Jag satt i timmar och kollade ut genom mitt fönster. Mitt fönster var mot gatan och jag såg folk komma och gå från det lilla fiket på andra sidan gatan. Jag såg gamla blandat med nya bilar som körde antingen för sakta eller för snabbt. Min hjärna fungerade inte som den skulle och jag stängde ner alla frågor som rörde sig uppe i mitt huvud.

Skulle jag berättat? Varför berättade jag inte? När borde jag berätta? För dom borde väll få veta? Jag borde släppt det nu vid detta laget. Varför har jag inte gjort det? Är det jag som är dum? Hur? När? Var? Och Varför?

Allt var som ett enda stort moln i huvudet och den soliga dagen hade gått över till mulet mot kvällen.

När pappa kom hem hade jag inte rört mig ur fläcken och hade samma kläder på mig som innan idag. Jag hade inte insett hur sent det var förrän pappa kommenterade att klockan redan var kvart över tolv.

”Har du ätit?” frågade han medan han bytte om till ett par mjukis byxor och en tröja.

”Nope.”

”Är du hungrig?”

”Nope.” sa jag stumt igen och fokuserade på en yngre kille som cyklade ner för gatan. Pappa kikade in i mitt rum och ställde sig i dörr öppningen med en orolig blick.

”Du vet om att du måste berätta för honom någon gång.” började han.

”Jag måste ingenting.” muttrade jag.

”Jag hörde hans samtal med sina kompisar. Han vet att något är fel. Han kommer att få det ur dig förr eller senare. Zayn vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att du ska avslöja allt. Det visade han prov på idag när du blev ledsen.” jag var bara tyst och kollade ner på mina händer i knäet. ”Han är som din bror. Han har rätt att veta vad du har gått igenom...”

”Mamma sa alltid...” avbröt jag honom och svalde. ”Att jag aldrig skulle ge mig in i något som jag inte kan hantera.” jag blev tyst och bet mig i läppen. ”Jag kan inte hantera denna situationen. Jag låtsas att jag gör det, jag låtsas att allt är okej, jag låtsas att jag lever som en normal människa, jag låtsas till och med att inte vara berörd när någon frågar om min mamma.” jag försökte hitta rätt sorts ord. ”Jag kan låtsas för vem som helst. För jag har gjort det i snart över tio år. Men att komma tillbaka hit trodde jag inte skulle betyda att träffa varken Zayn eller Jenny igen. Och dom är dom enda som jag har svårt att låtsas för. Dom ser rakt igenom mig som om jag vore glas.” Pappa satte sig på huk bredvid mig.

”Då kanske det är dags att sluta låtsas och försöka gå vidare?” sa han tyst. ”Jag älskade din mamma väldigt mycket. Men hon vill att jag ska ta hand om dig och få dig att gå vidare. Det har gått snart tio år och det är dags för dig att börja leva igen.” Han reste sig upp och klappade mig på huvudet. ”Jag ska göra några toasts som nattmat. Vill du ha?” Jag nickade bara och satt kvar tills han ropade till mig att dom var färdiga. Tystnaden lade sig över matbordet och jag tänkte undertiden på vad pappa hade sagt.

”Jag hänger med Zayn till en utav hans kompisars stuga på fredag.” sa jag och pappa höjde roat på ögonbrynen. ”Du sa till mig att jag skulle börja leva.” sa jag enkelt och han började skratta.

Jag somnade efter ett tag och drömde mig bort från denna världen.

”Mum?” hörde jag mig själv säga och jag såg en siluett utskilja sig från dimman som hade lagt sig. Jag hade rätt, hon gled fram mot mig i det rummet som såg ut som en utav mina gamla klassrum i Bradford. Alla var där och satt tysta och stirrade rakt framför sig. De enda som hade vuxit upp var Zayn och Jenny som satt och kollade på mig och mamma. Mamma kom fram och klappade mig på huvudet och jag kände mig så liten. Men det kanske berodde på att jag var en halvmeter kortare än vad jag var i vanliga fall.

”Mum?” upprepade jag och jag kände att jag började bli orolig. Det strålade om henne som om hon var en ängel och jag vände ängsligt min blick mot Jen och Zayn. Såg dom också att hon var ljusare än alla andra. ”Mum, you can't be here.” började jag och hon la handen för munnen.

”It's okay, honey. It's okay.” jag kände att tårarna började åka ner för kinderna.

Jag vaknade upp utav att kippa efter andan och jag kände att tårarna var riktiga. Min hand utforskade min kind som var helt blöt och jag kollade ner på mina blöta fingrar. Jag sträckte mig efter mobilen för att kolla vad klockan var. Väckarklockan skulle börja ringa om en halvtimme och jag såg att jag fått ett sms.

From: Anonymous

Ey! Meet us @ this adress at 11.30am on friday. 12pm the cars will take off. / Zayn

Han hade bifogat en adress längre ner i smset och tydligen var det i centrala London, kanske en kvart ifrån där jag bodde. Det låg i den lite finare delen av London. Jag gnuggade mina trötta ögon och tryckte på svara.

To: Zain Malik

Where the heck is the I in your name, ZAIN!? :O Ofc, I'll be there, Jen will come with too.

Jag hade smsat henne på vägen hem från flygplatsen och hon blev helt galen över att faktiskt få träffa Zayn igen. Inte för att jag riktigt vet om det var för att hon ville banka skiten ur honom eller om hon bara ville gå vidare.

From: Zain Malik

It's loooooooong gone ;) Good, I'll see you there.

To: Zain Malik

You'll always be Zain to me, dork. :3

From: Zain Malik

Mature, Aly ;)

+3 Kommentarer till nästa :)