Vi var instängda i en timme i Harrys hus innan vi insåg att vi skulle aldrig komma här ifrån utan att bli sedda. Jack var hysterisk över att vi skulle åka fast och höll på att få en hjärtattack efter några minuter. Jag fick gå ut i köket och fixa något att äta åt honom, något som gjorde honom galen men protesterade inte då jag gav honom en macka. Efter att ha startat upp övervakningskamerorna utanför huset ute i tvättstugan så insåg jag att det fanns bara en väg in och ut, och jag brydde mig inte om någon såg oss längre.

Till slut letade jag fram ett par utav Harrys solglasögon och en keps som jag satte på mig innan jag granskade Jacks klädsel. Han skulle lätt kunna lura folk att han var säkerhetsvakt. Snart ledde han mig ut genom porten och genast blev vi attackerade utav främlingar med väldigt stora kameror.

”Step back, please.” hörde jag ovanför mig då Jack banade vägen för mig genom havet utav kameror fram till bilen.

Det gick enligt planerna och ingen hade en aning om att han faktiskt inte var någon säkerhetsvakt alls. Vi gav varandra en high five efter vi skakat av oss dem inne i centrala London innan vi började köra norrut. Jag rotade fram en huvudvärkstablett i bilen och svalde den med vattnet som vi köpt i närheten utav Oxford då vi köpte på oss lite snacks till vår lilla roadtrip. Lådan som jag fått i huvudet hade gett mig ett sprängande huvudvärk och under tiden jag gav Jack den sammanfattade men fortfarande sjuka historien så masserade jag mina tinningar för att få spänningen att släppa. Min historia var osammanhängande och hade flera hål i sig som jag fortfarande försökte förstå själv. Jag hoppades på att Harry skulle kunna fylla i dem.

Efter tre timmar med Jack som konstant hade följdfrågor om hur psykiskt sjuk jag var från en skala ett till tio var vi äntligen framme i den lilla staden. Det var inte riktigt svårt att hitta då det endast fanns två huvudleder och det var inte riktigt så att den hade förändrats sedan sist jag var här. Jag beskrev vägen för Jack fram till huset som till hörde Styles familjen.

Vi tog oss ut från vår bil och upp till huset, jag kunde nästan känna Jacks nervositet bakom mig då jag tryckte på ringklockan. Några intensiva sekunder gick förbi innan Gemma öppnade dörren med en lättad min.

”Thank god you are here.” pustade hon ut, tydligt lättad över att jag var här innan hon drog in mig i hallen. Det var först då hon fick syn på den bredaxlade killen bakom mig.

”This is my brother, Jack. Jack, this is Gemma, Harry's sister.” presenterade jag dem för varandra, de skakade formellt hand innan Anne kom ut från köket. Hon gav mig en hård kram som jag osäkert besvarade. Kramen varade länge och ett tag undrade jag om hon glömt hur man släpper. Men snart drog hon sig tillbaka och lade sina händer uppe på mina axlar.

”This have been so hard to see you guys go through this hard path.” sade hon med en låg och dyster röst. ”I'm so sorry, Grace. About your sister and everything...” hon suckade tungt ett tag innan hennes trötta ögon fångade upp mina. ”Harry should have come clean the minute he knew, I've been so mad. But I don't think really my opinion matter. I think yours is so much more important to him...”

”And I gave him a real punch in the face with my choice of words in the prison...” avbröt jag henne och hon grimaserade när jag påpekade att jag faktiskt suttit i fängelse.

”We kind of figured.” konstaterade Gemma då hennes mamma inte riktigt hittade ord. ”I would do the same thing if I were you. But you also have to understand that you have such an inpact on him, that it is frightening.” jag nickade långsamt, han påverkade mig också. ”So I'm kind of glad that you are here... It's his birthday.” jag blinkade ett par gånger innan jag började inse att vi faktiskt var i början på februari, första februari för att vara exakt.

”Is he here?” frågade jag efter en stunds funderingar över hur tiden kunde gå så pass snabbt att vi redan var på februari.

”No, he went out this morning after his breakfast and didn't come back, so we are really worried. He won't answer his phone and to be honest. I'm sure he wants nothing to do with us.” sade Anne med en orolig röst och jag började inse varför de tyckte det var så skönt att jag var här.

”Alright, why don't I go out and try to find him?” föreslog jag innan jag sneglade mot Gemma och sedan mot Jack. Jag fångade upp Gemmas blick och hon nickade en gång innan hon drog tag i den tagna Jack som såg ut att vilja svimma vilken sekund som helst. Något som fick mig att känna mig dum, jag hade dragit runt på honom hela dagen utan att ens fråga om han var okej med det.

Utan att säga något mer tog jag mig ut i kylan igen, som var tio gånger värre här än i London då det inte fanns några höga hus som skyddade mot den kalla vinden. Jag tog mig ut på trottoaren och kollade åt båda hållen och funderade över vilket håll jag skulle ta. Men framför allt, vart Harry skulle gå om han ville vara ensam en hel dag utan att någon störde honom.

Snart satte jag av mot höger, i ett hopp om att han inte skulle välja att gå i de små butikerna och sitta på ett caffee någonstans men istället gömma sig där igen riktigt var på den här tiden utav året. Det tog mig inte lång tid innan jag kom ut från det tätbebyggda området och ut på ängen som Harry en gång visat mig, jag tog mig upp på kullen för att se om jag kunde se något levande.

Allt var snöbetäckt, till och med träden hade snö på ena sidan som pinats utav vindens starka krafter. Den lilla sjön som man knappt kunde se när träden hade sina löv, syntes nu klart genom trädstammarna. Mina ögon fångade snart upp en ihop sjunken figur som satt på en utav stenarna. Jag tog mig lite närmare och ju närmare jag kom kände jag att oron började lätta inom mig. Men så fort oron över Harrys hälsa lättade började nervositeten över hur han skulle ta det jag skulle säga kicka in.

Trots att jag hade varma skor så trängde den fuktiga snön ändå in i sömmarna och började fukta ner mina strumpor. Det kändes som att promenaden ner till det lilla buskaget tog längre tid än vanligt och när jag nästan var framme höll jag nästan på att fly där ifrån.

Harry satt med ryggen mot mig och stirrade ner mot den frusna sjön, helt omedveten om att jag faktiskt betraktade honom. Hans hår såg fuktigt ut och rufsigt, ett klart tecken på att Annes och Gemmas historia faktiskt stämde. Han måste suttit här ute ett bra tag.

”H-Hi.” stammade jag fram och genast stelnade hela hans ryggtavla till, trots att han verkade vara nyfiken om det faktiskt var sant att jag var här, så verkade som att han inte riktigt vågade vända sig om. Det gick några minuter utav tystnad men snart insåg jag att han inte skulle vända sig om så istället ställde jag mig och lutade mig mot ett träd snett bakom honom innan jag fortsatte.

”Happy birthday.” försökte jag igen, men det gick inte, åter igen var det som att prata med en vägg.

”I went to your place earlier, trying to find my things. Hope that was alright?” sade jag i ett hopp om att få någon respons denna gången.

”I know.” sade han lågt med en raspig röst och drog fram sin avstängda telefon ur jackfickan. Självklart hade han sett bilderna redan...

”You've hidden my things very well... I even got a box in my head and blacked out.” när jag sade det sista fick jag äntligen den reaktionen som jag önskat och Harry vände sig om. Han såg trött ut, men de intensivt gröna ögonen såg vakna ut, oroligt granskade de mitt ansikte. Ett hopp om jag faktiskt skämtade om det där sista, men när han inte hittade några tecken på att jag ljög pressade han ihop sina läppar till ett tunt sträck.

”Are you alright?” frågade han efter ett tag och jag nickade innan jag skakade bort hans oro med min ena hand.

”I'm fine.” sade jag enkelt och drog lite på läpparna. Åter igen blev det tyst medan vi båda stod och granskade varandra. Han var klädd i sin svarta kappa tillsammans med ett par svarta tighta jeans, slutligen ett par slitna bruna skor.

Jag kunde känna att den röda asken som lågt ner tryckt i min jackficka blev tyngre och tyngre ju längre tiden gick. Snart tog jag ner handen i fickan och greppade tag om det lilla fyrkantiga objektet men den förblev kvar i fickan.

”I remember.” sade jag kort och enkelt. Harry drog ihop sina ögonbryn och kollade ner på sina händer som låg i knäet.

”How much?” frågade han lågt.

”Everything.” han mötte min blick igen innan jag drog fram den röda lilla asken och viftade med den. ”I think you would like this back.” Han granskade det röda objektet ett tag innan han skakade på huvudet.

”If you remembered everything, you would know it belongs to you.”

”Oh, I know.” sade jag enkelt innan jag drog mig bort från trädet jag lutat mig mot och gick närmare. ”But as you said in the dream... We are not ready.” Harry granskade mig noga innan han långsamt ställde sig upp, det började äntligen gå upp för honom att jag faktiskt talade sanning. Jag kommer ihåg. Utan att slita blicken ifrån honom stod jag och väntade på att han skulle säga något, jag räckte fram asken till honom och han tog den långsamt. Våra fingrar snuddade vid varandra och Harry drog sig snabbt undan innan han tryckte ner asken i sin jackficka.

”Is that all you wanted? To say that you remember?” frågade han obekvämt och undvek min blick. Jag granskade hans ansikte och det var precis som jag kom ihåg det, bara lite blekare än tidigare. Lite skäggstubb syntes på hans haka och kinder, kinderna var rosiga och pinade utav kylan precis som hans lockar. Jag kommer ihåg mardrömmarna och jag grimaserade utav tanken att han satt bredvid mig, nu visste jag att det var en lögn... Men det gjorde fortfarande lika ont. För det fanns en sak som jag aldrig sagt till honom.

”No.” sade jag till slut, jag bet mig lite i min underläpp i ett hopp om att det skulle underlätta för att orden skulle komma ut. ”I forgive you.”

De gröna ögonen fokuserade snabbt på mig, en aningen större än vad de tidigare varit. Runda utav misstro spändes de fast vid mig och för ett tag trodde jag att han var arg.

”I... Forgive you.” upprepade jag för att förtydliga att han faktiskt hört rätt. ”I won't particular forget it anytime soon. But I do forgive you, but you have to understand. You're not entirely to blame. We both share the guilt, and I don't seek your forgiveness and you shouldn't seek mine. We should both turn to Alice for forgiveness, because she's the one six feet under ground.” Harry stod tyst och kollade plågat på mig, detta var tydligen inte hans favorit ämne och inte mitt heller för den delen. Men jag hade funnit ro i situationen, det fanns ingenting vi kunde göra mer än att gå vidare och hedra Alice på det bästa sättet vi bara kunde.

”She would have wanted us to be together. She would have loved you.” sade jag och jag menade det verkligen, Alice var väldigt lik den andra Alice i drömmen. Hon var energisk, positiv och lycklig med det hon hade runt omkring sig. Även om vi inte bodde i ett stort flott hus som vi hade i drömmen så var hon ändå nöjd.

Jag sträckte mig efter Harrys stora hand och denna gången protesterade han inte. Våra händer höjdes och vi höll våra handflator mot varandra innan jag flätade samman våra fingrar. Det var en skön känsla som gick igenom hela min kropp och helt plötsligt var inte mina fötter frusna längre.

”Alice were a lot like the one in the dream... She loved your music and had one of those paper dolls that looked like Niall that Emma gave her for her birthday.” jag kunde inte låta bli att skratta till och jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken bara jag tänkte på hur lycklig hon var. ”She would adore you even more in real life than she did in that dream of ours.”

”Please stop...” viskade Harry nästan fram. Hans avsky för sig själv så tydlig att det skrämde mig. Jag kände en tår trilla ner från min kind och jag fångade upp de pinade ögonen ännu en gång innan jag sänkte våra händer ner mellan oss, men jag höll fortfarande ett fast grepp om hans hand så att han inte skulle fly.

”I...” jag stannade upp ett tag för att veta hur jag skulle fortsätta. ”I have never been in love, ever. And then Dylan came. He protected me, and gave me a new life that I thought I so desperately needed. And we became that sort of couple that were best friends, and it was love.” jag stannade upp för att granska Harrys ansikte, han såg förvirrad ut över vart denna historien skulle leda.

Jag torkade bort en ny tår från min kind med min lediga hand innan jag fortsatte.

”And then I met you... Twice!” jag nästan skrek ut det sista för jag trodde fortfarande knappt på vad jag sett i Harrys sovrum. Det var så otroligt men samtidigt så verkligt att det var läskigt. ”You didn't just become my new best friend or someone how helped me through a rough path. You... gave me your heart, unconditional love. And all of a sudden my old perception of love were so far away... And I didn't even give you my heart.” jag kände hur olycklig jag var, jag var generad över vad jag erkänt. Jag skämdes över vad jag just erkänt.

”It's alright, you don't have to...” började Harry lågt.

”But I want to.” avbröt jag honom och granskade honom innan jag kollade honom djupt in i ögonen. ”What ever happens after this. If we go back to your parents house, you'll go in and celebrate your birthday and I will go back to London. And maybe we'll never see each other again. I want you to know that I love you...” jag snörvlade till lite och väntade på Harrys svar. Jag var lättad över att få allt ur mig, det var som en rensning utav alla tankar jag haft de senaste månaderna. Det fanns inget mer jag ville säga för jag hade just lagt allting på bordet. Jag var ovillkorligt kär i killen framför mig och jag har aldrig tidigare kände det så här. Inte ens med Dylan när vi sa de tre orden, då jag trodde jag var kär men jag vet inte riktigt vad jag skulle kalla det längre. För det var så långt ifrån kärlek som det bara kunde komma.

”Could you say that again?” föll det från de fylliga läpparna som snart hade mungipor som pekade uppåt. Jag kände hur rosig jag blev i hela ansiktet och jag kände att mitt självförtroende sjönk ut i snön och försvann långt bort. Detta var långt utanför min komfort zon.

”You heard me.” sade jag och skakade irriterat på huvudet, det var så tydligt att han drev med mig. Jag kände en hand under min haka som lutade mitt huvud en aningen uppåt så våra ögon möttes igen.

”I love you too.” Harry log snett och jag kunde inte låta bli att kände en tung börda släpptes från mina axlar. Jag släppte hans hand och drog mina armar runt hans hals och sjönk in i en sval men samtidigt skön kram. Hans armar drogs runt min midja innan han sträckte på sig en aning så jag inte längre kunde känna marken under fötterna. Jag lät min näsa gnuggas in vid hans krage och jag slöt mina ögon medan jag drog in hans doft som jag så länge velat fylla mina sinnen och skapa en dimma över mina tankar som inte riktigt var till betydelse. Allt som betydde något var Harry, hans fasta grepp runt min nedre del av midjan. Jag drog mig bakåt för att se om han verkligen fanns kvar och av någon otrolig händelse så var hans vackra gröna ögon som lös allt klarare nu och hans runt formade ansikte kvar. Jag lät våra näsor snudda vid varandra medan jag långsamt åter fick mark under mina fötter. Små rök moln kom ut från hans mun och även jag började bli lite varm innanför kläderna.

Mina fingrar trasslades in i hans lockiga hår i nacken innan hans läppar hungrigt kraschade mot mina. De mjuka läpparna var bekanta och jag hade inget emot att sära lite på mina för att våra tungor skulle bråka om vem som var starkast. Harrys skäggstubb var vasst mot mina kinder men den irriterande känslan ignorerade jag så gott jag kunde, för att vara helt ärlig så brydde jag mig inte alls. Att bara vara nära honom fick mig att vakna till liv, precis som om jag sovit hela vintern och precis kommit ut ur mitt ide.

Denna gången var det jag som vann dominansen och av en anledning kändes det som att han gav sig rätt lätt innan våra läppar särades för att hämta luft. Adrenalinet rusade runt i blodet och med tunga andetag förblev vi nära varandra med våra pannor pressade mot varandra. Harrys mörka ögonfransar gick över min ena kind och de små fjärilspussarna gav mig gåshud. Men jag var snart tvungen att dra mig bakåt, påminna mig själv om vart jag var.

”I want to go on a real date.” flög det ur mig och Harry höjde sina ögonbryn en aning.

”I thought we've already done that.” påpekade han och syftade bak på middagar både i dröm och i verklighet.

”I mean like a classic date. No airplanes, or an super expensive restaurant. I don't want three security guards watching us while we eat.” Påpekade jag och rynkade på näsan.

”You know that what you ask for is really hard for me to give you.” sade han och spände sina käkar en aning.

”Be creative.” föreslog jag och ryckte på axlarna innan jag log uppmuntrande. ”Now, let's get inside before your mother gets a heartattack.” Harry grimaserade åt tanken och nickade innan han tog min mycket mindre hand i sin. Det var tydligt att han redan börjat fundera över en idé till mitt krav om en vanlig dejt medan vi började ta oss upp för kullen igen.

”Could you say it again?” hörde jag ovanför mig och jag kollade upp på killen bredvid mig som log oskyldigt.

”No.” sade jag och skrattade nervöst till.

”Please, I just love to hear you say it.”

”No.” envisades jag.

”Just once...” jag sneglade upp på killen bredvid mig som fyrade av mitt favorit leende. Jag kände att fjärilarna i magen vaknade till liv... Inte bara magen, utan hela min kropp gav respons på den vackra killen som gick bredvid mig. För en gångs skull så visste jag att allt skulle bli bra igen, allt kanske inte skulle gå och fixa helt. Vårt förhållande skulle aldrig bli det samma och jag skulle aldrig glömma att vi båda förstörde ett litet liv. Vi var lite som Bonny and Clyde, två brottslingar tillsammans. Men för oss så skulle vårt slut bli bättre än deras, för jag var så tjejig att jag ville ha ett lyckligt slut. Även om jag fått finna mig i att min drömprins inte bar rustning utav stål eller ägde en vit häst, så kunde jag leva med det. För min drömprins var faktiskt just precis det... Min alldeles egna drömprins, fast han var hundra gånger bättre i verkligheten.

Jag kom tillbaka till verkligheten och drog honom intill mig i en konstig sidokram medan vi fortsatte gå, jag kände hans armar dras runt mig och en puss placerades på min hjässa innan jag öppnade munnen.

”I love you.”

Dagens kommentar: