När vi kom in genom dörren som jag hade lämnat några timmar tidigare satt alla ute på terrassen och värmde sig runt brasan.

”Look what I found.” skojade Harry och satte sig ner i den enda tomma stolen. Jag lutade mig mot dörrkarmen och kollade på Zayn som stirrade tillbaka på mig. Han höll ett ispaket på axeln och sträckte på nacken lite och gjorde en grimas.

”Sorry about that.” sa och tyst och kollade ner på mina skor. Jag vände blicken mot Jen som satt på andra sidan elden och hon log stelt mot mig men återgick sedan att fortsätta att diskutera med Niall. Jag kollade in i elden och försökte bestämma mig om jag verkligen vågade. Skulle jag våga berätta det för alla? Jag andades in och tog sats. Det kändes som om jag skulle hoppa ut från ett stup.

”I want to tell you something.” kom det ur mig och jag kollade ner på mina stelfrusna fötter. Harry kastade en filt på mig och jag tog emot den. ”And I think you,” jag vände mig mot Jen. ”And you.” fortsatte jag och vände mig till Zayn. ”Have to hear this. And please, don't get mad.” jag kände att ögonen började fyllas med tårar men jag trängde argt undan dom. ”Please?” Zayn som först hade haft ett leende på läpparna blev allvarlig. Jag satte mig ner i skräddar ställning och kollade in i elden och sedan ner på mina händer. ”I don't know where to begin.” sa jag.

”Why not from the start?” frågade Niall som nu satte sig bredvid mig och knuffade till mig med sin axel. Jag log mot honom.

”Right.” sa jag. ”Zayn, Jenny. Do you remember that day the teacher told me to leave the classroom because I had to go to the principal?” dom nickade.

”We thought you got into some trouble.” sa Jenny.

”Well, that's not exactly what happened. Because I didn't come back that day.” jag kände att mitt blod blev iskallt som jag hade hamnat i ett isvak. Det enda som hördes var elden. ”I had to go to the hospital. My dad was already there and tried to tell me that mum had only a moment left to live.” jag kollade upp mot dom och jag såg att Zayn höll andan. ”I never had the chance to understand what was going on. Before it was too late. My mum died in cancer that day. And I didn't have a clue that she was even sick.” jag kände att en tår föll ner för kinden och jag hörde att Jen snörvlade där hon satt. Även Zayn hade börjat gråta och höll handen för sin mun. ”I remember my mum in the bed and she told me that I should never ever get in to something that I can't handle. I remember how heartbroken I was and I was wondering how I could tell you guys. But I never had the chance because dad couldn't handle it and we moved to Sweden. I never playd any music after that and I started with karate and football to keep my mind busy. Mums heritage wasn't much and dad had to work really hard to get food on the table. My dad didn't lie to you when he told you about his job, Zayn. He got fired in Sweden and we had to move back to keep us off the streets. We lived with my aunt for a while but dad couldn't stand her so we moved to London. And that's why I'm here. I have to work on all my spare time to help dad with his income. I go to school so I could provide a better life for us.” jag kollade upp från elden som jag stirrat in i hela tiden och såg att det fanns vissa tårar här och var och Perrie såg helt slutkörd ut. ”I'm nothing like you guys at all. I don't have designer clothes,” jag kollade på Jenny som kollade sårat på mig. ”I don't have expensive cars.” jag kollade på killarna. ”I just got enough to live an almost normal life. That's all I have.” jag tog mig för ansiktet. ”Oh god. I'm the party crasher. I'm so sorry that I brought this up.” började jag och ångrade att jag hade tagit upp det nu.

”Why did you stop playing?” frågade Perrie försiktigt

”Her mum was a musican.” mumlade Zayn och reste sig upp och satte sig ner bredvid mig och jag började storböla när han kramade om mig. ”I'm sorry.” viskade han i mitt öra och jag försökte torka bort tårarna så gott det gick. ”I'm sorry.” sa han om och om igen. Jenny satt kvar och stirrade rakt ut i luften. Han ställde sig sedan upp och sträckte ut sin hand för att hjälpa mig upp. ”There's some pizza leftovers in the kitchen.” sa han och försökte torka bort tårarna som fortfarande var på mina kinder. ”I'll go and get some and you sit down, okay?” han kramade mig igen och pussade mig på huvudet.

”I feel really bad.” började Louis. Alla andra instämde och Jenny hade smitit ut efter Zayn.

”Don't.” sa jag.

”Easy for you to say! I mean, we've do have a nice life.” fortsatte han. ”Still we are just some dudes who happens to be a band but apart from that sometimes I am wondering why everyone is so caught up about us. It doesn't make sense. And I think there's only one of a kind of you. You are really strong and I want to help you.”

”I'm glad that you care for me, Louis. But I don't want your money or cars. Right now, the only thing I want. Is to have an amazing weekend with new and old friends.”

”I don't get it.” började Harry. ”Like, why do you tell us?”

”I told you it was complicated. Guess you didn't catch that when you said you would keep up.”

”You said that?” började Niall och började skratta. ”You don't even get Louis really bad jokes!” Harry muttrade något surt men Louis skrattade bara.

”So, how come you told us now?” sa Eleanor som satt i Louis knä.
”Because I thought it would come out sooner or later this weekend.”

”Did Zayn and Jenny know?”

”No, I never had the chance to ever consider to tell them ten years ago and I thought that they would be really mad if I told them five or ten years later. If I was them I would be furious with any who didn't tell me.” jag kollade på Harry. ”And I guess I'm a bit afraid that Zayn will go all security guard over me when he knows.”

”I think that ship has sailed long time ago.” svarade Harry och log mot mig. Hans smilgropar kom fram och jag kollade generat ner.

Zayn kom ut igen med Jenny som släptåg och jag fick en cola burk och en tallrik med pizza och han hade pillat bort ananasen. Jag gillar inte varm ananas och jag blev förvånad över att han kom ihåg det. Det var ont om stolar så jag reste på mig så han kunde sätta sig och jag satte mig i hans knä och åt min pizza medan alla andra skrattade och hade roligt.  

+4 Kommentarer till nästa! ;D

När vi kom fram var vi dom första som kom dit.

”So there is three bedrooms and we are nine.” kostaterade Harry när vi kom in i huset och det var som en helt vanlig sommarstuga.

”Three in each.” sa jag utav en ren reflex medan jag kollade kollade mig omkring.

”I guess you and Eleanor could take the big bed and Niall can sleep on the extra.” sa Harry fundersamt och syftade på Louis. ”And Zayn will be with Perrie so maybe you Liam could sleep in that room too. Then it's just you,” pekade han på mig. ”Jenny and I. Would you mind?” frågade han osäkert och jag kollade på resten som kollade roat på mig som om det var något jag inte riktigt fattade.

”Oh, why not?” suckade jag och kollade mot resten som kollade på Harry.

”You are getting in to so much trouble when Zayn gets here.” sa Liam och började brottas med varandra och jag fick aldrig chansen att fråga heller för efter jag slängt in mina grejer i rummet så kom resten. Det var absolut ingen munter skara som klev ur bilen och in i huset.

”Stop fighting! Please!” utbrast Niall irriterat på sin irländska brytning.

”He started it!” hörde jag Jenny. ”Just because he can't face the truth!”

”Are you kidding me, Jen!” röt Zayn. ”You are the most annoying person in this entire world and you had to come!”

”YOU INVITED ME!” skrek Jenny och alla vände sig mot deras konversation. Alla omringade dom och jag stod inners.

”I didn't! I invited Al. Not you!” morrade Zayn. ”I had to invite you so Aly could come!” fortsatte han gapa.

”You are unbelievable!” väste Jen. Perrie drog lite i Zayns arm men han ryckte sig ur greppet och jag gned mig i pannan... Precis som förr. Tänkte jag för mig själv och la armarna i kors. Jag kände att någon petade mig på axeln och jag kollade mig om.

”Ain't you going to do something?” väste Louis och jag höll uppe ett finger som visade att jag hade allt under kontroll för snart började det på riktigt.

”No you are! Who are you!? Seriously look in the mirror your selfabsorbed bitch!” morrade Zayn och Jenny drog efter andan.

”Take that back!” hennes ögon blev smala och jag såg att snart hade jag pressat min tur nog med att slippa gå in och avbryta. Men Jenny gick raka fram till Zayn och stod kanske fem centimeter ifrån och spottade honom nästan i huvudet när hon pratade. Då insåg jag att jag var tvungen att komma i mellan och jag puttade ifrån så att jag stod mellan dom.

”Stop it!” skrek jag över deras irriterande röster. ”Enough! Both of you!” jag drog bak mitt hår som hade hamnat i ansiktet. Jenny började gå mot mig och jag kände att Zayn puttade på från andra sidan. ”Jen, go take your things out of the car and in to our room. You, me and Harry will share.” jag kände att Zayn stelnade till bakom mig då han nu stod med överkroppen lutandes mot mig. Jen gick där ifrån och jag kände att detta bråket hade inte slutat för nu såg Zayn rött. Bråket hade tagit en drastisk vändning.

”What did I tell you NOT to do Harry?!” vrålade Zayn och jag vände mig mot honom och tryckte mina händer mot hans bröst för att han inte skulle komma närmare.

”Zayn.” sa jag men han lyssnade inte. ”Zayn” försökte jag igen. Han ignorerade mig och började putta mig ur vägen.

”Zayn. It's nothing. I don't know what have gotten in to you!” försökte Harry och alla bitarna för mig föll på plats. Zayn var bara överbeskyddande. Jag tänkte ut ett sätt för att få honom att lyssna på mig och det enda jag kunde komma på var att fälla honom. Det låter som jag är världens super människa men jag när jag inte spelade musik längre så intresserade jag mig utav sport. Jag gick fem år på karate och kunde definitivt klara mig själv i en mörk gränd mitten av London. Då jag bestämt mig för vad jag skulle göra så tyckte jag nästan synd om Zayn som antagligen skulle bli chockad. Men jag hade inte tid och tänka och gjorde ett grepp på honom så han trillade ner och jag la ett knä i bröstet på honom så jag hamnade ovanpå. Han såg chockad ut på mig och jag var andfådd för han var den första som jag hade fällt som inte hade min kroppsvikt eller längd. Vilket var mycket tyngre än vad jag väntat mig då jag skulle låta bli att skada honom. Allting blev tyst och även Jen som hade kommit tillbaka nu stod som förstelnad. Jag kollade Zayn rakt in i ögonen och försökte återhämta andan.

”I can take care of my self.” sa jag lågt mellan andhämtningarna. Jag lättade lite på mitt grepp och reste mig sedan upp för att ta mig där ifrån. Jag trängde mig mellan Harry och Louis som kollade förvånat på mig och jag gick ut genom ytterdörren och började gå längs vägen. Luften var kvav och inte alls lika innestängd som luften i London. Det hade börjat mörkna och det skulle bli en helt underbar kväll att sitta ute och äta på. Min klänning var inte längre slät och fin jag kände att mina fötter klibbades fast i Conversen på grund utav den kvava känslan. Mitt hår klibbades fast på den bara ryggen och jag satte upp det i en hög hästsvans för att få bort den stickande känslan. Jag hittade en liten park med en å som flöt förbi. Min tidsuppfattning var inte den bästa och jag var så dum så jag hade glömt mobilen i väskan som låg på sängen. Jag satte mig på en sten och drog av mig mina skor och stoppade fötterna i vattnet som var iskallt. Trots det isade lite i fötterna så tog jag inte upp dom och jag suckade tungt. Mina fötter flöt på ytan och jag tänkte mig bort på den sommardagen i ettan. Den dagen som fotot togs som Zayn hade i sin plånbok. Det hade varit väldigt varmt och min mamma hade tagit mig och Zayn till stranden öster om London. Hon såg Zayn som sin son och smorde noga in honom med solkräm för att han inte skulle bränna sig. Jag kommer ihåg att vattnet var iskallt men ändå så höll jag och Zayn på att göra ett sandslott utav den blöta sanden nere vid kanten utav vattnet. Hans hår var fullt utav sand och han hade hällt en hel hink vatten över mig mitt hår var blött. Mamma hade fixat lite fika uppe på handdukarna och vi fick lite fickpengar för att ta oss till kiosken och köpa varsin glass. När vi hade köpt glassarna och var på väg tillbaka så hade vi redan börjat äta våra glassar och när vi var framme vid mamma så hade vi glass i hela ansiktet. Hon hade bett om att få fota oss och det gjorde hon medan vi hade lagt armarna över axlarna på varandra och lett stort med vaniljglass över hela ansiktet.

”You are my sister.” hade Zayn sagt och jag hade lett mot honom.

”And you are my brother.” sa jag och satte mig ner för att ta fram kortleken vi spelade med.

Vi hade aldrig problem med pengarna då, det var mamma som drog in det mesta så vi hade ett fint hus. Med en stor trädgård och vi hade även en katt som vi hade döpt till Molly.

Min blick fastnade på de upplysta stenarna längre bort och jag tänkte tillbaka på den tiden. Allt hade varit så mycket enklare om jag hade berättat för Zayn. Han har lika mycket rätt att veta vad som hänt med mamma som vad jag har. Då hade jag haft någon som alltid varit där, men nu var mellanrummet mellan oss större än någonsin.

”Thank god that I've found you!” hörde jag en hes röst bakom mig och jag hoppade till och vände mig om.

”Oh, you scared the crap out of me, Harry.” sa jag och vände mig tillbaka och torkade mig under ögonen för att vara säker på att jag inte grät.

”You've been gone for like an hour and everyone is worried.” Han satte sig ner bredvid mig och slängde av sig sina flipp flopps och stoppade ner fötterna i det iskalla vattnet. Han tog upp sin iPhone ur byxorna och skrev ett sms.

”Don't tell them were we are.” mumlade jag och la mina händer i knäet. Han fortsatte skriva på sin mobil och lade sedan ner den i fickan igen. ”How did you find me?” frågade jag sedan.

”You're new here so you probably followed the road and found a place to sit down.” sa han och rykte på axlarna och skakade till huvudet så håret lade sig rätt igen. ”That's what I would have done.” jag nickade långsamt och kände att tröttheten drog över mig. ”You want to talk about it?” frågade han tyst.

”There's nothing to say. I never thought I would use that kind of grip on a friend. Ever.” sa jag och skrattade sorgset till. ”It feels like...” jag kollade ner på mina händer. ”...It feels like a mistake to even come here.”

”I'm sorry.” började han och jag kollade på honom. ”For making the mistake to offer you to sleep in the same room as me.” jag skrattade till. Denna gången var jag faktiskt rätt road.

”He's just overprotective. He'll come around.” sa jag och kollade rakt in i de glittrande gröna ögonen.

”You got any siblings?” frågade jag Harry när vi var på väg tillbaka. Jag höll i mina converse i ena handen och hoppade till lite då och då när en sten kom under en utav fötterna.

”An older sister. You?”

”Does Zayn count?” frågade jag och Harry skrattade.

”Like the way he acts, yes.”

”I've always wanted a sister though.” sa jag och kollade fram över vägen som bredde ut sig. Jag tyckte vägen tillbaka var mycket längre än när jag gick på andra hållet. Mörkret hade fallit över oss nu och det var riktigt kallt.

”What happened?” frågade han.

”It's complicated.”

”I think I could keep up.” sa han och rykte på sina axlar. Jag tvekade och kände att han kollade mot mig nu.

”Maybe later.” sa jag bara. ”It's just a depressing story.” sa jag så enkelt jag kunde och fokuserade extra hårt på vart jag inte skulle sätta fötterna.  

+4 Kommentarer till nästa del! ;D

Jag ansökte om ledighet från jobbet och skolan. Det fanns vissa svårigheter att ficka ersättare för mig eftersom Eleanor hade redan bett om ledighet tydligen. Jag lade märke till att jag redan förutsatt att hon skulle komma och jag blev ängslig över att dela på en liten stuga med åtta pers som jag knappt kände.

När dagen väl kom var jag faktiskt riktigt nervös och jag kunde inte riktigt reda ut vad som var nödvändigt att ta med sig under helgen. Men jag tryckte i lite jeans och tröjor men även ett och annat antal shorts och även en bikini. När jag var färdig hade jag precis fått ihop min bag men det var en lättnad över att jag bara behövde en väska. Jag hade redan sagt hejdå till pappa innan han stack på morgonen och åt min frukost lugnt och var utvilad efter min sovmorgon. När jag kollade ut genom fönstret innan jag stack var det soligt så jag tog på mig mina solglasögon och bestämde mig för att gå till adressen istället för att ta tunnelbanan. Det skulle inte ta så lång tid och jag behövde rensa min hjärna lite för att hålla mig lugn hela resan. Jag la undan min skinnjacka hemma och tog en jeansjacka istället som fick ett litet sommarledigt uttryck. Jag hade faktiskt tagit på mig en blommig sommarklänning idag med ett par svarta converse och satt upp mitt hår i en hög tofs.

Efter en tjugo minuters gång genom stan så hade jag äntligen hittat rätt gata och rätt hus. Det var ett lägenhetshus och utanför stod folk och packade i bilarna. Jag såg att Jen redan var där och pratade med Eleanor.

”Hey!” ropade den krulliga killen som jag inte kom ihåg namnet på.

”Hi...” började jag och kände att jag borde kunnat namnet.

”Harry.” hjälpte han mig.

”Right.” sa jag och kände mig lite fånig. Jag satte solglasögonen i håret. ”So where should I put my bag?”

”I'll take that.” sa han lätt och ryckte ifrån mig väskan lätt och slängde in den i en utav bilarna. ”So are you ready for a great weekend then?”

”I guess.” Han lutade sig mot en utav bilarna.

”You could ride in my car.” erbjöd sig Harry och log mot mig.

”Easy tiger.” muttrade Zayn som kom upp bakom honom. ”You're here!” sa han glatt och kramade om mig och pussade mig på kinden.

”Of course.” sa jag och log mot honom. Jen vinkade längre bort och jag kände att jag hade nog oroat mig i onödan. Hon hade verkligen slått på stort och hade en strandklänning på sig och såg nästan ut som en modell i sina stora runda solglasögon och hennes långa brunetta hår vilandes över på ena axeln.

”I really hope you only got one bag. Jen took all the space.” muttrade Zayn.

”You've already started to argue?” frågade jag och började skratta. ”This will be fun. Just like old times.” jag knuffade till honom i sidan och han muttrade något som jag inte kunde höra.

Jag satt i samma bil som Louis, Eleanor, Liam och Harry. Louis körde och Harry klagade ständigt på att han skulle döda hans bil om han inte körde långsammare.

”You are the one to blame. Why do you have to buy a car with more horsepower than a normal human?” suckade Louis som en trött mamma. Han lättade lite på gasen och Eleanor vände sig mot mig.

”So how do you know Zayn?” frågade hon nyfiket.

”We used to be bestfriends when we went in kindergarden.”

”But he's older than you right?”

”Yes, but he had to repeat a year in first grade.” hon nickade långsamt och försökte komma på något att fråga.

”You used?” frågade hon sedan och jag kände att alla öron var riktade mot mig.

”Well, yes. I had to move when I was eight. And after that we didn't meet again. Until this week.”

”Where did you go?” Harry hoppade nu in i samtalet och kollade bak mot oss i baksätet. Han skakade rätt håret och kollade mot mig med sina gröna ögon. Hans ögon var förtrollande och när man kollade in i dom kändes det som man höll på att drunkna.

”Sweden.” sa jag och undrade när jag skulle sluta prata sanning.

”Really?” nu var det Liam som inte kunde hålla sig. ”Then you must have heard of us before?” det var ingen riktig fråga utan snarare ett påstående.

”I do. It's just that I'm not a fan.” jag slutade prata och såg att alla stelnade till. ”No!” utbrast jag. ”Please! Don't take that in the wrong way. I mean,” jag suckade och dom började röra på sig igen. ”I mean,” försökte jag igen. ”I like your music. I'm just not crazy about, you. Did I get it right this time?” den sista frågan var mest ställd till mig.

”So you like our music but are not a fan?” försökte Harry klargöra.

”Exactly.” sa jag och log mot honom. Jag kollade ut genom fönstret och tänkte inte på Liam som fortsatte prata. ”Huh?” sa jag och kollade mot honom.

”Why?”

”Why what?”

”Why aren't you a fan?” sa han igen och jag trodde det var ett skämt men alla kollade intresserat mot mig.

”Do I need to be?” frågade jag osäkert. ”I'm not the type om girl who screams and faints just because I meet someone who is in a boyband. That's just weird.” klar gjorde jag och kände direkt igen att det blev fel. ”Not that I'm saying that your fans are weird. It's just nothing I would do.” rättade jag mig.

”For a moment there I thought I would have to throw you out of this car.” sa Louis komiskt och alla började skratta.

+4 Kommentarer till nästa! :)

Jag satt i timmar och kollade ut genom mitt fönster. Mitt fönster var mot gatan och jag såg folk komma och gå från det lilla fiket på andra sidan gatan. Jag såg gamla blandat med nya bilar som körde antingen för sakta eller för snabbt. Min hjärna fungerade inte som den skulle och jag stängde ner alla frågor som rörde sig uppe i mitt huvud.

Skulle jag berättat? Varför berättade jag inte? När borde jag berätta? För dom borde väll få veta? Jag borde släppt det nu vid detta laget. Varför har jag inte gjort det? Är det jag som är dum? Hur? När? Var? Och Varför?

Allt var som ett enda stort moln i huvudet och den soliga dagen hade gått över till mulet mot kvällen.

När pappa kom hem hade jag inte rört mig ur fläcken och hade samma kläder på mig som innan idag. Jag hade inte insett hur sent det var förrän pappa kommenterade att klockan redan var kvart över tolv.

”Har du ätit?” frågade han medan han bytte om till ett par mjukis byxor och en tröja.

”Nope.”

”Är du hungrig?”

”Nope.” sa jag stumt igen och fokuserade på en yngre kille som cyklade ner för gatan. Pappa kikade in i mitt rum och ställde sig i dörr öppningen med en orolig blick.

”Du vet om att du måste berätta för honom någon gång.” började han.

”Jag måste ingenting.” muttrade jag.

”Jag hörde hans samtal med sina kompisar. Han vet att något är fel. Han kommer att få det ur dig förr eller senare. Zayn vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att du ska avslöja allt. Det visade han prov på idag när du blev ledsen.” jag var bara tyst och kollade ner på mina händer i knäet. ”Han är som din bror. Han har rätt att veta vad du har gått igenom...”

”Mamma sa alltid...” avbröt jag honom och svalde. ”Att jag aldrig skulle ge mig in i något som jag inte kan hantera.” jag blev tyst och bet mig i läppen. ”Jag kan inte hantera denna situationen. Jag låtsas att jag gör det, jag låtsas att allt är okej, jag låtsas att jag lever som en normal människa, jag låtsas till och med att inte vara berörd när någon frågar om min mamma.” jag försökte hitta rätt sorts ord. ”Jag kan låtsas för vem som helst. För jag har gjort det i snart över tio år. Men att komma tillbaka hit trodde jag inte skulle betyda att träffa varken Zayn eller Jenny igen. Och dom är dom enda som jag har svårt att låtsas för. Dom ser rakt igenom mig som om jag vore glas.” Pappa satte sig på huk bredvid mig.

”Då kanske det är dags att sluta låtsas och försöka gå vidare?” sa han tyst. ”Jag älskade din mamma väldigt mycket. Men hon vill att jag ska ta hand om dig och få dig att gå vidare. Det har gått snart tio år och det är dags för dig att börja leva igen.” Han reste sig upp och klappade mig på huvudet. ”Jag ska göra några toasts som nattmat. Vill du ha?” Jag nickade bara och satt kvar tills han ropade till mig att dom var färdiga. Tystnaden lade sig över matbordet och jag tänkte undertiden på vad pappa hade sagt.

”Jag hänger med Zayn till en utav hans kompisars stuga på fredag.” sa jag och pappa höjde roat på ögonbrynen. ”Du sa till mig att jag skulle börja leva.” sa jag enkelt och han började skratta.

Jag somnade efter ett tag och drömde mig bort från denna världen.

”Mum?” hörde jag mig själv säga och jag såg en siluett utskilja sig från dimman som hade lagt sig. Jag hade rätt, hon gled fram mot mig i det rummet som såg ut som en utav mina gamla klassrum i Bradford. Alla var där och satt tysta och stirrade rakt framför sig. De enda som hade vuxit upp var Zayn och Jenny som satt och kollade på mig och mamma. Mamma kom fram och klappade mig på huvudet och jag kände mig så liten. Men det kanske berodde på att jag var en halvmeter kortare än vad jag var i vanliga fall.

”Mum?” upprepade jag och jag kände att jag började bli orolig. Det strålade om henne som om hon var en ängel och jag vände ängsligt min blick mot Jen och Zayn. Såg dom också att hon var ljusare än alla andra. ”Mum, you can't be here.” började jag och hon la handen för munnen.

”It's okay, honey. It's okay.” jag kände att tårarna började åka ner för kinderna.

Jag vaknade upp utav att kippa efter andan och jag kände att tårarna var riktiga. Min hand utforskade min kind som var helt blöt och jag kollade ner på mina blöta fingrar. Jag sträckte mig efter mobilen för att kolla vad klockan var. Väckarklockan skulle börja ringa om en halvtimme och jag såg att jag fått ett sms.

From: Anonymous

Ey! Meet us @ this adress at 11.30am on friday. 12pm the cars will take off. / Zayn

Han hade bifogat en adress längre ner i smset och tydligen var det i centrala London, kanske en kvart ifrån där jag bodde. Det låg i den lite finare delen av London. Jag gnuggade mina trötta ögon och tryckte på svara.

To: Zain Malik

Where the heck is the I in your name, ZAIN!? :O Ofc, I'll be there, Jen will come with too.

Jag hade smsat henne på vägen hem från flygplatsen och hon blev helt galen över att faktiskt få träffa Zayn igen. Inte för att jag riktigt vet om det var för att hon ville banka skiten ur honom eller om hon bara ville gå vidare.

From: Zain Malik

It's loooooooong gone ;) Good, I'll see you there.

To: Zain Malik

You'll always be Zain to me, dork. :3

From: Zain Malik

Mature, Aly ;)

+3 Kommentarer till nästa :)

I know that I've been dreaming of meeting Aly again someday. She was my best friend and she just disappeared. To be honest with you, I'm still pretty mad because she just left me and Jen. One day she was just... Gone. She was like a sister to me and I can not help that I feel pretty protective of her. But now that she stands in front of me, ten years later... It feels like I constantly need to touch her to see if she is real at all. When I recognized Mr. James I couldn't believe my eyes and it felt like a dream for a second. But right now, I must be dreaming.

”You've gotta be kidding me, Al? You're not playing anything anymore?” I said and watched her closely while she was struggling with her words. This right in front of me wasn't Aly, the Aly I have known when we were eight. I thought back at the times when we were at her place and she had all these crazy expensive guitars and pianos because of her mum. Mrs. James worked with music lessons to some of the most amazing musicians in U.K. Which made it pretty mysterious when Mr. James came out of that car as an chauffeur. He gave me that lame excuse about having a hard time with jobs and they had to cut down on the staff. I came back to where I stood right now and my misbelieve of Alys statement of not playing anymore.

“I... Don't.” she started and watching the rest of the lads. They started to feel uncomfortable and it showed. “Sorry, Zayn. I-I-I can't explain.” her hands started to shake and she crossed her arms so it didn't show. “I-I've got to go.” she continued and looked up at me with tears in her eyes. I tried to figure out what was wrong. When we were younger I could read her like an open book, always. That's why we never fought because I knew that she would win, and I could read her when she was really mad at something or someone and I stepped aside to let her shake it of or even try to stop her when she tried to hit someone in the face.

She took something out of her pocket that seemed to be a little piece of paper and a pen and wrote something down. After a while she gave it to me and I took it. It was her phone number and I looked at her and then at the lads who now started to look really uncomfortable.

“Text me if you have any time left to catch up.” she said and smiled that old Aly smile she always did before.

“I will.” I pressed the little piece of paper down my pocked. “But, if you want to. You could come with this weekend.” I started off and looked at Harry for his approval. He nodded very willingly and I watched him and shock my head. “What's wrong with you?” I hissed and he understood my message and glanced over to Liam who tried to not laugh. I turned my attention to Aly again. “We're going to Harrys grandpas cabin this weekend. It will be us and two others, I think.” I looked over to Louis to confirm if Eleanor would come with and he nodded. “It will be fun.” I continued. She looked confused to figure out what to say. “Please, don't say no, Al.” I tried to smile and she sighed.

“I can't.” she started. “Jen and I have plans.”

“Jenny Meester?” I was surprised and Aly nodded. “You kept contact with her?” I tried to swallow and keep calm.

“No,” she shook her head fast. “Not at all. It's a pretty funny story actually. I ran in to her a couple of blocks from where we live right now. And it's really freaking me out that I met you as well only a couple of days after.” she laughed lightly as if it was an intern joke.

“Then take her with you.” I said without thinking. I liked Jen but after a while before I got on X-factor I couldn't stand her. She was constantly on my nerves and always reminded me of Aly and always thought I loved Aly more that I loved her. But she was partly wrong, Aly and Jen wasn't even in the same league. Aly was like a little sister to me. I always felt the need to protect her from all the bad things, even if she was the troublemaker sometimes I always had her back if someone tried to threat her. Jen is almost the opposite, she was my girlfriend for like two or three years but we were so immature and didn't really know what a relationship was so after a while we just grew a part.

“Are you sure?” she was struggling trying to think right and I looked over at Harry again and he nodded just as willingly as before.

“Perv.” I muttered and now Niall, Liam and Louis started to laugh.

“Excuse me?” she said and didn't seem to understand.

“Nothing. Come, It'll be fun. I'll text you the address. We're leaving around twelve pm on friday so I guess you have to take the day off. But I'll promise you it will be so much fun.”

“You've said that already.” now she smiled at me but then it disappeared just as fast as it came.

We hugged once again and she left after talking to her dad a bit. Then it was time for us to get ready for this gala we were attending later tonight. I watched her walk away and I was wondering if I'll ever see her again.

“It's always fun to meet Zayns old friends. Don't you think?” Louis started with a huge smile on his face and his eyes went over us all in the car. I just glared at him in misbelieve. “Harry thought so at least.” Louis continued and my glare went to Harrys face. He flipped his damn hear and I think he started to feel uncomfortable under my murderous glace.

“If you even leave a scratch on her or even touch her. I will kill you.” I said harsh and continued to glare.

“Oh, you've stepped into the wrong territory, Hazza.” Louis continue and poked Harry in his hair with his finger. I gave up on Harry. Everyone in this car knew about Harrys past when it came to his choice of girls. He wanted those who were mature and he always wanted a challenge. As if someone would give him a price afterwards. It got very quiet in the car and I was pleased that Mr. James closed the window between the backseat and the drivers seat. I didn't want to look at him when we had this discussion even though I knew he could hear everything we said.

“Why was she sad, Zayn?” Niall broke the silence and I tried to pretend to be untouched. “We were there, Zayn. You can tell us you know. We saw everything.”

“I don't know why, Niall. I can't answer. But I have a feeling about something must have happened.” I said and started to stare out the window. Something was very wrong.

_________________________________________________________________________________________

+3 Kommentarer till nästa :)

När jag kom fram till flygplatsen blev jag inkörd i en golfbil till privatplans avdelningen och jag såg en svart limousin som stod parkerad längre fram bredvid ett privatplan. Jag gick sista biten och jag önskar att jag hade hunnit byta om till vanliga kläder istället för mina gråa mjukisbyxor och vita linne och en hood ovanpå det. Jag hade även önskat att jag hade fixat till mitt hår och tagit ut flätan jag hade i håret som låg över min axel. Om jag hade varit någon annan person som sett på mig så hade jag verkligen rynkat på näsan. Pappa stod lutad mot bilen med ett par solbrillor på sig och sin uniform.

”Du ser stilig ut.” sa jag och kisade mot solen. Det var lite blåsigt men solen hade kikat fram bland molntäcket nu.

”Man tackar.” sa han och tog emot kuvertet.

”Vad är det för rövhål som låter dig skriva på denna skiten?”

”Så du kunde inte låta bli att läsa?” pappa tryckte två fingrar mot tinningarna och masserade.

”Du bad mig att åka enda till flygplatsen. Klart jag ville veta vad som var så viktigt.” snäste jag åt honom och jag drog bak några hårstrån som kliade mig i pannan. ”Så vad är det för några, snobbar? Miljonärer, egoister, översittare, skitstövlar, kötthuvuden. Eller allt ihop samtidigt.”

”Aly, prata inte ner på mina kunder. They are nice actually.”

”Yeah? And why are you starting to talk english suddenly? I don't get you, dad. You are alway working for some assholes that always treats you like shit.”

”Don't curse please.” han kollade över min axel men jag bara fortsatte på grund utav min egna irritation.

”Okay so who are these, freaks?” jag gav pappa en menade blick och pappa höjde varnande på ögonbrynen. ”That wasn't cursing.” sa jag och höjde försvarande på händerna.

”Aoush!” hörde jag bakom mig. ”Harsh words, Alyson James.” Jag snurrade runt för att se vems mörka röst som visste mitt namn. Jag stod och kollade länge på killen med svart hår och en lugg som spretade rakt upp. Han hade på sig en vit t-shirt och ett par mörka jeans som hade häng så man såg hand calvin clein märkta kalsonger sticka upp. Min hjärna letade febrilt efter foton på denna killen men efter ett tag höjde jag bara på ögonbrynen för att vinna lite tid för att hitta det igenkännliga ansiktet.

”Seriously, Al. You don't remember me?” han lät extremt sårad och min hjärna hade hittat rätt bild. Jag sprang rakt in i hans famn och kramade om honom så hårt jag bara kunde. Han lyfte upp mig från marken och satte sedan ner mig igen.

”Oh, my, god.” mumlade jag mot hans axel och drog in hans doft. Jag kände tårarna välla fram och ner för kinderna. ”I've missed you so much, you have no idea, Zayn.” han tog mitt huvud i sina händer och log mot mig. Han torkade mina tårar som var på kinderna med sina tummar.

”I've missed you like crazy, Al. Don't never ever under any circumstances disappear like that ever again!” han lät som en riktigt arg pappa och sedan skrattade han till och drog in mig i en mjukare kram medan jag försökte stoppa tårarna.

”I look hideous.” sa jag och skrattade till medan jag försökte torka tårarna och kollade ner på min klädsen. ”And I cry like a baby.” jag snörvlade lite och Zayn skrattade till.

”You could at least worn a pair of jeans.” sa han och drog lite på munnen och drog lite i min fläta.

”It's because dad forgot about the damn papers you need.”

”Not us. Our manager.” sa han och rykte på axlarna.

”Us?” frågade jag misstänksamt.

”Yes, One Direction.”

”You, in a...band?” jag pressade fram det sista ordet och han såg riktigt allvarlig ut. Jag började gapskratta och han såg misstroget på mig. ”I had to do your music homework every week for two years, Zayn. Sorry for being critical.” han såg lite surmulen ut. ”I've heard some of your songs though, and you guys are really good.”

”So you've heard about us but not that I'm in the band?” frågade han och höjde ögonbynen. Jag nickade och log mot honom. ”Besides, you don't need to know when Beethoven died.” sa han kaxigt.

”1827.” sa jag snabbt och log mot honom. ”A reflex. See you have damaged me for life.” han skrattade åt min ironi och lade sin arm om mina axlarna och drog mig mot flygplanet.

”I want you to meet the lads.”

”The lads?” frågade jag stressat och fick syn på fyra killar som stod vid foten av trappan upp till planet. De lekte med en fotboll som de kickade runt till varandra.

”Ey, guys!” ropade Zayn och puttade fram mig och jag kände att jag verkligen borde bytt om. Den längsta utav dom med brunett hår och pilotbrillor kände jag igen från någonstans men visste inte vart. Han var den som stoppade bollen och la den under armen och alla vände sig mot mig och Zayn. ”I want you to meet Alison.” jag gav dom en lite obekväm hälsning. ”This is Harry, Louis, Liam and Niall.” han pekade ut killarna efter hand han sa deras namn och alla hälsade samtidigt.

”Now I get it! This is the girl you have in your wallet, bro.” började den blonda som tydligen heter Niall.

”You got a photo of me in your wallet?” frågade jag och vände mig mot Zayn och försökte att inte skratta när jag såg hans min.

”It's the photo of us both when we were at that beach in first grade. Remember?” jag nickade och kollade frestande mot bollen. Jag hade inte spelat fotboll på flera månader, det laget jag spelade med i Sverige var riktigt bra men efter ett tag fick jag sluta för vi hade inte råd att betala års avgiften. Louis såg min blick men tog sedan av sig solglasögonen och kollade noga mot mig. Han kastade bollen till mig utan varning och jag tog emot den utav ren reflex.

”You're the girl who works at Hollister with Eleanor.” började han. ”I thought I've seen you somewhere before!”

”Oh, right, you were that guy who came in yesterday?” han nickade glatt. Jag kastade bollen lite lätt i luften och fångade den sedan på bröstet och sedan kickade den lite. När den kom för långt bort så sträckte jag ut foten och fångade den uppe på foten så den balanserade där. Jag kollade på killen som hette Liam som kollade storögt på mig och jag fick upp bollen igen och nickade den över till honom.

”Okay, so you have change!” utbrast Zayn. ”You guys have to hear her play by the way! She's the most amazing musician I know.” han log stolt och la sin arm runt mig. ”You could play five instruments last time. How many can you play now a days?” frågade han intresserat.

”I don't...” började jag.

”She is like a genius on music.” fortsatte han.

”I don't...” började jag lite högre denna gången. ”...play anything anymore.” försökte jag få fram och han kollade misstroget på mig och jag kollade ner på mina skor. Allt blev tyst och alla kollade på mig. ”I haven't played since...” jag kunde inte säga det jag borde sagt högt och jag kände att dom såg att jag hade svårt att få fram det och Zayn drog mig tätare in till sig. Jag drog slutsatsen att jag inte kunde berätta. ”...Ehh...Since I moved.” ljög jag till slut.

____________________________________________________________________________________________

+3 Kommentarer till nästa inlägg ;)