”Can I come in?” vi satt i en Porsche utanför huset. Jag var förvånad över att han faktiskt har fler bilar än en! Självklart gav jag honom den där blicken som sa ”Du skojar med mig va?” och han gav mig den där pojkaktiga blicken som sa ”Jag kunde bara inte låta bli!”.

”Is that a really good idea? Uncle Simon is up.”

”He doesn't have to know.” sa Harry finurligt och böjde sig över för att kyssa mig. Jag besvarade kyssen och höll honom kvar lite extra, vilket fick honom att le. ”He denfinitly doesn't need to know.”

”Not tonight, but tomorrow he'll fly to USA for six weeks and I've got the house,” jag drog honom närmare igen. ”all by myself.” viskade jag och strök mina läppar mot hans.

”Do you have anyone who's watching you while he's gone?”

”Only one... Lou.” sa jag och drog mig ifrån.

”You're kidding me?”

”Nope.”

”This will be an awesome six weeks. I can feel it.” sa han och log, jag drog fingrarna i hans hår.

”You don't have any concerts?”

”A few but not that many and it's only a couple of hours out of town” han log mot mig och la sin hand på mitt ben.

”I've got to go.” sa jag gnälligt.

”I'll see you tomorrow.” han pussade mig lätt på kinden och tog sedan motvilligt bort sin hand på mitt ben.

 

Morgonen därpå stack Simon vid tio tiden och jag tog mig tiden till att börja plugga. Jag var redan efter och när jag väl satte igång och hade alla förnödenheter på bordet så flöt det bara på! Jag hade ett vattenglas, något att knapra på som jag fick energi utav och sedan papper, pennor och sudd. Till och med en linjal som jag hittade på Simons kontor. Jag hade precis gjort klart svenskan och historian och skickat in det på skolans internet server då det ringde på dörren. Jag kollade på klockan och märkte att det redan blivit lunch och jag hade inte hunnit äta något. Mina fötter hasade mig till dörren och jag hade fortfarande mitt linne jag sov i och ett par mjukisbyxor på mig. Mitt hår var uppsatt i en hög hästsvans och jag kände lusten att springa upp och byta om och bara ta mig ut. Jag öppnade dörren och lös upp när jag såg vem det bar.

”Hey, guys.” Louis, Harry och Niall stod utanför dörren. ”Come on in.” Louis och Niall gick in först och när Harry passerade mig pussade han mig på huvudet. ”What are you doing here?”

”I'm here to do my job. And according to Harry it won't be easy.” Louis suckade trött.

”And I promised that we would see eachother today so I've canceled everything.” sa Harry och log och Louis fick den där blicken som sa 'Det var detta jag prata om'. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka och jag vände mig mot Niall som såg ut som om han inte kunde vänta på sin tur.

”I've haven't talked with you for so long so I just had to meet you.” jag kunde inte motstå hans charm och jag kramade om honom.

”So you want to help me with my school work?” frågade jag ironiskt entusiastiskt. Jag såg direkt att de ryggade tillbaka och försökte komma på en bra ursäkt.

”I've got to get going. I promised that I would do an interview and after that going over to Eleanor.”

”And I've to be at the same interview.” sa Niall och log ursäktande.

”Okay, then it's only me and Harry then.”

Det var lättare sagt än gjort för att Harry var inte till någon hjälp alls utan när vi tog oss an media så försökte han förklara lagarna men det gick inte så bra för han kunde inte låta bli att stirra på min urringning.

”Could you make us some lunch while I'm up and change clothes?”

”Of cours.” jag satte mig i hans knä och la mina armar runt hans hals. Han slöt upp de sista centimetrarna vi hade mellan oss och det blev en lång kyss. Jag kände hans händer innanför mitt linne som rörde min rygg och jag drog mina händer in under hans t-shirt och kände hans muskler. Jag avbröt kyssen och log mot honom medan jag gav honom en snabb puss på munnen.

”I'll be right back.” jag kände hans blick i nacken när jag tog mig mot hallen och jag sprang raka vägen upp till mitt rum och tog fram ett par ljusa jeans och den där tröjan som han valde första gången vi träffades. När jag kände mig nöjd med det satte jag av mot badrummet och borstade ut mitt hår och borstade tänderna noga. Jag tog mig även friheten till att sminka ögonen lite för att få en fräshare look. Efter ett tag kände jag doften av mat från köket och jag gick ner för att se vad det blev för lunch.

”How's it going?” frågade jag och hoppade upp på köksön.

”It'll be pasta and some sauce.” han tog fram en liten sked och doppade den i såsen. Han tog sin andra hand under den så han inte skulle spilla och blåste. Sedan räckte han fram skeden till mig och jag smakade.

”You're really good at this. Is it something you really can't do?” frågade jag och kollade på medan han tog bort pastan från spisen och la den i en skål.

”I don't know. I lousy at rollerskating.” han log och jag skrattade till. Han tog av maten från spisen och ställde sig framför mig så jag kunde lägga mina ben om hans midja och jag lade mina armar runt hans hals. Vi kollade varandra en lång stund i ögonen och han kysste mig mjukt en lång stund. ”I love that sweater.” viskade han fram när vi särade på oss lite.

”Thank you, my boyfriend's got good taste.” sa jag och log mot honom.

Han hade dukat fram fint på bordet med lite ljus som behövdes i detta mörka rum. Vi pratade om allt möjligt medan vi käkade och jag måste säga att detta var veckans godaste mat eftersom Simons kock erfarenheter innehåller en telefon till närmaste snabbmats restaurang eller så innebär det något med ägg. Harry åt upp först och satt och kollade på mig när jag åt upp mitt sista.

”Did you like it?” frågade han och jag nickade. Jag blev genast nyfiken över en struntsak som egentligen inte borde ha en mening alls.

”What's your favourite food?”

”Ehum... Well, I like mexican food.” han kollade på mig med huvudet på sned. ”Why?”

”A good thing to know if I'll ever cock.” sa jag och tog hans hand som låg på bordet.

När vi käkat färdigt var klockan bara tre på eftermiddagen så vi plockade undan tillsammans och bestämde oss för att gå ut. Det var min idé men insåg direkt att det kanske inte var den bästa. Men Harry frågade vad mer som kunde hända egentligen om det nu skulle vara så att vi trillade över en. Så en kvart senare satt vi i Harrys audi som jag kände igen för en gångs skull.

”So where are we going?” frågade jag nyfiket.

”To one of my favourite places near London.” sa han och stampade gasen i botten och tog sig ut på motorvägen. 

 Efter andra låten så tog killarna drick paus och Louis började prata.

”You're awesome! Thank you! So the next song, is a song we want to dedicate to someone special in the audience.” alla blev som galna och skrika. Han gjorde en gest med handen att de skulle lugna sig. ”She's been having a really bad month and today I even accidentally hit a door in her face.” alla började skratta och jag log själv över hur fånigt det faktiskt måste sett ut. ”But she's an amazing friend and she's herself. So this is for you, Spencer.” han pekade upp mot mig och jag blev helt röd i ansiktet. Alla som satt runt om mig hoppade en halvmeter ifrån mig för att se om det verkligen var jag som satt där med ett blommande blåmärke över hela näsan. För att försöka ignorera det som var runt omkring mig så kollade jag ner på scenen och jag såg att de omgrupperade sig för ett speciellt framträdande.

Syntarna började spela och melodin kom igång. Liam började sjunga och kollade först upp på mig och sedan ut i publiken. Efter ett tag var det Harrys tur och han struntade i publiken helt som skrek och hade sig precis framför honom. Han kollade bara på mig och jag blev röd i ansiktet.

”Can we fall one more time? Stop the tape and rewind. Oh and if you walk away I know I’ll fade ‘Cause there is nobody else. It's gotta be you.” Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen utan sjönk bara ytterligare ner där jag satt. Men jag kunde inte låta bli att vara lite smickrad, men också samtidigt var det pinsamt eftersom alla visste vad detta handlade om. Det var ju inte direkt så att det bara var jag och killarna som hade följt min irriterande jobbiga månad. Jag tror jag såg lite drömmande på Harry lite då och då och han log glatt tillbaka när han såg att jag kollade på honom.

 

När konserten var slut strömmade alla människor mot utgången men jag satt kvar och väntade tills det mesta folket hade försvunnit innan jag satte av ner mot scenen. Jag försökte under tiden att tänka ut något bra att säga. När jag kom upp på scenen satte jag mig på kanten ur vägen för arbetarna som plockade undan borden som stod mitt på scenen. Det var riktigt högt upp och det kittlade i fötterna när jag kollade rakt ner. Men det var riktigt mäktigt att se ut över alla de röda tomma stolarna som var utplacerade på raka fina rader.

”Hi.” hörde jag Harry bakom mig.

”Hi.” sa jag men vände mig inte om utan Harry satte sig ner bredvid mig, fortfarande lite svettig i sin v-ringade tröja. ”You were amazing up here.” sa jag och kollade på honom och log lite mot honom.

”Thank you.” sa han och log tillbaka och vände sedan blicken ut mot de röda stolarna. Tystnaden lade sig över oss och jag kände att jag var tvungen att bryta isen.

”You know, when I was five I was dreaming of beeing up here.” jag kollade drömmande över de röda linjerna. ”I used to preform infront of my parents and they were only watching because I made them to. But when I grew into the teenage and it wasn't cool to have a dream like that everything changed. I mean, a while I didn't bother but after a few years the preassure of being ordinary was to big and I got bullied for beeing different. I stoped listening to music, I hated music and everything about it.” jag kollade på honom och hans ögon såg beklagande ut och jag skakade bort blicken med huvudet. ”After a while I started to listen to music again but I promised myself that I would never let anyone hurt me ever again.” jag kollade ner i mitt knä. ”And then you came. I didn't think that I would ever fall for someone who actually had a good taste in women clothesing and was so freaking annoying that I could throw you out from a cliff if it was nessesary.” jag kollade på honom och han kollade ner i sitt knä och log. ”But I did and when you told me that we had to break up for my safety, it hurted but I knew that it was for the best.” den lätta delen var avklarad men nu var jag tvungen att ta mig in på den delen som faktiskt verkligen krossade mitt hjärta. ”But when I saw that photo of you with another girl, a week after. She was almost like me but so much prettier than I ever going to be. It really broke my heart. I thought that maybe all the rumors were true about you, that you were a womenaizer and that I didn't mean a thing for you.” jag såg att jag gjorde honom obekväm. ”And when I got home, all of those paparazzis and all those crazy girls who hated me, for nothing was screaming that I was the worst thing that ever happened to you.” jag avbröt mig själv för att samla mig lite. ”All those things you feared became my reality and you wasn't there,” jag kände att en tår ran ner för min kind. Han fångade upp mina tårar med fingret.

”I,” började han och försökte komma på vad han skulle säga. ”I am so so so sorry. I know it doesn't help. But is at least a start and I know that I've been an ass for leaving you. And all about that other girl was just because the fact that she looked like you. But her personality was nothing like yours. Could you forgive me?” han kollade osäkert på mig och jag såg på honom.

”No, not today. But someday, after a lots of love and a lots of forgiving.” sa jag och log mot honom och pussade honom på kinden. Han såg att han andades ut och han log mot mig. Jag kollade mig omkring på scenen igen och fick syn på en gitarr som stod i sitt ställ längre bak.

”Could I borrow it?” frågade jag och hans blick gick rakt mot gitarren.

”You play?”

”I'm not a pro, but I play.” Han gick och hämtade gitarren och gav den sedan till mig. ”You sang that song to me earlier so I thought I could sing something for you.” jag trädde över axelbandet och kollade så den var stämd. Jag började spela 'Catch me' med Demi Lovato.

”But you're so hypnotizing, You got me laughing while I sing,” han log fånigt och jag log tillbaka. ”You got me smiling in my sleep, And I can see this unraveling, Your love is where I'm falling, But please don't catch me...” han kollade på mina fingrar som lekte över strängarna och jag avslutade låten med den sista tonen.

”I'll be here to always catch you.” viskade han och tog sin hand under min haka och förde mitt huvud mot hans och våra läppar möttes och jag kunde inte låta bli att le. För detta hade jag längtat efter enda sedan senast vi kysstes i parken den där kvällen under galan.

 Vi sa hejdå till varandra och jag bad honom ännu en gång att låta bli att nämna detta för någon och speciellt undvika ämnet när det kom till Harry. Louis bad mig att hålla mig inne den sista dagen så jag slapp hamna på foto och att jag skulle smsa honom så fort jag hade anlänt till Cardiff och arenan där dom ska spela. Antagligen utav säkerhetsskäl, det som jag fruktat hela tiden över vem som skulle kolla till mig när Simon inte var hemma fick mig att skratta. Eftersom Lou var så nära till hands så var han den som skulle se till så att det inte var några fester, killar eller liknande i huset. Jag ansåg det som opassande eftersom han bara är ett år äldre än mig och att han snart skulle åka iväg för flera spelningar runt om i världen. Men Louis ställde gärna upp de gångerna han kunde och Simon hade inga problem med att lätta lite extra på tyglarna. Och jag är inte den tjejen som fixar en fest bara så där. Det är helt enkelt inte jag, jag är inte den där partytjejen som uppenbarligen får alla killar att vilja bli tillsammans med mig. Jag tror att Simon visste det också, så jag lät honom helt enkelt att göra som han ville med denna situationen.

Dagen därpå fick jag hem alla mina skolböcker och jag startade mina studier. Självklart blev det svensk litteraturhistoria och historieuppsats om greker. Inte direkt hur jag ville spendera min dag men jag gick upp i tid och var färdig efter lunch. Jag måste säga att det är så mycket roligare att studera hemma eftersom man har inte allt distraherande runt om sig.

Fredagen kom snabbare än väntat och kvällen var här då jag faktiskt skulle få träffa Harry för första gången efter sommaren. Jag valde en blommig blus och mörka jeans tillsammans med ett par svarta pumps som jag hittade i min garderob som jag antagligen måste glömt här. Jag satte upp håret slarvigt i en klämma och lät mitt naturliga vågiga hår trilla ner här och var. Simon skulle inte följa med men han fixade fram en bil åt mig så jag slapp ta taxi. När jag skulle påminna honom om att jag faktiskt inte hade körkort, men han tänkte som vanligt ett steg före mig och hade fixat en chaufför.

Bilresan tog tre timmar och trafiken i stan var hemsk. Jag bad chauffören att parkera ett kvarter bort så att den flashiga bilen inte skulle dra uppmärksamhet. Självklart smsade jag Louis innan jag började smyga i gränderna för att komma fram till arenan som var totalt omringad av fans på framsidan. När jag såg bakdörren blev jag lättad för mina fötter höll på att döda mig och jag började gå mot dörren. Jag försökte öppna den men självklart var det låst. Jag drog lite hårdare och plötsligt gick den upp och allt blev svart.

”Spencer? Oh my god, you're bleeding!”

”Louis?” jag öppnade ögonen och såg en orolig brunett kille över mig. Visst hade jag rätt, det var Louis. Jag tog mig för näsan och kollade sedan ner på min hand. ”Did I ever mention to you that I throw up when I see blood?” sa jag och försökte vända på mig så jag inte skulle kräkas på honom. Han bar upp mig i hans famn och vi kom in i en trappuppgång och sedan stannade han framför en dörr. Han satte ner mig och tog av sig sin hood och satte den på mig, drog upp luvan och tog upp mig i hans famn igen. Jag visste inte vart han skulle föra mig men när jag såg sjukhuspersonalen förstod jag att han tog mig till deras akutpersonal bakom scenen, där av hooden jag hade uppe fortfarande.

”Could you please take care of her? I accedentally hit her with a door. Are you sure you feel fine?” han kollade fortfarande oroligt på mig och jag nickade och tog mig för näsan igen. Han hejdade mig från att kolla om det fortfarande blödde. ”Please, no more throwing up. I can't bare that much more. But I've got to go and get ready. Harry doesn't know so wait until we're up on stage til you go out from this room.”

”No, problem, Louis. We'll take care of her.” svarade sjukhuspersonalen och jag kollade på den blonda tjejen med sin mörka uniform.

”Good luck out there.” ropade jag efter honom och är inte säker på han hörde.

Efter ett tags undersökning fast gjorde dom att jag hade en lätt hjärnskakning som inte var speciellt farlig och jag fick ligga med papper i näsan ett tag men det enda märket jag skulle få var ett stort blå märke som var över näsryggen.

Jag tackade så mycket för hjälpen och när jag var färdig frågade jag någon efter vägen till min plats. Showen var i full gång när jag kom in och jag fick smyga förbi arga fans. De höll på att sjunga 'what makes you beautiful' och alla tjejerna blev som tosiga. Jag satte mig lugnt ner och såg ut över kanten snett ner mot scenen att de verkligen hade roligt där uppe. I slutet utav låten applåderade jag precis som alla andra men den enda jag hade ögonen på var Harry som inte kollat upp hit en enda gång. Men när jag fick ögonkontakt med Louis log han mot mig och stötte till en sur Harry som försökte dölja det så gott det gick. Louis viskade något i hans öra och Harry ögon flög bort mot min sittplats och våra ögon möttes och man såg lättnaden stod skrivet över hela Harrys ansikte. Han var glad över att se mig där.

 När jag kom hem från restaurangen med Simon bestämde jag mig för att be om att låna en utav hans datorer. Självklart hade han redan varit ett steg före och skaffat mig en ny telefon med engelskt nummer och en ny dator.

”Use it well.” sa han varnande och började hjälpa mig installera det som om han var ett barn på julafton. När vi var färdiga med datorn började jag med telefonen och just då fick Simon ett samtal. Han gav mig en gest att jag skulle fortsätta och att samtalet var viktigt. Men sättet han pratade på fick mig att tänka att det inte var så speciellt viktigt egentligen utan det var den mystiska tjejen som han dejtade. Självklart hade han köpt en iphone till mig och det flashigaste skalet han antagligen kunde hitta. Jag försökte så gott jag kunde memorera numret och började ladda ner apparna jag behövde för att få den så jag ville ha den. När jag precis var färdig och nöjd så ringde det på dörren. Simon kikade in i köket och mimade att jag skulle öppna. Jag suckade trött men också rätt nöjd över att jag får bo i detta jätte hus! Visserligen ju större ett hus är desto läskigare men så länge jag är borta från alla som försöker ställa alla dessa svåra frågor till mig och sätta krav som inte existerar i min värld längre. Så länge allt det inte finns i mitt liv är jag glad. När jag kom fram till dörren och öppnade den så trodde jag att jag tappade hakan när jag såg vem som stod utanför.

”Louis?” han såg lika chockad ut som vad jag gjorde.

”Spencer?” jag kollade runt omkring honom och drog honom in i hallen.

”What are you doing here?”

”I could ask you the same question.” sa han och kramade mig. ”Why haven't you picked up your phone? We've been trying to reach you all day. Why did you return the ticket?”

”Well, to make a long story short. The thing that Harry feared is my reality now so I kind of, irony to this story, fled the country and ended up here.”

”You fled?”

”May be a pretty harsh word but something like that.”

”Why?” jag ledde honom in i vardagsrummet och vi satte oss i soffan.

”Well, like I said. Everything happened. My best friend told me I was a god digger, I'm now the most diva in the whole Sweden, thanks to my loving ex or what he now is and last but not least everyone is staring at me like I'm a criminal.”

”Whoa...” han kollade ner på sina knutna händer. ”We had a choice. You didn't.”

”Well, I was born in the Cowell family so technically I didn't. I was born to it and I'm eighteen now it's time for me to grow up, you know.” jag försökte le mot honom och började på ett annat ämne. ”Don't tell Harry that I'm here.” jag fångade hans blick med min och han tvekade. ”Please. I will go to the concert. But for at lease one more day I wan't to think about what I want to do.” Han kollade bort mot teven och sedan tillbaka till mig igen.

”Okay, I promise. But we practical live together, I can't keep this secret very long before some of the lads finds out. And why do you have to think? You already know your answer, otherwise you wouldn't go to the concert.” Jag log mot honom och tog fram en lapp till honom.

”My new phonenumber. I'll be staying here for a while.” han tog emot lappen och jag reste mig upp.

”You want some tea?” jag började gå mot köket utan att bry mig om han följde efter eller inte.

”When did you get here?” han satte sig nu på en utav barstolarna till köksön.

”Last night. I like England though. It's much bigger and much more calm than at home. I thinking about staying here for good or something like that.”

”You know what my mum always told me?” jag skakade på huvudet. ”Don't fill the life with days. Fill the days with life.”

”Good advice.” jag satte kannan på plattan och satte mig bredvid honom. ”Guess Kendall gave you guys a hard time today?”

”She seemed a bit up tight. You did that?”

”Well, of course. I was the one who smacked her leg once in a while when she was too harsh.” det fick honom att skratta.

”You was UNDER the table!?”

”Yes.” han började skratta ännu mer och jag kunde inte låta bli att skratta med honom.

”yee, you're a hand full.”

”Why does everybody tell me that?”

”Because it's true. You always do the unexpected. You always surprice us. And especially Harry, I think that's why he's so hung up about you. He's kind of the heartbreaker in our little group and likes older women. Which is pretty odd. But anyway, you're mature and you surprice him. That's why he's mady inlove with you.”

”Well, this conversation did turn out good. But something I wondering. Why did you come here tonight?”

”Because I thought that uncle Simon knew where you were. Obviously, I was right.” då började kannan tjuta och jag skyndade mig att hälla upp det i varsin kopp.

”Is there someone who's making tea!?” ropade Simon och rusade in i köket. ”Oh, hello there Lou. Nice to see you here.”

”I've made enough so you can have some too.” jag tog fram en tredje kopp och placerade ut dom framför killarna.

”I'm glad your here, Lou.”

”I'm glad to be here.” sa han och blinkade med ena ögat.  

 ”Hi, uncle Simon.”

”Hi, Spenc. Could you ask your mum when she's going to send me those papers?”

”Sorry, but she's not home at the moment.”

”Oh, okay. So what's up to you then? You sound like you're living on the street now a days.”

”Well, everything you and Harry feared is right now my life and well, I don't know how to put it gently but, everyone hates me!”

”How's it going in school?”

”Well, like I said everyone hates me!” jag satte mig på en stol i köket och kollade rakt ut i luften och kände att en tår föll ner för min kind.

”Oh... You can always come here, you know.”

”Well, I have school...”

”What about we do like this? You take next flight over to England and I'll take care of the school. I've got an idea. You don't need to put up with this if you don't want to.” han lät väldigt bestämd och säker på vad han pratade om.

”Okay, I'll go tonight. Will you pick me up?”

”Sure, Spenc. Love you.”

Vi avslutade samtalet och jag rev ner biljetterna från kylskåpet och sprang upp för trappan för att börja packa ner alla grejerna som bara varit upp plockade i någon vecka. Jag beställde en biljett över internet på den närmaste flygplatsen jag kunde hitta och när klockan började närma sig sex så körde pappa mig till flygplatsen. Mamma var rosenrasande på Simon som hade gjort så jag flydde från mina problem. Men efter bråket som ägde rum en halvtimme innan jag skulle åka, så blev det som planerat. Pappa sa inte mycket men det kändes som om han förstod mig.

Efter incheckningen satte jag mig och köpte en kopp kaffe och tog fram tidningen jag köpt i kiosken precis vid ingången. Detta skulle bli en lång natt, mitt plan gick inte förrän vid elva och skulle vara framme strax efter midnatt. Jag koncentrerade mig på tidningen för att hålla mig lugn. Självklart lugnade det inte mig eftersom det var en artikel om mig och hur jag flippade ut i parken. Jag stängde snabbt tidningen igen och puttade äcklat bort den. I stället drack jag mitt kaffe varsamt och försökte det låta bli att hälla det i mig. Jag kollade på allt folk som gick fram och tillbaka. Vissa var bruna som pepparkakor medan andra var vita som spöken. Alla skulle någonstans, antingen hem eller till något tropiskt paradis där solen lös dag ut och dag in. Jag satt och fantiserade över hur det skulle vara på en solig sandstrand långt här ifrån just nu. Men sen kom jag att tänka på Krista och hur hon betett sig. Ska jag vara helt ärlig så menade jag inte något utav det jag sa, det var bara något som kom fram under stridens hetta. Men hade hon menat vad hon sagt? Och vad hade jag gjort henne?

De frågorna höll mig uppe de timmarna på planet då jag faktiskt borde sovit för när planet landat på Gatwick så var jag som en zombie när jag klev utanför portarna till terminalen där jag möttes av en pigg och glad Simon.

”Are you on crack or something?” frågade jag irriterat.

”It calls sleep here in UK, squirrel.” sa han medan han slängde mina väskor i bagaget. Han kollade sedan på mig och bet sig i läppen. ”What a great mood you're in!” sa han sarkastiskt och jag suckade irriterat och satte mig i bentlyn.

”Did you need to use the flashiest car in the whole wide world!?”

”She runs like a top and don't judge the outside!” sa han sårat. ”She's the most gorgeous thing I have!”

”And that's the reason why you're single.” sa jag och han skrattade.

När vi kom fram till huset gick jag raka vägen in och lät Simon bära väskorna. Hans goda humör störde mig och så fort jag kom upp till mitt rum trampade jag av skorna, slängde jackan på golvet och slängde mig på sängen somnade jag.

 

Morgonen därpå vaknade jag med en filt över mig och mitt huvud kändes tungt och kletigt och det kändes som en dröm att jag faktiskt var hemma hos Simon. Jag kollade mig omkring och insåg att det var faktiskt verklighet. Mina väskor låg öppnade i soffan och gardinerna var fördragna. Jag antog att Simon hade varit inne och stoppat om mig när jag precis somnat. Mina kläder luktade äcklig plan lukt så jag bytte om till ett par mjukis byxor och ett svart tight linne, satte upp mitt hår i en knut mitt på huvudet och gick ner för trappan för att ta mig till köket. Hela huset var tomt och när jag kom ner till köket låg det en liten lapp.

Spenc. I'm at the office, come down later if you'd like. I have some news about your school. There's scrambled eggs on the stove and if there's something you want, call me. Love, ucle Simon.

Jag käkade noga min tallrik med äggröra framför teven i vardagsrummet. Det var någon talkshow som var smått tråkig så jag bytade och kollade på The Vampire Diaries istället.

När jag var redo för att ta en taxi till kontoret var klockan redan tolv och snart lunch. Jag satte på mig ett par svarta jeans, stövlar och en hood. Jag stoppade flygbiljetten som Zayn gett mig i väskan och begav mig ut för att få tag i en taxi.

När jag kom innanför kontorets dörrar satt Kendall i receptionen och blev hur lycklig som helst över att jag var tillbaka.

”Hi! How are you!? Why didn't you tell me? You poor thing!” hon pratade så snabbt och hon hoppade över disken och gick fram för att ge mig en hård kram. ”He's an ass! You're worth so much better than him. I've heard he has a thing for older women! Can you believe it!? I mean he kind of played you, though. Don't you see?”

”Hi, to you too, Kendall. I've seen the magazines, I know he's moved on. Though, Zayn forced me here but something came up so I came here earlier. Everything is horrible at home! Even my so called best friend called me a gold digger. Funny huh?” hon skakade sorgset på huvudet. ”I've got something for Zayn by the way. I thought I could give it to uncle Simon but now that I'm already talking to you so...” jag gav henne flygbiljetten. ”I would like you to return it to him. And let it be with some sassyness too.”

”That sounds bonkers! Have you been talking with the lad who made you this much troubble?”

”Nope, but I've got to go.” sa jag och kollade mot hissen. ”Uncle Simon's expecting me.”

”But!” nästan skrev hon. ”You can't go up there...” hissen plingade till och hon drog mig bakom skrivbordet och tryckte ner mig under skrivbordet.

”Good afternoon lads.” hörde jag Kendalls röst. Hon lät falsk på rösten och jag försökte hålla andan för att jag inte skulle höras.

”Hello, Kendall. What's up?” jag kände igen Louis röst och jag hörde skor närma sig skrivbordet.

”Nothing much. Hey, I've got something for Zayn Malik?” jag hörde att Zayn muttrade något och jag höjde upp biljetten som jag fortfarande höll i. Kendall böjde sig ner och gav mig en nervös blick och mimade något med att jag skulle vara tyst. ”Here it is.” ropade hon och jag fick hålla för öronen.

”Where did you get this from?” frågade Zayn förvirrat.

”Mr Cowell gave it to me. Apparently his niece mailed it to his office yesterday and she wanted to return it.”

”But her flight is tomorrow. She need this to get on the flight you know.”

”Well, that's how a flight ticket is used now a days, mr Malik. But she won't travel anywhere in the near future.”

”You said she would come!” hörde jag en röst som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.

”She's not coming, Harry.” sa Louis irriterat. ”Okay, thank you for the information but we have only an hour lunch before a Sony meeting so we've got to go. See you next week, Kendall.”

Jag hörde dörren slå igen och jag började kravla mig ur den obekväma ställningen jag hade under skrivbordet.

”Can I come out now.” jag kikade över bordet men Kendall tryckte ner mitt huvud igen.

”Not yet.” väste hon och jag hörde dörren öppnas igen.

”Hey, you. You didn't get any information about that she's already here in London?” det var harrys röst.

”Sorry, mr Styles. But you had your chance.” sa hon hårt och jag slog till henne på benet och hon ryckte till. ”But, I think you should have your hopes up. Goodbye Harry.”

Jag hörde ännu en gång att dörren öppnades och stängdes och allt blev tyst.

 Zayn fick sova i gästrummet under natten och skulle tillbaka dagen efter för att han skulle hinna till nästa spelning.

”Here you go.” sa han och gav mig en flygbiljett och en konsertbiljett uppe på högra läktaren som tydligen var VIP.

”You didn't need to do that.” sa jag och kände mig lite obekväm i situationen att få så dyra saker.

”You didn't think that I would leave without having an insurance that you will go to the damn consert, would you?”

”You made your point very clear. Sure you're in the right business? Maybe you should have been a great salesman.”

”You're really funny sometimes, you know.” Han kramade mig och jag sedan försvann han iväg i en svart range rover och det var dags för mig att dra till skolan för första gången någonsin. Denna gången vägrade mamma lämna mig på bussen så hon hade fixat fram en likadan svart bil som Zayn hade åkt i. Jag gissar att det var Simons pengar hon spenderat eftersom hon hade inte snålat och det fanns till och med en chaufför.

”Kommer du bara köra mig idag?” frågade jag nyfiket.

”Hej på dig också. Mitt namn är Charlie och ja, jag är anställd som din chaufför tills vidare.”

”Då kommer vi alltså att spendera mer än en timme varje dag, fem dagar i veckan. Bara så du är medveten om det.” påpekade jag. ”Spencer.” presenterade jag mig och sträckte fram handen genom det trånga utrymmet mellan framsätena. Han tog den lite tafatt och sedan fortsatte han att köra.

”Trevligt att träffas.”

 

När vi kom inom synhåll till skolan kände jag mig ganska säker på att jag var skit nervös. Dels för att ungefär hälften utav världen såg mig flippa ur på Eddie och även hela världen vet vad ämnet var. Jag tog några djupa andetag, tackade Charlie och hoppade ut ur bilen och sprang snabbt in i byggnaden. Jag kände mig för en gångs skull normal när jag såg de tomma korridorerna och ingen hoppade över mig. Självklart var jag sen till första lektionen och när jag kom innanför dörren så fick jag allas, och då menar jag verkligen allas, om krukväxten i fönstret hade ögon hade den också kollat, blickar vändes mot mitt håll.

”Välkommen tillbaka, Anderson.” sa Smith som försökte le vänligt och gav mig en gest att sitta ner. Jag hade tänkt sätta mig på min vanliga plats bredvid Krista men någon hade redan tagit den platsen och Krista kollade inte ens på mig. Jag satte mig längst bak och tog fram min mattebok.

När det ringde ut trodde jag i alla fall att Krista skulle vänta på mig utanför men hon stack iväg snabb som en vessla med den tjejen hon satt bredvid.

Jag gick lugnt till mitt skåp för att byta böcker utan att någon tilltalade mig. Lugnet fick min mage att vrida sig, som om det var högstadiet all over again. Jag var mobbad rätt länge då, men efter jag gick ut nian och började gymnasiet så hade jag faktiskt fått några vänner och de brukade alltid vara pratglada. Jag kollade mig omkring för att se om någon jag kände var i närheten. Men hela stället var tomt så jag stängde skåpet tog svenska boken under armen och gick mot klassrummet. När jag kom fram stod alla utanför dörren och väntade på att bli insläppta.

”Hej,” sa jag och log mot Krista. Hon log besvärat tillbaka men hon svarade inte utan återgick till någon annan konversation. ”Hur var sommarlovet?” fortsatte jag. Hon vände sig motvilligt mot mig.

”Bra.” sa hon kort och hennes blick borrade in i mig.

”Är det något jag gjort?” frågade jag rakt ut men kände mig fortfarande osäker.

”Klart det är. Det är alltid något du gjort.”

”Vad ska det betyda?”

”Att du hörde knappt av dig på hela sommaren. Att du tydligen låg rundor i England medan jag fick ta itu med Eddie.”

”Jag smsa några gånger. Jag var upptagen och inte för att det angår dig direkt men jag är fortfarande oskuld.” sa jag lugnt och försökte försvara mig så gott det gick. ”Vad har Eddie med detta att göra?” jag kollade mig omkring för att försäkra mig över att han inte var närheten.

”Ja juste, det är något jag skulle berättat för dig innan du stack. Men du stack ju bara så... Men under tiden han trånade efter dig så va vi tillsammans bakom din rygg.” hennes kompisar runt omkring hånlog. ”Och inte för att det angår dig direkt men jag är inte oskuld längre.” hon försökte härma min röst i början på meningen. Jag stod som förstelnad och kollade på henne.

”Du vet om att vi aldrig va tillsammans va?” frågade jag och skrattade till ironiskt. ”Vad har hänt med dig egentligen?” jag kollade runt omkring mig och allas ögon var på mig nu.

”Jag har väll övervägt vem som är mina kompisar. Hoppas du lever lycklig i alla dina dagar med krullet!” hon hånlog mot mig. ”Gold digger.” det gick ett sus genom publiken vi fått nu.

”Jag är glad över att det blev så här. Jag kan i alla fall göra något åt det. Men du kommer alltid förbli falsk vad du än gör.” jag blinkade till med ena ögat för att anse att min redogörelse var färdigt. ”Ha ett trevligt liv.” jag log ännu en gång mot henne och läraren öppnade dörren bakom henne. Resten utav dagen satt jag ensam på lektionerna och lunchen och försökte känna mig behövd där. Ingen pratade med mig på hela dagen och när jag kom hem så kändes det som en lättnad att komma ifrån skolan. Mamma hade hängt upp biljetten på kylskåpet som en påminnelse och jag kollade datumet. Det var redan nu på fredag i Cardiff, England. Jag skulle ge allt för att slippa skolan något mer alls. Och som ett tecken från ovan ringde min mobil.

 När vi skulle iväg så var fiket redan ockuperat med massa nyfikna människor och folk med stora kameror som stod och letade efter mig. Men som tur var fanns det en bakdörr och det gick smärtfritt. Det är mycket man lär sig om en person under trettio minuter i en bil. Jag fick veta att han heter Marcus, gick ut gymnasiet i somras och samlar pengar till att flytta utomlands. Marcus verkade inte riktigt veta varför jag flydde direkt men efter han pratat med mamma förstod han och fattade vem jag var. Alla visste vem jag var.

”Så vad hände egentligen mellan dig och han killen?” frågade han nyfiket.

”Inget hände.” sa jag kort. ”Sväng vänster här framme vid trafikljusen.”

”Var han taskig mot dig?” han gav tydligen inte upp.

”Nej.” sa jag tyst. ”Nej, han var aldrig taskig. Han var mer en sådan som gav istället för att ta emot.” sa jag och kollade ut genom fönstret. ”Det kan både vara en bra och dålig sak.” muttrade jag.

”Varför är du ett lockbete för allt det där folket då?”

”För att det finns något som heter ' en dålig nyhet är en bra nyhet'.” sa jag och skrattade ironiskt. ”Man är alltid dåliga nyheter när man har en flirt med en kille som ingår i en utav världens största killband.”

 

När jag kom innanför dörrarna till huset och tänkte stänga av larmet så hörde jag någon klampa i huset.

”Hallå?” mamma och pappa skulle inte komma hem på minst en timme och Jessica var fortfarande för liten för att gå hem från förskolan ensam. ”Hallå!?” Jag tog baseboll träet som stod i paraplystället vid ingången och började gå in i hallen. Mina converse gjorde ett kluckande ljud som fick mig att låta som en hönsgård och det var inte lönt att smyga. Jag tände ljuset och i nästa sekund tog någon mig på axeln. Min enda reflex var att slå till den som rörde mig så hårt som möjligt och utan att tänka svingade jag träet och det hamnade mellan Zayns ben. Han pep till och föll till marken med en duns och låg ihop tryckt i fosterställning.

”Oh....My god! Zayn!” jag föll ner på knä bredvid honom. ”I am so sorry.”

”Not...now.” kvävde han fram. ”Ice...” Jag stängde igen ytterdörren och sprang in i köket för att lägga is i en handduk och sprang tillbaka till honom och gav honom ispaketet. Jag kollade bort medan han stoppa den innan för byxorna. ”You know that I've seen you half naked, now we are even.” sa han och andades ut. ”What the hell was that?” sa han och lät lite orolig.

”A baseball bat.” sa jag och började skratta nervöst medan jag hjälpte honom upp från golvet och hjälpte honom in till vardagsrummet så han kunde ligga på soffan. ”What are you doing here?” jag tände lamporna i fönsterna och satte igång tvn på mtv för att inte få någon pinsam tystnad.

”Well, Harry didn't want to come here so I offerd.”

”What has Harry to do with all of this?” frågade jag.

”I thought you wouldn't be that blind.”

”I'm not.” konstaterade jag.

”Well, you are actually. He's madly in love with you and you can't see that?”

”No, he's not. He made that pretty clear when he was the one who wanted to break up. If you now can call that a break up because we weren't even together. And then that girl on that magazine. He has clearly...”

”Stop talking... Please!” avbröt Zayn och kollade trött på mig. ”You talk way too much.” sa han och log. ”Just listen for five minutes and then you can judge how ever you want. Okay?” jag gjorde en gest som visade att jag förseglade läpparna med en dragkedja. Det fick honom att skratta. ”He told you it wasn't his idea.”

”Yeah, but...” jag stannade tvärt och insåg mitt misstag. ”Sorry.” viskade jag och gjorde en gest som sade att han skulle fortsäta.

”It was actually uncle Simon. But he wasn't willing to do that at first, but after ucle Simon told him what was going to happen if this went out in press.”

”But it did!” utbrast jag.

”Should you talk first? Can you get me a painkiller first?”

”You can't talk about this and expect me to shut up. But okay, I'm willing to shut up. It will never happen again. Continue.” sa jag och han tvekade denna gången.

”Uncle Simon said that it could be by a big chance that someone already found the dirty secret and would post it any second but it would be a lot less risky if you guys broke up. There wouldn't be any more sneaking around and that the news was old news.” Zayn försökte räta på sig lite och satte sig upp. ”Lexi Moore, the girl on the front page of every gossip magazine in the entire world... Well, I have no answers when it comes to her. I think it's a guy thing that's going on there. That Harry tries to fill out the emptyness that you left. I have no explenation or anything about that one. But after you spoke to Liam we talked to him and he's absolutley devestated. Just like someone else I know...” han kollade på mig nu och jag visste att han syftade på mig.

”So what should I do? I can't just take him back like that, right?”

”Shouldn't you talk with your girlfriends about this stuff?” sa han och rynkade ögonbrynen.

”I have only one and she's been living like a normal person while I have been stuck here.”

”Oh,” han kollade på teven och det fick honom att skratta. Jag kollade upp och såg att det var en countdown med One Direction musikvideos. ”Well, I have seen how you look at each other and it says a lot more than thousand words. You're in love.” jag kollade på Harry när han sjöng nere vid stranden till 'What makes you beautiful'. ”Yeah, right there's the look I'm talking about.” sa han och log mot mig. Jag log generat tillbaka. ”I think if he see you again and you're there to meet him. I think everything should fall into place.” Han lade armen om mig och jag gav honom en kram.

”Thank you, Zayn.” Musiken tog slut och de började spela upp 'One Thing'.

”Oh my god, not that one! I look like a mad person in this one.” gnällde han och de fick mig att skratta och höjde volymen. Jag drog upp honom på golvet och vi började dansa som galningar och jag sjöng med till refrängen och de delarna jag kunde.  

 Mamma och pappa hade hållit mig hemma hela första veckan av sista skolåret. Ni kan ju tänka er hur glad jag var över detta faktum. Enligt mamma var det en säkerhetsåtgärd och tillsist klarade jag inte av det längre och smet ut för att ta mig in till stan och leva som en normal människa för första gången på flera veckor. Jag tog första bussen in till stan som tog cirka trettio minuter. Jag satte mig längst bak för att ingen skulle kunna smygtitta på mig. Pappa hade tagit min telefon ifrån mig för att jag inte skulle använda de sociala nätverken som ett sätt att hamna i djup depression enligt hans teorier, så jag fick sitta och kolla tyst ut genom fönstret utan musik.

När jag kom fram satte jag av mot ett utav parkerna som var precis bredvid biblioteket, trots att sommaren börjar gå mot sitt slut var det ändå rätt hyfsad värme ute.

”Ursäkta?” jag lyfte på huvudet för att kolla om det var mig den kvinnliga rösten menade. Det var en tonårstjej som stod framför mig med ett gäng utav hennes tjejkompisar. ”Är inte du den där tjejen som dejtade Harry Styles?” man såg att ett strimma hopp i hennes ögon och jag kände mig hemsk som såg mörkt på henne. En utav hennes blonda kompisar gick fram ett steg.

”Du är Spencer Cowell.”

”Spencer Anderson Cowell.” rättade jag henne. ”Och nej, jag dejtade inte Harry Styles.” sa jag hårt och bestämt, för visst talade jag sanning. Jag och Harry hade smugit runt så pass mycket att vi inte ens gått på vår första dejt eftersom Simon var på oss redan då. Jag kollade ännu en gång på tjejerna som såg ytterst 'starstruck' över att jag precis konfirmerat att jag faktiskt var en Cowell. ”Jag måste gå.” sa jag ursäktande och gick ännu ett steg mot tjejerna. ”Han är inte värd det.” muttrade jag dämpat till dem och ljuset utav hopp i deras ögon slocknade.

Jag fortsatte mot min destination och slog mig ner under ett träd längre bort i parken och andades in all den fria luften medan jag försökte få in så mycket sol som det bara var möjligt. Mamma och pappa skulle bli rasande när de kom hem från jobbet och faktiskt insåg att jag inte stannat inne som deras stränga order hade bett mig att göra. Simon hade till och med bett mamma att skaffa en barnvakt åt mig! Jag kan inte riktigt förstå varför alla var så hårda mot mig och när jag ständigt ställde frågan och bad om att få en förklaring till varför alla betedde sig som om världen var nära sin undergång fick jag bara stränga blickar och en uppläxning om att jag inte ville bli nästa Lindsay Lohan gone wild. Jag hade velat ringa Harry flera gånger och säga till honom att det som han inte ville skulle hända, redan hade hänt men varje gång stannar jag upp och tänker på tidningen som jag såg på Simons kontor, han hade gått vidare bara efter en vecka. Han vill inte höra något från mig.

”Spencer?” jag rycktes ur mina tankar och kollade på killen som kom mot mig.

”Hej, Eddie.” suckade jag trött.

”Hur är det!? Jag har inte sett dig i skolan denna veckan.”

”Kan bero på att jag faktiskt inte varit i skolan.” sa jag och han satte sig ner bredvid mig under trädet. ”Åh, så du tycker det är okej nu att allmänheten kan se oss?” Eddie kollade bara skyldigt på mig. ”Så länge jag står i tidningen är det alltså okej att allmänheten ser dig tillsammans med mig?” jag började låta riktigt arg nu och normalt sätt skulle jag aldrig låta honom komma åt mig på det sättet.

”Sluta folk stirrar.” muttrade han tyst.

”Tro mig! Dom har stirrat i mer än tre veckor nu för att vara exakt, för att jag! JAG! Är tydligen 'Americas most wanted' nu på grund utav något sur irriterande britt!” jag spottade ut det sista ordet och började gå där ifrån.

”Vad har vår relation med det att göra!?” ropade han efter mig och jag nästan sprang tillbaka för att se rakt på honom.

”För att det finns inget vi. Det har aldrig funnits ett vi.... Och det finns definitivt inget vi nu heller.” jag var rosenrasande och alla i hela parken kollade på oss. Jag kollade mig omkring och jag kände på mig att jag inte ville vara här inom några minuter. Mina andetag började bli jämna igen och jag försökte lugna mig så gott det går. ”Ses i skolan.” muttrade jag och drog upp huvan på min hood jag hade burit omkring på och började springa mot ett fik längre bort för att söka efter en telefon. När jag kom in genom dörren var det nästan folktomt och jag bad om ursäkt för vad som skulle betyda att ägaren snart skulle bli tvungen stänga för någon timme. Han kände givetvis igen mig och gav mig telefonen samtidigt som han började stänga igen fiket och tog in sina utemöbler.

”Mum?” sa jag så fort signalen gick fram.

”Where are you? That's not our phonenumber!”

”I'm so sorry but you need to pick me up right away!”

”I can't go from work. I have a very important meeting in five minutes! I'll make a call and see who can pick you up.” hon lade på och jag satte mig ner på en utav stolarna.

”Skulle jag kunna få en kopp varm choklad?” Frågade jag servitören som såg rätt förvånad ut men också lättad utav att han fick en extra rast. Han nickade ivrigt och kom tillbaka efter ett tag med koppen som var fylld med choklad och vispgrädde. Jag tog fram två hundra lappar och gav till honom.

”Den kostar bara trettio kronor.”

”Det är det minsta jag kan göra. Ni går säkert back på grund utav att jag är här.”

”Faktiskt med vinst. Vi har sällan så många kunder om dagen här.” sa han och gav mig ett charmigt leende. Efter ett tag ringde mamma upp igen och servitören svarade. Han lyssnade länge och sa att han förstod situationen och gav sedan över luren till mig.

”Honey, I can't get hold of dad or granny. You just have to figure something out. Maybe you could call the cops and they could give you a ride home.” hon lät stressad.

”Don't worry, I'll figure something out.” Jag lade på och kollade på servitören. ”Så vad kör du för något?”

 HARRYS PERSPEKTIV

Jag gnuggade mig i ögonen för att vakna till igen och satte mig sedan upp. Jag kollade mig omkring och såg att jag befann i bussen. Mitt hår låg helt platt på ena sidan och jag försökte gnugga till det och reste mig upp för att ta på mig tröjan som låg på soffans rygg. Det verkade som att alla hade stuckit ut eftersom jag var den enda här. Jag satte mig på soffan och kollade på min mobil. Ett ton sms från Lexi men inget från Spencer. Vad hade jag väntat mig? Det var jag som gjorde slut och inte hon! Jag känner mig dum som trodde att hon skulle förstå. Jag gjorde det för att hon inte skulle bli världens nästa hatobjekt på två ben! Men på vägen hem kände jag att jag faktiskt gjort något väldigt dumt och att jag faktiskt älskade henne. Men hon hade rätt, det var lite försent för att erkänna det nu.

Lexi är väll några år äldre än mig och hon är super härlig. Men hon är inte Spencer och jag vore ännu dummare än vad jag redan påstås vara och säga att de är lika för det är dem inte.

Killarna stampade in i bussen med påsar från Starbucks.

”Breakfast time!” sa Niall glatt och log mot mig.

”You didn't wake me up?” sa jag trött.

”You slept like a baby, brother! We couldn't!” sa Louis och rufsade till mitt hår. Zayn var ovanligt tyst och satte sig ner bredvid mig för att ta fram sin kaffemugg.

”What's up?” frågade jag och jag fick en hatisk blick tillbaka. ”What have I done?” frågade jag nu de alla och jag såg även nu att Liam hade satt sig i sin säng längst in i bussen. ”Why are you back there? We always eat around the table.” Niall som hade suddat ut sitt leende på läpparna började leta under tystnad i en utav påsarna. Han tog fram en tidning och visade upp framsidan.

”Harry Styles in a love triangle!” Jag drog åt mig tidningen och kollade på omslaget med mig på och Lexie. Jag sökte snabbt upp artikeln och blev iskall när jag såg att Spencers namn nämnas. Även en bild på mig och henne när vi lämnade fiket den där dagen. Hennes ansikte skar som en kniv i mig, hon såg totalt förkrossad ut.

”And I assume you know where she is now?” sa jag efter ett tag och det enda man kunde höra var Niall som mumsade på sin macka. Louis satte sig ner bredvid mig och kollade allvarligt på mig.

”What happened?”

”Where is she?”

”I asked you first.” sa han irriterat.

”No, you didn't. I did so answer me!”

”She's on the plane back to Sweden by now.” sa han och suckade trött och uppgivet ut. ”We called uncle Simon. He is pretty mad at you, Hazza!”

”Liam and I have spoken to her. She's alright, at least she's doing alright, she sounded devestated actually.” sa Zayn.

”So... What. Did. You. Do?” sa Liam och knuffade på Louis så han kunde hoppa in kring bordet och alla fem lade sin uppmärksamhet mot mig.

 

SPENCERS PERSPEKTIV

 

Liam lät irriterad när jag berättade för honom vad som hänt. Men han blev lättad över att få reda på varför Harry hade betett sig så konstigt och fått ihop det med Lexi. Han kallade ”rebound”. Jag kallar det ”bad timing”. När vi hade lagt på så hörde Simon av sig till mamma och sa att det hade blivit ändrade planer med planet och att vi skulle ta hans privata plan istället för säkerhetens skull. Enligt mig var det till överdrift men mamma höll med honom och vi blev genast satta i VIP rummet på andra våningen av flygplatsen medan flygplanet skulle göras redo för avfärd. Pappa blev lycklig för att slippa sitta och nästan få vika ihop sina ben i ekonomiklassen.

Flyget tog cirka fyrtiofem minuter istället för två timmar och när vi landade så var det krig om vem som skulle fota mig först. Minst tio olika säkerhetsvakter forslade ut mig och min familj bakvägen för att ingen skulle bli skadad. Det var rena hysterin, vissa skrek fula ord mot mig och andra stod snällt och ville ha en autograf som om jag var någon slags krigshjälte. Men de som tog mest plats var journalisterna som ville få ett foto på tjejen Harry dumpat. De flesta var otrevliga och om jag hade varit nära nog hade jag säkerligen fått en smäll rakt över ansiktet.

När vi satt oss i bilen satte jag äntligen igång mitt mobila nätverk och jag kände mig som friheten själv utav att få kontakt med omvärlden igen. Jag gick genast in på facebook och kollade på mina kompisars statusar. Och för att driva lite tid gick jag även in på twitter. Det vita ikonen där det stod anslöt lös blått och jag gick in för att kolla.

”You're such a bitch, no wonder why he dumped you!”

”Whore! Lexi and Harry forever!”

”Feeling bad for you, he made a big mistake!”

De flesta var riktigt elaka kommentarer men vissa var medlidsamma och jag stängde snabbt ner igen för jag ville inte se på när andra klankade ner på mig. Jag kollade ut genom fönstret och sjönk in i mina tankar. Var det detta Harry hade varit rädd för?

Killarna kom aldrig tillbaka in i huset men jag visste att de hade gått vidare och börjat göra turneer inom Storbritanniens gränser. Simon hade styrt upp det så att alla möten skulle gå via hans kontor som jag inte sommarjobbade på längre. Idag är det den sista dagen i London och det är dags att bege sig tillbaka till Sverige.
Medan jag tog fram mina resväskor och började packa ner alla mina kläder under tiden jag tänkte på senaste gången (och även den sista!) jag träffade Harry. Efter den dagen på Simons kontor träffades vi nere vid ett litet tråkigt fik som låg på en bakgata. Jag kommer ihåg hur allvarlig han var.
”So what are we going to do?” frågade han allvarligt.
”I,” sa jag och suckade ut. ”Have no idea.” jag kollade förhoppningsfullt på honom och letade efter ett tecken på att han skulle veta vad vi skulle göra. Han kollade ner på sin kopp med te och man såg på honom att han hade något att säga. Och jag gillade inte vart det skulle leda. ”You don't want me anymore.” konstaterade jag och såg sårat på honom.
”You sound so harsh but that's not the case. I think it's the best thing to do actually.”
”Don't say you talked to uncle Simon!?” sa jag förtvivlat.
”Actually, indeed I did. He explained the case and I think he's right. I don't want you to get involved in this.”
”What?” jag försökte förstå vad det var han sa och det lät som om det var för mitt eget bästa. Att han var dålig för mig. Han kliade sig i sitt krulliga hår och försökte få fram rätt ord.
”You remember when I told you about the first time the lads and I was out in public for the first time during the X factor?” jag nickade och tänkte tillbaka på då han ertappade mig med att kolla på den säsongen av X factor då One Direction var med. ”well, I don't want that for you.” han kollade med en sårad blick. ”I want you. But you're going back to Sweden next week and I want you to be you.”
”You think I can't handle it!?” frågade jag surt nu.
”I think that I want you to be safe and not worrying about paparazzis everywhere you go or crazy fans that's going to hate you because of nothing. I want the best for you and this is not it.” Jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag kollade ut genom fönstret och lät några tårar trilla ner för kinderna.
”I want to go home now.” sa jag och torkade tårarna och kollade hårt mot honom. ”I don't want to be here anymore.” Jag reste mig upp och tog på mig jackan. Han hade också tårar i ögonen, de gröna vackra ögonen. Harry tog sig för ansiktet och jag gick ut från fiket. När jag stod på trottoaren kom jag på att Harry hade kört mig hit. Jag gick frustrerat in igen och fram till det bordet Harry fortfarande satt vid.
”I need money, for a cab home.” sa jag motvilligt utan att kolla på honom.
”I'll drive you.” han hade fortfarande händerna för ansiktet men tog bort dem och reste på sig för att ta på sig sin skinnjacka och började gå mot bilen som var parkerad en gata där ifrån. Vi kom fram till den silvriga Audin och han satte sig bakom ratten. Vi satt tysta under resan hem och han stannade utanför Simons hus en kvart senare.
”Have a nice trip back to Sweden.” Harry bröt tystnaden och hans ord skar som en kniv genom luften.
”Thanks.” Jag öppnade dörren och klev ut ur bilen och jag kände att regndropparna var ett faktum nu. Jag stängde dörren bakom mig men jag hörde att rutan rullades ner och jag hörde Harrys röst ropa mitt namn. Jag vände mig om och kollade på honom.
”Come here.” ropade han. Jag gick mot bilen igen.
”What?”
”I sort of still love you. So, be safe.”
”Well, you should've said that earlier.” muttrade jag och min syn blev suddig. Jag sprang mot dörren och gick in. Audins motor gick på övervarv när den körde iväg genom regnet och jag sprang upp på mitt rum igen.

Jag skakade av mig känslan utav hur övergiven jag kände mig då och torkade bort tårarna som hade kommit fram. Min familj kände på sig att det inte var något som stod rätt till med mig och Simon hade en aning om att det var hans fel också för han var överdrivet snäll mot mig den sista veckan. Jag såg på alla mina nerpackade kläder och det tomma rummet såg nu ut som det gjorde när jag kom.
”Spencer!” hörde jag Simon ropa från sitt kontor. Jag suckade och kollade mig i figurspegeln för att se så att mitt smink satt kvar. När jag kom in på hans kontor satt han i telefon och gav mig anvisningar om att sitta ner i soffan vid fönstret. Jag kollade mig omkring i rummet och hörde Simon prata om ett kontrakt som verkade vara viktigt. Min syn stannade på en InTouch tidning som låg på soffbordet. Jag kände att mitt hjärta trillade ner i till fötterna och stannade där. Med stora gula bokstäver stod det ”Harry Styles och hans nya tjej på romanisk weekend”. På bilden höll han om en tjej med brunett hår och var lång och smal. Det såg ut som en top modell och man såg på henne att hon var så mycket vackrare i verkligheten. Bilden gjorde inte henne rättvisa.
”Spencer?” Simon stod framför mig nu och la sin hand på min axel för att få min uppmärksamhet. ”Spencer? Back on earth.” Jag kollade skrämt upp på honom med tårar i ögonen. Han ser chockat på mig och sätter sig ner för att omfamna mig och jag bryter ut i världens gråt attack. Jag har försökt hålla allt inom mig sedan den dagen men det gick bara inte längre. Simon som fortfarande var lika förvånad strök mig över huvudet och sa några tröstande ord.
”He...has...” hulkade jag och försökte få luft samtidigt. ”...moved...on...” jag försökte andas men det blev hackigt och jag gjorde några gris läten som fick mig att tänka på hur jag måste se ut just nu.
”This is bunkers! Why did he do this?”
”Be...be...cause...fffff... you.” hulkade jag fram.
”But not like that!” sa han irriterat.

Simon bad om ursäkt och försökte trösta mig så gott han kunde men han förblev rätt spänd. Tidigt på morgonen dagen där på satt jag, Jessica och pappa redo i bilen för att åka medan mamma sa hejdå till Simon och hans hus.
”Thank you once more, brother.” sa mamma och kramade om honom en sista gång.
”Mum!” ropade jag genom den nerrullade rutan. Det var väldigt kvavt ute och man kände på sig att det skulle börja åska när som helst. ”We're gonna miss the flight if we're not going right now!” hon gjorde ett tecken mot mig att hon skulle komma snart. Mamma kramade om Simon en gång till och gick mot bilen.
Hejdå, England...