Harry. "We get along, so of course we wouldn't like to see you go."

"Can you text us afterwards?" frågade Louis tveksamt. "I feel like it's our fault." det förvånade mig att han faktiskt hade ett samvete. Men klart jag visste att det var inte bara jag som skulle ha svårt att skiljas från detta uppdraget när det väl var över. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle försvinna.

"It's not your fault." sade jag bestämt. "And maybe, if I still have this assignment afterwards I'll send you a text."

"Deal." sade Harry innan han började köra mot sitt hus för att lämna av mig vid min bil.

När jag väl var ensam igen kände jag att tröttheten kom över mig igen och ångrade att jag inte köpte kaffe när jag ändå var inne i affären. Samtidigt kändes det tungt att säga hejdå till Harry och Louis, för jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna om min pappa tog ifrån mig uppdraget. Han skulle ge det till någon annan och jag skulle säkerligen bli satt på kontorsarbete i en månad.

Tankarna flög igenom mitt huvud allt medan jag körde igenom stan ut till kontoret.

"Get your shit together, Marnie. They doesn't mean anything to you." muttrade jag irriterat medan jag tog mig ut ur bilen och skyndade mig mot byggnaden. Det såg ut som det skulle börja regna vilken sekund som helst.

Jag kunde inte låta bli att bli nervös, jag är aldrig nervös! Men samtidigt hade jag aldrig gjort ett sådant här misstag innan. Jag hade i alla fall fått leva som en normal tonåring, eller så normal jag kan bli, i tjugofyra timmar så det kom väll något positivt utav det hela. Frågan var bara, var jag en Joe eller Brent?

Det var något jag aldrig lyckats komma underfund med, men just nu kände jag mig som en Joe...

Jag tog mig in i hissen och tryckte på översta knappen medan jag stampade otåligt i marken. Hissen stannade upp på fjärde våningen och Kyle dök upp bakom dörrarna. Hans kostym såg oklanderlig ut som vanligt medan hans mörka hår var tillbaka draget från hans ansikte med massor utav vax. Det var något jag absolut inte klarade av då killar har vattenkammat sitt hår, men på Kyle såg det faktiskt acceptabelt ut.

"Hey!" utbrast han glatt när han fick syn på mig och jag svalde hårt för att få bort klumpen i halsen innan jag log.

"Hi." sade jag ansträngt.

"You're going up to meet the boss?" jag nickade utan att säga något. Kyle tog sig in i hissen och tryckte på våningen under den jag skulle av på, it-avdelningen.

"He knows." mumlade jag lågt. Hissen var det enda stället där det inte fanns kameror, konstigt nog.

"I don't think he knows." sade han lågt och vände sig mot mig. "Are you sure there were no one else in the garage at the same time?" jag skakade på huvudet och suckade tungt.

"I'm so getting busted for this. I'm sure I get a new assignment in the deepest part of Africa." stönade jag tungt till och jag kunde höra hur den mörkhåriga killen bredvid mig skratta lågt.

"I'll wish you good luck, Marr." jag kollade upp på killen bredvid mig som gav mig ett vänligt leende innan han gav mig en försiktig klapp på axeln. Hissen stannade och Kyle tog sig ut ur hissen innan dörrarna stängdes igen. Jag fortsatte stampa nervöst med foten medan jag väntade några sekunder på att komma till min slutdestination.

Jag stannade upp framför de stora mörka trädörrarna och bet mig i underläppen. Vad Kyle än sade för några sekunder sedan så hade jag den där obehagliga känslan i magen. Mentalt sade jag hejdå till min plats som urusel stylist. Det var ändå inget jobb för mig, det var alldeles för personligt och utmattande.

Jag tog ett djupt andetag och höjde handen. Svagt knackade jag på dörren, jag kunde höra någon röra sig på andra sidan och det tog ett tag innan jag hörde den bekanta rösten på andra sidan.

"Come in."

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: