The Walk of Shame... Jag hade aldrig gått en sådan tidigare, men nu efter att ha kysst Niall som stod bredvid mig, efter att ha erkänt att jag gillar honom och efter att ha varit ute i regnet i tjugo minuter gick jag för första gången med huvudet nerböjt i korridorerna bakom scenen som fortfarande var under konstruktion trots att det var endast en och en halv timme kvar till show. Jag hoppades på att ingen hade kommit till omklädningsrummet än då jag höll hårt i Nialls hand och nästan sprang ner för korridoren.

Till min stora lättnad hade endast Louise kommit dit och höll på att plocka upp verktyg som snart skulle användas på killarna för att skapa kvällens look.

"What has happened to you?" frågade hon då hon fick syn på oss i spegeln innan hon vände sig om. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en hästsvans och hade på sig ett svart linne och slitna jeans.

"It's raining." muttrade jag innan jag tog mig in bland ställningarna av kläder och började leta igenom alternativen som jag kunde sno utan att någon skulle märka något.

"I have a pair of jeans on that rack." Louise pekade mot en utav hängarna längst in i rummet och jag tog mig dit för att hitta ett par tighta mörka jeans och snodde åt mig en t-shirt från Nialls länga med kläder. Den vita t-shirten var alldeles för stor för mig så jag blev tvungen att stoppa in en del i linningen på jeansen.

"Here, use this." sade Niall och räckte fram en tjocktröja. Jag tog tacksamt emot den. Efter regnet frös jag fortfarande och mina skakningar minskade gradvis.

"I need to have a chat with Paul." informerade jag efter att ha granskat mig själv i spegeln. Den tjocka gråa tröjan var alldeles för stor och slutade på mitten av mina lår.

"Why?" frågade Niall nyfiket och jag vände mig mot Louise.

"It'll just take ten minutes, then I'll come back and help you out." sade jag och ignorerade Nialls fråga.

"Oh, it's okay, I think Paul would like to have an assistant for today. Stay with him." sade hon och log. "You." hon pekade på Niall och man kunde se allvaret i hennes blick. "Go and get changed."

Jag vände mig om och log lite mot Niall innan jag gick förbi honom och tog mig ut i korridoren.

"Marnie!" hörde jag bakom mig och jag stannade upp någon sekund för att vända mig om och såg Niall komma mot mig. "Where are you going?"

"Like I said, I need to have a chat with Paul." påpekade jag igen och drog förvirrat ihop ögonbrynen. Hade han blivit döv?

"Why? Can't you stay?" han ryckte oskyldigt på axlarna och jag kunde inte låta bli att le.

"I'll see you after the show." lovade jag och pussade honom på kinden, vilket jag visste skulle få honom ur balans och glömma bort vad han egentligen frågade efter. Niall fick ett litet leende på läpparna som bevisade att min plan fungerade och genast började jag gå snabbt ner för korridoren och in under scenen där jag visste Paul skulle finnas med resten utav sitt team. Snart kom jag fram till en grupp svartklädda män med öronsnäckor som stod och pratade med varandra, det var uppenbart att de inte hörde mig. Jag harklade mig och alla ögon föll ner på mig, jag må vara kortare än dem men jag såg redan svagheterna de hade.

"Paul, can I talk to you? In private."

"Yes, of course." sade Paul och tog ett steg framåt, han visade med handen att vi kunde ta oss ut bakom draperierna vid sidan av scenen där inte speciellt många kunde höra oss då arenan hade redan börjat fyllas.

"Boys." mumlade jag som en hälsning på till de andra innan jag följde med den bredaxlade mannen ut från ridå och ut till den öppna arenan som fortfarande var lite blöt efter regnet. Fans hade börjat inta läktarna och snart vände jag mig mot Paul.

"The boys know." sade jag så snabbt jag bara kunde för att få det ur världen.

"What?" han gjorde en grimas som ett tecken på att han ogillade det han hörde.

"The lads know about me. Everyone but Niall. And I want it that way, at least for now. I don't have any suspicions towards him, I just don't want to mess things up between me and him and I don't think he could take it as good as the others." jag försökte klargöra så bra jag kunde om min plan men nu stirrade Paul endast på mig och försökte puzzla ihop det jag just sagt.

"For how long?" frågade han istället.

"Harry and Louis, a couple of weeks. Liam and Zayn, this morning."

"This wasn't the deal." muttrade han irriterat.

"The situation has changed and I had to make a decision, fast. So I'd like to update you and Louise, about what's going on..."

"We can not tell the management." avbröt Paul mig och jag skakade på huvudet.

"No, that's a risk. If the lads really are in danger, the management are the last ones to know. This stays between me, you, Louise and then Lads, but not Niall."

"Don't you think that's a bit selfish?" frågade han efter ett tag.

"I know it is, but I can't bring myself to tell him. And I should be the one to tell him. So please, just go with it for a little while longer." Jag kollade förhoppningsfullt på Paul ett bra tag som granskade mig noga innan han nickade.

Vi fick aldrig chansen att säga något mer till varandra då han var tvungen att gå iväg för att ta sin position då förbandet precis börjat och jag tog mig in bakom scenen igen.

"Marnie." jag vände mig om för att möta upp Louise som kom gående med killarna i släptåg. De såg redo ut för scenen och svängde vänster för att hämta sina mickar medan Louise gick rakt fram till mig. "You look adorable in Nialls hoodie." jag grimaserade åt hennes kommentar medan vi tog oss ut vid sidan av scenen och kollade på medan förbandet spelade.

"They know." sade jag så lågt jag bara kunde men tillräckligt högt för att överrösta musiken.

"I know, they were whispering all day!" ropade Louise över musiken och jag grimaserade igen, det skulle bara vara en tidsfråga innan någon försäger sig.

"Niall doesn't though!" ropade jag tillbaka och hon nickade precis som om hon redan visste det med.

Under tystnad så såg jag på då killarnas intro intog scenen och publiken började skrika extra mycket. De dök snart upp på scenen och tillsammans med Louise fick jag se första akten utav showen. Precis innan de skulle gå av scenen kom något flygande i luften och träffade Nialls knä mitt under en låt. Man kunde se hans ansikte förvridas i smärta och jag rätade på mig, redo för att dra ner den personen som gjort något men genast drog Louise tag i min axel och tog mig tillbaka.

"You can't do anything here." väste hon och jag kollade argt mot henne.

"He's hurting! Look at him!" jag pekade på den haltande blondinen som var på väg av scenen.

"You can't lose it here." väste hon igen och jag pressade ihop mina käkar och stirrade irriterat på min blonda vän som började se smått rädd ut.

Till hennes lättnad lades snart min uppmärksamhet på min mobil som vibrerade i min jeansficka, medan jag sneglade på Niall försöka ta sig av scenen med hjälp av Liam och Harry. Jag kollade ner på min mobil och kunde se ett tyskt nummer dyka upp på skärmen och jag kände igen numret. Detta samtalet kunde inte komma mer olägligt, jag ville ta mig tillbaka bakom scenen och hjälpa killen som uppenbarligen stulit mitt hjärta men jag var tvungen att svara.

"Yes?" sade jag strax efter jag tryckt på den gröna luren.

"There's someone who's trespassing down at area thirty-two."

"Got it." jag lade på och vände mig mot Louise som såg nyfiken ut. "If anyone asks, I have a family matter to take care of." innan jag fick chansen att börja gå bak mot nödutgången stannade Louise upp mig.

"I don't like that face you're doing. Don't do anything stupid." jag gav henne en hård blick som fick henne att släppa taget om mig och jag vände mig om. Det var dags för mig att lätta på trycket.

Jag tog mig ut bakvägen bland alla bussar och lastbilar som skulle turnera över hela Europa. Tystnaden här ute var bedövande då alla arbetare höll sig inomhus, alla fans som inte kommit in till konserten stod flera meter längre bort och kan kunde höra dem långt borta skrika i väntan på att få se killarna. Under tystnad slöt jag ögonen och fokuserade på det jag kände, jag stod mitt i area trettiotvå. Redo på vad som skulle komma mot mig. Jag kunde höra fotsteg två lastbilar längre bort och jag öppnade mina ögon för att kolla på bussen framför mig. Enkelt tog jag sats och fick fotfäste på det stora hjulet och fönsterkarmen innan jag hävde mig upp på taket utan att föra något större oväsen. Jag satt på huk medan jag lyssnade intensivt på fotstegen som kom allt närmare. Försiktigt kikade jag över kanten för att hoppa till utav rädsla när jag såg förbandet gå in i sin buss, fulla på adrenalin. Irriterat fnös jag till och reste mig upp för att få syn på killen som stod framför mig på samma busstak. Utav ren förvåning fick jag aldrig chansen att reagera förrän han sparkade mig hårt i bröstkorgen och fick mig att flyga bakåt ner för bussens framsida. Jag fick tag i backspegeln i fallet och dämpade dunsen som skulle fått mig att bryta ryggen.

Ingen hade lyckats smyga upp på mig så där innan och det gjorde mig arg. Vem det än var, visste han mina svaga punkter när han kom ner till marken och slog till min vänstra axel som brukar hoppa ur led vid ett visst tryck. Ett plågat gnyende föll från mina läppar innan jag fokuserade med min arm mot mitt bröst att sikta mot hans ansikte och fick in en fullträff med min högra fot mot hans haka. Han föll baklänges och det gav mig chansen att slå hungra gånger hårdare tillbaka när min anfallare skulle ta sig upp på fötter igen. Jag gav honom en knytnäve i magen när han kom tillbaka upp på fötter och han vacklade bakåt med ett stön som fick mig ungefär åldern på honom.

Han var mycket äldre än vad hans fysiska hälsa sade mig. Vilket gjorde mig förvånad, inom några sekunder kände jag ett slag mot mitt huvud och jag tog stöd mot bullen jag några sekunder tidigare, mitt högra öga sved och jag visste redan då att jag inte skulle kunna se på det ögat ett bra tag framöver. Men istället för att slå till igen pressade han upp mig mot bussen så att mina fötter lämnade marken. Han ville inte döda mig inte just ikväll i alla fall. Jag kunde inte se hans ögon men de granskade mig noggrant medan jag försökte öppna mitt igenmurade öga men det gick inte. Argt försökte jag trycka ifrån bussen får att överrumpla honom.

"Venimus ad vos." väste han på latin och jag spärrade upp ögonen i väntan på min död.

Niall's Point Of View

"The medics will take a look at your leg after the show. Can you walk on it if we are holding it together with bandaid?" hörde jag en kille från sjukvårnarna och jag nickade. Det gjorde ont, men jag visste att det var det enda de kunde göra för tillfället, för jag var tvungen att ta mig upp på scenen igen för extra numren.

"Where's Marnie?" frågade jag Paul som stod vid sidan av och granskade det snabba klädbytet. Han ryckte bara på axlarna och jag höjde förvirrat mina ögonbryn. Hon borde vara med honom, jag kollade mig omkring för att se om jag kunde hitta den kurviga tjejen som uppenbarligen har stulit mitt hjärta endast genom att vara sig själv.

"Has anyone seen Marnie?" frågade jag igen men det var alldeles för många som pratade i munnen på varandra för att de skulle höra mig.

"Chill, she can take care of herself." sade Liam och ryckte på axlarna. "You can find her after the show."

Hans ord var menade för att lugna men det fungerade inte, det gjorde mig mer nervös, hon skulle vara här med mig. Hon borde sett mig skada mig och ändå var hon inte här, hon borde vara här och fråga hur det var med mig. Men det var hon inte.

Jag tog mig upp haltande på scenen igen med hoppet om att kunna genomföra showen enda in i slutet. Publiken var helt vild och musiken dånade runt omkring oss men ändå kunde jag inte låta bli att tänka på Marnie, mer än vanligt. Jag kände på mig att något var fel men vad visste jag inte. Det kunde antingen vara något jag inbillade mig eller så var det något med hennes frånvaro som gjorde mig nervös.

"Sit down for a while." viskade Harry mellan refrängerna och jag satte mig på rekvisitan på scenen som såg ut som en skejt park. Stången jag satt på var kall men det gjorde mig bättre till mods där jag satt och sjöng medan jag kände mig mer frånvarande än tidigare. Zayn var tvungen att dra mig upp från min plats då det var dags för fyrverkerierna och vi skulle ta oss ner under scenen igen för sista gången ikväll.

Utan att jag kunde säga något mer tryckte sjukvårdarna ner mig på en brits och började genast bära in mig i deras sjukstuga som vi hade längre bort. De började undersöka mitt ben medan jag trilskades om att jag mådde bra, allt jag ville veta var att Marnie var okej. Hon syntes fortfarande inte till och nu började jag bli rädd för att hon aldrig skulle komma tillbaka. Jag vet inte varför men varje gång hon öppna munnen för att säga något, kändes det som att hon skulle säga hejdå för evigt, som om hon helt plötsligt skulle försvinna.

"Alright, you'll have to do an xray in the next city, in the meantime you'll have to use crutches." jag kunde inte säga nej till det, jag kunde knappt stå på benet och allt jag ville var att träffa Marnie så jag kunde släppa denna fåniga tanke om att något skulle hänt henne. Frustrerat snodde jag åt mig kryckorna som en utav personalen höll ut till mig och reste mig snabbt upp för att leta rätt på Louise igen.

Det tog mig ett tag att hitta henne i kaoset som uppstått bakom scenen. Jag och killarna skulle inte vara kvar här normalt sätt, då arbetarna redan börjat plocka ihop scenen.

"Where's Marnie?" frågade jag när jag fick syn på vår stylist som var omringad utav resten av killarna som genast tystnade när de fick syn på mig. Alla såg oroliga ut och väldigt osäkra på vad de borde svara mig.

"She's having some family issues and will meet us back at the hotel." fick Louise fram till slut och jag nickade långsamt. Det lät resonabelt, men jag ville dit nu. Blickarna killarna gav varandra gjorde mig nervös, det fanns något som alla visste utom jag. Men jag lät dem hållas, det var inte direkt så att jag skulle kunna jaga ifatt dem och tvinga ur dem ett bra svar med ett par kryckor.

"So we're heading back there now to get some sleep before we take off in the morning to Norway." påpekade Liam för att klargöra vår plan inför morgon dagen. Det skulle bli en lång dag i morgon också. Men det skulle bli skönt att få komma tillbaka till en säng och sova.

Under tystnad låg alla och halvsov tillbaka till hotellet, adrenalinet vi haft i kropparna efter att ha gått av scenen rann snabbt ur en och lämnade kvar en trötthet som gjorde hela kroppen bedövad. Tacksamt tog vi emot erbjudandet om att ta oss in bakvägen till hotellet för att slippa undan alla kameror som väntade på oss vid huvudentrén. Vi puttades in i tjänstehissen upp till vår våning som var avspärrad för oss och de närmsta som arbetade med oss.

Istället för att gå raka vägen till mitt och Liams rum tog jag mig till sista rummet, längst ner i korridoren och knackade på dörren till Marnies rum. Hon hade fått ett helt eget rum att använda, vilket kändes lite underligt men samtidigt förståeligt då hon inte riktigt hade kunnat sova med Louise då hon konstant skulle få sällskap av hennes man och barn.

Jag knackade försiktigt på hennes dörr och tystnad följde. Några extra hårda knackningar gjordes på hennes dörr innan jag ropade hennes namn, men ingenting. Hon kanske inte hade kommit tillbaka än. Jag kollade ner på min mobil, halv tolv...

Marnie´s Point of View

Vi kommer för dig... Jag skakade besviket på mitt huvud och ångrade mig genast då en ilande smärta gick ner över min svullna rygg. Att jag inte insett det tidigare, att det var aldrig killarna de var ute efter. Det var för få attacker, för få försök till att döda dem. Om de hade varit målet från första början hade jag löst problemet redan.

En försiktig knackning på dörren kunde höras och jag reste mig försiktigt upp från min plats i sängen som jag inte kunnat röra mig ifrån. När jag hängde i strypgreppet mot bussen hade jag inte en aning om hur han hade kunnat skada mig så brutalt, ingen förutser mina rörelser eller min attackstrategi förutom några få här i världen som jag träffat. Och alla dem var antingen döda eller bakom lås och bom. Men jag hade visst fel, jag hade mött min överman och jag var inte riktigt säker på om jag var redo för att möta honom igen. Jag hade bankat med mina knytnävar på bussen jag hängde mot och dem inuti hade hoppat ur för att se vad som pågick. Den maskerade mannen hade genast släppt taget och försvunnit lika snabbt som han kommit. Jag föll ner på marken med en dov duns innan jag kravlade med den lilla kraften jag hade kvar under bussen och försvann precis innan ett par killar rundade bussen.

Försiktigt haltade jag fram till dörren till mitt rum och kollade med mitt enda friska öga vem som stod på andra sidan dörren... Niall. Två hårda knackningar uppstod igen och hans irländska betoning på mitt namn hördes. Han kunde aldrig få se mig såhär. Jag skulle aldrig kunna förklara vad som hänt mig utan att väcka misstankar och han skulle få reda på vilket monster jag egentligen var.

Jag lät min panna luta mot dörren medan jag slöt mitt enda fungerande öga och lyssnade på hans andetag. Känslan av saknad fyllde mig då jag inget annat än ville ha en kram. För första gången i hela mitt liv, längtade jag efter en kram, kanske till och med en kyss. För första gången någonsin så skämdes jag för vad jag var och vad jag gör. Den genompressande känslan av skuld gick igenom min kropp och jag tog upp min mobil för att trycka upp Cades telefon nummer.

"What's up, girl!?" hörde jag på andra sidan efter ett antal signaler. Jag kunde inte låta bli att le... Jag saknade honom.

"Are you at the office?" frågade jag lågt och han stannade upp ett tag innan han svarade.

"No, I'm at home. Why?"

"Good, is the safehouse in Area thirty-two sixty-seven still open?"

"No? We shut that one down, years ago. You know that."

"Right, open it up for me, without anyone knowing." beordrade jag.

"What? Why, Marnie? What's going on?"

"I'm in deep trouble. They aren't after the band, they are after me. And all this time, I've been putting these innocent people in danger. I need to get undercover fast."

"What..." Det lät inte som en fråga utan som att han försökte greppa taget om vad jag just sagt. "Marnie... You'll have to speak to your father." sade han efter ett tag.

"Father can't know about this. Promise me that. He's still out of the country and is not available for the next couple of days. Just open the safehouse without telling anyone."

"I can't do that right now." envisades Cade och jag kunde höra nervositeten i hans röst. "There's some complications in that department."

"How long?" frågade jag istället och satte mig försiktigt på sängen och grimaserade, jag hade ont i min svanskota.

"A couple of days... I can get you down there in let's say five days. Will that do?"

"Five days, not a day longer." beordrade jag. "Thanks, Cade."

"Anything for you, sis. So how's Germany?"

"It's nothing special. How's the office?"

"Hectic. I'll come back to you in a couple of days then with tickets and keys."

"Okay."

"Take care." han lät orolig och jag kunde inte låta bli att le.

"Good, I'll talk to you later." jag lade på och reste mig långsamt igen för att ta mig fram till spegeln. Försiktigt granskade jag mitt igenmurade öga som började skifta färg från rött till djuplila. Försiktigt höjde jag min tröja och granskade mina blåslagna revben som jag kände var ömma men de var inte brutna. Till min lättnad hade jag sluppit bryta något och jag skulle bli tvungen att linda ihop mitt ben men annars var det is som gällde. Jag hade tidigare beställt upp en ishink till rummet och tog tacksamt emot den några timmar tidigare.

En ny knackning hördes på min dörr och jag bet ihop mina käkar hårt medan jag försiktigt tog mig fram till dörren. Till min lättnad var det inte Niall denna gången och jag öppnade dörren försiktigt medan Harry och Louis tog sig in i rummet utan att kolla på mig.

"What's up? You left the concert early." påpekade Louis med ryggen mot mig och jag stängde dörren långsamt.

"Yeah, I had some things to do." muttrade jag lågt innan jag vände mig om och haltade efter de två killarna som slängt sig i soffgruppen. Louis var den första som vände sig om för att kolla på mig och tappa hakan.

"Bloody hell!" utbrast han när han fick syn på mitt skadade ansikte.

"What?" frågade Harry förvirrat innan han vände på huvudet mot mitt håll så att lockarna flög åt alla håll. "What the fuck happened to you?!" utbrast han så fort han lade sina gröna ögon på mig. Normalt sätt hade jag skrattat åt hans ansiktsuttryck, men jag lät bara ett litet luftigt skratt lämna mina lungor utan att göra någon större skada på mina revben.

Jag lät tystnaden falla över oss innan jag öppna munnen igen för att fråga det jag hoppades ett positivt svar på.

"Do you think Lou can fix me up?" 

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

"How's it going?" frågade jag så fort jag tog mig in i kontrollrummet, på andra sidan det stora fönstret satt en agent mitt emot Niall som såg skräckslagen ut. Jag kunde inte bry mig mindre om hur han mådde, om han var min biljett här ifrån så skulle jag gå in där själv och pressa orden ur honom.

"Not so great, are you really sure you've got the right guy? He's cracking up like a baby." påpekade den unga killen i glasögon vid kontrollbordet som satte igång ljudet så vi kunde höra vad som pågick där inne. Han var den enda som befann sig i detta rummet och jag tror han blev lite nervös när han såg mitt humör.

"Do you like your bandmates?" hörde jag på andra sidan glaset och granskade den blonda killen intensivt medan jag lade mina armar i kors över bröstet.

"Of course, they are my brothers." förklarade Niall ynkligt och fortsatte bita på sina naglar.

"Do you fight?"

"What kind of question is that? Of course, brothers fight, and maybe we throw a punch or two, but we always make up."

Jag gav ifrån mig ett hum och lutade mitt huvud på sned.

"What?" hörde jag från nörden som nu stod upp bredvid mig.

"I remember the first time I hit someone." mumlade jag lågt och jag hörde ett lågt skratt från nörden bredvid mig. Jag spände mina ögon i honom, han höjde oskyldigt på händerna innan jag vände tillbaka blicken mot Niall.

"I wonder what the poor bastard did to little Marnie..." det var så tydligt att han försökte få fram information.

"I was eight and he told me he liked me." muttrade jag irriterat medan jag började inse att den inkapabla agenten på andra sidan inte skulle komma någonstans. Han frågade fel frågor! "I'm going in there." fräste jag irriterat till men när jag tog mina första steg mot dörren gick killen ivägen för mig.

"You can't do that. It'll blow your cover."

"I don't care. He won't hurt anyone ever again after I've cut his balls off."

"I think it should be best if you'd step away from the situation." han såg riktigt rädd ut nu och han borde vara det också. Om jag haft något bättre än min pistol på mig, som mina knivar, hade jag gjort ett fint motiv på hans sköra och vita hy.

"Fine. Tape it and I'll be at the gym." morrade jag fram mellan mina sammanpressade tänder.

"Erhm... Miss, I mean agent Marnie, we don't have a gym at this facility. There is a gym down the street though. We could clear it for you." jag stirrade på honom ett tag innan jag tog ett djupt andetag.

"Do it." kvävde jag fram innan jag rundade killen och drog upp dörren av ren vrede. Jag kunde inte vänta tills jag skulle få slå på något.

"Again!" röt jag och tryckte in munskyddet i min mun och torkade bort svetten med min arm innan jag granskade den stora vakten som försökte ta sig upp på benen igen efter jag gett honom en knock out. Jag spottade ut mitt munskydd och kollade över axeln. Jag hade fortfarande två vakter kvar som inte blivit skadade än.

Efter jag lämnat kontoret ringde jag Paul för att han skulle ge över sina vakter för lite träning. Vad jag inte trdde var att de skulle vara så dålig på att försvara sig själva. Inte konstigt att killarna lever i en farozon.

"Next!" ropade jag istället och stoppade in munskyddet igen innan jag rörde lite på mina fingrar för att känna inbundna händer vakna till liv igen. Vakterna byttes ut och jag knyckte till lite med nacken och började hoppa på stället för att komma igång igen.

"Gard up!" ropade en utav de skadade från sidan och jag höjde garden innan jag snabbt gick till attack. Jag rörde mig snabbt på fötterna och duckade undan slagen som egentligen skulle träffat mig om jag inte var mindre och snabbare än vad han var. Medan vakten famlade som om han var i blind lekte jag runt honom innan jag började tröttna och fångade tag i hans arm som sträcktes ut i ett nytt försök till att slå till mig. Jag vred runt armen och drog bakåt så han gjorde en framåt volt och landade på rygg med ett högt stön. Enkelt tryckte jag ner en knäskål i bröstet på honom och var beredd på min tolfte knock out, men lät min hand sväva ovanför hans huvud som ett tecken på att jag vunnit och släppte den stackars mannen som fortfarande väntade på sitt öde. Stelt reste han sig upp och tog sig för sin rygg medan han vacklade ur ringen.

"Next!" skrek jag och vände mig om, jag hade inte insett att vi fått sällskap och vakterna som såg ut som döda fåglar hade nu rätat på sig och lekte matcho framför våran publik som bestod utav två skräckslagna killar och två som stod och granskade mig imponerat.

"Have you tried out Paul yet?" frågade Louis nyfiket innan han började gå fram till rinken. Jag spottade ut mitt munskydd som jag tryckte ner i mina shorts ena ficka innan jag började linda upp min vänstra hand.

"No, he had to keep an eye on you." sade jag hårt och började gå mot rinkens kant och klev ur den fyrkantiga scenen. "What are you doing here?"

"They had some questions. We told them it was a bad time but they insisted." tog Harry över nu och jag nickade långsamt. Min vänstra hand var fri när jag kom fram till bänken med min vattenflaska på. Jag tog några klunkar innan jag satte mig ner och granskade Zayn och Liam som såg rädda ut men samtidigt imponerade. Medan de samlade sig började jag linda upp min högra hand.

"You are doing this for a living?" fick Zayn fram till slut och hans hand gick igenom hans svarta hår.

"Boxing? No, I just needed some time to think." förklarade jag.

"I mean, beat people up." förtydligade han.

"We could call it that, yes." sade jag, det var en alldeles för snäll förklaring för det jag gjorde, men ville inte skrämma dem mer.

"I guess, the questioning went bad?" försökte Harry och jag visste att han var nyfiken.

"What gave that away?" frågade jag sarkastiskt och han flinade. "You've got the emotional intelligence of a fifth teen year old, seriously." muttrade jag och Zayn brast i skratt. Tydligen hade min sarkasm lättat upp stämningen en aning.

"If you were looking for Niall, he's probably back at the hotel by now." påpekade jag och tryckte ner bandagen i träningsväskan jag fått tag i på kontoret.

"We know, it's about Niall..." Liam tonade ut efter ett tag och jag följde hans blick mot säkerhetsvakterna som stod och väntade, osäkra på vad de borde göra. Det var tydligt att de blivit tagna på sängen då de insåg att en hälften så lång tjej slängde dem väldigt enkelt ut över kanten på den upphöjda plattformen.

"You may leave." beordrade jag med en vass röst och de såg nästan skyldiga ut då de sänkte blicken och började utrymma lokalen. "What about Niall?" frågade jag till slut efter en tung suck och jag vände ryggen mot dem då jag stängde igen min väska och hängde remmen över axeln innan jag mötte deras blickar igen.

"We can't keep this from him." erkände Liam till slut.

"Okay." sade jag med en spänd röst. Jag visste att om Niall fick reda på det var jag körd, jag skulle personligen byta uppdrag. Om de var seriösa med att inte kunna hålla tyst, så skulle jag avgå utan att säga något vidare.

"Okay?" utbrast Harry och ställde sig nu i vägen för mig då jag tänkte börja gå mot tjejernas omklädningsrum.

"If that's what Liam and Zayn think is right, then they should do it. I'm not going to interfere, but be prepared to say goodbye. I'm serious, the more you know the worse this gets. I'm all keen on trying to keep this on the down low, about you knowing. But all five of you..." jag stannade upp då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. På något dumt sätt kändes det skönt att de inte visste, jag var normal. Jag var en tråkig stylist med dålig attityd, Niall var en del utav min vanliga vardag. Om han skulle få reda på detta så skulle även han se mig annorlunda. Och jag visste inte om det var något jag ville... Det var den mest själviska tanken jag haft någonsin.

Istället för att fortsätta prata gick jag runt Harry och fortsatte gå mot omklädningsrummet, jag kunde höra hur de började följa efter och jag vände mig om, så fort jag mötte dem med blicken stannade de upp. Jag ville inte bli förföljd, den enda dum nog att inte se varningen var den kulliga killen som envist gick efter som en ledsen hundvalp.

"This is the ladies, Harry." muttrade jag irriterat då jag satt ner väskan på en bänk bland alla de blå skåpen.

"Let's talk."

"Well, I don't want to talk... Turn around." beordrade jag istället och han gjorde som jag sade. Snabbt drog jag av mig de svettiga kläderna som ersattes med en handduk.

"You like him." började Harry medan han hade ryggen mot mig. Jag hade en känsla av att han ville vända sig om men var nog lite för rädd för att göra det tricket mot mig. Utan att verkligen svara så verkade det som att han fått sitt svar ändå.

Jag började gå mot duscharna och Harry stannade precis utanför draperiet till duschen jag stod i.

"So you don't want him to know the real you? Or what's the deal?" försökte han igen.

"He's the only one that acts normal around me." förklarade jag.

"I'm acting normal." påpekade Harry efter ett tag.

"No, you're too afraid that I'll kick your arse." sade jag enkelt och satte igång vattnet. Jag ändrade temperaturen lite innan jag lät hela mig blötas ner.

"I'm here, aren't I?" han började irritera mig nu.

"I can still kick your arse, don't get mislead by the lack of clothing." snäste jag irriterat och jag visste att hans lilla killhjärna skulle misstolka det.

"But let's not talk about me. You like him because he acts normal, what more?"

"With him I'm just Marnie. And at that point I don't need to be an agent, or anything else than just me. And I like the way he looks at me, he doesn't know what I've done in the past. To him I'm not a killingmachine. I just want to be normal with him."

Tystnaden föll över duschrummet och under tystnad fick jag duscha av allt svett innan jag stängde av duschen och virade in mig i min handduk igen. När jag öppnade draperiet stod Harry fortfarande kvar och såg fundersam ut.

"I'll see what I can do." erkände han till slut och rätade på sig. "And for the record, I am a pretty nice friend." jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn.

"Well, hello self-centered." muttrade jag, men jag kunde inte låta bli att erkänna att han var en riktigt bra kompis. Synd att det snart skulle ta slut.

När jag kom ut från omklädningsrummet stod alla killar och väntade på mig. Mitt blöta hår var uppsatt i en hög hästsvans då jag inte skulle hinna att torka det tillräckligt. Jag hade tryckt ner min kavaj i väskan och gick endast i min vita skjorta och svarta jeans. Man kunde nästan ta på tystnaden ut i bilen och jag fick sitta i mitten utav baksätet mellan Louis och Liam.

"We're not telling him." sade Liam lågmält till slut och jag lät bli att kolla på honom, men ett lugn kom över mig och jag kunde slappna av.

"Thanks." mumlade jag tillbaka.

"So now that's cleared up, how's the case going?" frågade Louis nyfiket och jag slöt mina ögon för några sekunder och lutade mitt huvud tillbaka lite innan jag svarade.

"There's something I'm missing." muttrade jag trött. Jag hade fortfarande inte fått tag på någon som helst nödvändig ledtråd, jag kunde känna på mig att något stort skulle hända. Men det oroade mig att jag inte visste när och vart.

"Have you gone through everything properly?" jag stirrade irriterat på Liam och han höjde oskyldigt på sina ögonbryn.

"Don't poke the bear." varnade Louis honom och denna gången var det hans tur att få en irriterad blick.

"Only trying to help."

"Yes, I've gone through everything. More than once and there are something that's not right. If you guys were targeted for some bigger threats, then there would be a lot more blood flowing right now. But nothing! Not even a drop!"

"There's always those you killed in the garage." påpekade Harry och log lite besvärat bak i backspegeln innan hans ögon fokuserade på vägen igen.

"Funny." snäste jag irriterat till.

"You killed someone in a parking garage?" frågade Zayn nu med förvåning i hans röst.

"Not one, two!” påpekade Louis upprymt.

"Two!?” utbrast Liam nu som stirrade stressat på mig.

"Oh, and that one who tried to rob Niall and Maja." påminde Louis mig.

"They were about to get robbed!?" Liam såg ut att hålla på att svimma.

"Oh, my god, how much did you lads tell them really?!" jag vart tvungen att höja min röst nu när kaoset hade uppstått i bilen. "And no, it was a freeloader, he was harmless apart from his smell."

"Oh my god, it's like being in the same car as the freaking terminator!" skrek Liam av ren irritation.

"And you guys wonder why she doesn't want Niall to know!" skrek Harry ännu högre och allt tystnade. Jag försökte allt vad jag kunde att inte be Louis öppna bildörren så jag kunde hoppa ut nu när vi ändå var på en trafikerad gata.

Resten utav bilresan gick under tystnad, jag vägrade säga något mer då jag redan avslöjat för mycket som det var. Jag tänkte inte berätta vad som hände på förhöret och jag tänkte inte heller be dem om hjälp när det kommer till Niall. Det skulle jag få ta hand om själv.

När vi kom fram till hotellets ingång var det fyllt med fans och genast insåg jag att jag hade mycket hellre tagit en egen bil och gått in på baksidan istället.

"I'll come around and get you." erbjöd sig Harry från förarsätet när resten utav killarna tagit sig ut med hjälp utav ett par säkerhetsvakter som hotellet hyrt in. Ytterligare en svart klädd man hjälpte Harry ut som snart kom runt och öppnade dörren igen. Min fastfrusna kropp var tvungen att dras ut genom dörren och in i famnen på min lockiga vän som verkade vara väldigt lugn över denna situationen. Skrikande fans kunde höras och ett antal händer drog tag i min skjorta innan vi väl kom in. Jag höll fortfarande ett hårt tag i Harrys tjocktröja och var inte riktigt säker på om jag kunde släppa även om jag ville.

"You could let go now, Marr." mumlade Harry nu och jag var tvungen att räta på min kropp en aning för att kunna se den finna lobbyn vi faktiskt befann oss i nu. Långsamt släppte jag taget om hans t-shirt.

"Thanks." mumlade jag lågt medan jag kollade mig omkring. Ett antal soffgrupper fanns utplacerade här och var men hade ett tema av guld. Receptionen var rakt in precis framför glashissarna som innehöll några gäster som var på väg upp till sina rum. När jag kollade upp i taket kunde jag se våningarna sträckas ut minst femton våningar upp.

"You could have taken the backdoor." jag ryckte till utav den irriterade rösten och fick syn på Niall som satt i en utav sofforna med en keps på huvudet och satt och fingrade på sin mobil.

"I know, that was stupid of me." konstaterade Harry som lät hans armar falla ner till hans sidor. Hans röst innehöll ånger och det var tydligt att han menade det han sade.

"Where have you guys been?" frågade Niall irriterat nu och jag kunde se på dem alla att de inte hade några undanflykter till hands.

"They picked me up at the airport." sade jag lugnt.

"Why is your hair wet, and why do you only have that on? It's not that warm outside." tack så mycket för upplysningen, kapten uppenbar. Jag blängde ett tag på den blonda killen som nu reste sig upp för att möta oss.

"It was raining in London and my jacket got soaked in the process so I had to take it off and put up my hair." sade jag så detaljerat som möjligt. Alla nickade instämmande och innan Niall fick chansen att fråga något mer började alla bege sig till hissen. Jag gav honom ett litet leende då vi följde efter de andra.

"You know, when you lie your left eye starts twitching." mumlade den blonda killen bredvid mig och vi stannade upp och väntade på hissen tillsammans med de fyra andra killarna.

"No, it's not." jag stirrade frustrerat på killen som så tydligt såg rakt igenom mig.

"It happened again." påpekade han smått roat och jag pressade ihop mina käkar. Det var inte riktigt dags att snäsa något irriterande, jag orkade inte vara arg längre.

"Would you like to go down to the football field after we've freshened up a bit?" frågade jag istället och nu var den Nialls tur att stirra på mig.

"You don't like football..." började han avvaktande och jag ryckte på axlarna.

"Thought I'd give it a try. It's like three hours til soundcheck so..."

"I'd love to." jag suckade tyst ut då hans blick gick mot den öppna hiss dörren och jag sneglade mot Liam som log mot mig. Genast kollade jag ner i marken, detta var så långt ifrån min komfort zon som det bara gick.

"I'm really glad we're doing this." sade jag medan vi tog oss ut från hotellets bakdörr och satte oss i bilen som väntade.

"Yes, me too." mumlade Niall som fortfarande inte riktigt var sig själv. Jag ville fråga honom vad han höll tillbaka men jag lät bli, det var inte rätt tid.

Under tystnad åkte vi de fem korta minuterna till fotbollsplanen som var undanskymd bakom en skogsdunge. Det var rätt passande då inga bilar eller några som var ute och går skulle kunna gå förbi och se oss om de inte hade tänkt spela på planen.

Niall fortsatte med att vara frånvarande medan han fångade upp bollarna som jag halvt missade varje gång jag försökte sparka till dem. Försiktigt skickade han tillbaka dem till mig och jag stannade upp dem så gott jag kunde med mina fötter.

"Just focus." muttrade han och jag kollade oförstående på honom. "On the ball. You gave me all about this crap about knowing your surrounding, use that." jag rynkade pannan, gick detta ut över mig? Hur kunde han veta att det var mig han borde vara sur på? Detta var läskigt, som att leva i ett parallellt universum, han borde inte veta att jag var den som gjort honom på dåligt humör, men på något sätt så verkar det som att han visste. Vilket gjorde mig lite frustrerad, så istället för att ge honom en spydig kommentar fokuserade jag på bollen som låg framför mig. Jag tog satts och fick in en fullträff.

Glatt såg jag på då bollen for i väg med en hög hastighet, den blev inte speciellt hög och inom några sekunder såg jag på då bollen kolliderade med Niall nedre parti. Den blonda killen som inte visat några känslor på hela tiden vek sig dubbelt utav smärta och ett högt stön kunde höras längre bort. Utav ren chock och skräck sprang jag fram till den liggande killen.

"I- I am so so sorry, Niall!" utbrast jag och satte mig ner på knä i gräset bredvid honom. Han skakade och för en sekund trodde jag att han grät men när han rullade över på rygg kunde jag se att han skrattade.

"You missed." fick han fram genom skrattattacken och jag stirrade irriterat på honom.

"That's so not funny!" jag for upp på mina fötter igen och stirrade ner på killen som nu grät utav skratt. "I thought I crushed your balls!" just då kände jag en hand ta tag i mitt knäveck vilket fick mig att komma ur balans och jag trillade ner på gräset igen bredvid Niall. Hans blå ögon granskade mig roat ett tag efter han slutat skratta.

"Did you just say balls?" frågade han roat med skrattet i halsen och jag slog lätt till honom på hans hoodie klädda bröst innan jag lade mig ner på rygg bredvid honom.

"So you're not telling me what's going on with you?" frågade jag till slut, trots jag redan visste svaret på den frågan.

"I can't." mumlade han lågt och jag svalde hårt. Skuldkänslor. Jag visste att han inte kunde säga vad som verkligen pågick i det rummet, tystnadsplikt kallades det. Och jag kunde se på honom att det åt upp honom inifrån. Jag ville berätta allt, men jag lät bli.

"I'm really bad at this game, aren't I?" försökte jag igen och denna gången mötte han upp min blick, vi låg under tystnad ett tag innan ett leende dök upp på hans läppar.

"I wasn't going to say anything, but yeah."

"Thanks." sade jag sarkastiskt och skrattade lågt till innan jag höjde handen och drog bort några blonda slingor som slitit sig från resten. Niall slöt sina ögon och suckade tungt ut.

"Don't stop." mumlade han lågt och jag lät mina fingrar leka med hans hår. "Why did you want to do this anyway? I thought you didn't like me after our time in the storageroom."

"Is that what I send out? Then I am officially worried about my serious lack of social skills." muttrade jag irriterat och jag lät min hand falla ner mellan oss, våra ögon möttes igen.

"I like you, and that scares me, because I shouldn't have any feelings at all..."

"Everybody has feelings." avbröt han och jag grimaserade utav hans påstående.

"Not me, I don't do feelings." påpekade jag sakligt innan jag kollade upp i himmeln igen. Det hade börjat mulna på och jag var rätt säker på att det skulle börja vilken sekund som helst.

"Then you're not human." envisades Niall och jag skakade bara trött på huvudet.

"Like I said, I'm not good with feelings, because I usually don't need to use them."

"Why?"

Jag lät den frågan bara hänga i luften, jag kunde inte förklara det även om jag väldigt gärna ville.

"I see." sade Niall efter ett tag. "But you like me?"

"Yes." mumlade jag fram och kände att det började hetta om kinderna. Jag gillade inte den sårbara stadiet jag befann mig i just nu, men jag lät det förbli så, det fanns en anledning till att jag låg här på gräset med den sötaste killen jag någonsin sett... För att jag gillar honom. Mycket. Jag var bara tvungen att inse det själv.

"Well, I like you a lot." erkände han enkelt och jag vände på huvudet igen och spände ögonen i honom.

"Why?"

Nu var det hans fråga att låta den frågan hänga ett tag i luften men jag insåg snart att han faktiskt tänkte svara på den.

"You're kind, and there's something about you that draws me in. I don't know what, but I feel like we connect."

Aj. Det sved till. Han hade ingen aning om vem han höll på att falla för och detta med skuldkänslor var inte bekvämt. Jag var inte van vid att bry mig om en annan person, speciellt inte om någon på detta sättet.

"I'm not good for..."

"Me." avbröt han igen. "I know, you've said that. And I'll take my chances."

"Never ever, play poker." påpekade jag smått roat, han kanske kunde se att jag ljög men han kunde inte se vad jag egentligen tänkte. Det var helt upp till mig fortfarande att se till så att mitt agent-jag inte kommer upp till ytan i närheten utav honom.

En regndroppe avbröt mina tankar och jag kollade upp i himmeln då regn började falla ner på oss.

Jag satte mig upp och kollade ner på killen som fortfarande såg fundersam ut.

"I'm really good at poker." påpekade han efter ett tag och jag reste på mig efter en tung suck. Jag sträckte ut en hand för att hjälpa honom upp.

"Sure you are." ljög jag, det var så tydligt att han var sämst på det kortspelet. Men utan att lyssna på mig tog han sig i akt att börja förklara på varför just han var bäst på poker. Om jag inte visste bättre kändes det som att han försökte imponera på mig. Vilket givetvis var på fel sätt om han nu försökte det.

Snart tog han min hand och drog sig upp på fötter igen.

"Come on, pokerface." mumlade jag lågt och började plocka ihop bollarna vi lånat utav fotbollsklubben längre bort. Jag tryckte ner dem i nätet och slängde över säcken till Niall. Som fortfarande hade en väldigt intensiv diskussion för döva öron. Snart gav jag upp och stannade upp och granskade den blonda killen ett tag. Jag granskade hans läppar ett tag som fortfarande rörde sig och jag funderade på om jag verkligen vågar det jag hade i tankarna.

Långsamt gick jag mot honom och stannade några centimeter ifrån, jag var tvungen att luta bak huvudet en aning för att kunna se hans ansikte.

"Just shut up." mumlade jag trött innan jag ställde mig på tå och lät våra läppar mötas. Denna gången höll jag inte tillbaka, utan lät alla mina känslor välla fram. Jag kunde höra en dov duns av säcken med bollarna i och snart kände jag Nialls varma händer innan för min öppna jacka och drog min kropp närmare sin. En gnista som länge funnits där började brinna i stora lågor och det kyliga regnet störde mig inte längre. Niall höll mig varm. Jag förstod aldrig begreppet fjärilar i magen för nu kändes min mage som ett getingbo utav ren elektricitet.

Mina fingrar trasslades in i hans hår och han lutade sitt huvud åt sidan för att fördjupa kyssen ytterligare. Hans läppar rörde sig mot mina och det enda jag kunde känna var honom, allt annat runt omkring existerade inte längre.

Min puls ökade och när våra läppar särades kände jag att mina andetag var tyngre än innan. Jag öppnade mina ögon för att mötas utav två nu marin blå ögon.

"Woah." mumlade han lågt och jag kunde inte låta bli att le innan jag satte ner mina hälar i gräset igen och återgick till min normala längd. Regnet gjorde sig åter igen påmind och nu kunde jag känna att mitt hår som tidigare varit torrt efter en lång tid under fönen hade blivit blött igen.

"Great." muttrade jag lågt.

"What?"

"We're soaking wet, and we have to get to the arena right away." gnällde jag och Niall gav ifrån sig ett roat skratt.

"You look just as beautiful. Don't worry, I'm sure there's some clothes you could borrow at the arena." han plockade upp nätsäcken igen och slängde den över axeln innan han tog min hand och började dra mig mot klubbhuset.

"You are so hooked on me." påpekade han roat och jag höjde frustrerat på ögonbrynen. Niall sneglade ner roat på mig.

"I'm so not hooked on anything." just när jag sade det klistrades ett brett leende på hans läppar och han nickade ner mot mig.

"Your eye." påpekade han och jag drog upp en hand och täckte mitt öga som så tydligt gjorde det som han påpekat tidigare.

"Damn it." muttrade jag, ett lågt skratt kunde höras bredvid mig.

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

Trött vaknade jag upp vid fem på morgonen, Harry låg helt utslagen med ryggen mot mig och inom en timme skulle vi behöva vara i bilen på väg ut till flygplatsen. Jag försökte skaka liv i den trötta killen bredvid mig innan jag tog mig upp och bytte till ett par ljusa jeans och marinblå tight t-shirt. Men kvicka steg tog jag mig ner i köket och tog på mig uppdraget att göra frukost till oss båda innan jag tog mig upp igen på översta våningen för att se så att Harry hade tagit sig upp.

Han stod i badrummet då jag kom in i sovrummet.

"Could you bring me my jeans on the couch?" hörde jag hans trötta stämma och jag kollade runt ett tag innan jag hittade de tighta svarta jeansen. Snabbt drog jag åt mig dem utan att tänka och det föll ut en vit lapp ur ena fickan. Snabbt tog jag upp den och granskade den ett tag innan jag insåg vad det faktiskt var.

"You're soon to be dead, walk away from the group if you want to live."

Genast kastade jag in jeansen i badrummet utan att kolla efter om Harry var där för att fånga upp dem innan jag försiktigt höll i kanten på lappen och sprang ner till mina väskor som fortfarande stod uppradade i hallen. I yttre facket hittade jag en servett som jag svepte in lappen i och tryckte ner den i min jackficka. Jag visste vad jag skulle behöva göra, ändra planerna.

"Harry!?" ropade jag upp mot trappan och högst upp dök det upp ett huvud över glas räcket. "I will have to stay in London for a bit longer I'm afraid. Something came up down at the office."

"Will you be able to catch the flight?" ropade han ner och hängde längre ut så jag kunde nu se att han var fortfarande inte fullt klädd.

"No, I'll have to catch the next one." jag kände att min nacke började göra ont och kollade istället ner på mitt bagage som jag skulle bli tvungen att ta med mig till kontoret. "Don't fall down from there, I've made breakfast to you and your passport is on the table in the living room. And for the love of god Harry, don't be late!" ropade jag efter mig då jag slängde väskorna över mina axlar.

"Yes, ma'm!" hörde jag bakom mig innan jag stängde ytterdörren efter mig. Jag skakade trött på huvudet, killar.

Ute var det kallt och solen stod lågt på himmeln men kunde ge mig lite ljus fram till bilen i alla fall som stod utanför Harrys garageuppfart. Jag slängde in väskorna i bilen och satte mig bakom ratten så fort jag kunde innan jag startade bilen och började köra ner för gatan lite för snabbt för att det skulle vara lagligt. Men jag skulle behöva göra detta snabbt, för om denna lappen skulle ge mig en ledtråd till vem som hotade killarna så blev mitt uppdrag hundra gånger enklare.

Jag blev tvungen att slänga iväg ett snabbt samtal till Paul som skulle kalla in extra hjälp då jag inte kunde vara där vid landning och ett helt nytt set utav galna fans skulle överrumpla dem.

Kontoret var tyst och dovt upplyst då jag kom ut från hissen. Några få agenter satt vid sina skrivbord och knappade för fullt på datorerna i ett hopp om att snart få komma hem och sova. Utan att säga hej till någon tog jag mig in i laborations avdelningen och låste in mig i rum nummer fem tillsammans med min lapp. Det såg ut som ett sjukhus i denna delen av byggnaden men så fort man kom in i laborations rummen så fanns det så mycket teknik intryckt i ett och samma rum att det var lite överrumplande.

Jag tog mig fram till skannern och lade försiktigt ner lappen på den mörka plattan innan jag stängde den igen och lät lappen skannas in i datorn. Snart dök den upp på datorskärmen som låg på standby och jag började förstora den ytterligare innan jag lät skannen gå över den igen. Denna gången sökte den av efter fingeravtryck och till min lättnad hade den som skrivit detta varit oförsiktig.

Lågt skrattade jag för mig själv då jag satte ut de olika punkterna i fingeravtrycket och gick igenom databas efter databas med kriminella som hade bakgrunden seriemördare eller varit inblandade i tidigare problem med UKUA. Men varje databas kom tillbaka utan resultat. Jag satt och granskade skärmen under tystnad på ett bord, jag hade definitivt underskattat min motståndare.

Irriterat gav jag ifrån mig ett stön och lutade mig tillbaka så min rygg hamnade på bordet. Jag stirrade upp i taket och på lysrören som höll rummet ljust. Mina tankar gick igenom mina alternativ igen medan jag kollade på klockan, den var redan nio på morgonen och killarnas plan hade redan lyft och var uppe i luften. Så jag hade ett tag till att tänka igenom det innan jag skulle bli tvungen att hinna i fatt.

Paul och Louise var de enda som egentligen skulle veta att jag var jag... På grund utav att de antagligen hade aningar om inre läckage i management företaget eller liknande. Jag reste mig upp och hoppade av bordet innan jag tog mig fram till datorn och startade upp en ny databas med endast management företagets anställda tillsammans och de som jobbade på att bygga upp scenen och liknande. När jag kom fram till killarna och deras respektive stannade jag upp. Enkelt kunde jag ta bort Harry från den högen, men lät resten stanna kvar. Jag var tvungen att se alla som misstänkta här om jag skulle komma någonstans.

Jag tryckte på start igen och lät de anställdas och killarnas fingeravtryck gå igenom skannen. Snart lade jag mig ner på bordet igen och slöt ögonen, detta skulle ta ett tag.

Men efter fem minuter började datorn pipa till och jag satte mig käpp rätt rakt upp. Jag granskade bilden ett tag innan jag skrattade rakt ut, det måste vara fel. Enkelt tryckte jag så att datorn gjorde om testen igen och denna kollade jag intensivt på skärmen för att inte missa något. Men samma resultat kom upp och jag svalde hårt då jag lät datorn göra testet en sista runda. Denna gången log jag inte när jag fick sista resultatet och det var exakt samma som de två andra gångerna. Datorn hade inte fel.

Irriterat stängde jag ner labbet lade lappen i en plastficka innan jag tog mig ut i korridoren igen och drog upp min mobil telefon medan jag gick i snabb takt mot hissen. Jag slog in den tyska insattsstyrkan som fanns på plats. UKUA hade ett antal högkvarter runt om i världen, Tyskland var ett utav dem.

"Yes?" hördes på andra sidan med en brytning.

"It's agent Crosby, bring Niall Horan in for questioning..."

Niall's Point of View

Jag var tvungen att kolla två gånger för att se om jag verkligen sett rätt då Harry kom gåendes ensam ut genom terminaldörrarna mot privatplanet som var redo att lyfta vilken sekund som helst. Han hade på sig en rutig skjorta och sin cowboy hatt som jag så gärna ville slå av huvudet på honom men stod emot lusten då han kom fram till resten utav killarna och mig.

"Where's Marnie?" frågade jag med en ton som kändes allt för snäsig för att vara hälsosam. Det var inte riktigt meningen att jag skulle låta så offensiv som jag gjorde. Han förtjänade dock allt som kom emot honom, han visste att jag gillade henne och ändå bestämde han sig för att håva in henne som en utav sina troféer.

"She had a family emergency." sade han enkelt och ryckte på axlarna som om inget hänt.

"Then we should wait for her." påpekade jag lite frustrerat nu, jag ville inte åka utan att veta att Marnie skulle komma efter.

"She's taking another flight and will meet us up at the hotel." Harry verkade inte riktigt bry sig att hon skulle bli tvungen att ta ett ekonomi flyg.

"I'll stay behind and wait." beslutade jag efter ett tag och nu var Louis framme och försökte göra situationen lugnare.

"Come on, bro. She won't be long. If Harry says she'll take the next flight out, there's nothing else you can do right now. Just get on the plane." jag suckade tungt ut till slut innan jag började gå upp för trappan till planet.

"So how was the sleep over?" kunde jag höra Louis viska till Harry bakom mig och jag spände mina käkar medan jag fortsatte röra mig upp för trappan.

"It was nice, luckily I know her secret. Otherwise she would out herself when she spoke in her sleep." mumlade Harry lågt och det var tydligt att han inte ville att jag skulle höra.

"What do you think about that...?" jag kände på mig att han gjorde en gest för han stannade upp ett tag. Jag tog mig in i planet och satte mig i en utav fåtöljerna utan att kolla på de två killarna som gick förbi och tog plats i soffan bakom mig.

"That ain't gonna happen, she can't even sleep in the same room as the lad without..." han kom inte längre förrän jag snodde runt och stirrade stint på den lockiga killen som stannade upp och det var tydligt att han dumförklarade sig själv.

"You slept in the same bed as her!?" väste jag genom mina sammanpressade tänder.

"Chill, dude. She's all yours." utbrast Harry och jag kunde se när Louis tog tag i hans axel för att lugna honom.

"You're damn right she is. She would hate you if she knew it was you who called those paparazzi! Don't make me tempted to kiss and tell."

"I'm pretty sure you've already done the kiss part." sade han smått roat, och det irriterade mig att höra hur lugn han verkade vara nu. "It was a prank, and she knew it was me. I didn't even have to tell her because she already knew!" Jag stirrade på Harry och om blickar kunde döda... Men jag vägrade lämna honom med blicken, jag ville komma tillbaka med en spydig kommentar men jag visste inte vad jag skulle komma på. Mitt blod kokade utav ilska men jag försökte hålla tillbaka det, varenda liten nerv i min kropp kämpade emot lusten att slå till honom.

"What's going on, lads?" hörde jag bredvid mig och jag drog mig direkt ur min trans och kollade upp på Liam som såg förvirrad ut. Han kunde känna spänningen i luften och jag hade ingen aning om vad vi skulle säga till honom. Jag visste redan att han skulle tycka att det är löjligt, det finns inte en chans att han skulle ta någons sida om detta. Liam var den som skulle be oss att växa upp och att jag var dum att bli sur på min kompis för en tjej.

"Nothing." mumlade jag surt innan jag vände mig om i stolen och spände fast bältet.

"Okay..." sade Liam långsamt innan han satte sig i fåtöljen framför mig och drog upp mobilen medan och började knappa på den.

"How long will this flight be?" Zayn kom in i planet och satte sig mitt emot Harry och Louis i en annan soffa. Det var tydligt att han paxade den för att sova.

Jag satte mig tillbaka i sätet och kollade ut genom fönstret medan planet tog oss upp bland molnen, detta skulle bli en utav de längsta flygen någonsin...

Marnie's Point of View

Jag satt och granskade flygradarn medan jag lutade mig bakåt i flygstolen inne hos kaptenen. Ironiskt nog var UKUAs jet tio gånger snabbare än vad killarnas var och låg redan flera mil före dem trots att jag kom ut till flygbasen en halvtimme efter planet lyft.

"So how's the kids?" frågade jag Seth som var piloten för dagen. En The Pretty Reckless låt hördes i bakgrunden och jag kunde se att Seth njöt utav den rockiga musiken medan han tryckte på ett par knappar.

"Good, good. Ana just got her first tooth." sade han stolt och rättade till sitt headset, jag hade ett likadant som andre pilot men jag var långt ifrån färdig utbildad. En brist på mitt fläckfria cv som agent, men jag jobbade på det.

"Oh, that's so sweet." sade jag och log mot honom men jag visste att han inte kunde se det då han hade ögonen på ett protokoll.

"Yeah, so when it's your turn?" frågade han roat och nu kollade han nyfiket på mig.

"My turn for what?" frågade jag förvirrat och han flinade.

"Finding the one, getting married, giving your father some grandkids?"

"Dude, I'm ninteen, soon twenty. I'm not even sure what kind of food I'm having tonight." sade jag sarkastiskt och vi båda brast i skratt, men Seth förtjänade ett ärligt svar. "Oh, I have no idea, I'm not even sure if I want that kind of escape. I might even stay in the family business, and you know..." jag stannade upp och han fattade precis, han drog bort en blond slinga från hans panna och drog på sig ett par solglasögon då det började bli alldeles för soligt utanför.

"I know... But are you sure that's what you want to do? I mean, you can always get a lifeline."

"There's no lifeline with Crosby as your last name... I'm a ship waiting for the iceberg." sade jag ärligt och kände att mina egna ord stack till lite, de var verkligen sanningens ord. Jag var ett hopplöst fall som bara väntade på att hända. Det var något som varken Harry, Louis eller Louise verkade förstå. Men det lär dem göra så småningom...

"Time to land, let's bring this bird down." sade Seth och väckte mig ur mitt dagdrömmande. Jag tog tag i spaken och hjälpte honom att påbörja inflygningen.

I Tyskland var det kyligt men soligt, jag behöll solglasögonen jag fått utav Seth medan jag stod lutad mot de svarta bilarna som skulle föra Niall till en hemlig anläggning precis utanför Berlins flygplats. Jag skulle bli tvungen att hoppa in i en utav de andra bilarna för att inte bli igenkänd.

"Thanks for the ride, Seth." sade jag och log mot honom.

"Thanks for assisting me, the shades suites you."

"You've been in the states for too long when you start to use words as shades." påpekade jag roat och jag fångade upp hans hand som precis hade tänkt slå till mig i bakhuvudet.

"Nice catch." sade han imponerat och jag flinade tillbaka mot honom.

"Always is." Seth körde snart in planet i en utav hangarerna innan bandets plan började bli synligt på horisonten.

"All into places!" ropade jag och de kostymklädda agenterna med stora breda axlar och öronsnäckor började röra på sig och ställde sig i givakt. Det var den härligaste känslan någonsin, att ha tjugo biffiga män under sin kontroll. Jag skulle kunna vänja mig vid utländska fältuppdrag.

När planet kom in för landning hoppade jag in i en utav de svarta fordonen och plockade fram min datorn för att granska spårarna. Alla fem var i planet och jag kände aggressionen mot Niall vakna till liv inom mig. Det var något med honom som gjorde att jag kunde inte läsa honom eller hans sätt att reagera på saker och ting. Detta skulle bli en utav de största scenerna jag gjort under min tid som agent, endast för att dölja den verkliga anledningen.

Mitt scenario som jag framfört till agenterna var att han var på väg in med olagligt gods, enkelt och tillräckligt trovärdigt från en tonårskille som mer eller mindre tjänar ett tjugotal miljoner i månaden. Frågan är om resten utav dem skulle köpa det, det fanns en anledning till varför jag inte berättade något för Harry. För den killen har en stor mun och skulle lätt avslöja allt genom att göra ett litet snedsteg.

Flygplanet landade lugnt och säkert och körde snart av landningsbanan och in på den privata delen av flygplatsen. Jag satt spänt och kollade på bakom de tonade rutorna då flygplatsens personal som bestod utav två gult klädda killar kom fram för att öppna upp och ta fram stegen till dem. De första som kom ut var piloterna och sedan Zayn och Liam. Deras ögon gick direkt till de mörkklädda männen som jag höll på standby medan jag väntade på att Niall skulle komma ut på tysk mark. Harry och Louis kom snart ut och de såg oerhört lugna ut då de såg skaran som stod och väntade på dem. Självklart tog Louis upp sin telefon och hans ögon pendlade mellan hans mobil och männen.

"What's going on?" hörde jag Liams mörka röst när han nått foten av trappan. Jag kände min mobil vibrera till och jag sneglade ner på min mobil.

From: Louis Tomlinson

"Is this your idea of a welcome party? ;)"

Snabbt tog jag upp min mobil och skrev två enkla ord: Play along!

Vilket de gjorde otroligt nog och började små viska med Zayn medan de väntade på den femte medlemmen. Jag kollade på datorn och såg att den sista pricken började röra sig mot dörren innan jag höjde blicken igen för att se den blonda killen kisa mot solen. Han såg nästan nyvaken ut då han spärrade upp ögonen precis som att han inbillade sig.

"Take the package and get back to base." beordrade jag i min egna hörsnäcka och så fort Niall nått resten utav killarna var redan agenterna framme, visade sina brickor och förklarade läget innan de tog tag i Niall och förde honom till en utav de andra bilarna. Liam och Zayn var hysteriska vid detta laget och hojtade efter dem trots att en agent stannade kvar för att förtydliga läget.

"It's not okay, he needs a lawyer!" utbrast Liam argt och jag kunde se Zayn knyta en näve.

"Stay back." sade jag lågt och granskade hur situationen utformade sig. Bilen med Niall i hade redan försvunnit och trots detta argumenterade Liam fortfarande. Man kunde se ådran på hans hals bli allt synligare och Louis försökte ge honom en tafatt klapp på axeln och be honom att ta ett djupt andetag.

"Package is on it's way." hörde jag i öronsnäckan från den andra bilen.

"Put him into custody, do not start questioning." beordrade jag. "Stupid boy." mumlade jag lågt när jag hörde att jag var själv igen. Harry hade nu försökt ta över kontrollen och jag stirrade frustrerat på diskussionen som utspelade sig tjugo meter framför mig. Jag stängde ner min dator och tog fram min mobil.

To: Louis Tomlinson

"Control the situation!"

Självklart hade han inte fokusen på sin mobil längre och såg inte mitt frustrerande meddelande. Han hade fullt sjå med att kontrollera sin svarthåriga vän ifrån att hoppa på mannen i kostymen. Vilket han misslyckades totalt med och första slaget träffade sitt mål efter agenten sagt sitt. Jag bet mig frustrerat medan jag kollade på då han försökte kontrollera situationen men det gick inte, han måste sagt något. Det är den enda anledningen till varför detta ska hända.

Jag kollade mig nervöst omkring efter en lösning och jag bet mig argt i läppen. Det fanns inte så många alternativ jag hade.

"Oh, fuck." gormade jag argt innan jag satte på mig mina solglasögon och hoppade ut ur bilen. Jag kylan gick igenom mina svarta byxor, svarta linne och min kavaj medan jag tog mig bort mot bråket som verkade bli värre. Harry och Louis märkte mig först och backade två steg då de såg vilket humör jag var på, Liam där efter såg förvånat på mig.

Adrenalinet pumpade runt i mitt blod då jag fick ett grepp på agenten som definitivt gått för långt. Jag satte en fot i magen på Zayn och prejade loss honom från mannen som jag direkt fick ner på marken med ansiktet mot asfalten. Zayn flög bakåt och fångades upp utav Harry som stod i vägen. Argt tryckte jag upp min knäskål i ryggen på agenten under mig.

"Stand down! That's an order!" skrek jag argt mot mannen under mig som kved i mitt grepp jag fått om hans hand som jag tryckte mot ryggen. När jag kände att hans kropp slappnade av släppte jag taget och reste mig upp. Jag hade svårt att stå stilla så arg jag var när jag vände mig mot killarna och drog av mig mina solglasögon.

"What happened to; it's illegal to assault an officer!?" skrek jag mot dem. Liam och Zayn som fortfarande var i chock ryckte till och Harry och Louis såg rädda ut. Precis som de gjorde förra gången. Helt fantastiskt, detta uppdraget kunde inte bli bättre än så här! Jag andades tungt ur men det kunde lätt misstas som ett morrande. Min blick gick över min axel och såg att två agenter stod på standby, redo att handla. Medan jag tog ett par djupa andetag funderade jag över vad jag skulle göra.

"You two," sade jag och pekade på Harry och Louis. "Fill them in, you know what happens if this gets out so be discrete." de nickade snabbt men förblev tysta. "Take them to the hotel." beordrade jag de två agenterna som såg osäkra ut och jag spände ögonen i Zayn som tänkte protestera men han tystnade tvärt.

"And when it comes to you, agent." sade jag med avsmak mot mannen som nu borstat av smutsen från asfalten. "If it's not clear enough, you're fired." spottade jag nästan fram innan jag gick förbi honom bort mot bilen igen, denna gången siktade jag mot förarsätet.

"Where are you going?!" hörde Liam bakom mig och jag öppnade dörren innan jag vände mig om och satte på mig mina solglasögon igen.

"Interrogate Niall." sade jag vasst innan jag hoppade in i bilen igen och startade motorn. Det var konstigt att köra på höger sida men detta skulle få duga.

Jag tryckte gasen i botten och körde ut från flygplatsen utan att kolla bakåt, jag var redo att bli av med detta uppdraget en gång för alla.

Niall's Point of View

"What ever you say or may do may be held against you in court. You have a right to an attorney. Do you understand?" de mystiska männen i kostymer läste upp mina rättigheter medan vi rörde oss längre in mot en större stad som jag inte kände igen. Rädsla över vad detta egentligen handlade om gick igenom min kropp, jag ska inte ljuga. Jag är skräckslagen där jag sitter mellan två stora kostymklädda män i baksätet på en svart bil som lätt skulle kunna försvinna i mängden. Snart stannade bilen och jag kunde se förarfönstret åka ner, föraren pratade med någon innan bilen sattes i rullning igen och vi kom ner under ett högt hus, ner i ett garage. Garaget var dovt upplyst med lysrör i taket, identiska bilar stod uppradade och inga tecken på liv syntes då bilen stannade för en andra gång.

Mannen till höger om mig hoppade ut och gjorde en gest för mig att hänga med, utan att veta vad jag egentligen borde göra gjorde jag som jag blev tillsagd. Han grep ett fast tag om min över arm när jag kom ut och jag blev ledd fram till en hiss under tystnad.

"Agent C, are you in the building?" hörde jag en utav männen bakom mig prata in i sitt kommunikationssystem. "Roger that."

Vi kom in i hissen och den översta knappen trycktes in, under tystnad tog vi oss högre och högre upp i byggnaden.

"I want a lawyer." pep jag fram och alla sneglade roat på mig men två av dem nickade till precis som att de tyckte detta var hur kul som helst. Jag måste ha missat skämtet.

Vi kom ut i en vit korridor som liknade ett sjukhus, kalla kårar gick ner för min ryggrad då jag blev ledd till den svarta dörren allra längst ner.

Jag blev tryckt in i ett rum med en stor spegel, ett bord och två stolar. På väggarna syntes tunga övervakningskameror. Väggarna var mörkgröna och skänkte ett mjukt oroväckande lugn över mig.

"Hello?" sade jag tveksamt och bet mig oroligt i underläppen. Jag tog mig fram till bordets ena sida och drog ut stolen, jag hade spenderat för många timmar framför teven så jag visste vad som skulle hända här näst.

Just då slog dörren upp och in kom en svart hårig kille, i ungefär samma ålder som jag och slängde ner en brun mapp på bordet.

"Have a seat." sade han på perfekt engelska, inte ens med någon brytning. Jag gjorde som han sade och satte mig ner på stolen jag just dragit ut. En klump hade börjat formas i min hals och jag undrade om jag någonsin skulle få se min advokat komma in genom den dörren.

"Where's my lawyer?" stammade jag osäkert fram och kände att mitt hjärta ökade takt, jag var inte riktigt säker på om jag ville få svar på den frågan.

"He's on his way." sade han vasst innan han öppnade mappen och jag kunde se alla mina uppgifter datorskrivet. Men utan att vänta på att min räddning skulle komma genom dörren lade han sina armar i kors över bröstet och granskade mig noga innan han tog ett djupt andetag och öppnade munnen.

"Okay, so let's start with some questions." 

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

När man är liten, så hade man ingen aning om vad man skulle växa upp till att bli för människa. Det enda man ville var att bli prinsessa, gifta sig med sin drömprins och leva lyckliga i alla sina dagar. Eller så fanns det de flickorna som endast var med pojkar och gillade fotboll och bilar. Men de alla slutar på ett sätt eller annat tillsammans med den de är menade för.

Så det är inte så konstigt att jag inte tillhör någon utav de kategorierna, jag är en utav de där undantagen som inte hade en barndom och fick välja sport eller tiaror. Men jag tror jag skulle varit den som gillade bilar och sport, jag har en känsla utav det. Vad jag inte hade gissat mig till var att vaxa Zayn Maliks hår eller klippa av sömmar som tydligen poppar upp exakt överallt på Louis Tomlinson... Och då menar jag verkligen över allt. Jag hade inte heller förväntat mig att ignorera någon som Niall Horan för att jag visste att snart skulle jag försvinna igen. Och slutligen, jag trodde aldrig i hela mitt nitton års långa liv, att Niall Horan och Harry Styles skulle börja bråka om mig precis tre minuter innan de skulle upp på scen i Wembley arena framför sjuttiofemtusen fans.

Till mitt försvar så var jag inte där när det började och jag hade ingenting med saken att göra, trots jag tydligen var ämnet i den heta diskussionen mellan dessa två killar som verkade fått allt fel. Mitt handikapp när det kom till sådana här situationer gjorde inte saken bättre, för jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen. Allt jag gjorde var att stå där och stirra medan Liam och en säkerhetsvakt drog bort dem från varandra och fick dem att fokusera på det som faktiskt var viktigt.

"What the hell is going on!?" skrek jag rakt ut till slut och då var det redan försent. Killarna hade startat konserten och endast Louise var kvar som försökte få mig ur min stelfrusna trans.

"Niall thinks Harry tipped those paparazzis off earlier... I think..." hon såg lika fundersam ut som jag och jag bet mig nervöst i underläppen.

Min enda svaghet och Niall hade fått bevittna den. Toppen. Efter vi tagit oss in i Nialls bil var jag nära på att svimma. Trånga utrymmen gav mig rysningar och stora svårigheter att andas. Vid det laget så var mina andetag så ytliga att så fort Niall skakat av sig fotograferna så var jag medvetslös. Jag gillade inte att tappa kontrollen så där, och när jag vaknade upp igen efter att ha varit helt borta i ungefär en minut var jag redo att börja gräva min egna grav av förödmjukelse.

"... And then it went over to, Harry pulling to many women and he should stay away from you..." fortsatte Louise som fortfarande försökte pussla ihop bitarna.

"I'm confused." sade jag lågt nästan ohörbart på grund utav den skrikande publiken och musiken. Jag stirrade rakt framför mig med en uppgiven blick, jag skulle aldrig förstå mig på meningen med killar. Jag antar att jag inte är på någon sida alls. Jag var nog mer som min farfar trots allt.

Jag hade ingen lust att höra eller se killarna mer än nödvändigt. I pausen hjälpte jag dem med kläderna, vem som skulle ha vad och givetvis bytte de med varandra utan att bry sig. Med en suck ignorerade jag deras rebelliska sida och böjde mig ner för att plocka upp kläderna de slängt på marken.

"I need to talk to you." hörde jag intill mig och jag visste att det var Niall.

"I don't want to hear it." sade jag kortfattat och enkelt. Jag ville varken höra eller prata om vad det nu var som de var tvungna att prata om. Just därför hade inte jag vänner, det blir för mycket drama. För första gången någonsin tackade jag pappa för mitt mer eller mindre störda min simpla liv. Döda eller dödas. Ett enkelt val.

"I want to apologize." Niall lät stressad, snart var det dags att ta sig upp på scenen igen och lämna problemen bakom sig. Jag reste mig upp med famnen full utav kläder, min blick mötte Niall för första gången sedan restaurangen. Snart gick den över till Harry som stod och iaktog oss längre bort innan fokusen gick tillbaka mot Niall.

"It's not me you should apologize to..." han följde min blick över hans axel och stämningen ändrades direkt.

"It was his..." började han igen och jag tog ett djupt andetag och spärrade upp ögonen.

"I don't want to hear it." fräste jag argt till innan jag vände mig om och började hänga upp kläderna på galgarna.

Det var det sista jag behövde säga till någon utav dem. Så fort omklädningsrummen var i ordning inför sista spelningen här i morgon och alla kläderna hängde där de skulle bad jag Louise om att få gå hem innan killarna kom av scenen. Jag skyllde på att jag behövde själv börja packa inför Tyskland om några dagar.

Så fort jag kom hem började jag gå igenom min strategi inför turnén. Detta skulle vara något som ingen annan agent någonsin gjort. Att hålla reda på fem killar samtidigt dygnet runt skulle vara mer än påfrestande. Jag lät teven stå på i bakgrunden med satellit bilderna uppe och teve volymen på i bakgrunden medan jag började ta fram mina två bags som jag skulle ha med mig. Det skulle bli svårt att ta med sig alla vapen så jag valde det mest nödvändiga, några magasin och pistoler men självklart skulle jag ha med mig mina knivar. Det skulle bli intressant hur jag skulle komma igenom tullen.

"... And now to other news..." hörde jag i bakgrunden medan jag lade ner knivarna i fodret på min väska. "... Troubble in paradise..." jag sträckte ut mina ben från skräddarställningen jag suttit i på golvet ett tag nu och var redo för att börja hämta de kläder jag kände skulle vara behövliga. Det skulle bli den svåraste delen utav allt. Jag skulle bli tvungen att avgöra mina klädval helt själv.

När jag återfått känslan i mina ben reste jag mig upp och började gå mot mitt rum men kom inte längre förrän jag hörde mitt namn nämnas i teven. Jag kände att blodet försvann ur mitt ansikte och jag gick med rask takt tillbaka mot vardagsrummet. Min hand snodde åt sig fjärrkontrollen och tryckte bort satellit bilderna på killarna och tryckte upp nyheterna som var på teven. Jag såg på då bilder på mig och Niall lämna restaurangen. Mitt ansikte såg skräckslaget ut precis som jag just sett ett spöke och jag hade inte tillräckligt med fingrar för att kunna räkna alla mina dubbelhakor. En väldigt smickrande bild som jag lätt skulle vilja döda fotografen för. Men min mobil började ge ifrån sig ring signaler som började framkalla en sprängande huvudvärk. Detta var för mycket, till och med för mig. Men ren skräck inom mig tog jag upp min mobil och till stor lättnad var det Kyle. Jag tryckte bort ljudet på teven och slängde mig i soffan innan jag tryckte på grönlur.

"Yeah?" stönade jag fram och lade en arm över mina ögon.

"Are you alright? You sound like you could kill somebody." hans röst lät road och jag var tvungen att hålla tillbaka lusten att stänga av samtalet direkt. "Woah. That bad, huh? Somebody has surely been raining on your parade."

"Have you seen the news?" muttrade jag trött.

"Oh, Nini! I am talking to the news right now." jag tog det som ett ja. "This is so unlike you. Do you like this guy?"

"This is one of the hardest missions father has ever given me. You get so emotionally invested even if you don't want to. It makes it hard to..." jag stannade upp då jag inte riktigt visste hur jag skulle avsluta meningen.

"... Stay in the real world. That you have to dissapear some day." avslutade Kyle min mening och jag nickade innan jag insåg att han inte kunde se mig.

"Exactly." sade jag till slut och drog bort min arm från mina ögon och istället stirrade jag stint upp i taket.

"Marnie. You should embrace the moment. Don't be like your father. You've got compassion, something you probably inherited from your mother."

"I can't get too attached. I have a future..."

"That your father chose for you!" avbröt Kyle mig och jag grimaserade. Detta hade vi diskuterat innan. "These pictures that has spread all over the internet shows a lot. You know the saying; A picture says thousands of words. And these do. He seem really protective of you, and you look horrified."

"It's because of all of the people." påpekade jag.

"I know... But that doesn't change the fact that he seem ready to take a bullet for you."

"How ironic, I'm the one who should take a bullet if someone..."

"But he doesn't need to know that." avbröt Kyle mig igen och denna gången gjorde det mig irriterad.

"If you interrupt me one more time I'll hang up." snäste jag irriterat till och jag kunde höra ett lågt skratt på andra sidan.

"Just hear me out first. You might protect him from bad people, but I am sure he will protect you in every other area. Just go with it. Be a teenager for once before you turn twenty. Don't think about the day after tomorrow. Live a little and see what happens."

"Since when did you become the smarter one of us?" frågade jag förvirrat då det var så uppenbarligen att han normalt sätt skulle fisit i telefonen och sedan lagt på. "You're a good friend."

"Marnie, I'm so much more than a friend. More like a brother I think." påpekade han och jag himlade med ögonen, nästan tacksam att han inte såg det.

An annoying one at that.” kommenterade jag spydigt och jag kunde höra ett roat skratt.

Don't be mean.”

Don't be an arse.” kontrade jag innan jag suckade ut tungt. "Well, either way. Thanks."

Vi avslutade samtalet och jag sneglade mot teven där den blonda reportern fortsatte prata intensivt om fotot på mig och Niall. Jag satte igång ljudet igen men ångrade mig genast.

Oh, shut up.” muttrade jag irriterat och stängde av teven. En tystnad gick över hela lägenheten och jag lade mig tillbaka ner i soffan igen och slöt mina ögon. Vilken mardröm.

Till min lättnad verkade det som att alla låtsades som ingenting dagen efter nyheterna och helt plötsligt var det inte bara killarnas bilar fotograferna körde efter utan även min. Vilket var en väldigt underlig känsla, till min lättnad slapp jag visa mitt ID till killen som genast öppnade upp grindarna till mig och jag kunde köra bak till ingången. Det som inte hade förändrats var killarnas humör och det var precis som att ha en rosa elefant i rummet som alla försökte undvika. Vilket gjorde det svårt att jobba då det inte längre var ett konstant oljud som brukade gå igenom omklädningsrummet. Nu var det bara en obekväm tystnad.

"So I was thinking we could meet back at my place later." mumlade Harry lågt medan jag höll på att sätta upp hans hår i en tofs.

"Sounds good." svarade jag lika lågt men det kändes nästan som vi skrek. Alla kunde höra vår konversation och jag kunde känna ett antal ögon bränna i nacken på mig medan jag försökte fånga upp så mycket hår jag bara kunde.

"You've got your bags with you?"

"Yes, I thought we discussed this yesterday. We're having a sleep over." suckade jag irriterat till och jag visste inte vad jag sagt fel för så fort jag fått ihop Harrys tofs tillräckligt bra drogs jag bakåt och ut genom dörren utav Niall. Jag måste ha ett hål i radarn när det kommer till honom, jag kunde känna av allas energi förutom hans. Niall förblev ett mysterium för mig.

"What are you doing?" frågade jag förvirrat då han stängde dörren efter oss.

"She can take care of herself, trust me..." hörde Harrys röst jag innan dörren slog igen, tack för förtroendet! Niall kanske hade bestämt sig för att göra sig av med mig eller kanske döda mig. Tanken gjorde mig ytterst road, jag tror jag fortfarande hade vunnit över honom. Harry hade rätt, jag kunde ta hand om mig själv.

"You're having a sleep over with him?" min fokus gick över till den blonda killen framför mig som verkade vara irriterad. I bakhuvudet kunde min inre röst höras av att jag måste sagt något för att göra honom arg. Men detta trodde jag inte var problemet.

"What about it?" frågade jag förvirrat.

"He's going to try something, I am sure of it." jag stannade upp utav hans ord och kunde inte förstå hur fel han hade. Jag brast i skratt och skakade roat på huvudet, detta var så långt ifrån sanningen.

"Niall, trust me when I say this. Harry's just a friend, nothing else."

"Well, he doesn't know that." envisades han och jag skakade trött på huvudet. Harry visste mycket väl att det inte var något mellan oss och om han ens försökte så visste han att jag skulle inte tänka två gånger utan att kastrera honom.

"Yes, he does." sade jag mellan sammanpressade tänder. Jag förstod inte varför vi fortfarande hade denna konversationen. Under tystnaden insåg jag att vi endast stod några meter ifrån dörren och jag kunde se skuggor under dörren. Självklart var de allt för nyfikna för att inte tjuvlyssna. Jag tog tag i Nialls handled och drog honom längre ner i korridoren. Jag öppnade en utav dörrarna till ett lagerrum och drog in honom där och stängde dörren efter mig.

"What are we doing in here?" frågade han förvirrat.

"Talking in private." svarade jag irriterat. "Alright, so this is new to me. And if I come on too strong tell me." förvarnade jag honom innan jag satte mig ner på en utav lådorna och han satte sig på boxen framför mig som max var en meter ifrån. "Harry and me are just friends. Only friends, and it's because we have a lot incommon. Nothing else, and what ever is going on between us can't be compared to that. Alright?"

"Then why won't you let me take you out on a date?" är vi tillbaka till det igen!? Den blonda killen framför mig försökte pussla ihop bitarna men jag visste att det alltid skulle finnas bitar som fattades så länge han var i min närhet.

"Because, there is a reason why I've never had friends or boyfriends before..." utbrast jag och insåg att jag nästan skrek. Jag samlade mig snabbt och tog ett djupt andetag. "You're a really nice guy, Niall. It's just, I don't want to hurt you. And it may seem very confusing when I say that but I have your wellbeeing in mind. And I'm not good for you."

I need a better reason than that to keep away from you.” påpekade han efter ett tag och jag hade hundra olika anledningar. Jag mördar folk, går omkring med knivar och vapen i rockärmen, jag har milt sagt familje problem och om någonsin skulle bli överraskad av någon skulle mina reflexer genast ta stryp grepp. Men jag lät bli.

Tystnaden föll över oss och jag hade slut på ord, jag hade sagt allt jag behöver. Jag har varnat honom och jag hade inget mer jag kunde framföra.

"We should probably get back." mumlade jag lågt och ställde mig upp. Jag började gå mot dörren innan jag öppnade munnen igen. "So how is Maja?" jag kommer inte längre innan jag snurrar runt i ren chock och möts upp utav ett par läppar mot mina. Som fast frusen står jag, helt osäker på vad jag borde göra.

"I-I'm not good fo..." började jag protestera och jag kunde känna hans armar dras tätare runt om mig.

"Just let it go." mumlade han mot mina läppar och jag pressade ihop dem ytterligare. Jag skulle aldrig kunna "släppa taget" framför honom, det betydde något helt annat i min värld. Men jag försökte så gott jag kunde och kände att min kropp mjuknade upp under hans beröring. Innan jag visste ordet av hade jag armarna slingrade runt hans hals och besvarade kyssen. Stötar gick från mina läppar enda ner till mina tår och upp igen. Helt plötsligt försvann alla förvaringslådor och det lilla rummet vi befann oss i. Just då var det bara vi, och jag hade ingenting emot det. Allt jag kände var Niall, en trygghet som jag aldrig känt tidigare...

"What the fuck are you doing!?" skrek min inre lilla ninja som jag snabbt låste in i sitt lilla rum igen och tänkte över det Kyle sagt. Lev i nuet... Nialls mjuka läppar rörde sig mot mina och innan jag fick chansen att tänka över mitt val drog jag mig bort andfått. Vad var det med mig? Jag kollade frustrerat på den blonda killen framför mig som jag kunde se ha svårt att släppa taget.

"You have no idea what you're getting yourself into." mumlade jag lågt. Och det lät mer som ett hot än en varning.

"I don't care." det var nästan en viskning men jag hörde det och kände att hans händer letade sig runt min midja igen men denna gången stoppade jag honom.

"I need to work, and so do you." sade jag så vasst jag bara kunde så att han skulle förstå att inget skulle hända här.

"Why do you do that?" frågade Niall efter ett tag medan vi fortfarande stod på exakt samma platser och kollade på varandra som om vi var de enda två människorna i hela världen.

"Do what?"

"It feels like you're saying goodbye all the time, like you're going to disappear." jag var tvungen att svälja ner klumpen som började formas i min hals två gånger innan jag ens kunde förmå mig att prata. Varför kunde denna killen se rakt igenom mig!?

"Don't be stupid. I've just got this job, and it's a job I am planning to keep." sade jag skarpt innan jag bröt ögonkontakten och vände mig om för att öppna dörren och försvann så fort jag bara kunde ner för korridoren för att mötas upp utav nyfikna blickar och frågor jag aldrig skulle kunna förmå mig själv att besvara.

Vi kom aldrig ifrån arenan förrän vid midnatt och jag var redo att gå och lägga mig så fort jag kom till Harry. Men jag skulle aldrig kunna somna där, jag visste det allt för väl. Medan Harry var uppe och duschade satte jag upp min dator så jag kunde hålla koll på killarna under tiden nere i hans vardagsrum. Alla var hemma hos sig och tog farväl utav sina nära och kära innan planet lyfter i morgon.

"What are they doing?" hörde jag bakom mig och jag kollade över axeln för att se Harry i ett par grå mjukisbyxor och en svart t-shirt.

"Saying goodbye. Shouldn't you be doing the same?" frågade jag efter ett tag och snart satte han sig ner bredvid mig och kollade på datorskärmen.

"I saw them yesterday." jag nickade långsamt innan jag drog mina ben under mig och granskade kamera fem. Trött gnuggade jag mig i ögonen.

"Maybe we should take movie-night another time?" frågade han efter ett tag.

"Yeah, you should go to bed, we're going to the airport pretty early tomorrow." påpekade jag och gäspade innan jag kollade över på den lockiga killen. Hans hår var fortfarande fuktigt från duschen.

"So should you."

"I can't." sade jag trött.

"Why? It's not like they are going to run out and have some fun at this hour." jag visste att han hade rätt, men det var inte det som var problemet.

"It's not that. Even though I should probably be watching this thing twenty-four seven. But I have a bad habit of talking in my sleep."

"For real?" Harrys röst lät allt för road för att det skulle vara hälsosamt för hans del.

"Yes, ever since I was a child. So it's not good for me to sleep around other people because I'll more or less say anything that's on my mind. Which is really bad for a person that is full of secrets."

"I won't tell anyone anything." lovade Harry och jag log lite.

"Thanks, but I won't take any risks."

"I already know that you're more or less an assassin. There's nothing really that would surprise me anymore."

"You would be surprised. " utan att säga något mer reste han sig upp och sträckte ut sin hand för att dra upp mig från soffan. Utan att ta den fällde jag ihop min dator och lät den ligga innan jag följde med Harry upp till sovrummet på översta våningen. Jag bytte om till ett par flanell skjorts och en stor t-shirt innan jag borstade tänderna och trasslade ut mitt hår innan jag lade mig bredvid Harry i sängen. Snart blev rummet mörkt och jag låg där under tystnad och funderade om jag verkligen skulle kunna somna.

"If you try anything..." började jag efter ett tag.

"You will cut my balls. I believe you." avslutade han som en bekräftelse på att det inte var något mellan oss. Tack gud. Tystnaden föll över oss igen och jag slöt ögonen men det skulle inte finnas en chans att jag skulle somna.

"I was the one who called the paparazzi on you." flög det ur Harry efter ett tag och det lät så förhastat att jag var tvungen att öppna ögonen igen även fast jag inte skulle se honom.

"I know." erkände jag.

"How?"

"I have your phone records. After yesterday, when Niall went all wild and crazy I checked it out." jag ryckte på axlarna tröts jag visste att han inte kunde se mig.

"Yeah, about that..." började han. "What was that all about? It wasn't just about that I tipped them off."

"I think it was about me... I have a hard time with confined spaces and I had a panic attack."

"I am so sorry!" han tände genast lampan och satte sig upp i sängen. Han såg ytterst ångersfull ut där han satt i sin svart gråa utstyrsel.

"It's okay, you didn't know that." jag log lite mot honom innan jag kollade upp i taket igen.

"What's between you guys anyway?" frågade han efter ett tag. "I mean, do you like him?" Det tog mig ett tag att gå igenom alternativen jag hade.

"Yes, I think I do. The problem still remains that I will disappear some day when all of this is over. And you'll never see me ever again. Like you said, I am an assassin and I don't have afford to fall in love or get any soft spots."

"He really likes you, you know."

"I'm so far from the love expert." protesterade jag efter ett tag. Detta började bli löjligt! Jag visste inte vad jag skulle ge mig in i, jag kunde inte utveckla känslor utan att bli krossad i slutet. Det skulle bara inte få gå så långt.

"I don't think that really matters." jag sneglade mot Harry som drog en hand genom sitt nu torra hår.

"So what should I do? Are there some kind of rules I should know about?" frågade jag efter ett tag. Detta var något jag aldrig skulle kunna fråga någon annan, det var långt ifrån okej att fråga någon enligt mig. Det skulle få mig att se dum ut.

"Marnie, the only thing you should think about is to open up. Like, give him you and not the agent Marnie... Be a careless girl that doesn't think about murderes or knifes or guns. Try for twenty four hours." föreslog han och jag stirrade på honom ett tag. Att jag ens övervägde detta men jag skulle aldrig kunna göra det han ville.

"I can't loose focus." sade jag stelt.

"Then just be you as much as you can. It's all he wants. Go on that date." Jag granskade hans ansikte ett tag innan jag nickade.

"I'll think about it." suckade jag ut till slut. "Can we sleep now?" Ett stort flin gick över Harrys ansikte innan han lade sig ner igen. Han släckte ljuset ännu en gång och jag lade mig med ryggen mot honom.

"Marnie and Niall sitting in a tree. K. I. S. S. I. N. G...."

"Shut up, asshole!" utbrast jag till slut och slängde en kudde över min axel. Ett lågt skratt hördes innan jag fick tillbaka kudden.

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

När jag klev in på kontoret satt min pappa bakom sina datorskärmar och granskade mig noggrant. Jag stängde dörren efter mig innan jag tog mig fram till hans skrivbord.

"That was new." påpekade han och han gjorde mig förvirrad ett tag innan han nickade mot dörren och genast förstod jag. Han menade mitt sätt att inte stampa in genom dörren utan att knacka. "You seem to be aware of your mistakes."

Jag svalde klumpen jag hade i halsen och satte mig nästan ner men pappa stannade upp mig innan min rumpa nått den mjuka sitsen.

"Weapons."

"I don't have any..." jag ångrade mig genast, jag gick aldrig utan mina vapen. Jag lät allt mindre som mig själv än någonsin och det var tydligt att jag var inte den enda som lade märke till det.

"They made a pretty big impression on you if you'd leave your knifes at home." påpekade pappa och jag kunde inget annat än att hålla med. Jag måste ta mig samman och ta avstånd från dem innan det skulle få mig ur fokus.

Men jag visste att jag inte var här för att jag inte hade mina knivar eller för att knacka före jag öppnade en dörr. Jag var här för att jag har gjort bort mig, jag har visat mig för två civila personer och jag var redo att ta slaget som skulle komma med mitt idiotiska handlande.

"You wanted to talk to me about me leaving my knifes at home?" frågade jag sammanbitet och pappa skakade på huvudet innan han reste sig från sin plats bakom skärmarna.

"You know what I want to talk about." påpekade han och knäppte en knapp på sin kavaj.

"Yes, I know I was irresponsible and I don't know what got in to me..." började jag pladdra på, redo att erkänna att jag avslöjat min identitet för Harry och Louis.

"You killed them, Marnie!" röt pappa till. "Your only lead on this case and you killed them!" hans ord var hårda och jag visste vart detta var på väg. Snart skulle jag få den årliga uppläxningen om att jag agerade som en tråkig tonåring.

"They would have never spoken anyway!" försvarade jag mig själv och reste mig upp, redo för krig.

"That. Doesn't. Matter!" nästan skrek han över skrivbordet och jag hoppade nästan till utav de hårda orden han skrek rakt i ansiktet på mig. "You should have floored them and then walked away. Nothing else! You always throwing your knifes around you like it's nothing but you actually ruined your only shot at figuring out who the fuck is trying to kill those lads!"

Han visste inte...? Va!? Jag kunde inte låta bli att jubla högt inombords och kanske göra en mental happydance. Pappa hade ingen aning om att jag inte var ensam tillsammans med de där männen i garaget. Medan han stod där och fortsatte skrika alla sorters sårande saker så kunde jag inte låta bli att slappna av en aning. Han skulle sluta skrika så småning om och jag skulle kunna gå tillbaka till att jobba på min sociala inkompetens.

"... You're an incompetent agent! You're still doing beginners error, that only proves that you'll never take on bigger assignments without making you look like a fool...”

"Woah! Back the tape! I'm a great agent, the best in this agency to be exact. And just because I act first think second, only means I am dedicated. I have more heart that you'll ever have." jag visste att jag tryckte på en nerv. Han visste vad jag tyckte om hans bristande bevis på att han älskade mig som hans dotter. Men han visste även att jag hade rätt, jag var den bästa här. Jag var uppfostrad till att döda folk som gjorde fel, utan att blinka.

"I killed them because I didn't have choice, they both where armoured to their teeth, it was me or them. And you know how I react when I don't get my way."

Pappa blinkade ett antal gånger medan han försökte låta mina ord sjunka in ordentligt. Det var tydligt att jag hade fångat hans uppmärksamhet och han började överväga sina alternativ.

"Oh, I know you get cranky when someone points a gun at you. Just... We need a lead, so go and get us that lead." snäste han till innan han satte sig ner igen. Jag tog ett djupt andetag och varenda nerv jobbade för att inte säga något spydigt. Allt jag gjorde var att pressa ihop mina läppar och nickade.

"Can I go now?" frågade jag sammanbitet och han viftade till med handen utan att säga något och hans blick var åter igen på skärmarna.

"I'll be gone for an operation next month." hörde jag bakom mig men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara gå utan att reagera och stängde dörren snabbt efter mig innan jag började dansa min lilla seger dans.

Innan jag tog mig ut till min bilen skickade jag iväg ett sms till Louis att kusten var klar och allt skulle bli okej. Jag startade bilen och höjde volymen lite högre än vanligt på radion för att inte somna. Det hade redan börjat mörkna ute och jag sneglade på klockan, sju... Jag var redo för att gå och lägga mig.

Bilen tog sig in mot London centrum medan jag nynnade med till en Ed Sheeran låt. Lyckoruset som gått igenom min kropp tidigare har börjat rinna ur mig och lämnade mig mer eller mindre handlingsförlamad.

"Ahhh! Wake up, damn it!" utbrast jag till mig själv och satte mig till rätta på nytt för att få en rakare hållning. En lättnad föll från mina axlar när jag körde ner i garaget och hoppade ur bilen innan jag tog mig in i hissen och tryckte på den översta knappen.

En smygande huvudvärk började göra sig påmind och jag masserade mina tinningar medan jag väntade på att komma upp till lägenheten. Hissen plingade till och jag tog mig ut i korridoren medan jag kollade ner i marken och fångade upp mina nycklar från jackfickan samtidigt.

När jag höjde blicken stannade jag skräckslaget upp och slöt mina ögon innan jag suckade ut tungt.

"You have to stop doing that." mumlade jag lågt innan jag öppnade ögonen igen och mötte de blå ögonen som konstant ändrade nyans.

"Doing what?" frågade Niall nyfiket och jag granskade honom där han stod och lutade sig vid min dörr. Han hade ett par ljusa jeans och en tjocktröja på sig. Det var en helt ny outfit i jämförelse med vad han hade haft på sig tidigare i morse.

"Scaring the crap out of me." påpekade jag och jag kunde urskilja ett litet leende var på väg över hans läppar.

"Sorry. I just..." började han och stannade upp. "... I needed to talk to someone and..." denna situationen var pinsam, och man kunde se en ljus nyans av rosa komma över hans kinder.

"Why me? You've got a lot of other friends." konstaterade jag och han nickade.

"Yeah... But I felt like it was a lot easier to talk to you... I don't know why..." jag nickade långsamt, jag visste vad han menade och det var något som jag skulle behöva vara försiktig med.

"Niall, could we take this tomorrow? I've had a really long day and I just want to go to sleep." jag visste att det skulle låta fel hur jag än framförde det. Det var inte det att jag inte ville lyssna, men jag skulle hinna somna innan han har fått fram syftet med konversationen.

Nialls humör sjönk genast och jag kunde se hur besviken han blev, något som startade upp ett helt set nya känslor som jag aldrig känt innan.

"What about we meet up for lunch tomorrow before we go off to the show? We could talk and I might not look like a living dead person." Nialls låga skratt kunde höras och jag gav honom ett trött leende.

"I'd like that." sade han och nickade innan han drog ett par fingrar genom hans blonda hår.

"Good." jag tog mig fram till ytterdörren och låste upp den. Jag kunde känna hans ögon på mig då vi stod alldeles för nära nu för att det skulle vara hälsosamt. I ett försök till att ignorera detta fick jag till slut upp dörren för att få lite avstånd mellan killen och den uppenbart hormonella tonårstjejen inom mig.

"See you tomorrow then." sade Niall och jag mötte upp hans ögon, rösten hade blivit allt djupare medan han lutade sig mot dörrkarmen och jag nickade innan han rätade på sig och började gå ner för korridoren.

Jag kände att nyfikenheten inom mig men samtidigt oron vakna till liv. Han kom hit för att prata med någon och han såg inte glad ut, vilket betyder att något var fel.

"Hey." jag kollade ut genom dörren igen och Niall stannade upp för att kolla över sin axel. "Are you okay?" min fråga lät mer orolig än vad den borde göra och jag tog ett djupt andetag och försökte komma tillbaka till mitt lugn som jag levt med under alla år. Jag får inte bli för inblandad, jag kan inte bli personligt inblandad.

"Yeah, it can wait."

"Are you sure? Nothing fatal?" frågade jag, endast för att vara säker.

"Yes, and no. We'll talk tomorrow." försäkrade han mig med ett litet leende på läpparna. Leendet nådde inte hela vägen men det var helt enkelt det jag skulle få nöja mig med. "I'll pick you up at twelve?" det lät mer som en fråga än ett påstående men jag lät bli att påpeka det.

"Yeah, see you at twelve." sade jag istället och gav honom ett litet leende innan jag tog mig in i lägenheten och stängde dörren efter mig.

Morgonen där på vaknade jag upp i min säng, jag kom inte ihåg mycket utav det som hände efter Niall gått och jag stängt dörren. Jag kunde minnas en snabb dusch innan jag kraschade rakt ner i sängen och innan jag visste ordet av somnade jag. Det var länge sedan jag sovit en hel natt och förhoppningsvis så har jag inte missat allt för mycket. Jag sträckte mig efter min telefon och trevade ett tag på nattduksbordet innan jag hittade objektet jag letade efter. Skärmens ljus bländade mig ordentligt i det näst intill mörklagda rummet.

Två missade samtal från Kyle och ett sms från Harry. Allt var tillbaka till det normala igen, den totalt känslomässiga berg-och-dalbanan som jag åkte igår hade tagit på mina krafter och efter en natts sömn mådde jag otroligt nog väldigt bra. Jag visste inte riktigt vad det berodde på men jag var redo för att leka stylist idag. Denna optimistiska känslan som vuxit inom mig var främmande och en aningen obekväm för att jag visste inte riktigt vad det berodde på.

Jag drog på mig en ny outfit som innehöll ett par svarta tighta jeans och ett silvergrått linne. Enkelt drog jag på mig mina svarta boots och min skinnjacka innan jag granskade mig själv i spegeln som var i mitt rum. Ett tunt laget smink täckte mitt ansikte och mitt vågiga hår var för en gångs skull nedsläppt över mina axlar. Jag tog ut två knivar från säkerhetsskåpet bakom tavlan innan jag skannade över mitt städade rum.

Mina ögon fokuserade på klockan, fem i tolv. Det var dags att ta sig ner för att möta upp Niall. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, han hade sett rätt ledsen ut igår... Vad det än var, så skulle jag bli tvungen att lägga band om det jag kände inombords. Jag visste inte vad det var med honom, men det var inte passande.

När jag kom ner i lobbyn satt Albert och snackade med en kvinna som bodde längre ner i byggnaden. Jag hejade snabbt innan jag tog mig ut på gatan och möttes upp utav en silvrig Range Rover. Niall vinkade glatt när han fick syn på mig och jag kunde inte låta bli att le lite innan jag tog mig ner för trottoaren till bilen. När jag hoppade in i bilen möttes jag utav låg musik som spelades på radion och ett glatt hej från den blonda killen som satt i förarsätet.

"Hi." sade jag och satte på mig bältet. "How are you?"

"Good, or yeah. Fine at least. How about you? Did you have a good nights sleep?" jag kollade över på Niall och grimaserade en aning.

"Yeah, all refreshed." erkände jag och log lite innan jag bestämde mig för att byta samtalsämne. "So where are we going?" frågade jag nyfiket och jag kunde urskilja ett litet leende krypa över hans läppar.

"Do you like Chinese?"

"Yeah, I like Chinese." sade jag fundersamt.

"Then Chinese it is." konstaterade Niall innan han körde ut från trottoaren och ut på Londons gator. "So did you talk to Louis and Harry yesterday?" det var så tydligt att han försökte starta en konversation och jag svalde min snäsiga kommentar om torrprat innan jag öppnade munnen.

"Yes, everything turned out good." erkände jag och bet mig lite i underläppen. "What about you? Did you talk to Maja?" Min fråga förblev obesvarad och innan jag visste ordet av stod bilen stilla på en parkeringsplats. Vi var inte långt ifrån arenan insåg jag då vi hoppade ur bilen och tog oss in i restaurangen som såg liten och mysig ut. Det satt redan några affärsmän med sina klienter och pratade affärer med varandra medan de åt sin lunch.

Vi blev placerade i ett utav båsen med varsin meny innan servitören försvann igen med våran beställning på dryck. Killen som serverade såg ut som en snäll människa och log vänligt mot mig ett antal gånger medan han tog min beställning som var anka med bambuskott innan hans blick stelnade till då han vände sig mot Niall.

Niall verkade inte lika vänlig och snäste till sig friterade räkor och en kyckling rätt jag inte kunde uttala. Jag försökte le ursäktande mot servitören innan han försvann, något som förvånade mig. Sedan när var jag den vänliga personen som log ursäktande mot folk!?

Denna uppenbarelsen fick mig urbalans och jag vet inte hur länge jag satt och stirrade rakt ut i luften medan jag överlade med mig själv att jag inte kollat hur de andra mår. Eller i alla fall Zayn och Liam som inte hade en aning om vem jag var. Harry och Louis var nog de som jag oroade mig minst för, inte för att de lyckats övertala mig att de inte är idioter utan jag visste att de skulle kontakta mig om något var fel.

Jag försökte rycka mig ur mitt dagdrömmande och fokuserade på Niall som mer eller mindre stirrade på mig.

"You don't stare at people. It's rude." muttrade jag smått irriterat och han bröt genast ögonkontakten med mig och stirrade ner i bordet. "So..." började jag och han sneglade upp under sina täta mörka ögonfransar. "Talk." beordrade jag tillslut och jag kände mig plötsligt som mig själv igen. Som mitt gamla kontroll galna själv.

"Well... Me and Maja broke up... Again." mumlade han fram lågt och jag tillät mig inte att känna mig berörd. Niall var en klient även om han inte visste om det. Jag hade tillräckligt med regler i mitt huvud för att göra det olagligt att bry sig i detta fallet.

"I don't follow." erkände jag allt för naturell och jag kände att mitt gamla jag var tillbaka. Hur nu detta än fungera var jag tvungen att lära mig kontrollera denna övergången efter lunchen. "Again?"

"Yeah, it's the fifth time." sade han och suckade tungt ut innan en hand gick över hans blonda hår. "I don't know, I just... She makes me crazy in a really bad way. We've had this discussion for a while now and it's obvious that we're so far from on the same page as any couple can get."

"People doesn't have to agree on everything." sade jag och ryckte på axlarna.

"I know. I just, I never thought it would be this hard to be in a relationship. It should be easy, and come natural..." han stannade upp och jag tog chansen att rätta hans misstankar. Inte för jag hade en aning om varför jag ens gav honom relationsråd då jag inte ens varit i närheten utav att ha ett själv.

"Woah, stop. If you want something you'll have to fight for it. It won't come easy, nothing does. So the big question here is, are you willing to fight for her? Otherwise, let her go. If you're not willing to fight, she's not the one." jag visste att jag inte kunde vara oövervinnerlig jämnt och åter igen föll den gamla Marnie ner i ett svart hål och försvann. Det skulle bli svårt att balansera den nya Marnie med den gamla. De var två sidor utav ett mynt och det fanns inte en chans att de skulle kunna samarbeta.

Tystnaden föll över bordet och jag visste inte vad mer jag skulle säga. Jag var inte den han borde prata med och jag hade en känsla av att han visste om detta. Servitören kom tillbaka med vår mat och det var tydligt att till och med han kände av den obekväma stämningen och gick med rask takt där ifrån efter att ha önskat oss en trevlig måltid.

Till slut kände jag att det skulle bli mitt ansvar till att bryta tystnaden och jag tog en klunk utav mitt isvatten innan jag öppnade munnen igen.

"Why did you come to me about this? I'm far from your best friend and I am far from a relationship guru. I'm the worst person you could ever talk to about this and still... Here you are, asking a girl that has never been in a relationship or had a real friend... Ever. I suck at giving advice." jag stannade upp och insåg att jag sade allt det jag inte borde säga.

"You don't see yourselfe with very clear eyes, do you?" sade Niall efter ett tag och jag kom av mig helt. Vad pratade han om? Jag fick aldrig chansen att återhämta mig förrän han började prata igen. "You don't really have to understand, you're just a really good listener. And I needed to have someone who listens. You're so easy to talk to," han stannade upp och skrattade bittert till. " A lot easier than Maja." han lämnade mig mållös medan han tog en bit utav sin friterade räka och tuggade noga innan han fortsatte.

"So... You've never had a real friend?" frågade Niall avvaktande och jag vägrade möta hans blå ögon igen. Det skulle bara orsaka fler hjärnsläpp och snart skulle jag spotta ur mig att jag var en hemlig agent utan att tänka.

"I was homeschooled." mumlade jag fram och petade med min gaffel i riset på min tallrik. "I've never been around people in my own age so no, no friends, no boyfriends or anything that ends with the word 'friend'."

"That sounds, lonely." och han hade rätt. Det var ensamt, jag levde ett ensamt liv. Men det var vad som krävdes utav mig, inga personliga band tilläts. Det var inte jag kunde berätta här och nu dock, det skulle bara röra upp fler frågor som jag inte var villig att berätta.

"It is. But I'm used to it so when it gets too crowded I back away." Niall funderade ett tag och tystnaden föll över oss medan jag lät honom fundera och jag fortsatte äta min mat.

"Go out with me." hörde jag till slut. Jag höll på att sätta ankan i halsen och började hosta för att få tillbaka luften i mina lungor igen innan jag tog en stor klunk utav mitt vatten.

"Pardon me?" sade jag hest och stirrade på den blonda killen som log snett.

"Do you want to go on a date?" denna gången utvecklade han frågan ytterligare.

"Is that supposed to be a joke?" frågade jag irriterat då han verkade ta det så lätt och jag skakade frustrerat på huvudet när jag inte fick något svar. "I don't need your pity. And you've got a girlfriend or whatever she is."

"Is that what you think this is? Some pity party?" snäste Niall irriterat till och spände ögonen i mig. Detta var något nytt.

"What else could it be, Niall? This is ridiculous!" utbrast jag och insåg att jag höjde min röst alldeles för mycket och kollade ursäktande runt mig innan jag ducka ner i båset igen. "I told you this, not because I want to go out with you. But because you were asking."

"And I asked you out because I like your company. Nothing else." försvarade han sig själv och jag svalde hårt. Detta kunde inte bli värre. Hur skulle jag ta mig ur den här situationen? Vilket var något helt nytt för mig, denna gången kunde jag inte slå mig ur en situation.

"You're a sweet guy, Niall... You really are." neka honom, snällt var svårt. Men jag kunde inte undvika faktumet att detta skulle aldrig hända. Så småning om så skulle jag avsluta detta uppdraget och försvinna. "But I have to say no. I can't."

"Why?" envisades han och jag svalde min irritation.

"I just, can't." mumlade jag lågt innan jag kände av att min mobil vibrerade. Jag drog fram den från min jackficka och såg Harrys namn lysa upp. Jag vände skärmen mot Niall. "Sorry, I'll have to take this." killen framför mig hade sammanpressade läppar medan han nickade. Hans plötsliga brist på ord gjorde mig förvirrad innan jag reste på mig och gick mot toaletterna som var avskiljt längre in.

"Hi." sade jag en aning stressad över situationen jag satt i.

"Hey, where are you?" hörde jag den raspiga röste på andra sidan och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen.

"I'm having lunch with Niall."

"Seriously?" han lät förvånad.

"Cut the crap, Harry." sade jag trött och lutade mig mot väggen.

"No, crap. Just, I'm surpriced you went with it. It's so obvious that he likes you."

"No, he doesn't. He just feel bad because I've never had a friend or been on a date. What do you want?" jag försökte febrilt ändra samtals ämne. Jag var trött på detta löjliga snacket om dejting och vem som gilla vem. Det var allt för utmattande att lösa.

"I am hundred percent sure that he likes you. He even blew off Maja because of you." jag bara skakade trött på huvudet medan Harry fortsatte rabbla på, det var så tydligt att han måste ha slagit i huvudet. "I could give you a tour through love. What about tomorrow night when we're back from the last show in London?"

"What. Do. You. Want?" avbröt jag honom. Jag ville inte ens tänka på att vi skulle resa iväg i morgon. Efter konserten ikväll kickade världsturnéen igång och jag var inte så säker på hur det skulle gå då jag var ensam i detta uppdraget. Snart var vi utomlands och mitt uppdrag gick från omöjligt till mission impossible.

"Oh, I- I was just wondering where you were so I know that you're not watching me..." jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte brista i skratt.

"Oh, you're going to touch yourself inappropriate? Again? Good for you." min sarkasm var tung och jag pep till då jag kände någon röra min axel och jag hoppade runt. Niall stod bakom mig med en bister min.

"You have to stop doing that." väste jag fram.

"We have to go." mumlade Niall lågt och rösten sprack en aning och jag nickade.

"Is that him?" hörde jag Harry i andra örat.

"Yes, don't be late." sade jag med hård och samtidigt moderlig ton innan jag avslutade samtalet och vände min uppmärksamhet mot Niall som stod med armarna i kors. "We haven't finished our meal." påpekade jag förvirrat och han ryckte på axlarna.

"We could just get going before this gets even more awkward." jag kunde inte låta bli att le. Han var lika obekväm som vad jag var, vilket tröstade mig lite extra.

"Just because I won't date you, doesn't mean I like spending time with you." erkände jag och log. "Let's finish our meal before we go off to the arena. We have a long night ahead of us."

Till min lättnad så undvek vi pinsamma ämnen för resten utav vår lunch. Vi hade väldigt roligt och skrattade åt de mest löjligaste sakerna. Niall fick mig att glömma problemen som skulle möta mig de kommande månaderna. Han fick mig att känna mig normal, som om jag tillhörde hans värld. Den nya känslan av frihet var nästan magisk och även om jag visste om att jag när som helst skulle dras tillbaka till min ensamma och mörka värld. Som började bli allt mer som en börda än en fördel.

"I'd like to pay please." sade han nu med en vänligare ton till vår servitör som nickade innan han öppnade munnen för att säga något.

"You might want to embrace yourselfs. There are a huge amount men with cameras outside." påpekade han och Niall gned sig frustrerat i pannan.

"You've got a backexit?" frågade han och servitören skakade på huvudet.

"Afraid not, we're back to back with a pawnshop." han ryckte på axlarna. "I'll be right back with your check."

Detta var verkligen något nytt. Jag skulle bli tvungen att ta mig tillbaka till min egna värld igen för att hitta en utväg på detta.

"So... What should we do?" frågade jag efter ett tag då jag inte hade en blekaste aning om hur jag borde hantera den här situationen. Jag skulle bli tvungen att ha en extrem kontroll över mina skenande reflexer.

"Don't worry, the car is parked right outside. We can take us there without getting hurt." försäkrade Niall mig men det var något med hans röst som fick mig att tvivla. Servitören kom tillbaka med notan och Niall plockade fram några sedlar från hans jeansficka och jag rynkade pannan.

"You should really control the amount of pocket money." påpekade jag och han flinade roat.

"Yeah, maybe you're right." han reste sig upp och jag gjorde det samma. Jag tog på mig min skinnjacka innan jag sneglade ut genom de stora fönsterna som vätte ut mot gatan. Servitören skojade inte, det var minst tjugo olika sorters kameror som bara väntade på att få användas. Männen såg ut att vara i trettioårs åldern och jag började fundera om det verkligen kunde vara deras drömjobb, att jaga kändisar varje dag.

"Wonder who tipped them off." mumlade Niall och jag kände att min puls började öka takten. Det såg rätt trångt ut där ute, det var en scen ur min värsta mardröm.

"It seem pretty crowded out there." sade jag lågt och det måste var något i min röst som fick Niall att reagera för hans ögon fokuserade direkt på mig. Idag var hans ögon marinblå, något som gjorde dem djupare än någonsin.

"You're claustrophobic." det var ingen fråga, så han visste redan svaret utan att jag behövde säga något. Jag bet mig nervöst i läppen och kollade ner på mina boots. Detta var inte något jag hade kunnat förutspå, att någon annan än pappa och jag skulle inse att det faktiskt fanns något som skrämde mig, trånga utrymmen.

"I-I'm..." började jag och visste inte riktigt vart jag skulle ta denna meningen utan att avslöja för mycket. "I was locked up in a restroom in Thailand when I was four. For almost two hours. My father forgot about me and went back to the hotel. When he realized there were another person with him he came back... But that was after I curled up into a ball and cried my eyes out." den historien kändes som en hel livstid sedan och jag tog ett djupt andetag och pressade fram ett leende. "It scared me for life." jag skrattade nervöst till men Niall log inte.

"I'm terrified of pigeons." erkände han och jag nickade långsamt. Jag var inte heller något stort fan av fåglar, men jag var inte rädd för dem. Det kändes skönt att han berättade sådana här saker om sig själv. Det gjorde inte det så svårt att se honom som mänsklig, något som jag har haft svårt att greppa. Speciellt när han ger mig de där blickarna som mer eller mindre får mitt hjärta att byta plats med min hjärna.

"They won't hurt you, and it will go very fast. I promise." sade han till slut och började leda mig mot utgången. Folk runt om i restaurangen stirrade på oss och mitt hjärta började göra extra slag på grund utav min höga puls. När vi precis var på väg att öppna dörren kunde jag känna en varm hand ta tag i min och fläta samman våra fingrar. Den gav mig en stöt som gick från min hand enda upp till mitt huvud och ner i tårna.

"I'll protect you." hörde jag intill mitt öra. Wow, det var definitivt något nytt.

+22 kommentarer till nästa del! :)

Hej!

Så jag tänkte att jag skriver lite här i detta inlägget istället för att kora en dagens kommentar. Det har hänt en hel del denna veckan som jag gärna skulle vilja dela med mig utav. 

Först och främst så vill jag bara uppmärksamma Robin Williams död, vissa såg honom som en gammal tant, andra som Aladdins ande och vissa(som jag) såg honom som Hook. Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag har fått så mycket fantasi genom att endast kolla på filmer och Hook har väll skapat liv i min vardag då den var som tråkigast. Utan fantasi så skulle inte denna bloggen finnas. Det är så synd att en person som ger hela världen en anledning till att skratta inte skrattar själv.

Sedan tänkte jag ta upp det här med kommentarer och kommentarsgräns. Jag har fått många frågor om varför vissa kommentarer försvinner så jag tänkte att jag tar det här. Det finns vissa här som spammar min blogg för att nå gränsen. Vilket inte är acceptabelt! Jag vet att ni är ivriga efter mer, men jag har gränsen för en anledning, och det är för att jag ska kunna hinna med att skriva ett kick ass kapitel innan den är nådd! Det är väldigt jobbigt för mig att kolla igenom alla kommentarer för att se vilka som är spamm eller inte och det tar extra lång tid. Så SNÄLLA, inget spamm tack :)

Och om ni orkat läsa enda hit utan att somna så wooohooo :p haha, alla ni som har frågor som ni absolut mega mycket vill ha svar på... Skriv dem inte här! Jag får flera kommentarer varje dag och jag läser de flesta men jag hinner inte att svara på alla frågor! Jag lovar att ha en frågestund snart. MEN tills vidare, om ni har en frågan ni verkligen vill ha svar på så gå in på min twitter. Som går att hitta i menyn. Jag svarar så fort jag ser det.. Promise!

Slutligen för att liva upp det här långa meddelandet kan jag berätta att något litet är på G bakom kulisserna här på bloggen. En viss svensk tjej-tidning har bett om att få göra en liten artikel om mig och denna bloggen! Vilket är hur awesome som heeelst! Jag lär komma med mer information när det är dags :)

Jag hoppas ni alla har haft en awesome sommar, för nu är det dags tillbaka till skolbänken för dem flesta(även jag :() Så jag får avrunda med att ni får lycka till på första skoldagen(SOMNA INTE!) och så hörs vi snart igen.

xx, Amanda

Efter att ha bråkat i en halvtimme om vilken bil vi skulle ta blev jag snart tvungen att trycka mig in i baksätet på Harrys svarta Range Rover. Utav ren irritation satte jag mig i mitten utav sätet för att kunna se något medan de två triumferande killarna satt i framsätet. Jag hade trilskats om att min bil hade varit bättre på så många olika sätt men de båda vägrade sätta sig där i då det verkade som att de trodde att jag skulle kidnappa dem. Lustig tanke, men samtidigt väldigt frestande.

Sammanbitet beskrev jag vägen fram till en utav våra träningsanläggningar som jag visste stod tomt så här års. Det skulle aldrig bli lägligt att visa dem vårt kontor, vår verkliga vardardagsmiljö.

Till min lättnad så verkade de inte riktigt bry sig om vart vi skulle, så länge de skulle få se en del utav det jag höll på med. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga som inte skulle väcka fler frågor om det ens gick.

"It's a parking lot." muttrade Louis irriterat, jag kunde höra besvikelsen i hans röst innan han vände sig i passagerarsätet där fram för att kolla argt mot mig.

"What did you think? A mansion? Ten story building?" frågade jag irriterat och samtidigt ironiskt innan jag tog av mitt bälte och hoppade ut ur bilen. Harry slog snabbt av motorn innan de båda hoppade ur det svarta fordonet och följde efter mig då jag började gå med hastiga steg i riktningen mot garagen som stod uppradade.

De långa längorna med garage och förvar var nästan identiskt vinröda och det enda som gick att skilja dem åt var numren som stod ovanför garageportarna.

"Where are you going?" muttrade Harry otåligt och jag kände att om detta skulle fungera så skulle de få lämna sina attityder i bilen. Mitt tålamod hade försvunnit för länge sedan, det var bara en tidsfråga innan jag skulle få ett fullt aggressionsutbrott

Jag stannade snabbt upp och vände mig om för att spänna ögonen rakt i killarna som var varsitt huvud längre än vad jag var. Om någon hade sett oss här så hade det definitivt sett roligt ut. Jag hade lätt kunnat golva dem båda, och de visste om det. Det var säkert därför de backade två steg utan att tänka.

"You two listen very carefully." snäste jag irriterat. "I am bending the line for you. My arse is on the line here, and so are your lifes. So if you want to get out of this mess alive I would suggest you leave your stuck up arse attitude behind." min röst hade höjts en aning under mitt tal men det hade gett effekt. Harry såg sammanbiten ut med samman pressade läppar och stirrade ner i asfalten medan Louis såg rädd ut med ögonen fast limmade på mig medan han oroligt bet i sin underläpp.

"So... Are you lads ready?" de såg fortfarande förstelnade ut och jag fick en känsla av att jag faktiskt skrämt dem. Jag måste så gå en charmkurs.

Med en suck tog jag ett prövande steg fram mot dem för att sluta upp en del utav utrymmet mellan oss. Deras ögon mötte nu oroligt mina och jag gav dem ett prövande drag på läpparna som skulle likna ett leende.

"I'll protect you, that's my job. And I am so good at it." min fokus pendlade mellan de båda långa killarna. "I'm really good at it. Don't underestimate me. I never lose."

"And what if you do..." jag hoppade nästan till utav Harrys raspiga röst. Jag var inte beredd på att någon skulle prata. Förvirrat kollade jag på honom, min förvirring måste synts för snart öppnade han sin mun igen. "What if you lose? Will we lose too, you know, our lifes?"

Jag kunde inte låta bli att le lite innan jag kollade ner i marken, det var så tydligt att de inte trodde mig. För mig kändes det som den dummaste frågan i hela världen, dock kunde jag se på dem att de menade allvar.

Så när jag kollade upp på dem båda igen så visste jag att efter denna rundturen så skulle deras åsikter var annorlunda.

"I. Never. Lose." sade jag långsamt och gjorde varje ord så tydligt jag bara kan innan jag vände mig om och började gå ner för en utav längorna. Snart stannade jag vid porten som jag visste skulle leda oss ner till den undre världen som jag kallar mitt hem. Min ena hand började gräva i min jackficka och fiskade upp min nyckelknippa för att hitta rätt nyckel till det lilla låset i garageporten. Efter ett tag då jag vickat lite på nyckeln klickade låset upp och jag öppnade porten till ett tomt garage.

"Get inside." beordrade jag och utan att jag behövde tjata gjorde de som jag sade. "Wow, this was new..." mumlade jag innan jag stängde porten efter dem och allt blev mörkt. Jag tände lysrören i taket innan jag tog mig förbi killarna som fortfarande såg bortkomna ut. Mina ögon skannade över den tomma väggen ett tag innan jag tog fram mitt passerkort och tryckte in den i en skarv. En lucka med en knappsats dök upp och jag tryckte in mitt födelsedatum innan jag tog ett steg tillbaka.

"So..." jag vände mig mot killarna som fortfarande såg förvirrade ut. "Let me start from the beginning." jag kunde höra väggen röra sig bakom mig och jag visste vad de skulle få se. Inte något allt för intressant utan en hiss, men jag ignorerade det och började berätta min historia.

"In ninteen fifthyfive Brent Crosby, Joe Nickson and Marvin Cason founded a compound that was going to help those in need for protection, but undercover. People around the world, those who were kicked out from police school or were too weak mentally to even pass the hard test that's needed to get in to a good police school. People that were tired of their jobs as programmers and were very skilled with stuff like database, digging up dirt in ways that's pure magic for some..." jag gick in i hissen och väntade på att killarna skulle sluta vara så långsamma. Jag tryckte in koden som larmade av det vi skulle ner till och snart stängdes dörrarna. "... They all came together to found the compound, United Kingdom Undercover Agency. Or UKUA if you may." hissen började röra sig neråt och jag vände mig mot killarna igen. "After a while the founders started to realize that they wanted more... They wanted to start families, which were not acceptable. Their job were to be the ones that didn't excist. That was what made them invinsible and made the bad guys think twise. So..." jag stannade upp då hissen stannade och vände mig om för att se dörrarna öppna sig till en stor lokal som såg ut som ett lager. Lådorna som stod på de stora stålställningarna var fyllda med vapen som antagligen inte använts på ett tag. Det var länge sedan jag var här nere. Detta var ett utav de mindre träningslägren som mer eller mindre blivit bortglömda under tiden agenturen utvecklats.

Jag tog ett steg tillbaka och lät killarna gå runt och granska skärmarna som hängde på väggarna till kontrollpanelen som avgjorde svårigheterna på träningen och liknande.

"Joe Nickson were the first to leave the agency when he met his wife Nina. He started a new life in Scotland. Marvin Cason were second to leave because he got a girl pregnant and wanted to be a father. But Brent were different he were the only one who didn't want a family..." jag satte mig ner på en utav skrivbordsstolarna medan jag kollade på då killarna började med att kolla igenom lådorna och jag började undra om de verkligen lyssna. Deras ögon blev allt större då de kollade ner i lådorna och fick syn på de olika vapnen som antagligen förvarandes där. Det skulle inte förvåna mig om någon lagt en väska full med pengar här någonstans.

"Continue." hörde jag bakom en utav hyllorna och jag kunde inte riktigt urskilja vem det egentligen var, men jag fortsatte.

"Brent only wanted a kid so he or she could carry on his legacy. So he adopted a boy, John. My father..." jag märkte att jag fick deras fulla uppmärksamhet nu och istället för att fortsätta granska vad som fanns i lådorna satte de sig istället på varsin skrivbordsstol och kollade på mig. "Brent raised him to be a strong agent and John took over the agency when Brent passed away... And he wanted to be just like his father. But that was before he came across Christina... My mother and they had me. She was a waitress at a coffeeshop and I think they fell in love, or at least my mother did."

"So? They are still together?" frågade Louis förvirrat och jag skakade bara på huvudet.

"No. I don't really care about my fathers point of view on this story because I know that he didn't love my mother. He never did. Even though he tried to convince me that. But it were so easy for him to just take me from her and dissapear. Just like he was raised to do, and so am I. I am raised just like he was..."

"You've never been in school or had friends?" Harry såg nästan pinad ut och det gjorde mig irriterad. Jag ville inte ha hans medlidande, det enda jag ville var att han skulle förstå.

"I was homeschooled and I had friends, they were just ten or twenty years older than me and still are."

"Where's your mother?" den lockiga killen såg fortfarande plågad ut och jag försökte ignorera den irriterande känslan som pirrade under min hud.

"She's... Dead."

"What happened?" frågade Louis till slut och drog av sig sin skinnjacka innan han lutade sig tillbaka.

"I don't know." jag blev förvånad hur ärlig jag faktiskt var. Men jag började tröttna på att prata, detta har varit det längsta jag någonsin pratat och jag kände att jag skulle behöva ett glas vatten snart. "So that's why your management hired me. They want me to protect you from those who tried to kill you in that parking garage."

Tystnaden föll över oss nu och jag kunde se att de båda lät min historia att sjunka in. Tyngden av tystnaden var nästan allt för tung, jag vet inte vad mer jag skulle säga. Jag hoppades nästan på att de skulle ta över vilken sekund som helst nu. Så jag var så lättad när Louis drog in ett andetag och öppnade munnen.

"So you've never had sex?"

Mina ögon spärrades upp, jag blev chockad över hans fråga och snart kunde jag inte låta bli att brista i skratt. Hans fråga var så omogen att jag var tvungen att få släppa lite på trycket som fanns inom mig. Harry slog till sin kompis i bakhuvudet med ett roat leende på sina läppar.

"Just because I have different values, doesn't mean that I'm not a human.” påpekade jag och kände genast att det var fel svar till en dum fråga.

"So you have had sex?” jag skakade bara trött på huvudet.

"Do you want to try out some weapons?" frågade jag till slut. Vi hade fortfarande hela dagen på oss att göra något roligt utav.

"For real?" Louis såg ytterst exalterad ut och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen.

"Yeah, why not? We're here now and I have to check out some new knifes anyway." jag gav dem varsitt leende men Harry såg fortfarande tveksam ut. "You okay?"

"Yeah, sure. Why knifes? Guns should be more effective." påpekade han och drog en hand genom sitt lockiga hår.

"Knifes never runs out of bullets." sade jag och log lite innan jag vände mig mot kontrollbordet. Det måste vara mitt favorit citat, dels för att det var sant men samtidigt för att jag njöt mer utav bytet jag fångat med en kniv än att fyra av en pistol.

"Alright then. Let me check up on the others first and then we start up the shooting area." Jag startade upp satellit bilder över de tre andra.

"How do you...? Do we have...?" Harrys mörka röst lät irriterad och jag vände mig om, jag pressade ihop mina läppar medan jag försökte välja mina ord tillräckligt för att inte starta ett tredje världskrig.

"I need to keep track on you, that's a part of my job. And yes, you all have trackers on you and I can find out if you're picking your nose at home or anywhere else for that matter." det var tydligt att de inte gillade vad jag hade att säga men istället för att vänta på någon snäsig kommentar som jag var säker på endast var några sekunder ifrån att komma upp till ytan. Medan satellit bilderna spelades i bakgrunden tände jag upp lokalen och såg till så att tre lagerhyllor sjönk ner under marken och ersattes med golv. Längst in fanns ett långt bord med tio olika skjuttavlor. En del tjockare än de andra då de var till för knivar och tyngre vapen.

Jag startade upp lite musik i bakgrunden från någon radio kanal som jag inte kände igen innan jag reste mig upp för att gå fram till en utav de återstående bokhyllorna. Jag visste att jag lämnat av några vapen här någonstans. Snart hittade jag den märkta lådan och tog fram den innan jag lade ner den i en utav skrivbordsstolarna.

"Alright, knife or gun?"

Min fråga gjorde killarna nästan skrämmande upphetsade över att de skulle få skjuta på saker. För en millisekund var jag nära på att sätta tillbaka lådan igen och säga att det var en dålig idé. När de båda valt pistol tog jag fram varsin som de skulle kunna hantera utan att behöva skada mig eller någon annan allt för allvarligt. Jag gav dem en lektion i hur man laddar, tar bort säkringen och hur man får bästa resultat då man skjuter.

De båda missade ett antal gånger innan de började komma in i hur vapnen fungerade. Det var roligt att se att de inte var perfekta och vågade skratta åt sina misstag, något som fick mig att slappna av en aning och bara ha kul. Jag kastade några knivar men höll konstant ett vakande öga mot satellitbilderna. Till min lättnad höll sig alla tillräckligt borta från problem så jag slapp rycka ut med någon karatespark.

Snart var klockan så mycket att det var dags för killarna att ta sig tillbaka till verkligheten innan någon började lägga märke till deras frånvaro.

"Would you like to see our world now?" frågade Harry medan han drog på sig sin jacka igen under tiden vi stod i hissen på vägen upp.

"I... It's alright." jag skrattade lätt till då jag inte riktigt såg meningen med det.

"Oh come on, let's play some fifa and chill at my place..." föreslog Louis och jag kollade upp på honom måttligt förvirrad. "...That's 'our world' more or less when we have freetime." förklarade han till slut och jag nickade långsamt. Det verkade låta roligt men jag var tvungen att komma ihåg att jag fortfarande hade en mördare att hitta.

"You're going, end of discussion." konstaterade Harry till slut och lade en arm över mina axlar och genast slog jag bort den utan att tänka mig för.

"A reflex." muttrade jag trött innan jag tog mig ut ur hissen och såg till att säkerhetskamerorna startades igen i lagret innan vi tog oss ut till bilen.

"We need some snacks first." påpekade Louis och Harry nickade instämmande. Jag satte mig i mitten där bak igen medan jag såg Londons yttre områden flyga förbi utanför. Tröttheten om att inte fått sova ordentligt i natt och alla andra nätter börjar göra sig påmind och jag konstaterade att jag skulle behöva sova hela natten i natt utan något avbrott om jag skulle klara av turnén då jag skulle få vara uppe mer eller mindre varje natt.

"Did Niall find you last night?" frågan drog mig tillbaka in i bilen och jag skakade av mig min trötthet. Jag kunde inte riktigt urskilja vem som faktiskt frågade.

"Oh, erhm... Yes." sade jag distraherat och Louis vände sig roat om och jag höjde ett ögonbryn.

"He likes you." påpekade han med en retlig och tillgjord röst, jag skakade roat på huvudet.

"He's got a girlfriend, remember? And we hardly know each other so that would be more or less impossible." sade jag så avslappnat jag bara kunde. Men jag visste lika lite som vad han gjorde, om inte mindre. Min sociala förmåga var fortfarande bristfällig!

"Gurl," började Louis med en amerikansk accent och jag pressade ihop mina läppar för att inte börja skratta. "...He likes you. And Maja can piss off, seriously. Her attitude doesn't fit her tiny little body anyway..."

"Come on, she ain't that bad." avbröt jag honom men det var så tydligt att alla i denna bilen visste att jag ljög. Jag tror vi alla fått se en helt annan sida utav Maja än vad Niall har fått se. "I- Okay, I accidentally caught her hand in mid-air before she could hit Niall. It would have been a proper bitch slap."

"What!? Are you serious!?" utbrast Louis roat och jag kunde höra ett lågt skratt från förarsätet.

"It was a reflex, I didn't mean to interferer." försvarade jag mig själv och de båda brast nu i skratt.

You really need to get your reflexes in control.” det var precis så att Harry fick fram orden innan han fortsatte skratta. Det gjorde mig nervös över hur dålig uppsikt han hade när han körde. Men jag kunde inte låta bli att skratta till, han hade rätt... Jag får lägga till det i min To-list när jag kommer hem.

"Can you see her face, Lou?" försökte Harry få fram igen mellan sina skrattattacker och jag skakade bara trött på huvudet innan jag kollade ut genom fönstret. Vi har nu stannat vid ett Seven Eleven och när jag kollade framför mig nu så kollade båda killarna på mig.

"What?" jag kunde höra att ordet kom fram hårdare än vad jag menade. Men de verkade inte riktigt bry sig.

"You'll have to get inside and buy the snacks." påpekade Harry och drog baka sin lugg för att sätta upp det i en tofs.

"Why? If you want something, you go and get it." snäste jag nästan förolämpat till, jag var inte någons assistent... Förutom Louise förstås.

"We're famous, it'll start a riot." påpekade Louis med en kaxig ton och jag spände ögonen i dem. Med en tung suck sträckte jag ut min hand och väntade ett tag på att någon skulle reagera. Men de båda kollade endast på mig med varsitt roat leende. Jag skulle vilja slå in tänderna på dem men jag jobbade på min sociala kompetens här och då skulle jag gå minus på det jag lyckats fånga till mig de senaste tjugofyra timmarna.

"What? I'll go, as long as you pay." sade jag trotsigt och snart blinkade Harry till och jag skrattade till. "Pay up." min fokus var nu riktad mot den lockiga killen. Snart sträckte han sig efter sin jackficka och fångade upp en brun läder plånbok. Ett runt objekt på baksidan av plånboken fångade upp min uppmärksamhet.

"Is that a round circle on the backside!?" utbrast jag roat och drog åt mig plånboken men jag fick aldrig chansen att bekräfta mina aningar innan en stor hand drog tillbaka den.

"Give it to me!" snäste Harry irriterat till och jag gav ifrån mig ett roat fnitter. Var han så uppenbar så att han gömde en kondom i sin plånbok? Trots min brist på erfarenhet så var jag kompis med tillräckligt många idioter till killar för att veta hur de fungerade när det kom till ämnet, sex.

"Why don't you want me to see it?" frågade jag med en fejkad nyfikenhet. "Is it close to its expiration date?" min vassa kommentar fick Louis att dra in ett djupt andetag innan han brast i skratt och höjde sin hand för att jag skulle göra en high-five innan jag drog åt mig pengarna som Harry höll fram innan jag hoppade ut ur bilen.

Jag tog mig in i den lilla affären och gick mellan hyllorna och samlade på mig lite snacks då jag kände att min mobil vibrerade i jackfickan. Medan jag försökte balansera allt med min ena hand tog jag fram mobilen och såg min pappas namn lysa upp hela skärmen.

From: Father

"Get in to my office, ASAP. We need to talk."

Det lät väldigt officiellt... Inte för att han brukar ge mig pussar och kramar eller xoxo som dagens ungdomar gör men det brukade oftast vara lite mjukare än så. Jag tryckte ner mobilen i min jackficka och tog mig fram till kassan för att betala.

När jag kom tillbaka ut till bilen igen med plastkassen i handen satt de båda killarna med sina mobiler uppe och jag suckade tungt ut. Jag måste tillbaka till min verklighet innan jag tappar fokusen. Det var inte meningen att jag skulle umgås så här mycket med en klient. Det är fel. Jag ska hitta idioterna som hotar dessa killarna inte sitta och spela spel med dem.

"Guys. I have to get back to the office, my father need to talk to me." informerade jag dem och jag kunde inte låta bli att känna mig sorgsen. Jag har haft riktigt kul idag, de här idioter till killar har faktiskt fått mig att känna mig normal. Trots att vi skjutit med vapen och kastat knivar, något som var långt ifrån normalt så kändes det som en helt vanlig dag med ett par kompisar.

"Vad är det med dig, Marnie. Fokusera!" snäste jag mentalt åt mig själv och jag tog ett djupt andetag.

"O-Okay, that's too bad." sade Louis förvånat. "Is it because of us?"

Jag hade haft det i huvudet men inte sagt det högt för mig själv, men han måste listat ut vad som hänt i garaget i lördags. Irriterat dumförklarade jag mig själv, hur kunde jag vara så dum och tro att han inte skulle lägga märke till detta?

Vad skulle jag säga till dem?

"Oh, no. I-I don't think so. Don't worry about it." sade jag distraherat.

"What if he finds out. Will he get you fired?" frågade Harry nyfiket innan han startade bilen igen och körde ut från trottoaren.

"He can't fire me, I'm the heiress.” sade jag måttligt road över tanken. ”But he could take me off this case. And it will be as if I never existed to you lads." påpekade jag och visste att det antagligen skulle leda till det. Han visste att jag avslöjat mig, jag var så säker på den saken.

"That sucks." muttrade Louis. "I actually started to like you." hans sarkastiska ton fick mig att skratta till lite.

"Well, geeh, thanks." sade jag med en lika djup sarkasm som honom. "I might have started to enjoy your company too. But it's how it works. So my advice to you is to not get to attached to me. It's easier that way."

"Well, it's not really something you choose." påpekade Harry. "We get along, so of course we wouldn't like to see you go."

"Can you text us afterwards?" frågade Louis tveksamt. "I feel like it's our fault." det förvånade mig att han faktiskt hade ett samvete. Men klart jag visste att det var inte bara jag som skulle ha svårt att skiljas från detta uppdraget när det väl var över. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle försvinna.

"It's not your fault." sade jag bestämt. "And maybe, if I still have this assignment afterwards I'll send you a text."

"Deal." sade Harry innan han började köra mot sitt hus för att lämna av mig vid min bil.

När jag väl var ensam igen kände jag att tröttheten kom över mig igen och ångrade att jag inte köpte kaffe när jag ändå var inne i affären. Samtidigt kändes det tungt att säga hejdå till Harry och Louis, för jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna om min pappa tog ifrån mig uppdraget. Han skulle ge det till någon annan och jag skulle säkerligen bli satt på kontorsarbete i en månad.

Tankarna flög igenom mitt huvud allt medan jag körde igenom stan ut till kontoret.

"Get your shit together, Marnie. They doesn't mean anything to you." muttrade jag irriterat medan jag tog mig ut ur bilen och skyndade mig mot byggnaden. Det såg ut som det skulle börja regna vilken sekund som helst.

Jag kunde inte låta bli att bli nervös, jag är aldrig nervös! Men samtidigt hade jag aldrig gjort ett sådant här misstag innan. Jag hade i alla fall fått leva som en normal tonåring, eller så normal jag kan bli, i tjugofyra timmar så det kom väll något positivt utav det hela. Frågan var bara, var jag en Joe eller Brent?

Det var något jag aldrig lyckats komma underfund med, men just nu kände jag mig som en Joe...

Jag tog mig in i hissen och tryckte på översta knappen medan jag stampade otåligt i marken. Hissen stannade upp på fjärde våningen och Kyle dök upp bakom dörrarna. Hans kostym såg oklanderlig ut som vanligt medan hans mörka hår var tillbaka draget från hans ansikte med massor utav vax. Det var något jag absolut inte klarade av då killar har vattenkammat sitt hår, men på Kyle såg det faktiskt acceptabelt ut.

"Hey!" utbrast han glatt när han fick syn på mig och jag svalde hårt för att få bort klumpen i halsen innan jag log.

"Hi." sade jag ansträngt.

"You're going up to meet the boss?" jag nickade utan att säga något. Kyle tog sig in i hissen och tryckte på våningen under den jag skulle av på, it-avdelningen.

"He knows." mumlade jag lågt. Hissen var det enda stället där det inte fanns kameror, konstigt nog.

"I don't think he knows." sade han lågt och vände sig mot mig. "Are you sure there were no one else in the garage at the same time?" jag skakade på huvudet och suckade tungt.

"I'm so getting busted for this. I'm sure I get a new assignment in the deepest part of Africa." stönade jag tungt till och jag kunde höra hur den mörkhåriga killen bredvid mig skratta lågt.

"I'll wish you good luck, Marr." jag kollade upp på killen bredvid mig som gav mig ett vänligt leende innan han gav mig en försiktig klapp på axeln. Hissen stannade och Kyle tog sig ut ur hissen innan dörrarna stängdes igen. Jag fortsatte stampa nervöst med foten medan jag väntade några sekunder på att komma till min slutdestination.

Jag stannade upp framför de stora mörka trädörrarna och bet mig i underläppen. Vad Kyle än sade för några sekunder sedan så hade jag den där obehagliga känslan i magen. Mentalt sade jag hejdå till min plats som urusel stylist. Det var ändå inget jobb för mig, det var alldeles för personligt och utmattande.

Jag tog ett djupt andetag och höjde handen. Svagt knackade jag på dörren, jag kunde höra någon röra sig på andra sidan och det tog ett tag innan jag hörde den bekanta rösten på andra sidan.

"Come in."

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

"W-what are you doing here?" Stammade jag fortfarande förvånad över att någon hade lyckats hitta hit. Endast de som visste om uppdraget visste vart jag bodde och jag började genast misstänka Louise.

Genast blev jag plötsligt medveten om hur illa jag måste se ut då jag missat att kolla mig själv i spegeln innan jag öppnat dörren. Otåligt väntade jag på ett svar från Niall som granskade mig med sina blå ögon. Den intensivt blåa färgen gjorde att jag kom av mig totalt, jag höjde otåligt på ögonbrynen och han ryckte till.

"I heard you weren't feeling well so I brought you some soup." han räckte fram den lilla burken han höll i och jag tog osäkert emot den. "And I wanted to know if you were alright."

Förvirrat kollade jag på honom, borde jag inte känna mig okej? Bortsett från det uppenbara då förståss.

"Harry and Louis were in a very strange mood today, and they were acting it out on you." förtydligade han och jag nickade långsamt. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur denna delen utan att säga att det är mitt fel. Jag förtjänade deras attityd, jag hade dragit in dem i min hemliga värld som inte var deras verklighet.

"It's alright." sade jag och gjorde en gest med handen som att han inte skulle tänka mer på det. Jag skrattade nervöst till som snart stoppades utav Nialls seriösa ansiktsuttryck.

"No, it's not. They can be real pricks at times." jag kunde inte låta bli att släppa fram ett litet leende över hans val av ord. Jag drog en hand genom mitt hår för att få bort det från mitt ansikte. Osäker på om jag kanske borde bjuda in honom. Men mitt vardagsrum såg ut som ett illegalt vapenlager.

"W-Would you like to come in for a while?" frågade jag efter ett tag och kände att detta var jobbigt. Det var jobbigt att leka social när jag verkligen var raka motsatsen. Jag hade ingen aning om varför jag bjöd in honom, det skulle betyda att jag skulle bli tvungen att ljuga honom ännu mer rakt upp i ansiktet för att hålla min identitet gömd.

"Yes, if it's not too much trouble?" sade han efter ett tag och tog ett steg fram mot mig.

"I... Ehum..." började jag innan jag stoppade upp honom i dörröppningen. "I have to... I just need to clean up a bit, it's a real mess in here." ljög jag och väntade på hans respons, han måste tror jag är hur konstig som helst.

"Alright." sade han och log, inte alls den respons jag hade väntat mig. Jag gav honom ett ansträngt leende innan jag stängde till dörren framför honom. Han verkade vara så bekymmerslös, något som gjorde mig väldigt frustrerad. Samtidigt, nyfiken?

Jag lade ifrån mig burken med soppa i köket innan jag började springa runt som en galning, lägga tillbaka alla vapen på sin plats. Inte lika snyggt som tidigare men det fick duga tills vidare. Jag trilla över soffbordets ben ett antal gånger och jag svor lågt för mig själv.Jag borde bara låtit honom gå.

Innan jag sprang tillbaka till hallen fångade jag upp fjärrkontrollen till teven och ändrade till en nyhetskanal. Min blick fångade upp mitt utseende i spegeln i hallen och gav mig ifrån en suck då jag såg hur trött jag måste se ut. Mina fingrar försökte kamma rätt mitt hår snabbt men gav upp efter ett tag och öppnade istället dörren igen.

Niall stod och lutade sig mot den vita väggen på andra sidan korridoren, han drog några fingrar i sitt blonda hår innan han ställde sig upp. Hans kläder var annorlunda i jämförelse med i morse, ett par svarta slappa jeans och en grå munktröja.

Jag klev åt sidan och lät honom ta sig in i lägenheten innan jag stängde dörren efter oss. Långsamt följde jag efter honom då han drog efter andan och jag kände paniken komma inom mig, hade jag glömt en pistol framme?

"This is amazing." mumlade han lågt innan han tog sig fram till de stora glaspartierna som kollade ut över staden som var på väg att bli mörk och började förbereda sig för nattlivet. Jag stod på avstånd och granskade hur han rörde sig fram då han kollade på bokhyllan och den stora platt teven som hängde på väggen. ”You live here?” han lät ytterst förvånad och jag visste inte riktigt vad han egentligen hade väntat sig. En grotta?

"How did you find me?" frågade jag utan att tänka mig för och hans blick fokuserade till slut på mig efter att han tagit in allt i rummet. Jag var tvungen att få en bekräftelse om vem jag borde ge en uppläxning.

"Lou knew, so she gave me the address." sade han avvaktande och jag nickade långsamt, mina misstankar var besvarade. Jag borde inte gett henne mina kontaktuppgifter. Han fortsatte sin inspektion fram till bordet och mina ögon föll på fotoalbumet som jag glömt sätta tillbaka. Luften i mina lungor försvann då jag såg hans långa fingrar gå över den nötta utsidan. Så snabbt jag bara kunde drog jag bort albumet från bordet och han såg chockat på mig.

"I-I didn't mean...to..." började han med stora ögon och jag suckade tungt ut.

"It's just personal." förklarade jag med en kort och stel röst och tog den tillbaka till sin plats i bokhyllan. Det var inte meningen att låta så krängd, det bara blev så.

"I think you dropped something." sade Niall och jag vände mig om för att se honom hålla mammas berlockarmband. Det måste trillat ur albumet när jag drog undan det. Jag var tvungen att ta ett djupt andetag innan jag långsamt gick fram till honom. Det gick inte att få det ogjort och långsamt gick jag fram till killen som inspekterade armbandet och berlockerna som hängde på.

"It was my mothers." förklarade jag med låg röst och kunde inte låta bli att le.

"Was?" frågade han efter ett tag och försiktigt gav mig armbandet som jag försiktigt lade tillbaka i fotoalbumet.

"She died when I was little." sade jag utan att kolla på killen framför mig.

"I'm sorry, I didn't mean to..." började Niall och tog sig nervöst för nacken, jag kollade på honom och log lite.

"It's alright. I've always been the girl with no mother." jag skrattade till en aning, jag fattade inte varför jag berättade detta för honom. Han skrattade inte med mig och jag var tvungen att ta ett djupt andetag innan jag tog mig ut i köket under tystnad. Jag kunde höra hur han följde efter och satte sig på en utav barstolarnavid köksön.

"Thank you for the soup." sade jag och tog av locket till burken.

"Don't thank me before you've tried it. I was in a bit of a hurry so I didn't have to chance to taste it myself." sade Niall och grimaserade. Jag var tvungen att lyssna in lite extra för att kunna urskilja orden. Hans irländska accent gjorde det svårare än vanligt. Mina fötter tog sig fram till en utav lådorna och fick fram en sked innan jag doppa den i soppan och förde skeden mot munnen.

Jag kunde inte låta bli att springa till vasken och spotta ut innehållet så fort jag bara kunde innan jag vände mig mot Niall så såg ytterst förödmjukad ut.

"Are you trying to kill me!?" utbrast jag och jag kunde se att han försökte komma på något att säga men kunde inte. En rosig nyans dök upp på hans kinder och han öppna munnen för att säga något men det kom inte fram ett ord.

Hela situationen fick mig att brista i skratt och jag kunde se hur killen framför mig slappna av.

"That... was really... horrible." skrattade jag fram och kände att tårar föll över mina kinder. Jag kände att mina ben vek sig och jag satte mig ner på stengolvet innan jag lutade mig bakåt mot luckorna. Snart lugnades mitt skratt och Niall satte sig ner mitt emot mig med ryggen lutandes mot köksöns skåpsluckor.

"I usually can cook." påpekade han med ett litet leende på läpparna och jag torkade upp mina tårar som fastnat på kinderna.

"I need proof of that after tasting this horrendous soup." sade jag med en road ton och kollade på den blonda killen framför mig. De blå ögonen möttes upp utav mina och jag kunde se att han antog utmaningen.

"I'll take that as a challenge." erkände han och flinade och jag besvarade det med ett leende.

"What about ordering pizza instead? At least for today." försökte jag och Niall nickade gillande innan han reste sig upp en aning för att få fram sin telefon från bakfickan.

"My treat. What do you want?"

Jag funderade ett tag över vilken jag ville ha men bestämde mig snart för en Calzone och kollade på medan den blonda killen började prata med personen på andra sidan. Snart reste jag mig upp och slängde resten utav mördarsoppan i vasken.

Vi satte oss i soffan och zappade igenom teve kanalerna medan vi väntade på att leveransen pizzor skulle anlända. Jag stannade på en kanal som visade gamla avsnitt utav Friends.

"How did you know she was going to hit me?" frågan kom så oväntat att jag ryckte till och vände mig mot killen som satt på andra sidan med fötterna på soffbordet. Jag hade dragit upp mina ben intill mig och lutade mig mot soffarmen medan jag stirrade på Niall som väntade sig ett svar.

"It was a reflex." svarade jag efter ett tag. "I've been... practising some martial arts and... Reflex is an important thing... Knowing your... Surroundings, reading people." ljög jag så detaljerat jag bara kunde och hoppades på att han skulle köpa det.

"Could you teach me some moves?" frågade han och flinade. Jag grimaserade åt hans förslag. "I need your ninja reflexes." skojade han och jag höjde på ögonbrynen. Det bästa hade varit om hans tjej hade bara struntat i att vara aggressiv.

"No." sade jag snabbt och skakade på huvudet. Absolut inte! Jag använde inte min träning på folk som inte förtjänar det. Alla de jag tränat på tidigare hade träning och visste hur de skulle landa om något gick fel. Men Niall var helt vanlig, så vanlig som man kunde bli som kändis åtminstone.

"Oh, come on. Just something little." han reste sig upp ur soffan och sträckte ut en hand. Jag bet mig i min underläpp och funderade över vilka alternativ jag hade men snart reste jag mig upp utan att ta tag i hans hand.

"Alright, but just something little, no grip."

"Boring." muttrade han till roat och jag slog till honom i bakhuvudet. Inte hårt utan tillräckligt för att han skulle hoppa till. "Hey!" utbrast han frustrerat och jag höjde roat på ögonbrynen.

"If you had been observant enough, you would have caught my hand mid-air." påpekade jag honom och han pressade ihop sina läppar för att låta mig förklara vidare. "Close your eyes." beordrade jag och snart försvann de blå ögonen på mig. Jag gillade inte detta, detta var något man lärde de allra nyaste agenterna, men fast med ett mycket ifrågasättande straff om man misslyckades. Här skulle Niall endast få en lätt dask i huvudet om han missade.

"Do you remember the room? How it looked like?" frågade jag med en låg röst och han nickade. "Feel the energy in the room." Känslan i rummet hade spänts betydligt, den var nästan statisk. "Read my mood, where I am and in what state of mind I am in, only by trusting your senses." så fort jag sagt det jag behövde lät jag tystnaden falla innan jag höjde min hand för att se om han reagerade. Men han verkade vara allt för fokuserat på det andra runt omkring för att märka mig och jag slog lätt till hans huvud och de blå ögonen öppnades.

"Damn! One more time!" trilskades han och jag kunde inte låta bli att le. Han skulle behöva flera år för att lära sig vara tillräckligt erfaren och veta vad man ska lyssna efter. Det är därför efter denna uppgiften som är i uttagningen som agent så försvann oftast mer än en tredje del, dels för att metoderna var bristande och de flesta blev skadade, men även för att de var för oerfarna.

Niall slöt sina ögon igen och denna gången tog jag inte lika lång tid på mig och slog till honom igen.

"Fuck." muttrade han. "I am not even close to become a ninja." jag var tvungen att bita mig i underläppen för att inte släppa fram ett leende. "I want to try once on you." föreslog han uppspelt och jag tog ett djupt andetag.

"Don't kill him, don't kill him..." mässade jag i huvudet medan jag slöt mina ögon. Jag hade gjort detta flera gånger innan, men nu var det annorlunda. Jag skulle inte fälla honom, jag skulle inte sätta en kniv mot hans strupe, jag ska bara fånga upp hans hand.

Mitt huvud tömdes och jag började rita upp rummet som fanns runt omkring mig med Niall framför mig. Jag kunde höra hans andetag, de var uppspelta, men hans puls var lugn och jag kunde känna den pirrande energin mellan oss öka. Känslan kröp under min hud och jag kände en frustration som jag aldrig haft tidigare.

Jag kunde känna hur han höjde handen och utan att tänka fångade jag upp den i luften och drog honom mot mig innan jag skräckslaget stoppa mig själv, det tog allt i min makt att inte göra något mer.

"Don't kill him, don't kill him..."

När jag till slut öppna mina ögon stod vi endast en decimeter ifrån varande. Jag möttes utav den klar blå ögonen som stirrade rakt in i mina. Tiden verkade stanna upp och jag tappade räkningen på hur länge vi stod så här. Jag höll fortfarande i hans handled och den blixtrande energin som gick igenom beröringen var något alldeles extra.

"I've never thought about it..." hans raspiga röst var nästan en viskning nu. "... But your eyes are amazingly grey." det var en udda kommentar, borde jag säga tack? Jag hade aldrig fått en liknande kommentar tidigare och jag hade ingen aning om hur man hanterar något sådant. Min kropp däremot verkade tycka att det var okej att dra allt blod upp till mina kinder.

Till min räddning ringde det på dörrklockan och jag släppte taget om andan som jag glömt att jag ens höll. Jag drog mig ur vakuumet vi bildat och släppte hans handled innan jag vände mig om. Det kändes som jag sprungit ett maraton och precis kommit i mål då jag öppnar dörren för att se pizzabudet hålla fram kartongerna. Jag kunde känna Niall stå bakom mig och när jag tog emot kartongerna kunde jag se en hand vid min axel gå förbi och ge budet ett par sedlar innan han försvann nerför korridoren.

Jag stängde dörren efter oss och kollade upp på killen framför mig som såg ytterst förvirrad och labil ut. Istället för att gå på känslan av att jag hade skapat dessa känslorna hos honom tog jag istället en annan väg för att lätta upp stämningen.

"You're not a ninja." började jag medan jag tog mig förbi honom och in i vardagsrummet. "And you're not a very good cook. So, tell me. Who are Niall Horan?"

Lättnaden utav att han började prata om sig själv kändes som en vikt lyfts från mina axlar. För nu låg inte fokusen på mig och jag slapp prata allt för mycket.

Medan jag tog fram läskburkar och ett par bestick från köket lyssnade jag på hur han uppväxt varit. Hur hemskt det var när hans föräldrar skiljde sig och hur han avskytt sin pappa i alla år tills han tog sig tid till att nå ut till honom och ge honom en ny chans. Hans sätt att prata om hur personer verkligen förändras berörde mig verkligen där jag satt med en pizza bit i munnen och lyssnade på hur bra det känns efter att ha pratat med sin pappa, att ha en relation igen. Mina tankar gick snart ut till min mamma, hur ofta jag ville bara få en chans till att veta hur hon var som person. Om jag hade några personlighetsdrag eller något som höll oss tillsammans trots att vi aldrig träffats. Sorg kom över mig och jag insåg att Niall slutat prata.

Snart gick han över till hur nära han var sin bror och hur glad han var över hans brorson. Jag kunde höra så klart hur familjeinriktad han var och det var nästan som en saga att höra hur glad han var att berätta om dem. Han beskrev situationen med omsorg och för varje litet ord gjorde det litet ondare inombords. Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk...

"What about Maja?" frågade jag istället för att skaka av mig den sorgsna känslan. Hon måste ju vara en del utav hans familje liv vid detta laget, eller? Jag började inse hur dålig koll jag faktiskt hade.

"Oh, she came into my life way after." förklarade han enkelt. "We met at a club in Manchester. I am not really into the whole club thing but I guess I took one for the team."

"You took one for the team when you got together with her?" frågade jag förvirrat och han spärrade upp ögonen över hur illa det lät. Han verkade långt ifrån ångersfull över sina ord, mer bara att det lät konstigt.

"No! No, I didn't mean it like that. I just... She's not the type of girl I use to date." försökte han igen och jag nickade långsamt då jag inte riktigt hängde med. Antagligen för att jag hade ingen aning om hur man dejtar eller om man ens har en 'typ' när det gällde vem man gillar eller inte. Det sociala livet som jag undvikit i ett antal år slår till mig hårt. Jag skulle satt in mig mer i det innan jag började detta uppdraget.

What kind of girls do you use to date?” frågade jag förbryllat då jag antagligen lät allt för intresserad för att det skulle vara hälsosamt. Men detta med hans vardagliga liv var intressant för mig. Trots att jag var som ett piggsvin i en balongaffär. Jag kände att jag frågade allt för raka frågor.

Oh...” började Niall långsamt och tvekade ett tag innan han öppnade munnen igen. ”I like a person to just have a laugh with, really.” svaret gjorde mig förvånad, inga tjejer med högt inflytande, modeller? Ingenting om utseende?

Jag hatar att erkänna det, men killen framför mig gjorde mig mer nyfiken för varje sekund som gick och jag blev nästan generad över tanken vilket inflytande han hade på mig.

"Well, Maja seems lovely." ljög jag och hade en känsla av att han redan visste vad jag egentligen tyckte. Han log lite som tack för att jag inte sade något opassande.

"She really is when you get to know here. Though we are way too different from each other." påpekade han och jag nickade långsamt. Det kanske var sant, det där med att olika personligheter dras till varandra?

Jag kände min telefon börja vibrera och den väl bekanta tonen kunde höras innan jag tog upp den från mina mjukisbyxor. Telefonen lös upp och zoomade in på den brunetta kvinnan som såg ytterst välklädd ut, hon höll sin lilla dotter i handen och hade en liten rosa ryggsäck i andra medan de tog sig till husdörren. Jag kunde inte låta bli att le.

"Who's that?" frågade Niall nyfiket och genast stängde jag av skärmen. "I didn't mean to..." han kom av sig och jag suckade.

"It's nothing, really." ljög jag och log så gott jag kunde.

"I didn't mean to..." började han igen och jag bara skakade på huvudet i ett hopp om att han skulle förstå att jag inte behövde en förklaring. Så länge han inte väntade sig att jag skulle förklara mig. Han log tacksamt och jag sneglade lite på teven som gått över till The Big Bang Theory. Jag älskade den serien, dels för att karaktärerna var mer eller mindre en nördig kopia utav hela agenturen. Ingen hade en aning om socialt sammanhang och alla verkade mer bekväma med att prata med datorer än verkliga människor.

"So, what's up between you and Harry and Louis?" frågade Niall till slut och drog mig ut ur mina djupa tankar.

"I don't know really. They so disrespectful today." ljög jag igen. "I think I've might done something to upset them." inte en lögn.

"Oh, they'll come around eventually. Just give them time. And you might talk to them though, they seemed very ganged up today." Ja, för att jag döda två män framför deras egna ögon.

Våran konversation om allt som fanns mellan himmel och jord fortsatte in under natten och jag kommer inte håg när jag somnade men snart sjönk jag ner i en djup dvala medan jag lyssnade på Nialls röst fortsätta prata om något ämne jag inte kommer ihåg.

Jag spärrade skräckslaget upp ögonen då jag insett att jag måste somnat. Mina ögon skannade rummet och såg att teven fortfarande var på med låg volym, lamporna var fortfarande igång. Niall låg på andra sidan soffan helt utslagen, han måste varit riktigt trött. Jag kollade ut genom fönsterpartierna och såg att solen var på väg upp. Vi måste sovit ett bra tag och irritationen att jag inte kollat upp den andra killarna störde mig. Jag ställde mig snart upp och tog en utav filtarna som hängde över soffryggen och lade den över Niall, jag stängde av teven innan jag tog mig in i mitt rum och startade upp min teve istället. Min fokus gick till resten utav killarnas rum och såg att alla var där de skulle, till min stora lättnad.

Snart tassade jag försiktigt ut i köket och kollade vad som fanns i kylskåpet. Jag skulle behöva handla om jag skulle klara av resten utav dagen, jag kände mig inte speciellt febrig längre och istället för att vänta på att det skulle bli rätt tid för Niall att vakna satte jag på mig mina löparbyxor och en sportjacka. Jag tog mig i mina Nike skor och satte upp håret innan jag tog upp nycklarna, några sedlar och gick försiktigt ut genom dörren innan jag låste ordentligt om mig. Han var nog den säkraste människan på jorden i den lägenheten så mina nerver höll mig lugna medan jag tog mig ner till Lobbyn. Jag hejade snabbt på Albert som satt bredvid en säkerhetsvakt och de båda satt insatta i datorn framför dem. De såg väldigt pigga och glada ut och antog att de precis tagit sig hit efter en härlig natts sömn.

Jag började jogga ner för gatan mot affären längre bort, något som jag inte var ensam om då jag kunde se fler som joggade i samma riktning om jag.

Det tog inte lång tid innan jag kom in i affären och gick igenom hyllorna för inspiration. Jag insåg snart att jag skulle bli tvungen att köpa lite utav varje och tryckte ner allt i två påsar vid kassan efter jag betalat. Nöjt gick jag långsamt hem igen och tog mig upp till lägenheten.

När jag kommit tillbaka hade det bara gått en timme och Niall låg fortfarande och sov djupt i soffan. Jag ställde in varorna i kylen innan jag stannade upp och granskade hans ansikte som jag sett så många gånger sova nu, men det var så fängslande att se hur han såg så avslappnad ut.

Snart bestämde jag mig för att göra en kopp kaffe och drog åt mig den andra filten över soffan innan jag tog mig ut på terrassen.

Jag hade fortfarande inte bestämt mig för att prata med Harry och Louis. Vad skulle jag egentligen säga? Jag kände mig dum för att ha dragit in dem i detta, det var oproffishionellt av mig. Det var ännu dummare att tro att de skulle hålla tyst trots att de inte har någon anledning att lita på mig. Jag hade satt dem i en sits då de inte hade något val. De hade sett vad de sett och det fanns inget alternativ, jag kunde inte göra det ogjort.

Medan jag höll på att förhandla med mig själv om mina val började jag inse att det fanns egentligen inte några fler val än ett... Jag skulle behöva prata med dem och besvara alla deras frågor och sedan ge dem den enda frågan jag ens förtjänade att ge: Vad ville de göra nu?

"Good morning." jag hoppade till och vände mig om. Han måste sluta med det där!

"God, you scared the crap out of me." erkände jag och han flinade med ett trött leende.

"You didn't feel the energy of the room?" jag visste att han retades med mig men det var inte så. Med honom var det annorlunda, han bara fortsatte att överaska mig även om jag hade hela världen under kontroll.

"You feel better today?" frågade han och kom ut på terrassen.

"Yes, almost refreshed." sade jag och log lite mot honom. "Would you like some breakfast? I think we have enough to make some pancakes or scrambled egg."

"I don't want to be in your way... I have been staying way too long anyway."

"Oh, I don't... mind." erkände jag, och det gjorde jag inte. Jag har längtat efter att ha någon att prata med. Dock var jag inte fullt förestående varför det just var Niall jag verkade trivas runt. "You could show off your cooking skills." föreslog jag och jag visste att det var något han inte kunde motstå. Jag följde honom in i lägenheten igen och ut i köket där han började göra sig som hemma. Han började ta fram ingredienserna och jag hjälpte honom att navigera genom lådorna för att hitta rätt redskap medan jag satte mig och kollade på under tiden jag drack min andra kopp kaffe.

"So what are you doing today?" frågade han medan han vände på baconet.

"I think I might talk to Harry and Louis, just to get that over with." sade jag fundersamt och jag kunde känna hans blick leta efter min men jag lät bli. Istället kollade jag ner i den svarta drycken som var framför mig. "What about you?"

"I don't know... I thought we could hang out. But it's a bad idea..." sade han avvaktande och jag nickade. Jag kunde inte hålla med mer, det var en idiotisk idé.

"Yeah, you should go and have a great time with Maja instead." föreslog jag och kollade utav misstag upp. Jag kunde känna en stöt gå igenom min kropp då jag kollade rakt in i en nyans mörkare blå än vad de var i går.

"Alright... Why?" frågade han förvirrat och jag kom helt av mig, vad var det jag sade nu igen?

"S-she..." stammade jag fram, min hjärna hade fått motorstopp och jag satt här framför Niall, stirrade rakt in i hans vackra, jobbigt vackra ögon. "...You know, it won't be long until you leave and won't be able to see her for a while... So you should cherish the moments." bra jobbat, Marnie. Ytterligare en klassiskt, mega usel lögn. Varför ska han var så jobbig att ljuga för!?

"Oh, yeah. You're probably right." sade han och började lägga upp mat på varsin tallrik. Till min lättnad lät han ämnet försvinna och jag kunde slappna av en aning.

Jag kunde inte klaga, och jag var tvungen att ta tillbaka min spydiga kommentar från gårdagen, Niall var en bra kock. Maten slank ner utan några större problem och snart var jag tvungen att göra mig redo för att leta rätt på Harry och Louis. Den mentala biten var svårast, att göra sig redo för det som väntade på mig var jobbigt.

Efter jag sagt hejdå till Niall och bytt om tog jag mig en titt på var de båda killarna var. Till min lättnad befann de sig på en och samma plats, Harrys hus. Istället för att ringa och säga att jag kommer över bestämde jag mig istället för ett överraskningsmoment. Då skulle de inte kunna fly utan de skulle bli tvungna till att lyssna på mig.

Jag hoppades att jag gjort rätt beslut och när jag väl satt i min bil utanför Harrys hus ångrade jag mig, jag borde ha ringt. Förberett dem på något sätt så att de kunde vässa sina högafflar. Men istället för att göra som min inre röst sade och ringa dem trots att jag redan var här hoppade jag istället ut ur bilen och tog mig över gatan till porten. Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte på knappen och väntade på att höra Harrys röst.

"Hello?"

"Hi, it's Marnie." sade jag, min röst var full utav nervositet och jag hoppades på att det inte kunde höras genom telefonen.

"I can see that..." muttrade den raspiga rösten på andra sidan och jag kollade upp i kameran som jag redan visste var där, men givetvis glömt bort den.

"Can I come in or not?" snäste jag irriterat till och utan att säga något hörde jag låset på dörren öppnas. "Thanks." jag tog mig in genom dörren och började gå uppför gången till huset. Givetvis stod båda killarna i dörröppningen och väntade på min entré.

När jag kommit in i hallen som jag varit i tidigare då ingen visste att jag var och smög omkring här, stod killarna med korsade armar utan att säga något. De såg så barnsliga ut att jag var nära på att ta till mig vuxenrollen men lät genast bli och suckade tungt. Det är jag som gjort fel inte dem. Jag var tvungen att komma ihåg det, annars skulle aldrig detta bli bra.

"I'm... Sorry." tvingade jag fram. Jag hatade att säga förlåt, det är ett tecken på svaghet. De verkade inte lätta sina irriterade miner och efter ett tag insåg jag att detta skulle inte räcka. "I'm... Sorry, for draging you two into this..." jag hoppas de ser hur mycket detta tar emot. Min hjärna sänder ut mentala önskningar om att de får gärna börja prata när som helst nu.

"And?" kunde jag höra framför mig och jag höjde upp blicken till Louis.

"And... I shouldn't have killed them in front of you, that was very irresponsible of me." fortsatte jag.

"And?" tryckte Louis på och höjde ögonbrynen. Han hade på sig ett svart linne tillsammans med ett par tighta denim jeans.

"And... I owe you an explanation..." sade jag långsamt, detta var riktigt plågsamt. Jag har aldrig i mina nitton år behövt be om ursäkt, inte en enda gång. Och att göra det framför dessa två killarna som endast var ute efter att retas gjorde det extra smärtsamt. Snart skulle jag bli tvungen att leta efter en tandpetare och peta ut mina ögon med för det skulle vara mindre smärtsamt.

"And?" denna gången drog han ut på ordet extra och nu visste jag att de jävlades med mig.

"Oh, come on guys!" utbrast jag där jag stod fullt påklädd i en tjock vårjacka i nästan tjugofem graders värme, jag svettades redan som det var. Dels för att febern verkade inte riktigt ha försvunnit trots allt men också för pressen jag hade på mig. "I've already said I am sorry, I promise I'll tell you everything, even show you if you'd like..." jag stannade upp, varför sade jag det? Dumt drag! Jag har redan sagt för mycket, de har även redan sett tillräckligt. Jag behöver inte vara deras guide i denna undre världen som inte borde existera egentligen.

Jag kunde se Harry klia sig i nacken medan han bet sig i underläppen, hans Iron Maiden t-shirt hängde slappt över hans överkropp tillsammans med ett par tighta svarta byxor. Hans blick lämnade mig och gick över till Louis. De kollade på varandra ett tag och verkade hålla en intern mental kamp om vad de skulle göra nu när jag antagligen redan sagt vad de ville höra.

Under tystnaden knäppte jag upp jackan då jag höll på att dö utav värmeslag. Om denna mentala diskussionen skulle vara mycket längre skulle jag behöva att låna toaletten också.

Snart vände de sig mot mig med en ny enad front, jag ignorerade den kvava värmen i mina kläder och fokuserade istället på att få ett svar eller kanske en inbjudan in i huset innan jag skulle falla ihop och svimma.

Snart öppnade båda sina munnar och drog in luft och jag hade ingen aning om hur detta skulle gå till, skulle de säga två helt olika saker? De hade inte ens sagt något på fem minuter utan bara stirrat på varandra. Deras telepati grej gjorde mig förvirrad.

"Show us." sade de båda på en och samma gång. 

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Jag satt insvept i en filt ute på terassen och granskade ut över Londons hustak. Någonstans där långt nere började folk ta sig till sina jobb eller ut på nya äventyr som super turist. Det fanns folk som precis vaknat och folk som inte ens kommit i säng än. Jag var en utav dem som haft en sömnlös natt.

Jag kunde höra trafiken vakna till liv och dagens första bilköer började bildas något kvarter bort. Mina händer värmdes utav min kaffekopp som jag höll i och när jag kollade ner kunde jag se ångan stiga från den heta drycken. Det var det enda som höll mig vid liv för tillfället, koffein.

När jag hade kommit hem efter gårdagen hade jag gått fram och tillbaka genom lägenheten, letade efter tecken som kunde hjälpa mig bestämma vad jag skulle göra. Nu hade jag chansen att kunna komma ifrån detta uppdraget en gång för alla men det var något som stoppade mig ifrån att ringa pappa och berätta allt med en gång. För jag hade val, och jag skulle bli tvungen att välja.

Mitt första val var att köra till pappas kontor nu och berätta allt, hur Louis och Harry såg på medan jag dödade två män som kunde gett mig viktig information men jag handlade som en energisk tonåring istället och dödade dem. Jag skulle bli sparkad från uppdraget och någon annan, någon mer kompetent skulle få ta över uppdraget. Mitt andra val var att helt enkelt hålla tyst, pappa skulle få reda på de döda männen men ingeting om att någon sett mig, jag sätter mig i bilen och kör mot Wembley arenan som egentligen är bestämt redan tidigare och fortsätter jobba som en urusel stylist och assistent.

Jag kunde inte ljuga, båda lät väldigt frestande. Redan från första början så visste jag att detta var inget uppdrag för mig, jag skulle inte ens kunna anpassa mig tillräckligt för att gilla det i heller. Men min inställning gjorde att jag aldrig riktigt gett det en chans...

Mina ögon fokuserade på vårsolen som började skymtas i horisonten. Trots filten och den varma drycken var jag fortfarande ordentligt nerkyld och kunde inte vänta tills den nya värmekällan skulle nå mig. Fåglarna började röra sig uppe i luften och verkade öppna för ett förslag på hur de skulle tillbringa sin dag.

Jag drog bak kanten på filten som skymde min högra arm för att kunna se berlockarmbandet jag spänt fast där tidigare. Det hade tagit hela natten att hitta den då pappa inte gillade att jag hade något som till hörde mamma. "En onödig distraktion." kallade han det. Det han inte visste var att varje gång jag varit utomlands eller något annat stort hänt mig köpte jag en ny berlock som en påminnelse om vart jag varit och vad jag lyckats åstadkomma under åren. Jag lät mina fingertoppar dra igenom de olika berlockerna och stannade på ett rött hjärta som var den viktigaste utav dem alla.

"What am I supposed to do, mother?" mumlade jag lågt medan jag lät mina fingrar leka med berlocken.

Som ett tecken från ovan ringde det på dörren, min reaktionsförmåga var lite seg och inte förrän några sekunder senare satte jag ner koppen på det lilla glasbordet in till de två solstolarna, var av en var den jag precis suttit på. Långsamt reste jag på mig och tog mig in genom glasdörren tillsammans med min filt över axlarna. Dörrklockan fick chansen att ringa en gång till innan jag väl nått fram och öppnat den.

"Good morning, miss." Albert såg ytterst morgonpigg ut där han stod med ett brunt paket i famnen. Han hade sin vanligt fina uniform som bestod utav en svart kostym med guld detaljer på, hans gråa hår var finkammat bakåt och hans gråa ögon lös upp då han fick syn på mig.

"Good morning." sade jag med trött röst. Hans rynkor blev genast utsträckta förutom de mellan ögonbrynen som kvarstod medan han granskade mig.

"Did I wake you up?" frågade han förvirrat och jag skakade bara på huvudet. "You're not ill, are you? I can cook some chicken soup for you if you'd like." den godhjärtade mannen framför mig fick mig att le och just då kände jag mig olyckligt liten.

"No. No, I'm not ill. I have a very huge decision to make and it's troubling me." förklarade jag och suckade tungt medan jag lutade mig mot dörrkarmen.

"You have a kind heart, miss Marnie." sade han och log. Om jag inte hade så svårt för att gråta så skulle jag gjorde just där. "Follow it." han sträckte fram det bruna paketet mot mig och jag sträckte på mig för att ta emot det. När jag kollade ner på etiketten kände jag genast igen Kyles handstil. Mina knivar. Jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag kollade upp på den gamla mannen framför mig.

"Thank you, Albert." sade jag och kände att en lättnad falla från mina axlar. Något som Albert också verkade sett och skakade bara roat på huvudet.

"You don't need to thank..." innan han fick chansen att avsluta tog jag ett steg utanför dörren och drog mina armar om den jämnlånga gubben. "Oh, dear." hörde jag då han besvarade min kram lätt innan jag drog mig tillbaka.

"I am trying something new." sade jag fundersamt och drog lite på läpparna till ett litet leende. Jag kunde se att Albert försökte leka lite tuff och sträckte på sig en aning innan han blinkade till med ena ögat.

"I like it." sade han innan han började gå bort mot hissarna igen medan han visslade på en melodi jag inte kände igen.

Jag satt stressat i min bil och försökte rätta till mina mörka kläder, det enda ljusa var en beige kofta som jag slängt över mitt mörka linne och ett par svarta jeans. Snabbt hade jag ignorerat de nya klädpåsarna som hängde på min garderobsdörr då jag inte riktigt vågade öppna. Efter att ha fått bekväma jeans och t-shirts i ett par dagar nu hade jag på känn att det skulle finnas en klänning eller kjol.

På grund utav mitt velande under morgonen var jag några minuter sen till arenan. Bandet hade redan påbörjat en soundcheck då jag kom springande in för dörrarna och kunde höra folk skrika, instrument spelas och ljus som rättades till med tiden. Killarna syntes inte till och långsamt försökte jag navigera mig fram genom den stora arenan bland hårt arbetande hantverkare och lådor i alla olika storlekar. Med den stora scenen som navigeringsmärke sicksackade jag mig fram i ett hopp om att hitta någon jag kände igen.

"You lost?" hörde jag bakom mig och jag vände mig om för att visa mitt passerkort som jag hade runt halsen. Mannen som jag stod framför såg svettig ut där han stod och höll ett par lampor som skulle sättas upp. Generalrepetitionen var som en enda stor show fast de enda som var publiken var de som arbetade.

"Yes, where's the dressingrooms?" frågade jag osäkert och han granskade mitt passerkort innan han pekade mot högra sidan av scenen. Jag tackade honom och började gå i den riktningen han visat. Ett dunkelt lyse kom över mig då jag rundade hörnet på scenen, det var nästan kolsvart och endast ett par arbetslamor lös upp utrymmet där bak. Runt om mig kunde jag höra folk skrika till varandra och ju längre in jag kom desto trängre blev utrymmet som jag var tvungen att ta mig igenom.

Snart kunde jag höra en röst som jag kände igen och jag stannade genast upp för att kunna höra bättre.

"... It has nothing to do with you at all." hörde jag den manliga rösten resonera. "It has been some hard couple of weeks, and it won't get any easier." jag hörde en kvinnlig fnysning.

"So you're breaking up with me because you want your career more than me?" jag rynkade pannan medan jag förblev i mörkret för att kunna lyssna in på konversationen, även om jag kände mig dum.

"That's not what I said. It's not like I have a choice! It's going to be hard, and it's not getting any easier when you already complain about how little time we spend together." nu klarade jag inte av att hålla mig gömd längre och tog mig runt hörnet och gjorde mig synlig för Niall och Maja som var längre ner. Majas långa blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans och hade en fin klänning på sig. Det kändes nästan som att hon var på väg till Oscarsgalan med den outfiten, vilket inte riktigt matchade med Nialls vita linne och slitna jeans. De ignorerade mig när jag långsamt kom närmare, djupt försjunkna i diskussionen om de skulle förbli tillsammans eller inte. Det gick från noll till hundra i diskussionen och snart kunde jag se Majas hand spännas då jag endast var någon meter ifrån paret. Jag kunde se den höjas i slowmotion och jag kunde inte hejda mig då jag handlade på några millisekunder och fångade upp hennes handled några centimeter ifrån Nialls ansikte.

Den blonda killen såg chockat på min hand som var mindre än tre centimeter från hans ansikte, han var tvungen att ta ett steg bakåt för att följa min arm upp till mitt ansikte. Maja såg ursinnig ut då hon drog åt sin hand som nu helt kommit av sig ifrån att slå till sin pojkvän.

"Who are you!?" fräste hon argt och hennes iskalla blå ögon spände sig i mig med avsmak.

"Your worst nightmare if you try that again." svarade jag lågt och samtidigt ansträngt. Jag hade kunnat göra något mycket värre med den tändstickan till armen men lät bli att påpeka det.

"Stay out of this." morrade hon argt innan hennes gnistrande ögon gick mellan Niall och mig.

"I'll stay in it as long as it has to do with me cleaning up your mess." sade jag lugnt med en sting utav allvar. Jag var inte redo att lära mig täcka röda och blå märken över någons ansikte, första dagen på mitt låtsas jobb. Då jag verkat vunnit matchen mot den korta tjejen framför mig så släppte jag henne med blicken och började gå mot korridoren som nu låg framför mig, fylld med olika dörrar in till alla möjliga rum. Jag stannade upp och kollade över axeln för att se Niall fortfarande i chock.

"You coming?" frågade jag och bet mig lite i underläppen medan jag väntade på ett svar. Men utan att säga något började han gå mot mig utan att ens kolla på sin tjej som nu var högröd i ansiktet.

"Niall?" pep hon frustrerat fram inte riktigt säker på vad hon skulle göra. Men så fort de blå ögonen sökte upp mina ökade han takten och kom upp jämsides med mig innan vi började gå tillsammans ner för korridoren.

"Thank you." mumlade han lågt.

"Don't worry about it. I shouldn't have interfered like that." sade jag lågt, nästan ohörbart medan jag undvek hans blick.

"Trust me, I wouldn't get out of there alive if it wasn't for you." rösten lät lättad. Vi var framme vid dörren till omklädningsrummen och jag granskade killen bredvid mig noggrant. Jag var tvungen att dra bak huvudet en aning för att kunna se honom i ögonen, men istället för att säga något mer djupt som jag egentligen borde, stängde jag den känslomässiga dörren igen och skakade bara på huvudet.

"What do I know, maybe you even deserved it." sade jag så ärligt jag bara kunde innan jag öppnade dörren till kaoset som flög mot oss. Louise stod och fönade Harrys hår i en utav stolarna medan Zayn stod och värmde upp rösten med ett par höga noter, Louis och Liam stod och passade boll mellan varandra i endast i klädda svarta jeans och harem byxor.

"Could you give me a hand?" hörde jag Louise ropa över fönens irriterande surrande. Jag gick ifrån min plats bredvid Niall och tog mig fram till den stressade tjejen.

"Sorry, I'm late." ropade jag över oljudet och hon stötte bara bort ursäkten.

"Get Harrys bandana over there." hon pekade med sin hårborste bort mot bänken som Harry satt vid. Jag kollade mig själv i spegeln men min fokus landade snart på ett par kristallklara gröna ögon som spändes i mig. De kollade nyfiket men samtidigt väldigt bestämt på mig, känslan som kröp upp inom mig gjorde att jag ville smyga ut här ifrån igen och ändra mig till alternativ nummer två, att aldrig komma tillbaka hit. Jag kan inte fatta att jag var så dum som trodde att de skulle ha släppt vad som hände igår!

Jag svalde hårt innan jag kollade bort och tog mig över till den beiga bandanan som jag sedan gav till Louise som tryckte hårborsten i handen på mig innan hon stängde av fönen.

"Take Louis and Liams clothes from the racks out in the hall." beordrade hon. Utan att säga något gjorde jag som jag blev tillsagd, detta var vad jag, eller min pappa, hade skrivit upp mig för. Att klä och styla killarna som jag samtidigt höll ett vakande öga över. Och det var precis det jag skulle göra. Vara normal... Men jag skulle även vara beredd på det oväntade.

Dörren drogs upp i mellan åt för att slänga en angiven tid till oss alla och hur illa vi låg till tidsmässigt. Killarna vägrade lyssna och definitivt vägrade stå stilla när det väl behövdes.

Liam var enklast att ha att göra med då hans t-shirt fungerade perfekt till hans harem byxor. Louis var däremot en helt annan historia.

Jag visste att det skulle bli svårt för de båda killarna att hålla tyst eller låta bli att ställa frågor. Det var en rent mänsklig reflex att vilja veta vad som pågick, men jag var inte beredd på att besvara dem. Så medan jag tryckte hans tröja i famnen på honom och beordrade honom att klä på sig fick jag en mordisk blick från den långa killen framför mig.

"What is going on?" viskade han med en väsande röst och nästan osynligt skakade jag på huvudet i ett hopp om att han skulle sluta prata. Jag önskade att för en gångs skull, så skulle han lyssna på mig.

"Ey, m&m..." hörde jag någon ropa men insåg inte förrän senare att det var mig de menade. De jämförde mig med en färgglad karamelliserad choklad kula? Jag kollade mig över axeln och såg Harrys irriterade ansikte. "Where´s the knifes?" Blodet i mitt ansikte försvann innan jag vände mig tillbaka till Louis och granskade hans tröja som nu hängde slappt över hans överkropp.

"Give me a pair of scissors instead." sade jag och vände mig tillbaka till Louise som såg minst sagt ytterst förvirrad ut. När ingen gav mig en sax tog jag mig fram till henne och tog den själv medan jag behöll min ögonkontakt med tjejen som glodde förvirrat mot mig.

"What´s up?" mimade hon då jag var som närmst och jag skakade bara på huvudet medan jag tog mig tillbaka till Louis som vägrade stå stilla trots att jag fräst till att han ska vara stilla för några sekunder så jag kunde få bort en oönskad tråd som hängde i sömmen längst ner på t-shirten.

"That shouldn't be a problem for you." påpekade han och jag suckade tungt ut då jag klippte av tråden som hängde löst i nedre delen av hans tröja utan några större problem och utan att röra honom. Resten i rummet kollade på medan jag trött ställde mig åt sidan då mitt arbete var färdigt. Den ena stirrade mer än den andra och det var så tydligt att alla undrade samma sak; Vad hände precis?

Jag kunde inte förmå mig själv att säga något då de skulle göra saken hundra gånger värre. Nervöst gav jag alla ett halvhjärtat leende i ett tecken som jag hoppades på att jag skulle förmedla att allt är okej.

Lättnaden föll över mig då dörren öppnades på nytt och det var dags för alla att ta sig ut till den stora scenen för att gå igenom akt ett. Tröttheten föll över mig då jag gick längst bak i ledet och trots det kunde jag fortfarande känna ögonen bränna i mig. Jag klarade inte av att kolla upp för att möta någons blick alls, inte ens de som faktiskt var snälla klarade jag av att kolla på.

Under tystnad försjönk jag ner i mina tankar medan jag satte mig ner bredvid Louise framför scenen och väntade på att det skulle börja. Hela min kropp kändes varm och klumpig medan jag satt där och granskade folk göra sig redo för genrepet innan det är dags för att starta turnén nästa vecka.

Jag såg på medan ljusen och ljudet sattes igång och introt på de stora skärmarna startade med olika inspelade videos på killarna. Medan killarna kom på scenen började alla göra noteringar i sina anteckningsblock vad de skulle fin putsa på tills nästa vecka. Under tystnad granskade jag showen och lyssnade på låtarna som jag inte hört tidigare förutom en som jag hört på radion en gång under tiden jag tränat. Jag ignorerade de irriterade blickarna jag fick från två av killarna och ett antal frågande.

"Do I want to know?" hörde jag in till örat och jag kollade upp för att se Louise blick som granskade mig noga. Jag lutade mig fram och svarade så enkelt jag bara kunde för att slippa förklara.

"No."

Tanken om att avbryta detta uppdraget satt fortfarande kvar i bakhuvudet men jag försökte putta bort tanken och stänga igen den dörren ordentligt. Detta måste bara vara ett farthinder på vägen.

Snart var första akten över och ett klädbyte skulle ske på ungefär sextio sekunder utan några större problem. Redan innan hade Louise och flera utav stylisterna tagit sig bak i det lilla utrymmet. Jag höll mig i bakgrunden denna gången för att inte vara i vägen, jag kände mig så dum som inte förutsett att killarna skulle aldrig släppa denna håll haken på mig nu när de väl fick chansen. Det var så tydligt att de inte gillade mig från första början och den avsmaken de hade i sin ton när de pratade fick mig bara att förstärka mina tankar. Blickarna jag fick gjorde inte saken bättre och det fick mig att undra; är det såhär det känns att vara mobbad i skolan?

Jag verkade få en bekräftelse på det då killarna tog sig tillbaka på scenen men inte förrän någon av dem slog i sin axel i min rygg. En tung suck föll från mina läppar medan jag trött tog mig för pannan, vad är det med mig? Jag brukade lägga märke till om någon var bakom mig.

Min panna var varm och fuktig, precis som om jag var febrig. Men det var omöjligt, jag har sällan feber, minst vart annat år brukar jag råka ut för en liten förkylning eller liknande men detta var annorlunda. Min kropp kvar desorienterad och klumpig, jag hade inte råd med det här...

"You should go home, honey." sade Louise tveksamt och puttade bort min hand från min panna för att ersätta sin egna. "You're almost boiling up!" utbrast hon och började putta mig mot en exit dörr längre bort från scenen.

"I'll have to keep an eye on them. It's my job." påpekade jag och försökte trycka tillbaka tröttheten som gick igenom min kropp. Jag hatade att känna mig underlägsen, svag. Louise stannade upp och sprang framför scenen och hämtade upp något från våra platser där vi precis suttit och kollat på showen.

"I'm fine, really!" försökte jag igen då Louise kom tillbaka med min jacka, den blonda tjejen rättade till sin Iron Maiden t-shirt innan hon fortsatte trycka mig ut genom dörren. Vi möttes av ett bländande ljus och jag var tvungen att kisa en aning för att vänja mina ögon efter att ha varit inne i mörkret för länge. Vi kom ut i ett trapphus, hårdhänt tryckte hon mig i min egna jacka och tryckte hon mig igenom nästa exit dörr som ledde mig ut till baksidan av arenan. Hon började putta mig igenom trailer raderna med bussar och långtradare.

"Me and Paul are always keeping an extra eye, don't you worry about anything else but yourself..." sade Louise självsäkert och jag var tvungen att snegla över på henne för att se vad hon egentligen tänkte men hon såg lika säker ut som hon lät.

"But..." började jag protestera, försöka påpeka att hon var inte utbildad till att trycka ner någon hundraåttio kilos man armerad till tänderna.

"No buts... Why are you always so tense?" det var mer en retorisk fråga men jag stannade upp och kollade på henne med den mest vuxna blicken jag bara kunde.

"I was born tense." informerade jag henne och ryckte på axlarna. Hon himlade trött med ögonen innan vi fortsatte igenom grindarna som ledde ut till en parkering där jag inte för så länge sedan hade parkerat mitt svarta fordon.

"Don't worry, you'll just have to relax, I'll keep you updated if anything happen." hon stannade upp då vi nått min bil och jag kollade osäkert på henne. Jag var fullt medveten om att jag bröt regler bara genom att inte vara i samma rum som klienterna, jag visste om att jag skulle sätta deras välmående före mitt egna. Det är väl understruket i vår regelbok, men detta var annorlunda. På något sätt kändes detta annorlunda. Jag tog mig frustrerat för pannan och kände att små svettdroppar börjar pärla sig i min panna och jag kunde inte slå mig själv tillräckligt mentalt hårt för att erkänna att jag inte skulle suttit ute halva morgonen i den råa kylan som funnits där innan solen gått upp, jag skulle inte heller ignorerat faktumet att jag sovit och ätit minimalt den senaste veckan. Jag skulle vara glad om inte mitt immunförsvar redan packat en väska och dragit sig långt här ifrån för länge sedan.

Jag ryckte chockat till då jag kände ett par armar dras runt om mig och jag stelna till. Louise gav mig en hård kram innan hon drog sig tillbaka.

"You'll have to stop..." började jag protestera då jag tänkte be tjejen att sluta ge mig kramar helt oannonserat. Men snart fick jag en moderlig blick på mig och jag pressade ihop mina läppar till ett smalt sträck. Det var så tydligt att hon var en mamma till lilla Lux, hennes blick sade mig att jag inte skulle käfta emot. "Thanks." sade jag till slut och log.

Jag hade aldrig varit ledig... Någonsin... Trots att jag insett att jag hade feber då jag kom hem så fanns det inte en chans att jag kunde sitta stilla. Så fort den febernedsättande tablett kickade in började otåligt gå fram och tillbaka. Det var fortfarande förmiddag och jag skulle bli tvungen att hitta på något innan jag blev galen.

Jag satte igång teven för att se satellit bilder på killarna men de fanns på samma plats som när jag lämnade dem, och skulle antagligen vara det för resten utav dagen. Snabbt var jag inne i mitt rum och bytte om till ett par grå mjukisbyxor och ett svart linne, innan jag öppnade skåpen som var gömda med vapen, ett bakom spegeln, en under en lös träbit i golvet och en pistol som var fast under mitt skivbord. Jag gick igenom alla rummen och tog fram alla vapen som vi gömt runt om i lägenheten. Slutligen tog jag mig in i köket och öppnade en utav de vita lådorna i köksön och tryckte till den övre kanten som enkelt avslöjade en gömd låda med fyra pistoler i. Jag tog mig fram till ugnen och drog värmen upp till hundraåttio, sedan hundratjugofem och slutligen femtio innan den sänkte ner det sista kassaskåpet som fanns i denna lägenheten. Jag drog ut de silvriga lådorna och kollade så att alla knivar var kvar innan jag tog de sista pistolerna, stängde ugnen och stängde av den innan jag lät de sista vapnena göra resten sällskap på soffbordet.

Försiktigt tog jag av mig mammas berlock armband och tog mig fram till en utav bokhyllorna som var fyllda med falska fotoalbum. Men det fanns ett som jag visste om var äkta och tog försiktigt fram den bruna boken innan jag lade den på köksbordet. Jag lät mina händer bläddra förbi några sidor innan jag stannade upp och såg den lilla inbuktningen i boken som matchade armbandets. Försiktigt lade jag tillbaka den där jag hittat den i morse och slöt boken igen innan jag satte mig ner i soffan och började ta isär mina vapen varsamt medan jag rengjorde varje del.

Någonstans mellan den tredje pistolen och den fyrtionde gången jag kollade på teven blev det svart. Medicinen jag tagit tidigare gjorde verkligen sitt jobb och drog ner mig i ett stort mörkt djup som drog mig till en korridor.

Jag hade varit här tidigare, flera gånger. Det var träningslägret för alla agenter på UKUA. Jag hade golvat fler där än någon annan stans. Men trots detta fick det mig att få gåshud, en obehaglig känsla kröp över min ryggrad och skräckslaget vände jag mig om för att se om någon var där. Oroligt tog jag tag i första dörrhandtaget och öppnade upp till ett mörkt rum.

"Hello?"

Ingen svarade och snabbt stängde jag dörren igen. Jag kände över min midja, mina ben och fötter om jag hade några vapen på mig men jag skulle bli tvungen att slåss med händerna om det skulle komma till något fysiskt. Känslan av att vara utan vapen var oroväckande, inte ens någon kniv fans i närheten och skräcken över att inte ha övertaget gjorde mig illamående.

Tre dörrar längre fram gled dörren på högersida upp och genast stelnade jag till. Luften i mina lungor stannade upp och väntade spänt på vem som skulle komma ut. Snart slappnade jag av då jag fick se det blonda håret jag kände igen. Louise.

"Lou, what are you doing here?" väste jag och snabbt tog jag mig fram till henne. Hennes hud färg passade nästan hennes vit-blonda hårton, något som tydde på att något stod inte rätt till. Hennes ljusa ögon var nu mörka och alldeles förstora för att passa hennes ansikte.

"Run while you still can." var det enda hon sade medan hon som hypnotiserad sträckte sig efter något hon gömt bakom ryggen. Ett pistolskott kunde höras och kulan kom farandes genom luften och av ren reflex duckade jag så snabbt jag bara kunde och kom precis undan skottet. Chockat fick jag tag i Louise handled och stirrade oroligt på henne. Hennes käkar var spända av frustration och hennes nästan svarta ögon var ursinniga då hon försökte hoppa på mig. Men i rent försvar tryckte jag upp henne mot väggen.

"What's going on with you?" frågade jag förvirrat. Men istället för att få något svar släpptes ett ekande elakt skratt från henne. Det var som att hela hennes kropp löstes upp i tomma intet och snart var hon inte längre kvar. Pistolen föll till marken med en duns och jag kollade förundrat på väggen framför mig där Louise hade stått för några sekunder sedan. Jag tog upp pistolen och kollade laddningen hur många kulor det fanns kvar innan jag lät min blick vandra ner för korridoren. En ny dörr öppnades snett framför mig och jag kunde höra fotsteg från två olika personer. Snabbt höjde jag pistolen och väntade på nästa kamp.

"Marnie?" genast sänkte jag vapnet då jag hörde den kvinnliga rösten. Snart kunde jag se en kvinna med långt brunt hår, tillbaka draget i en klämma som hon alltid brukade ha. Hennes gröna ögon var oroliga då hon fick syn på mig.

"Mother?" sade jag med en skakig röst. Hennes hållning var inte vad den brukade vara, vilket berodde på armen som höll henne tillbaka. En pistol var riktad mot hennes huvud och jag följde armarna ut till den som hotade min mamma. Chockat kollade jag rakt in i ett par blå ögon som jag börjat fästa mig vid. Skräckslaget kollade jag mellan mamma och Niall som höll pistolen mot hennes huvud. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, skulle jag bli tvungen att skjuta honom?

"Don't." min röst lät ynklig, nästan pipig där jag stod och vågade inte höja vapnet i min högra hand ännu en gång utav ren rädsla att han skulle fyra av. Trots utseendet, hans blonda vackra hår, hans fina ögon och den utstrålningen han hade, var det långt ifrån Niall som fanns i den kroppen. En mörkare själ gömde sig bakom det pojkaktiga utseendet.

"Drop the weapon." morrade han lågt. Jag stod som fast frusen, jag hade aldrig sett min mamma på riktigt, inte så här nära inpå. Mina ögon ville ta in varenda liten detalj som fanns på hennes oroade ansikte.

"Drop it, or I'll shoot." hotade Niall med samma låga ton som tidigare. Men jag kunde förmå min kropp att lyda, jag var som fast limmad på golvet och kunde inte röra mig hur mycket jag än önskade att jag kunde. "I'll count to three..."

Jag kunde känna adrenalinet rusa i min kropp och trotts att jag inte ville något annat än att släppa pistolen i min hand så klarade jag inte av det...

"One..." började han räkna ner och kollade utmanande på mig. Jag kände igen den där blicken, jag brukade ge den till motståndaren då jag visste att jag hade vunnit. Orörligt kände jag den första tåren falla ner för min kind, ett ynkligt läte kom från min mun och jag hoppades att han skulle ge mig nåd.

"Shoot me, not her..." stammade jag fram genom mina tårar. Jag mötte min mammas rödgråtna ögon. "Please." hulkade jag fram i ett hopp om att han skulle ha överseende. Det var så tydligt att han ville endast ha mig, jag förstod inte meningen med att låta det gå ut över den jag älskade mest utav allt i hela världen. Någon som inte längre fanns i mitt liv.

"Two..." fortsatte Niall med sin irländska dialekt och jag kände att jag andades tungt då jag såg honom ta bort säkringen från toppen av vapnet.

"P-Please." viskade jag fram och slöt mina ögon då jag insåg att det fanns inte längre en chans att ändra hans val. Det tystnade och jag öppnade ögonen igen, de stod fortfarande kvar i dörröppningen och ett elakt leende prydde hans vackra läppar, han såg förväntansfull ut. Som om han längtade efter att se lite hjärna utsmetad på väggarna i denna dovt upplysta korridoren.

"Three..." han fyrade av...

Av rent skrik vaknade jag upp med en pistol i min hand, jag satte mig käpprätt upp och den siktade mot köket. Jag var inte längre kvar i korridoren tillsammans med den djävulska Niall och mamma. Jag var tillbaka i min lägenhet, fullt med vapen på soffbordet och satellit bilder på min teve. Min puls slog hårt och jag var andfådd då jag snart insåg att jag var utom fara och sänkte vapnet som av någon anledning hamnat i min hand under tiden jag sov.

Jag kände mig kallsvettig och antog att tabletten jag tagit tidigare under dagen håller på att gå ur min kropp. Jag lät pistolen

Jag ryckte till av dörrklockan och jag satte ner fötterna på golvet. Eftermiddagssolen var på väg ner och sänkte ett orange-gult ljus över lägenheten. Sakta reste jag mig stelt upp medan dörrklockan ringde igen. Jag sträckte ut mina muskler en aning innan jag började röra mig mot dörren medan jag samtidigt tände ett antal lampor.

"I'm coming." muttrade jag med en hes röst då jag började låsa upp dörren. Jag försökte vakna till lite extra med att spärra upp ögonen en aning innan jag öppnade dörren. Hela min kropp stelnade till då jag var tvungen att kolla upp en aning för att möta personens blick. Han höll en gul burk i famnen och såg ytterst osäker ut medan jag granskade min motståndare. Hans hår var spretigt och nästan till plattat, ett slappt leende gick över hans läppar. Men min kropp gav ingen respons och jag stod som fast frusen åter igen. Var detta en uppföljare till min mardröm?

"Niall?" var allt jag kunde förmå mig själv att säga.

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

"You think she's asleep?" hörde jag en bekant manlig röst långt borta, kanske inte lika långt borta som jag trodde, men tillräckligt långt borta för att jag skulle ignorera det och försöka sjunka ner i en dvala igen.

"Definitley, she's been here since last night." hörde jag en annan bekant manlig röst och jag visste direkt att de pratade om mig. Deras mörka manliga röster stod och viskade några meter ifrån mig och jag hade på känn att de som vanligt skulle retas med mig.

Men jag lät bli att kolla efter, det skulle bara uppmuntra dem. Det fick dock motsatt effekt och snart kände jag något komma rakt emot mig. Så snabbt jag bara kunde höjde jag handen och fångade upp en blyertspenna som var menat att hamna i min panna. Jag öppnade roat ena ögat för att se Kyle och Cades chockade ansikten över min snabba reflex.

De satt på andra sidan den lilla gången mellan våra skrivbord och jag kunde inte låta bli att flina när jag granskade dem båda. Kyle stod hukad bakom Cades skrivbord medan Cade satt i sin stol och granskade mig med stora bruna ögon.

"How did you...?" började Cade förvånat. Han hade kort brunt hår som var väldigt spretigt, han var klädd i sin kostym och jag visste direkt att han var på väg ut på ett eget uppdrag. Han var inte här tidigare så han måste precis tagit sig hit för att hämta upp något snabbt. För en sekund var jag glad över att jobba ensam, för att jobba med Piff och Puff framför mig skulle vara rena mardrömmen.

"It's called a batnap for a reason." sade jag och log mot dem båda innan jag kasta den tillräckligt hårt och pricksäkert så att den borrades in i korktavlan bakom dem. Jag hade träffat precis mitt emellan deras huvuden och de båda såg nu skräckslagna ut av hur nära den hamnat de båda.

"See, totally refreshed." sade jag och sträckte på mig. Jag lät mina muskler vakna till liv innan jag kollade ner på datorerna framför mig som visade att killarna var på ett hotell i centrum utav London, jag hade redan under gårdagen kollat igenom deras schema idag och det var endast intervjuer hela dagen, något som jag inte direkt oroade mig över efter att ha pratat med Paul. Jag var tvungen att lita på att någon höll koll då jag inte kunde. Det var jobbigt att vara helt ensam på fem helt olika personer som sällan var på samma ställe samtidigt. Bristen på sömn har redan börjat tära på mig och det var bara en tidsfråga innan jag skulle bryta ihop i ett ren raseri utbrott på grund utav bristande sömn och mat. Maten var också ett problem, jag hade numera sällan tiden till att göra en näringsrik middag till mig själv. De senaste fem dagarna har bestått utav snabbmat som allra bäst och ett äpple som minst.

"Why have you been here all night?" frågade Cade till slut och jag kollade på medan han försökte få ihop pusselbitarna själv under tiden han började knappa på sin dator.

"I caught one meatball last night rolling around in an alley down town following my client." suckade jag och gnuggade mig i ögonen långt ifrån nöjd med mina få timmars sömn i natt då jag undersökt min brottslings bakgrund i varenda datasystem i England, till och med hela Stor Britannien. Som mest hade jag fått ihop ett antal stölder som han har suttit inne för.

"Have you interrogated him yet?" frågade Kyle nyfiket och jag skakade bara på huvudet. Jag hade låst in honom i förhörsrummet när jag kom tillbaka till kontoret då jag inte klarade av hans stank. Jag hade bett en utav de nyare agenterna att sätta in tvål och vatten till honom då jag inte stod ut med stanken.

"He's not just a meatball, he smells like one too." sade jag och lutade mitt huvud i min hand efter att jag stöttat upp mig på min armbåge mot skrivbordet.

"I don't believe you." sade Kyle roat och jag kollade trött på honom. Jag var inte pigg nog för att diskutera de olika skadliga odörerna mina lungor fått stå ut med under de senaste tjugofyra timmarna.

"Be my guest." sade jag och lutade mig bakåt i min kontorsstol. Jag blev förvånad då han faktiskt ställde sig upp och väntade på att jag skulle leda honom till rätt förhörsrum. Snart ställde jag mig upp, tog köttbullens fil, som egentligen hette Bob Jarrell, och ledde honom in i ett rum som luktade sopor. Jag var beredd på det men inte Kyle som slängde sig mot dörren igen utav ren skräck.

"When was the last time you showered, buddy!?" utbrast han då han desperat försökte klösa sig till dörren men jag stod i vägen, jag vägrade plågas här inne ensam. Samtidigt var det rätt roande att se en sådan prydd man som Kyle få tårar i ögonen och var redo att be på sina bara knän för att få komma ut och andas ren luft igen.

"Help me." mimade jag mot Kyle som stirrade irriterat på mig medan han kämpade med att hålla andan. Vi stirrade på varandra ett bra tag tills han gav upp och mimade ett "Fine!" innan han släppte andan och drog åt sig mappen med hans information innan han satte sig ner. Jag lutade mig mot väggen och slappnade av utav min vinst medan jag kollade på då Kyle gjorde sig redo för sitt förhör.

"Let me ask again, when's the last time you had a shower?" hans djupa ironi fick mig att skaka trött på huvudet men jag kunde inte låta bli att le.

"I don't think that's a question you want me to answer." påpekade den feta mannen som man nu kunde se ansiktet på. Hans röda skägg matchade hans hår, de runda kinderna och de mörkbruna ögonen gjorde att han såg ut att vara väldigt vänlig för att vara en mördare. Allt för snäll för att ens skada en myra eller en skalbagge. Hans klädsel innehöll en brun sliten läderjacka, ett par slitna, alldeles förstora jeans och en tjocktröja under jackan som var väldigt urtvättad.

"Why were you attacking my client?" snäste jag nu irriterat, han nöjda leende gjorde att det stack till i ögonen och det var inte bara på grund utav lukten utav sopor. Men han svarade inte och jag suckade tungt ut utan att tänka mig för, för nu var jag tvungen att andas in onödigt mycket luft för att det skulle vara hälsosamt.

"A hint." sade Kyle och lutade sig en tillbaka en aning i metall stolen. "It's not me you should be afraid of, it's her." han nickade mot mig och sneglade roat mot mig.

"I wasn't attacking them... Not really anyway." erkände Bob till slut och ryckte på axlarna. "I thought he had a nice watch and necklace. And when the little lady turned up with some jewelry... I just would be able to buy some food with that for a long time to come." Jag hade inte väntat mig det svaret och jag stelnade till, detta var inte en historia som passade en yrkesmördare. Han skulle tjänat sina pengar på annat sätt, som att faktiskt döda någon.

"What about the knife you tried to use on me?" frågade jag avvaktande och kollade armen som jag kastat kniven i. UKUAs egna sjuksstuga hade fått plåstra om honom på grund utav mina knivar, vilket de inte gillade. De tyckte att det var väldigt o-tjejigt utav mig att kasta något så barbariskt.

"You attacked me. I have some debt and I thought you were someone they hired to get me to pay up."

”What do I look like!? A pimp!?” utbrast jag frustrerat och höjde på ögonbrynen då de båda synade min uppifrån och ner. Irriterat spände jag ögonen i Kyle och nickade tveksamt till med huvudet. ”Oh, shut up.” fräste jag argt till innan jag himlade men ögonen då jag började inse att jag dragit in en uteliggare med spelproblem. Han hade ingenting med detta att göra. Trött utav stanken som stack i ögonen tog jag mig mot dörren och kollade över axeln på Kyle som höll på att spricka utav skratt.

"Get him out of here." beordrade jag och genast försvann hans nöjda leende innan jag försvann ut genom dörren och fortsatte nerför de vita korridorerna. Jag fångade upp min svarta jacka och mina knivar på vägen förbi Cade som kollade förvirrat upp från sin dator då jag sprang igenom korridorerna.

Jag tog mig ut till bilen och körde mer eller mindre som en galning hela vägen in till hotellet där jag visste att killarna höll till under dagen. Trafiken var tjock och nästan helt okontrollerbar då jag irriterat satt i en bilkö efter en annan och det började regna.

Jag hade fångat fel man, och det betydde att jag fortfarande var tvungen att hitta någon och det fort som kunde ge mig tillräckligt med information för att stänga ner detta fallet en gång för alla. Skräcken fanns i bakhuvudet att det fanns något jag missat, vilket jag sällan hade för jag missade aldrig något. Inte något speciellt viktigt i alla fall som detta var. Jag hade det på känn att jag hade missat en stor detalj efter att ha råkat amerikansk-fotbolls-tacklat en hemlös.

Människor kan göra misstag, men jag kan aldrig få göra ett liknande när det gäller att hålla en eller flera klienter samtidigt utom farozonen.

Snart kom jag fram till det fem stjärniga hotellet och till min lättnad hade ingenting allvarligt hänt under min tid i bilen.

Jag tog mig in i den stora fina lobbyn och började förhandla mig in i kontrollrummet, något som var lättare sagt än gjort. Först när jag visade min bricka fick jag gå in i ett mörkt rum nere i källaren där det satt en vakt och granskade de olika skärmarna som visade oss aulan där en pågående intervju pågick. Jag såg Paul stå bakom kamerorna i djup skym undan och genast drog jag upp min mobil för att skapa ett nytt meddelande.

To: Paul

"I'm watching the cameras from the securityroom, be on your guard. Something is about to go down.

/ M"

Kort och koncist. Det hade gått alldeles för lugnt för att vara ett prio ett fall, det var bara frågan om när det skulle hända. Utanför eller i hotellet?

Jag bad säkerhetsvakten trycka upp alla kamerabilder som fanns i rummet. Till min förskräckelse så fanns det endast två fungerande kameror och jag fnös till utav ren irritation. Detta skulle vara ett femstjärnigt hotell och så har de inte ett fullt fungerande säkerhetssystem. Jag sköt min irritation åt sidan och tryckte tillbaka min hunger och trötthet medan jag granskade ena skärmen då Paul drog upp sin mobil ur sin jeans ficka och granskade telefonen ett tag innan han sneglade upp på en utav de fungerade kamerorna. Mina ögon mötte hans allvarliga och han nickade till en gång nästan osynligt innan han lugnt lade ner telefonen igen och granskade killarna. Jag litade fullt ut på mannen som skulle kunna offra sitt egna liv för de fem ovetande killarna som satt kvar i sofforna och snackade glatt med den nuvarande reportern.

Istället bad jag säkerhetsvakten att ta upp kamerorna utanför rummet och nere i lobbyn i ett hopp om att de skulle vara så dumma att ta sig in på framsidan där alla kunde se men ingen skulle lägga märke till någon suspekt med mörk klädsel eller liknande.

Det kom in familjer som hade det bra ställt som tog sig in genom snurrdörrarna och var redo att fira helg i en helt ny stad som förvirrade turister. Familj efter familj tog sig in och ett antal fina par som såg ut att vilja klä av varandra redan innan de skulle få sina rum. Vissa par var till och med osäkert om de verkligen var ett gift par eller om det endast var mannen på den klassiska "affärsresan".

En lampa nere på kontrollbordet började blinka vitt ljus och drog till sig vår uppmärksamhet.

"The backdoor on the north end have been opened without an accesscard." informerade säkerhetsvakten och av ren frustration stormade jag rakt ut från rummet och började springa, jag hade inte lugn att stå och vänta på en hiss upp till första plan igen där jag tidigare sprungit in och beordrat mig tillgång till deras säkerhetsrum. Detta uppdraget skulle få ett slut och det nu.

Jag sprang ut i en ny flygel som innehöll en restaurang som såg väldigt exklusiv ut med sina fina linnedukar och ljus på borden trots att det fortfarande var ljust ute, så ljust som det kunde bli med regn och mulet ute, vilket var en mindre solförmörkelse.

Det satt ett antal par vid några bord men jag gav inte allt för mycket uppmärksamhet på detaljerna innan jag fortsatte springa ut genom en nödutgång till ett trapphus. Jag tog mig ner en trappa för att hitta ingången som börjat lysa och det var tydligt att skada var skedd på metall dörren. När jag öppnade dörren vräkte fortfarande regnet ner och jag stängde den igen för att kolla ner på golvet. Det grova grova underlaget var ljust något som hjälpte till i mitt sökande, det fanns inga blöta skoavtryck... Febrilt letade jag efter tecken på att någon över huvudtaget tagit sig in i trapphuset men inga blöta skoavtryck indikerade på detta. Mina ögon skannade väggarna i ett hopp om någon ledtråd skulle finnas men ju längre jag stod och granskade dörren började jag inse den mörka sanningen.

Något från mitt minne försökte fånga min uppmärksamhet och jag slöt ögonen hårt för att underlätta. Snart dök en hastig bild upp utav en man som suttit i restaurangen, han hade varit den enda som suttit ensam och var den enda som inte såg förvånad ut då jag kom springande igenom restaurangen som en galning, han hade varit skallig och klädd i mörk kostym som passade hans små ondskefulla ögon...

Detta var en undanmanöver så att jag skulle tappa fokus på killarna och jag hade gått rakt i fällan. Jag kände att ilskan inom mig gjorde att adrenalinet i blodet ökade och pulsen blev allt starkare då jag smällde igen nödutgången extra hårt innan jag började springa allt vad jag kunde tillbaka. Denna gången tvekade jag inte då jag drog upp dörren där intervjuerna pågick, eller pågått. Killarna var inte längre kvar i rummet och febrilt försökte jag leta efter en människa jag kände igen men blev snart stoppad utav en kvinna med headset. Hon var ett huvud kortare än mig och såg ytterst uppnosig ut med sina glasögon på nästippen.

"Can I help you?" frågade hon irriterat och jag granskade hennes lilla ansikte väldigt noga. Hon kollade över kanten på hennes avlånga glasögon och såg ytterst pryd ut, nästan bestört över att jag rusat in här som om det gällde livet. Vilket det gjorde! Jag rynkade ogillande på näsan över att se hur tillgjord hon såg ut att vara.

"Where's the boys?" frågade jag istället för att besvara hennes irriterande fråga och hon höjde hennes plockade tunna ögonbryn.

"And who are you may I ask? I can't give away any information to some unknown lady." fnös hon till och det var fullt tillräckligt för mig för att trycka upp henne argt mot väggen.

"This lady don't ask twice." fräste jag argt och kände att värmen utav ilskan gjorde det olidligt varmt här inne. Hon såg nu inte så överlägsen ut längre och jag kunde inte låta bli att le lite då jag såg en släng utav rädsla komma över hennes ansikte.

Men hon fick aldrig chansen att svara på min fråga, förrän någon tog tag i min axel och jag kollade bakom mig för att möta Paul.

"Let her go, Marnie." sade han lugnt och jag stannade upp ett tag innan jag släppte kvinnan framför mig, men jag vägrade be om ursäkt. Hon klickade snart iväg på sina låga tantskor och lämnade oss i fred.

"What's going on?" frågade Paul lågmält och försökte låtsas som allt var som det skulle igen, allt för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet.

"Where's the boys?" frågade jag oroligt och Paul drog förvirrat ihop ögonbrynen.

"Liam, Zayn och Niall are taking a break in the other room. Pretty glad they are." det sista var mer en varning till mig och jag nickade i ett hopp om att han skulle fortsätta och berätta vart de andra två befann sig. "Louis and Harry was going to take one of the cars to pick up some food." det var allt jag behövde höra.

"Get them out of here and I take care of the rest." sade jag hastigt innan jag vände om för att jaga rätt på de två andra. "Take them someplace safe!" ropade jag över axeln innan dörren stängde igen bakom mig och jag sprang åter igen.

Denna gången var det ut i en ny trappuppgång och började ta mig ner till garaget som var under den stora byggnaden.

Jag började söka av första våningen men kunde inte se någon utav killarna och kände inte igen någon bil alls. Mina ben började bli trötta utav alla trappor men tvingade mig själv till att fortsätta springa ner till andra våningen utav garaget, här hade jag fått ställa min bil då det var så få platser kvar. Jag gick förbi min egna bil innan jag fortsatte söka igenom garaget och kollade mellan bilarna efter hand.

Snart plingade hissen till och utav ren lättnad kunde jag höra röster längst bort i garaget och snart kom Louis och Harry ut genom hissen och genast började jag gå rakt mot dem utan att tänka. De oberörda killande snackade och skrattade helt ovetandes att två långa gestalter tog sig ut genom en låg Audi bakom dem och genast slog jag av min oro och ilska.

Killarna som var allt för ovetande såg förvånade ut då de började inse vem som började gå mot dem, de hade inte lagt märke till de långa männen bakom dem då de ropade mitt namn.

"What are you doing here?" frågade Louis då vi möttes på mitten, jag stannade snabbt upp och håvade upp mina bilnycklar.

"A black SUV, parked on the right hand side. Get in and lock the doors, don't get out before I say so." beordrade jag med en uttryckslös röst utan att släppa männen bakom med blicken.

"What? Why?" frågade Harry förvirrat och skrattade nervöst till.

"Do as I say." väste jag innan tryckte nycklarna i Harrys hand medan jag puttade mig förbi dem och ställde mig beskyddande framför männen som kommit alldeles för nära nu för att vara hälsosamt. De båda var skalliga och klädda i kostymer, deras små mörka onda ögon granskade mig som om jag vore den dummaste människan i hela världen. Det var en utav dem jag sett tidigare i restaurangen, jag var dock osäker på vem utav dem.

Jag var minst ett huvud kortare än båda killarna bakom mig som fortfarande var osäkra på vad de borde göra. Det förvånade mig inte att de inte lyssnat på mig, vad hade jag förväntat mig?

Snart drog den ena mannen fram en pistol ur hölstret som var gömt bakom hans kavaj och siktade mellan mina ögon. Det var endast några meter som skiljde oss åt nu och kulan skulle inte behöva resa långt innan kollision.

"Move." sade han med mörk röst och log elakt men jag stod lugnt kvar och granskade dem båda, i ett hopp om att hitta någon skillnad på dem så jag kunde skilja dem åt. Men det var totalt omöjligt.

"Woah." hörde jag lågt bakom mig och antog att det var Louis. "Dude, chill." japp, det var Louis. Försiktigt kände jag en stor hand greppa tag om min arm för att dra mig bakåt mot dem men jag drog mig bara undan.

"Go. Now." beordrade jag killarna igen lite hårdare denna gången och jag kände att de båda nu började backa en aning. Jag var inte längre arg utan rasande, det fanns aldrig en chans för dem som försökte hota mig. Adrenalinet gav mig en extra kick och med mitt nyfunna svängrum högg jag tag i handen som höll vapnet och vred runt den tillräckligt hårt så att greppet om vapnet lossnade och pistolen föll till marken. Min andra hand formades till en knytnäve och slog honom hårt i magen så att han hukade sig över innan jag sparkade till honom i sidan så att han trillade rakt in i sin kompis som inte hunnit reagera än. De stötte i en bil som svajade till men som tur var började inte larmet.

Så fort de återfått sin balans mumlade de något till varandra som jag inte kunde höra och snabbt duckade jag undan för ett slag som skulle träffat mig i ansiktet. Jag satte mig själv i rörelse för att undvika slagen och var i full gång med att försvara mig själv då jag sneglade över på killarna som storögt kollade på fortfarande medan den andra mannen började ta stora kliv mot dem.

"Run." ropade jag mot dem och jag fick ett slag mot revbenen som jag inte såg och föll bakåt ner på den hårda marken. Mannen kom över mig och jag satte mina händer mot marken vid huvudet innan jag tog satts och slog ut med fötterna i bröstet på honom och tog mig enkelt upp samtidigt som skjuten ur en katapult.

Jag duckade undan ett nytt slag innan jag fyrade av ett par hårda slag mot mannen som snart stötte i en ny bil bakom honom. Hans händer fumlade i luften efter att få tag i mig men så snart jag fick in ett tillräckligt bra slag så att han tillfälligt domnade av snurrade jag runt, drog fram en kniv ur min sko och kastade den rakt i ryggen på mannen som nu kommit allt för nära killarna. Han föll ihop framför dem och med stora ögon granskade de kniven innan den stirrade skräckslaget mot mig.

Ett par starka armar drogs runt min midja och jag slog bak huvudet och skallade mannen bakom mig så att greppet lossades och jag kom ifrån honom. Jag sparkade högt och träffade honom på hakan, men han greppade utan problem tag i min fot och jag skulle vara tvungen att vara påhittig om jag skulle ta mig ur denna situationen levande. Genast tog jag satts med den enda foten jag hade kvar på marken och svängde runt hela min kropp 360° så att han blev tvungen att släppa min fot om han inte ville dra sina händer ur led. Jag landande som ett kattdjur ner på marken igen och slog snabbt undan hans fötter från marken innan han fick chansen att reagera. Han föll handlöst till marken med en tung duns. Luften försvann från hans lungor och han blev liggande och fick aldrig chansen att återhämta sig innan jag drog fram min andra kniv och tryckte en knäskål ner i bröstet på honom medan jag granskade honom noggrant ovanifrån. Han skulle inte komma någonstans även om han försökte och nu var all min uppmärksamhet på honom, ingenting annat betydde något.

"Who sent you?" frågade jag med låg röst och ignorerade den ilande smärtan i mina revben då jag lutade mig ner ytterligare. Mannens mörka ögon kisade upp mot mig som om han njöt utav detta. "Who sent you!?" skrek jag rakt i hans ansikte men hans breda flin blev allt bredare då jag sänkte min kniv mot hans hals.

"You're not capable of doing it." mumlade han med en tjock röst, han var fortfarande andfådd.

"That just proves how little you know about who you are up against." snäste jag en aningen roat över att de inte hade en aning vem som höll i kniven. "Try me, I dare you." min blick vacklade aldrig från hans utan var helt fast spända på mannen under mig. "Who. Sent. You?" frågade jag en sista gång och förtydligade varje ord lite extra så att hans lilla obetydliga hjärna skulle förstå.

"Kill me, I won't tell on the pact I've committed ." jag granskade hans ansikte efter tecken på att han skulle bryta men det fanns inga tecken förutom ren lust efter mitt blod. Jag skulle inte få något ur honom hur mycket jag än frågade så jag reste mig upp. Tog bort mitt knä från hans bröstkorg och gav honom ett sista leende innan jag vände mig om för att möta skräckslagna blickar från både Louis och Harry. Jag skakade bara trött på huvudet utav att se hur lite de verkade lyssna på mig, någon som skulle behövas ändra på nu när de visste.

Mannen bakom mig hade rest sig upp på knä och jag kunde höra hur kan kämpade med att få tillbaka luften som fortfarande fattades i hans lungor. Långsamt började jag gå mot killarna medan jag lekte med kniven, jag var inte riktigt färdig än.

"Look away." beordrade jag mimandes en sista gång mot dem och det var tydligt att denna gången lydde de.

"Bitch!" ropade mannen efter mig och jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag vände mig om i all hast, tog sats och kastade min sista kniv så hårt jag bara kunde. Jag kunde se den flyga i slowmotion och borrade sig in mellan ögonen på honom. Man såg att jag träffat rätt då hans elaka leende försvann snabbt medan jag såg att hans ögon fortfarande låg på mig. Mitt ansikte skulle vara det sista han såg och min ilska rann ur mig så fort jag såg honom falla ihop på marken utan något livstecken.

Jag funderade ett tag på om jag skulle hämta upp mina knivar men skakade snabbt bort tanken då jag hörde något bakom mig.

"Oh my god." hörde jag lågt och jag vände mig om för att se Louis och Harry i ren chock. Det var först då jag insåg att de var fint klädda, Harry i en mönstrad skjorta tillsammans med ett par svarta tighta jeans och håret bakdraget i en bandana. Louis hade en tjock stickad ljus tröja tillsammans med ett par marinblå jeans, hans hår låg tillbaka draget på huvudet. Man såg på dem att de var i djup chock och nästan rädda... Inte för männen utan för mig. Jag tog ett djupt andetag och log så vänligt jag bara kunde i denna stunden.

"We need to get you guys out of here now." sade jag lugnt och sträckte mig efter mina bilnycklar som fortfarande var i Harrys hand. Jag fick dra loss dem då han inte riktigt gjorde någon respons och jag lade mina händer på deras korsryggar och puttade dem mot min svarta bil som skulle ta oss här ifrån.

Visserligen hade jag inte känt dem tillräckligt länge, men jag visste att det inte var bra att de var så här tysta. De måste vara i djup chock och jag kunde väll säga att jag var minst lika osäker på vad jag borde göra som de var. Jag låste upp bilen och lät dem hoppa in i baksätet innan jag stängde och håvade upp mobilen innan jag hoppade in i förarsätet. Snabbt tryckte jag på ettan som snabbnummer och kom snart fram till Cade.

"Qué pasa?" hörde jag på andra sidan och jag himlade med ögonen.

"Two men dead in the garage at a hotel down town, I need assistans." sade jag rakt, då jag inte alls hade lust att små prata med honom. "I need to drive two of them home."

"Alright, I'm on my way..." han stannade upp innan mina ord började sjunka in. "You what? They know?"

"Cállate." fräste jag irriterat på spanska, håll käften. "You can't tell anyone!" jag avvaktade en stund i ett hopp om ett svar men hade inte tålamod till det. "Oh, and please take my knifes, it was a gift from father." lade jag snabbt till innan jag lade på i örat på honom och lade ner telefonen i passagerarsätet innan jag vände mig mot baksätet då jag nu såg att de båda tagit sig ur sin chock och stirrade nu frustrerat på mig.

"Who are you?" frågade Louis till slut och jag förväntade mig inget annat då han var rappast i käften.

"I'm Marnie Crosby, UKUA agent." sade jag kort och vände mig tillbaka och satte på mitt säkerhetsbälte och satte igång motorn. Sakta började jag backa ut från parkeringsrutan. "Your management hired me." Jag kollade i backspegeln och såg att kropparna fortfarande låg kvar innan jag började köra uppåt.

"We need to get back inside. We still have interviews." påpekade Harry skräckslaget och jag skakade bara på huvudet och gasade lite extra för att få lite effekt uppåt.

"Afraid not. Everything's cancelled for today." sade jag och visste att Paul skulle evakuera de andra också till sina hem där de antagligen var säkrast för tillfället.

"But..." började Harry med sin raspiga röst men stannade upp och jag kunde se i backspegeln att de sneglade på varandra. De förblev snart tysta till min glädje då jag vägrade berätta allt för mycket utan att tänka ut en egen plan först. Detta var aldrig en del utav planen, och bristen av information som aldrig getts till klienterna var ett snedsteg som både management och UKUA har gjort.

"Where do you want to go?" frågade jag istället och antog att de båda ville hålla ihop inatt.

"My place." sade Louis efter ett tags tystnad och jag nickade en gång innan jag började köra norrut.

"You know where I live?" frågade han till slut avvaktande och jag nickade ännu en gång, jag klarade inte av att prata och kände att paniken inom mig steg. Jag skulle bli tvungen att avbryta uppdraget, det fanns inte en chans att jag skulle kunna fortsätta detta nu när jag brutit mot en regel som management så gärna ville hålla för att inte oroa killarna. Till min lättnad så satt fortfarande chocken i och de fick inte fram allt för mycket frågor alls, något som var till min fördel.

Jag kunde vägen utantill och körde bakgator som inte var allt för trafikerade för att nå till Louis och Eleanors lägenhet snabbare än vad jag gjort tidigare. Bilens motor dog ut och tystnaden runt oss låg tryckande. Utanför började det skymma och regnmolnen har börjat glesna så man kunde se en ljus kvälls himmel skina igenom.

"Could we maybe keep this between us three for now?" frågade jag vaksamt medan jag vände mig om för att möta deras oroliga blickar, de kollade på varandra ett tag innan de nickade och jag kunde inte förmå mig att möta deras blickar. "Great." jag försökte le lite och flackade med blicken över de båda innan jag vände mig om för att låsa upp bildörrarna som automatiskt gått i lås när jag startat bilen.

"Will we see you tomorrow at the general rehearsal?" frågade Harry efter ett tag då de inte riktigt kunde förmå sig att öppna dörrarna till bilen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan, för inte ens jag visste vad som skulle hända efter ikväll. Mina tankar om vad som skulle hända här näst var väldigt splittrade. Så jag lät frågan förbli obesvarad då killarna under tystnad hoppade ut ur bilen och slog igen dörren efter dem. 

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

Något avlägset irriterande ljud hördes och störde min sköna sömn. Jag var inte riktigt säker på vart jag befann mig men jag kunde inte bry mig tillräckligt mycket för att öppna mina ögon och kolla efter. Snart upphörde ljudet och jag slappnade av i ett hopp om att sömnen skulle dra ner mig i mörkret igen. Men så snart jag var en centimeter ifrån medvetslöshet hördes ljudet igen och denna gången öppnade jag försiktigt ögonen. Det starka ljuset gjorde mig nästan blind och jag drog frustrerat ihop mina ögon igen innan jag tog ett djupt andetag och blinkade ett par gånger för att anpassa mig till ljuset. Långsamt satte jag mig upp i soffan som jag tydligen sovit i sedan jag kom hem och kollade mig omkring.

Ljudet kom från min mobiltelefon och jag såg på skärmen att det var pappa som ringde. Genast tryckte jag på röd lur och grymtade till innan jag slängde mig ner på soffan igen. Jag hade definitivt inte fått tillräckligt med sömn.

Mina ögon fokuserade snart på teveskärmen framför mig som fortfarande uppdaterade mig om vad killarna gjorde. De flesta av dem låg fortfarande kvar och sov förutom Harry som verkat lämnat sitt hus. Nyfiket satte jag mig upp och drog fram tangentbordet för att trycka upp hans spårare på skärmen. Han befann sig på ett sportcenter öster om centrum och jag skakade på huvudet innan jag lade ifrån mig tangentbordet och reste mig upp. Jag synade mig uppifrån och ner för att se min svarta klädsen som snart skulle ersättas med ett par ljusa denim jeans, mörkblå Keds och en vit genomskinlig blus. Givetvis hade jag tagit fram ett svart linne jag kunde ha under då det var så långt ifrån min bekvämlighetszon att det skulle ta decennier att göra mig bekväm i det.

Men först tog jag mig ut i köket och satte på kaffebryggaren innan jag tog fram bröd och pålägg och gjorde ett par mackor.

Under tystnad satt jag och åt mina mackor och drack långsamt den väldigt varma drycken medan jag kollade ut genom fönstren. Det var så tydligt att det skulle regna idag och jag hittade en viss tröst i det. Så att det inte bara var jag som inte var väldigt glad idag. De tjocka gråa molnen skulle snart ge upp och jag skulle bli tvungen springa mellan regndropparna för att inte bli blöt.

Jag tog med min kaffekopp in i badrummet och tog en snabb dusch innan jag började rutinen som en normal tonårig brukar ha... Vilket definitivt inte var en del utav min vanliga morgon. Jag gjorde så gott jag bara kunde med allt det mest vanliga sminket och var nära på att peta ut ett öga med kajalpennan ett antal gånger innan jag gav upp och struntade i den dumma pennan. Mellan mina misslyckanden tog jag en stor klunk kaffe för att vakna till ordentligt.

Jag gick in i mitt rum och tog fram dagens outfit som pappas assistent lämnat av i samband med spårarna. Mitt humör var en aningen lugnare över faktumet att jag slapp klänning idag och kände mig rätt bekväm i dagens kläder. Jag funderade över hur länge dessa nya klädesplaggen skulle dyka upp på dörrmattan utanför. Min garderob var inte tillverkad för att ha mängder av olika kläder, och efter några dagar med direkt leverans så skulle det vara omöjligt att stänga dörrarna.

Efter att ha granskat mig själv i spegeln ett tag insåg jag att jag hade ett problem... Jag hade ingen hårfön. Mitt hår låg fuktigt uppe på mitt huvud och det skulle omöjligt torka innan jag skulle iväg till Louise Teasdales hus som var längre norrut. Trött satte jag upp mitt problem i en hög hästsvans och öppnade spegeln som gömde mina vapen. Jag tog fram en kniv ifall något skulle hända.

Idag var dagen då jag skulle skaffa vänner... Idén utav mig försöka låtsas vara social var skrattretande. Varje gång jag tänkte tanken brast jag i skratt, oftast var jag för ärlig eller för avlägsen. Det var inget jag riktigt tänkte på utan jag verkade ha en stor Las Vegas skylt där det stod ”otrevlig” i pannan.

Jag stoppade kniven i hölstret som satt nere vid ankeln och kände mig ovant lätt över bristen på vapen.

Jag var precis en minut innan min angivna tid då jag knackade på dörren till ett litet tegelhus en halvtimme utanför London. Det låg i en liten förort som jag aldrig riktigt brytt mig om att besöka tidigare då jag aldrig haft något ärende här trots att jag praktiskt taget vuxit upp i storstaden.

Louise öppnade dörren med en liten flicka i famnen. Hennes korta hår var uppsatt i en tofs på huvudet, hon bar en liten klänning med små fjärilar på och ett par vita strumpbyxor. Ett par stora ögon stirrade på mig och jag log ansträngt osäker på hur jag skulle reagera.

"Hi." Sade jag så glatt jag kunde.

"Come on in." Hon klev åt sidan och släppte in mig i en stökig hall med leksaker över allt och skor och jackor låg framme i alla olika storlekar. "This is Lux." Presenterade hon den lilla flickan och jag pressade fram ett hej och lät henne ta tag i mitt finger. Något som fick henne att lysa upp och skratta till utav min gest. Min erfarenhet med att kommunicera med människor under tjugo var inte tillräckligt avancerade för att säga något vettigt över huvudtaget.

"I was just about to put her to sleep." Informerade Louise mig medan jag tog av min jacka och hängde upp den på en galge innan jag hängde den bland de andra jackorna.

Hon visade in mig i ett modernt kök och bad mig att känna mig som hemma då hon snabbt gick iväg för att lägga ner barnet i sin säng uppe på ovanvåningen.

Jag granskade rummet från min plats vid köksbänken där jag satt på en barstol. Det måste varit nyligen inrett då jag fortfarande kunde känna doften utav ny målarfärg. Rummet hängde ihop med vardagsrummet och avslöjade en stor plattskärmsteve tillsammans med ett flertal boxar under till och en bokhylla full med olika dvder.

Snart kunde jag höra ett par fötter ta sig ner för trappan igen och jag kände att någon stod och granskade mig bakifrån innan jag kunde höra en röst.

"Alright." Sade Louise snart och kom tillbaka ut i köket igen. "Would you like some tea?"

"Yes, please." svarade jag artigt och lät mina armar vila på bänken. Tystnad följde och för ett tag kändes det som att hon glömt att jag var här. Men så snart hon satt vatten på spisen satte hon sig snart bredvid mig.

"So, you live in London?" började hon långsamt och det var tydligt att hon försökte starta en konversation. Men jag höll tillbaka mina tankar om torrprat, något som var det värsta som fanns. Det finns inte riktigt en mening bakom det överhuvudtaget.

"Yes, I do." svarade jag osäkert och jag började inse hur fel pappa hade som skrev upp mig till detta uppdraget. Normalt innehöll mina uppdrag terrorister eller vapenhandlare som endast sköt varandra eller pratade om vapen. Detta var en nivå jag var långt ifrån bekväm med om inte Louise var ett ondskefullt geni som snart skulle dra fram ett automatvapen från barnvagnen i vardagsrummet.

"Do you live on your own?" försökte hon igen och jag bet mig en aning i underläppen innan jag svarade henne.

"No, I live with my father." Förklarade jag enkelt och log mot henne... Jag måste sett trovärdig ut för hon log tillbaka och nickade. Men det var tydligt att hon ville fråga något annat och jag kunde inte låta bli att vara lite road över hur hon tassade runt ämnet. Efter ett tag kunde jag inte hålla mig längre.

"Just ask me..." Suckade jag till slut och hon stannade nervöst upp i meningen hon höll på med. Genast började vattnet på spisen tjuta och hon ställde sig upp under tystnad och tog av kannan från spisen som hon snart hällde upp i två koppar.

"Have you killed anyone?" Frågade hon långsamt innan hon varsamt gick över med kopparna till våra platser vid bänken.

"I'd rather avoid it but, yes." Sade jag lugnt och metodiskt medan jag såg att hon lät mina ord sjunka in.

"And how can you live with yourself?" Frågan var osäker men det var tydligt att hon lät orolig över en tjej som snart skulle fylla tjugo dödar någon utan att ta psykisk skada.

"I know nothing else. My father owns the company I work for. As soon as I could walk I started training to take down men twice my size."

"Oh..." Var allt Louise fick fram och rättade till sin lugg innan hon tog en klunk utav sitt te. Jag gjorde det samma och kände att detta deprimerande ämne om mitt förflutna skulle kunna tas upp vid ett annat tillfälle.

"What are we doing today?" Frågade jag med en återfunnen entusiasm som jag inte riktigt visste vart den kom ifrån.

"The lads wants us to meet them up at a football field five minutes from here. To catch up, maybe getting to know you and just hang out for a bit." Jag satte nästan teet i halsen när hon sade fotboll. Det fanns inte en chans att jag skulle sparka på en dum boll. Hela sporten var så ologisk så jag somnade alltid efter fem minuter då det fanns en match på teven. Elva fullvuxna män springa efter en boll och så fort någon rör dem så lägger de sig ner och ser döende ut... Det är intressant vad folk tycker är underhållning nu för tiden.

"O-okay..." Sade jag och nickade långsamt som ett tecken på att jag hört våra planer för dagen.

"Nothing big." Förklarade Louise och ryckte på axlarna innan hon tog ytterligare en klunk av den varma drycken. "How's your fashion skills?"

"My clothes only contains one colour..." Informerade jag henne och hon granskade mina kläder en sekund innan hon oförstående kollade upp på mig. "These are not my clothes." Förtydligade jag ytterligare och hon nickade långsamt.

"Okay, less than average." Svarade hon själv på sin fråga innan hon gick vidare till nästa. "What about hair?" Jag skakade bara på huvudet i ett hopp om att slippa förklara varför min morgonrutin endast tar fem minuter. Det tog inte mycket längre tid när man bara satte upp sitt hår i en hästsvans och hoppade i svarta kläder som senare byttes ut mot tränings kläder då jag oftast tränade hårt efter jag jobbat en hel dag.

"Alright, what about an observation week and help me as much as you can? That might be the best ." Jag nickade gillande åt hennes förslag. "They ain't really picky at all..." Erkände hon och suckade en aningen roat över killarnas låga förväntningar över stylingen. Jag tog en ny klunk utav mitt te under tiden som Louise berättade om vem killarna var. Jag stängde av ena örat och låtsades vara intresserad då jag redan gått igenom deras papper ett par gånger. Snart gled hennes vänliga ögon över till klockan innan hon snabbt hoppade av pallen.

"Shit, the time flies when you have fun." Sade hon roat och jag kollade upp på klockan, kvart över elva. Inget som sade mig något alls men gjorde som hon och satte min kopp vid vasken. När hon började röra sig mot dörren anade jag att vår mötestid med killarna var om några minuter.

"What about Lux?" Frågade jag en aningen avvaktande och sneglade upp mot trappan som var i hallen. Louise kollade bara upp mot trappan och ryckte på axlarna.

"My husband should be up any second anyways." sade hon och grimaserade. Jag nickade långsamt, långt ifrån förstående men antog att det endast var i min värld som detta inte existerade. En hel familj boende under ett och samma tak.

Jag drog åt mig min jacka innan jag följde med Louise utanför dörren. Nervositeten att framstå som en total idiot gick igenom mig och genast var jag inte längre så bekväm som jag borde vara att möta klienter. Denna gången var annorlunda, inte för att killarna var kända utan för att de inte hade en aning om att jag övervakade dem som en hök när de som minst ana det. Något som brukade gå som en del utav jobbet att de visste vem jag var. Men nu var jag tvungen att låtsas vara en helt vanlig engelsk tjej som gått i vanlig skola och ha tillräckligt med vänner för att inte låta som en total idiot.

"You seem nervous..." började Louise där vi gick sida vid sida ner för gatan kantad med små tegelhus som alla liknade varandra. Jag sneglade mot henne för att råka möta hennes blick och genast kollade jag åt andra hållet.

"A bit, yeah." mumlade jag lågt men konstaterade senare att det var dumt att låtsas, hon var den utav de få som faktiskt visste vem jag var. "A lot." erkände jag efter ett tag och suckade tungt.

"You fight against terrorists for a living." påpekade hon en aning road över vad som fick mig att svettas.

"I was raised for that." sade jag enkelt och ryckte på axlarna.

"Oh god, it'll be just fine." Louise kunde inte låta bli att skratta till över vårt lilla samtal och jag kunde inte låta bli att känna som att stämningen lättades upp en aning, trots det var på min bekostnad. Jag kunde inte bry mig om vems bekostnad som stod på spel så länge det gjorde mig lugnare.

Jag gick nu lugnare bredvid Louise då vi vek av till höger ner på en grusväg som ledde till en fotbollsplan som var upplyst längre fram och den var oroväckande grön för att vara riktigt gräs under denna årstiden. Ju längre fram vi kom desto mer insåg jag att det var en konstgjord gräsmatta och killarna var redan där. De stod mitt på gräsmattan och hade en konversation innan de upptäckte oss komma gående.

"Just, chill out." viskade Louise bredvid mig innan hon slog på sitt leende och mötte killarna springandes innan hon omfamnade alla fem samtidigt. Frågor om var Lux var kunde höras ovanför någon som låtsas kräkas utav att få någon annans armhåla i huvudet under kramen. Så lugnt jag bara kunde kom jag upp bakom Louise och försökte ge dem ett så vänligt leende jag bara kunde.

"You remember, Marnie Marine." presenterade Louise mig och genast grimaserade jag åt pappas försök att vara rolig och ge mig ett efternamn som var mindre än påhittigt. Jag skulle be om att få välja namn nästa gång.

Jag skakade hand med Liam, Louis och Zayn utan problem. De hälsade artigt på mig och presenterade sig innan de tog ett steg tillbaka. Jag skulle nog kunna lära mig gilla dem utan några större problem. Snart vände jag mig till Harry som försökte sig på att pussa mig på kinden och jag hoppade två meter upp i luften utav ren skräck då jag inte var beredd.

"Nice meeting you." sade han och blinkade till med sitt ena öga flirtigt och jag spände ögonen i honom. Han fyrade av ett leende som avslöjade ett par smilgropar.

En aningen förolämpad men jag försökte svälja min bittra kommentar innan jag vände mig mot de vänliga ögonen som tillhörde Niall. Han sträckte ut sin hand och mumlade något i stil med att det var trevligt att träffas innan han sprang ut mot planen för att fånga upp en utav bollarna.

"You play?" frågade Louis glatt som hade ett pannband som drog tillbaka hans brunetta hår, han hade på sig en sportig tröja med märket Nike på och ett par matchande shorts.

"Definitley not." sade jag och skrattade till nervöst medan jag sneglade bort mot den blonda killen som höll på att trixa med bollen.

"I could teach you, you know." sade Harry roat och jag stirrade trött på killen framför mig som hade sitt lockiga hår tillbaka draget i en tofs som stod rakt upp på huvudet. Han hade en liknande klädsel som Louis och det kändes som att en normal person borde frysa med den klädseln så här års.

"I like men, so you and I... Won't have a problem." sade jag och spände ögonen i Harry som såg ytterst chockad ut utav min kommentar som han antagligen aldrig fått tidigare utav en tjej. Liam, Zayn och Louise gav ifrån sig ett jubel som stod bredvid honom.

"She got you good, mate." sade Liam roat innan jag vände mig om och började gå ut mot planen då jag siktade mot en liten läktare på andra sidan planen. Jag satte mig ner på en utav de kalla plaststolarna medan jag ignorerade blickarna jag hade i ryggen. Det var så tydligt att jag skulle behöva gå en charmkurs för att kunna ta mig an detta uppdraget på rätt sätt. Jag hade aldrig behövt låtsas som något jag inte är tidigare, förrän nu då jag var ute i det öppna och ingen hade en aning om att jag såg på medan de sov, åt eller hånglade med sin tjej framför teven. Jag fick se deras drama och kunde höra deras hemligheter som ingen egentligen borde få tillgång till förutom de som är anförtrodda.

Jag kollade på då de började skjuta mot målet och de turades om att stå i mål. Louise försökte så gott hon kunde med att träffade målet men varannan boll hamnade utanför eller så fångade någon utav killarna upp den i målet. Under tystnad satte jag mig och övervakade dem, jag granskade omgivningen och fick en överblick om vilka ingångar jag borde hålla lite extra koll på.

Snart stördes jag utav min mobil som gav ifrån sig en välbekant melodi som endast betydde en sak. Jag tog upp den och fick upp en livestream från ett hus som jag kunde utan och innan. Det lilla röda huset bestod utav två våningar och hade en liten låg häck som utgav tomtgränsen. En kvinna i fyrtio års åldern gjorde sig synlig på verandan och hon kollade ut över sin trädgård på framsidan. Hennes brunetta långa vågiga hår var tillbaka draget från hennes ansikte i en klämma, hennes mörkt gröna ögon kisade upp mot morgon solen innan hon tog sig ut mot sin lilla brevlåda som satt fast på en liten stolpe i den låga häcken. Hon tog upp dagens tidning och fnös till då grannen hälsade. Jag kunde inte låta bli att le.

"Who's house is that?" rösten bar en tung accent som gjorde det svårt att urskilja orden. I ren chock kollade jag upp på den blonda killen framför mig, ingen hade någonsin lyckats smita upp på mig innan utan att få ett svart öga. Hans intensivt blåa ögon granskade mig vänligt medan han väntade på ett svar.

Genast stängde jag ner skärmen och lade ner min mobil i fickan igen.

"It's nothing." mumlade jag lågt och försökte finna mig i nuet igen. Jag behövde verkligen få en upplysning om vart jag var någonstans. Niall satte sig ner bredvid mig och granskade mig noga medan jag så fokuserat jag bara kunde stirrade rakt ut över fotbollsplanen.

"You don't like football?" frågade han prövande och jag suckade medan jag försökte vinna mig tid till att komma på ett bra svar. Men det kändes som att han skulle se rakt igenom mig om jag försökte ljuga.

"I've never actually played..." sade jag långsamt osäker på hur han skulle reagera så jag lät bli att kolla på honom.

"Ever?" hans röst var en oktav högre i ren förvåning och utan att säga något mer nickade jag bara. "So what exactly is it that you do?"

Jag var nära på att öppna munnen och säga att jag var här för att rädda hans patetiska lilla liv om något skulle hända men lät bli. Febrilt försökte jag leta efter en ersättare men jag hade ingen aning om vad jag skulle svara så jag lät bli. Frågan förblev obesvarad och tystnaden lade sig över oss medan jag granskade resten och räknade ihop alla så att ingen lämnat platsen.

"You wanna try?" försökte han igen och jag suckade innan jag skakade på huvudet.

"It's alright." muttrade jag lågt och försökte ge honom ett vänligt leende då jag kände att min röst var alldeles för hård. Men det var tydligt att han hade tagit vid sig utav mitt bittra beteende och jag lämnades ensam på läktaren åter igen. Jag kunde känna blickarna jag fick då Niall kom tillbaka till sina kompisar. Louise verkade vara den enda som höjde på ögonbrynen och jag insåg att jag just gjort ännu ett misstag. Jag var så asocial att det måste vara en sjukdom, jag var mentalt instabil och det syntes. Min självömkan kom snart till ett slut då det började samlas en liten klunga med fans utanför grindarna till området och genast var jag tvungen att resa på mig för att skanna av dem.

Då vi tog oss ut till klungan höll jag mig i bakgrunden och kollade på medan killarna hälsade på sina fanns, jag förblev i bakgrunden då vi sade hejdå och killarna hoppade in i två bilar som snart försvann. De verkade inse att jag inte ville bli rörd och jag uppskattade den lilla gesten dock jag kunde se deras hjärnor jobba på högvarv och jag visste att jag skulle få det svårt nästa gång vi skulle träffas.

Under tystnad gick jag och Louise sida vid sida tillbaka till henne. Hon hade inte fyrat av ett skämt på hela vägen och tystnaden blev bara allt tyngre ju längre vi gick.

"It wasn't that horrible, eh?" försökte jag till slut då tystnaden blev för mycket till och med för mig.

"You need to take charming lessions, honey." erkände hon till slut med ett stön. "C'mon, how did you get friends?"

"I don't have any friends. I work with people that are really good agents but we rarely meet up for a coffee." erkände jag och hon skakade trött på huvudet.

"Just lighten up a bit, please! They ain't that bad." försvarande hon dem enkelt innan hon sneglade mot mig och jag kunde inte låta bli att ge tillbaka ett litet leende.

"I know they're not bad people. It's just I have nothing incommon with them. You can see it in their eyes, all they think about is music, girls or why not the latest videogame. They haven't washed their hands since last night before they went to bed and I could smell that one of them had a little bit too fun this morning... On his own..."

"Please don't... go there." sade Louise roat och drog sin jacka hårdare runt om sig då en kylig bris gick igenom hennes hår. "I can see your point, but if you want to fit in you'll have to relax a bit."

"I will keep that in mind." sade jag och log mot henne innan jag stannade upp framför min bil. "I'll see you on thursday." sade jag och log mot henne, jag räckte fram en hand så att vi kunde formellt säga hejdå men genast puttade hon bort den och drog mig in i hennes famn. Hennes armar låste fast sig hårt runt min kropp och genast stelnade jag till.

"W-What are you doing?" stannade jag till och rörde mig obekvämt i hennes omfamning. Men så fort jag försökte dra mig undan drog hon bara mig tätare intill sig.

"I'm hugging you." hon sade det uppenbara med en viss ton som fick mig att tro att hon tyckte detta var jätte mysigt. Jag kunde inte förmå mina armar att besvara kramen utan stod där, stel som en pinne medan tjejen som var några centimeter kortare än vad jag var höll ett hårt tag om mig.

Snart drog hon sig tillbaka och hade sina händer på mina axlar och log mot mig.

"Well..." sade jag obekvämt och harklade mig en aning för att återfå fattningen. "That was... Fun." försökte jag och klappade henne på axeln innan jag gled ur hennes grepp och tog mig runt min bil. Jag kunde höra Louise ljusa skratt och jag antog att mitt ansiktsuttryck inte gick att ta miste på.

"See yah on thursday, honey!" ropade hon över sin axel innan jag hoppade in i bilen och stängde dörren efter mig. Jag såg på då den ljushåriga tjejen tog sig in i sitt hus för att möta sitt barn och man. Så fort hon stängde dörren efter sig slängde jag bak huvudet mot nackstödet och stönade till så högt jag bara kunde.

"I need a rais!" gormade jag argt för mig själv innan jag slog till ratten innan jag började köra mot kontorets gym. Jag skulle behöva slå ut lite aggression innan jag kunde känna mig sansad igen.

Gymmet var helt tomt, lika tomt som tjejernas omklädningsrum. Ironi. Jag tog mig enkelt in och satte igång monitorerna till killarnas spårare så jag kunde se dem fortsätta sin eftermiddag i någon kompis vardagsrum. Spårarna förblev på monitorn medan jag satte i mitt headset i öronen och satte igång musik innan jag stoppade i mina händer i mina egna boxar handskar med vita detaljer på. De matchade mina träningskläder som innehöll vita detaljer men lät sig övervinnas utav allt det svarta.

Medan jag kunde höra Ella Henderson dåna ut genom mina hörlurar började jag fyra av de första slagen mot säcken som hängde längst in i lokalens hörn. Jag kunde känna att stressen som jag känt tidigare lättade. Svetten började visa sig efter ett tag och jag tog en sista sving mot säcken innan jag tog en klunk utav min vatten flaska. Jag sneglade ytterligare en gång mot monitorn och såg att ingen hade rört sig innan min fokus åter gick tillbaka till den stackars säcken som säkerligen fått ont vid detta laget. Mina händer svettades i handskarna och jag drog till slut av dem så att de kunde torka lite och jag fortsatte med endast mina tejpade händer. Jag kunde känna mina muskler kämpa för att hänga med mitt tempo och jag vägrade ge upp förrän en timme senare då jag inte orkade lyfta varken ett ben eller en arm till. Jag kunde känna att min hästsvans hade klistrats fast i nacken på mig och jag drog irriterat bak några slingor som slitit sig och fastnat i min fuktiga panna. Med en hand drog jag ut mitt headset ur öronen och under tystnad tog jag upp mina handskar och vattenflaska innan jag tog mig fram till monitorn. Jag blinkade ett par gånger då jag måste sett fel och försökte räkna om prickarna tre gånger innan jag insåg att det fattades en.

"Fuck." mumlade jag lågt innan jag tryckte upp den som saknades på skärmen. Irriterat såg jag på då den ensamma pricken långsamt tog sig igenom Londons södra gator och jag svor ytterligare en aning innan jag började springa mot omklädningsrummet.

Utan att få en chans att duscha bytte jag om till mina svarta arbetskläder och försökte att fräscha upp mig genom att tvätta av den värsta svetten i handfatet inne på toaletten innan jag spände fast en pistol runt mitt lår och tryckte ner ett par knivar där jag fick plats innan jag drog på mig mina boots och drog åt mig min surfplatta.

Jag kopplade in plattan till ett tangentbord i bilen innan jag slog in koordinaterna till Niall Horans spårare innan jag tryckte gasen i botten och körde som en galning ut genom det underjordiska garaget och ut på Londons gator i all hast.

Efter en kvarts sökande bestämde jag mig för att fortsätta på fot trots min odör som var totalt onådig. Jag lämnade min bil i en liten parkeringsruta innan jag började söka av området på fot. Det var få människor som rörde sig på fot i detta området då det oftast tillhörde den sämre delen utav London. Varför gick han omkring här?

Snart fann jag honom vika in på en tvärgata och långsamt förföljde jag honom ett par kvarter innan han stannade upp. Jag gömde mig i en dörröppning då jag upptäckte att jag inte var den enda som förföljde honom. Högre upp på en brandstege satt en maskerad man med blicken fast på Niall som stod vid ett mörkt hörn längre bort på gatan. Man kunde se att mannen som satt där uppe inte var utav det smalaste laget och jag rynkade på näsan hur högljutt han faktiskt andades, det var ett under att ingen hade sett honom förrän nu.

Det var tydligt att ingen visste att jag var här och när jag kollade ut från mitt gömställe insåg jag varför Niall tagit sig till ett så avlägset ställe som möjligt.

Maja Croft, en långbent askblond tjej som tillhörde Londons inre kretsar, av det jag hört förstås. Jag har inte riktigt brytt mig om att se om det är sant. Hon gillar hästar, shoppa och alla de där tjejiga sakerna jag aldrig testat på i hela mitt liv. Oh, jag höll på att glömma... Det är även Nialls flickvän sedan sex månader tillbaka.

Hon slängde armarna om sin kille som besvarade kramen ömsint. Precis då väljer den oönskade maskerade mannen att ta sig ner från sitt gömställe. Så snabbt jag bara kunde började jag springa mot honom innan han fick chansen att röra sig och tacklade in honom på en ny tvärgata innan någon skulle upptäcka oss.

Vi båda tumlade runt i den dovt upplysta gränden, han rullade längre in än vad jag gjorde tack vare hans köttbullsliknande form, innan vi båda fann balans och kunde komma upp på fötter. Jag var snabbare och satte min sko rakt i bröstet på mannen som flög bakåt in i en container som gav ifrån sig ett gnisslande ljud. Snart återfick köttbullsmannen balansen och började klumpigt gå mot mig med en dragen kniv och jag kunde inte låta bli att le. Detta var min specialitet och han utmanade mig på min paradgren. Utan att han fick chansen att vifta sin kniv en gång drog jag ut ett par knivar ur min ärm och kastade dem så pricksäkert att den träffade precis under axeln på höger arm och ett i det högra låret.

Han tappade kniven och gav ifrån sig ett skrik och genast sprang jag fram till honom och täckte för hans mun och näsa. Jag täppte till hans syreintag tillräckligt länge för att få honom medvetslös. Snart släppte jag honom och lät hans tunga kropp falla till marken med en duns utan att riktigt bry mig om han blev skadad då jag praktiskt taget redan knivhuggit honom så för hans del kunde det inte bli värre än så här en tisdagskväll.

Trött kollade jag på den medvetslösa mannen som nu andades tungt efter han fått tillbaka luft i lungorna.

"What was that?" hörde jag längre bort och jag kände genast igen Nialls röst. Utan att tänka drog jag tag i mina knivar och stoppade snabbt ner dem i min sko innan jag började dra den feta mannen upp bakom containern.

"Fat arse." snäste jag nästintill ohörbart medan jag drog allt vad jag kunde tills kroppen var helt gömd bakom containern.

Jag hörde fotstegen komma närmare men stannade upp då de fick fri syn rakt in i gränden där jag gömde mig med den fetaste yrkesmördaren i världen bakom en container som precis kunde täcka oss båda.

"C'mon, baby. Let's get something to eat, someplace fancy. This place stink sweat. I don't know why you insist to meet up in these places." hörde jag Maja klaga och jag kunde föreställa mig henne klänga sig hårt fast vid Niall. Jag doftade på mig själv och ryckte på axlarna, så hemskt luktar jag inte... Jag lutade mig ner mot den medvetslösa mannen och drog in ett djupt andetag innan jag genast ångrade mig och var nära på att kräkas upp min obefintliga lunch.

"Dude, you stink like shit." skrek jag mentalt i huvudet och var tvungen att slå till honom där jag träffat honom med kniven för att se till så att han fick lida lika mycket som mina lungor.

Snart försvann paret från gränden och jag blev ensam kvar med Mr. Shithead. Så fort jag bara kunde reste jag mig upp från mitt gömställe och ställde mig ett par meter ifrån den stinkande mannen. Jag granskade mitt offer ett bra tag då jag insåg att jag skulle bli tvungen att få in denna stora människan i bilen utan att någon skulle lägga märke till mig. Hur stark jag än var så skulle det aldrig hända utan problem på vägen. Så som behöva få honom från containern till bilen.

"Now what?" suckade jag tungt.

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: