Jag satt i sängen och kollade ner på mina bara fötter, den neonblåa färgen som Emma hade försett mina tånaglar med har börjat flagna bort. Hon hade alltid en tendens till att måla allt hon kom åt i färgglada nyanser när hon var nervös, mina naglar var ett levande bevis att det fanns alldeles för många färger och alldeles för lite naglar. Jag skakade bara roat på huvudet, jag satt under tystnad och funderade över om det verkligen inte fanns en annan utväg än den jag valt.

För första gången visste jag inte vad jag skulle säga, Harry hade utan att blinka gått med på det jag bad honom om. Han hade inte bett om någon förklaring utan han bara gick med på det jag ville, jag var inte ens säker på om det var det jag ville.

Duschen i det lilla badrummet hördes, jag hade redan duschat så fort vi kom innanför dörren till den lilla stugan. Med min begränsade kapacitet att kunna fungera som en vanlig människa så blev det med en avtvättningsprocess än en dusch då duschen var alldeles för liten. Harry hade erbjudit sig att hjälpa mig men genast slog jag bort erbjudandet, ingen hade fått se min kropp sedan olyckan och jag hade fler ärr än Frankenstein.

Jag hörde ett dovt vibrerande ljud på täcket som drog mig ur mina tankar, mina händer trevade över det tjocka täcket och fick tag i Harrys mobil, det stod Rebecka med stora bokstäver över skrämen.

"Harry!" Ropade jag och hoppades han skulle höra över vatten ljudet. "Your phone!"

"Take a message!" Hörde jag den minst sagt manliga rösten på andra sidan med lika hög ton som jag hade. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren.

"Harry's phone." Svarade jag osäkert, jag hörde någon andas på andra sidan men ingen svarade. "Hello?" Försökte jag en gång till och denna gången hörde jag en kvinnlig röst på andra sidan.

"Ehum... Yes..." Hon lät osäker. "Who's this?" Frågade hon uppgivet till slut.

"Oh, I'm Grace." Sade jag vänligt. "And you?"

"I'm Rebecka, Harrys girl..." Rebecka stannade upp i slutet, men vi båda visste hur det skulle sluta, hon var hans flickvän. Jag kände irritationen över att han inte nämt denna detaljen tidigare. "I'm his girlfriend." Sade hon till slut, mer bestämt än någonsin.

"I kind of figured." Sade jag med rösten full av ironi. Rebeckas ton blev allt mer otrevlig ju fler ord som kom ur hennes mun. Ett litet fnys hördes på andra sidan och jag skrattade högt mentalt, var det sådana här människor jag skulle trilla över så fort jag kom över på andra sidan gränsen? Då skulle jag inte ha tråkigt i alla fall.

"Could you give Harry the phone?" Sade hon till slut och jag funderade över vad jag skulle säga, jag hade sett på för många romantiska komedier under tiden jag låg på sjukhuset för att veta att det inte skulle låta bra med att säga sanningen för tillfället.

"He can't talk right now, can I take a message?" Frågade jag istället och hoppades på att det inte skulle låta allt för skyldigt. En tung uppgiven suck hördes på andra sidan telefonen innan jag hörde Rebeckas röst igen.

"Just tell him that I called" sade hon och lade på i örat på mig, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och kollade ner på den svarta mobilen jag höll i. Jag försökte undvika att rynka ogillande på näsan, men kunde inte låta bli när jag funderade över den konstiga konversationen jag just haft med Harrys flickvän.

Vattnet hade stängts av inne i badrummet och Harry kom snart ut ur badrummet med en vit handduk hängandes lågt på höfterna. Hans fuktiga lockar var mörka och låg rufsigt på hans huvud, hans tatuerade kropp var vältränad, det var tydligt att han lade ner mycket tid på att träna och V linjerna försvann ner under handduken.

Jag insåg inte att jag stirrande innan jag generat kollade upp på killen som hade ett snett leende på läpparna. Nervöst kände jag att mitt hjärta hoppade över ett slag, jag hatade när han använde det leendet för det hade bokstavligen negativa effekter på min kropp, det skulle säkerligen snart sluta med att jag fick en hjärtattack.

Men samtidigt tackade jag honom mentalt, för det var då irritationen kom tillbaka mot honom och Rebecka som jag just pratat med.

"Why didn't you... Ehum..." Det gick inte att koncentrera sig då den vackra killen lutade sig mot dörrkarmen, det var uppenbart att hans effekt på mig gjorde mig distraherad roade honom. "Why..." Försökte jag igen innan jag stönade högt och höll en hand för mina ögon. "Please, cover up" sade jag till slut, mitt ansikte var illrött nu och ett lågt skratt hördes på andra sidan rummet. Han njöt helt klart utav mina rosiga kinder och frustrerat försökte jag samla mig. Jag har en pojkvän, jag har en pojkvän, jag har en pojkvän, mässade jag för mig själv mentalt.

"Why didn't you tell me you had a girlfriend?" Frågade jag nu irriterar, med min hand fortfarande för mina ögon.

"Because I didn't know I had one." Hans röst lät ärlig, jag spretade lite på mina fingrat och kisade igenom glipan mellan mitt pek- och långfinger. Kusten var nu klar då han hade på sig sin t-shirt som han tagit med sig från Holmes Chapel. Jag visste inte riktigt vart han fått väskan ifrån men jag måste varit mer frånvarande än vad jag trott när jag varit med Harrys familj. Även jag bar en utav hans tröjor nu och ett par alldeles förstora gråa mjukisbyxor så att jag inte skulle frysa. Vilket var ännu en nackdel att inte kunna känna något under sin midja, man visste aldrig om man frös eller inte om benen.

"Who was it?" Frågade Harry till slut och jag sänkte min hand då hans gröna ögon lade all sin uppmärksamhet mot mig medan han tog på sig ett par vita tygshorts ur väskan.

"Your girlfriend, Rebecka." Envisades jag och han skakade frustrerat på huvudet så att han lockar rättade till sig någorlunda uppe på hjässan.

"She's just a friend." Sade han och drog ihop ögonbrynen, smått förbryllad över informationen jag kommit över. "Are you sure she didn't say friend? Because that's all that's between me and her."

"You don't have to explain it to me..." började jag men fick aldrig chansen att fortsätta.

"She's not my girlfriend." avbröt han mig med en snäsig ton.

"You don't have to explain," envisades jag irriterat. "But maybe you should have mentioned your girlfriend, and that's what she told me," jag lade till det sista då Harry var på väg att öppna munnen igen för att protestera. "... Before you accepted to help me." Hans händer knöts in till knytnävar ju mer jag pratade. "It's a really bad idea, if I stay at your place when it's obvious that, Rebecka doesn't approve..."

Jag fick aldrig chansen att fortsätta, Harry rörde sig snabbt och argt stormade han fram till sängen, för några millisekunder trodde jag att han skulle slå mig och även jag försökte rycka undan men det bar försent. Ett par läppar pressades mot mina, jag frös fast i min rörelse och visste inte vad jag skulle göra. De fylliga läpparna gav mig konstanta stötar av elektricitet och bilder av ett minne i bakhuvudet som försökte trängas fram medan läpparna rörde sig mot mina. Mitt hjärta stannade upp och innan jag fick chansen att dra mig undan besvarade hela min kropp villigt till Harrys mjuka läppar. Kyssen var statisk och för en sekund så befann jag mig inte längre i den lilla stugan utan på stranden, vi båda stod med armarna runt varandra, Harry lutade sitt huvud lite för att fördjupa kyssen ytterligare och mina fingrar trasslades in i hans fuktiga lockar. Fuktiga lockar... Min hjärna började fungera igen och jag puttade frustrerat bort Harry från mig.

"What are you doing!?" Utbrast jag chockat och stirrade skräckslaget på killen framför mig. "You can't just go around kissing people!?" Nästan skrek jag nu vid detta laget, min röst var några oktaver för ljusa. Min hysteri blev bara värre när jag började tänka på att jag just grävt min grav en meter djupare än vad den var för några sekunder sedan. Borde jag berätta detta för Dylan?

"You have a girlfriend, for gods sake and I've got..." Jag fick inte avsluta meningen förrän hans läppar pressades mot mina igen, denna gången var de inte för att njuta utav för ett syfte att hålla tyst på mig.

"Stop it!" Mumlade jag med min ljusa röst mot hans läppar innan jag fick bort Harry ännu en gång.

"It's the only way to shut you up." Sade han och ryckte på axlarna, ett litet leende dök upp på hans läppar. "And don't try to deny the fact that be both felt the electricity or the feeling that we were some place else." Jag stirrade på den lockiga killen framför mig, han hade också känt det. Frustrerat försökte jag hitta ord som beskrev stunden, men det var omöjligt. För några sekunder kände jag mig inte skyldig till något, som om jag inte hade några alls att tänka på hemma, att jag inte svek någon. Jag försökte fånga upp de viktigaste frågorna i mitt huvud men det gick inte, allt var intrasslat i varandra och varje fråga hade alltid en följdfråga.

"Why," började jag långsamt, jag kollade ner på de allt förstora kläderna. "... Do I have this constant feeling that I know you?"

"Because you do, as much as I know you." Mumlade Harry lågt, jag sneglade upp på honom under tystnad. "I know your favorite colour is yellow, because you think it's a happy colour. You're from Sweden, you love Ahlgrens bilar, you always crinkle your nose when you don't like something. You hate when people shut you up, you're an ambitious girl who loved to race..." Han bara fortsatte räkna upp sak efter sak om vad jag gillade, vad jag inte gillade, hur jag betedde mig i situationer och snart var jag tvungen att stoppa honom genom att sätta min hand för hans mun. Omedveten om hur nära vi faktiskt satt, mina ögon kollade skräckslaget in i de mossgröna ögonen som kollade med en menande blick rakt in i mina.

"How do you know all that?" Viskade jag, min röst skulle inte hålla om jag pratade högre. Osäker på om jag skulle börja kämpa för mitt liv eller om jag skulle börja skrika, eller varför inte både och, för detta var inte hälsosamt. Men samtidigt som alla självförsvarstekniker dök upp i mitt huvud kunde jag inte låta bli att känna mig säker, Harry fick mig att känna mig hemma.

"If I told you, you wouldn't believe me." Mumlade han lågt, jag kände någon fläta samman våra fingrar och jag kollade ner. Våra händer passade perfekt, precis som Harrys hand var menat för mig och tvärtom, det var långsökt, men samtidigt hade det inte känts bättre. Alla dessa gömma minnen som dök upp varje gång jag rörde vid honom gjorde mig galen, och för tillfället så skulle jag nästan kunna tro på allt han sade. För själv verkade det som att jag hade alla dessa minnen av saker jag inte ens själv kommer ihåg.

"Try me." Sade jag lågt medan jag kollade på då Harrys tumme masserade baksidan av min vänstra hand.

"Not tonight." Beslöt han och jag kollade upp och mötte hans mörka och tveksamma ögon, han höll definitivt saker tillbaka från mig. "It's going to be a long day tomorrow. So you need some sleep." Han hjälpte mig att lägga mig ner under täcket, jag såg på då han släckte lampan och reste sig upp.

"Would you mind staying? You keep the nightmares away." Jag var glad över att det var mörkt så han inte kunde se hur generad jag var. Utan att säga ett ord gick han över på andra sidan av sängen och lade sig ner under täcket bredvid mig, jag lade mitt huvud åter igen på hans bröst. Jag kunde göra hans lugna hjärtslag medan jag under tystnad låg och funderade, en tanke gick igenom mitt huvud och fick mig att fnissa till.

"What?" Hörde jag Harry mumla trött under mig. Hans armar drogs tätt runt min kropp och jag kände hans värme genom kläderna.

"Do you think your girlfriend would mind this?" Frågade jag med rösten tjock av humor, en fnysning hördes innan jag hörde han raspiga trötta röst en sista gång.

"Shut up and sleep."

Vi satt i bilen utanför garaget, vi hade suttit här nu i en halvtimme utan resultat. Harry vägrade övertala mig till att gå in i garaget för att han inte ville vara i mitten av allt detta. Men efter att ha kysst mig igår så var det just det han var, i mitten. Jag kunde fortfarande känna trycket mot mina läppar i mellan åt, det gick inte att glömma, bilderna av minnen som jag inte kommer ihåg flög förbi i mitt huvud och det var svårt att koncentrera sig på en bild. Han fick mig att känna något som jag inte gjort på väldigt länge, han fick mig att känna mig levande.

"I'm doing it." Informerade jag Harry, denna gången bestämt och satte mig upp med rak rygg.

"Alright." Sade han utan att röra sig ur sitt förarsäte utan satt lugnt var och kollade på mig.

"I am being serious." Snäste jag irriterat och Harry nickade innan han långsamt sträckte sig efter handtaget till dörren, snabbt greppade jag tag i hans arm för att stoppa honom. ”Could you come with? My Kung Fu skills ain't that good in a wheelchair if I need to defend myself.” Ett roat skratt hördes från Harry innan han slingrade sig ur mitt grepp och tog sig ut ur bilen för att hämta min rullstol. Jag öppnade dörren på min sida och kylan kom in i bilen, varför gjorde jag det här?

Jag hade på mig Annes stickade tröja under min skinnjacka, inga utav Harrys kläder för att inte göra det allt för pinsamt att komma in i garaget. Det var dags att kolla hur mycket skadegörelse jag gjort för att vara borta i snart över två dygn, jag visste om att även om mina kompisar skulle förlåta mig så skulle Dylan aldrig göra det.

Harry hjälpte mig ut ur bilen och ner i stolen, han suckade långsamt innan han log lite mot mig.

"Are you sure?" Var allt han frågade, det frågan hade jag frågat mig själv hela vägen hit och jag kunde inte ångra mig, jag var tvungen att göra det för mig själv men också för Alice. Hon förtjänade detta mer än vad jag gjorde, men på grund utav omständigheterna så fick det bli endas jag som tog detta steget, ensam.

"I'll stay in the car to make some calls." Sade Harry och jag nickade distraherat innan jag började långsamt rulla bort mot ingången till garaget. Känslan gick inte att beskriva som jag hade då jag började närma mig den gamla blåa metalldörren som jag visste skulle leda mig in till mitt öde. En stor klump låg i maggropen och tyngde ner hela mig där jag satt, ett tag funderade jag om jag skulle vända om och ta detta över telefon medan jag gömde mig på andra sidan jordklotet, men jag visste att det skulle vara fegt. Jag skulle bli tvungen att stå för det jag gjort.

Med ett djupt andetag sträckte jag mig efter handtaget och drog upp dörren innan jag rullade in i det livliga garaget där alla höll på att arbeta koncentrerat på bilarna de fått in för dagen. När dörren slog igen bakom mig kollade alla upp och stannade i rörelsen de var på väg att göra, borrar och slagverktyg stannade upp och allt blev tyst. Om detta varit en animerad serie hade man hört syrsan just nu, nervöst började jag rulla igenom den stora lokalen, för första gången någonsin så var jag tacksam över att jag satt i rullstol för mina ben skulle inte fungera normalt om jag skulle bli tvungen att gå. Snart fick jag syn på Dylan och Felicia runt hörnet där jag visste att de alltid befann sig, Emma skulle antagligen vara inne på kontoret och hålla på med pappersarbete.

Spänningen i den stora salen gick nästan att känna på då jag stannade upp några meter ifrån Dylan och Felicia som pratade intensivt om något som hade med bilen framför dem att göra och hade inte märkt att alla andra stannat upp förrän han kollade runt omkring sig. Han följde Hannas ögon som låg på mig och frös fast precis som alla andra, det var först när Felicia tröttnade på tystnaden som det blev liv igen.

"Go back to work!" fräste hon irriterat och alla började genast fortsätta med det de höll på med. "I'll cover for you." informerade hon Dylan och tog hans arm och tryckte försiktigt till för att visa sitt stöd innan hon gick förbi mig utan att ens ge mig en sista blick.

"Can we talk?" frågade jag tveksamt, min röst var ynklig, nästan skräckslagen. Utan att ens tilltala mig började han demostrativt börja gå mot bakdörren. Hans ryggtavla var spänd då han började ta sig ut på bakgården, han stannade upp längre fram vid kanten av racebanan utan att vända sig om för att kolla på mig.

Nervositeten som jag känt inom mig försvann och irritationen växte allt efter hand, varför kunde han inte bara kolla på mig?!

"You can't ignore me forever you know." snäste jag argt, Dylan vände sig om och hade armarna korsade över bröstet medan hans blå ögon kollade nervärderande på mig.

"You just disappear, for two days. I've been worried sick about you and I get to hear from Fizzy that your with Harry Styles." han sade Harrys namn med avsmak, jag bet mig irriterat på insidan av min kind medan han fortsatte. Irriterat förbannade jag mig själv över att ha ringt Felicia och inte Hanna istället, hon hade i alla fall hållit allt detta en hemlighet mellan henne och mig. "You come back dressed like some upperclass bitch, with an attitude..."

"Alright, are you done?" avbröt jag honom argt. "You have no right to say that. I needed time to think, what I should do with my life."

"Does it seem like you've got a choice!?" röt Dylan högt, hans bröstkorg höjdes och sänktes snabbt medan han blev allt rödare i ansiktet.

"I've got every choice in the world if I just think about it." morrade jag argt, jag vägrade att lägga mig ner denna gången, nu var det min tur att bli arg.

"You're a rat, just like the rest of us. Don't think anything else." fnös han till, hans ansikte var illrött nu vid detta laget och jag kunde inte låta bli att släppa fram ett roat skratt.

"You are forgetting where I come from." fräste jag och nästan spottade fram orden medan jag granskade hans slitna kläder. De var fyllda med smuts och jag började undra över hur länge han haft dessa kläderna på sig.

"You gave that up ages ago, your nothing more than a charity case. You can't be anything else."

"I can be what ever I want to be, don't you get it!" skrek jag nu, jag var så arg att jag skakade, mina händer darrade där de låg i mitt knä och jag kunde känna att Annes tröja absolut inte behövdes längre, jag var tillräckligt uppvärmd nu. "If you were my friend, you would give me the chance to a better life!" jag suckade frustrerat ut och kollade besviket upp på killen framför mig som stirrade ursinnigt ner på mig men tillät mig att fortsätta. "I've been miserable since I woke up, I can't sleep at night because of nightmares, I am in my own living hell and nobody even cared to ask about how I felt, what I wanted to do. Every single one of you just decided to..." jag skakade bara på huvudet. "...Forget. But here's the newsflash for you, I'm not okay, or even close. I lost my sister, because of this stupid sport that I've been obsessing with since we ran away, which was the dumbest thing I've done..." jag stannade upp och pressade ihop mina läppar till ett sträck medan jag kollade ner i mitt knä. "I'm not the old Grace anymore." tystnaden föll över oss, när jag kollade upp på den brunetta kortklippta killen framför mig synade han mig uppifrån och ner som om han letade efter något. Snart suckade han och slappnade av en aning, Dylan såg uppgiven ut där han stod framför mig, fundersamt bet han sig i läppen innan han särade på sina läppar.

"Do you love me?" frågan slog under bältet, den var rak och sylvass, jag kände att mitt blod förs till is och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag suckade ut och funderade över frågan, jag visste redan svaret på denna.

"Yes." svarade jag, Dylan letade efter tecken på att jag ljög men han hittade inga, jag öppnade dock munnen igen innan han fick chansen att slappna av. "I love you," försäkrade jag honom och nickade. "I'm just... Not in love with you." jag bet mig tveksamt i kinden, av någon anledning var jag inte lycklig över att ha fått säga det jag tänkt på den senaste månaden, men samtidigt var det en otrolig lättnad och tyngden lättade på axlarna.

"Have you kissed him?" denna frågan fick mig att stanna upp, denna gången visste jag inte om jag borde tala sanning eller inte.

"Yes." det enkla och lilla ordet föll ur mig innan jag fick chansen att tänka en extra gång. Jag spände käkarna hårt för att inte något mer skulle komma ut som jag skulle ångra i längden, när Dylans röst hördes igen var den tyst, nästan ohörbar.

"Are you in love with him?" viskade han nästan fram, frågan var desperat. Jag kunde inte ens svaret på den frågan, det var något med Harry som fick mig att ta en andra titt, de uppåt väggarna känslorna och frågorna som flög igenom mitt huvud varje gång jag såg på honom, var ett tecken på att jag inte kunde riktigt kontrollera vad som hände när jag var i hans närhet.

"I don't know." min röst sprack, när jag kollade upp på den tysta killen framför mig hade han vänt sig om. En suck föll från mina läppar, jag kände mig bruten, jag hade bara föreställt mig hur detta skulle gå men detta var tusen gånger värre än vad jag hade föreställt mig. Att se killen som hjälpt mig igenom så mycket, som alltid hade en åsikt om allt, för första gången någonsin vara tyst. Det var ingen ilsken tystnad eller besviken tystnad. Det var bara tyst.

Utan att säga något mer lät jag mina händer ta tag i hjulen, jag vände stolen och var på väg att ta satts för att rulla mot gränden som ledde ut till parkeringen.

"If you walk away now, don't bother coming back." Jag kollade över axeln på Dylan som nu vänt sig om igen och hans ansikte var nu helt neutralt, han visade inga känslor.

"I'm well aware of the rules." Mumlade jag lågt innan jag började ta mig mot gränden, jag hörde fotsteg och såg snart Dylan försvinna in i garaget igen. Snart hörde jag däremot ett par snabba och lätta steg bakom mig, det fanns bara en person som sprang så där, Emma.

"Grace, wait up!" ropade Emma efter mig och ännu en gång stannade jag upp. Förtvivlat kollade hon ner på mig, hennes ögon stannade upp på mina kläder. "Is that a Michael Kors?" Hon stirrade ner på tröjan jag hade på mig, lite förvirrad av hennes ämne. Hon tog sig ur sin trans för märkeskläder, ett intresse som hon var ensam om, jag själv skulle inte känna igen ett märkesplagg om de så gällde livet. Tydligen så var detta ännu ett bevis på min bristande kunskap om mode.

"Please, stay." Bad hon, med en liten hint av desperation i rösten. "You weren't the only one who lost a sister, we all did." Hon svalde hårt och bet sig själv i läppen medan hon drog bak en blond hårslinga. "Please, let's make this right."

Jag visste inte vad jag skulle säga längre, jag var trött och hade en extrem huvudvärk på gång. Dagen hade bara börjat men jag skulle kunna gå och lägga mig redan nu bara för att slippa resten utav dagen. Detta var inte likt henne, hon var alltid den som bestämde saker och gav order till oss andra, men för första gången hade hon ingen makt över mig längre. Hon var bara en kompis som inte brytt sig tidigare, först nu så verkar det som hon för första gången öppnat sina ögon.

"I-I..." Började jag i ett hopp om att orden skulle komma till mig, att något inte skulle kännas hopplöst, jag tyckte lite synd om henne ändå, jag skulle sakna henne. Men jag orkade bara inte.

"I'm done," sade jag till slut och suckade tungt ut. "I'm so done." sade jag trött innan jag fortsatte tillbaka mot den mörka bilen där jag visste Harry väntade på mig och lämnade Emma ensam kvar i gränden.

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: