Jag hade tappat uppfattningen om tiden, det kunde gått timmar, dagar utan att jag hade uppfattat det. Min mobil hade ringt fem gånger och hotellrummets telefon hade säkerligen ringt dubbelt så många gånger. Jag låg nere på heltäckningsmattan, ihop krupen i fosterställning och kände den stickiga mattan mot min nakna kropp. Jag grät inte, jag skrek inte på hjälp, utan med tom blick stirrade jag på mina trosor och Nialls linne som låg på golvet längre bort. Mina andetag var lugna och kontrollerade, jag slöt mina ögon och drog mina armar runt mina avslöjade bröst.

Det var först nu jag hörde knackningar på ytterdörren, något jag inte lagt märke till innan. Jag skulle normalt tagit mig till dörren, påklädd och låtsas som ingenting. Men André och Anton hade nått nya höjder i att bryta ner mig, och hur mycket jag än hatar att erkänna det, så har de äntligen lyckats.

Jag hörde något trycka in nyckelkortet i dörren och snart hörde jag fotsteg ute i vardagsrummet.
”Madison?” en främmande mans röst ekade i den tysta miljön. Mitt öra som låg pressat mot golvet hörde hans skor ta kontakt med ekträet till golv. De kom allt närmare mot den stängda sovrumsdörren och jag hörde en liten knackning mot dörren. ”Madison? Are you in here?” det blev tyst ett tag. ”I'm Paul. Niall sent me, he's worried.”

Niall är orolig... Ekade i mitt huvud. Varför var han orolig? Jag mådde bra, förutom blåmärkena och minnena som brände i mina tankar, så mådde jag bra.

”I am coming in.” ropade han till sist och utan att göra en ansträngning efter mina kläder lång jag kvar med slutna ögon. Jag hörde dörren öppnas långsamt och han klev tveksamt in i det mörklagda sovrummet. Paul drog ifrån gardinerna och det blev ljust, det var uppenbart att han inte hade sett mig ännu. Han tog ytterligare några steg och stannade tvärt, han hade sett mig. ”Oh, god!” utbrast han och jag öppnade mina ögon långsamt. ”Are you alright? I'll help you.” han satte sig ner på huk framför mig och kollade så att jag var vid medvetande.

”Rör mig inte” mumlade jag lågt. Det var det enda jag kunde säga och han ställde sig upp och gick mot garderoben. Han drog ut en morgonrock och satte sig ner på huk igen.

”Can I put this on you?” frågade han oroligt och jag nickade långsamt. Han sträckte ut den och jag reste mig långsamt upp och trädde i armarna. När han skulle hjälpa mig att knyta drog jag mig bakåt.

”Rör mig inte.” mumlade jag återigen och han tog ett steg bakåt, som ett tecken på att han verkade förstå vad jag sade.

”What happened?” Pauls röst var låg och orolig. Jag kollade först på honom och sedan ner på mina händer i knäet, jag skakade på huvudet men svarade inte. Han öppnade munnen för att säga något men lät bli och förblev tyst innan han reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand men jag skakade bara på huvudet igen och drog mina armar runt mina ben.

”Rör mig inte.”

”Who did this to you?” sa han lågt men jag gömde bara mitt huvud i mina knän. ”I'll be right back.”

Han försvann ut i vardagsrummet igen och jag hörde honom börja prata långa konversationer i sin telefon. ”I found her, naked on the floor. I think it's better if you get here, now. When are you able to get out?” han lyssnade ett tag innan han började prata igen. ”Okay, good. I'll see you in a couple of hours... And hey, Niall. Does she got any female friends around here?” det blev åter tyst. ”Okay, good. I'll do that.” Han gick omkring i vardagsrummet innan han stannade återigen och började prata i telefon. Jag kröp upp mot väggen och lät huvudet ta stöd, min kropp kändes ihålig, trött och osäker på hur jag skulle agera framför den främmande mannen som verkade ta saker och ting i egna händer.

Paul kom snart tillbaka och jag kollade osäker på honom medan han hukade sig ner. Jag drog mina ben närmare mig.

”I'm not going to touch you.” sa han lågt, han satte sig ner framför mig och inspekterade mitt ansikte, jag såg säkert hemsk ut, rädslan och förnedringen pumpade omkring i ådrorna. ”Niall is coming.”

Jag satt kvar på golvet då Emelie och Fanny tog sig oroligt in i rummet. De var uppenbart att ingen hade riktigt förklarat vad som hänt, ingen visste... Bara jag. När de mötte min skrämda blick föll deras hakor några centimeter.

”Vad har hänt!?” utbrast Fanny och kollade helt förskräckt på mig. Emelie var den första som bröt sig ur sin stela position några meter ifrån mig och föll ner på knä framför mig. När hon höjde en hand ryggade jag tillbaka.

”Rör mig inte.” mumlade jag lågt och jag kände hjärtat göra ett dubbelslag.

”Du kommer väll ihåg oss?”

”Vad fan är det för fråga, Em?” snäste Fanny som nu också hade dragit sig ner på knä.

”Man vet aldrig, hon kanske har minnesförlust?”

”Du har kollat på för många Disney filmer.” Fanny suckade tungt och rättade till sitt långa blonda hår. ”Vi pratar inte om det om du inte vill.” hon log lite sorgset mot mig. ”Vi hjälper dig i duschen och blir ren innan Niall kommer. Det låter väll bra?” hennes röst lät len och snäll, men jag ville inte se vad som hänt med min kropp, jag ville inte se ut så här när Niall kom heller. Han skulle definitivt få svårt att hålla tyst. Till slut nickade jag och de erbjöd mig en hjälpande hand upp men jag skakade bara på huvudet och tog mig upp på skakiga ben. Det var då jag kände smärtan, som kom över hela min kropp, varje liten cell i min kropp darrade utav smärta och snart kände jag en hand som tog emot mig.

”Rör mig inte.” jag började få panik och tårar började välla fram.

”Det är okej, jag hjälper bara dig. Jag ska inte skada dig.” hörde jag Emelies oroliga röst. Jag hade för ont för att kämpa emot och snart lät jag henne stötta upp mig. ”Fixa kläder till henne så tar jag in henne i badrummet.” hennes syster nickade och tog sig mot garderoben medan vi tog oss in i badrummet. Hon hjälpte mig i badkaret där jag fick sätta mig ner, jag skulle inte orka stå upp. Emelie fyllde upp badkaret med badskum och vatten, under tiden vattnet rann hjälpte hon mig med att tvätta håret och mitt ansikte.

”Detta kommer bli svårt att täcka.” sa hon lågt. Försiktigt gick hon över en öm punkt och jag grimaserade. ”Förlåt.”

”Oh my god! Jag tror jag hittade Nialls hoodie!” hörde jag från sovrummet. Emelie himlade med ögonen. ”Hur går det?” Fanny kom in och kollade med stora ögon på mig. ”Vem har gjort detta?”

Jag förblev tyst och stirrade stint rakt fram på bubblorna som skapades och förstördes bara några sekunder senare.

Emelie hjälte mig snart ur badkaret och Fanny flätade ihop mitt hår medan Emelie hjälpte mig på med ett par tights som jag kände igen, en utav mina svarta t shirts och Nialls hoodie över som nådde ner till mina knän.

”Känns som om vi byter kläder på en barbie.” sa Emelie roat.

”Eller hur! Dock blir hon så mycket vackrare än barbie.” Fanny satte en gummisnodd i slutet på flätan och lät den falla över min högra axel. ”Vi rör inte några märken.” varnade hon sin syster, Emelie skakade instämmande på huvudet.

”Känns som att vi skulle gömma bevis för ett brott om vi gjorde de.” höll Emelie med och satte på den sista strumpan. ”Så du är redo.” sa hon till sist och inspekterade hennes och hennes systers arbete med nöjda ögon. ”Ska jag hjälpa dig till sängen?” jag nickade bara och Emelie gav Fanny en blick. Fanny försvann och Emelie hjälpte mig upp från toalettstolen som jag suttit uppe på, det gjorde nästan ondare denna gången att gå och det tog även längre tid. När vi hade kommit fram till sängen såg jag att någon hade bäddat den och öppnat fönstret.

Utanför var det soligt och fint väder, vilket fick mig att undra vilken dag det var. Jag kollade på radioklockan som stod på nattduksbordet. Med röda siffror och bokstäver berättade den att det var torsdag, på förmiddagen. Hade jag legat på golvet i en och en halv dag?

Jag satte mig lutandes mot sänggaveln med en kudden bakom ryggen, när jag hörde någon börja prata lågmält utanför. Emelie och Fanny hade också hört det och kollade storögt på varandra.

”Snälla, snälla, snälla.” paniken kom över mig och jag kände två par ögon kolla oroligt på mig.

”Ta det lugnt, Mads. Vi fixar det.” Emelie gjorde en dominerande gest åt Fanny att de skulle dra sig ut genom dörren.

Rummet blev genast tyst igen och jag kunde höra deras små pip och den enkelt igenkännliga rösten som lät irriterad och orolig. Snart hörde jag Fanny förklara vad de visste och Pauls mörka stämma inflika emellanåt. Emelies röst var där emot enklare att urskilja orden på.

”The only thing she say is 'Please', and 'Don't touch me'...” jag kollade med tom blick mot dörren och väntade på fortsättningen. ”She's like a robot, I've never seen bruises like that, they are all over her body. And then I mean, exactly everywhere...” hon blev avbruten av Fanny som jag inte hörde något. ”They are all over her breasts, on the inside of her thighs.” Den igenkännliga manliga rösten var låg och nedstämd.

”I am afraid of that.” sa Emily till sist och allt blev tyst. Jag drog upp mina ben mot magen och kramade om dem med mina armar. Oroligt lyssnade jag efter några tecken på vad som skulle hända härnäst. Men utan förvarning trycktes dörrhandtaget ner och dörren gled upp.

+18 till nästa del :)

Det är flera frågor som ni ställer här som förblir obesvarade! Jag ber sjukt mycket om ursäkt för detta men jag hinner inte svara på alla! Speciellt inte här... Så om det är något får ni gärna skriva till mig på twitter (klicka på ordet Twitter för att komma vidare), så svarar jag så fort som möjligt. ;)