Trött vaknade jag upp vid fem på morgonen, Harry låg helt utslagen med ryggen mot mig och inom en timme skulle vi behöva vara i bilen på väg ut till flygplatsen. Jag försökte skaka liv i den trötta killen bredvid mig innan jag tog mig upp och bytte till ett par ljusa jeans och marinblå tight t-shirt. Men kvicka steg tog jag mig ner i köket och tog på mig uppdraget att göra frukost till oss båda innan jag tog mig upp igen på översta våningen för att se så att Harry hade tagit sig upp.

Han stod i badrummet då jag kom in i sovrummet.

"Could you bring me my jeans on the couch?" hörde jag hans trötta stämma och jag kollade runt ett tag innan jag hittade de tighta svarta jeansen. Snabbt drog jag åt mig dem utan att tänka och det föll ut en vit lapp ur ena fickan. Snabbt tog jag upp den och granskade den ett tag innan jag insåg vad det faktiskt var.

"You're soon to be dead, walk away from the group if you want to live."

Genast kastade jag in jeansen i badrummet utan att kolla efter om Harry var där för att fånga upp dem innan jag försiktigt höll i kanten på lappen och sprang ner till mina väskor som fortfarande stod uppradade i hallen. I yttre facket hittade jag en servett som jag svepte in lappen i och tryckte ner den i min jackficka. Jag visste vad jag skulle behöva göra, ändra planerna.

"Harry!?" ropade jag upp mot trappan och högst upp dök det upp ett huvud över glas räcket. "I will have to stay in London for a bit longer I'm afraid. Something came up down at the office."

"Will you be able to catch the flight?" ropade han ner och hängde längre ut så jag kunde nu se att han var fortfarande inte fullt klädd.

"No, I'll have to catch the next one." jag kände att min nacke började göra ont och kollade istället ner på mitt bagage som jag skulle bli tvungen att ta med mig till kontoret. "Don't fall down from there, I've made breakfast to you and your passport is on the table in the living room. And for the love of god Harry, don't be late!" ropade jag efter mig då jag slängde väskorna över mina axlar.

"Yes, ma'm!" hörde jag bakom mig innan jag stängde ytterdörren efter mig. Jag skakade trött på huvudet, killar.

Ute var det kallt och solen stod lågt på himmeln men kunde ge mig lite ljus fram till bilen i alla fall som stod utanför Harrys garageuppfart. Jag slängde in väskorna i bilen och satte mig bakom ratten så fort jag kunde innan jag startade bilen och började köra ner för gatan lite för snabbt för att det skulle vara lagligt. Men jag skulle behöva göra detta snabbt, för om denna lappen skulle ge mig en ledtråd till vem som hotade killarna så blev mitt uppdrag hundra gånger enklare.

Jag blev tvungen att slänga iväg ett snabbt samtal till Paul som skulle kalla in extra hjälp då jag inte kunde vara där vid landning och ett helt nytt set utav galna fans skulle överrumpla dem.

Kontoret var tyst och dovt upplyst då jag kom ut från hissen. Några få agenter satt vid sina skrivbord och knappade för fullt på datorerna i ett hopp om att snart få komma hem och sova. Utan att säga hej till någon tog jag mig in i laborations avdelningen och låste in mig i rum nummer fem tillsammans med min lapp. Det såg ut som ett sjukhus i denna delen av byggnaden men så fort man kom in i laborations rummen så fanns det så mycket teknik intryckt i ett och samma rum att det var lite överrumplande.

Jag tog mig fram till skannern och lade försiktigt ner lappen på den mörka plattan innan jag stängde den igen och lät lappen skannas in i datorn. Snart dök den upp på datorskärmen som låg på standby och jag började förstora den ytterligare innan jag lät skannen gå över den igen. Denna gången sökte den av efter fingeravtryck och till min lättnad hade den som skrivit detta varit oförsiktig.

Lågt skrattade jag för mig själv då jag satte ut de olika punkterna i fingeravtrycket och gick igenom databas efter databas med kriminella som hade bakgrunden seriemördare eller varit inblandade i tidigare problem med UKUA. Men varje databas kom tillbaka utan resultat. Jag satt och granskade skärmen under tystnad på ett bord, jag hade definitivt underskattat min motståndare.

Irriterat gav jag ifrån mig ett stön och lutade mig tillbaka så min rygg hamnade på bordet. Jag stirrade upp i taket och på lysrören som höll rummet ljust. Mina tankar gick igenom mina alternativ igen medan jag kollade på klockan, den var redan nio på morgonen och killarnas plan hade redan lyft och var uppe i luften. Så jag hade ett tag till att tänka igenom det innan jag skulle bli tvungen att hinna i fatt.

Paul och Louise var de enda som egentligen skulle veta att jag var jag... På grund utav att de antagligen hade aningar om inre läckage i management företaget eller liknande. Jag reste mig upp och hoppade av bordet innan jag tog mig fram till datorn och startade upp en ny databas med endast management företagets anställda tillsammans och de som jobbade på att bygga upp scenen och liknande. När jag kom fram till killarna och deras respektive stannade jag upp. Enkelt kunde jag ta bort Harry från den högen, men lät resten stanna kvar. Jag var tvungen att se alla som misstänkta här om jag skulle komma någonstans.

Jag tryckte på start igen och lät de anställdas och killarnas fingeravtryck gå igenom skannen. Snart lade jag mig ner på bordet igen och slöt ögonen, detta skulle ta ett tag.

Men efter fem minuter började datorn pipa till och jag satte mig käpp rätt rakt upp. Jag granskade bilden ett tag innan jag skrattade rakt ut, det måste vara fel. Enkelt tryckte jag så att datorn gjorde om testen igen och denna kollade jag intensivt på skärmen för att inte missa något. Men samma resultat kom upp och jag svalde hårt då jag lät datorn göra testet en sista runda. Denna gången log jag inte när jag fick sista resultatet och det var exakt samma som de två andra gångerna. Datorn hade inte fel.

Irriterat stängde jag ner labbet lade lappen i en plastficka innan jag tog mig ut i korridoren igen och drog upp min mobil telefon medan jag gick i snabb takt mot hissen. Jag slog in den tyska insattsstyrkan som fanns på plats. UKUA hade ett antal högkvarter runt om i världen, Tyskland var ett utav dem.

"Yes?" hördes på andra sidan med en brytning.

"It's agent Crosby, bring Niall Horan in for questioning..."

Niall's Point of View

Jag var tvungen att kolla två gånger för att se om jag verkligen sett rätt då Harry kom gåendes ensam ut genom terminaldörrarna mot privatplanet som var redo att lyfta vilken sekund som helst. Han hade på sig en rutig skjorta och sin cowboy hatt som jag så gärna ville slå av huvudet på honom men stod emot lusten då han kom fram till resten utav killarna och mig.

"Where's Marnie?" frågade jag med en ton som kändes allt för snäsig för att vara hälsosam. Det var inte riktigt meningen att jag skulle låta så offensiv som jag gjorde. Han förtjänade dock allt som kom emot honom, han visste att jag gillade henne och ändå bestämde han sig för att håva in henne som en utav sina troféer.

"She had a family emergency." sade han enkelt och ryckte på axlarna som om inget hänt.

"Then we should wait for her." påpekade jag lite frustrerat nu, jag ville inte åka utan att veta att Marnie skulle komma efter.

"She's taking another flight and will meet us up at the hotel." Harry verkade inte riktigt bry sig att hon skulle bli tvungen att ta ett ekonomi flyg.

"I'll stay behind and wait." beslutade jag efter ett tag och nu var Louis framme och försökte göra situationen lugnare.

"Come on, bro. She won't be long. If Harry says she'll take the next flight out, there's nothing else you can do right now. Just get on the plane." jag suckade tungt ut till slut innan jag började gå upp för trappan till planet.

"So how was the sleep over?" kunde jag höra Louis viska till Harry bakom mig och jag spände mina käkar medan jag fortsatte röra mig upp för trappan.

"It was nice, luckily I know her secret. Otherwise she would out herself when she spoke in her sleep." mumlade Harry lågt och det var tydligt att han inte ville att jag skulle höra.

"What do you think about that...?" jag kände på mig att han gjorde en gest för han stannade upp ett tag. Jag tog mig in i planet och satte mig i en utav fåtöljerna utan att kolla på de två killarna som gick förbi och tog plats i soffan bakom mig.

"That ain't gonna happen, she can't even sleep in the same room as the lad without..." han kom inte längre förrän jag snodde runt och stirrade stint på den lockiga killen som stannade upp och det var tydligt att han dumförklarade sig själv.

"You slept in the same bed as her!?" väste jag genom mina sammanpressade tänder.

"Chill, dude. She's all yours." utbrast Harry och jag kunde se när Louis tog tag i hans axel för att lugna honom.

"You're damn right she is. She would hate you if she knew it was you who called those paparazzi! Don't make me tempted to kiss and tell."

"I'm pretty sure you've already done the kiss part." sade han smått roat, och det irriterade mig att höra hur lugn han verkade vara nu. "It was a prank, and she knew it was me. I didn't even have to tell her because she already knew!" Jag stirrade på Harry och om blickar kunde döda... Men jag vägrade lämna honom med blicken, jag ville komma tillbaka med en spydig kommentar men jag visste inte vad jag skulle komma på. Mitt blod kokade utav ilska men jag försökte hålla tillbaka det, varenda liten nerv i min kropp kämpade emot lusten att slå till honom.

"What's going on, lads?" hörde jag bredvid mig och jag drog mig direkt ur min trans och kollade upp på Liam som såg förvirrad ut. Han kunde känna spänningen i luften och jag hade ingen aning om vad vi skulle säga till honom. Jag visste redan att han skulle tycka att det är löjligt, det finns inte en chans att han skulle ta någons sida om detta. Liam var den som skulle be oss att växa upp och att jag var dum att bli sur på min kompis för en tjej.

"Nothing." mumlade jag surt innan jag vände mig om i stolen och spände fast bältet.

"Okay..." sade Liam långsamt innan han satte sig i fåtöljen framför mig och drog upp mobilen medan och började knappa på den.

"How long will this flight be?" Zayn kom in i planet och satte sig mitt emot Harry och Louis i en annan soffa. Det var tydligt att han paxade den för att sova.

Jag satte mig tillbaka i sätet och kollade ut genom fönstret medan planet tog oss upp bland molnen, detta skulle bli en utav de längsta flygen någonsin...

Marnie's Point of View

Jag satt och granskade flygradarn medan jag lutade mig bakåt i flygstolen inne hos kaptenen. Ironiskt nog var UKUAs jet tio gånger snabbare än vad killarnas var och låg redan flera mil före dem trots att jag kom ut till flygbasen en halvtimme efter planet lyft.

"So how's the kids?" frågade jag Seth som var piloten för dagen. En The Pretty Reckless låt hördes i bakgrunden och jag kunde se att Seth njöt utav den rockiga musiken medan han tryckte på ett par knappar.

"Good, good. Ana just got her first tooth." sade han stolt och rättade till sitt headset, jag hade ett likadant som andre pilot men jag var långt ifrån färdig utbildad. En brist på mitt fläckfria cv som agent, men jag jobbade på det.

"Oh, that's so sweet." sade jag och log mot honom men jag visste att han inte kunde se det då han hade ögonen på ett protokoll.

"Yeah, so when it's your turn?" frågade han roat och nu kollade han nyfiket på mig.

"My turn for what?" frågade jag förvirrat och han flinade.

"Finding the one, getting married, giving your father some grandkids?"

