"You think she's asleep?" hörde jag en bekant manlig röst långt borta, kanske inte lika långt borta som jag trodde, men tillräckligt långt borta för att jag skulle ignorera det och försöka sjunka ner i en dvala igen.

"Definitley, she's been here since last night." hörde jag en annan bekant manlig röst och jag visste direkt att de pratade om mig. Deras mörka manliga röster stod och viskade några meter ifrån mig och jag hade på känn att de som vanligt skulle retas med mig.

Men jag lät bli att kolla efter, det skulle bara uppmuntra dem. Det fick dock motsatt effekt och snart kände jag något komma rakt emot mig. Så snabbt jag bara kunde höjde jag handen och fångade upp en blyertspenna som var menat att hamna i min panna. Jag öppnade roat ena ögat för att se Kyle och Cades chockade ansikten över min snabba reflex.

De satt på andra sidan den lilla gången mellan våra skrivbord och jag kunde inte låta bli att flina när jag granskade dem båda. Kyle stod hukad bakom Cades skrivbord medan Cade satt i sin stol och granskade mig med stora bruna ögon.

"How did you...?" började Cade förvånat. Han hade kort brunt hår som var väldigt spretigt, han var klädd i sin kostym och jag visste direkt att han var på väg ut på ett eget uppdrag. Han var inte här tidigare så han måste precis tagit sig hit för att hämta upp något snabbt. För en sekund var jag glad över att jobba ensam, för att jobba med Piff och Puff framför mig skulle vara rena mardrömmen.

"It's called a batnap for a reason." sade jag och log mot dem båda innan jag kasta den tillräckligt hårt och pricksäkert så att den borrades in i korktavlan bakom dem. Jag hade träffat precis mitt emellan deras huvuden och de båda såg nu skräckslagna ut av hur nära den hamnat de båda.

"See, totally refreshed." sade jag och sträckte på mig. Jag lät mina muskler vakna till liv innan jag kollade ner på datorerna framför mig som visade att killarna var på ett hotell i centrum utav London, jag hade redan under gårdagen kollat igenom deras schema idag och det var endast intervjuer hela dagen, något som jag inte direkt oroade mig över efter att ha pratat med Paul. Jag var tvungen att lita på att någon höll koll då jag inte kunde. Det var jobbigt att vara helt ensam på fem helt olika personer som sällan var på samma ställe samtidigt. Bristen på sömn har redan börjat tära på mig och det var bara en tidsfråga innan jag skulle bryta ihop i ett ren raseri utbrott på grund utav bristande sömn och mat. Maten var också ett problem, jag hade numera sällan tiden till att göra en näringsrik middag till mig själv. De senaste fem dagarna har bestått utav snabbmat som allra bäst och ett äpple som minst.

"Why have you been here all night?" frågade Cade till slut och jag kollade på medan han försökte få ihop pusselbitarna själv under tiden han började knappa på sin dator.

"I caught one meatball last night rolling around in an alley down town following my client." suckade jag och gnuggade mig i ögonen långt ifrån nöjd med mina få timmars sömn i natt då jag undersökt min brottslings bakgrund i varenda datasystem i England, till och med hela Stor Britannien. Som mest hade jag fått ihop ett antal stölder som han har suttit inne för.

"Have you interrogated him yet?" frågade Kyle nyfiket och jag skakade bara på huvudet. Jag hade låst in honom i förhörsrummet när jag kom tillbaka till kontoret då jag inte klarade av hans stank. Jag hade bett en utav de nyare agenterna att sätta in tvål och vatten till honom då jag inte stod ut med stanken.

"He's not just a meatball, he smells like one too." sade jag och lutade mitt huvud i min hand efter att jag stöttat upp mig på min armbåge mot skrivbordet.

"I don't believe you." sade Kyle roat och jag kollade trött på honom. Jag var inte pigg nog för att diskutera de olika skadliga odörerna mina lungor fått stå ut med under de senaste tjugofyra timmarna.

"Be my guest." sade jag och lutade mig bakåt i min kontorsstol. Jag blev förvånad då han faktiskt ställde sig upp och väntade på att jag skulle leda honom till rätt förhörsrum. Snart ställde jag mig upp, tog köttbullens fil, som egentligen hette Bob Jarrell, och ledde honom in i ett rum som luktade sopor. Jag var beredd på det men inte Kyle som slängde sig mot dörren igen utav ren skräck.

"When was the last time you showered, buddy!?" utbrast han då han desperat försökte klösa sig till dörren men jag stod i vägen, jag vägrade plågas här inne ensam. Samtidigt var det rätt roande att se en sådan prydd man som Kyle få tårar i ögonen och var redo att be på sina bara knän för att få komma ut och andas ren luft igen.

"Help me." mimade jag mot Kyle som stirrade irriterat på mig medan han kämpade med att hålla andan. Vi stirrade på varandra ett bra tag tills han gav upp och mimade ett "Fine!" innan han släppte andan och drog åt sig mappen med hans information innan han satte sig ner. Jag lutade mig mot väggen och slappnade av utav min vinst medan jag kollade på då Kyle gjorde sig redo för sitt förhör.

"Let me ask again, when's the last time you had a shower?" hans djupa ironi fick mig att skaka trött på huvudet men jag kunde inte låta bli att le.

"I don't think that's a question you want me to answer." påpekade den feta mannen som man nu kunde se ansiktet på. Hans röda skägg matchade hans hår, de runda kinderna och de mörkbruna ögonen gjorde att han såg ut att vara väldigt vänlig för att vara en mördare. Allt för snäll för att ens skada en myra eller en skalbagge. Hans klädsel innehöll en brun sliten läderjacka, ett par slitna, alldeles förstora jeans och en tjocktröja under jackan som var väldigt urtvättad.

"Why were you attacking my client?" snäste jag nu irriterat, han nöjda leende gjorde att det stack till i ögonen och det var inte bara på grund utav lukten utav sopor. Men han svarade inte och jag suckade tungt ut utan att tänka mig för, för nu var jag tvungen att andas in onödigt mycket luft för att det skulle vara hälsosamt.

"A hint." sade Kyle och lutade sig en tillbaka en aning i metall stolen. "It's not me you should be afraid of, it's her." han nickade mot mig och sneglade roat mot mig.

"I wasn't attacking them... Not really anyway." erkände Bob till slut och ryckte på axlarna. "I thought he had a nice watch and necklace. And when the little lady turned up with some jewelry... I just would be able to buy some food with that for a long time to come." Jag hade inte väntat mig det svaret och jag stelnade till, detta var inte en historia som passade en yrkesmördare. Han skulle tjänat sina pengar på annat sätt, som att faktiskt döda någon.

"What about the knife you tried to use on me?" frågade jag avvaktande och kollade armen som jag kastat kniven i. UKUAs egna sjuksstuga hade fått plåstra om honom på grund utav mina knivar, vilket de inte gillade. De tyckte att det var väldigt o-tjejigt utav mig att kasta något så barbariskt.

"You attacked me. I have some debt and I thought you were someone they hired to get me to pay up."

”What do I look like!? A pimp!?” utbrast jag frustrerat och höjde på ögonbrynen då de båda synade min uppifrån och ner. Irriterat spände jag ögonen i Kyle och nickade tveksamt till med huvudet. ”Oh, shut up.” fräste jag argt till innan jag himlade men ögonen då jag började inse att jag dragit in en uteliggare med spelproblem. Han hade ingenting med detta att göra. Trött utav stanken som stack i ögonen tog jag mig mot dörren och kollade över axeln på Kyle som höll på att spricka utav skratt.

"Get him out of here." beordrade jag och genast försvann hans nöjda leende innan jag försvann ut genom dörren och fortsatte nerför de vita korridorerna. Jag fångade upp min svarta jacka och mina knivar på vägen förbi Cade som kollade förvirrat upp från sin dator då jag sprang igenom korridorerna.

Jag tog mig ut till bilen och körde mer eller mindre som en galning hela vägen in till hotellet där jag visste att killarna höll till under dagen. Trafiken var tjock och nästan helt okontrollerbar då jag irriterat satt i en bilkö efter en annan och det började regna.

Jag hade fångat fel man, och det betydde att jag fortfarande var tvungen att hitta någon och det fort som kunde ge mig tillräckligt med information för att stänga ner detta fallet en gång för alla. Skräcken fanns i bakhuvudet att det fanns något jag missat, vilket jag sällan hade för jag missade aldrig något. Inte något speciellt viktigt i alla fall som detta var. Jag hade det på känn att jag hade missat en stor detalj efter att ha råkat amerikansk-fotbolls-tacklat en hemlös.

Människor kan göra misstag, men jag kan aldrig få göra ett liknande när det gäller att hålla en eller flera klienter samtidigt utom farozonen.

Snart kom jag fram till det fem stjärniga hotellet och till min lättnad hade ingenting allvarligt hänt under min tid i bilen.

Jag tog mig in i den stora fina lobbyn och började förhandla mig in i kontrollrummet, något som var lättare sagt än gjort. Först när jag visade min bricka fick jag gå in i ett mörkt rum nere i källaren där det satt en vakt och granskade de olika skärmarna som visade oss aulan där en pågående intervju pågick. Jag såg Paul stå bakom kamerorna i djup skym undan och genast drog jag upp min mobil för att skapa ett nytt meddelande.

To: Paul

"I'm watching the cameras from the securityroom, be on your guard. Something is about to go down.

/ M"

Kort och koncist. Det hade gått alldeles för lugnt för att vara ett prio ett fall, det var bara frågan om när det skulle hända. Utanför eller i hotellet?

Jag bad säkerhetsvakten trycka upp alla kamerabilder som fanns i rummet. Till min förskräckelse så fanns det endast två fungerande kameror och jag fnös till utav ren irritation. Detta skulle vara ett femstjärnigt hotell och så har de inte ett fullt fungerande säkerhetssystem. Jag sköt min irritation åt sidan och tryckte tillbaka min hunger och trötthet medan jag granskade ena skärmen då Paul drog upp sin mobil ur sin jeans ficka och granskade telefonen ett tag innan han sneglade upp på en utav de fungerade kamerorna. Mina ögon mötte hans allvarliga och han nickade till en gång nästan osynligt innan han lugnt lade ner telefonen igen och granskade killarna. Jag litade fullt ut på mannen som skulle kunna offra sitt egna liv för de fem ovetande killarna som satt kvar i sofforna och snackade glatt med den nuvarande reportern.

Istället bad jag säkerhetsvakten att ta upp kamerorna utanför rummet och nere i lobbyn i ett hopp om att de skulle vara så dumma att ta sig in på framsidan där alla kunde se men ingen skulle lägga märke till någon suspekt med mörk klädsel eller liknande.

Det kom in familjer som hade det bra ställt som tog sig in genom snurrdörrarna och var redo att fira helg i en helt ny stad som förvirrade turister. Familj efter familj tog sig in och ett antal fina par som såg ut att vilja klä av varandra redan innan de skulle få sina rum. Vissa par var till och med osäkert om de verkligen var ett gift par eller om det endast var mannen på den klassiska "affärsresan".

En lampa nere på kontrollbordet började blinka vitt ljus och drog till sig vår uppmärksamhet.

"The backdoor on the north end have been opened without an accesscard." informerade säkerhetsvakten och av ren frustration stormade jag rakt ut från rummet och började springa, jag hade inte lugn att stå och vänta på en hiss upp till första plan igen där jag tidigare sprungit in och beordrat mig tillgång till deras säkerhetsrum. Detta uppdraget skulle få ett slut och det nu.

Jag sprang ut i en ny flygel som innehöll en restaurang som såg väldigt exklusiv ut med sina fina linnedukar och ljus på borden trots att det fortfarande var ljust ute, så ljust som det kunde bli med regn och mulet ute, vilket var en mindre solförmörkelse.

Det satt ett antal par vid några bord men jag gav inte allt för mycket uppmärksamhet på detaljerna innan jag fortsatte springa ut genom en nödutgång till ett trapphus. Jag tog mig ner en trappa för att hitta ingången som börjat lysa och det var tydligt att skada var skedd på metall dörren. När jag öppnade dörren vräkte fortfarande regnet ner och jag stängde den igen för att kolla ner på golvet. Det grova grova underlaget var ljust något som hjälpte till i mitt sökande, det fanns inga blöta skoavtryck... Febrilt letade jag efter tecken på att någon över huvudtaget tagit sig in i trapphuset men inga blöta skoavtryck indikerade på detta. Mina ögon skannade väggarna i ett hopp om någon ledtråd skulle finnas men ju längre jag stod och granskade dörren började jag inse den mörka sanningen.

Något från mitt minne försökte fånga min uppmärksamhet och jag slöt ögonen hårt för att underlätta. Snart dök en hastig bild upp utav en man som suttit i restaurangen, han hade varit den enda som suttit ensam och var den enda som inte såg förvånad ut då jag kom springande igenom restaurangen som en galning, han hade varit skallig och klädd i mörk kostym som passade hans små ondskefulla ögon...

Detta var en undanmanöver så att jag skulle tappa fokus på killarna och jag hade gått rakt i fällan. Jag kände att ilskan inom mig gjorde att adrenalinet i blodet ökade och pulsen blev allt starkare då jag smällde igen nödutgången extra hårt innan jag började springa allt vad jag kunde tillbaka. Denna gången tvekade jag inte då jag drog upp dörren där intervjuerna pågick, eller pågått. Killarna var inte längre kvar i rummet och febrilt försökte jag leta efter en människa jag kände igen men blev snart stoppad utav en kvinna med headset. Hon var ett huvud kortare än mig och såg ytterst uppnosig ut med sina glasögon på nästippen.

"Can I help you?" frågade hon irriterat och jag granskade hennes lilla ansikte väldigt noga. Hon kollade över kanten på hennes avlånga glasögon och såg ytterst pryd ut, nästan bestört över att jag rusat in här som om det gällde livet. Vilket det gjorde! Jag rynkade ogillande på näsan över att se hur tillgjord hon såg ut att vara.

"Where's the boys?" frågade jag istället för att besvara hennes irriterande fråga och hon höjde hennes plockade tunna ögonbryn.

"And who are you may I ask? I can't give away any information to some unknown lady." fnös hon till och det var fullt tillräckligt för mig för att trycka upp henne argt mot väggen.

"This lady don't ask twice." fräste jag argt och kände att värmen utav ilskan gjorde det olidligt varmt här inne. Hon såg nu inte så överlägsen ut längre och jag kunde inte låta bli att le lite då jag såg en släng utav rädsla komma över hennes ansikte.

Men hon fick aldrig chansen att svara på min fråga, förrän någon tog tag i min axel och jag kollade bakom mig för att möta Paul.

"Let her go, Marnie." sade han lugnt och jag stannade upp ett tag innan jag släppte kvinnan framför mig, men jag vägrade be om ursäkt. Hon klickade snart iväg på sina låga tantskor och lämnade oss i fred.

"What's going on?" frågade Paul lågmält och försökte låtsas som allt var som det skulle igen, allt för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet.

"Where's the boys?" frågade jag oroligt och Paul drog förvirrat ihop ögonbrynen.

"Liam, Zayn och Niall are taking a break in the other room. Pretty glad they are." det sista var mer en varning till mig och jag nickade i ett hopp om att han skulle fortsätta och berätta vart de andra två befann sig. "Louis and Harry was going to take one of the cars to pick up some food." det var allt jag behövde höra.

"Get them out of here and I take care of the rest." sade jag hastigt innan jag vände om för att jaga rätt på de två andra. "Take them someplace safe!" ropade jag över axeln innan dörren stängde igen bakom mig och jag sprang åter igen.

Denna gången var det ut i en ny trappuppgång och började ta mig ner till garaget som var under den stora byggnaden.

Jag började söka av första våningen men kunde inte se någon utav killarna och kände inte igen någon bil alls. Mina ben började bli trötta utav alla trappor men tvingade mig själv till att fortsätta springa ner till andra våningen utav garaget, här hade jag fått ställa min bil då det var så få platser kvar. Jag gick förbi min egna bil innan jag fortsatte söka igenom garaget och kollade mellan bilarna efter hand.

Snart plingade hissen till och utav ren lättnad kunde jag höra röster längst bort i garaget och snart kom Louis och Harry ut genom hissen och genast började jag gå rakt mot dem utan att tänka. De oberörda killande snackade och skrattade helt ovetandes att två långa gestalter tog sig ut genom en låg Audi bakom dem och genast slog jag av min oro och ilska.

Killarna som var allt för ovetande såg förvånade ut då de började inse vem som började gå mot dem, de hade inte lagt märke till de långa männen bakom dem då de ropade mitt namn.

"What are you doing here?" frågade Louis då vi möttes på mitten, jag stannade snabbt upp och håvade upp mina bilnycklar.

"A black SUV, parked on the right hand side. Get in and lock the doors, don't get out before I say so." beordrade jag med en uttryckslös röst utan att släppa männen bakom med blicken.

"What? Why?" frågade Harry förvirrat och skrattade nervöst till.

"Do as I say." väste jag innan tryckte nycklarna i Harrys hand medan jag puttade mig förbi dem och ställde mig beskyddande framför männen som kommit alldeles för nära nu för att vara hälsosamt. De båda var skalliga och klädda i kostymer, deras små mörka onda ögon granskade mig som om jag vore den dummaste människan i hela världen. Det var en utav dem jag sett tidigare i restaurangen, jag var dock osäker på vem utav dem.

Jag var minst ett huvud kortare än båda killarna bakom mig som fortfarande var osäkra på vad de borde göra. Det förvånade mig inte att de inte lyssnat på mig, vad hade jag förväntat mig?

Snart drog den ena mannen fram en pistol ur hölstret som var gömt bakom hans kavaj och siktade mellan mina ögon. Det var endast några meter som skiljde oss åt nu och kulan skulle inte behöva resa långt innan kollision.

"Move." sade han med mörk röst och log elakt men jag stod lugnt kvar och granskade dem båda, i ett hopp om att hitta någon skillnad på dem så jag kunde skilja dem åt. Men det var totalt omöjligt.

"Woah." hörde jag lågt bakom mig och antog att det var Louis. "Dude, chill." japp, det var Louis. Försiktigt kände jag en stor hand greppa tag om min arm för att dra mig bakåt mot dem men jag drog mig bara undan.

"Go. Now." beordrade jag killarna igen lite hårdare denna gången och jag kände att de båda nu började backa en aning. Jag var inte längre arg utan rasande, det fanns aldrig en chans för dem som försökte hota mig. Adrenalinet gav mig en extra kick och med mitt nyfunna svängrum högg jag tag i handen som höll vapnet och vred runt den tillräckligt hårt så att greppet om vapnet lossnade och pistolen föll till marken. Min andra hand formades till en knytnäve och slog honom hårt i magen så att han hukade sig över innan jag sparkade till honom i sidan så att han trillade rakt in i sin kompis som inte hunnit reagera än. De stötte i en bil som svajade till men som tur var började inte larmet.

Så fort de återfått sin balans mumlade de något till varandra som jag inte kunde höra och snabbt duckade jag undan för ett slag som skulle träffat mig i ansiktet. Jag satte mig själv i rörelse för att undvika slagen och var i full gång med att försvara mig själv då jag sneglade över på killarna som storögt kollade på fortfarande medan den andra mannen började ta stora kliv mot dem.

"Run." ropade jag mot dem och jag fick ett slag mot revbenen som jag inte såg och föll bakåt ner på den hårda marken. Mannen kom över mig och jag satte mina händer mot marken vid huvudet innan jag tog satts och slog ut med fötterna i bröstet på honom och tog mig enkelt upp samtidigt som skjuten ur en katapult.

Jag duckade undan ett nytt slag innan jag fyrade av ett par hårda slag mot mannen som snart stötte i en ny bil bakom honom. Hans händer fumlade i luften efter att få tag i mig men så snart jag fick in ett tillräckligt bra slag så att han tillfälligt domnade av snurrade jag runt, drog fram en kniv ur min sko och kastade den rakt i ryggen på mannen som nu kommit allt för nära killarna. Han föll ihop framför dem och med stora ögon granskade de kniven innan den stirrade skräckslaget mot mig.

Ett par starka armar drogs runt min midja och jag slog bak huvudet och skallade mannen bakom mig så att greppet lossades och jag kom ifrån honom. Jag sparkade högt och träffade honom på hakan, men han greppade utan problem tag i min fot och jag skulle vara tvungen att vara påhittig om jag skulle ta mig ur denna situationen levande. Genast tog jag satts med den enda foten jag hade kvar på marken och svängde runt hela min kropp 360° så att han blev tvungen att släppa min fot om han inte ville dra sina händer ur led. Jag landande som ett kattdjur ner på marken igen och slog snabbt undan hans fötter från marken innan han fick chansen att reagera. Han föll handlöst till marken med en tung duns. Luften försvann från hans lungor och han blev liggande och fick aldrig chansen att återhämta sig innan jag drog fram min andra kniv och tryckte en knäskål ner i bröstet på honom medan jag granskade honom noggrant ovanifrån. Han skulle inte komma någonstans även om han försökte och nu var all min uppmärksamhet på honom, ingenting annat betydde något.

"Who sent you?" frågade jag med låg röst och ignorerade den ilande smärtan i mina revben då jag lutade mig ner ytterligare. Mannens mörka ögon kisade upp mot mig som om han njöt utav detta. "Who sent you!?" skrek jag rakt i hans ansikte men hans breda flin blev allt bredare då jag sänkte min kniv mot hans hals.

"You're not capable of doing it." mumlade han med en tjock röst, han var fortfarande andfådd.

"That just proves how little you know about who you are up against." snäste jag en aningen roat över att de inte hade en aning vem som höll i kniven. "Try me, I dare you." min blick vacklade aldrig från hans utan var helt fast spända på mannen under mig. "Who. Sent. You?" frågade jag en sista gång och förtydligade varje ord lite extra så att hans lilla obetydliga hjärna skulle förstå.

"Kill me, I won't tell on the pact I've committed ." jag granskade hans ansikte efter tecken på att han skulle bryta men det fanns inga tecken förutom ren lust efter mitt blod. Jag skulle inte få något ur honom hur mycket jag än frågade så jag reste mig upp. Tog bort mitt knä från hans bröstkorg och gav honom ett sista leende innan jag vände mig om för att möta skräckslagna blickar från både Louis och Harry. Jag skakade bara trött på huvudet utav att se hur lite de verkade lyssna på mig, någon som skulle behövas ändra på nu när de visste.

Mannen bakom mig hade rest sig upp på knä och jag kunde höra hur kan kämpade med att få tillbaka luften som fortfarande fattades i hans lungor. Långsamt började jag gå mot killarna medan jag lekte med kniven, jag var inte riktigt färdig än.

"Look away." beordrade jag mimandes en sista gång mot dem och det var tydligt att denna gången lydde de.

"Bitch!" ropade mannen efter mig och jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag vände mig om i all hast, tog sats och kastade min sista kniv så hårt jag bara kunde. Jag kunde se den flyga i slowmotion och borrade sig in mellan ögonen på honom. Man såg att jag träffat rätt då hans elaka leende försvann snabbt medan jag såg att hans ögon fortfarande låg på mig. Mitt ansikte skulle vara det sista han såg och min ilska rann ur mig så fort jag såg honom falla ihop på marken utan något livstecken.

Jag funderade ett tag på om jag skulle hämta upp mina knivar men skakade snabbt bort tanken då jag hörde något bakom mig.

"Oh my god." hörde jag lågt och jag vände mig om för att se Louis och Harry i ren chock. Det var först då jag insåg att de var fint klädda, Harry i en mönstrad skjorta tillsammans med ett par svarta tighta jeans och håret bakdraget i en bandana. Louis hade en tjock stickad ljus tröja tillsammans med ett par marinblå jeans, hans hår låg tillbaka draget på huvudet. Man såg på dem att de var i djup chock och nästan rädda... Inte för männen utan för mig. Jag tog ett djupt andetag och log så vänligt jag bara kunde i denna stunden.

"We need to get you guys out of here now." sade jag lugnt och sträckte mig efter mina bilnycklar som fortfarande var i Harrys hand. Jag fick dra loss dem då han inte riktigt gjorde någon respons och jag lade mina händer på deras korsryggar och puttade dem mot min svarta bil som skulle ta oss här ifrån.

Visserligen hade jag inte känt dem tillräckligt länge, men jag visste att det inte var bra att de var så här tysta. De måste vara i djup chock och jag kunde väll säga att jag var minst lika osäker på vad jag borde göra som de var. Jag låste upp bilen och lät dem hoppa in i baksätet innan jag stängde och håvade upp mobilen innan jag hoppade in i förarsätet. Snabbt tryckte jag på ettan som snabbnummer och kom snart fram till Cade.

"Qué pasa?" hörde jag på andra sidan och jag himlade med ögonen.

"Two men dead in the garage at a hotel down town, I need assistans." sade jag rakt, då jag inte alls hade lust att små prata med honom. "I need to drive two of them home."

"Alright, I'm on my way..." han stannade upp innan mina ord började sjunka in. "You what? They know?"

"Cállate." fräste jag irriterat på spanska, håll käften. "You can't tell anyone!" jag avvaktade en stund i ett hopp om ett svar men hade inte tålamod till det. "Oh, and please take my knifes, it was a gift from father." lade jag snabbt till innan jag lade på i örat på honom och lade ner telefonen i passagerarsätet innan jag vände mig mot baksätet då jag nu såg att de båda tagit sig ur sin chock och stirrade nu frustrerat på mig.

"Who are you?" frågade Louis till slut och jag förväntade mig inget annat då han var rappast i käften.

"I'm Marnie Crosby, UKUA agent." sade jag kort och vände mig tillbaka och satte på mitt säkerhetsbälte och satte igång motorn. Sakta började jag backa ut från parkeringsrutan. "Your management hired me." Jag kollade i backspegeln och såg att kropparna fortfarande låg kvar innan jag började köra uppåt.

"We need to get back inside. We still have interviews." påpekade Harry skräckslaget och jag skakade bara på huvudet och gasade lite extra för att få lite effekt uppåt.

"Afraid not. Everything's cancelled for today." sade jag och visste att Paul skulle evakuera de andra också till sina hem där de antagligen var säkrast för tillfället.

"But..." började Harry med sin raspiga röst men stannade upp och jag kunde se i backspegeln att de sneglade på varandra. De förblev snart tysta till min glädje då jag vägrade berätta allt för mycket utan att tänka ut en egen plan först. Detta var aldrig en del utav planen, och bristen av information som aldrig getts till klienterna var ett snedsteg som både management och UKUA har gjort.

"Where do you want to go?" frågade jag istället och antog att de båda ville hålla ihop inatt.

"My place." sade Louis efter ett tags tystnad och jag nickade en gång innan jag började köra norrut.

"You know where I live?" frågade han till slut avvaktande och jag nickade ännu en gång, jag klarade inte av att prata och kände att paniken inom mig steg. Jag skulle bli tvungen att avbryta uppdraget, det fanns inte en chans att jag skulle kunna fortsätta detta nu när jag brutit mot en regel som management så gärna ville hålla för att inte oroa killarna. Till min lättnad så satt fortfarande chocken i och de fick inte fram allt för mycket frågor alls, något som var till min fördel.

Jag kunde vägen utantill och körde bakgator som inte var allt för trafikerade för att nå till Louis och Eleanors lägenhet snabbare än vad jag gjort tidigare. Bilens motor dog ut och tystnaden runt oss låg tryckande. Utanför började det skymma och regnmolnen har börjat glesna så man kunde se en ljus kvälls himmel skina igenom.

"Could we maybe keep this between us three for now?" frågade jag vaksamt medan jag vände mig om för att möta deras oroliga blickar, de kollade på varandra ett tag innan de nickade och jag kunde inte förmå mig att möta deras blickar. "Great." jag försökte le lite och flackade med blicken över de båda innan jag vände mig om för att låsa upp bildörrarna som automatiskt gått i lås när jag startat bilen.

"Will we see you tomorrow at the general rehearsal?" frågade Harry efter ett tag då de inte riktigt kunde förmå sig att öppna dörrarna till bilen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan, för inte ens jag visste vad som skulle hända efter ikväll. Mina tankar om vad som skulle hända här näst var väldigt splittrade. Så jag lät frågan förbli obesvarad då killarna under tystnad hoppade ut ur bilen och slog igen dörren efter dem. 

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: