När jag kom fram till flygplatsen blev jag inkörd i en golfbil till privatplans avdelningen och jag såg en svart limousin som stod parkerad längre fram bredvid ett privatplan. Jag gick sista biten och jag önskar att jag hade hunnit byta om till vanliga kläder istället för mina gråa mjukisbyxor och vita linne och en hood ovanpå det. Jag hade även önskat att jag hade fixat till mitt hår och tagit ut flätan jag hade i håret som låg över min axel. Om jag hade varit någon annan person som sett på mig så hade jag verkligen rynkat på näsan. Pappa stod lutad mot bilen med ett par solbrillor på sig och sin uniform.

”Du ser stilig ut.” sa jag och kisade mot solen. Det var lite blåsigt men solen hade kikat fram bland molntäcket nu.

”Man tackar.” sa han och tog emot kuvertet.

”Vad är det för rövhål som låter dig skriva på denna skiten?”

”Så du kunde inte låta bli att läsa?” pappa tryckte två fingrar mot tinningarna och masserade.

”Du bad mig att åka enda till flygplatsen. Klart jag ville veta vad som var så viktigt.” snäste jag åt honom och jag drog bak några hårstrån som kliade mig i pannan. ”Så vad är det för några, snobbar? Miljonärer, egoister, översittare, skitstövlar, kötthuvuden. Eller allt ihop samtidigt.”

”Aly, prata inte ner på mina kunder. They are nice actually.”

”Yeah? And why are you starting to talk english suddenly? I don't get you, dad. You are alway working for some assholes that always treats you like shit.”

”Don't curse please.” han kollade över min axel men jag bara fortsatte på grund utav min egna irritation.

”Okay so who are these, freaks?” jag gav pappa en menade blick och pappa höjde varnande på ögonbrynen. ”That wasn't cursing.” sa jag och höjde försvarande på händerna.

”Aoush!” hörde jag bakom mig. ”Harsh words, Alyson James.” Jag snurrade runt för att se vems mörka röst som visste mitt namn. Jag stod och kollade länge på killen med svart hår och en lugg som spretade rakt upp. Han hade på sig en vit t-shirt och ett par mörka jeans som hade häng så man såg hand calvin clein märkta kalsonger sticka upp. Min hjärna letade febrilt efter foton på denna killen men efter ett tag höjde jag bara på ögonbrynen för att vinna lite tid för att hitta det igenkännliga ansiktet.

”Seriously, Al. You don't remember me?” han lät extremt sårad och min hjärna hade hittat rätt bild. Jag sprang rakt in i hans famn och kramade om honom så hårt jag bara kunde. Han lyfte upp mig från marken och satte sedan ner mig igen.

”Oh, my, god.” mumlade jag mot hans axel och drog in hans doft. Jag kände tårarna välla fram och ner för kinderna. ”I've missed you so much, you have no idea, Zayn.” han tog mitt huvud i sina händer och log mot mig. Han torkade mina tårar som var på kinderna med sina tummar.

”I've missed you like crazy, Al. Don't never ever under any circumstances disappear like that ever again!” han lät som en riktigt arg pappa och sedan skrattade han till och drog in mig i en mjukare kram medan jag försökte stoppa tårarna.

”I look hideous.” sa jag och skrattade till medan jag försökte torka tårarna och kollade ner på min klädsen. ”And I cry like a baby.” jag snörvlade lite och Zayn skrattade till.

”You could at least worn a pair of jeans.” sa han och drog lite på munnen och drog lite i min fläta.

”It's because dad forgot about the damn papers you need.”

”Not us. Our manager.” sa han och rykte på axlarna.

”Us?” frågade jag misstänksamt.

”Yes, One Direction.”

”You, in a...band?” jag pressade fram det sista ordet och han såg riktigt allvarlig ut. Jag började gapskratta och han såg misstroget på mig. ”I had to do your music homework every week for two years, Zayn. Sorry for being critical.” han såg lite surmulen ut. ”I've heard some of your songs though, and you guys are really good.”

”So you've heard about us but not that I'm in the band?” frågade han och höjde ögonbynen. Jag nickade och log mot honom. ”Besides, you don't need to know when Beethoven died.” sa han kaxigt.

”1827.” sa jag snabbt och log mot honom. ”A reflex. See you have damaged me for life.” han skrattade åt min ironi och lade sin arm om mina axlarna och drog mig mot flygplanet.

”I want you to meet the lads.”

”The lads?” frågade jag stressat och fick syn på fyra killar som stod vid foten av trappan upp till planet. De lekte med en fotboll som de kickade runt till varandra.

”Ey, guys!” ropade Zayn och puttade fram mig och jag kände att jag verkligen borde bytt om. Den längsta utav dom med brunett hår och pilotbrillor kände jag igen från någonstans men visste inte vart. Han var den som stoppade bollen och la den under armen och alla vände sig mot mig och Zayn. ”I want you to meet Alison.” jag gav dom en lite obekväm hälsning. ”This is Harry, Louis, Liam and Niall.” han pekade ut killarna efter hand han sa deras namn och alla hälsade samtidigt.

”Now I get it! This is the girl you have in your wallet, bro.” började den blonda som tydligen heter Niall.

”You got a photo of me in your wallet?” frågade jag och vände mig mot Zayn och försökte att inte skratta när jag såg hans min.

”It's the photo of us both when we were at that beach in first grade. Remember?” jag nickade och kollade frestande mot bollen. Jag hade inte spelat fotboll på flera månader, det laget jag spelade med i Sverige var riktigt bra men efter ett tag fick jag sluta för vi hade inte råd att betala års avgiften. Louis såg min blick men tog sedan av sig solglasögonen och kollade noga mot mig. Han kastade bollen till mig utan varning och jag tog emot den utav ren reflex.

”You're the girl who works at Hollister with Eleanor.” började han. ”I thought I've seen you somewhere before!”

”Oh, right, you were that guy who came in yesterday?” han nickade glatt. Jag kastade bollen lite lätt i luften och fångade den sedan på bröstet och sedan kickade den lite. När den kom för långt bort så sträckte jag ut foten och fångade den uppe på foten så den balanserade där. Jag kollade på killen som hette Liam som kollade storögt på mig och jag fick upp bollen igen och nickade den över till honom.

”Okay, so you have change!” utbrast Zayn. ”You guys have to hear her play by the way! She's the most amazing musician I know.” han log stolt och la sin arm runt mig. ”You could play five instruments last time. How many can you play now a days?” frågade han intresserat.

”I don't...” började jag.

”She is like a genius on music.” fortsatte han.

”I don't...” började jag lite högre denna gången. ”...play anything anymore.” försökte jag få fram och han kollade misstroget på mig och jag kollade ner på mina skor. Allt blev tyst och alla kollade på mig. ”I haven't played since...” jag kunde inte säga det jag borde sagt högt och jag kände att dom såg att jag hade svårt att få fram det och Zayn drog mig tätare in till sig. Jag drog slutsatsen att jag inte kunde berätta. ”...Ehh...Since I moved.” ljög jag till slut.

____________________________________________________________________________________________

+3 Kommentarer till nästa inlägg ;)