”Let's play the hit of this week, Katy B's new single, Crying For No Reason.” sade jag och tryckte på skärmen som visade låten innan Nick tryckte på den röda knappen som stängde av mikrofonerna, jag tvingade tillbaka en gäspning. Jag hade varit vaken sedan fyra i morse och jag tror aldrig jag varit så avundsjuk på någon som när Harry lämnade av mig och tog sig hem igen för att sova några timmar till. Nick däremot var ett energiknippe och för tillfället trodde jag faktiskt att han gick på något mer än bara koffein.

”Here.” han räckte över en påfylld kopp kaffe, min tredje för att vara exakt och för att vara någon som verkligen ogillar kaffe så var det ren tortyr. Men det fanns verkligen inget annat sätt jag skulle klara av att hålla mig vaken i två timmar till utan lite hjälp.

”Thanks.” sade jag och tog emot koppen. ”How do you manage?” var jag tvungen att fråga och ett roat leende dök upp på hans läppar.

”It's not really that hard when you get in to it. And I'm always looking forward to the noon nap.” han blinkade roat till med ena ögat. Jag tog en klunk kaffe och satte ner koppen på bordet igen innan jag satte på de stora hörlurarna för öronen igen för att höra Nick börja prata om radions egna Live Lounge som är en gång varje vecka.

”... Rita Ora will be here with her new single. Me and Cece will be covering it for you on thursday afternoon.” informerade han med sin muntra radioröst innan han sneglade på mig, jag höjde förvånat på ögonbrynen eftersom det var det första jag hört om detta. Han nickade glatt och jag kände att jag skulle inte kunna säga nej till detta jobbet, för det var faktiskt kul.

”Yeah, it will be some amazing tunes so don't forget, thursday three pm.” fyllde jag i med samma glada röst. ”Now, it's time for the show quizness with Grimmy.” jag lutade mig över för att trycka på en knapp som spelade upp ett segment för att inleda dagens frågesport tillsammans med radions egna robot, som lät väldigt mycket som iPhone-Siri.

”Exactly, it's me against a caller. Who knows the most about a load of nothing?! Hello, Hope.”

”Hi.” hördes det på andra sidan, en väldigt feminin röst. Nick frågade hur hon mådde och hur hennes morgon hade varit.

”Oh, it's wonderful, I love that you are playing a lots of One Directions tunes.” jag stelnade direkt till utav hennes mening som jag inte varit beredd på. Nick mötte min blick innan han drog en hand genom sin log och flinade.

”Oh yeah? You like that?”

”Yeah, it's really good.”

”Their latest is really good, and Cece is rolling her eyes.” påpekade han och genast blev jag rosig om kinderna, jag skulle bli tvungen att kontrollera mina ansiktsuttryck bättre, genast satte jag upp det på min ”måste-göras-något-åt”- lista. Något som skulle tas i tu med direkt när jag kom hem.

”So hilarious.” fortsatte Nick med en tillgjord röst innan han fortsatte att diskutera hur Hopes helg har varit. ”Alright, let's turn on the showbot, goodmorning Showbot.”

”I'm reluctant to talk to you this morning, Grimmy.” började den robot liknande rösten eka i hörlurarna och jag var tvungen att svälja ett skratt.

”Why?” frågade Nick med en ansträngd röst som var tydligt att han tvingade fram.

”Let's just say that I am not in a good place right now.” fortsatte Showboten som konstant hade samma tonläge på rösten vilket gjorde att hon lät extra ironisk. Detta samtalet om robotens dåliga humör höll på ett bra tag innan de faktiskt kom fram till frågorna, något som gjorde att jag drack mer och mer kaffe. Vilket tog slut innan jag visste ordet av och sorgset satte jag ner koppen igen.

Frågorna var långt ifrån realistiska och svarsalternativen som man kunde välja mellan var långt ifrån sanningen, något som fick oss att gapskratta rakt ut medan vi väntade på att Showboten skulle säga rätt svar.

”Question two,” fortsatte showboten. ”True or false, Harry Styles has been forbidden to listen to your stinking show?”

”Whoa, that is a rough question.” konstaterade Nick. ”That's a bit mean acutally.”

”Maybe.” sade showboten oberört och jag kände att om jag inte satt i rullstol skulle jag gå och gömma mig under bordet vi satt vid.

”He's a big suporter of this show.” påpekade Nick.

”Absolutly, not.” trillskades Showbot.

”He is.” muttrade Nick. ”He has to be now at least.” och sneglade mot mig. ”So true or false? I'd say false, he has to support his girlfriend.”

”Yeah, that's a simple one, false.” konstaterade Hope med en lugn röst.

”The answer is true.” jag kollade upp på Nick och han började skratta.

”It's not. The answer is not true.”

”Undoubtely so.” trillskades Showboten och jag hoppades denna roboten bara retades.

”No it's not but let's move on.” sade Nick snabbt och genast gick de vidare, jag var lättad över att Harry aldrig drogs upp igen och Hope vann frågesporten.

”Alright, that was a hard one today.” konstaterade Nick när han sagt hejdå till tjejen på andra sidan som skulle ringa in i morgon igen.

”Yeah, I know it's my first day here, but I quite get why it's a quiz about nothing.” påpekade jag roat.

”What do you mean by that, Cece?” ekade den robot liknande rösten i mina öron.

”Yes, it's a load of rubbish.” ignorerade Nick rösten innan han stängde av roboten för dagen. ”Alright let's get some LMFAO and Pitbull but before that let's get the news from Miss Dahili.” han tryckte på den röda knappen och jag drog av mig hörlurarna igen sammanbitet.

”I'm sorry about that, it's not me who's writing these questions.” muttrade Nick irriterat.

”I know, it just caught me off guard.” erkände jag och ryckte på axlarna, han nickade långsamt innan han kastade bort några papper med morgonens program punkter på innan han kollade upp på mig.

”Yeah, I'll talk to the boss, it won't happen again.”

Jag gav Nick ett tacksamt leende innan jag kollade ner i mina papper och lät resten utav mina två timmar glida förbi som om ingenting har hänt. Fern Cotton kom in i studion och bytte av oss och utan förvarning gav hon mig en hård kram och hälsade mig varmt välkommen till deras lilla radio familj. Alla hade varit väldigt snälla och hjälpte mig om det var något som jag inte riktigt hängde med på, jag trivdes här, trots de tidiga tiderna.

”You want to share a cab? The radio house's got a deal with them so it's for free.” informerade Nick mig. ”So we're not driving home after these kinds of hours, it's a bit irresponsible.”

”Yeah, that would be lovely, I'll just text Harry.” jag slängde snabbt iväg ett meddelande till min pojkvän som antagligen var på väg halvvägs ut genom dörren vid detta laget för att hämta upp mig. Snabbt tog jag mina grejer och följde med Nick ut till en taxi som stod och väntade, chauffören hjälpte mig in i baksätet bredvid den brunetta killen som lutade sig tillbaka och slöt ögonen efter han sade adressen till Harrys hus och hans egna adress.

Tystnaden under färden tillbaka var så skön att jag gjorde likadant som Nick och lutade mig tillbaka medan Londons gator sakta rullade förbi under förmiddagstrafiken. Det var flera trafikstockningar efter varandra och snart kunde jag inte låta mig att sluta mina ögon.

Jag måste somnat för när jag öppnade ögonen nästa gång var jag inte längre i taxin utan i Harrys famn. Ett trött stön föll från mina läppar i ett hopp om att han skulle fatta att jag var vaken.

”How long have I been asleep?” mumlade jag innan jag lutade mitt huvud mot hans axel igen och slöt mina ögon.

”No idea, Nick was just as tired as you, but he was very pleased with your effort today so he didn't want to wake you up.” informerade Harry mig och jag kände hans varma läppar mot min panna innan jag sakta lades ner på något mjukt. Mina skor försvann snart från mina fötter innan det svala täcket kom över mig, jag öppnade ögonen och kisade upp på killen som satt på kanten.

”How was it?” frågade han nyfiket.

”It was really amazing.” sade jag och log trött mot den lockiga killen iklädd mörka jeans och en grå v-ringad grå t-shirt, i hans mjuka mörka hår fanns det en grön bandana som höll tillbaka hans lockar för att trilla ner i pannan. ”You look nice.” påpekade jag och drog ihop ögonbrynen. ”Where are you going?”

”It's our first rehearsal today. I though you would come too but you're really tired so maybe I should stay with you...”

”Oh, don't worry about me.” sade jag med en ansträngt lugn röst, jag visste vad det innebar men jag kunde inte låta det beröra mig. Jag visste att denna stunden skulle komma någon gång då jag skulle bli tvungen att möta mina värsta mardrömmar. ”Go to your rehearsal.”

”You're sure?” frågade han tveksamt och jag nickade trött, en mjuk puss placerades på mina läppar innan jag vände mig på sidan och slöt mina ögon, jag kände hans läppar pressas mot min tinning innan de förflyttade sig mot mitt öra.

”Love you.”

Nästa gång jag vaknade upp hade jag andan i halsen och min panna var fuktig utav svett, jag skulle aldrig bli van vid att vakna upp på detta sättet hur många gånger jag än skulle få uppleva samma dröm. Jag sneglade på min mobil för att se att klockan var fyra på eftermiddagen och jag satte mig upp för att trycka på knappen som drog upp gardinerna. Mina ögon skannade efter min rullstol och hittade den snart intill min säng. Min kropp kändes trött och långsam då jag drog mig över till stolen som förde mig in till badrummet, jag bestämde mig för att ta en dusch och drog enkelt av mig mina kläder jag haft på mig sedan fyra i natt. Jag satte mig på träpallen som underlättade för mig att duscha, jag satte igång den ytterst moderna duschen som började spruta vatten över allt till och med från väggarna innan jag tryckte på rätt knapp så att endast vatten kom från taket. Det varma vattnet brände över min hud medan jag varsamt schamponerade och tog i balsam i mitt hår. Jag lät mina händer tvåla in min kropp och strök endast försiktigt över alla ärren jag hade, jag grimaserade varje gång jag stötte i något ojämnt och snart stängde jag av vattnet. Snabbt drog åt mig en handduk för att göra en turban till mitt hår och en för att torka kroppen innan jag linda den runt min kropp så gott jag kunde och tog mig ut i sovrummet igen. Jag tog på mig rena underkläder innan jag drog åt mig Gemmas svarta tights och en utav mina egna linnen innan jag började kolla runt i rummet och hittade snart en svart hoodie som jag antog var Harrys. Något som skulle få duga för dagen då jag inte skulle orka att röra mig längre än innanför husets väggar. Jag redde ut mitt hår med min hårborste innan jag började fläta mitt fuktiga hår. Det var länge sedan jag flätat mitt egna hår, Alice skulle varit stolt. Flätan vilade över min högra axeln och jag kollade mig nöjt i den stora spegeln. Jag lade märke till att någon stod i bakgrunden och jag var på väg att skrika innan min fokus gick över till Harry.

”You scared the crap out of me.” flämtade jag till innan jag tog ett djupt andetag och vände mig mot killen som tvingade tillbaka ett snett leende. ”You're already home? I thought you were going hang out with the lads.”

”You obviously don't know them, the entire day have been catching up and like twenty minutes practise. It's been a whole day of fun.” han log lite innan han slängde sig utmattat på den obäddade sängen.

”I mean, you haven't seen them for a while, I don't want you to isolate yourself because of me.” sade jag avvaktande och granskade Harry när han hävde upp sig på sina armbågar för att möta min blick. De gröna ögonen lös av irritation men trotts det så låtsades han vara hur lugn som helst, han svalde hårt innan han särade sina läppar för att börja prata. Jag förstod inte varför han var arg, jag hade inte gjort något och om jag hade gjort det så hade jag inte gjort det med vilje, det var något han höll tillbaka.

”They want us to come over to Liam ans Sophia this saturday if you'd like?” föreslog han och jag nickade villigt, inte för att det var mig jag bekymrad över, utan för att jag var rädd att hans kompisar tror jag höll honom ifrån dem.

”Yeah, that would be nice.” sade jag med en lugn ton och log lite mot honom. Det gjorde mig nervös då jag visste att jag skulle bli tvungen att träffa alla på en och samma gång, men samtidigt var jag väldigt nyfiken på vem dem var, och om de var lika jordnära som vad Harry var.

Jag drog mig tillbaka till verksamheten medan jag tveksamt bet jag mig lite i läppen, för jag hade en fråga på gång som jag visste jag skulle få ångra.

”Would you like to help me work out and give me a massage?” tvingade jag fram och utan att kolla på honom så kunde jag höra det låga skrattet.

”Yeah, I'd love to.” sade han roat och jag visste att redan då så ville jag ta tillbaka frågan.

Det var inte så att han gjorde fel eller uppförde sig barnsligt, det var bara det att han såg så förhoppningsfull ut varje gång vi gjorde övningarna att det gjorde mig nervös. För om jag kände min kropp rätt så skulle jag göra honom besviken, efter några dagars rehabilitering så har jag inte känt någon skillnad. Harry var väldigt optimistisk över det hela, att jag skulle bli normal igen, men för dra en slutsats från det som var framför mig nu... Så var min framtid svartare än natten. Det var bara en tidsfråga innan han också skulle se den oföränderliga positionen jag var i, han skulle gå vidare till någon annan och jag skulle behöva krypa tillbaka till den håla jag kom ifrån.

Samtidigt trodde jag att dessa övningarna gav honom någon sorts fantasi om vad som potentiellt skulle hända i framtiden, och det är inte så att jag inte täkt på det. Det är bara det att det skulle aldrig hända så länge mina ben såg ut som överkokt spagetti.

”There was this funny question on the radio station today...” bröt jag tystnaden medan jag låg i sängen och fick en helkroppsmassage, med självklart kläderna på.

”Okay?” sade han fokuserat medan han höll på att massera min övre rygg.

”It was about you're not allowed to listen to the radio one breakfastclub.” sade jag avvaktande.

”That's just a load of rubbish.” sade Harry lugnt medan hans varma stora händer fortsatte ner till mitten av min rygg och fokuserade på kotan som var i fokus under denna rehabilitering. Dr. Grath hade varit vänlig att ge Harry en sida instruktioner innan vi tog oss hem från sjukhuset.

”That's what I thought too, but the showbot said it was true. So I started wondering, is there some contract or anything that I don't know about? Anything involving me, because I would like to know if that's the case.” Hans händer stannade upp och lade sig platta med de varma handflatorna neråt, de värmde upp över hela min rygg medan jag väntade nyfiket på ett svar.

”I've... I've made it clear, you're not involved in any agreement, or anything if they want me to stay. It's important to me to keep you and my job seperate, which is very hard because you get affected if I just step out the door. But no contracts have been signed.” berättade han lugnt.

”So... You've been offered to sign something?” hans försiktiga ordval gjorde mig misstänksam.

”Yes.” svarade han avvaktande och jag väntade på en förklaring, inte för att jag var förvånad, för det var väll så denna branschen fungerade. Cheferna ville att deras pengamaskiner skulle fungera utan några problem. För det var det enda de dög till, vad Harry dög till, att dra in stora summor till företagen som investerade i bandet. Långsamt började hans händer röra sig över min längre del av ryggen.

”They wanted you to stage as my fulltime girlfriend on paper.” mumlade han fram.

”But, I am your girlfriend.” sade jag med en frågande ton, det han sade var inte riktigt relevant för mig.

”It means that they want you to do stuff for them, so they remain with a good image. They know you're in a wheelchair and they want to take advantage of that, as some sort of chairity case.” jag kände ilskan inom mig byggas upp, var jag endast en påse pengar för dem också? Jag kunde inte låta bli att känna av stinget av irritation. ”And I said something like 'Over my dead body'.” Jag ryckte till utav att rösten var så nära mitt öra som pekade upp mot taket där jag låg med huvudet på kudden. Ett par läppar pressades mot min tinning innan jag hörde ett djupt andetag mot mitt näst intill torra hår nu.

”Turn over.” beordrade han och jag vände mig så att jag hamnade på rygg istället.

”You know, there's no chance I'll get my legs back.” informerade jag honom. ”It's just too good to be true.”

”I know it's a long shot, but it's worth a try.” påpekade han och jag sneglade ner på killen med lockarna tillbaka dragna i den där gröna bandanan. Harry gav mig mitt favorit leende innan jag lutade tillbaka huvudet på kudden och kollade upp i det vita taket. ”Never give up, love.”

Jag kände hettan komma över mina kinder utav det sista ordet, jag hade fortfarande inte vågat uttrycka detta ordet själv. Det var något som inte kom naturligt för mig, att visa mina innersta känslor för någon. Men jag skulle ljuga om jag inte sade att jag kände likadant för Harry, det fanns ett band där som jag aldrig känt med någon, inte ens med Dylan. Hans namn fick mig att stelna till en aning, jag hade inte tänk på honom på flera dagar nu, han var en del utav mitt gamla liv. Jag kunde inte heller låta bli att vara nyfiken på vad de gjorde i garaget nu, saknade dem mig? Emma gjorde, men det kändes som att det inte var tillräckligt, trots hennes konstanta sms och frekventa telefonsamtal under lunchrasterna hon hade. Vilket var den enda tiden då hon faktiskt kunde vara ensam utan att någon letade efter henne. Det lät som att situationen höll på att spåra ur, och jag var glad att jag satt på åskådarläktaren för en gångskull.

”When you left it's like a riot has begun.” hade Emma sagt då vi pratade under går dagen. ”People is asking for you, and when they find out where you are they are leaving too. Dylan and Felicia is furious and poor Hanna is so confused.” jag tyckte synd om alla dem som hamnat i kläm endast för att jag bestämde mig för en drastisk förändring i mitt liv. Det var som en kedjereaktion som skulle sluta i katastrof om någon inte tog tag i situationen och var en rättvis ledare. Men den personen var inte jag, det skulle någon annan få ta hand om, jag gav mig själv en chans, och den skulle jag inte kasta bort. Jag ville inte lämna Harry heller, den enda som verkade förstå mina konstiga mardrömmar som om han upplevt dem också, vilket han hävdar han gjort i den där bruna läderdagboken. Men jag var fortfarande inte helt övertygad...

En ilande smärta gick upp över mitt högra ben, över min höft och rakt in i rygg raden och avbröt mina tankar. Ett pipit skrik föll från mina läppar och jag satte mig rakt upp för att stirra på Harry.

”Aouch, what the hell?!” snäste jag instinktivt till, irriterat drog jag ihop mina ögonbryn då jag var hundra procent säker på att han var den som orsakat mig skadan.

”Sorry, I just...” han stannade upp mitt i sin mening och kollade ner på mitt smalben där han fortfarande höll sin hand. Jag följde hans blick till hans fingrar som fortfarande höll ett hårt tag om en liten bit utav mitt skinn. Han hade nypt mitt ben...

”Did you just...?” började jag osäkert och kände att paniken och en oförklarlig lycka rusa igenom mig. Utan att svara mig släppte han snabbt taget om min hud och kollade tveksamt upp på mig.

”Did you... Feel that?” Harry drog förvirrat ihop sina ögonbryn medan han granskade mitt ansiktsuttryck som antagligen var helt blankt, det kändes som att jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Inte för att det fortfarande gjorde ont, utan en ny känsla började sprida sig genom benen och det var inte behagligt. Det kändes som att tusen myror sprang omkring över mina ben, så som det känns om en hand eller fot somnar normalt sätt, men tusen gånger värre. Den obehagliga känslan var över båda mina ben och gjorde det svårt för mig att andas.

”I think I need to throw up.” sade jag kvävt innan jag föll över sängkanten för att inte förstöra lakanen.

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Håll utkik, Nightingale's Big Breakdown är nära :)