"W-what are you doing here?" Stammade jag fortfarande förvånad över att någon hade lyckats hitta hit. Endast de som visste om uppdraget visste vart jag bodde och jag började genast misstänka Louise.

Genast blev jag plötsligt medveten om hur illa jag måste se ut då jag missat att kolla mig själv i spegeln innan jag öppnat dörren. Otåligt väntade jag på ett svar från Niall som granskade mig med sina blå ögon. Den intensivt blåa färgen gjorde att jag kom av mig totalt, jag höjde otåligt på ögonbrynen och han ryckte till.

"I heard you weren't feeling well so I brought you some soup." han räckte fram den lilla burken han höll i och jag tog osäkert emot den. "And I wanted to know if you were alright."

Förvirrat kollade jag på honom, borde jag inte känna mig okej? Bortsett från det uppenbara då förståss.

"Harry and Louis were in a very strange mood today, and they were acting it out on you." förtydligade han och jag nickade långsamt. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur denna delen utan att säga att det är mitt fel. Jag förtjänade deras attityd, jag hade dragit in dem i min hemliga värld som inte var deras verklighet.

"It's alright." sade jag och gjorde en gest med handen som att han inte skulle tänka mer på det. Jag skrattade nervöst till som snart stoppades utav Nialls seriösa ansiktsuttryck.

"No, it's not. They can be real pricks at times." jag kunde inte låta bli att släppa fram ett litet leende över hans val av ord. Jag drog en hand genom mitt hår för att få bort det från mitt ansikte. Osäker på om jag kanske borde bjuda in honom. Men mitt vardagsrum såg ut som ett illegalt vapenlager.

"W-Would you like to come in for a while?" frågade jag efter ett tag och kände att detta var jobbigt. Det var jobbigt att leka social när jag verkligen var raka motsatsen. Jag hade ingen aning om varför jag bjöd in honom, det skulle betyda att jag skulle bli tvungen att ljuga honom ännu mer rakt upp i ansiktet för att hålla min identitet gömd.

"Yes, if it's not too much trouble?" sade han efter ett tag och tog ett steg fram mot mig.

"I... Ehum..." började jag innan jag stoppade upp honom i dörröppningen. "I have to... I just need to clean up a bit, it's a real mess in here." ljög jag och väntade på hans respons, han måste tror jag är hur konstig som helst.

"Alright." sade han och log, inte alls den respons jag hade väntat mig. Jag gav honom ett ansträngt leende innan jag stängde till dörren framför honom. Han verkade vara så bekymmerslös, något som gjorde mig väldigt frustrerad. Samtidigt, nyfiken?

Jag lade ifrån mig burken med soppa i köket innan jag började springa runt som en galning, lägga tillbaka alla vapen på sin plats. Inte lika snyggt som tidigare men det fick duga tills vidare. Jag trilla över soffbordets ben ett antal gånger och jag svor lågt för mig själv.Jag borde bara låtit honom gå.

Innan jag sprang tillbaka till hallen fångade jag upp fjärrkontrollen till teven och ändrade till en nyhetskanal. Min blick fångade upp mitt utseende i spegeln i hallen och gav mig ifrån en suck då jag såg hur trött jag måste se ut. Mina fingrar försökte kamma rätt mitt hår snabbt men gav upp efter ett tag och öppnade istället dörren igen.

Niall stod och lutade sig mot den vita väggen på andra sidan korridoren, han drog några fingrar i sitt blonda hår innan han ställde sig upp. Hans kläder var annorlunda i jämförelse med i morse, ett par svarta slappa jeans och en grå munktröja.

Jag klev åt sidan och lät honom ta sig in i lägenheten innan jag stängde dörren efter oss. Långsamt följde jag efter honom då han drog efter andan och jag kände paniken komma inom mig, hade jag glömt en pistol framme?

"This is amazing." mumlade han lågt innan han tog sig fram till de stora glaspartierna som kollade ut över staden som var på väg att bli mörk och började förbereda sig för nattlivet. Jag stod på avstånd och granskade hur han rörde sig fram då han kollade på bokhyllan och den stora platt teven som hängde på väggen. ”You live here?” han lät ytterst förvånad och jag visste inte riktigt vad han egentligen hade väntat sig. En grotta?

"How did you find me?" frågade jag utan att tänka mig för och hans blick fokuserade till slut på mig efter att han tagit in allt i rummet. Jag var tvungen att få en bekräftelse om vem jag borde ge en uppläxning.

"Lou knew, so she gave me the address." sade han avvaktande och jag nickade långsamt, mina misstankar var besvarade. Jag borde inte gett henne mina kontaktuppgifter. Han fortsatte sin inspektion fram till bordet och mina ögon föll på fotoalbumet som jag glömt sätta tillbaka. Luften i mina lungor försvann då jag såg hans långa fingrar gå över den nötta utsidan. Så snabbt jag bara kunde drog jag bort albumet från bordet och han såg chockat på mig.

"I-I didn't mean...to..." började han med stora ögon och jag suckade tungt ut.

"It's just personal." förklarade jag med en kort och stel röst och tog den tillbaka till sin plats i bokhyllan. Det var inte meningen att låta så krängd, det bara blev så.

"I think you dropped something." sade Niall och jag vände mig om för att se honom hålla mammas berlockarmband. Det måste trillat ur albumet när jag drog undan det. Jag var tvungen att ta ett djupt andetag innan jag långsamt gick fram till honom. Det gick inte att få det ogjort och långsamt gick jag fram till killen som inspekterade armbandet och berlockerna som hängde på.

"It was my mothers." förklarade jag med låg röst och kunde inte låta bli att le.

"Was?" frågade han efter ett tag och försiktigt gav mig armbandet som jag försiktigt lade tillbaka i fotoalbumet.

"She died when I was little." sade jag utan att kolla på killen framför mig.

"I'm sorry, I didn't mean to..." började Niall och tog sig nervöst för nacken, jag kollade på honom och log lite.

"It's alright. I've always been the girl with no mother." jag skrattade till en aning, jag fattade inte varför jag berättade detta för honom. Han skrattade inte med mig och jag var tvungen att ta ett djupt andetag innan jag tog mig ut i köket under tystnad. Jag kunde höra hur han följde efter och satte sig på en utav barstolarnavid köksön.

"Thank you for the soup." sade jag och tog av locket till burken.

"Don't thank me before you've tried it. I was in a bit of a hurry so I didn't have to chance to taste it myself." sade Niall och grimaserade. Jag var tvungen att lyssna in lite extra för att kunna urskilja orden. Hans irländska accent gjorde det svårare än vanligt. Mina fötter tog sig fram till en utav lådorna och fick fram en sked innan jag doppa den i soppan och förde skeden mot munnen.

Jag kunde inte låta bli att springa till vasken och spotta ut innehållet så fort jag bara kunde innan jag vände mig mot Niall så såg ytterst förödmjukad ut.

"Are you trying to kill me!?" utbrast jag och jag kunde se att han försökte komma på något att säga men kunde inte. En rosig nyans dök upp på hans kinder och han öppna munnen för att säga något men det kom inte fram ett ord.

Hela situationen fick mig att brista i skratt och jag kunde se hur killen framför mig slappna av.

"That... was really... horrible." skrattade jag fram och kände att tårar föll över mina kinder. Jag kände att mina ben vek sig och jag satte mig ner på stengolvet innan jag lutade mig bakåt mot luckorna. Snart lugnades mitt skratt och Niall satte sig ner mitt emot mig med ryggen lutandes mot köksöns skåpsluckor.

"I usually can cook." påpekade han med ett litet leende på läpparna och jag torkade upp mina tårar som fastnat på kinderna.

"I need proof of that after tasting this horrendous soup." sade jag med en road ton och kollade på den blonda killen framför mig. De blå ögonen möttes upp utav mina och jag kunde se att han antog utmaningen.

"I'll take that as a challenge." erkände han och flinade och jag besvarade det med ett leende.

"What about ordering pizza instead? At least for today." försökte jag och Niall nickade gillande innan han reste sig upp en aning för att få fram sin telefon från bakfickan.

"My treat. What do you want?"

Jag funderade ett tag över vilken jag ville ha men bestämde mig snart för en Calzone och kollade på medan den blonda killen började prata med personen på andra sidan. Snart reste jag mig upp och slängde resten utav mördarsoppan i vasken.

Vi satte oss i soffan och zappade igenom teve kanalerna medan vi väntade på att leveransen pizzor skulle anlända. Jag stannade på en kanal som visade gamla avsnitt utav Friends.

"How did you know she was going to hit me?" frågan kom så oväntat att jag ryckte till och vände mig mot killen som satt på andra sidan med fötterna på soffbordet. Jag hade dragit upp mina ben intill mig och lutade mig mot soffarmen medan jag stirrade på Niall som väntade sig ett svar.

"It was a reflex." svarade jag efter ett tag. "I've been... practising some martial arts and... Reflex is an important thing... Knowing your... Surroundings, reading people." ljög jag så detaljerat jag bara kunde och hoppades på att han skulle köpa det.

"Could you teach me some moves?" frågade han och flinade. Jag grimaserade åt hans förslag. "I need your ninja reflexes." skojade han och jag höjde på ögonbrynen. Det bästa hade varit om hans tjej hade bara struntat i att vara aggressiv.

"No." sade jag snabbt och skakade på huvudet. Absolut inte! Jag använde inte min träning på folk som inte förtjänar det. Alla de jag tränat på tidigare hade träning och visste hur de skulle landa om något gick fel. Men Niall var helt vanlig, så vanlig som man kunde bli som kändis åtminstone.

"Oh, come on. Just something little." han reste sig upp ur soffan och sträckte ut en hand. Jag bet mig i min underläpp och funderade över vilka alternativ jag hade men snart reste jag mig upp utan att ta tag i hans hand.

"Alright, but just something little, no grip."

"Boring." muttrade han till roat och jag slog till honom i bakhuvudet. Inte hårt utan tillräckligt för att han skulle hoppa till. "Hey!" utbrast han frustrerat och jag höjde roat på ögonbrynen.

"If you had been observant enough, you would have caught my hand mid-air." påpekade jag honom och han pressade ihop sina läppar för att låta mig förklara vidare. "Close your eyes." beordrade jag och snart försvann de blå ögonen på mig. Jag gillade inte detta, detta var något man lärde de allra nyaste agenterna, men fast med ett mycket ifrågasättande straff om man misslyckades. Här skulle Niall endast få en lätt dask i huvudet om han missade.

"Do you remember the room? How it looked like?" frågade jag med en låg röst och han nickade. "Feel the energy in the room." Känslan i rummet hade spänts betydligt, den var nästan statisk. "Read my mood, where I am and in what state of mind I am in, only by trusting your senses." så fort jag sagt det jag behövde lät jag tystnaden falla innan jag höjde min hand för att se om han reagerade. Men han verkade vara allt för fokuserat på det andra runt omkring för att märka mig och jag slog lätt till hans huvud och de blå ögonen öppnades.

"Damn! One more time!" trilskades han och jag kunde inte låta bli att le. Han skulle behöva flera år för att lära sig vara tillräckligt erfaren och veta vad man ska lyssna efter. Det är därför efter denna uppgiften som är i uttagningen som agent så försvann oftast mer än en tredje del, dels för att metoderna var bristande och de flesta blev skadade, men även för att de var för oerfarna.

Niall slöt sina ögon igen och denna gången tog jag inte lika lång tid på mig och slog till honom igen.

"Fuck." muttrade han. "I am not even close to become a ninja." jag var tvungen att bita mig i underläppen för att inte släppa fram ett leende. "I want to try once on you." föreslog han uppspelt och jag tog ett djupt andetag.

"Don't kill him, don't kill him..." mässade jag i huvudet medan jag slöt mina ögon. Jag hade gjort detta flera gånger innan, men nu var det annorlunda. Jag skulle inte fälla honom, jag skulle inte sätta en kniv mot hans strupe, jag ska bara fånga upp hans hand.

Mitt huvud tömdes och jag började rita upp rummet som fanns runt omkring mig med Niall framför mig. Jag kunde höra hans andetag, de var uppspelta, men hans puls var lugn och jag kunde känna den pirrande energin mellan oss öka. Känslan kröp under min hud och jag kände en frustration som jag aldrig haft tidigare.

Jag kunde känna hur han höjde handen och utan att tänka fångade jag upp den i luften och drog honom mot mig innan jag skräckslaget stoppa mig själv, det tog allt i min makt att inte göra något mer.

"Don't kill him, don't kill him..."

När jag till slut öppna mina ögon stod vi endast en decimeter ifrån varande. Jag möttes utav den klar blå ögonen som stirrade rakt in i mina. Tiden verkade stanna upp och jag tappade räkningen på hur länge vi stod så här. Jag höll fortfarande i hans handled och den blixtrande energin som gick igenom beröringen var något alldeles extra.

"I've never thought about it..." hans raspiga röst var nästan en viskning nu. "... But your eyes are amazingly grey." det var en udda kommentar, borde jag säga tack? Jag hade aldrig fått en liknande kommentar tidigare och jag hade ingen aning om hur man hanterar något sådant. Min kropp däremot verkade tycka att det var okej att dra allt blod upp till mina kinder.

Till min räddning ringde det på dörrklockan och jag släppte taget om andan som jag glömt att jag ens höll. Jag drog mig ur vakuumet vi bildat och släppte hans handled innan jag vände mig om. Det kändes som jag sprungit ett maraton och precis kommit i mål då jag öppnar dörren för att se pizzabudet hålla fram kartongerna. Jag kunde känna Niall stå bakom mig och när jag tog emot kartongerna kunde jag se en hand vid min axel gå förbi och ge budet ett par sedlar innan han försvann nerför korridoren.

Jag stängde dörren efter oss och kollade upp på killen framför mig som såg ytterst förvirrad och labil ut. Istället för att gå på känslan av att jag hade skapat dessa känslorna hos honom tog jag istället en annan väg för att lätta upp stämningen.

"You're not a ninja." började jag medan jag tog mig förbi honom och in i vardagsrummet. "And you're not a very good cook. So, tell me. Who are Niall Horan?"

Lättnaden utav att han började prata om sig själv kändes som en vikt lyfts från mina axlar. För nu låg inte fokusen på mig och jag slapp prata allt för mycket.

Medan jag tog fram läskburkar och ett par bestick från köket lyssnade jag på hur han uppväxt varit. Hur hemskt det var när hans föräldrar skiljde sig och hur han avskytt sin pappa i alla år tills han tog sig tid till att nå ut till honom och ge honom en ny chans. Hans sätt att prata om hur personer verkligen förändras berörde mig verkligen där jag satt med en pizza bit i munnen och lyssnade på hur bra det känns efter att ha pratat med sin pappa, att ha en relation igen. Mina tankar gick snart ut till min mamma, hur ofta jag ville bara få en chans till att veta hur hon var som person. Om jag hade några personlighetsdrag eller något som höll oss tillsammans trots att vi aldrig träffats. Sorg kom över mig och jag insåg att Niall slutat prata.

Snart gick han över till hur nära han var sin bror och hur glad han var över hans brorson. Jag kunde höra så klart hur familjeinriktad han var och det var nästan som en saga att höra hur glad han var att berätta om dem. Han beskrev situationen med omsorg och för varje litet ord gjorde det litet ondare inombords. Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk...

"What about Maja?" frågade jag istället för att skaka av mig den sorgsna känslan. Hon måste ju vara en del utav hans familje liv vid detta laget, eller? Jag började inse hur dålig koll jag faktiskt hade.

"Oh, she came into my life way after." förklarade han enkelt. "We met at a club in Manchester. I am not really into the whole club thing but I guess I took one for the team."

"You took one for the team when you got together with her?" frågade jag förvirrat och han spärrade upp ögonen över hur illa det lät. Han verkade långt ifrån ångersfull över sina ord, mer bara att det lät konstigt.

"No! No, I didn't mean it like that. I just... She's not the type of girl I use to date." försökte han igen och jag nickade långsamt då jag inte riktigt hängde med. Antagligen för att jag hade ingen aning om hur man dejtar eller om man ens har en 'typ' när det gällde vem man gillar eller inte. Det sociala livet som jag undvikit i ett antal år slår till mig hårt. Jag skulle satt in mig mer i det innan jag började detta uppdraget.

What kind of girls do you use to date?” frågade jag förbryllat då jag antagligen lät allt för intresserad för att det skulle vara hälsosamt. Men detta med hans vardagliga liv var intressant för mig. Trots att jag var som ett piggsvin i en balongaffär. Jag kände att jag frågade allt för raka frågor.

Oh...” började Niall långsamt och tvekade ett tag innan han öppnade munnen igen. ”I like a person to just have a laugh with, really.” svaret gjorde mig förvånad, inga tjejer med högt inflytande, modeller? Ingenting om utseende?

Jag hatar att erkänna det, men killen framför mig gjorde mig mer nyfiken för varje sekund som gick och jag blev nästan generad över tanken vilket inflytande han hade på mig.

"Well, Maja seems lovely." ljög jag och hade en känsla av att han redan visste vad jag egentligen tyckte. Han log lite som tack för att jag inte sade något opassande.

"She really is when you get to know here. Though we are way too different from each other." påpekade han och jag nickade långsamt. Det kanske var sant, det där med att olika personligheter dras till varandra?

Jag kände min telefon börja vibrera och den väl bekanta tonen kunde höras innan jag tog upp den från mina mjukisbyxor. Telefonen lös upp och zoomade in på den brunetta kvinnan som såg ytterst välklädd ut, hon höll sin lilla dotter i handen och hade en liten rosa ryggsäck i andra medan de tog sig till husdörren. Jag kunde inte låta bli att le.

"Who's that?" frågade Niall nyfiket och genast stängde jag av skärmen. "I didn't mean to..." han kom av sig och jag suckade.

"It's nothing, really." ljög jag och log så gott jag kunde.

"I didn't mean to..." började han igen och jag bara skakade på huvudet i ett hopp om att han skulle förstå att jag inte behövde en förklaring. Så länge han inte väntade sig att jag skulle förklara mig. Han log tacksamt och jag sneglade lite på teven som gått över till The Big Bang Theory. Jag älskade den serien, dels för att karaktärerna var mer eller mindre en nördig kopia utav hela agenturen. Ingen hade en aning om socialt sammanhang och alla verkade mer bekväma med att prata med datorer än verkliga människor.

"So, what's up between you and Harry and Louis?" frågade Niall till slut och drog mig ut ur mina djupa tankar.

"I don't know really. They so disrespectful today." ljög jag igen. "I think I've might done something to upset them." inte en lögn.

"Oh, they'll come around eventually. Just give them time. And you might talk to them though, they seemed very ganged up today." Ja, för att jag döda två män framför deras egna ögon.

Våran konversation om allt som fanns mellan himmel och jord fortsatte in under natten och jag kommer inte håg när jag somnade men snart sjönk jag ner i en djup dvala medan jag lyssnade på Nialls röst fortsätta prata om något ämne jag inte kommer ihåg.

Jag spärrade skräckslaget upp ögonen då jag insett att jag måste somnat. Mina ögon skannade rummet och såg att teven fortfarande var på med låg volym, lamporna var fortfarande igång. Niall låg på andra sidan soffan helt utslagen, han måste varit riktigt trött. Jag kollade ut genom fönsterpartierna och såg att solen var på väg upp. Vi måste sovit ett bra tag och irritationen att jag inte kollat upp den andra killarna störde mig. Jag ställde mig snart upp och tog en utav filtarna som hängde över soffryggen och lade den över Niall, jag stängde av teven innan jag tog mig in i mitt rum och startade upp min teve istället. Min fokus gick till resten utav killarnas rum och såg att alla var där de skulle, till min stora lättnad.

Snart tassade jag försiktigt ut i köket och kollade vad som fanns i kylskåpet. Jag skulle behöva handla om jag skulle klara av resten utav dagen, jag kände mig inte speciellt febrig längre och istället för att vänta på att det skulle bli rätt tid för Niall att vakna satte jag på mig mina löparbyxor och en sportjacka. Jag tog mig i mina Nike skor och satte upp håret innan jag tog upp nycklarna, några sedlar och gick försiktigt ut genom dörren innan jag låste ordentligt om mig. Han var nog den säkraste människan på jorden i den lägenheten så mina nerver höll mig lugna medan jag tog mig ner till Lobbyn. Jag hejade snabbt på Albert som satt bredvid en säkerhetsvakt och de båda satt insatta i datorn framför dem. De såg väldigt pigga och glada ut och antog att de precis tagit sig hit efter en härlig natts sömn.

Jag började jogga ner för gatan mot affären längre bort, något som jag inte var ensam om då jag kunde se fler som joggade i samma riktning om jag.

Det tog inte lång tid innan jag kom in i affären och gick igenom hyllorna för inspiration. Jag insåg snart att jag skulle bli tvungen att köpa lite utav varje och tryckte ner allt i två påsar vid kassan efter jag betalat. Nöjt gick jag långsamt hem igen och tog mig upp till lägenheten.

När jag kommit tillbaka hade det bara gått en timme och Niall låg fortfarande och sov djupt i soffan. Jag ställde in varorna i kylen innan jag stannade upp och granskade hans ansikte som jag sett så många gånger sova nu, men det var så fängslande att se hur han såg så avslappnad ut.

Snart bestämde jag mig för att göra en kopp kaffe och drog åt mig den andra filten över soffan innan jag tog mig ut på terrassen.

Jag hade fortfarande inte bestämt mig för att prata med Harry och Louis. Vad skulle jag egentligen säga? Jag kände mig dum för att ha dragit in dem i detta, det var oproffishionellt av mig. Det var ännu dummare att tro att de skulle hålla tyst trots att de inte har någon anledning att lita på mig. Jag hade satt dem i en sits då de inte hade något val. De hade sett vad de sett och det fanns inget alternativ, jag kunde inte göra det ogjort.

Medan jag höll på att förhandla med mig själv om mina val började jag inse att det fanns egentligen inte några fler val än ett... Jag skulle behöva prata med dem och besvara alla deras frågor och sedan ge dem den enda frågan jag ens förtjänade att ge: Vad ville de göra nu?

"Good morning." jag hoppade till och vände mig om. Han måste sluta med det där!

"God, you scared the crap out of me." erkände jag och han flinade med ett trött leende.

"You didn't feel the energy of the room?" jag visste att han retades med mig men det var inte så. Med honom var det annorlunda, han bara fortsatte att överaska mig även om jag hade hela världen under kontroll.

"You feel better today?" frågade han och kom ut på terrassen.

"Yes, almost refreshed." sade jag och log lite mot honom. "Would you like some breakfast? I think we have enough to make some pancakes or scrambled egg."

"I don't want to be in your way... I have been staying way too long anyway."

"Oh, I don't... mind." erkände jag, och det gjorde jag inte. Jag har längtat efter att ha någon att prata med. Dock var jag inte fullt förestående varför det just var Niall jag verkade trivas runt. "You could show off your cooking skills." föreslog jag och jag visste att det var något han inte kunde motstå. Jag följde honom in i lägenheten igen och ut i köket där han började göra sig som hemma. Han började ta fram ingredienserna och jag hjälpte honom att navigera genom lådorna för att hitta rätt redskap medan jag satte mig och kollade på under tiden jag drack min andra kopp kaffe.

"So what are you doing today?" frågade han medan han vände på baconet.

"I think I might talk to Harry and Louis, just to get that over with." sade jag fundersamt och jag kunde känna hans blick leta efter min men jag lät bli. Istället kollade jag ner i den svarta drycken som var framför mig. "What about you?"

"I don't know... I thought we could hang out. But it's a bad idea..." sade han avvaktande och jag nickade. Jag kunde inte hålla med mer, det var en idiotisk idé.

"Yeah, you should go and have a great time with Maja instead." föreslog jag och kollade utav misstag upp. Jag kunde känna en stöt gå igenom min kropp då jag kollade rakt in i en nyans mörkare blå än vad de var i går.

"Alright... Why?" frågade han förvirrat och jag kom helt av mig, vad var det jag sade nu igen?

"S-she..." stammade jag fram, min hjärna hade fått motorstopp och jag satt här framför Niall, stirrade rakt in i hans vackra, jobbigt vackra ögon. "...You know, it won't be long until you leave and won't be able to see her for a while... So you should cherish the moments." bra jobbat, Marnie. Ytterligare en klassiskt, mega usel lögn. Varför ska han var så jobbig att ljuga för!?

"Oh, yeah. You're probably right." sade han och började lägga upp mat på varsin tallrik. Till min lättnad lät han ämnet försvinna och jag kunde slappna av en aning.

Jag kunde inte klaga, och jag var tvungen att ta tillbaka min spydiga kommentar från gårdagen, Niall var en bra kock. Maten slank ner utan några större problem och snart var jag tvungen att göra mig redo för att leta rätt på Harry och Louis. Den mentala biten var svårast, att göra sig redo för det som väntade på mig var jobbigt.

Efter jag sagt hejdå till Niall och bytt om tog jag mig en titt på var de båda killarna var. Till min lättnad befann de sig på en och samma plats, Harrys hus. Istället för att ringa och säga att jag kommer över bestämde jag mig istället för ett överraskningsmoment. Då skulle de inte kunna fly utan de skulle bli tvungna till att lyssna på mig.

Jag hoppades att jag gjort rätt beslut och när jag väl satt i min bil utanför Harrys hus ångrade jag mig, jag borde ha ringt. Förberett dem på något sätt så att de kunde vässa sina högafflar. Men istället för att göra som min inre röst sade och ringa dem trots att jag redan var här hoppade jag istället ut ur bilen och tog mig över gatan till porten. Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte på knappen och väntade på att höra Harrys röst.

"Hello?"

"Hi, it's Marnie." sade jag, min röst var full utav nervositet och jag hoppades på att det inte kunde höras genom telefonen.

"I can see that..." muttrade den raspiga rösten på andra sidan och jag kollade upp i kameran som jag redan visste var där, men givetvis glömt bort den.

"Can I come in or not?" snäste jag irriterat till och utan att säga något hörde jag låset på dörren öppnas. "Thanks." jag tog mig in genom dörren och började gå uppför gången till huset. Givetvis stod båda killarna i dörröppningen och väntade på min entré.

När jag kommit in i hallen som jag varit i tidigare då ingen visste att jag var och smög omkring här, stod killarna med korsade armar utan att säga något. De såg så barnsliga ut att jag var nära på att ta till mig vuxenrollen men lät genast bli och suckade tungt. Det är jag som gjort fel inte dem. Jag var tvungen att komma ihåg det, annars skulle aldrig detta bli bra.

"I'm... Sorry." tvingade jag fram. Jag hatade att säga förlåt, det är ett tecken på svaghet. De verkade inte lätta sina irriterade miner och efter ett tag insåg jag att detta skulle inte räcka. "I'm... Sorry, for draging you two into this..." jag hoppas de ser hur mycket detta tar emot. Min hjärna sänder ut mentala önskningar om att de får gärna börja prata när som helst nu.

"And?" kunde jag höra framför mig och jag höjde upp blicken till Louis.

"And... I shouldn't have killed them in front of you, that was very irresponsible of me." fortsatte jag.

"And?" tryckte Louis på och höjde ögonbrynen. Han hade på sig ett svart linne tillsammans med ett par tighta denim jeans.

"And... I owe you an explanation..." sade jag långsamt, detta var riktigt plågsamt. Jag har aldrig i mina nitton år behövt be om ursäkt, inte en enda gång. Och att göra det framför dessa två killarna som endast var ute efter att retas gjorde det extra smärtsamt. Snart skulle jag bli tvungen att leta efter en tandpetare och peta ut mina ögon med för det skulle vara mindre smärtsamt.

"And?" denna gången drog han ut på ordet extra och nu visste jag att de jävlades med mig.

"Oh, come on guys!" utbrast jag där jag stod fullt påklädd i en tjock vårjacka i nästan tjugofem graders värme, jag svettades redan som det var. Dels för att febern verkade inte riktigt ha försvunnit trots allt men också för pressen jag hade på mig. "I've already said I am sorry, I promise I'll tell you everything, even show you if you'd like..." jag stannade upp, varför sade jag det? Dumt drag! Jag har redan sagt för mycket, de har även redan sett tillräckligt. Jag behöver inte vara deras guide i denna undre världen som inte borde existera egentligen.

Jag kunde se Harry klia sig i nacken medan han bet sig i underläppen, hans Iron Maiden t-shirt hängde slappt över hans överkropp tillsammans med ett par tighta svarta byxor. Hans blick lämnade mig och gick över till Louis. De kollade på varandra ett tag och verkade hålla en intern mental kamp om vad de skulle göra nu när jag antagligen redan sagt vad de ville höra.

Under tystnaden knäppte jag upp jackan då jag höll på att dö utav värmeslag. Om denna mentala diskussionen skulle vara mycket längre skulle jag behöva att låna toaletten också.

Snart vände de sig mot mig med en ny enad front, jag ignorerade den kvava värmen i mina kläder och fokuserade istället på att få ett svar eller kanske en inbjudan in i huset innan jag skulle falla ihop och svimma.

Snart öppnade båda sina munnar och drog in luft och jag hade ingen aning om hur detta skulle gå till, skulle de säga två helt olika saker? De hade inte ens sagt något på fem minuter utan bara stirrat på varandra. Deras telepati grej gjorde mig förvirrad.

"Show us." sade de båda på en och samma gång. 

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: