Harry bet hårt i sin underläpp och han såg uppenbart berörd ut utav stunden, vi hade stått såhär i snart tio minuter, utan att säga något. Vi båda var nog rädda för att säga att det verkligen var slut på riktigt, i alla fall jag var det, jag ville att han skulle protestera och skrika ett nej, men han var minst lika tyst som jag.

Jag stod kvar på samma plats och väntade på att han skulle reagera, men när jag började bli otålig funderade jag mer på att det kanske var mitt jobb att säga något, då det faktiskt var jag som lagt fram de hårda orden.

Men precis när han särade sina läppar och tog sats för att besvara mitt påstående om att det kanske inte fungerade trots allt då en dov knackning hördes på dörren, jag ryckte till utav ljudet som bröt tystnaden.

”Hey, guys. It's time for an apperance in the city in thirty minutes.” ropade en mörk röst på andra sidan dörren, samma röst från mannen som tidigare stått och vaktat dörren i skuggan. Men Harry rörde sig inte, han stod fortfarande lutad mot soffan och kollade olyckligt ner i golvet, det såg nästan ut som att han ville börja gråta men försökte häva lusten. Det gjorde mig faktiskt otroligt nyfiken hur långt han var tvungen att pressas innan han bröt ihop, han verkade alltid vara den som höll allt samman och inte föll i bita i pressade situationer. Denna gången såg det ut som han skulle falla i sär vilken sekund som helst, vilket gjorde mig nervös och osäker, utan hans självsäkerhet och snabbtänkthet, hatade jag att erkänna att jag faktiskt var en aning vilse.

”Go, we can finish this conversation later.” mumlade jag lågt och korsade mina armar innan jag drog bort en bortglömd tår som rann ner för min kind, jag snörvlade till för att ta mig tillsammans.

”You're going too... The apperance is for us, as a couple to make the Haylor rumours go away.” muttrade Harry lågt och jag skrattade bittert till.

”Well, don't you think that's a bad idea, we just broke up?” frågade jag, men det enda han gjorde var att rycka på axlarna, jag däremot ryckte till utav min ärlighet, jag var den första utav oss som yttrat orden ”gjort slut”, något som kändes främmande.

”Did we?” var allt han sade, hans röst lät frånvarande precis som han seglat iväg till en annan värld. Harry tog sig fram till en utav klädhögarna som låg på ett långt matsalsbord, han drog snabbt på sig en rutig skjorta innan han drog av sig sina badbrallor, impulsivt vände jag mig mot fönstret då jag insåg att han inte hade något under.

”Excuse yourself.” snäste jag argt, jag lade en hand för pannan och försökte komma på ett sätt att fly här ifrån. Men jag fick aldrig något svar utan istället hörde jag en dörr öppnas, jag vände mig om för att se Harry i en hatt, solglasögon, ett par svarta tighta jeans och den rutiga skjortan. Han flinade mot mig, jag kollade ner på mig själv i mina kläder som jag snart haft på mig i tjugofyra timmar, jag var svettig och äcklig, i jämförelse med Harry som såg sval och bekväm ut.

”I'm still getting under your skin, aren't I?” han fyrade av ett brett leende så att de där irriterat söta smilgroparna poppade fram i hans kinder, utan att tänka på det rynkade jag på näsan och ett lätt men ändå mörkt skratt hördes. ”Good, go and get changed, I'll wait outside.” Var allt han sade, frustrerat svor jag mentalt över att jag gjorde det så enkelt för honom att läsa av mina tankar.

”But...” började jag men det var för sent, han var redan utanför dörren och rummet blev tyst. ”Fuck” svor jag lågt.

Harry's Point Of View

Jag vägrade acceptera att diskussionen slutade så dåligt som Grace påpekade att den gjorde, jag vägrade ge upp. Mentalt hade jag bestämt mig för att låta henne lugna ner sig innan hennes födelsedag då jag redan bestämt vad som skulle ske, mina tankar for iväg till den fina presenten jag hade i min väska, mamma hade gett den till mig då hon var här förra veckan med Gemma.

”Give it to her, she means everything to you, then you should give this to her.” hade mamma sagt och gett mig asken.

”I can't take this, she wouldn't let me give it to her if she knew where it came from.” muttade jag surt då jag kände Grace lika väl som baksidan av min egna hand, hon skulle aldrig gå med på att bära detta.

”At least take it and think about it, will you, dumb ass?” muttrade Gemma och höjde ögonbrynen mot mig. ”Girls like these kind of things, even if she says otherwise.”

”And take her back home to, Holmes Chapel, I want to meet her.” beordrade mamma och hon bredd mot mig, jag blev genast generad och kollade ner i den mörka mattan. Det var endast mamma som kunde släppa en sådan kommentar utan att skämmas, jag hade varit glad att Grace inte varit där och upplevt denna situationen med mig.

Detta bråket däremot hade startats på grund utav ett dumt rykte och av något som Grace tror hon hört, historien där emot var helt annorlunda, jag kommer ihåg konversationen med Taylor då hon försökte förföra mig men några riktigt lama repliker som att jag inte fick det jag ville med Grace. Det som roade mig var att hon kunde inte ha mer fel, visst jag saknade den där kroppsliga kontakten jag egentligen ville ha med henne, men det var inget jag tänkte på så länge hon låg intill mig eller när hon kysste mig. Hela rummet stannade upp för några sekunder och det var bara hon och jag som var där just i den stunden då vi rörde vid varandra, det var något jag aldrig haft med någon och jag var redo att vänta hur länge som helst.

Taylors och min diskussion om hur fel hon hade var en enda dimma, jag kommer ihåg Niall då han kom in på killarnas toalett där Taylor hade smugit in några sekunder tidigare medan jag tvättat händerna och försökt skriva några ord till Grace. Jag hade lagt ner telefonen i fickan utan att låsa den då jag tänkt skriva klart så fort Taylor hade insett att jag inte var intresserad, men hon verkade inte fatta pikarna som jag gett henne.

”Well, hello there...” Nialls röst hade varit ett enda sludder och Taylor hade gett honom en örfil då han försökt lägga hans trötta huvud på hennes bröst som varit i perfekt höjd för honom, det roade mig att se den korta kille försöka göra sig bekväm på de små brösten som Taylor bar på sin smala kropp. Nu när jag tänker efter såg det nästan ohälsosamt ut att vara så smal, men Niall verkade i alla fall trivas i några sekunder innan hans kind hettade till utav slaget.

Jag höll tillbaka en ny skrattattack där jag satt i den svala bilen med Grace några centimeter ifrån mig, hon såg nervös ut där hon satt och lekte med silverkedjan till hennes halsband, de nervösa fingrarna gick inte att undvika.

Grace trodde mig inte... Det var det som gjorde så extremt ont, att veta att hon inte litade på mig efter jag sagt hur mycket jag älskar henne, att jag väntar på henne. Och väntar är något jag fortfarande gör även om hon tror att vi gjort slut, jag däremot vägrade tro det.

”Damn...” mumlade Grace och släppte ut ett skakigt andetag, jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och förstod snart vad hon pratade om, fansen hade hittat hit innan vi fått chansen att ta oss in, något inte management sagt något till mig om. ”Harry, I-I can't...” stammade Grace skräckslaget bredvid mig och jag kollade över på den blonda tjejen bredvid mig som såg vettskrämd ut. Behovet av att pussa bort rädslan och säga åt henne att det inte gör något, vi kan åka någon annan stans eller att jag kunde hålla om henne genom allt, var starkare än någonsin. Jag ville beskydda henne, ingen skulle få röra henne, men hon gjorde det svårt för mig att göra det då hon ansåg att vi gjort slut.

”Don't worry, I could help you out if you let me?” frågade jag tveksamt, men jag fick aldrig något svar, jag såg att hennes bröstkorg höjdes och sänktes snabbt och ytligt. ”Just take a deep breath, I'll be here.” sade jag bestämt innan jag öppnade dörren, jag tog Grace hand i ett fast grepp som jag absolut inte tänkte släppa och drog henne ut bakom mig in i folkhavet. Skriken var öronbedövande och gjorde det svårt för mig att koncentrera mig på att föra Grace i säkerhet då folkmassan blev allt mer påträngande.

”Harry...” sade hon kvävt då hon krampaktigt höll i min arm, hennes naglar borrades in i min hud och jag grimaserade en aning men lät bli att kommentera. Jag drog fram henne så hon hamnade framför mig mot min bröstkorg, jag blev hennes skyddsmur.

Det öronbedövande skriket från tjejer som slängde fram papperslappar och kameror var något jag fått lära mig att inte ta så speciellt hårt, jag gillade uppmärksamheten. Men denna gången kände jag att även jag fick för mycket uppmärksamhet. Mitt i allt hörde jag ett metalliskt ljud skära genom all uppståndelse och jag kollade mig omkring för att se vad det var medan jag gick så fort jag kunde igenom folkmassan, vilket inte gick så snabbt som jag önskat.

”H-Harry.” nu lät Grace panikslagen och stelnade till framför mig, jag stannade upp och kollade ner på tjejen framför mig som kollade upp på mig med smala pupiller. ”M-my necklace.” stammade hon med en sprucken röst, skräcken i hennes ögon sade att hon inte klarade av detta mycket längre, hon var nära på att bryta ihop. Jag kollade över min axel för att se något glittra i solen, innan jag kollade ner på henne igen. Min hand sträcktes ut till den närmsta säkerhetsvakten och bad honom ta med den panikslagna tjejen som krampaktigt höll sig fast vid mig medan hon hyperventilerade. Jag där emot, satte av mot tjejen med ett flin på hennes läppar där hon glatt höll i det som betydde allra mest för Grace, hennes halsband.

”Hey. Please, give me the necklace back!” ropade jag över oljudet och över barriären av stora breda män som försökte skydda mig ifrån de skrikande tjejerna och killarna med stora kameror och mobiltelefoner som konstant blixtrade till. Men hon ignorerade bara mitt försök till att var vänlig mot henne. ”Hey, you!” denna gången var min röst bestämd och om inte det så arg, hon reagerade inte på sättet jag hoppats på utan hon blev ivrig över att det faktiskt var henne jag pratade med.

”What's going on, Harry?” jag kollade över axeln för att känna att Paul drog mig bakåt in mot mitten av den lilla gången de skapat.

”Don't just stand there,” snäste jag argt och nickade mot halsbandet. ”It's Grace's.”

”Go inside, I'll get it.” sade han innan han suckade och puttade mig bort mot ingången, jag tog mig snabbt in i lobbyn till restaurangen där det var tanken vi skulle äta middag. Det hemska ljudet av tjutande tjejer dämpades utav glasdörrarna som gled igen bakom mig och det kändes nästan som att jag blivit tillfälligt döv. Jag hörde dova röster som kom runt hörnet till den nästintill tomma välkomstsalen förutom en man som satt bakom en liten reception och väntade på att någon skulle behöva honom, han bevakade situationen utanför de stora fönsterna med en bitter min.

Mina fötter tog mig runt hörnet för att längre bort se Grace i total panikattack försöka kontrollera tårarna och sina andetag samtidigt, medan säkerhetsvakten, Henry tillsammans med en servitris försöka lugna ner henne.

”Could you give her some water please?” frågade Henry och servitrisen nickade snabbt innan hon började gå mot mig, hon log artigt innan hon försvann in i restaurangens dovt upplysta rum. Henry försökte lugna ner Grace genom att prata med en lugn ton till tjejen som satt i en skinnsoffa som stod mot väggen med en stor tavla på.

”Grace, just take a deep breath, alright?” Det var uppenbart att hon inte lyssnade på honom då hon släppte fram en skakig hulkning.

”Here you go.” hörde jag över axeln och jag kollade över axeln för att se Paul hålla i silverhjärtat, jag tog tacksamt emot det innan jag tog mig fram till soffan, jag satte mig ner bredvid tjejen som hade slagit sina armar runt sig och såg ut att ha hamnat i chock. Jag tog enkelt av mig mitt egna halsband som hade en liknande kedja med ett pappersflygplan på, jag trädde i hjärtat tillsammans med flygplanet, innan jag försiktigt hängde kedjan runt Grace hals. Försiktigt stoppade jag halsbandet innanför hennes vita t-shirt innan jag drog henne tätt intill mig och lät henne falla sönder i mina armar.

Grace's Point Of View

Harrys doft fyllde mina sinnen, en utav hans stora händer strök min rygg medan han viskade fram vår låt i mitt öra för att lugna ner mig. Han lyckades snart men jag lät bli att dra mig undan, jag gillade att vara i hans armar, jag kände mig säker där.

”I want to go home...” mumlade jag fram mot Harrys hårda bröst.

”Please, stay. The lads have something planned for you at your birthday. We would be really dissapointed if you left.” hans raspiga röst lät plågad, men det var uppenbart att han inte brydde sig alls om min födelsedag, det var något annat han hade i tankarna. Jag drog mig ofrivilligt bakåt, ur hans grepp och torkade upp de sista tårarna och suckade tungt. ”I didn't cheat on you, I would never ever want to see you get hurt because of me, it kills me to see you crying because of me. I'm sorry I got you into this.”

Jag släppte fram ett litet leende och kollade upp mot killen bredvid mig med mina rödsprängda ögon, han log olyckligt mot mig innan han försiktigt sträckte ut sin hand för att placera en vilsen ljus slinga bakom mitt öra.

”It's alright,” ett litet ansträngt skratt föll från mina särade läppar. ”You're a nice guy, Harry. I just don't think we belong together.” hans ögon granskade mitt ansikte innan han nickade, ovillig att acceptera faktumet att vi gjort slut men lät mig gå åt det hållet han inte ville.

”Friends?” frågade han lågt, jag log mot honom, det var omöjligt att vi skulle kunna gå vidare genom att låtsas som vi aldrig känt varandra, jag ville han skulle vara där då jag skulle ha mitt race och jag antog att han ville ha mig här också. Jag älskade honom så otroligt mycket fortfarande och just nu visste jag inte hur jag skulle kunna gå vidare från detta.

”Yeah...” sade jag kvävt, det var allt jag fick fram.

”Do you guys want to come with us and have some fun? ” vi blev bemötta utav en exalterad Niall som definitivt var redo för en kväll ute i varma Miami, han hade ett par ljusa shorts på sig tillsammans med en vit tröja och en keps på huvudet. Jag log lite mot den uppspelta killen och funderade över saken, men Harry kom före mig.

”I think, we'll just stay in tonight, it's been a long day.” avböjde han Nialls erbjudande vänligt innan han slängde sig i soffan utan att säga något mer.

Jag hade aldrig varit den som gillade utekvällar, att dricka och dansa på nattklubbar, så normalt sätt skulle jag hålla med Harry, men jag har spenderat hela min dag inomhus och har inte fått uppleva något av Miamis fina stränder eller uteliv. Nialls ögon var fortfarande vid mig och log uppmuntrande medan jag försökte bestämma mig för att gå på magkänsla, vara lite spontan för en gångsskull.

”I want to go.” sade jag utan att tänka mig för, jag kände genast Harrys blick på mig men jag ignorerade honom som numera var mitt ex.

”You're not serious, you're not that type.” spottade han ironiskt fram och jag gav honom ett par höjda ögonbryn och ryckte på mina axlar.

”People change around here on a daily basis apparently, so why not?” sade jag oskyldigt men jag hoppades på att han förstod att piken var riktad mot honom. Han var den som förändrat sig själv till hemmakvälls killen med tjugosju katter och räddar nyckelpigor som en hobby, inte för att jag gillade hans nya ”mjuka jag”, men jag kunde inte låta bli att bli irriterad över hans sätt att behandla mig. Vi har varit ex-flickvän och ex-pojkvän nu hela dagen men han beter sig fortfarande som att ingen fick röra mig förutom honom, min frustration höll på att koka över och kände att det var dags att driva honom tillvansinne ytterligare för att han skulle förstå.

Enkelt bytte jag om till ett svart linne, satte upp mitt hår i en hästsvans, tog på mig ett par svarta converse och kom ut till Niall som stod och väntade på mig medan Harry satt surt kvar i soffan och kollade på teve.

”Ready.” meddelade jag den blonda killen som sträckte ut en vänlig hand och jag tog den innan han ledde mig mot dörren.
”I'll come with.” muttrade Harry surt och stängde av teven innan han puttade sig förbi oss ut genom dörren som ett femårigt barn, irriterat rynkade jag på näsan, jag sneglade mot Niall som bara kliade sig i pannan och suckade.

”He's not himself. It's really taking it's torn on him to know that you're not believeing in him.” mumlade han medan han ledde mig ner för den minimalt upplysta gången, Harry var redan tjugo meter framför oss, hans långa ben gjorde avståndet mycket större än vad det borde göra.

”I do believe in him.” erkände jag. ”I just don't trust him.”

”I think I know what you heard on the phone and it wasn't a kiss, because I was there.” fortsatte han med samma lågmälda ton. ”Taylor gave me a slap right over my face, I was drunk and I'm a bit childish when I drik too much...” erkände han generat och jag skrattade roat till.

”So you mean, that kissing sound was a slap?”

”Yes.”

Jag skrattade roat till och skakade på huvudet, jag lät mina tankar vandra iväg till den lockiga killen som stod irriterat och väntade på oss längre fram vid dörren.

Under hela tiden har jag haft känslan av att det fanns något jag inte visste, lättnaden över att veta att någon hade varit där och bekräftat att det inte var en kyss som ägt rum flödade inom mig. Men jag var fortfarande irriterad över att Harry inte berättat detta, det störde mig att han var så villig att låta mig gå. Det dök upp en idé i mitt huvud för att ge tillbaka, jag var inte ledsen eller arg längre, jag var revanschsugen. Snabbt stannade jag upp och vände mig mot den blonda killen som såg förvånat på mig.

”Let's pretend I don't know anything about this tonight, I want to know how far he'll let me go before he's going mad for real.”

+30 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Emma och Felicias reaktioner var ungefär liknande Alice, dock såg det mycket barnsligare ut när två mer eller mindre vuxna tjejer skrek för fulla halsar av något som jag fortfarande inte riktigt tycktes fatta. Däremot började jag bli van vid känslan att vara lite långt efter när det kom till det senaste kändissnacket.

Det verkade som att våran diskussion var över och nu var vi vänner igen, alla tre, det kändes konstigt på något sätt, annorlunda, precis som om det var meningen. Att vår vänskap var på väg mot ett utgångsdatum, frustrerat skakade jag bort mina tankar och tryckte på ringklockan till lägenheten Eleanor skickat adressen till. Men av att döma på utsidan skulle lägenheten säkerligen vara lika stort som ett hus, jag väntade tålmodigt på att någon skulle öppna dörren men det enda jag hörde var någon som skrek att det var öppet på andra sidan.

Jag testade handtaget och den stora ljusa dörren gled enkelt upp, framför mig bredde sig en gigantisk hall ut sig och såg välkomnande ut med levande ljus på hallbordet. Väggarna vita och lös upp rummet trots det mörka trägolvet, det var högt i tak och de antika detaljerna skapade en väldigt hemtrevlig tillvaro. Till höger fanns en stor spegel med guldram som hängde ovanför en fin modern byrå, de små lamporna i taket skapade ett dovt och härligt ljus över hallen.

Dörren slog igen bakom mig och jag tog några steg längre in i hallen med min väska fortfarande över axeln, mina mörkblå vans gjorde dova ljud mot golvet medan jag kollade in i det första rummet för att se en stor bioduk och ett flertal skinnfåtöljer som stod på rader förutom längst fram där det såg ut som en madrass fylld med kuddar, det var nästan som ett litet moln. Rummet var uppenbarligen en hemmabio, något som Harrys hus saknade nu när jag tänkte efter, men jag hade inget emot det mysiga vardagsrummet. Jag vände blicken mot andra hållet för att möta ett fullt kök med ett flertal tjejer granskade mig, ett leende dök upp över Eleanors ansikte när hon fick syn på mig.

”Finally! You're the last one.”

”Sorry, I'm late, I've been driving the entire day.” sade jag ursäktande. Trots bristen på samtal och den konstanta tystnaden i garaget så fort jag kom in, hade jag överseende med det och ignorerade den negativa energin medan jag tränade. Men det var absolut inte anledningen till att jag blev sen, när jag var på väg ifrån garaget överraskades jag utav en tjej som såg ytterst bekant ut, hennes långa mörka hår, de där isande blå ögonen kände jag igen från någonstans. Hennes extremt tjejiga klädsel gjorde det svårt för mig att se henne i denna miljön, precis lika svårt som jag hade för att Emma gick omkring i högklackat och klänning i garaget.

”I want to race you.” hon pekade argt mot mig och jag höjde ögonbrynen, jag blev förvånad över vad hon sade men jag försökte låta bli att se osäker ut. Jag hade precis tagit mig ut i den mulna eftermiddagen i all hast och lättnaden utav att slippa den obekväma tystnaden försvann med osäkerhet då hennes kalla blå ögon granskade mig roat, nästan elakt.

”Excuse me?” stammade jag förvirrat fram.

”Didn't you hear me? You and me, a second time, just a fair game, princess.” hon hade lett kaxigt mot mig och jag kollade mig omkring och väntade på att någon skulle hoppa fram och skrika 'lurad'! Men inget hände, jag försökte ta mig samman och veta vad jag skulle säga innan jag öppnade munnen.

”Do I know you?” jag kisade lite för att se tydligare på den långa tjejen som var några centimeter längre än mig, hennes långa ben gjorde att hon såg hundra meter längre än vad hon egentligen var.

”Did you really hit your head that hard?” hon skrattade roat till och jag lät min hand automatiskt åka upp till baksidan av mitt högra öra där ärret slutade efter krocken, en blixt av ett bortglömt minne vandrade långt bak i mitt huvud. Jag kom fortfarande inte ihåg något om den kvällen, jag granskade tjejen framför mig som var i ungefär samma ålder. Hon hade varit där, hon hade varit en utav motståndarna... Hon. ”I can see that you remember now. So what do you say, princess?”

”You could have killed me.” hade jag morrat lågt mellan sammanpressade tänder. Hon hade suttit i bilen som prejat mig av vägen och rakt in i tegelväggen, hon var orsaken till att jag hade hamnat på sjukhuset.

”I'm sorry didn't...”

”Grace!” utbrast Emma efter ett tag, jag ryckte till och kollade upp på henne som log osäkert mot mig, det var uppenbart att jag hade glidit iväg in i mina tankar och stått och stirrat på tjejerna i Eleanors kök, minnet försvann långt bak i glömskan. Emma, Felicia och Alice stod och kollade fundersamt på mig ett bra tag innan jag vände mig mot resten utav de främmande tjejerna i rummet som var mer än nyfikna på mig, deras ögon lämnade inte mitt ansikte.

”Oh, hi everyone.” sade jag och skrattade nervöst till för att lätta lite på stämningen.

”Grace this is, Hannah and Caroline, they are my classmates. Perrie is in the US with the boys so she couldn't come.” babblade Eleanor obekymrat på.

”Grace, you're phone is ringing for the second time now, are you alright?” Emma tog ett steg ut i hallen och granskade mig, jag kollade ner på mobilen i min hand och försökte återfå greppet om verkligheten. Jag skakade på huvudet för att vakna till ordentligt innan jag kollade upp på min kompis som granskade mig med en mystisk min, precis som om det skulle hjälpa henne att kolla rakt igenom mig och avslöja min djupaste hemlighet.

”Yeah, everything is fine.” försäkrade jag henne innan jag tog upp telefonen mot örat utan att kolla på skärmen vem det egentligen var som ringde. Jag ignorerade deras fundersamma blickarna som granskade mig då jag lät min väska falla till golvet innan jag tog mig in i biorummet för att prata ostört. Låga röster började intensivt prata i köket igen och jag hade en känsla av att jag var huvudkaraktären i deras hetsiga diskussion.

”Eh...Hello?” sade jag fortfarande lite frånvarande över min tillbakablick.

”You alright, love?” den raspiga rösten gjorde mitt huvud klarnade och alla förvirrade och vilsna tankar skingrades då ett lätt och mörkt skratt hördes på andra sidan.

”Yeah, I'm fine, how are you?” jag försökte så snabbt som möjligt ändra så att fokusen lades på Harry istället.

”I'm good, nervous, but good. Will you be watching?” det lät på hans röst att han var nervös.

”Yeah, I'll be watching, and you should not be nervous. You're going to be amazing as always.”

Jag satte mig ner i en utav de svarta fåtöljerna och granskade den stora vita duken framför mig medan jag väntade på en reaktion.

”I love you.” Harrys raspiga röst gjorde hela min kropp varm, hans ord lät privata, precis som endast jag kunde höra dem i hela världen.

”Love you too. And I'm proud of you.” ett lågt skratt hördes på andra sidan.

”Thank you, and I was thinking, when you get here, we could celebrate your birthday.”

”How do you know when my birth.... Alice.” jag svarade på min egna fråga med en suck, veckorna innan Harry åkt iväg så hade Harry och Alice utvecklat en slags skruvad syskon relation som innehöll brottningsmatcher, djupa diskussioner och ibland hände det att inte ens jag fick höra dem.

”Well, you should have told me but I'm glad at least Alice did, what kind of a boyfriend would I be if I forgot my own girlfriend's birthday!?”
”An understanding one?” föreslog jag, min röst var i djup sarkasm. ”I didn't tell you because I don't want anything, I'm happy with everything I've got, so please don't give me anything, I'm happy that I just can hang out with you on my birthday.”

”We'll see about that, I've got to go, but I'll call you tomorrow for an update. Have fun with the girls, no boys allowed.” det sista var ett skämt och jag skrattade till.

”Have fun, and no girls allowed.” kontrade jag.

”I would never ever, love.” hans vänliga röst gjorde att en dum idé dök upp i mitt huvud och jag grimaserade, men fick aldrig chansen att hindra det innan jag hörde orden flyga ur min mun.

”I'm going to race again...” det trillade ur mig som rinnande vatten och jag pressade snabbt ihop mina läppar för att säga något mer dumt, jag slog argt till mig själv i huvudet medan jag väntade på hans svar.

”Okay? Why?” han lät vaksam och fundersam över vad han borde säga. ”You're not street racing, are you?” En beskyddande ton var uppenbar i hans röst, jag tänkte tillbaka på alla gånger vi har haft diskussionen om hans beskyddande sida som mer eller mindre drev mig till vansinne, men denna gången var jag lättad av att höra att den sidan av honom inte var borta.

”No, not street... There was this girl that wants a rematch on the track and I accepted.” Jag försökte hålla ute så mycket detaljer jag bara kunde medan jag försökte komma på ett sätt att byta ämne.

”What girl? Have I met her before? Does Emma och Felicia know her?” frågorna hängde inte ihop med varandra och jag ångrade tillfället jag berättat det för honom, han skulle omöjligt kunna koncentrera sig nu på showen han hade framför sig.

”No, you haven't. And no, they haven't. She came up to me and wanted a rematch. It's not a big deal, and I picked a date so you'll be home to see it...” min röst tonades ut efter hand då jag inte fick någon respons. ”If you want to of course!” utbrast jag efter ett tag då det blivit allt för tyst på andra sidan. Jag kände att en oro föll över mig då jag väntade spänt på hans svar som dröjde ytterligare tills nervositeten hade tagit över mig helt och dränkt ner mig i ett olyckligt stadium där jag kände att känslorna höll på att svämma över.

”Of course I'll be there, even if I wasn't going to be home I would feel a lot better if I were there. Is that why you've been so jumpy the last couple of days? That you'd think that I don't approve?” han lät uppenbart sårad och jag kände att jag fick bita mig själv i kinden för att inte släppa fram ett litet skakigt andetag. Jag har haft en dålig känsla över att något var fel de senaste veckorna, men att hålla rädslan inne började svämma över, mitt känslosamma stadium som jag var i just nu tog det bästa av mig. Känslan har orsakat sömnproblem, svårigheter att äta och på de vakna timmarna oroade jag mig för allt skulle gå fel, det som skrämde mig var att jag inte var riktigt säker på vad jag borde se upp för. Men sen tanken om att det kanske berodde på saknaden av Harry hade slagit mig flera gånger tidigare, jag kanske bara skulle behöva se honom, röra vid honom för att lugna ner mig själv.

”No... I-I got this feeling.” sade jag med ansträngd röst, jag slöt mina ögon och lutade mig tillbaka i stolen, jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte, då jag var helt säker på att jag kunde förlita mig på min röst. ”There have been this bad feeling inside of me that something is about to...” jag blev avbruten av någon på andra sidan och en suck från Harry som verkade ta sin tid att bestämma sig.

”Grace, I'm so sorry, I really need to go. I won't let anything bad get to you, ever.” han lät plötsligt stressad och jag skrattade bitter till, jag drog bort en tår som hade letat sig fram medan jag försökte trycka bak den dåliga känslan jag hade.

”Promise?” frågade jag, min röst lät nästan ynklig och maktlös.

”I promise, and I love you and I can't wait to see you next week, but I have to go now. I'll talk to you tomorrow.”

”Okay, bye.” sade jag innan jag lade på och öppnade ögonen igen. Jag kände mig som mig själv igen för ett tag, jag reste mig från fåtöljen och vände mig om för att gå ut till köket igen då jag stannade upp för att få se Emma och Felicia stå i dörröppningen och granska mig vaksamt.

”What's going on with you?” mumlade Emma fram och lade huvudet på sned medan hon kisade med ögonen.

”You know we'll find out sooner or later.” sade Felicia och ryckte på axlarna. Jag tvekade ett tag innan jag log lite obekymrat mot dem, mina fötter tog sig fram till dem och jag lade självsäkert mina händer på deras axlar.

”I'd prefer later, so let's have some fun, no drama and we'll take everything tomorrow or the day after that.” jag gled snabbt och enkelt förbi dem för att sedan bli förd in av Eleanor till ett sovrum för att byta om till pyjamas som resten utav tjejerna redan gick omkring i. Jag hoppade i ett par joggingbyxor och en utav Harrys Led Zeppelin t-shirts som jag hittade i hans den utav byrån, det fick mig alltid att lugna ner mig då jag somnade i hans kläder. Sängen hade blivit så stor utan honom bredvid mig som alltid tog upp den största delen av sängen genom att dra mig hårt intill sig och lägga mig i mitten på sängen.

Kvällen bestod utav filmer, socker, pizza och en hel del tjejsnack, när de sena timmarna började spela sina spratt på oss började vi känna suget efter ytterligare socker för att klara av denna långa natten. Showen skulle börja mitt i natten och den största utmaningen var att hålla oss vakna tills dess, Eleanor föreslog till slut att vi skulle gå ut på balkongen en runda för att få lite luft innan det började.

Man kunde verkligen se allt här uppifrån, balkongen vätte ut över hela London och gav oss en fin utsikt över den stora staden och dess gatlampor och hus lös upp natten med ett tindrande ljus. Jag stannade kvar ett tag till då tjejerna började frysa, jag drog in en hand innanför Harrys tröja och drog fram hjärtat. Mina fingrar lekte över detaljerna och jag svalde hårt.

”Inget kommer hända, du saknar bara Harry, inget mer.” jag suckade och gömde hjärtat i tröjan igen, mina ögon vandrade ut över hustaken som bredde ut sig under mig.

”Grace! It begins!” skrek Eleanor innifrån och jag suckade innan jag drog ett djupt andetag utav friskluft och tog mig in i värmen igen där tjejerna redan låg bland kuddarna med varsitt glas med energidryck eller läsk för att hålla sig vakna.

När väl det var dags för röda mattan var vi så pass galna att biorummet såg ut som att en handgranat hade trillat ner och vi tog oss alla samman för att se början på galan. Jag hade aldrig brytt mig om att kolla någonsin, men av någon konstig anledning var jag nervös, för denna gången hade jag en anledning att kolla och jag var glad att jag inte var den som skulle behöva lugna ner Harry om något gick fel.

Killarna öppnade galan med sin nya låt och publiken blev som galna, de ignorerade problemen killarna hade på scenen då de uppenbarligen inte kunde höra sig själva och tog ett antal fel tonval. Jag grimaserade och önskade att jag inte hört det där, för jag såg tydligt hur arg Harry blev men försökte hålla uppe humöret genom att hoppa lite extra och få igång publiken.

”Damn.” mumlade Eleanor lågt och proppade en ny näve med popcorn in i hennes mun. Jag nickade och jag visste att även hon var glad över att inte behöva ta hand om de nedstämda killarna som tog sig av scenen efter slutet av sången.

Istället tog jag fram min mobil och började skriva ett litet och snabbt meddelande till Harry som ett litet plåster på såret.

To: Harry <3

”You were amazing xx”

Jag lade mobilen på golvet nedanför våran lilla ö av kuddar som vi bunkrat upp för att ligga bekvämt, det sista jag kom ihåg av showen var Harry dansa, något som jag inte alls var säker på att det verkligen hände innan jag föll in i en djup och bekväm sömn bredvid Eleanor. Alla bekymmer om att vara orolig över något som antagligen aldrig skulle hända hade försvunnit och jag somnade med ett leende på mina läppar.

Jag drogs upp ur min dvala av ett buzzande ljud som fortsatte och fortsatte, surt höjde på huvudet för att kolla om det var någon mobil som ringde eller liknande. Ljudet kom från min mobil några meter ifrån mig som lös upp som en strålkastare och orsakade ett oönskat upplyst rum för mina trötta ögon. Eleanor låg bredvid mig på mage och pustade ut mellan hennes särade läppar, det var uppenbart att det bara varit jag som vaknat är det ljudet som vägrade sluta.

Trött hävde jag mig upp på knä och sträckte mig så långt jag kunde för att slippa ta mig ur den bekväma platsen jag låg på i onödan. Men min arm var för kort och nästan ohörbart stönade jag innan jag satte mig ordentligt upp och tog objektet som vägrade sluta lysa.

Jag kisade mot skärmen för att se Harrys namn på displayen, jag tryckte på grön lur och pressade telefonen mot mitt öra.

”Harry?” viskade jag fram innan jag tog mig upp från madrassen med alla kuddarna, jag sträckte på mig lite innan jag gick på tå över en gnyende Emma som trillat ner från madrassen och låg med täcket över sig på golvet, jag stelnade till för att vara säker på att jag inte skulle väcka henne, men hon suckade snart lättat ut över att vibrationerna från telefonen slutat.

Försiktigt tog jag mig ut i hallen och gick så snabbt jag kunde ut på balkongen för att ingen skulle höra mig.

”... do you want to come up to my room?” den amerikanska kvinnliga rösten lät bekant, men ändå väldigt långt ifrån något jag hört tidigare.

”Why would I want that?” Harrys raspiga röst lät släpig och inte speciellt arg över frågan utan mer kaxig över att han har fått den, det var väldigt tydligt att han hade druckit och var påverkad av alkoholen som gick runt i hans blod. Jag gillade inte när han drack, något han visste om men jag skulle aldrig hindra honom från att göra det, precis lika lite som han hindrar mig från att göra det jag älskade. Något som inte hörde hit i denna stunden, jag försökte identifiera den uppenbarligen ljusa klingande stämman, hon lät som tingeling eller något älv-likt som man endast hörde i Disney filmer.

Jag satte mig ner i en utav solstolarna som var ute på balkongen och väntade på ett svar, att någon skulle börja prata med mig eller om Harry kunde säga att han ringer mig i morgon, men ingen tilltalade mig, de pratade om mig.

”I've got a girlfriend.” sluddrade Harry fram.

Det var tydligt att denna konversationen inte var avsedd för mig att höra den, jag funderade på att lägga på men ångrade mig genast när nästa mening från den amerikanska kvinnan hördes.

”Well, it's pretty obvious that you're not getting some from that brat you're with. She'll never know, I promise.” det var uppenbart att hon försökte förföra honom, jag höll andan för att höra hans svar.

”Really?” han lät road över hennes förslag, men det var oklart om han var road över tanken eller om det bara var ironi.

Tystnad följde och något prasslade till mot telefonen som oavsiktligt hade ringt upp mig.

”Harr...” försökte jag igen, ett ljud hördes, ett ljud som lät som en kyss innan samtalet dog ut och jag satt ute i kylan med en mörk telefon i handen.

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”Hallå?” Alice röst hördes från hallen. Eleanor hade varit hemma om och hämtat upp ombyte för övernattningen och nu satt vi båda i pyjamas med minst tio olika romantiska komedier framför oss och försökte välja vilken vi skulle se först.

”In here!” ropade jag över axeln.

”Varför pratar du engelska, Harry har väll...” hennes röst dog ut och jag kollade över axeln för att se vad som var problemet. Hennes ögon hade landat på Eleanor som satt bredvid mig och läste på baksidan av en film. Snart drog tystnaden även med Eleanors uppmärksamhet som kollade nyfiket upp för att se vad som pågick, jag lät det gå en stund innan jag log lite mot Alice.

”This is Eleanor, Eleanor this is my syster, Alice.” presenterade jag dem för varandra och ett litet men absolut hörbart pip kom från Alice som skuttade fram till en ytterst förvånad Eleanor och gav henne en hård kram och vägrade släppa.

”I can't believe that I actually meet the actual Eleanor Calder. You're like an inspiration!...” babblade Alice på, det var tydligt att Eleanor rodnade åt min systers komplimanger och sjönk ihop lite för att inte dra till sig allt för mycket uppmärksamhet trots all uppmärksamhet stannade vid henne.

”Alice.” sade jag för att avbryta henne, hon stannade upp och kollade på mig. ”Vill du vara med?” hon drog sig ifrån Eleanor och granskade omgivningen i det stora vardagsrummet.

”Gärna! Jag går upp och byter om snabbt bara.” hon studsade glatt iväg upp för trappan och lämnade mig och den ytterst generade tjejen ensamma.

”I'm sorry about that. She's a fan of all of this. I guess she is getting used to the lads but, you're fresh meat.” ursäkten var lam, men också ärlig. Alice skulle lägga ner hela dyrka-marken-Eleanor-går-på grejen så fort hon vant sig.

”It's alright, I guess.” Eleanor skakade av sig den konstiga känslan och höll upp en film som hon valt ut. ”What about this?” Det var en gammal komedi med Reese Witherspoon som jag sett minst hundra gånger innan, jag nickade gillande och tog filmen för att gå fram och starta den.

”So, I thought you were going to the Teen Choice Awards with the lads.” Alice hade kommit in igen, nu i ett par mjukisbyxor och en t-shirt som hängde ledigt på hennes överkropp. Hon hade ändrat sin attityd till något lugnare nu då hon satte sig ner i fåtöljen och granskade Eleanor som fortfarande verkade aktsam över den yngre tjejen som tidigare attackerat henne.

”Oh, I was.” sade hon till slut. ”But I had to study so...” Jag vände mig mot dvd-spelaren för att sätta i dvdn, medan de två fortsatte prata, jag hörde vaksamheten i Eleanors röst.

”Well, I'm surpriced that Cece is so calm about it.” fortsatte Alice och kollade ursäktande på mig då jag kollade över axeln, för att hon pratade till mig i tredje person.

”I know what you mean!” utbrast Eleanor och jag stötte till knappen till dvd spelaren två gånger så att den hackade upp sig.

”Okay, guys, what are you guys talking about?!” jag vände mig om och ignorerade den arbetande maskinen bakom mig.

”Oh, nothing. You most sertainly have nothing to worry about.” svarade Eleanor snabbt och log mot mig. ”Right, Alice?”

”Yeah....” Alice dryga svar var uppenbar att det var något som de inte berättade för mig. Dvd spelaren verkade reda ut problemet själv och jag satte mig ner i soffan bredvid Eleanor igen innan jag tryckte på pausknappen och väntade på att någon av dem skulle börja prata.

”Speak.” beordrade jag efter ett tag då ingen verkade förstå att de faktiskt skulle prata, de gav varandra varsin tveksam blick innan ögonen återvände till mig.

”But we're going to watch the movie.” försökte Alice, jag gav henne en mörk blick och hon kollade ner i marken.

”Okay, I'll tell her.” sade Eleanor, jag vände mig mot den vackra tjejen som satt bredvid mig i hennes hotpants och hoodie. ”How much do you know about Harry's ex girlfriends?”

”Not much, why?”

Eleanors ögon vandrade över till Alice som skakade besviket på huvudet medan hon gav Eleanor en ursäktande blick.

”Well, there was this thing... With Taylor Swift and he've had a fling with other women in the exact same area Taylor´s in...”

”Okay, so what does this have to do with me? I know I'm not the first one he's been with even if he's my first.”

”Oh, probably nothing, it's just that it's this award thing this weekend that the lads will attend to...”

”And you guys think that Harry's ex are there too.” avslutade jag deras mening och suckade. Jag stirrade på den pausade teve skärmen medan jag funderade över om jag verkligen borde oroa mig, det hade bara gått några timmar sedan Harry åkt iväg och vårt känslosamma avsked satt fortfarande i min kropp och jag kände mig känslomässigt instabil. Något som fick en del av mig att tycka att detta bara var löjligt, den andra halvan av mig skrek av panik över att något hemskt kunde hända. Jag var nästan hundra på att hälften av hans ex skulle vilja ha honom tillbaka och erbjöd honom det jag inte var redo att ge honom.

”I'm sorry, Cee. I didn't mean to make you stressed up.” pep Eleanor besvärat och tog min hand. ”I guess it's a part of life, and you've got that one thing they don't have. Harry. And if I know Harry right, then he won't even look at them.”

Jag kollade mellan våra sammanlänkade händer och hennes ögon under tiden jag försökte bestämma vilken sida av mig som var mest dominant. Den lugna sidan vann till slut genom att övertala den andra sidan att det fanns ändå inget att göra, Harry var på andra sidan jordklotet vid denna tiden och det skulle vara för sent att stoppa honom nu.

”What do you say about a sleepover at Louis and my appartment this weekend? We could see if Perrie is in the neighborhood, maybe some of our other friends and we could watch the award show together in the middle of the night.” Eleanor gav mig ett litet förhoppningsfullt leende och väntade på att jag skulle skina upp lika mycket som hon gjorde, hon kikade förbi mig bort mot fåtöljen där Alice satt. ”You're welcome too, if you'd like. It will be so much fun.” nu kunde den vackra tjejen framför oss inte sitta stilla längre utan hoppade där hon satt i soffan bredvid mig. Det var uppenbart att hon redan planerat allt i hennes huvud, något som fick mig att känna skuld över att jag faktiskt försökte dra mig ur hennes plan.

Jag bet mig lite i läppen och suckade till slut, innan jag log lite snett mot henne.

”Yeah, okay. I'm in.”

Tidigt på morgonen smög jag ut ur huset där fortfarande Eleanor och Alice sov i soffan i det nedsläckta och nästan mörka vardagsrummet, jag kände mig rastlös, innestängd och jag kunde inte sitta inne en sekund till då klockan precis slagit sex på morgonen. Alla tankar om det som sades igår låg och väntade på att jag skulle ta tag i dem och konfrontera Harry då han skulle ringa idag någon gång, men argt drog jag bort tanken. Det skulle bara skapa problem om jag sade något, därför lovade jag mig själv att jag inte skulle säga något alls till honom.

Istället bestämde jag mig för att ta Harrys Range Rover ut till garaget där ingen skulle vara vid denna tiden på morgonen och test köra bilen jag aldrig fick prova tidigare för någon vecka sedan. Banan hade en tät dis över sig som snart skulle glesna då solen började kika över kanten på horisonten och gav miljön en väldigt gul nyans.

”Hello, beautiful.” mumlade jag och granskade bilen på avstånd, den svarta glansen från lacken med mina initialer på sidan var riktigt fin. Det var verkligen en ny stil för mig, men den passade på sättet hur jag kände mig för tillfället. Jag gick över till sidan och testade om dörrarna var öppna, jag log lite då förarsidan enkelt öppnades och jag hoppade in, nyckeln låg där den brukade bakom solskyddet och jag startade enkelt motorn och körde ut bilen på banan.

Bilen var bättre än den förra, allt hade bytts ut och jag vågade inte gissa hur mycket detta kostade egentligen då jag bara kunde gissa hur hemsk den såg ut efter olyckan. Så som det hade låtit på mina kompisar så hade den var fastklistrad in i en tegelvägg, jag grimaserade åt tanken och lät däcken slira några gånger över den fuktiga asfalten.

Jag lät timmarna gå och ignorerade faktumet att jag borde göra något vettigare idag, när jag kollade på klockan igen efter några timmar hade klockan redan blivit halv elva och om jag inte ville att någon skulle se mig så skulle jag bli tvungen att lämna tillbaka bilen och åka iväg nu.

Enkelt körde jag in bilen igen i garaget igen och granskade den under tystnad ett tag, innan jag bestämde mig för att smyga ut här ifrån innan någon började ställa frågor.

”Admiring the work of art?” jag hoppade till av skräck och vände huvudet snabbt mot ingången för att se Dylan lutade sig mot en utav arbetsbänkarna, jag undrade hur länge han stått där egentligen. Utan att säga något pressade jag ihop mina läppar och nickade, jag drog upp dragkedjan på min skinnjacka innan jag vände mig om och började gå mot utgången på andra sidan garaget för att inte komma i närheten av honom, jag ville inte andas samma luft som honom.

”I'm sorry, Cece!”

Jag svängde runt och blängde surt på honom, hans ansikte var smalt, inte alls lika söt och fin form som Harrys. Det gröna i Harrys varma ögon var en utav mina absoluta favorit färger, inte alls samma sak som Dylans brunaktiga.

”I'm not the one you should say you're sorry to. And only my friends call me Cece, you're not my friend.” fräste jag argt, han flinade mot mig, något som fick mig att bli ännu mer irriterad än vad jag redan var, en rysning gick igenom min kropp.

”You can't possibly be mad at me.” hans ton var tjock av ironi som gav mig gåshud.

”You know what? Yes, I am. You fought my boyfriend!? You hit him? Are you out of your freaking mind?!” skrek jag mot honom.

”He was the one who punshed me first.” han kollade allvarligt på mig och jag skakade bara besviket på huvudet. Hans röst lät pressad och hård, i ett försök till att inte bli lika arg som vad jag var.

Jag vände mig om för att gå, jag öppnade dörren ut men stannade upp och vände mig om för att granska killen som fortfarande stod kvar vid arbetsbänken. Hans slitna kläder sade mig att han skulle stanna här ett tag och det var definitivt dags för mig att gå här ifrån utan att säga något mer, men jag kunde inte låta bli.

”He may have started it, but he was the one who ended it when he saw how hurt I was. And that's what matters to me.”

Jag vände mig om och tog mig ut i den kalla förmiddagen, utan att tänka mig för, visste jag exakt vart jag skulle ta vägen. Driven av min ilska tog jag mig till det mörka fordonet som stod ensam ute på parkeringen.

Irriterat trampade jag gasen i botten och körde ut mot de norra delarna av London där jag visste Emma bodde, det var en ren gissning att Felicia skulle vara där.

När jag körde upp på uppfarten såg jag en gammal bil parkerade längre fram, något som bekräftade att mina gissningar var rätt.

En lång blond tjej med jeans och linne öppnade dörren med ett leende på läpparna, något man inte kunde säga om den bittra tjejen bakom henne som stod med armarna i kors och blängde på mig då jag tog mig in i den stora hallen.

Emmas hus var något liknande med det huset jag och Alice bott i innan, det var stort och den moderna inredningen blandades med lite gamla detaljer som gav huset en egen personlighet.

”We... I have been waiting for you. I didn't know if I should've called you or something.” började Emma ursäkta sig och jag gav henne ett litet leende. ”I'm a bit afraid of Harry so I didn't want to bother, it seemed like you guys had a lot to talk about.”

”Yeah, we had.” sade jag och den pinsamma tystnaden lade sig som ett lock över hallen där vi stod lutade mot väggarna och undvek varandras blickar.

”Okay, let's be honest. I'm not angry,” erkände Emma och jag kollade upp på tjejen mitt emot mig som höll oskyldigt upp sina händer innan hon sjönk ner på golvet, även jag sjönk till golvet. ”... I'm just in chock, I think. It was a stupid fight and it had nothing to do with the three of us so we shouldn't pick sides.”
Felicia fnös irriterat och rättade till sin hoodie där hon fortfarande stod och bevakade oss på ett säkert avstånd.

”Felicia's right, it had something to do with us, at least me. But I think it's stupid that we're arguing about this. There's no right and wrong in this.” sade jag och ryckte på axlarna, Emma höjde en hand och väntade på en high five.

”Ten points to Sonenclar.” meddelade hon innan hon kollade irriterat upp på sin kompis som pillade på ett utav snörena som hängde ihop med hennes tjocktröja. ”You should be more forgiving, Fizzy.”

”Stop calling me that.” fräste hon argt, Emma höjde på ögonbrynen och vägrade släppa Felicia med blicken. Till slut suckade Felicia argt och kom fram till oss och satte sig ner bredvid Emma.

”I'm sorry, I shouldn't have picked Dylan's side, I know he was just as wrong as Harry.”

Jag nickade instämmande och log lite mot henne, det var skönt att veta att vi pratade igen, vi hade så mycket att prata om. De senaste veckorna hade varit påfrestande för mig och att inte ha möjligheten att prata om har gjort mig galen. En lättare tystnad lade sig över hallen igen och jag försökte samla mod till mig att berätta var som hade pågått de senaste veckorna.

”I told Harry I love him.” flög det ur mig och jag pressade generat ihop mina läppar medan jag väntade på någon reaktion från de blonda tjejerna mitt emot mig.

Ett öronbedövande pip kom från de båda till slut och de hasade sig närmare mig för att höra bättre då de båda pratade i mun på varandra.

”Did he say it back? Have you done anything in the bed yet? How are you feeling about him leaving?...” frågorna flög runt i hallen och det var omöjligt att svara på någon av dem utan att bli avbruten med en ny fråga. Men snart slutade de båda prata och kollade förväntansfullt på mig, jag kände att mina kinder hettade av uppmärksamheten jag fick.

”How are you feeling?” sade Felicia till slut för att sammanfatta alla frågorna till en, jag gav henne ett litet leende.

”I'm good, happy in some kind of weird way even though Harry is so far away and he promised me to call every night, but I'm a bit worried you know.”

”About Taylor Swift?” det var inte en direkt fråga som Emma ställde utan mer att hon konstaterade att det var problemet.

”How does everybody know about that!?” utbrast jag frustrerat.

”It's all-round education, Grace. You need to be aware of what's going on around the world, otherwise how will we ever learn about the war in the middle east or the economic crisis. Or even worse, when a country singer is about to get water over her head.” hon lät ytterst allvarlig om ämnet som dykt upp och jag kollade upp på henne, hennes ögon var allvarliga då de granskade mig oskyldigt och jag kunde inte låta bli att skratta till.

”How can you even compare the economic crisis with Taylor Swift?” frågade jag roat.

”Hello? They both are getting worse.” hon sade det med en ton som om det vore uppenbart, jag tyckte faktiskt inte Taylors låtar var så hemska som Emma fick dem att framstå. Möjligen annorlunda i jämförelse med vad hon brukar göra, men fortfarande är det de låtarna som fastnar i huvudet efter att man hört dem på radion.

”She's not that bad.” försvarade Felicia henne precis som om hon hade läst mina tankar, hon bet sig i läppen för att inte börja skratta, något som jag också var på väg att göra. Men hon samlade sig snabbt och lade en försiktig hand på mitt knä.

”Don't worry about Harry, he loves you and that's all that matters, alright? And besides, we have a lot funnier things to talk about...” hon vände sig roat mot Emma med ett brett flin klistrat över hennes ansikte, Emmas glada humör försvann snabbt och pressade ihop sina läppar till ett streck medan hon spände sina ögon i Felicia. Jag granskade de båda då de hade en mental kamp om vem som skulle berätta den roliga saken för mig.

”Emma and Niall sitting in a tree...” skrek Felicia rakt i ansiktet på Emma som snabbt täckte över hennes mun för att få tyst på henne, men det var för sent, jag vek mig snart dubbel av skratt.

”You and Niall?” fick jag fram mellan skrattattackerna.

”They have been talking over the phone for days now.” konstaterade Felicia roat över sin hög röda kompis bredvid henne. Jag torkade några tårar som trängts fram under mitt skrattanfall då jag tänkte tillbaka på bråket som brutit ut under tiden jag och Harry varit på dejt, det var omöjligt att någon av dem skulle förlåta den andra för det där. Men ett gammalt minne av vad jag hade tänkt den dagen var att de var så lika mig och Harry då vi först träffades, vi hade bråkat om allt, så detta faktum om att de var på väg mot en djupare relation borde inte vara speciellt förvånande.

”We've gone past the point when I acted like a brat and he acted like a crazy person over food.” Emma lät ytterst allvarlig då hon beskrev deras nya vänskap och jag höjde roat på ögonbrynen.

”So you both have grown up?” frågade jag retligt och hon gav mig en surmulen blick.

”It's nothing official, we've just been talking, nothing more.” försvarade hon sig själv och jag ryckte på axlarna.

”As long as you're not taking his food ever again.” sade jag retligt innan jag lät ett roat skratt klinga ut.

”Ha-Ha, very funny.” jag gav Felicia ett leende och hon log tillbaka innan jag suckade.

”So, I have to ask you something. Eleanor is throwing a sleepover this sunday, so we can watch some sort of an award show, and I would like if you guys came?”

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: