När jag klev in på kontoret satt min pappa bakom sina datorskärmar och granskade mig noggrant. Jag stängde dörren efter mig innan jag tog mig fram till hans skrivbord.

"That was new." påpekade han och han gjorde mig förvirrad ett tag innan han nickade mot dörren och genast förstod jag. Han menade mitt sätt att inte stampa in genom dörren utan att knacka. "You seem to be aware of your mistakes."

Jag svalde klumpen jag hade i halsen och satte mig nästan ner men pappa stannade upp mig innan min rumpa nått den mjuka sitsen.

"Weapons."

"I don't have any..." jag ångrade mig genast, jag gick aldrig utan mina vapen. Jag lät allt mindre som mig själv än någonsin och det var tydligt att jag var inte den enda som lade märke till det.

"They made a pretty big impression on you if you'd leave your knifes at home." påpekade pappa och jag kunde inget annat än att hålla med. Jag måste ta mig samman och ta avstånd från dem innan det skulle få mig ur fokus.

Men jag visste att jag inte var här för att jag inte hade mina knivar eller för att knacka före jag öppnade en dörr. Jag var här för att jag har gjort bort mig, jag har visat mig för två civila personer och jag var redo att ta slaget som skulle komma med mitt idiotiska handlande.

"You wanted to talk to me about me leaving my knifes at home?" frågade jag sammanbitet och pappa skakade på huvudet innan han reste sig från sin plats bakom skärmarna.

"You know what I want to talk about." påpekade han och knäppte en knapp på sin kavaj.

"Yes, I know I was irresponsible and I don't know what got in to me..." började jag pladdra på, redo att erkänna att jag avslöjat min identitet för Harry och Louis.

"You killed them, Marnie!" röt pappa till. "Your only lead on this case and you killed them!" hans ord var hårda och jag visste vart detta var på väg. Snart skulle jag få den årliga uppläxningen om att jag agerade som en tråkig tonåring.

"They would have never spoken anyway!" försvarade jag mig själv och reste mig upp, redo för krig.

"That. Doesn't. Matter!" nästan skrek han över skrivbordet och jag hoppade nästan till utav de hårda orden han skrek rakt i ansiktet på mig. "You should have floored them and then walked away. Nothing else! You always throwing your knifes around you like it's nothing but you actually ruined your only shot at figuring out who the fuck is trying to kill those lads!"

Han visste inte...? Va!? Jag kunde inte låta bli att jubla högt inombords och kanske göra en mental happydance. Pappa hade ingen aning om att jag inte var ensam tillsammans med de där männen i garaget. Medan han stod där och fortsatte skrika alla sorters sårande saker så kunde jag inte låta bli att slappna av en aning. Han skulle sluta skrika så småning om och jag skulle kunna gå tillbaka till att jobba på min sociala inkompetens.

"... You're an incompetent agent! You're still doing beginners error, that only proves that you'll never take on bigger assignments without making you look like a fool...”

"Woah! Back the tape! I'm a great agent, the best in this agency to be exact. And just because I act first think second, only means I am dedicated. I have more heart that you'll ever have." jag visste att jag tryckte på en nerv. Han visste vad jag tyckte om hans bristande bevis på att han älskade mig som hans dotter. Men han visste även att jag hade rätt, jag var den bästa här. Jag var uppfostrad till att döda folk som gjorde fel, utan att blinka.

"I killed them because I didn't have choice, they both where armoured to their teeth, it was me or them. And you know how I react when I don't get my way."

Pappa blinkade ett antal gånger medan han försökte låta mina ord sjunka in ordentligt. Det var tydligt att jag hade fångat hans uppmärksamhet och han började överväga sina alternativ.

"Oh, I know you get cranky when someone points a gun at you. Just... We need a lead, so go and get us that lead." snäste han till innan han satte sig ner igen. Jag tog ett djupt andetag och varenda nerv jobbade för att inte säga något spydigt. Allt jag gjorde var att pressa ihop mina läppar och nickade.

"Can I go now?" frågade jag sammanbitet och han viftade till med handen utan att säga något och hans blick var åter igen på skärmarna.

"I'll be gone for an operation next month." hörde jag bakom mig men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara gå utan att reagera och stängde dörren snabbt efter mig innan jag började dansa min lilla seger dans.

Innan jag tog mig ut till min bilen skickade jag iväg ett sms till Louis att kusten var klar och allt skulle bli okej. Jag startade bilen och höjde volymen lite högre än vanligt på radion för att inte somna. Det hade redan börjat mörkna ute och jag sneglade på klockan, sju... Jag var redo för att gå och lägga mig.

Bilen tog sig in mot London centrum medan jag nynnade med till en Ed Sheeran låt. Lyckoruset som gått igenom min kropp tidigare har börjat rinna ur mig och lämnade mig mer eller mindre handlingsförlamad.

"Ahhh! Wake up, damn it!" utbrast jag till mig själv och satte mig till rätta på nytt för att få en rakare hållning. En lättnad föll från mina axlar när jag körde ner i garaget och hoppade ur bilen innan jag tog mig in i hissen och tryckte på den översta knappen.

En smygande huvudvärk började göra sig påmind och jag masserade mina tinningar medan jag väntade på att komma upp till lägenheten. Hissen plingade till och jag tog mig ut i korridoren medan jag kollade ner i marken och fångade upp mina nycklar från jackfickan samtidigt.

När jag höjde blicken stannade jag skräckslaget upp och slöt mina ögon innan jag suckade ut tungt.

"You have to stop doing that." mumlade jag lågt innan jag öppnade ögonen igen och mötte de blå ögonen som konstant ändrade nyans.

"Doing what?" frågade Niall nyfiket och jag granskade honom där han stod och lutade sig vid min dörr. Han hade ett par ljusa jeans och en tjocktröja på sig. Det var en helt ny outfit i jämförelse med vad han hade haft på sig tidigare i morse.

"Scaring the crap out of me." påpekade jag och jag kunde urskilja ett litet leende var på väg över hans läppar.

"Sorry. I just..." började han och stannade upp. "... I needed to talk to someone and..." denna situationen var pinsam, och man kunde se en ljus nyans av rosa komma över hans kinder.

"Why me? You've got a lot of other friends." konstaterade jag och han nickade.

"Yeah... But I felt like it was a lot easier to talk to you... I don't know why..." jag nickade långsamt, jag visste vad han menade och det var något som jag skulle behöva vara försiktig med.

"Niall, could we take this tomorrow? I've had a really long day and I just want to go to sleep." jag visste att det skulle låta fel hur jag än framförde det. Det var inte det att jag inte ville lyssna, men jag skulle hinna somna innan han har fått fram syftet med konversationen.

Nialls humör sjönk genast och jag kunde se hur besviken han blev, något som startade upp ett helt set nya känslor som jag aldrig känt innan.

"What about we meet up for lunch tomorrow before we go off to the show? We could talk and I might not look like a living dead person." Nialls låga skratt kunde höras och jag gav honom ett trött leende.

"I'd like that." sade han och nickade innan han drog ett par fingrar genom hans blonda hår.

"Good." jag tog mig fram till ytterdörren och låste upp den. Jag kunde känna hans ögon på mig då vi stod alldeles för nära nu för att det skulle vara hälsosamt. I ett försök till att ignorera detta fick jag till slut upp dörren för att få lite avstånd mellan killen och den uppenbart hormonella tonårstjejen inom mig.

"See you tomorrow then." sade Niall och jag mötte upp hans ögon, rösten hade blivit allt djupare medan han lutade sig mot dörrkarmen och jag nickade innan han rätade på sig och började gå ner för korridoren.

Jag kände att nyfikenheten inom mig men samtidigt oron vakna till liv. Han kom hit för att prata med någon och han såg inte glad ut, vilket betyder att något var fel.

"Hey." jag kollade ut genom dörren igen och Niall stannade upp för att kolla över sin axel. "Are you okay?" min fråga lät mer orolig än vad den borde göra och jag tog ett djupt andetag och försökte komma tillbaka till mitt lugn som jag levt med under alla år. Jag får inte bli för inblandad, jag kan inte bli personligt inblandad.

"Yeah, it can wait."

"Are you sure? Nothing fatal?" frågade jag, endast för att vara säker.

"Yes, and no. We'll talk tomorrow." försäkrade han mig med ett litet leende på läpparna. Leendet nådde inte hela vägen men det var helt enkelt det jag skulle få nöja mig med. "I'll pick you up at twelve?" det lät mer som en fråga än ett påstående men jag lät bli att påpeka det.

"Yeah, see you at twelve." sade jag istället och gav honom ett litet leende innan jag tog mig in i lägenheten och stängde dörren efter mig.

Morgonen där på vaknade jag upp i min säng, jag kom inte ihåg mycket utav det som hände efter Niall gått och jag stängt dörren. Jag kunde minnas en snabb dusch innan jag kraschade rakt ner i sängen och innan jag visste ordet av somnade jag. Det var länge sedan jag sovit en hel natt och förhoppningsvis så har jag inte missat allt för mycket. Jag sträckte mig efter min telefon och trevade ett tag på nattduksbordet innan jag hittade objektet jag letade efter. Skärmens ljus bländade mig ordentligt i det näst intill mörklagda rummet.

Två missade samtal från Kyle och ett sms från Harry. Allt var tillbaka till det normala igen, den totalt känslomässiga berg-och-dalbanan som jag åkte igår hade tagit på mina krafter och efter en natts sömn mådde jag otroligt nog väldigt bra. Jag visste inte riktigt vad det berodde på men jag var redo för att leka stylist idag. Denna optimistiska känslan som vuxit inom mig var främmande och en aningen obekväm för att jag visste inte riktigt vad det berodde på.

Jag drog på mig en ny outfit som innehöll ett par svarta tighta jeans och ett silvergrått linne. Enkelt drog jag på mig mina svarta boots och min skinnjacka innan jag granskade mig själv i spegeln som var i mitt rum. Ett tunt laget smink täckte mitt ansikte och mitt vågiga hår var för en gångs skull nedsläppt över mina axlar. Jag tog ut två knivar från säkerhetsskåpet bakom tavlan innan jag skannade över mitt städade rum.

Mina ögon fokuserade på klockan, fem i tolv. Det var dags att ta sig ner för att möta upp Niall. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, han hade sett rätt ledsen ut igår... Vad det än var, så skulle jag bli tvungen att lägga band om det jag kände inombords. Jag visste inte vad det var med honom, men det var inte passande.

När jag kom ner i lobbyn satt Albert och snackade med en kvinna som bodde längre ner i byggnaden. Jag hejade snabbt innan jag tog mig ut på gatan och möttes upp utav en silvrig Range Rover. Niall vinkade glatt när han fick syn på mig och jag kunde inte låta bli att le lite innan jag tog mig ner för trottoaren till bilen. När jag hoppade in i bilen möttes jag utav låg musik som spelades på radion och ett glatt hej från den blonda killen som satt i förarsätet.

"Hi." sade jag och satte på mig bältet. "How are you?"

"Good, or yeah. Fine at least. How about you? Did you have a good nights sleep?" jag kollade över på Niall och grimaserade en aning.

"Yeah, all refreshed." erkände jag och log lite innan jag bestämde mig för att byta samtalsämne. "So where are we going?" frågade jag nyfiket och jag kunde urskilja ett litet leende krypa över hans läppar.

"Do you like Chinese?"

"Yeah, I like Chinese." sade jag fundersamt.

"Then Chinese it is." konstaterade Niall innan han körde ut från trottoaren och ut på Londons gator. "So did you talk to Louis and Harry yesterday?" det var så tydligt att han försökte starta en konversation och jag svalde min snäsiga kommentar om torrprat innan jag öppnade munnen.

"Yes, everything turned out good." erkände jag och bet mig lite i underläppen. "What about you? Did you talk to Maja?" Min fråga förblev obesvarad och innan jag visste ordet av stod bilen stilla på en parkeringsplats. Vi var inte långt ifrån arenan insåg jag då vi hoppade ur bilen och tog oss in i restaurangen som såg liten och mysig ut. Det satt redan några affärsmän med sina klienter och pratade affärer med varandra medan de åt sin lunch.

Vi blev placerade i ett utav båsen med varsin meny innan servitören försvann igen med våran beställning på dryck. Killen som serverade såg ut som en snäll människa och log vänligt mot mig ett antal gånger medan han tog min beställning som var anka med bambuskott innan hans blick stelnade till då han vände sig mot Niall.

Niall verkade inte lika vänlig och snäste till sig friterade räkor och en kyckling rätt jag inte kunde uttala. Jag försökte le ursäktande mot servitören innan han försvann, något som förvånade mig. Sedan när var jag den vänliga personen som log ursäktande mot folk!?

Denna uppenbarelsen fick mig urbalans och jag vet inte hur länge jag satt och stirrade rakt ut i luften medan jag överlade med mig själv att jag inte kollat hur de andra mår. Eller i alla fall Zayn och Liam som inte hade en aning om vem jag var. Harry och Louis var nog de som jag oroade mig minst för, inte för att de lyckats övertala mig att de inte är idioter utan jag visste att de skulle kontakta mig om något var fel.

Jag försökte rycka mig ur mitt dagdrömmande och fokuserade på Niall som mer eller mindre stirrade på mig.

"You don't stare at people. It's rude." muttrade jag smått irriterat och han bröt genast ögonkontakten med mig och stirrade ner i bordet. "So..." började jag och han sneglade upp under sina täta mörka ögonfransar. "Talk." beordrade jag tillslut och jag kände mig plötsligt som mig själv igen. Som mitt gamla kontroll galna själv.

"Well... Me and Maja broke up... Again." mumlade han fram lågt och jag tillät mig inte att känna mig berörd. Niall var en klient även om han inte visste om det. Jag hade tillräckligt med regler i mitt huvud för att göra det olagligt att bry sig i detta fallet.

"I don't follow." erkände jag allt för naturell och jag kände att mitt gamla jag var tillbaka. Hur nu detta än fungera var jag tvungen att lära mig kontrollera denna övergången efter lunchen. "Again?"

"Yeah, it's the fifth time." sade han och suckade tungt ut innan en hand gick över hans blonda hår. "I don't know, I just... She makes me crazy in a really bad way. We've had this discussion for a while now and it's obvious that we're so far from on the same page as any couple can get."

"People doesn't have to agree on everything." sade jag och ryckte på axlarna.

"I know. I just, I never thought it would be this hard to be in a relationship. It should be easy, and come natural..." han stannade upp och jag tog chansen att rätta hans misstankar. Inte för jag hade en aning om varför jag ens gav honom relationsråd då jag inte ens varit i närheten utav att ha ett själv.

"Woah, stop. If you want something you'll have to fight for it. It won't come easy, nothing does. So the big question here is, are you willing to fight for her? Otherwise, let her go. If you're not willing to fight, she's not the one." jag visste att jag inte kunde vara oövervinnerlig jämnt och åter igen föll den gamla Marnie ner i ett svart hål och försvann. Det skulle bli svårt att balansera den nya Marnie med den gamla. De var två sidor utav ett mynt och det fanns inte en chans att de skulle kunna samarbeta.

Tystnaden föll över bordet och jag visste inte vad mer jag skulle säga. Jag var inte den han borde prata med och jag hade en känsla av att han visste om detta. Servitören kom tillbaka med vår mat och det var tydligt att till och med han kände av den obekväma stämningen och gick med rask takt där ifrån efter att ha önskat oss en trevlig måltid.

Till slut kände jag att det skulle bli mitt ansvar till att bryta tystnaden och jag tog en klunk utav mitt isvatten innan jag öppnade munnen igen.

"Why did you come to me about this? I'm far from your best friend and I am far from a relationship guru. I'm the worst person you could ever talk to about this and still... Here you are, asking a girl that has never been in a relationship or had a real friend... Ever. I suck at giving advice." jag stannade upp och insåg att jag sade allt det jag inte borde säga.

"You don't see yourselfe with very clear eyes, do you?" sade Niall efter ett tag och jag kom av mig helt. Vad pratade han om? Jag fick aldrig chansen att återhämta mig förrän han började prata igen. "You don't really have to understand, you're just a really good listener. And I needed to have someone who listens. You're so easy to talk to," han stannade upp och skrattade bittert till. " A lot easier than Maja." han lämnade mig mållös medan han tog en bit utav sin friterade räka och tuggade noga innan han fortsatte.

"So... You've never had a real friend?" frågade Niall avvaktande och jag vägrade möta hans blå ögon igen. Det skulle bara orsaka fler hjärnsläpp och snart skulle jag spotta ur mig att jag var en hemlig agent utan att tänka.

"I was homeschooled." mumlade jag fram och petade med min gaffel i riset på min tallrik. "I've never been around people in my own age so no, no friends, no boyfriends or anything that ends with the word 'friend'."

"That sounds, lonely." och han hade rätt. Det var ensamt, jag levde ett ensamt liv. Men det var vad som krävdes utav mig, inga personliga band tilläts. Det var inte jag kunde berätta här och nu dock, det skulle bara röra upp fler frågor som jag inte var villig att berätta.

"It is. But I'm used to it so when it gets too crowded I back away." Niall funderade ett tag och tystnaden föll över oss medan jag lät honom fundera och jag fortsatte äta min mat.

"Go out with me." hörde jag till slut. Jag höll på att sätta ankan i halsen och började hosta för att få tillbaka luften i mina lungor igen innan jag tog en stor klunk utav mitt vatten.

"Pardon me?" sade jag hest och stirrade på den blonda killen som log snett.

"Do you want to go on a date?" denna gången utvecklade han frågan ytterligare.

"Is that supposed to be a joke?" frågade jag irriterat då han verkade ta det så lätt och jag skakade frustrerat på huvudet när jag inte fick något svar. "I don't need your pity. And you've got a girlfriend or whatever she is."

"Is that what you think this is? Some pity party?" snäste Niall irriterat till och spände ögonen i mig. Detta var något nytt.

"What else could it be, Niall? This is ridiculous!" utbrast jag och insåg att jag höjde min röst alldeles för mycket och kollade ursäktande runt mig innan jag ducka ner i båset igen. "I told you this, not because I want to go out with you. But because you were asking."

"And I asked you out because I like your company. Nothing else." försvarade han sig själv och jag svalde hårt. Detta kunde inte bli värre. Hur skulle jag ta mig ur den här situationen? Vilket var något helt nytt för mig, denna gången kunde jag inte slå mig ur en situation.

"You're a sweet guy, Niall... You really are." neka honom, snällt var svårt. Men jag kunde inte undvika faktumet att detta skulle aldrig hända. Så småning om så skulle jag avsluta detta uppdraget och försvinna. "But I have to say no. I can't."

"Why?" envisades han och jag svalde min irritation.

"I just, can't." mumlade jag lågt innan jag kände av att min mobil vibrerade. Jag drog fram den från min jackficka och såg Harrys namn lysa upp. Jag vände skärmen mot Niall. "Sorry, I'll have to take this." killen framför mig hade sammanpressade läppar medan han nickade. Hans plötsliga brist på ord gjorde mig förvirrad innan jag reste på mig och gick mot toaletterna som var avskiljt längre in.

"Hi." sade jag en aning stressad över situationen jag satt i.

"Hey, where are you?" hörde jag den raspiga röste på andra sidan och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen.

"I'm having lunch with Niall."

"Seriously?" han lät förvånad.

"Cut the crap, Harry." sade jag trött och lutade mig mot väggen.

"No, crap. Just, I'm surpriced you went with it. It's so obvious that he likes you."

"No, he doesn't. He just feel bad because I've never had a friend or been on a date. What do you want?" jag försökte febrilt ändra samtals ämne. Jag var trött på detta löjliga snacket om dejting och vem som gilla vem. Det var allt för utmattande att lösa.

"I am hundred percent sure that he likes you. He even blew off Maja because of you." jag bara skakade trött på huvudet medan Harry fortsatte rabbla på, det var så tydligt att han måste ha slagit i huvudet. "I could give you a tour through love. What about tomorrow night when we're back from the last show in London?"

"What. Do. You. Want?" avbröt jag honom. Jag ville inte ens tänka på att vi skulle resa iväg i morgon. Efter konserten ikväll kickade världsturnéen igång och jag var inte så säker på hur det skulle gå då jag var ensam i detta uppdraget. Snart var vi utomlands och mitt uppdrag gick från omöjligt till mission impossible.

"Oh, I- I was just wondering where you were so I know that you're not watching me..." jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte brista i skratt.

"Oh, you're going to touch yourself inappropriate? Again? Good for you." min sarkasm var tung och jag pep till då jag kände någon röra min axel och jag hoppade runt. Niall stod bakom mig med en bister min.

"You have to stop doing that." väste jag fram.

"We have to go." mumlade Niall lågt och rösten sprack en aning och jag nickade.

"Is that him?" hörde jag Harry i andra örat.

"Yes, don't be late." sade jag med hård och samtidigt moderlig ton innan jag avslutade samtalet och vände min uppmärksamhet mot Niall som stod med armarna i kors. "We haven't finished our meal." påpekade jag förvirrat och han ryckte på axlarna.

"We could just get going before this gets even more awkward." jag kunde inte låta bli att le. Han var lika obekväm som vad jag var, vilket tröstade mig lite extra.

"Just because I won't date you, doesn't mean I like spending time with you." erkände jag och log. "Let's finish our meal before we go off to the arena. We have a long night ahead of us."

Till min lättnad så undvek vi pinsamma ämnen för resten utav vår lunch. Vi hade väldigt roligt och skrattade åt de mest löjligaste sakerna. Niall fick mig att glömma problemen som skulle möta mig de kommande månaderna. Han fick mig att känna mig normal, som om jag tillhörde hans värld. Den nya känslan av frihet var nästan magisk och även om jag visste om att jag när som helst skulle dras tillbaka till min ensamma och mörka värld. Som började bli allt mer som en börda än en fördel.

"I'd like to pay please." sade han nu med en vänligare ton till vår servitör som nickade innan han öppnade munnen för att säga något.

"You might want to embrace yourselfs. There are a huge amount men with cameras outside." påpekade han och Niall gned sig frustrerat i pannan.

"You've got a backexit?" frågade han och servitören skakade på huvudet.

"Afraid not, we're back to back with a pawnshop." han ryckte på axlarna. "I'll be right back with your check."

Detta var verkligen något nytt. Jag skulle bli tvungen att ta mig tillbaka till min egna värld igen för att hitta en utväg på detta.

"So... What should we do?" frågade jag efter ett tag då jag inte hade en blekaste aning om hur jag borde hantera den här situationen. Jag skulle bli tvungen att ha en extrem kontroll över mina skenande reflexer.

"Don't worry, the car is parked right outside. We can take us there without getting hurt." försäkrade Niall mig men det var något med hans röst som fick mig att tvivla. Servitören kom tillbaka med notan och Niall plockade fram några sedlar från hans jeansficka och jag rynkade pannan.

"You should really control the amount of pocket money." påpekade jag och han flinade roat.

"Yeah, maybe you're right." han reste sig upp och jag gjorde det samma. Jag tog på mig min skinnjacka innan jag sneglade ut genom de stora fönsterna som vätte ut mot gatan. Servitören skojade inte, det var minst tjugo olika sorters kameror som bara väntade på att få användas. Männen såg ut att vara i trettioårs åldern och jag började fundera om det verkligen kunde vara deras drömjobb, att jaga kändisar varje dag.

"Wonder who tipped them off." mumlade Niall och jag kände att min puls började öka takten. Det såg rätt trångt ut där ute, det var en scen ur min värsta mardröm.

"It seem pretty crowded out there." sade jag lågt och det måste var något i min röst som fick Niall att reagera för hans ögon fokuserade direkt på mig. Idag var hans ögon marinblå, något som gjorde dem djupare än någonsin.

"You're claustrophobic." det var ingen fråga, så han visste redan svaret utan att jag behövde säga något. Jag bet mig nervöst i läppen och kollade ner på mina boots. Detta var inte något jag hade kunnat förutspå, att någon annan än pappa och jag skulle inse att det faktiskt fanns något som skrämde mig, trånga utrymmen.

"I-I'm..." började jag och visste inte riktigt vart jag skulle ta denna meningen utan att avslöja för mycket. "I was locked up in a restroom in Thailand when I was four. For almost two hours. My father forgot about me and went back to the hotel. When he realized there were another person with him he came back... But that was after I curled up into a ball and cried my eyes out." den historien kändes som en hel livstid sedan och jag tog ett djupt andetag och pressade fram ett leende. "It scared me for life." jag skrattade nervöst till men Niall log inte.

"I'm terrified of pigeons." erkände han och jag nickade långsamt. Jag var inte heller något stort fan av fåglar, men jag var inte rädd för dem. Det kändes skönt att han berättade sådana här saker om sig själv. Det gjorde inte det så svårt att se honom som mänsklig, något som jag har haft svårt att greppa. Speciellt när han ger mig de där blickarna som mer eller mindre får mitt hjärta att byta plats med min hjärna.

"They won't hurt you, and it will go very fast. I promise." sade han till slut och började leda mig mot utgången. Folk runt om i restaurangen stirrade på oss och mitt hjärta började göra extra slag på grund utav min höga puls. När vi precis var på väg att öppna dörren kunde jag känna en varm hand ta tag i min och fläta samman våra fingrar. Den gav mig en stöt som gick från min hand enda upp till mitt huvud och ner i tårna.

"I'll protect you." hörde jag intill mitt öra. Wow, det var definitivt något nytt.

+22 kommentarer till nästa del! :)

Hej!

Så jag tänkte att jag skriver lite här i detta inlägget istället för att kora en dagens kommentar. Det har hänt en hel del denna veckan som jag gärna skulle vilja dela med mig utav. 

Först och främst så vill jag bara uppmärksamma Robin Williams död, vissa såg honom som en gammal tant, andra som Aladdins ande och vissa(som jag) såg honom som Hook. Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag har fått så mycket fantasi genom att endast kolla på filmer och Hook har väll skapat liv i min vardag då den var som tråkigast. Utan fantasi så skulle inte denna bloggen finnas. Det är så synd att en person som ger hela världen en anledning till att skratta inte skrattar själv.

Sedan tänkte jag ta upp det här med kommentarer och kommentarsgräns. Jag har fått många frågor om varför vissa kommentarer försvinner så jag tänkte att jag tar det här. Det finns vissa här som spammar min blogg för att nå gränsen. Vilket inte är acceptabelt! Jag vet att ni är ivriga efter mer, men jag har gränsen för en anledning, och det är för att jag ska kunna hinna med att skriva ett kick ass kapitel innan den är nådd! Det är väldigt jobbigt för mig att kolla igenom alla kommentarer för att se vilka som är spamm eller inte och det tar extra lång tid. Så SNÄLLA, inget spamm tack :)

Och om ni orkat läsa enda hit utan att somna så wooohooo :p haha, alla ni som har frågor som ni absolut mega mycket vill ha svar på... Skriv dem inte här! Jag får flera kommentarer varje dag och jag läser de flesta men jag hinner inte att svara på alla frågor! Jag lovar att ha en frågestund snart. MEN tills vidare, om ni har en frågan ni verkligen vill ha svar på så gå in på min twitter. Som går att hitta i menyn. Jag svarar så fort jag ser det.. Promise!

Slutligen för att liva upp det här långa meddelandet kan jag berätta att något litet är på G bakom kulisserna här på bloggen. En viss svensk tjej-tidning har bett om att få göra en liten artikel om mig och denna bloggen! Vilket är hur awesome som heeelst! Jag lär komma med mer information när det är dags :)

Jag hoppas ni alla har haft en awesome sommar, för nu är det dags tillbaka till skolbänken för dem flesta(även jag :() Så jag får avrunda med att ni får lycka till på första skoldagen(SOMNA INTE!) och så hörs vi snart igen.

xx, Amanda