"Dude, I'm ninteen, soon twenty. I'm not even sure what kind of food I'm having tonight." sade jag sarkastiskt och vi båda brast i skratt, men Seth förtjänade ett ärligt svar. "Oh, I have no idea, I'm not even sure if I want that kind of escape. I might even stay in the family business, and you know..." jag stannade upp och han fattade precis, han drog bort en blond slinga från hans panna och drog på sig ett par solglasögon då det började bli alldeles för soligt utanför.

"I know... But are you sure that's what you want to do? I mean, you can always get a lifeline."

"There's no lifeline with Crosby as your last name... I'm a ship waiting for the iceberg." sade jag ärligt och kände att mina egna ord stack till lite, de var verkligen sanningens ord. Jag var ett hopplöst fall som bara väntade på att hända. Det var något som varken Harry, Louis eller Louise verkade förstå. Men det lär dem göra så småningom...

"Time to land, let's bring this bird down." sade Seth och väckte mig ur mitt dagdrömmande. Jag tog tag i spaken och hjälpte honom att påbörja inflygningen.

I Tyskland var det kyligt men soligt, jag behöll solglasögonen jag fått utav Seth medan jag stod lutad mot de svarta bilarna som skulle föra Niall till en hemlig anläggning precis utanför Berlins flygplats. Jag skulle bli tvungen att hoppa in i en utav de andra bilarna för att inte bli igenkänd.

"Thanks for the ride, Seth." sade jag och log mot honom.

"Thanks for assisting me, the shades suites you."

"You've been in the states for too long when you start to use words as shades." påpekade jag roat och jag fångade upp hans hand som precis hade tänkt slå till mig i bakhuvudet.

"Nice catch." sade han imponerat och jag flinade tillbaka mot honom.

"Always is." Seth körde snart in planet i en utav hangarerna innan bandets plan började bli synligt på horisonten.

"All into places!" ropade jag och de kostymklädda agenterna med stora breda axlar och öronsnäckor började röra på sig och ställde sig i givakt. Det var den härligaste känslan någonsin, att ha tjugo biffiga män under sin kontroll. Jag skulle kunna vänja mig vid utländska fältuppdrag.

När planet kom in för landning hoppade jag in i en utav de svarta fordonen och plockade fram min datorn för att granska spårarna. Alla fem var i planet och jag kände aggressionen mot Niall vakna till liv inom mig. Det var något med honom som gjorde att jag kunde inte läsa honom eller hans sätt att reagera på saker och ting. Detta skulle bli en utav de största scenerna jag gjort under min tid som agent, endast för att dölja den verkliga anledningen.

Mitt scenario som jag framfört till agenterna var att han var på väg in med olagligt gods, enkelt och tillräckligt trovärdigt från en tonårskille som mer eller mindre tjänar ett tjugotal miljoner i månaden. Frågan är om resten utav dem skulle köpa det, det fanns en anledning till varför jag inte berättade något för Harry. För den killen har en stor mun och skulle lätt avslöja allt genom att göra ett litet snedsteg.

Flygplanet landade lugnt och säkert och körde snart av landningsbanan och in på den privata delen av flygplatsen. Jag satt spänt och kollade på bakom de tonade rutorna då flygplatsens personal som bestod utav två gult klädda killar kom fram för att öppna upp och ta fram stegen till dem. De första som kom ut var piloterna och sedan Zayn och Liam. Deras ögon gick direkt till de mörkklädda männen som jag höll på standby medan jag väntade på att Niall skulle komma ut på tysk mark. Harry och Louis kom snart ut och de såg oerhört lugna ut då de såg skaran som stod och väntade på dem. Självklart tog Louis upp sin telefon och hans ögon pendlade mellan hans mobil och männen.

"What's going on?" hörde jag Liams mörka röst när han nått foten av trappan. Jag kände min mobil vibrera till och jag sneglade ner på min mobil.

From: Louis Tomlinson

"Is this your idea of a welcome party? ;)"

Snabbt tog jag upp min mobil och skrev två enkla ord: Play along!

Vilket de gjorde otroligt nog och började små viska med Zayn medan de väntade på den femte medlemmen. Jag kollade på datorn och såg att den sista pricken började röra sig mot dörren innan jag höjde blicken igen för att se den blonda killen kisa mot solen. Han såg nästan nyvaken ut då han spärrade upp ögonen precis som att han inbillade sig.

"Take the package and get back to base." beordrade jag i min egna hörsnäcka och så fort Niall nått resten utav killarna var redan agenterna framme, visade sina brickor och förklarade läget innan de tog tag i Niall och förde honom till en utav de andra bilarna. Liam och Zayn var hysteriska vid detta laget och hojtade efter dem trots att en agent stannade kvar för att förtydliga läget.

"It's not okay, he needs a lawyer!" utbrast Liam argt och jag kunde se Zayn knyta en näve.

"Stay back." sade jag lågt och granskade hur situationen utformade sig. Bilen med Niall i hade redan försvunnit och trots detta argumenterade Liam fortfarande. Man kunde se ådran på hans hals bli allt synligare och Louis försökte ge honom en tafatt klapp på axeln och be honom att ta ett djupt andetag.

"Package is on it's way." hörde jag i öronsnäckan från den andra bilen.

"Put him into custody, do not start questioning." beordrade jag. "Stupid boy." mumlade jag lågt när jag hörde att jag var själv igen. Harry hade nu försökt ta över kontrollen och jag stirrade frustrerat på diskussionen som utspelade sig tjugo meter framför mig. Jag stängde ner min dator och tog fram min mobil.

To: Louis Tomlinson

"Control the situation!"

Självklart hade han inte fokusen på sin mobil längre och såg inte mitt frustrerande meddelande. Han hade fullt sjå med att kontrollera sin svarthåriga vän ifrån att hoppa på mannen i kostymen. Vilket han misslyckades totalt med och första slaget träffade sitt mål efter agenten sagt sitt. Jag bet mig frustrerat medan jag kollade på då han försökte kontrollera situationen men det gick inte, han måste sagt något. Det är den enda anledningen till varför detta ska hända.

Jag kollade mig nervöst omkring efter en lösning och jag bet mig argt i läppen. Det fanns inte så många alternativ jag hade.

"Oh, fuck." gormade jag argt innan jag satte på mig mina solglasögon och hoppade ut ur bilen. Jag kylan gick igenom mina svarta byxor, svarta linne och min kavaj medan jag tog mig bort mot bråket som verkade bli värre. Harry och Louis märkte mig först och backade två steg då de såg vilket humör jag var på, Liam där efter såg förvånat på mig.

Adrenalinet pumpade runt i mitt blod då jag fick ett grepp på agenten som definitivt gått för långt. Jag satte en fot i magen på Zayn och prejade loss honom från mannen som jag direkt fick ner på marken med ansiktet mot asfalten. Zayn flög bakåt och fångades upp utav Harry som stod i vägen. Argt tryckte jag upp min knäskål i ryggen på agenten under mig.

"Stand down! That's an order!" skrek jag argt mot mannen under mig som kved i mitt grepp jag fått om hans hand som jag tryckte mot ryggen. När jag kände att hans kropp slappnade av släppte jag taget och reste mig upp. Jag hade svårt att stå stilla så arg jag var när jag vände mig mot killarna och drog av mig mina solglasögon.

"What happened to; it's illegal to assault an officer!?" skrek jag mot dem. Liam och Zayn som fortfarande var i chock ryckte till och Harry och Louis såg rädda ut. Precis som de gjorde förra gången. Helt fantastiskt, detta uppdraget kunde inte bli bättre än så här! Jag andades tungt ur men det kunde lätt misstas som ett morrande. Min blick gick över min axel och såg att två agenter stod på standby, redo att handla. Medan jag tog ett par djupa andetag funderade jag över vad jag skulle göra.

"You two," sade jag och pekade på Harry och Louis. "Fill them in, you know what happens if this gets out so be discrete." de nickade snabbt men förblev tysta. "Take them to the hotel." beordrade jag de två agenterna som såg osäkra ut och jag spände ögonen i Zayn som tänkte protestera men han tystnade tvärt.

"And when it comes to you, agent." sade jag med avsmak mot mannen som nu borstat av smutsen från asfalten. "If it's not clear enough, you're fired." spottade jag nästan fram innan jag gick förbi honom bort mot bilen igen, denna gången siktade jag mot förarsätet.

"Where are you going?!" hörde Liam bakom mig och jag öppnade dörren innan jag vände mig om och satte på mig mina solglasögon igen.

"Interrogate Niall." sade jag vasst innan jag hoppade in i bilen igen och startade motorn. Det var konstigt att köra på höger sida men detta skulle få duga.

Jag tryckte gasen i botten och körde ut från flygplatsen utan att kolla bakåt, jag var redo att bli av med detta uppdraget en gång för alla.

Niall's Point of View

"What ever you say or may do may be held against you in court. You have a right to an attorney. Do you understand?" de mystiska männen i kostymer läste upp mina rättigheter medan vi rörde oss längre in mot en större stad som jag inte kände igen. Rädsla över vad detta egentligen handlade om gick igenom min kropp, jag ska inte ljuga. Jag är skräckslagen där jag sitter mellan två stora kostymklädda män i baksätet på en svart bil som lätt skulle kunna försvinna i mängden. Snart stannade bilen och jag kunde se förarfönstret åka ner, föraren pratade med någon innan bilen sattes i rullning igen och vi kom ner under ett högt hus, ner i ett garage. Garaget var dovt upplyst med lysrör i taket, identiska bilar stod uppradade och inga tecken på liv syntes då bilen stannade för en andra gång.

Mannen till höger om mig hoppade ut och gjorde en gest för mig att hänga med, utan att veta vad jag egentligen borde göra gjorde jag som jag blev tillsagd. Han grep ett fast tag om min över arm när jag kom ut och jag blev ledd fram till en hiss under tystnad.

"Agent C, are you in the building?" hörde jag en utav männen bakom mig prata in i sitt kommunikationssystem. "Roger that."

Vi kom in i hissen och den översta knappen trycktes in, under tystnad tog vi oss högre och högre upp i byggnaden.

"I want a lawyer." pep jag fram och alla sneglade roat på mig men två av dem nickade till precis som att de tyckte detta var hur kul som helst. Jag måste ha missat skämtet.

Vi kom ut i en vit korridor som liknade ett sjukhus, kalla kårar gick ner för min ryggrad då jag blev ledd till den svarta dörren allra längst ner.

Jag blev tryckt in i ett rum med en stor spegel, ett bord och två stolar. På väggarna syntes tunga övervakningskameror. Väggarna var mörkgröna och skänkte ett mjukt oroväckande lugn över mig.

"Hello?" sade jag tveksamt och bet mig oroligt i underläppen. Jag tog mig fram till bordets ena sida och drog ut stolen, jag hade spenderat för många timmar framför teven så jag visste vad som skulle hända här näst.

Just då slog dörren upp och in kom en svart hårig kille, i ungefär samma ålder som jag och slängde ner en brun mapp på bordet.

"Have a seat." sade han på perfekt engelska, inte ens med någon brytning. Jag gjorde som han sade och satte mig ner på stolen jag just dragit ut. En klump hade börjat formas i min hals och jag undrade om jag någonsin skulle få se min advokat komma in genom den dörren.

"Where's my lawyer?" stammade jag osäkert fram och kände att mitt hjärta ökade takt, jag var inte riktigt säker på om jag ville få svar på den frågan.

"He's on his way." sade han vasst innan han öppnade mappen och jag kunde se alla mina uppgifter datorskrivet. Men utan att vänta på att min räddning skulle komma genom dörren lade han sina armar i kors över bröstet och granskade mig noga innan han tog ett djupt andetag och öppnade munnen.

"Okay, so let's start with some questions." 

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: