Något avlägset irriterande ljud hördes och störde min sköna sömn. Jag var inte riktigt säker på vart jag befann mig men jag kunde inte bry mig tillräckligt mycket för att öppna mina ögon och kolla efter. Snart upphörde ljudet och jag slappnade av i ett hopp om att sömnen skulle dra ner mig i mörkret igen. Men så snart jag var en centimeter ifrån medvetslöshet hördes ljudet igen och denna gången öppnade jag försiktigt ögonen. Det starka ljuset gjorde mig nästan blind och jag drog frustrerat ihop mina ögon igen innan jag tog ett djupt andetag och blinkade ett par gånger för att anpassa mig till ljuset. Långsamt satte jag mig upp i soffan som jag tydligen sovit i sedan jag kom hem och kollade mig omkring.

Ljudet kom från min mobiltelefon och jag såg på skärmen att det var pappa som ringde. Genast tryckte jag på röd lur och grymtade till innan jag slängde mig ner på soffan igen. Jag hade definitivt inte fått tillräckligt med sömn.

Mina ögon fokuserade snart på teveskärmen framför mig som fortfarande uppdaterade mig om vad killarna gjorde. De flesta av dem låg fortfarande kvar och sov förutom Harry som verkat lämnat sitt hus. Nyfiket satte jag mig upp och drog fram tangentbordet för att trycka upp hans spårare på skärmen. Han befann sig på ett sportcenter öster om centrum och jag skakade på huvudet innan jag lade ifrån mig tangentbordet och reste mig upp. Jag synade mig uppifrån och ner för att se min svarta klädsen som snart skulle ersättas med ett par ljusa denim jeans, mörkblå Keds och en vit genomskinlig blus. Givetvis hade jag tagit fram ett svart linne jag kunde ha under då det var så långt ifrån min bekvämlighetszon att det skulle ta decennier att göra mig bekväm i det.

Men först tog jag mig ut i köket och satte på kaffebryggaren innan jag tog fram bröd och pålägg och gjorde ett par mackor.

Under tystnad satt jag och åt mina mackor och drack långsamt den väldigt varma drycken medan jag kollade ut genom fönstren. Det var så tydligt att det skulle regna idag och jag hittade en viss tröst i det. Så att det inte bara var jag som inte var väldigt glad idag. De tjocka gråa molnen skulle snart ge upp och jag skulle bli tvungen springa mellan regndropparna för att inte bli blöt.

Jag tog med min kaffekopp in i badrummet och tog en snabb dusch innan jag började rutinen som en normal tonårig brukar ha... Vilket definitivt inte var en del utav min vanliga morgon. Jag gjorde så gott jag bara kunde med allt det mest vanliga sminket och var nära på att peta ut ett öga med kajalpennan ett antal gånger innan jag gav upp och struntade i den dumma pennan. Mellan mina misslyckanden tog jag en stor klunk kaffe för att vakna till ordentligt.

Jag gick in i mitt rum och tog fram dagens outfit som pappas assistent lämnat av i samband med spårarna. Mitt humör var en aningen lugnare över faktumet att jag slapp klänning idag och kände mig rätt bekväm i dagens kläder. Jag funderade över hur länge dessa nya klädesplaggen skulle dyka upp på dörrmattan utanför. Min garderob var inte tillverkad för att ha mängder av olika kläder, och efter några dagar med direkt leverans så skulle det vara omöjligt att stänga dörrarna.

Efter att ha granskat mig själv i spegeln ett tag insåg jag att jag hade ett problem... Jag hade ingen hårfön. Mitt hår låg fuktigt uppe på mitt huvud och det skulle omöjligt torka innan jag skulle iväg till Louise Teasdales hus som var längre norrut. Trött satte jag upp mitt problem i en hög hästsvans och öppnade spegeln som gömde mina vapen. Jag tog fram en kniv ifall något skulle hända.

Idag var dagen då jag skulle skaffa vänner... Idén utav mig försöka låtsas vara social var skrattretande. Varje gång jag tänkte tanken brast jag i skratt, oftast var jag för ärlig eller för avlägsen. Det var inget jag riktigt tänkte på utan jag verkade ha en stor Las Vegas skylt där det stod ”otrevlig” i pannan.

Jag stoppade kniven i hölstret som satt nere vid ankeln och kände mig ovant lätt över bristen på vapen.

Jag var precis en minut innan min angivna tid då jag knackade på dörren till ett litet tegelhus en halvtimme utanför London. Det låg i en liten förort som jag aldrig riktigt brytt mig om att besöka tidigare då jag aldrig haft något ärende här trots att jag praktiskt taget vuxit upp i storstaden.

Louise öppnade dörren med en liten flicka i famnen. Hennes korta hår var uppsatt i en tofs på huvudet, hon bar en liten klänning med små fjärilar på och ett par vita strumpbyxor. Ett par stora ögon stirrade på mig och jag log ansträngt osäker på hur jag skulle reagera.

"Hi." Sade jag så glatt jag kunde.

"Come on in." Hon klev åt sidan och släppte in mig i en stökig hall med leksaker över allt och skor och jackor låg framme i alla olika storlekar. "This is Lux." Presenterade hon den lilla flickan och jag pressade fram ett hej och lät henne ta tag i mitt finger. Något som fick henne att lysa upp och skratta till utav min gest. Min erfarenhet med att kommunicera med människor under tjugo var inte tillräckligt avancerade för att säga något vettigt över huvudtaget.

"I was just about to put her to sleep." Informerade Louise mig medan jag tog av min jacka och hängde upp den på en galge innan jag hängde den bland de andra jackorna.

Hon visade in mig i ett modernt kök och bad mig att känna mig som hemma då hon snabbt gick iväg för att lägga ner barnet i sin säng uppe på ovanvåningen.

Jag granskade rummet från min plats vid köksbänken där jag satt på en barstol. Det måste varit nyligen inrett då jag fortfarande kunde känna doften utav ny målarfärg. Rummet hängde ihop med vardagsrummet och avslöjade en stor plattskärmsteve tillsammans med ett flertal boxar under till och en bokhylla full med olika dvder.

Snart kunde jag höra ett par fötter ta sig ner för trappan igen och jag kände att någon stod och granskade mig bakifrån innan jag kunde höra en röst.

"Alright." Sade Louise snart och kom tillbaka ut i köket igen. "Would you like some tea?"

"Yes, please." svarade jag artigt och lät mina armar vila på bänken. Tystnad följde och för ett tag kändes det som att hon glömt att jag var här. Men så snart hon satt vatten på spisen satte hon sig snart bredvid mig.

"So, you live in London?" började hon långsamt och det var tydligt att hon försökte starta en konversation. Men jag höll tillbaka mina tankar om torrprat, något som var det värsta som fanns. Det finns inte riktigt en mening bakom det överhuvudtaget.

"Yes, I do." svarade jag osäkert och jag började inse hur fel pappa hade som skrev upp mig till detta uppdraget. Normalt innehöll mina uppdrag terrorister eller vapenhandlare som endast sköt varandra eller pratade om vapen. Detta var en nivå jag var långt ifrån bekväm med om inte Louise var ett ondskefullt geni som snart skulle dra fram ett automatvapen från barnvagnen i vardagsrummet.

"Do you live on your own?" försökte hon igen och jag bet mig en aning i underläppen innan jag svarade henne.

"No, I live with my father." Förklarade jag enkelt och log mot henne... Jag måste sett trovärdig ut för hon log tillbaka och nickade. Men det var tydligt att hon ville fråga något annat och jag kunde inte låta bli att vara lite road över hur hon tassade runt ämnet. Efter ett tag kunde jag inte hålla mig längre.

"Just ask me..." Suckade jag till slut och hon stannade nervöst upp i meningen hon höll på med. Genast började vattnet på spisen tjuta och hon ställde sig upp under tystnad och tog av kannan från spisen som hon snart hällde upp i två koppar.

"Have you killed anyone?" Frågade hon långsamt innan hon varsamt gick över med kopparna till våra platser vid bänken.

"I'd rather avoid it but, yes." Sade jag lugnt och metodiskt medan jag såg att hon lät mina ord sjunka in.

"And how can you live with yourself?" Frågan var osäker men det var tydligt att hon lät orolig över en tjej som snart skulle fylla tjugo dödar någon utan att ta psykisk skada.

"I know nothing else. My father owns the company I work for. As soon as I could walk I started training to take down men twice my size."

"Oh..." Var allt Louise fick fram och rättade till sin lugg innan hon tog en klunk utav sitt te. Jag gjorde det samma och kände att detta deprimerande ämne om mitt förflutna skulle kunna tas upp vid ett annat tillfälle.

"What are we doing today?" Frågade jag med en återfunnen entusiasm som jag inte riktigt visste vart den kom ifrån.

"The lads wants us to meet them up at a football field five minutes from here. To catch up, maybe getting to know you and just hang out for a bit." Jag satte nästan teet i halsen när hon sade fotboll. Det fanns inte en chans att jag skulle sparka på en dum boll. Hela sporten var så ologisk så jag somnade alltid efter fem minuter då det fanns en match på teven. Elva fullvuxna män springa efter en boll och så fort någon rör dem så lägger de sig ner och ser döende ut... Det är intressant vad folk tycker är underhållning nu för tiden.

"O-okay..." Sade jag och nickade långsamt som ett tecken på att jag hört våra planer för dagen.

"Nothing big." Förklarade Louise och ryckte på axlarna innan hon tog ytterligare en klunk av den varma drycken. "How's your fashion skills?"

"My clothes only contains one colour..." Informerade jag henne och hon granskade mina kläder en sekund innan hon oförstående kollade upp på mig. "These are not my clothes." Förtydligade jag ytterligare och hon nickade långsamt.

"Okay, less than average." Svarade hon själv på sin fråga innan hon gick vidare till nästa. "What about hair?" Jag skakade bara på huvudet i ett hopp om att slippa förklara varför min morgonrutin endast tar fem minuter. Det tog inte mycket längre tid när man bara satte upp sitt hår i en hästsvans och hoppade i svarta kläder som senare byttes ut mot tränings kläder då jag oftast tränade hårt efter jag jobbat en hel dag.

"Alright, what about an observation week and help me as much as you can? That might be the best ." Jag nickade gillande åt hennes förslag. "They ain't really picky at all..." Erkände hon och suckade en aningen roat över killarnas låga förväntningar över stylingen. Jag tog en ny klunk utav mitt te under tiden som Louise berättade om vem killarna var. Jag stängde av ena örat och låtsades vara intresserad då jag redan gått igenom deras papper ett par gånger. Snart gled hennes vänliga ögon över till klockan innan hon snabbt hoppade av pallen.

"Shit, the time flies when you have fun." Sade hon roat och jag kollade upp på klockan, kvart över elva. Inget som sade mig något alls men gjorde som hon och satte min kopp vid vasken. När hon började röra sig mot dörren anade jag att vår mötestid med killarna var om några minuter.

"What about Lux?" Frågade jag en aningen avvaktande och sneglade upp mot trappan som var i hallen. Louise kollade bara upp mot trappan och ryckte på axlarna.

"My husband should be up any second anyways." sade hon och grimaserade. Jag nickade långsamt, långt ifrån förstående men antog att det endast var i min värld som detta inte existerade. En hel familj boende under ett och samma tak.

Jag drog åt mig min jacka innan jag följde med Louise utanför dörren. Nervositeten att framstå som en total idiot gick igenom mig och genast var jag inte längre så bekväm som jag borde vara att möta klienter. Denna gången var annorlunda, inte för att killarna var kända utan för att de inte hade en aning om att jag övervakade dem som en hök när de som minst ana det. Något som brukade gå som en del utav jobbet att de visste vem jag var. Men nu var jag tvungen att låtsas vara en helt vanlig engelsk tjej som gått i vanlig skola och ha tillräckligt med vänner för att inte låta som en total idiot.

"You seem nervous..." började Louise där vi gick sida vid sida ner för gatan kantad med små tegelhus som alla liknade varandra. Jag sneglade mot henne för att råka möta hennes blick och genast kollade jag åt andra hållet.

"A bit, yeah." mumlade jag lågt men konstaterade senare att det var dumt att låtsas, hon var den utav de få som faktiskt visste vem jag var. "A lot." erkände jag efter ett tag och suckade tungt.

"You fight against terrorists for a living." påpekade hon en aning road över vad som fick mig att svettas.

"I was raised for that." sade jag enkelt och ryckte på axlarna.

"Oh god, it'll be just fine." Louise kunde inte låta bli att skratta till över vårt lilla samtal och jag kunde inte låta bli att känna som att stämningen lättades upp en aning, trots det var på min bekostnad. Jag kunde inte bry mig om vems bekostnad som stod på spel så länge det gjorde mig lugnare.

Jag gick nu lugnare bredvid Louise då vi vek av till höger ner på en grusväg som ledde till en fotbollsplan som var upplyst längre fram och den var oroväckande grön för att vara riktigt gräs under denna årstiden. Ju längre fram vi kom desto mer insåg jag att det var en konstgjord gräsmatta och killarna var redan där. De stod mitt på gräsmattan och hade en konversation innan de upptäckte oss komma gående.

"Just, chill out." viskade Louise bredvid mig innan hon slog på sitt leende och mötte killarna springandes innan hon omfamnade alla fem samtidigt. Frågor om var Lux var kunde höras ovanför någon som låtsas kräkas utav att få någon annans armhåla i huvudet under kramen. Så lugnt jag bara kunde kom jag upp bakom Louise och försökte ge dem ett så vänligt leende jag bara kunde.

"You remember, Marnie Marine." presenterade Louise mig och genast grimaserade jag åt pappas försök att vara rolig och ge mig ett efternamn som var mindre än påhittigt. Jag skulle be om att få välja namn nästa gång.

Jag skakade hand med Liam, Louis och Zayn utan problem. De hälsade artigt på mig och presenterade sig innan de tog ett steg tillbaka. Jag skulle nog kunna lära mig gilla dem utan några större problem. Snart vände jag mig till Harry som försökte sig på att pussa mig på kinden och jag hoppade två meter upp i luften utav ren skräck då jag inte var beredd.

"Nice meeting you." sade han och blinkade till med sitt ena öga flirtigt och jag spände ögonen i honom. Han fyrade av ett leende som avslöjade ett par smilgropar.

En aningen förolämpad men jag försökte svälja min bittra kommentar innan jag vände mig mot de vänliga ögonen som tillhörde Niall. Han sträckte ut sin hand och mumlade något i stil med att det var trevligt att träffas innan han sprang ut mot planen för att fånga upp en utav bollarna.

"You play?" frågade Louis glatt som hade ett pannband som drog tillbaka hans brunetta hår, han hade på sig en sportig tröja med märket Nike på och ett par matchande shorts.

"Definitley not." sade jag och skrattade till nervöst medan jag sneglade bort mot den blonda killen som höll på att trixa med bollen.

"I could teach you, you know." sade Harry roat och jag stirrade trött på killen framför mig som hade sitt lockiga hår tillbaka draget i en tofs som stod rakt upp på huvudet. Han hade en liknande klädsel som Louis och det kändes som att en normal person borde frysa med den klädseln så här års.

"I like men, so you and I... Won't have a problem." sade jag och spände ögonen i Harry som såg ytterst chockad ut utav min kommentar som han antagligen aldrig fått tidigare utav en tjej. Liam, Zayn och Louise gav ifrån sig ett jubel som stod bredvid honom.

"She got you good, mate." sade Liam roat innan jag vände mig om och började gå ut mot planen då jag siktade mot en liten läktare på andra sidan planen. Jag satte mig ner på en utav de kalla plaststolarna medan jag ignorerade blickarna jag hade i ryggen. Det var så tydligt att jag skulle behöva gå en charmkurs för att kunna ta mig an detta uppdraget på rätt sätt. Jag hade aldrig behövt låtsas som något jag inte är tidigare, förrän nu då jag var ute i det öppna och ingen hade en aning om att jag såg på medan de sov, åt eller hånglade med sin tjej framför teven. Jag fick se deras drama och kunde höra deras hemligheter som ingen egentligen borde få tillgång till förutom de som är anförtrodda.

Jag kollade på då de började skjuta mot målet och de turades om att stå i mål. Louise försökte så gott hon kunde med att träffade målet men varannan boll hamnade utanför eller så fångade någon utav killarna upp den i målet. Under tystnad satte jag mig och övervakade dem, jag granskade omgivningen och fick en överblick om vilka ingångar jag borde hålla lite extra koll på.

Snart stördes jag utav min mobil som gav ifrån sig en välbekant melodi som endast betydde en sak. Jag tog upp den och fick upp en livestream från ett hus som jag kunde utan och innan. Det lilla röda huset bestod utav två våningar och hade en liten låg häck som utgav tomtgränsen. En kvinna i fyrtio års åldern gjorde sig synlig på verandan och hon kollade ut över sin trädgård på framsidan. Hennes brunetta långa vågiga hår var tillbaka draget från hennes ansikte i en klämma, hennes mörkt gröna ögon kisade upp mot morgon solen innan hon tog sig ut mot sin lilla brevlåda som satt fast på en liten stolpe i den låga häcken. Hon tog upp dagens tidning och fnös till då grannen hälsade. Jag kunde inte låta bli att le.

"Who's house is that?" rösten bar en tung accent som gjorde det svårt att urskilja orden. I ren chock kollade jag upp på den blonda killen framför mig, ingen hade någonsin lyckats smita upp på mig innan utan att få ett svart öga. Hans intensivt blåa ögon granskade mig vänligt medan han väntade på ett svar.

Genast stängde jag ner skärmen och lade ner min mobil i fickan igen.

"It's nothing." mumlade jag lågt och försökte finna mig i nuet igen. Jag behövde verkligen få en upplysning om vart jag var någonstans. Niall satte sig ner bredvid mig och granskade mig noga medan jag så fokuserat jag bara kunde stirrade rakt ut över fotbollsplanen.

"You don't like football?" frågade han prövande och jag suckade medan jag försökte vinna mig tid till att komma på ett bra svar. Men det kändes som att han skulle se rakt igenom mig om jag försökte ljuga.

"I've never actually played..." sade jag långsamt osäker på hur han skulle reagera så jag lät bli att kolla på honom.

"Ever?" hans röst var en oktav högre i ren förvåning och utan att säga något mer nickade jag bara. "So what exactly is it that you do?"

Jag var nära på att öppna munnen och säga att jag var här för att rädda hans patetiska lilla liv om något skulle hända men lät bli. Febrilt försökte jag leta efter en ersättare men jag hade ingen aning om vad jag skulle svara så jag lät bli. Frågan förblev obesvarad och tystnaden lade sig över oss medan jag granskade resten och räknade ihop alla så att ingen lämnat platsen.

"You wanna try?" försökte han igen och jag suckade innan jag skakade på huvudet.

"It's alright." muttrade jag lågt och försökte ge honom ett vänligt leende då jag kände att min röst var alldeles för hård. Men det var tydligt att han hade tagit vid sig utav mitt bittra beteende och jag lämnades ensam på läktaren åter igen. Jag kunde känna blickarna jag fick då Niall kom tillbaka till sina kompisar. Louise verkade vara den enda som höjde på ögonbrynen och jag insåg att jag just gjort ännu ett misstag. Jag var så asocial att det måste vara en sjukdom, jag var mentalt instabil och det syntes. Min självömkan kom snart till ett slut då det började samlas en liten klunga med fans utanför grindarna till området och genast var jag tvungen att resa på mig för att skanna av dem.

Då vi tog oss ut till klungan höll jag mig i bakgrunden och kollade på medan killarna hälsade på sina fanns, jag förblev i bakgrunden då vi sade hejdå och killarna hoppade in i två bilar som snart försvann. De verkade inse att jag inte ville bli rörd och jag uppskattade den lilla gesten dock jag kunde se deras hjärnor jobba på högvarv och jag visste att jag skulle få det svårt nästa gång vi skulle träffas.

Under tystnad gick jag och Louise sida vid sida tillbaka till henne. Hon hade inte fyrat av ett skämt på hela vägen och tystnaden blev bara allt tyngre ju längre vi gick.

"It wasn't that horrible, eh?" försökte jag till slut då tystnaden blev för mycket till och med för mig.

"You need to take charming lessions, honey." erkände hon till slut med ett stön. "C'mon, how did you get friends?"

"I don't have any friends. I work with people that are really good agents but we rarely meet up for a coffee." erkände jag och hon skakade trött på huvudet.

"Just lighten up a bit, please! They ain't that bad." försvarande hon dem enkelt innan hon sneglade mot mig och jag kunde inte låta bli att ge tillbaka ett litet leende.

"I know they're not bad people. It's just I have nothing incommon with them. You can see it in their eyes, all they think about is music, girls or why not the latest videogame. They haven't washed their hands since last night before they went to bed and I could smell that one of them had a little bit too fun this morning... On his own..."

"Please don't... go there." sade Louise roat och drog sin jacka hårdare runt om sig då en kylig bris gick igenom hennes hår. "I can see your point, but if you want to fit in you'll have to relax a bit."

"I will keep that in mind." sade jag och log mot henne innan jag stannade upp framför min bil. "I'll see you on thursday." sade jag och log mot henne, jag räckte fram en hand så att vi kunde formellt säga hejdå men genast puttade hon bort den och drog mig in i hennes famn. Hennes armar låste fast sig hårt runt min kropp och genast stelnade jag till.

"W-What are you doing?" stannade jag till och rörde mig obekvämt i hennes omfamning. Men så fort jag försökte dra mig undan drog hon bara mig tätare intill sig.

"I'm hugging you." hon sade det uppenbara med en viss ton som fick mig att tro att hon tyckte detta var jätte mysigt. Jag kunde inte förmå mina armar att besvara kramen utan stod där, stel som en pinne medan tjejen som var några centimeter kortare än vad jag var höll ett hårt tag om mig.

Snart drog hon sig tillbaka och hade sina händer på mina axlar och log mot mig.

"Well..." sade jag obekvämt och harklade mig en aning för att återfå fattningen. "That was... Fun." försökte jag och klappade henne på axeln innan jag gled ur hennes grepp och tog mig runt min bil. Jag kunde höra Louise ljusa skratt och jag antog att mitt ansiktsuttryck inte gick att ta miste på.

"See yah on thursday, honey!" ropade hon över sin axel innan jag hoppade in i bilen och stängde dörren efter mig. Jag såg på då den ljushåriga tjejen tog sig in i sitt hus för att möta sitt barn och man. Så fort hon stängde dörren efter sig slängde jag bak huvudet mot nackstödet och stönade till så högt jag bara kunde.

"I need a rais!" gormade jag argt för mig själv innan jag slog till ratten innan jag började köra mot kontorets gym. Jag skulle behöva slå ut lite aggression innan jag kunde känna mig sansad igen.

Gymmet var helt tomt, lika tomt som tjejernas omklädningsrum. Ironi. Jag tog mig enkelt in och satte igång monitorerna till killarnas spårare så jag kunde se dem fortsätta sin eftermiddag i någon kompis vardagsrum. Spårarna förblev på monitorn medan jag satte i mitt headset i öronen och satte igång musik innan jag stoppade i mina händer i mina egna boxar handskar med vita detaljer på. De matchade mina träningskläder som innehöll vita detaljer men lät sig övervinnas utav allt det svarta.

Medan jag kunde höra Ella Henderson dåna ut genom mina hörlurar började jag fyra av de första slagen mot säcken som hängde längst in i lokalens hörn. Jag kunde känna att stressen som jag känt tidigare lättade. Svetten började visa sig efter ett tag och jag tog en sista sving mot säcken innan jag tog en klunk utav min vatten flaska. Jag sneglade ytterligare en gång mot monitorn och såg att ingen hade rört sig innan min fokus åter gick tillbaka till den stackars säcken som säkerligen fått ont vid detta laget. Mina händer svettades i handskarna och jag drog till slut av dem så att de kunde torka lite och jag fortsatte med endast mina tejpade händer. Jag kunde känna mina muskler kämpa för att hänga med mitt tempo och jag vägrade ge upp förrän en timme senare då jag inte orkade lyfta varken ett ben eller en arm till. Jag kunde känna att min hästsvans hade klistrats fast i nacken på mig och jag drog irriterat bak några slingor som slitit sig och fastnat i min fuktiga panna. Med en hand drog jag ut mitt headset ur öronen och under tystnad tog jag upp mina handskar och vattenflaska innan jag tog mig fram till monitorn. Jag blinkade ett par gånger då jag måste sett fel och försökte räkna om prickarna tre gånger innan jag insåg att det fattades en.

"Fuck." mumlade jag lågt innan jag tryckte upp den som saknades på skärmen. Irriterat såg jag på då den ensamma pricken långsamt tog sig igenom Londons södra gator och jag svor ytterligare en aning innan jag började springa mot omklädningsrummet.

Utan att få en chans att duscha bytte jag om till mina svarta arbetskläder och försökte att fräscha upp mig genom att tvätta av den värsta svetten i handfatet inne på toaletten innan jag spände fast en pistol runt mitt lår och tryckte ner ett par knivar där jag fick plats innan jag drog på mig mina boots och drog åt mig min surfplatta.

Jag kopplade in plattan till ett tangentbord i bilen innan jag slog in koordinaterna till Niall Horans spårare innan jag tryckte gasen i botten och körde som en galning ut genom det underjordiska garaget och ut på Londons gator i all hast.

Efter en kvarts sökande bestämde jag mig för att fortsätta på fot trots min odör som var totalt onådig. Jag lämnade min bil i en liten parkeringsruta innan jag började söka av området på fot. Det var få människor som rörde sig på fot i detta området då det oftast tillhörde den sämre delen utav London. Varför gick han omkring här?

Snart fann jag honom vika in på en tvärgata och långsamt förföljde jag honom ett par kvarter innan han stannade upp. Jag gömde mig i en dörröppning då jag upptäckte att jag inte var den enda som förföljde honom. Högre upp på en brandstege satt en maskerad man med blicken fast på Niall som stod vid ett mörkt hörn längre bort på gatan. Man kunde se att mannen som satt där uppe inte var utav det smalaste laget och jag rynkade på näsan hur högljutt han faktiskt andades, det var ett under att ingen hade sett honom förrän nu.

Det var tydligt att ingen visste att jag var här och när jag kollade ut från mitt gömställe insåg jag varför Niall tagit sig till ett så avlägset ställe som möjligt.

Maja Croft, en långbent askblond tjej som tillhörde Londons inre kretsar, av det jag hört förstås. Jag har inte riktigt brytt mig om att se om det är sant. Hon gillar hästar, shoppa och alla de där tjejiga sakerna jag aldrig testat på i hela mitt liv. Oh, jag höll på att glömma... Det är även Nialls flickvän sedan sex månader tillbaka.

Hon slängde armarna om sin kille som besvarade kramen ömsint. Precis då väljer den oönskade maskerade mannen att ta sig ner från sitt gömställe. Så snabbt jag bara kunde började jag springa mot honom innan han fick chansen att röra sig och tacklade in honom på en ny tvärgata innan någon skulle upptäcka oss.

Vi båda tumlade runt i den dovt upplysta gränden, han rullade längre in än vad jag gjorde tack vare hans köttbullsliknande form, innan vi båda fann balans och kunde komma upp på fötter. Jag var snabbare och satte min sko rakt i bröstet på mannen som flög bakåt in i en container som gav ifrån sig ett gnisslande ljud. Snart återfick köttbullsmannen balansen och började klumpigt gå mot mig med en dragen kniv och jag kunde inte låta bli att le. Detta var min specialitet och han utmanade mig på min paradgren. Utan att han fick chansen att vifta sin kniv en gång drog jag ut ett par knivar ur min ärm och kastade dem så pricksäkert att den träffade precis under axeln på höger arm och ett i det högra låret.

Han tappade kniven och gav ifrån sig ett skrik och genast sprang jag fram till honom och täckte för hans mun och näsa. Jag täppte till hans syreintag tillräckligt länge för att få honom medvetslös. Snart släppte jag honom och lät hans tunga kropp falla till marken med en duns utan att riktigt bry mig om han blev skadad då jag praktiskt taget redan knivhuggit honom så för hans del kunde det inte bli värre än så här en tisdagskväll.

Trött kollade jag på den medvetslösa mannen som nu andades tungt efter han fått tillbaka luft i lungorna.

"What was that?" hörde jag längre bort och jag kände genast igen Nialls röst. Utan att tänka drog jag tag i mina knivar och stoppade snabbt ner dem i min sko innan jag började dra den feta mannen upp bakom containern.

"Fat arse." snäste jag nästintill ohörbart medan jag drog allt vad jag kunde tills kroppen var helt gömd bakom containern.

Jag hörde fotstegen komma närmare men stannade upp då de fick fri syn rakt in i gränden där jag gömde mig med den fetaste yrkesmördaren i världen bakom en container som precis kunde täcka oss båda.

"C'mon, baby. Let's get something to eat, someplace fancy. This place stink sweat. I don't know why you insist to meet up in these places." hörde jag Maja klaga och jag kunde föreställa mig henne klänga sig hårt fast vid Niall. Jag doftade på mig själv och ryckte på axlarna, så hemskt luktar jag inte... Jag lutade mig ner mot den medvetslösa mannen och drog in ett djupt andetag innan jag genast ångrade mig och var nära på att kräkas upp min obefintliga lunch.

"Dude, you stink like shit." skrek jag mentalt i huvudet och var tvungen att slå till honom där jag träffat honom med kniven för att se till så att han fick lida lika mycket som mina lungor.

Snart försvann paret från gränden och jag blev ensam kvar med Mr. Shithead. Så fort jag bara kunde reste jag mig upp från mitt gömställe och ställde mig ett par meter ifrån den stinkande mannen. Jag granskade mitt offer ett bra tag då jag insåg att jag skulle bli tvungen att få in denna stora människan i bilen utan att någon skulle lägga märke till mig. Hur stark jag än var så skulle det aldrig hända utan problem på vägen. Så som behöva få honom från containern till bilen.

"Now what?" suckade jag tungt.

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: