Mitt huvud var ovanligt tungt och tomt. Tomheten var tillbaka och denna gången var den genomträngande. Trots att jag försökt stänga ute allt och låtsas som jag varit oberörd... Så var det som en spärr bara släppte när jag hörde honom sjunga, han hade kollat på mig och de konstanta minnena om hur jag sett honom i den brinnande bilen tillsammans med mig dök tillbaka in i mitt medvetande. Alla mardrömsfyllda nätter gjorde sig påminda och jag var tillbaka på ruta ett igen, bara ännu värre. Nu när jag inte längre hade en trygghet där bredvid mig så var det tio gånger värre än tidigare.

Jag har vaknat upp skrikandes, gråtandes och alldeles andfådd över att jag höll på att dö tillsammans med den som, tro det eller ej, jag älskade allra mest i hela världen. Men det fanns inte en chans att jag skulle kunna rädda honom, varken i drömmen eller i verkligheten.

Jag hade förvandlats till ett nervvrak. Efter en månad med sömnlösa nätter bestämde sig pappa och Jack att turas om att jobba hemifrån då jag sov på dagarna för att sedan åka till radiostationen och göra mitt jobb tidigt på mornarna.

Pappa var rädd, eller något liknande i alla fall då det var så tydligt att han hade ingen aning om vad han skulle göra. Ett tag trodde han till och med att det var hans fel att jag hade så hemska mardrömmar, men när jag började skrika Harrys namn under mardrömmarna så började han inse att det var något djupare än så. Det var kärlek som tagit slut på grund utav något som ingen borde gå igenom.

Nick hade inte pratat om det, han verkade förstå att mitt försök till att bygga upp en fläckfri fasad gick åt helvete och nu var det dags att ta itu med mina känslor som kokat över. Han stängde av musiken i båset under tiden den spelade och hjälpte mig så gott han kunde då jag kom av mig.

Men någon gång i början på februari kom Jack in i mitt rum med bestämda steg medan jag sov och gick raka vägen fram till det nerdragna fönstret. Han drog irriterat upp rullgardinen och jag kved utav det ljus som kom in genom fönstret innan jag gömde mig under täcket.

”Get up.” fnös han irriterat och drog bort täcket så det flög ner på golvet och jag spärrade irriterat upp ögonen.

”What the fuck are you doing?!” gormade jag irriterat och satte mig upp.

”I am having an intervention, because being nice isn't working at all. You've been nothing but sleeping, screaming and having all kinds of trouble since the Brit awards. It's time for you to get some help.” sade han. Jag behövde inte kolla på honom för att höra allvaret i hans röst. ”This is not normal. If you like the lad go back to him, but I would suggest you get a grip.”

”I don't need your help.” sade jag och kollade argt på honom, irriterad över att han verkade tro att han visste bäst.

”Yes, I am pretty sure you do.” sade han tung med sarkasm innan han rättade till sitt fixerade hår.

”I won't go back to him.” muttrade jag och ryckte på mina axlar.

”Then don't. But you have to get back out there at some point. You can't use your fathers driver forever and you can't avoid the paparazzi either. They have already started to suspect that something is up.”

”According to the media we broke up at the Brits.” påpekade jag tyst, jag pratade mer till mig själv än till Jack. Någon hade snappat upp den lilla incidenten vi haft under galan och nu skulle en bild på mig och mina påsar under ögonen vara värd tillräckligt för att mätta halva Afrika.

”Then there's no reason to be locked up here! Move on if you want, or don't. But make up your mind before you'll ruin your own life, this is not healthy.”

Under tystnad funderade jag över vad han just sagt, han hade rätt och jag hatade honom för det. För det var dags för mig att göra ett val. Det som var smärtsamt nog redan kändes som någon tryckt in handen i min bröstkorg och dragit ut mitt hjärta. För hur mycket jag än ville gå tillbaka och göra allting rätt. Att ta mig förbi Jack och kolla in i Harrys djupt gröna ögon, låta mina fingertoppar nudda hans stubbiga kind och känna hans starka armar dra sig runt om mig... Hur rätt det än skulle kännas att låta mina fingrar dras igenom hans lockiga och trassliga hår innan hans panna skulle snudda min och jag skulle känna hans varma andetag mot min hud. Hans läppar skulle passa perfekt mot mina så som de alltid gjorde och helt plötsligt var vi inte längre kvar på jorden, det skulle bara vara vi och det skulle kännas som den mest självklara saken i hela världen att vi skulle bli gamla tillsammans...

”Grace?” jag vaknade upp till verkligheten och kände att min puls var hög och andetagen var tunga. Jag kollade upp på Jack som såg orolig ut och jag tog ett djupt andetag.

”You're right... I'll have to...” jag svalde hårt för att trycka ner klumpen. ”...To move on. I'll have to move on.” upprepade jag för mig själv i ett hopp om att budskapet skulle nå fram till resten utav min kropp som fortfarande hade gåshud utav fantasin jag just haft.

”Good.” sade Jack nöjt.

”I just have to do one thing first.” sade jag och kollade bedjande på Jack som höjde frågande på huvudet.

Han hade inte varit frivillig, men det fanns ingen annan som skulle kunna köra mig, då jag var rätt säker på att jag aldrig mer skulle köra i hela mitt liv efter att ha haft en dödsolycka på repris varje gång jag slöt mina ögon för de senaste fem veckorna.

”I can't believe I am doing this.” muttrade Jack bakom ratten medan vi var på väg mot norra londons villa område.

”It's not like we're breaking in.” sade jag oskyldigt. ”I've got the keys, and Nick says he's in Holmes Chapel, celebrating his birthday.”

”Yeah, right. And we walk right into him in the garden drinking a martini.” jag himlade med ögonen över Jacks dumma kommentar.

”It's below zero, and it will only take a minute.” trilskades jag och pekade in till höger mot det vita huset som stod precis där jag kom ihåg det. De fönsterna man såg kikandes upp över muren var nerdragna och huset såg obebott ut då vi stannade in till kanten.

”Wait here, I'll be right back.” sade jag innan jag hoppade ut genom den höga bilens dörr, men hörde snart att motorn dog och en annan dörr slog igen bakom mig.

”I'll come with you.” suckade han då han joggat fram jämsides vid mig där jag stod vid porten och tryckte in nyckeln i nyckelhålet.

”Told you he wouldn't change the lock.” viskade jag innan jag vred om och lät porten glida upp så vi kunde se hela huset. Snabbt tog vi oss in i den lilla trädgården fram till som fortfarande var snöbelagt innan jag stängde porten ordentligt bakom oss och vi tog oss fram till huset. Jag visste om att det skulle bli problem att stänga av larmet inne i huset då jag nästan var helt säker på att han ändrat det de senaste månaderna.

Med ett djupt andetag låste jag upp den stora dörren och öppnade den, genast började larmet pipa och jag visste att jag från och med nu hade trettio sekunder på mig att komma på en lösning. Jag vände mig snabbt mot panelen och kollade på siffrorna ett tag innan jag bestämde mig för ett försök.

”Four, seven, two, two, three...” mumlade jag lågt för mig själv och hörde hur det pipande ljudet upphörde. Jag skrattade bittert till innan jag ropade in Jack som såg skräckslagen ut. ”He's so obvious.” påpekade jag innan jag stängde den stora dörren bakom killen som nästan var vit i ansiktet. ”Don't be such a child.”

”Why do I have the feeling that you've done this before?” frågade Jack och såg väldigt avlägsen ut. Snart kollade han ner på mig och jag höjde ögonbrynen.

”The less you know, the better.” sade jag enkelt och jag antog att det inte riktigt var det svar han önskat. Men jag kunde inte riktigt ljuga och säga att jag inte brutit mig in hos någon innan för det har jag... Några gånger.

Mina tankar gick tillbaka till de första gångerna Dylan visat mig hur man dyrkat upp ett lås, eller när Felicia och jag kortslöt elen till ett hus så att larmet inte gick igång. Det fanns några saker som jag inte var speciellt stolt över.

”Stay here, I'll be quick.” lovade jag den nervösa killen som stod och vred på sig då jag så snabbt jag kunde började springa upp för trapporna upp till den tredje våningen där jag visste att alla mina saker skulle vara.

Det jag inte hade förväntat mig var att när jag tände lampan i taket var allt städat och fint, inga kläder slängda någonstans, sängen var fint bäddad och alla plana ytor var glänsande och hade inte några prylar på sig. Allt var bortstädat. Jag tog mig fram till badrummet och tände men även där möttes jag utav tomma bänkar och inga blöta handdukar hängde på tork.

Snart gick jag tillbaka ut i sovrummet, tänk så hade han slängt alla mina saker? Jag tog mig fram till garderoben och drog bort skjutdörrarna för att granska fina rader med Harrys kläder. Skorna var uppställda på hyllorna ner till prydligt.

”You son of a...” muttrade jag och kollad upp på hyllan som var högst upp i garderoben. Bestämt vände jag mig om för att hitta något att stå på och tog fram en pall som stod längst in i hörnet på garderoben. Enkelt tog jag mig upp på den lilla pallen men kom fortfarande inte i tillräcklig höjd för att helt kunna se vad som fanns där uppe. Jag lät min hand treva över hyllan och snart drog jag fram en svart väska som jag kände igen, min väska som Emma tagit med sig hit och jag jublade lågt för mig själv. Snabbt drog jag tag i väskan men det verkade som ett utav handtagen fastnat längre in.

Jag ställde mig på tå för att se vad som stoppade mig ifrån att fly här ifrån. Till slut drog jag till hårt, chockat såg jag på då en stor flyttlåda kom fram till kanten och något rött föll från den överfulla lådan. Mina ögon följde det röda objektet som landade med en duns på golvet och förvirrat drog jag ihop ögonbrynen, den var bekant. Genast blev min väska oviktig och jag tog mig försiktigt ner från pallen innan jag böjde mig ner till den lilla röda boxen. Jag lät min högra hand sträckas ut och ta upp den sammetslena lilla boxen. Den knall röda färgen fick min hjärna att gå i cirklar, jag hade sett den innan, någonstans. Jag lät min vänstra hand att ta tag i locket för att öppna den men snart hörde jag ett hasande ljud ovanför mig. Chockat kollade jag upp och fick se lådan tippa över kanten. Innan jag fick chansen att reagera slog den tunga lådan i mitt huvud och allt blev svart...

”Hey, watch it!” hörde jag ovanför mig och jag kollade irriterat upp på stoppklossen som stod i vägen. Jag kunde inte låta bli att vara ännu mer besviken då jag såg vem det var. Alice älskade honom, Harry Styles.

”I'm Harry...” sade han och flinade, jag höjde irriterat på ögonbrynen, jag trodde knappt mina ögon då han lade på den där äckliga charmen. Han försökte ragga upp mig. Jag kollade stressat ner på min klocka som satt på min handled, som jag alltid brukade ha på mig, jag hade inte tid att ge honom en örfil så jag höjde bara på huvudet igen.
”And I am late.” sade jag irriterat då jag såg att jag bara hade fem minuter på mig innan första lektionen skulle börja där jag hade ett prov att göra.

”Then why waste my time?” frågade han kaxigt och jag kände att illamåendet började komma fram, jag rynkade ogillande på näsan.

”You are standing on my english paper.”...

”You've got a visitor.” konstaterade Emma innan hon började dra mig mot läktarna. Jag frågade gång på gång om vem det var men hon förblev tyst, min glädje försvann då jag fick syn på siluetten av en kille som jag kände igen från Alice affischer som hon hade på sitt rum. Emma ledde mig nervöst enda fram till Harry som stod med händerna i fickorna, han hade på sig sina solglasögon trots att det hade börjat mörkna. Jag räckte över min hjälm till Emma innan jag drog av mig mina handskar.
”I'll be with the others.” mumlade hon lågt innan hon med snabba steg tog sig tillbaka till festen som utspelade sig längre bort. Mitt humör sjönk och jag kände ilskan komma tillbaka då jag tänkte på min kvaddade bil som stod ute på banan helt övergiven.

”Do you want to sue or something?” frågade jag irriterat...

”Let her and her sister over.” beordrade Harry till säkerhetsvakten och pekade mot mig och Alice. När jag kände en arm ta tag i mig stretade jag emot.

”No.” sade jag och log ursäktande mot säkerhetsvakten som släppte mig genast och ursäktade för missförståndet.

”Come on, get over.” sade Harry och jag skakade frustrerat på huvudet.

”Take those two instead.” föreslog jag och nickade mot de två tjejerna som grät högt och ljudligt bredvid oss. Harry drog ihop ögonbrynen och visste inte riktigt vad han skulle säga.

”You know her?” frågade en stor svartklädd man som nu stod bredvid Harry.

”Yes.” svarade han snabbt och flinade mot mig, jag rynkade irriterat på näsan och det fick bara hans leende att bli ännu större.

”No, he don't.” kontrade jag irriterat.

”Yes, I do.”

”No, he don't.”

”Yes, I do.” Harry blev nu frustrerad av min envishet, vilket syntes på hans ansiktsdrag som blev allt hårdare, hans käke spändes.

”No, you don't!”

”Let them over.” beordrade han säkerhetsvakten igen.

”No, don't.” jag höll upp en hand mot den stackars vakten som verkade uppenbart förvirrad över vad han borde göra.

”Why are you so negative?” frågade Harry uppgivet.

”Because I don't like you!” utbrast jag...

”You're beautiful and I don't want to share you with anyone, definitley not with someone named Dylan.” hans röst lät plågad och jag kände att mina kinder brann av den rosa färgen då jag aldrig haft någon som uttryckt sig på det sättet innan. Jag var glad över att mörkret låg över rummet, men när jag höjde på huvudet för att kolla upp på killen som låg under mig kunde jag se konturerna av hans vackra ansikte.

”I'm yours.” viskade jag innan jag lade mig ner på hans bröst igen och slöt mina ögon innan jag sjönk ner i en djup och säker sömn...

Jag fick ta ett djupt andetag för att försäkra mig på att jag andades, hans charmiga klädsel gjorde det svårt för mig att inse att denna perfekta varelsen framför mig var min pojkvän, inte någon annans utan min. Frustrerat kände jag att min puls ökade, något som inte var så uppskattat då Harry faktiskt höll i min hand och enkelt kunde känna att den skenade iväg. Snabbt försökte jag samla mig för att inte låtsas vara allt för oberörd men han hade redan lagt märke till att jag stirrat, generat kollade jag ner mellan oss.

”You're beautiful.” mumlade Harry lågt och jag kollade upp på honom, trots min nya längd var han fortfarande fem centimeter längre än mig.

”If I'll break a leg, I'll blame you.” muttrade jag surt och han flinade åt mitt ansiktsuttryck som visade min irritation...

”Harry, what's this...?” frågade jag och kollade frånvarande upp på killen framför mig som inte befann sig där han skulle utan satt med benen under sig och höll en ask i handen. ”Now, I'm worried.” pep jag fram och det var allt jag fick fram, jag pressade ihop mina läppar innan jag nervöst kollade upp på killen, hans gröna ögon var lugna, mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han pillade med asken.

”Don't be.” sade han och skrattade lätt till. ”I just want you to know that it excists, my mother gave this to me when she was here a couple of weeks ago, giving me the speach about how I should treat you right and that we would look adorable in black and white.” han kliade sig lätt i pannan och kollade ner mot asken i hans händer, han grimaserade över hans mammas ord, det såg nästan ut som han var generad nu. ”I told her it was too early, it's too early for us to make this decision. I want to know all about you, and I want you to know all about me before any other decision...” han började ändra riktning på förklaringen, nu kollade han upp mot mig i ett pinat leende, det var tydligt att det inte var något allvarligt utan att det mer var ett 'ååh, jag måste göra detta annars dödar mamma mig'-leende. ”... That's why the day after your race, we're going home, to Holmes Chapel. Mum would love to meet you, she wants me to... Show every little embarrassing thing about my childhood.” han stoppade ner asken i kavaj fickan och log mot mig. ”So would you like to go?”

Jag satt fortfarande stelt kvar och gapade, min chock var uppenbar och det enda jag kunde göra var att nicka. En del utav mig var lättad över att jag inte skulle behöva avgöra hela mitt liv nu, men samtidigt smått besviken över att jag inte fått se vad som fanns i boxen. Min nyfikenhet vaknade till liv och jag kunde inte låta bli att överväga om jag kunde ställa frågan om jag fick se vad som fanns i.

”I'll keep the box, until it's time.” sade Harry slutligen och log precis som han läst mina tankar. Han lutade sig fram och pussade mig på pannan, de mjuka läpparna i kontakt med min hud fick mig att vakna till liv...

Skräckslaget satte jag mig rakt upp och spärrade upp mina ögon, skräckslagen över vad jag just fått se. Men jag kommer ihåg... Jag kommer ihåg allt... Alice, Eleanor, min död... Ringen som låg i asken som jag fortfarande höll hårt i. Lådan och allt som fanns i den låg utspridd runt mig och jag kände paniken inom mig växa.

Jag behövde inte öppna den lilla röda boxen för att veta vad som fanns i, jag hade varit i detta huset så många gånger tidigare, jag kommer ihåg det blå rummet, Alice rum... Jag kommer ihåg drömmen vi båda delat. För jag hade levt i den tillsammans med Harry.

Han hade vaknat upp med sitt minne, han kom ihåg allt som hänt... Men jag vakna med minnesförlust. Därför kände jag igen honom, därför kändes det som jag känt honom i flera år och han visste vart jag var någonstans. Det var därför han aldrig riktigt frågade om mitt förflutna, för han visste redan... Han älskade mig och jag älskade honom så mycket, och han förlorade mig. Precis som jag förlorade Alice. Vi båda har lidit, fast på två helt otänkbart olika sätt.

Mitt val av att gå vidare var nu otänkbart, hur totalt idiotiskt det än lät, så var jag redo på att släppa allt. Jag ville ge honom det som han ville ha så fruktansvärt mycket, min förlåtelse.

Jag kravlade mig upp från golvet med andan i halsen och flög ner från trapporna. Huset var inte längre som en gåta då jag visste exakt vad som funnits där i drömmen och var antagligen likadant nu. Jag tryckte ner den röda asken i min jackficka innan jag kom ner till foten av trappan.

Jack gick nervöst fram och tillbaka medan han bet på naglarna, han såg lättad ut när han fick syn på mig igen.

”Did you find what you were looking for?” frågade han nervöst då han kollade ner på mina händer, jag kom tillbaka tomhänt.

”Yes.” sade jag snabbt utan att tänka. För jag hade hittat det jag inte trodde jag tappat, mitt minne.

”We need to get to Holmes Chapel, right now.” min röst var bestämd och stressad. Snabbt tog jag mig förbi Jack som såg förvirrad ut men han fann sig snart i situationen rätt snabbt då jag tog tag i handtaget till ytterdörren.

”Don't!” utbrast han och jag blinkade förvånat till ett par gånger då jag oförstående kollade på honom. ”There's some...” han letade efter rätt ord men snart insåg han att det fanns nog inte ett bra ord för hans förklaring. ”... Visitors, with huge cameras out by the car.”

Förlåt för att jag inte uppdaterat men jag ligger sjuk. Verkligen perfekt så här början på sommaren! Så jag har inte orkat skriva. Men jag har inte glömt! Allt är på G! Det är endast två delar kvar utav Nightingale innan jag helt och fullständigt tillägnar min vakna tid till Undisclosed. :) Men först... Så ska jag försöka bli frisk! 

Ha en härlig midsommar! 

xx, Amanda

Dagens kommentar: