När jag vaknat upp kollade Luke oroligt på mig, jag tog mig för huvudet som fortfarande surrade som en bikupa. Jag kollade mig omkring och lade märke till att planet var folktomt, jag antog att vi redan var framme.

”Don't tell anyone.” sa jag sluddrigt och kollade oroligt på Luke. Han log mot mig och skakade på huvudet, jag var inte riktigt säker på om han förstod vad jag bad om. ”Don't tell Niall. Nobody can know about this, not now.”

”I won't tell.” sa han lågt. ”But we need to get of the airplane.”

Jag suckade trött och jag kände att huvudet var tungt, långsamt reste jag mig upp från stolen och Luke hjälpte mig ut i gången med min väska över axeln. Vi tog oss av planet och började gå längs den stora terminalen och Luke ledde oss mot salen där vi hämtade upp våra väskor och sedan tog vi oss ut till en stor svart bil som väntade på oss. Trött hoppade jag in i bilen och lutade mitt huvud i mina händer, det skulle absolut inte skada med en huvudverkstablett just nu.

Jag lutade mig bakåt och vickade lite på fingrarna, nervositeten fanns kvar och chocken hade börjat lägga sig nu. Den började ersättas med irritation, irritationen kom över hela min kropp och jag kände att ilskna tårar var på väg fram. Mina ögon skannade något att få mig på andra tankar men de fastnade bara på bilarna som körde förbi oss och träden som vi körde förbi utanför.

Det tog ett tag innan vi kom fram till det som skulle vara Danielle och Liams hus, framför mig tornades det upp en rätt nybyggd villa med vitt spackel. En rysning gick igenom min kropp då jag tänkte tillbaka på senast jag befann mig i närheten utav ett sådant hus. Innan jag nådde fram till dörren slet Danielle glatt upp den och drog mig in i en kram, jag lät henne hållas utan att krama tillbaka och kände att något drog i mina jeans längre ner. Jag fick syn på en svart vit hund som glatt cirkulerade runt våra ben.

”Oh, this is Loki. Loki, Madison.” sa Danielle glatt och log mot mig innan jag böjde mig ner för att klappa den halvt stora hunden, ett hugg i magen blev allt tydligare då jag tänkte på att jag övergav min egna hund. Snart reste jag mig upp igen och kollade mig omkring i hallen som jag stod i, den var enkelt inredd med ett litet bort med en vas på, på väggen till vänster om mig fanns ett hål igenom väggen där man kunde se rakt in till en matsal, en stor spegel prydde högra väggen, långsamt gick jag in i huset på egen hand medan Danielle vinkade av Luke som tydligen inte skulle sova här utan hemma hos sig. Mina slitna skor gav ifrån sig dova ljud när de träffade det mörkt lackade trägolvet, en vit mattklädd trappa ledde upp till andra våningen. Det var inte alls som hos familjen jag bott hos, detta var mindre, mysigare.

”Okay, so let's get your things upstairs! And you are looking horrible! So you have to take a shower before we order some food.” konstaterade hon och jag vände mig om för att titta på tjejen som stod lutad mot räcket till trappan. Jag gick upp efter henne och hon ledde mig till höger och igenom en dörr. Sovrummet vi kom in i var snyggt och städat, en stor säng stod i mitten utav rummet och var bäddad i vitt lakan, ett enkelt skrivbord stod mot väggen och en byrå stod vid änden av sängen.

”This is...” började jag med stoppade mig själv innan jag skulle säga något dumt. ”Thank you.” sa jag och gav henne en tacksam blick, hennes varma bruna ögon log mot mig.

”Oh, it's nothing. This is going to be fun!” jag nickade och lade ner min väska på sängen. ”Your bathroom is in there and towels and everything is already in there.” hon pekade mot dörren till vänster som jag inte tänkt på och jag log mot henne innan jag öppnade dörren och möttes utav ett beige kaklat badrum, en stor kabindusch hade placerats längst in tillsammans med två handfat bredvid varandra som utsmyckade högra väggen, även där fanns det stora speglar. När jag stängt dörren började jag klä av mig mina kläder och lät dom ligga på golvet. Jag klev in i duschen och det tog ett tag att förstå sig på hur man startade vattnet. Det varma vattnet brände på min hud och blötte ner mitt hår som nu blev helt rakt, jag tog schampo och började massera min hårbotten som lättade lite på min huvudverk. Skummet försvann snabbt ner i avloppet och snart fortsatte jag med att balsamera topparna försiktigt innan jag tvålade in mig.

Medan jag stod under de varma strålarna försökte jag att slappna av och fokuserade på en kroppsdel i taget. Jag började med mina axlar och gick neråt efter ett tag.

En välbekant ringsignal avbröt mig i min avslappnings process och genast stelnade jag till igen.

”Mads! Your phone is ringing, shall I take it?” hörde jag Danielles röst på andra sidan dörren.

”Yeah!” ropade jag suckade. Det var antagligen bara Niall som ville se hur det hade gått, istället för att skynda mig kollade jag ner på min kropp, alla blåmärken började gulna och blekas bort vilket var en stor lättnad. Försiktigt petade jag på ett märke som fortfarande var lila och jag grimaserade.

Förvirrat kollade jag upp då jag inte hörde någon konversation utanför, jag stängde av vattnet och lyssnade extra noga för att vara säker på att jag inte hörde något. Men allt var tyst.

Jag öppnade dörren till duschen och klev ut, noggrant torkade jag av mig och satte upp håret i en handduk innan jag tog upp mina kläder från golvet och tog mig ut till sovrummet. Danielle satt på sängen med telefonen i sin hand, men den var inte mot hennes öra. I andra handen höll hon ett anteckningsblock som jag kände igen.

”Where did you get that from?” frågade jag tveksamt och rättade till handduken och spände fast den i armhålan. När hon kollade upp på mig möttes jag utav ett par skräckslagna ögon och hon granskade mig, men när jag såg vilket anteckningsblock hon kollade i förstod jag utan att behöva få ett svar. Utan att säga något förblev vi tysta och jag plockade fram ett par rena underkläder och ett par slitna jeans tillsammans med Nialls gråa hood tröja som jag åter igen snott med mig. Jag lät mitt hår falla ur dess handduk och flätade det snabbt innan jag satte på mig mina skor igen och tog mig ut från rummet. Mina skor gav ifrån sig dova ljud mot den mattklädda trappan. Men innan jag hade nått fram till dörren som avbröt Danielle min flykt genom att ställa sig mellan mig och dörren.

”Oh, my god. Does this mean that we are...?” hon avslutade inte meningen men jag grimaserade ändå åt ordet som förblev osagt. ”I can't believe this!” hon var både skräckslagen och i chock då hon kollade på mig, jag spände mina käkar för att inte börja gråta utav ilska.

”Well, do you want to know how I feel?” sa jag sammanbitet och svalde hårt medan jag väntade på att hon skulle försöka att gissa. Danielle skakade förvirrat på huvudet så att hennes lockar hamnade i en enda röra. ”I'll try to say this in a nice way, I'd rather know that my real family were dead, than knowing that they have a better life without me.” min röst blev allt för skakig för att fortsätta och jag rundade henne innan hon fick syn på den första tåren som slet sig loss och rullade ner för kinden. Jag öppnade dörren och slängde igen den efter mig, jag började gå ner för gatan till ett villa område som jag bara ville komma bort från.

Danielle's Point of View

Jag satt med händerna för ansiktet under tystnad. Min hjärna hade stängt av sig så fort Madison hade slagit igen dörren bakom sig och nu satt jag här i vardagsrummet, jag hade ingen aning om vad jag borde göra eller hur jag skulle reagera. Liam var alltid den som hanterade pressade situationer bäst och utan honom här hade jag lika gärna kunnat gräva ner mig i en grop.

Jag drog bak mina lockar bakom öronen och kollade över rummet jag befann mig i, det var ett rätt så modernt vardagsrum, de två bokhyllorna var fyllda med både dvder och tevespel, vid soffgruppen jag satt i som var i mitten utav rummet fanns det en stor platteve, under till fanns det fullt av olika boxar som var inkopplade i teven. Vi hade några utplacerade krukväxter här och var men inte allt för många då vi båda var ute och reste mycket.

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande då min mobil ringde, jag tryckte på grön lur och tryckte den mot örat utan att svara.

”Dani?” den mörka rösten var väl igenkänd och jag blundade medan jag njöt över att höra hans röst.

”Hi.” sa jag lågt och lutade huvudet tillbaka i skinnsoffan jag satt i.

”What's going on? Is everything alright?” Liam lät oro på andra sidan och jag suckade tyst.

”Yeah, everything's just fine.” sa jag till slut efter jag hade velat om jag skulle säga något eller inte.

”Okay...” han lät inte övertygad men släppte ämnet. ”I was just checking in on you, Madison promised Niall to call when she landed but she hasn't called and he is starting to freak out, so maybe he could speak to Madison now?” jag kollade mig omkring för inspiration till att ljuga.

”Ehh... She's out right now so she can't talk.” sa jag efter ett tag då jag insåg att det inte gick att ljuga.

”Why ain't you with her?” väste han lågt och jag insåg att vi var avlyssnade utav en viss överbeskyddande blond kille.

”Please don't tell Niall.” vädjade jag min pojkvän som oftast var förstående men nu verkade han gått med i armen som skulle beskydda Madison.

”I won't if you'll start talk now.” sa han lågt och jag hörde en viskning och en dörr stängdes.

”We kind of started fighting and my parents have some serious explaining to do... I kind of panicked, okay? You are always the one who's calm in these kind of situations and I panicked!”

”What situation, love? You're not making any sense at all.” hans röst var lite högre denna gången. Jag kollade mot fönstret och såg att mörkret hade lagt sig utanför, oroligt hoppades jag på att Madison skulle komma tillbaka snart.

”I think Madison have found her family.”  

+26 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: