"W-what are you doing here?" Stammade jag fortfarande förvånad över att någon hade lyckats hitta hit. Endast de som visste om uppdraget visste vart jag bodde och jag började genast misstänka Louise.

Genast blev jag plötsligt medveten om hur illa jag måste se ut då jag missat att kolla mig själv i spegeln innan jag öppnat dörren. Otåligt väntade jag på ett svar från Niall som granskade mig med sina blå ögon. Den intensivt blåa färgen gjorde att jag kom av mig totalt, jag höjde otåligt på ögonbrynen och han ryckte till.

"I heard you weren't feeling well so I brought you some soup." han räckte fram den lilla burken han höll i och jag tog osäkert emot den. "And I wanted to know if you were alright."

Förvirrat kollade jag på honom, borde jag inte känna mig okej? Bortsett från det uppenbara då förståss.

"Harry and Louis were in a very strange mood today, and they were acting it out on you." förtydligade han och jag nickade långsamt. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur denna delen utan att säga att det är mitt fel. Jag förtjänade deras attityd, jag hade dragit in dem i min hemliga värld som inte var deras verklighet.

"It's alright." sade jag och gjorde en gest med handen som att han inte skulle tänka mer på det. Jag skrattade nervöst till som snart stoppades utav Nialls seriösa ansiktsuttryck.

"No, it's not. They can be real pricks at times." jag kunde inte låta bli att släppa fram ett litet leende över hans val av ord. Jag drog en hand genom mitt hår för att få bort det från mitt ansikte. Osäker på om jag kanske borde bjuda in honom. Men mitt vardagsrum såg ut som ett illegalt vapenlager.

"W-Would you like to come in for a while?" frågade jag efter ett tag och kände att detta var jobbigt. Det var jobbigt att leka social när jag verkligen var raka motsatsen. Jag hade ingen aning om varför jag bjöd in honom, det skulle betyda att jag skulle bli tvungen att ljuga honom ännu mer rakt upp i ansiktet för att hålla min identitet gömd.

"Yes, if it's not too much trouble?" sade han efter ett tag och tog ett steg fram mot mig.

"I... Ehum..." började jag innan jag stoppade upp honom i dörröppningen. "I have to... I just need to clean up a bit, it's a real mess in here." ljög jag och väntade på hans respons, han måste tror jag är hur konstig som helst.

"Alright." sade han och log, inte alls den respons jag hade väntat mig. Jag gav honom ett ansträngt leende innan jag stängde till dörren framför honom. Han verkade vara så bekymmerslös, något som gjorde mig väldigt frustrerad. Samtidigt, nyfiken?

Jag lade ifrån mig burken med soppa i köket innan jag började springa runt som en galning, lägga tillbaka alla vapen på sin plats. Inte lika snyggt som tidigare men det fick duga tills vidare. Jag trilla över soffbordets ben ett antal gånger och jag svor lågt för mig själv.Jag borde bara låtit honom gå.

Innan jag sprang tillbaka till hallen fångade jag upp fjärrkontrollen till teven och ändrade till en nyhetskanal. Min blick fångade upp mitt utseende i spegeln i hallen och gav mig ifrån en suck då jag såg hur trött jag måste se ut. Mina fingrar försökte kamma rätt mitt hår snabbt men gav upp efter ett tag och öppnade istället dörren igen.

Niall stod och lutade sig mot den vita väggen på andra sidan korridoren, han drog några fingrar i sitt blonda hår innan han ställde sig upp. Hans kläder var annorlunda i jämförelse med i morse, ett par svarta slappa jeans och en grå munktröja.

Jag klev åt sidan och lät honom ta sig in i lägenheten innan jag stängde dörren efter oss. Långsamt följde jag efter honom då han drog efter andan och jag kände paniken komma inom mig, hade jag glömt en pistol framme?

"This is amazing." mumlade han lågt innan han tog sig fram till de stora glaspartierna som kollade ut över staden som var på väg att bli mörk och började förbereda sig för nattlivet. Jag stod på avstånd och granskade hur han rörde sig fram då han kollade på bokhyllan och den stora platt teven som hängde på väggen. ”You live here?” han lät ytterst förvånad och jag visste inte riktigt vad han egentligen hade väntat sig. En grotta?

"How did you find me?" frågade jag utan att tänka mig för och hans blick fokuserade till slut på mig efter att han tagit in allt i rummet. Jag var tvungen att få en bekräftelse om vem jag borde ge en uppläxning.

"Lou knew, so she gave me the address." sade han avvaktande och jag nickade långsamt, mina misstankar var besvarade. Jag borde inte gett henne mina kontaktuppgifter. Han fortsatte sin inspektion fram till bordet och mina ögon föll på fotoalbumet som jag glömt sätta tillbaka. Luften i mina lungor försvann då jag såg hans långa fingrar gå över den nötta utsidan. Så snabbt jag bara kunde drog jag bort albumet från bordet och han såg chockat på mig.

"I-I didn't mean...to..." började han med stora ögon och jag suckade tungt ut.

"It's just personal." förklarade jag med en kort och stel röst och tog den tillbaka till sin plats i bokhyllan. Det var inte meningen att låta så krängd, det bara blev så.

"I think you dropped something." sade Niall och jag vände mig om för att se honom hålla mammas berlockarmband. Det måste trillat ur albumet när jag drog undan det. Jag var tvungen att ta ett djupt andetag innan jag långsamt gick fram till honom. Det gick inte att få det ogjort och långsamt gick jag fram till killen som inspekterade armbandet och berlockerna som hängde på.

"It was my mothers." förklarade jag med låg röst och kunde inte låta bli att le.

"Was?" frågade han efter ett tag och försiktigt gav mig armbandet som jag försiktigt lade tillbaka i fotoalbumet.

"She died when I was little." sade jag utan att kolla på killen framför mig.

"I'm sorry, I didn't mean to..." började Niall och tog sig nervöst för nacken, jag kollade på honom och log lite.

"It's alright. I've always been the girl with no mother." jag skrattade till en aning, jag fattade inte varför jag berättade detta för honom. Han skrattade inte med mig och jag var tvungen att ta ett djupt andetag innan jag tog mig ut i köket under tystnad. Jag kunde höra hur han följde efter och satte sig på en utav barstolarnavid köksön.

"Thank you for the soup." sade jag och tog av locket till burken.

"Don't thank me before you've tried it. I was in a bit of a hurry so I didn't have to chance to taste it myself." sade Niall och grimaserade. Jag var tvungen att lyssna in lite extra för att kunna urskilja orden. Hans irländska accent gjorde det svårare än vanligt. Mina fötter tog sig fram till en utav lådorna och fick fram en sked innan jag doppa den i soppan och förde skeden mot munnen.

Jag kunde inte låta bli att springa till vasken och spotta ut innehållet så fort jag bara kunde innan jag vände mig mot Niall så såg ytterst förödmjukad ut.

"Are you trying to kill me!?" utbrast jag och jag kunde se att han försökte komma på något att säga men kunde inte. En rosig nyans dök upp på hans kinder och han öppna munnen för att säga något men det kom inte fram ett ord.

Hela situationen fick mig att brista i skratt och jag kunde se hur killen framför mig slappna av.

"That... was really... horrible." skrattade jag fram och kände att tårar föll över mina kinder. Jag kände att mina ben vek sig och jag satte mig ner på stengolvet innan jag lutade mig bakåt mot luckorna. Snart lugnades mitt skratt och Niall satte sig ner mitt emot mig med ryggen lutandes mot köksöns skåpsluckor.

"I usually can cook." påpekade han med ett litet leende på läpparna och jag torkade upp mina tårar som fastnat på kinderna.

"I need proof of that after tasting this horrendous soup." sade jag med en road ton och kollade på den blonda killen framför mig. De blå ögonen möttes upp utav mina och jag kunde se att han antog utmaningen.

"I'll take that as a challenge." erkände han och flinade och jag besvarade det med ett leende.

"What about ordering pizza instead? At least for today." försökte jag och Niall nickade gillande innan han reste sig upp en aning för att få fram sin telefon från bakfickan.

"My treat. What do you want?"

Jag funderade ett tag över vilken jag ville ha men bestämde mig snart för en Calzone och kollade på medan den blonda killen började prata med personen på andra sidan. Snart reste jag mig upp och slängde resten utav mördarsoppan i vasken.

Vi satte oss i soffan och zappade igenom teve kanalerna medan vi väntade på att leveransen pizzor skulle anlända. Jag stannade på en kanal som visade gamla avsnitt utav Friends.

"How did you know she was going to hit me?" frågan kom så oväntat att jag ryckte till och vände mig mot killen som satt på andra sidan med fötterna på soffbordet. Jag hade dragit upp mina ben intill mig och lutade mig mot soffarmen medan jag stirrade på Niall som väntade sig ett svar.

"It was a reflex." svarade jag efter ett tag. "I've been... practising some martial arts and... Reflex is an important thing... Knowing your... Surroundings, reading people." ljög jag så detaljerat jag bara kunde och hoppades på att han skulle köpa det.

"Could you teach me some moves?" frågade han och flinade. Jag grimaserade åt hans förslag. "I need your ninja reflexes." skojade han och jag höjde på ögonbrynen. Det bästa hade varit om hans tjej hade bara struntat i att vara aggressiv.

"No." sade jag snabbt och skakade på huvudet. Absolut inte! Jag använde inte min träning på folk som inte förtjänar det. Alla de jag tränat på tidigare hade träning och visste hur de skulle landa om något gick fel. Men Niall var helt vanlig, så vanlig som man kunde bli som kändis åtminstone.

"Oh, come on. Just something little." han reste sig upp ur soffan och sträckte ut en hand. Jag bet mig i min underläpp och funderade över vilka alternativ jag hade men snart reste jag mig upp utan att ta tag i hans hand.

"Alright, but just something little, no grip."

"Boring." muttrade han till roat och jag slog till honom i bakhuvudet. Inte hårt utan tillräckligt för att han skulle hoppa till. "Hey!" utbrast han frustrerat och jag höjde roat på ögonbrynen.

"If you had been observant enough, you would have caught my hand mid-air." påpekade jag honom och han pressade ihop sina läppar för att låta mig förklara vidare. "Close your eyes." beordrade jag och snart försvann de blå ögonen på mig. Jag gillade inte detta, detta var något man lärde de allra nyaste agenterna, men fast med ett mycket ifrågasättande straff om man misslyckades. Här skulle Niall endast få en lätt dask i huvudet om han missade.

"Do you remember the room? How it looked like?" frågade jag med en låg röst och han nickade. "Feel the energy in the room." Känslan i rummet hade spänts betydligt, den var nästan statisk. "Read my mood, where I am and in what state of mind I am in, only by trusting your senses." så fort jag sagt det jag behövde lät jag tystnaden falla innan jag höjde min hand för att se om han reagerade. Men han verkade vara allt för fokuserat på det andra runt omkring för att märka mig och jag slog lätt till hans huvud och de blå ögonen öppnades.

"Damn! One more time!" trilskades han och jag kunde inte låta bli att le. Han skulle behöva flera år för att lära sig vara tillräckligt erfaren och veta vad man ska lyssna efter. Det är därför efter denna uppgiften som är i uttagningen som agent så försvann oftast mer än en tredje del, dels för att metoderna var bristande och de flesta blev skadade, men även för att de var för oerfarna.

Niall slöt sina ögon igen och denna gången tog jag inte lika lång tid på mig och slog till honom igen.

"Fuck." muttrade han. "I am not even close to become a ninja." jag var tvungen att bita mig i underläppen för att inte släppa fram ett leende. "I want to try once on you." föreslog han uppspelt och jag tog ett djupt andetag.

"Don't kill him, don't kill him..." mässade jag i huvudet medan jag slöt mina ögon. Jag hade gjort detta flera gånger innan, men nu var det annorlunda. Jag skulle inte fälla honom, jag skulle inte sätta en kniv mot hans strupe, jag ska bara fånga upp hans hand.

Mitt huvud tömdes och jag började rita upp rummet som fanns runt omkring mig med Niall framför mig. Jag kunde höra hans andetag, de var uppspelta, men hans puls var lugn och jag kunde känna den pirrande energin mellan oss öka. Känslan kröp under min hud och jag kände en frustration som jag aldrig haft tidigare.

Jag kunde känna hur han höjde handen och utan att tänka fångade jag upp den i luften och drog honom mot mig innan jag skräckslaget stoppa mig själv, det tog allt i min makt att inte göra något mer.

"Don't kill him, don't kill him..."

När jag till slut öppna mina ögon stod vi endast en decimeter ifrån varande. Jag möttes utav den klar blå ögonen som stirrade rakt in i mina. Tiden verkade stanna upp och jag tappade räkningen på hur länge vi stod så här. Jag höll fortfarande i hans handled och den blixtrande energin som gick igenom beröringen var något alldeles extra.

"I've never thought about it..." hans raspiga röst var nästan en viskning nu. "... But your eyes are amazingly grey." det var en udda kommentar, borde jag säga tack? Jag hade aldrig fått en liknande kommentar tidigare och jag hade ingen aning om hur man hanterar något sådant. Min kropp däremot verkade tycka att det var okej att dra allt blod upp till mina kinder.

Till min räddning ringde det på dörrklockan och jag släppte taget om andan som jag glömt att jag ens höll. Jag drog mig ur vakuumet vi bildat och släppte hans handled innan jag vände mig om. Det kändes som jag sprungit ett maraton och precis kommit i mål då jag öppnar dörren för att se pizzabudet hålla fram kartongerna. Jag kunde känna Niall stå bakom mig och när jag tog emot kartongerna kunde jag se en hand vid min axel gå förbi och ge budet ett par sedlar innan han försvann nerför korridoren.

Jag stängde dörren efter oss och kollade upp på killen framför mig som såg ytterst förvirrad och labil ut. Istället för att gå på känslan av att jag hade skapat dessa känslorna hos honom tog jag istället en annan väg för att lätta upp stämningen.

"You're not a ninja." började jag medan jag tog mig förbi honom och in i vardagsrummet. "And you're not a very good cook. So, tell me. Who are Niall Horan?"

Lättnaden utav att han började prata om sig själv kändes som en vikt lyfts från mina axlar. För nu låg inte fokusen på mig och jag slapp prata allt för mycket.

Medan jag tog fram läskburkar och ett par bestick från köket lyssnade jag på hur han uppväxt varit. Hur hemskt det var när hans föräldrar skiljde sig och hur han avskytt sin pappa i alla år tills han tog sig tid till att nå ut till honom och ge honom en ny chans. Hans sätt att prata om hur personer verkligen förändras berörde mig verkligen där jag satt med en pizza bit i munnen och lyssnade på hur bra det känns efter att ha pratat med sin pappa, att ha en relation igen. Mina tankar gick snart ut till min mamma, hur ofta jag ville bara få en chans till att veta hur hon var som person. Om jag hade några personlighetsdrag eller något som höll oss tillsammans trots att vi aldrig träffats. Sorg kom över mig och jag insåg att Niall slutat prata.

Snart gick han över till hur nära han var sin bror och hur glad han var över hans brorson. Jag kunde höra så klart hur familjeinriktad han var och det var nästan som en saga att höra hur glad han var att berätta om dem. Han beskrev situationen med omsorg och för varje litet ord gjorde det litet ondare inombords. Jag kunde inte låta bli att bli avundsjuk...

"What about Maja?" frågade jag istället för att skaka av mig den sorgsna känslan. Hon måste ju vara en del utav hans familje liv vid detta laget, eller? Jag började inse hur dålig koll jag faktiskt hade.

"Oh, she came into my life way after." förklarade han enkelt. "We met at a club in Manchester. I am not really into the whole club thing but I guess I took one for the team."

"You took one for the team when you got together with her?" frågade jag förvirrat och han spärrade upp ögonen över hur illa det lät. Han verkade långt ifrån ångersfull över sina ord, mer bara att det lät konstigt.

"No! No, I didn't mean it like that. I just... She's not the type of girl I use to date." försökte han igen och jag nickade långsamt då jag inte riktigt hängde med. Antagligen för att jag hade ingen aning om hur man dejtar eller om man ens har en 'typ' när det gällde vem man gillar eller inte. Det sociala livet som jag undvikit i ett antal år slår till mig hårt. Jag skulle satt in mig mer i det innan jag började detta uppdraget.

What kind of girls do you use to date?” frågade jag förbryllat då jag antagligen lät allt för intresserad för att det skulle vara hälsosamt. Men detta med hans vardagliga liv var intressant för mig. Trots att jag var som ett piggsvin i en balongaffär. Jag kände att jag frågade allt för raka frågor.

Oh...” började Niall långsamt och tvekade ett tag innan han öppnade munnen igen. ”I like a person to just have a laugh with, really.” svaret gjorde mig förvånad, inga tjejer med högt inflytande, modeller? Ingenting om utseende?

Jag hatar att erkänna det, men killen framför mig gjorde mig mer nyfiken för varje sekund som gick och jag blev nästan generad över tanken vilket inflytande han hade på mig.

"Well, Maja seems lovely." ljög jag och hade en känsla av att han redan visste vad jag egentligen tyckte. Han log lite som tack för att jag inte sade något opassande.

"She really is when you get to know here. Though we are way too different from each other." påpekade han och jag nickade långsamt. Det kanske var sant, det där med att olika personligheter dras till varandra?

Jag kände min telefon börja vibrera och den väl bekanta tonen kunde höras innan jag tog upp den från mina mjukisbyxor. Telefonen lös upp och zoomade in på den brunetta kvinnan som såg ytterst välklädd ut, hon höll sin lilla dotter i handen och hade en liten rosa ryggsäck i andra medan de tog sig till husdörren. Jag kunde inte låta bli att le.

"Who's that?" frågade Niall nyfiket och genast stängde jag av skärmen. "I didn't mean to..." han kom av sig och jag suckade.

"It's nothing, really." ljög jag och log så gott jag kunde.

"I didn't mean to..." började han igen och jag bara skakade på huvudet i ett hopp om att han skulle förstå att jag inte behövde en förklaring. Så länge han inte väntade sig att jag skulle förklara mig. Han log tacksamt och jag sneglade lite på teven som gått över till The Big Bang Theory. Jag älskade den serien, dels för att karaktärerna var mer eller mindre en nördig kopia utav hela agenturen. Ingen hade en aning om socialt sammanhang och alla verkade mer bekväma med att prata med datorer än verkliga människor.

"So, what's up between you and Harry and Louis?" frågade Niall till slut och drog mig ut ur mina djupa tankar.

"I don't know really. They so disrespectful today." ljög jag igen. "I think I've might done something to upset them." inte en lögn.

"Oh, they'll come around eventually. Just give them time. And you might talk to them though, they seemed very ganged up today." Ja, för att jag döda två män framför deras egna ögon.

Våran konversation om allt som fanns mellan himmel och jord fortsatte in under natten och jag kommer inte håg när jag somnade men snart sjönk jag ner i en djup dvala medan jag lyssnade på Nialls röst fortsätta prata om något ämne jag inte kommer ihåg.

Jag spärrade skräckslaget upp ögonen då jag insett att jag måste somnat. Mina ögon skannade rummet och såg att teven fortfarande var på med låg volym, lamporna var fortfarande igång. Niall låg på andra sidan soffan helt utslagen, han måste varit riktigt trött. Jag kollade ut genom fönsterpartierna och såg att solen var på väg upp. Vi måste sovit ett bra tag och irritationen att jag inte kollat upp den andra killarna störde mig. Jag ställde mig snart upp och tog en utav filtarna som hängde över soffryggen och lade den över Niall, jag stängde av teven innan jag tog mig in i mitt rum och startade upp min teve istället. Min fokus gick till resten utav killarnas rum och såg att alla var där de skulle, till min stora lättnad.

Snart tassade jag försiktigt ut i köket och kollade vad som fanns i kylskåpet. Jag skulle behöva handla om jag skulle klara av resten utav dagen, jag kände mig inte speciellt febrig längre och istället för att vänta på att det skulle bli rätt tid för Niall att vakna satte jag på mig mina löparbyxor och en sportjacka. Jag tog mig i mina Nike skor och satte upp håret innan jag tog upp nycklarna, några sedlar och gick försiktigt ut genom dörren innan jag låste ordentligt om mig. Han var nog den säkraste människan på jorden i den lägenheten så mina nerver höll mig lugna medan jag tog mig ner till Lobbyn. Jag hejade snabbt på Albert som satt bredvid en säkerhetsvakt och de båda satt insatta i datorn framför dem. De såg väldigt pigga och glada ut och antog att de precis tagit sig hit efter en härlig natts sömn.

Jag började jogga ner för gatan mot affären längre bort, något som jag inte var ensam om då jag kunde se fler som joggade i samma riktning om jag.

Det tog inte lång tid innan jag kom in i affären och gick igenom hyllorna för inspiration. Jag insåg snart att jag skulle bli tvungen att köpa lite utav varje och tryckte ner allt i två påsar vid kassan efter jag betalat. Nöjt gick jag långsamt hem igen och tog mig upp till lägenheten.

När jag kommit tillbaka hade det bara gått en timme och Niall låg fortfarande och sov djupt i soffan. Jag ställde in varorna i kylen innan jag stannade upp och granskade hans ansikte som jag sett så många gånger sova nu, men det var så fängslande att se hur han såg så avslappnad ut.

Snart bestämde jag mig för att göra en kopp kaffe och drog åt mig den andra filten över soffan innan jag tog mig ut på terrassen.

Jag hade fortfarande inte bestämt mig för att prata med Harry och Louis. Vad skulle jag egentligen säga? Jag kände mig dum för att ha dragit in dem i detta, det var oproffishionellt av mig. Det var ännu dummare att tro att de skulle hålla tyst trots att de inte har någon anledning att lita på mig. Jag hade satt dem i en sits då de inte hade något val. De hade sett vad de sett och det fanns inget alternativ, jag kunde inte göra det ogjort.

Medan jag höll på att förhandla med mig själv om mina val började jag inse att det fanns egentligen inte några fler val än ett... Jag skulle behöva prata med dem och besvara alla deras frågor och sedan ge dem den enda frågan jag ens förtjänade att ge: Vad ville de göra nu?

"Good morning." jag hoppade till och vände mig om. Han måste sluta med det där!

"God, you scared the crap out of me." erkände jag och han flinade med ett trött leende.

"You didn't feel the energy of the room?" jag visste att han retades med mig men det var inte så. Med honom var det annorlunda, han bara fortsatte att överaska mig även om jag hade hela världen under kontroll.

"You feel better today?" frågade han och kom ut på terrassen.

"Yes, almost refreshed." sade jag och log lite mot honom. "Would you like some breakfast? I think we have enough to make some pancakes or scrambled egg."

"I don't want to be in your way... I have been staying way too long anyway."

"Oh, I don't... mind." erkände jag, och det gjorde jag inte. Jag har längtat efter att ha någon att prata med. Dock var jag inte fullt förestående varför det just var Niall jag verkade trivas runt. "You could show off your cooking skills." föreslog jag och jag visste att det var något han inte kunde motstå. Jag följde honom in i lägenheten igen och ut i köket där han började göra sig som hemma. Han började ta fram ingredienserna och jag hjälpte honom att navigera genom lådorna för att hitta rätt redskap medan jag satte mig och kollade på under tiden jag drack min andra kopp kaffe.

"So what are you doing today?" frågade han medan han vände på baconet.

"I think I might talk to Harry and Louis, just to get that over with." sade jag fundersamt och jag kunde känna hans blick leta efter min men jag lät bli. Istället kollade jag ner i den svarta drycken som var framför mig. "What about you?"

"I don't know... I thought we could hang out. But it's a bad idea..." sade han avvaktande och jag nickade. Jag kunde inte hålla med mer, det var en idiotisk idé.

"Yeah, you should go and have a great time with Maja instead." föreslog jag och kollade utav misstag upp. Jag kunde känna en stöt gå igenom min kropp då jag kollade rakt in i en nyans mörkare blå än vad de var i går.

"Alright... Why?" frågade han förvirrat och jag kom helt av mig, vad var det jag sade nu igen?

"S-she..." stammade jag fram, min hjärna hade fått motorstopp och jag satt här framför Niall, stirrade rakt in i hans vackra, jobbigt vackra ögon. "...You know, it won't be long until you leave and won't be able to see her for a while... So you should cherish the moments." bra jobbat, Marnie. Ytterligare en klassiskt, mega usel lögn. Varför ska han var så jobbig att ljuga för!?

"Oh, yeah. You're probably right." sade han och började lägga upp mat på varsin tallrik. Till min lättnad lät han ämnet försvinna och jag kunde slappna av en aning.

Jag kunde inte klaga, och jag var tvungen att ta tillbaka min spydiga kommentar från gårdagen, Niall var en bra kock. Maten slank ner utan några större problem och snart var jag tvungen att göra mig redo för att leta rätt på Harry och Louis. Den mentala biten var svårast, att göra sig redo för det som väntade på mig var jobbigt.

Efter jag sagt hejdå till Niall och bytt om tog jag mig en titt på var de båda killarna var. Till min lättnad befann de sig på en och samma plats, Harrys hus. Istället för att ringa och säga att jag kommer över bestämde jag mig istället för ett överraskningsmoment. Då skulle de inte kunna fly utan de skulle bli tvungna till att lyssna på mig.

Jag hoppades att jag gjort rätt beslut och när jag väl satt i min bil utanför Harrys hus ångrade jag mig, jag borde ha ringt. Förberett dem på något sätt så att de kunde vässa sina högafflar. Men istället för att göra som min inre röst sade och ringa dem trots att jag redan var här hoppade jag istället ut ur bilen och tog mig över gatan till porten. Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte på knappen och väntade på att höra Harrys röst.

"Hello?"

"Hi, it's Marnie." sade jag, min röst var full utav nervositet och jag hoppades på att det inte kunde höras genom telefonen.

"I can see that..." muttrade den raspiga rösten på andra sidan och jag kollade upp i kameran som jag redan visste var där, men givetvis glömt bort den.

"Can I come in or not?" snäste jag irriterat till och utan att säga något hörde jag låset på dörren öppnas. "Thanks." jag tog mig in genom dörren och började gå uppför gången till huset. Givetvis stod båda killarna i dörröppningen och väntade på min entré.

När jag kommit in i hallen som jag varit i tidigare då ingen visste att jag var och smög omkring här, stod killarna med korsade armar utan att säga något. De såg så barnsliga ut att jag var nära på att ta till mig vuxenrollen men lät genast bli och suckade tungt. Det är jag som gjort fel inte dem. Jag var tvungen att komma ihåg det, annars skulle aldrig detta bli bra.

"I'm... Sorry." tvingade jag fram. Jag hatade att säga förlåt, det är ett tecken på svaghet. De verkade inte lätta sina irriterade miner och efter ett tag insåg jag att detta skulle inte räcka. "I'm... Sorry, for draging you two into this..." jag hoppas de ser hur mycket detta tar emot. Min hjärna sänder ut mentala önskningar om att de får gärna börja prata när som helst nu.

"And?" kunde jag höra framför mig och jag höjde upp blicken till Louis.

"And... I shouldn't have killed them in front of you, that was very irresponsible of me." fortsatte jag.

"And?" tryckte Louis på och höjde ögonbrynen. Han hade på sig ett svart linne tillsammans med ett par tighta denim jeans.

"And... I owe you an explanation..." sade jag långsamt, detta var riktigt plågsamt. Jag har aldrig i mina nitton år behövt be om ursäkt, inte en enda gång. Och att göra det framför dessa två killarna som endast var ute efter att retas gjorde det extra smärtsamt. Snart skulle jag bli tvungen att leta efter en tandpetare och peta ut mina ögon med för det skulle vara mindre smärtsamt.

"And?" denna gången drog han ut på ordet extra och nu visste jag att de jävlades med mig.

"Oh, come on guys!" utbrast jag där jag stod fullt påklädd i en tjock vårjacka i nästan tjugofem graders värme, jag svettades redan som det var. Dels för att febern verkade inte riktigt ha försvunnit trots allt men också för pressen jag hade på mig. "I've already said I am sorry, I promise I'll tell you everything, even show you if you'd like..." jag stannade upp, varför sade jag det? Dumt drag! Jag har redan sagt för mycket, de har även redan sett tillräckligt. Jag behöver inte vara deras guide i denna undre världen som inte borde existera egentligen.

Jag kunde se Harry klia sig i nacken medan han bet sig i underläppen, hans Iron Maiden t-shirt hängde slappt över hans överkropp tillsammans med ett par tighta svarta byxor. Hans blick lämnade mig och gick över till Louis. De kollade på varandra ett tag och verkade hålla en intern mental kamp om vad de skulle göra nu när jag antagligen redan sagt vad de ville höra.

Under tystnaden knäppte jag upp jackan då jag höll på att dö utav värmeslag. Om denna mentala diskussionen skulle vara mycket längre skulle jag behöva att låna toaletten också.

Snart vände de sig mot mig med en ny enad front, jag ignorerade den kvava värmen i mina kläder och fokuserade istället på att få ett svar eller kanske en inbjudan in i huset innan jag skulle falla ihop och svimma.

Snart öppnade båda sina munnar och drog in luft och jag hade ingen aning om hur detta skulle gå till, skulle de säga två helt olika saker? De hade inte ens sagt något på fem minuter utan bara stirrat på varandra. Deras telepati grej gjorde mig förvirrad.

"Show us." sade de båda på en och samma gång. 

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Jag satt insvept i en filt ute på terassen och granskade ut över Londons hustak. Någonstans där långt nere började folk ta sig till sina jobb eller ut på nya äventyr som super turist. Det fanns folk som precis vaknat och folk som inte ens kommit i säng än. Jag var en utav dem som haft en sömnlös natt.

Jag kunde höra trafiken vakna till liv och dagens första bilköer började bildas något kvarter bort. Mina händer värmdes utav min kaffekopp som jag höll i och när jag kollade ner kunde jag se ångan stiga från den heta drycken. Det var det enda som höll mig vid liv för tillfället, koffein.

När jag hade kommit hem efter gårdagen hade jag gått fram och tillbaka genom lägenheten, letade efter tecken som kunde hjälpa mig bestämma vad jag skulle göra. Nu hade jag chansen att kunna komma ifrån detta uppdraget en gång för alla men det var något som stoppade mig ifrån att ringa pappa och berätta allt med en gång. För jag hade val, och jag skulle bli tvungen att välja.

Mitt första val var att köra till pappas kontor nu och berätta allt, hur Louis och Harry såg på medan jag dödade två män som kunde gett mig viktig information men jag handlade som en energisk tonåring istället och dödade dem. Jag skulle bli sparkad från uppdraget och någon annan, någon mer kompetent skulle få ta över uppdraget. Mitt andra val var att helt enkelt hålla tyst, pappa skulle få reda på de döda männen men ingeting om att någon sett mig, jag sätter mig i bilen och kör mot Wembley arenan som egentligen är bestämt redan tidigare och fortsätter jobba som en urusel stylist och assistent.

Jag kunde inte ljuga, båda lät väldigt frestande. Redan från första början så visste jag att detta var inget uppdrag för mig, jag skulle inte ens kunna anpassa mig tillräckligt för att gilla det i heller. Men min inställning gjorde att jag aldrig riktigt gett det en chans...

Mina ögon fokuserade på vårsolen som började skymtas i horisonten. Trots filten och den varma drycken var jag fortfarande ordentligt nerkyld och kunde inte vänta tills den nya värmekällan skulle nå mig. Fåglarna började röra sig uppe i luften och verkade öppna för ett förslag på hur de skulle tillbringa sin dag.

Jag drog bak kanten på filten som skymde min högra arm för att kunna se berlockarmbandet jag spänt fast där tidigare. Det hade tagit hela natten att hitta den då pappa inte gillade att jag hade något som till hörde mamma. "En onödig distraktion." kallade han det. Det han inte visste var att varje gång jag varit utomlands eller något annat stort hänt mig köpte jag en ny berlock som en påminnelse om vart jag varit och vad jag lyckats åstadkomma under åren. Jag lät mina fingertoppar dra igenom de olika berlockerna och stannade på ett rött hjärta som var den viktigaste utav dem alla.

"What am I supposed to do, mother?" mumlade jag lågt medan jag lät mina fingrar leka med berlocken.

Som ett tecken från ovan ringde det på dörren, min reaktionsförmåga var lite seg och inte förrän några sekunder senare satte jag ner koppen på det lilla glasbordet in till de två solstolarna, var av en var den jag precis suttit på. Långsamt reste jag på mig och tog mig in genom glasdörren tillsammans med min filt över axlarna. Dörrklockan fick chansen att ringa en gång till innan jag väl nått fram och öppnat den.

"Good morning, miss." Albert såg ytterst morgonpigg ut där han stod med ett brunt paket i famnen. Han hade sin vanligt fina uniform som bestod utav en svart kostym med guld detaljer på, hans gråa hår var finkammat bakåt och hans gråa ögon lös upp då han fick syn på mig.

"Good morning." sade jag med trött röst. Hans rynkor blev genast utsträckta förutom de mellan ögonbrynen som kvarstod medan han granskade mig.

"Did I wake you up?" frågade han förvirrat och jag skakade bara på huvudet. "You're not ill, are you? I can cook some chicken soup for you if you'd like." den godhjärtade mannen framför mig fick mig att le och just då kände jag mig olyckligt liten.

"No. No, I'm not ill. I have a very huge decision to make and it's troubling me." förklarade jag och suckade tungt medan jag lutade mig mot dörrkarmen.

"You have a kind heart, miss Marnie." sade han och log. Om jag inte hade så svårt för att gråta så skulle jag gjorde just där. "Follow it." han sträckte fram det bruna paketet mot mig och jag sträckte på mig för att ta emot det. När jag kollade ner på etiketten kände jag genast igen Kyles handstil. Mina knivar. Jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag kollade upp på den gamla mannen framför mig.

"Thank you, Albert." sade jag och kände att en lättnad falla från mina axlar. Något som Albert också verkade sett och skakade bara roat på huvudet.

"You don't need to thank..." innan han fick chansen att avsluta tog jag ett steg utanför dörren och drog mina armar om den jämnlånga gubben. "Oh, dear." hörde jag då han besvarade min kram lätt innan jag drog mig tillbaka.

"I am trying something new." sade jag fundersamt och drog lite på läpparna till ett litet leende. Jag kunde se att Albert försökte leka lite tuff och sträckte på sig en aning innan han blinkade till med ena ögat.

"I like it." sade han innan han började gå bort mot hissarna igen medan han visslade på en melodi jag inte kände igen.

Jag satt stressat i min bil och försökte rätta till mina mörka kläder, det enda ljusa var en beige kofta som jag slängt över mitt mörka linne och ett par svarta jeans. Snabbt hade jag ignorerat de nya klädpåsarna som hängde på min garderobsdörr då jag inte riktigt vågade öppna. Efter att ha fått bekväma jeans och t-shirts i ett par dagar nu hade jag på känn att det skulle finnas en klänning eller kjol.

På grund utav mitt velande under morgonen var jag några minuter sen till arenan. Bandet hade redan påbörjat en soundcheck då jag kom springande in för dörrarna och kunde höra folk skrika, instrument spelas och ljus som rättades till med tiden. Killarna syntes inte till och långsamt försökte jag navigera mig fram genom den stora arenan bland hårt arbetande hantverkare och lådor i alla olika storlekar. Med den stora scenen som navigeringsmärke sicksackade jag mig fram i ett hopp om att hitta någon jag kände igen.

"You lost?" hörde jag bakom mig och jag vände mig om för att visa mitt passerkort som jag hade runt halsen. Mannen som jag stod framför såg svettig ut där han stod och höll ett par lampor som skulle sättas upp. Generalrepetitionen var som en enda stor show fast de enda som var publiken var de som arbetade.

"Yes, where's the dressingrooms?" frågade jag osäkert och han granskade mitt passerkort innan han pekade mot högra sidan av scenen. Jag tackade honom och började gå i den riktningen han visat. Ett dunkelt lyse kom över mig då jag rundade hörnet på scenen, det var nästan kolsvart och endast ett par arbetslamor lös upp utrymmet där bak. Runt om mig kunde jag höra folk skrika till varandra och ju längre in jag kom desto trängre blev utrymmet som jag var tvungen att ta mig igenom.

Snart kunde jag höra en röst som jag kände igen och jag stannade genast upp för att kunna höra bättre.

"... It has nothing to do with you at all." hörde jag den manliga rösten resonera. "It has been some hard couple of weeks, and it won't get any easier." jag hörde en kvinnlig fnysning.

"So you're breaking up with me because you want your career more than me?" jag rynkade pannan medan jag förblev i mörkret för att kunna lyssna in på konversationen, även om jag kände mig dum.

"That's not what I said. It's not like I have a choice! It's going to be hard, and it's not getting any easier when you already complain about how little time we spend together." nu klarade jag inte av att hålla mig gömd längre och tog mig runt hörnet och gjorde mig synlig för Niall och Maja som var längre ner. Majas långa blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans och hade en fin klänning på sig. Det kändes nästan som att hon var på väg till Oscarsgalan med den outfiten, vilket inte riktigt matchade med Nialls vita linne och slitna jeans. De ignorerade mig när jag långsamt kom närmare, djupt försjunkna i diskussionen om de skulle förbli tillsammans eller inte. Det gick från noll till hundra i diskussionen och snart kunde jag se Majas hand spännas då jag endast var någon meter ifrån paret. Jag kunde se den höjas i slowmotion och jag kunde inte hejda mig då jag handlade på några millisekunder och fångade upp hennes handled några centimeter ifrån Nialls ansikte.

Den blonda killen såg chockat på min hand som var mindre än tre centimeter från hans ansikte, han var tvungen att ta ett steg bakåt för att följa min arm upp till mitt ansikte. Maja såg ursinnig ut då hon drog åt sin hand som nu helt kommit av sig ifrån att slå till sin pojkvän.

"Who are you!?" fräste hon argt och hennes iskalla blå ögon spände sig i mig med avsmak.

"Your worst nightmare if you try that again." svarade jag lågt och samtidigt ansträngt. Jag hade kunnat göra något mycket värre med den tändstickan till armen men lät bli att påpeka det.

"Stay out of this." morrade hon argt innan hennes gnistrande ögon gick mellan Niall och mig.

"I'll stay in it as long as it has to do with me cleaning up your mess." sade jag lugnt med en sting utav allvar. Jag var inte redo att lära mig täcka röda och blå märken över någons ansikte, första dagen på mitt låtsas jobb. Då jag verkat vunnit matchen mot den korta tjejen framför mig så släppte jag henne med blicken och började gå mot korridoren som nu låg framför mig, fylld med olika dörrar in till alla möjliga rum. Jag stannade upp och kollade över axeln för att se Niall fortfarande i chock.

"You coming?" frågade jag och bet mig lite i underläppen medan jag väntade på ett svar. Men utan att säga något började han gå mot mig utan att ens kolla på sin tjej som nu var högröd i ansiktet.

"Niall?" pep hon frustrerat fram inte riktigt säker på vad hon skulle göra. Men så fort de blå ögonen sökte upp mina ökade han takten och kom upp jämsides med mig innan vi började gå tillsammans ner för korridoren.

"Thank you." mumlade han lågt.

"Don't worry about it. I shouldn't have interfered like that." sade jag lågt, nästan ohörbart medan jag undvek hans blick.

"Trust me, I wouldn't get out of there alive if it wasn't for you." rösten lät lättad. Vi var framme vid dörren till omklädningsrummen och jag granskade killen bredvid mig noggrant. Jag var tvungen att dra bak huvudet en aning för att kunna se honom i ögonen, men istället för att säga något mer djupt som jag egentligen borde, stängde jag den känslomässiga dörren igen och skakade bara på huvudet.

"What do I know, maybe you even deserved it." sade jag så ärligt jag bara kunde innan jag öppnade dörren till kaoset som flög mot oss. Louise stod och fönade Harrys hår i en utav stolarna medan Zayn stod och värmde upp rösten med ett par höga noter, Louis och Liam stod och passade boll mellan varandra i endast i klädda svarta jeans och harem byxor.

"Could you give me a hand?" hörde jag Louise ropa över fönens irriterande surrande. Jag gick ifrån min plats bredvid Niall och tog mig fram till den stressade tjejen.

"Sorry, I'm late." ropade jag över oljudet och hon stötte bara bort ursäkten.

"Get Harrys bandana over there." hon pekade med sin hårborste bort mot bänken som Harry satt vid. Jag kollade mig själv i spegeln men min fokus landade snart på ett par kristallklara gröna ögon som spändes i mig. De kollade nyfiket men samtidigt väldigt bestämt på mig, känslan som kröp upp inom mig gjorde att jag ville smyga ut här ifrån igen och ändra mig till alternativ nummer två, att aldrig komma tillbaka hit. Jag kan inte fatta att jag var så dum som trodde att de skulle ha släppt vad som hände igår!

Jag svalde hårt innan jag kollade bort och tog mig över till den beiga bandanan som jag sedan gav till Louise som tryckte hårborsten i handen på mig innan hon stängde av fönen.

"Take Louis and Liams clothes from the racks out in the hall." beordrade hon. Utan att säga något gjorde jag som jag blev tillsagd, detta var vad jag, eller min pappa, hade skrivit upp mig för. Att klä och styla killarna som jag samtidigt höll ett vakande öga över. Och det var precis det jag skulle göra. Vara normal... Men jag skulle även vara beredd på det oväntade.

Dörren drogs upp i mellan åt för att slänga en angiven tid till oss alla och hur illa vi låg till tidsmässigt. Killarna vägrade lyssna och definitivt vägrade stå stilla när det väl behövdes.

Liam var enklast att ha att göra med då hans t-shirt fungerade perfekt till hans harem byxor. Louis var däremot en helt annan historia.

Jag visste att det skulle bli svårt för de båda killarna att hålla tyst eller låta bli att ställa frågor. Det var en rent mänsklig reflex att vilja veta vad som pågick, men jag var inte beredd på att besvara dem. Så medan jag tryckte hans tröja i famnen på honom och beordrade honom att klä på sig fick jag en mordisk blick från den långa killen framför mig.

"What is going on?" viskade han med en väsande röst och nästan osynligt skakade jag på huvudet i ett hopp om att han skulle sluta prata. Jag önskade att för en gångs skull, så skulle han lyssna på mig.

"Ey, m&m..." hörde jag någon ropa men insåg inte förrän senare att det var mig de menade. De jämförde mig med en färgglad karamelliserad choklad kula? Jag kollade mig över axeln och såg Harrys irriterade ansikte. "Where´s the knifes?" Blodet i mitt ansikte försvann innan jag vände mig tillbaka till Louis och granskade hans tröja som nu hängde slappt över hans överkropp.

"Give me a pair of scissors instead." sade jag och vände mig tillbaka till Louise som såg minst sagt ytterst förvirrad ut. När ingen gav mig en sax tog jag mig fram till henne och tog den själv medan jag behöll min ögonkontakt med tjejen som glodde förvirrat mot mig.

"What´s up?" mimade hon då jag var som närmst och jag skakade bara på huvudet medan jag tog mig tillbaka till Louis som vägrade stå stilla trots att jag fräst till att han ska vara stilla för några sekunder så jag kunde få bort en oönskad tråd som hängde i sömmen längst ner på t-shirten.

"That shouldn't be a problem for you." påpekade han och jag suckade tungt ut då jag klippte av tråden som hängde löst i nedre delen av hans tröja utan några större problem och utan att röra honom. Resten i rummet kollade på medan jag trött ställde mig åt sidan då mitt arbete var färdigt. Den ena stirrade mer än den andra och det var så tydligt att alla undrade samma sak; Vad hände precis?

Jag kunde inte förmå mig själv att säga något då de skulle göra saken hundra gånger värre. Nervöst gav jag alla ett halvhjärtat leende i ett tecken som jag hoppades på att jag skulle förmedla att allt är okej.

Lättnaden föll över mig då dörren öppnades på nytt och det var dags för alla att ta sig ut till den stora scenen för att gå igenom akt ett. Tröttheten föll över mig då jag gick längst bak i ledet och trots det kunde jag fortfarande känna ögonen bränna i mig. Jag klarade inte av att kolla upp för att möta någons blick alls, inte ens de som faktiskt var snälla klarade jag av att kolla på.

Under tystnad försjönk jag ner i mina tankar medan jag satte mig ner bredvid Louise framför scenen och väntade på att det skulle börja. Hela min kropp kändes varm och klumpig medan jag satt där och granskade folk göra sig redo för genrepet innan det är dags för att starta turnén nästa vecka.

Jag såg på medan ljusen och ljudet sattes igång och introt på de stora skärmarna startade med olika inspelade videos på killarna. Medan killarna kom på scenen började alla göra noteringar i sina anteckningsblock vad de skulle fin putsa på tills nästa vecka. Under tystnad granskade jag showen och lyssnade på låtarna som jag inte hört tidigare förutom en som jag hört på radion en gång under tiden jag tränat. Jag ignorerade de irriterade blickarna jag fick från två av killarna och ett antal frågande.

"Do I want to know?" hörde jag in till örat och jag kollade upp för att se Louise blick som granskade mig noga. Jag lutade mig fram och svarade så enkelt jag bara kunde för att slippa förklara.

"No."

Tanken om att avbryta detta uppdraget satt fortfarande kvar i bakhuvudet men jag försökte putta bort tanken och stänga igen den dörren ordentligt. Detta måste bara vara ett farthinder på vägen.

Snart var första akten över och ett klädbyte skulle ske på ungefär sextio sekunder utan några större problem. Redan innan hade Louise och flera utav stylisterna tagit sig bak i det lilla utrymmet. Jag höll mig i bakgrunden denna gången för att inte vara i vägen, jag kände mig så dum som inte förutsett att killarna skulle aldrig släppa denna håll haken på mig nu när de väl fick chansen. Det var så tydligt att de inte gillade mig från första början och den avsmaken de hade i sin ton när de pratade fick mig bara att förstärka mina tankar. Blickarna jag fick gjorde inte saken bättre och det fick mig att undra; är det såhär det känns att vara mobbad i skolan?

Jag verkade få en bekräftelse på det då killarna tog sig tillbaka på scenen men inte förrän någon av dem slog i sin axel i min rygg. En tung suck föll från mina läppar medan jag trött tog mig för pannan, vad är det med mig? Jag brukade lägga märke till om någon var bakom mig.

Min panna var varm och fuktig, precis som om jag var febrig. Men det var omöjligt, jag har sällan feber, minst vart annat år brukar jag råka ut för en liten förkylning eller liknande men detta var annorlunda. Min kropp kvar desorienterad och klumpig, jag hade inte råd med det här...

"You should go home, honey." sade Louise tveksamt och puttade bort min hand från min panna för att ersätta sin egna. "You're almost boiling up!" utbrast hon och började putta mig mot en exit dörr längre bort från scenen.

"I'll have to keep an eye on them. It's my job." påpekade jag och försökte trycka tillbaka tröttheten som gick igenom min kropp. Jag hatade att känna mig underlägsen, svag. Louise stannade upp och sprang framför scenen och hämtade upp något från våra platser där vi precis suttit och kollat på showen.

"I'm fine, really!" försökte jag igen då Louise kom tillbaka med min jacka, den blonda tjejen rättade till sin Iron Maiden t-shirt innan hon fortsatte trycka mig ut genom dörren. Vi möttes av ett bländande ljus och jag var tvungen att kisa en aning för att vänja mina ögon efter att ha varit inne i mörkret för länge. Vi kom ut i ett trapphus, hårdhänt tryckte hon mig i min egna jacka och tryckte hon mig igenom nästa exit dörr som ledde mig ut till baksidan av arenan. Hon började putta mig igenom trailer raderna med bussar och långtradare.

"Me and Paul are always keeping an extra eye, don't you worry about anything else but yourself..." sade Louise självsäkert och jag var tvungen att snegla över på henne för att se vad hon egentligen tänkte men hon såg lika säker ut som hon lät.

"But..." började jag protestera, försöka påpeka att hon var inte utbildad till att trycka ner någon hundraåttio kilos man armerad till tänderna.

"No buts... Why are you always so tense?" det var mer en retorisk fråga men jag stannade upp och kollade på henne med den mest vuxna blicken jag bara kunde.

"I was born tense." informerade jag henne och ryckte på axlarna. Hon himlade trött med ögonen innan vi fortsatte igenom grindarna som ledde ut till en parkering där jag inte för så länge sedan hade parkerat mitt svarta fordon.

"Don't worry, you'll just have to relax, I'll keep you updated if anything happen." hon stannade upp då vi nått min bil och jag kollade osäkert på henne. Jag var fullt medveten om att jag bröt regler bara genom att inte vara i samma rum som klienterna, jag visste om att jag skulle sätta deras välmående före mitt egna. Det är väl understruket i vår regelbok, men detta var annorlunda. På något sätt kändes detta annorlunda. Jag tog mig frustrerat för pannan och kände att små svettdroppar börjar pärla sig i min panna och jag kunde inte slå mig själv tillräckligt mentalt hårt för att erkänna att jag inte skulle suttit ute halva morgonen i den råa kylan som funnits där innan solen gått upp, jag skulle inte heller ignorerat faktumet att jag sovit och ätit minimalt den senaste veckan. Jag skulle vara glad om inte mitt immunförsvar redan packat en väska och dragit sig långt här ifrån för länge sedan.

Jag ryckte chockat till då jag kände ett par armar dras runt om mig och jag stelna till. Louise gav mig en hård kram innan hon drog sig tillbaka.

"You'll have to stop..." började jag protestera då jag tänkte be tjejen att sluta ge mig kramar helt oannonserat. Men snart fick jag en moderlig blick på mig och jag pressade ihop mina läppar till ett smalt sträck. Det var så tydligt att hon var en mamma till lilla Lux, hennes blick sade mig att jag inte skulle käfta emot. "Thanks." sade jag till slut och log.

Jag hade aldrig varit ledig... Någonsin... Trots att jag insett att jag hade feber då jag kom hem så fanns det inte en chans att jag kunde sitta stilla. Så fort den febernedsättande tablett kickade in började otåligt gå fram och tillbaka. Det var fortfarande förmiddag och jag skulle bli tvungen att hitta på något innan jag blev galen.

Jag satte igång teven för att se satellit bilder på killarna men de fanns på samma plats som när jag lämnade dem, och skulle antagligen vara det för resten utav dagen. Snabbt var jag inne i mitt rum och bytte om till ett par grå mjukisbyxor och ett svart linne, innan jag öppnade skåpen som var gömda med vapen, ett bakom spegeln, en under en lös träbit i golvet och en pistol som var fast under mitt skivbord. Jag gick igenom alla rummen och tog fram alla vapen som vi gömt runt om i lägenheten. Slutligen tog jag mig in i köket och öppnade en utav de vita lådorna i köksön och tryckte till den övre kanten som enkelt avslöjade en gömd låda med fyra pistoler i. Jag tog mig fram till ugnen och drog värmen upp till hundraåttio, sedan hundratjugofem och slutligen femtio innan den sänkte ner det sista kassaskåpet som fanns i denna lägenheten. Jag drog ut de silvriga lådorna och kollade så att alla knivar var kvar innan jag tog de sista pistolerna, stängde ugnen och stängde av den innan jag lät de sista vapnena göra resten sällskap på soffbordet.

Försiktigt tog jag av mig mammas berlock armband och tog mig fram till en utav bokhyllorna som var fyllda med falska fotoalbum. Men det fanns ett som jag visste om var äkta och tog försiktigt fram den bruna boken innan jag lade den på köksbordet. Jag lät mina händer bläddra förbi några sidor innan jag stannade upp och såg den lilla inbuktningen i boken som matchade armbandets. Försiktigt lade jag tillbaka den där jag hittat den i morse och slöt boken igen innan jag satte mig ner i soffan och började ta isär mina vapen varsamt medan jag rengjorde varje del.

Någonstans mellan den tredje pistolen och den fyrtionde gången jag kollade på teven blev det svart. Medicinen jag tagit tidigare gjorde verkligen sitt jobb och drog ner mig i ett stort mörkt djup som drog mig till en korridor.

Jag hade varit här tidigare, flera gånger. Det var träningslägret för alla agenter på UKUA. Jag hade golvat fler där än någon annan stans. Men trots detta fick det mig att få gåshud, en obehaglig känsla kröp över min ryggrad och skräckslaget vände jag mig om för att se om någon var där. Oroligt tog jag tag i första dörrhandtaget och öppnade upp till ett mörkt rum.

"Hello?"

Ingen svarade och snabbt stängde jag dörren igen. Jag kände över min midja, mina ben och fötter om jag hade några vapen på mig men jag skulle bli tvungen att slåss med händerna om det skulle komma till något fysiskt. Känslan av att vara utan vapen var oroväckande, inte ens någon kniv fans i närheten och skräcken över att inte ha övertaget gjorde mig illamående.

Tre dörrar längre fram gled dörren på högersida upp och genast stelnade jag till. Luften i mina lungor stannade upp och väntade spänt på vem som skulle komma ut. Snart slappnade jag av då jag fick se det blonda håret jag kände igen. Louise.

"Lou, what are you doing here?" väste jag och snabbt tog jag mig fram till henne. Hennes hud färg passade nästan hennes vit-blonda hårton, något som tydde på att något stod inte rätt till. Hennes ljusa ögon var nu mörka och alldeles förstora för att passa hennes ansikte.

"Run while you still can." var det enda hon sade medan hon som hypnotiserad sträckte sig efter något hon gömt bakom ryggen. Ett pistolskott kunde höras och kulan kom farandes genom luften och av ren reflex duckade jag så snabbt jag bara kunde och kom precis undan skottet. Chockat fick jag tag i Louise handled och stirrade oroligt på henne. Hennes käkar var spända av frustration och hennes nästan svarta ögon var ursinniga då hon försökte hoppa på mig. Men i rent försvar tryckte jag upp henne mot väggen.

"What's going on with you?" frågade jag förvirrat. Men istället för att få något svar släpptes ett ekande elakt skratt från henne. Det var som att hela hennes kropp löstes upp i tomma intet och snart var hon inte längre kvar. Pistolen föll till marken med en duns och jag kollade förundrat på väggen framför mig där Louise hade stått för några sekunder sedan. Jag tog upp pistolen och kollade laddningen hur många kulor det fanns kvar innan jag lät min blick vandra ner för korridoren. En ny dörr öppnades snett framför mig och jag kunde höra fotsteg från två olika personer. Snabbt höjde jag pistolen och väntade på nästa kamp.

"Marnie?" genast sänkte jag vapnet då jag hörde den kvinnliga rösten. Snart kunde jag se en kvinna med långt brunt hår, tillbaka draget i en klämma som hon alltid brukade ha. Hennes gröna ögon var oroliga då hon fick syn på mig.

"Mother?" sade jag med en skakig röst. Hennes hållning var inte vad den brukade vara, vilket berodde på armen som höll henne tillbaka. En pistol var riktad mot hennes huvud och jag följde armarna ut till den som hotade min mamma. Chockat kollade jag rakt in i ett par blå ögon som jag börjat fästa mig vid. Skräckslaget kollade jag mellan mamma och Niall som höll pistolen mot hennes huvud. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, skulle jag bli tvungen att skjuta honom?

"Don't." min röst lät ynklig, nästan pipig där jag stod och vågade inte höja vapnet i min högra hand ännu en gång utav ren rädsla att han skulle fyra av. Trots utseendet, hans blonda vackra hår, hans fina ögon och den utstrålningen han hade, var det långt ifrån Niall som fanns i den kroppen. En mörkare själ gömde sig bakom det pojkaktiga utseendet.

"Drop the weapon." morrade han lågt. Jag stod som fast frusen, jag hade aldrig sett min mamma på riktigt, inte så här nära inpå. Mina ögon ville ta in varenda liten detalj som fanns på hennes oroade ansikte.

"Drop it, or I'll shoot." hotade Niall med samma låga ton som tidigare. Men jag kunde förmå min kropp att lyda, jag var som fast limmad på golvet och kunde inte röra mig hur mycket jag än önskade att jag kunde. "I'll count to three..."

Jag kunde känna adrenalinet rusa i min kropp och trotts att jag inte ville något annat än att släppa pistolen i min hand så klarade jag inte av det...

"One..." började han räkna ner och kollade utmanande på mig. Jag kände igen den där blicken, jag brukade ge den till motståndaren då jag visste att jag hade vunnit. Orörligt kände jag den första tåren falla ner för min kind, ett ynkligt läte kom från min mun och jag hoppades att han skulle ge mig nåd.

"Shoot me, not her..." stammade jag fram genom mina tårar. Jag mötte min mammas rödgråtna ögon. "Please." hulkade jag fram i ett hopp om att han skulle ha överseende. Det var så tydligt att han ville endast ha mig, jag förstod inte meningen med att låta det gå ut över den jag älskade mest utav allt i hela världen. Någon som inte längre fanns i mitt liv.

"Two..." fortsatte Niall med sin irländska dialekt och jag kände att jag andades tungt då jag såg honom ta bort säkringen från toppen av vapnet.

"P-Please." viskade jag fram och slöt mina ögon då jag insåg att det fanns inte längre en chans att ändra hans val. Det tystnade och jag öppnade ögonen igen, de stod fortfarande kvar i dörröppningen och ett elakt leende prydde hans vackra läppar, han såg förväntansfull ut. Som om han längtade efter att se lite hjärna utsmetad på väggarna i denna dovt upplysta korridoren.

"Three..." han fyrade av...

Av rent skrik vaknade jag upp med en pistol i min hand, jag satte mig käpprätt upp och den siktade mot köket. Jag var inte längre kvar i korridoren tillsammans med den djävulska Niall och mamma. Jag var tillbaka i min lägenhet, fullt med vapen på soffbordet och satellit bilder på min teve. Min puls slog hårt och jag var andfådd då jag snart insåg att jag var utom fara och sänkte vapnet som av någon anledning hamnat i min hand under tiden jag sov.

Jag kände mig kallsvettig och antog att tabletten jag tagit tidigare under dagen håller på att gå ur min kropp. Jag lät pistolen

Jag ryckte till av dörrklockan och jag satte ner fötterna på golvet. Eftermiddagssolen var på väg ner och sänkte ett orange-gult ljus över lägenheten. Sakta reste jag mig stelt upp medan dörrklockan ringde igen. Jag sträckte ut mina muskler en aning innan jag började röra mig mot dörren medan jag samtidigt tände ett antal lampor.

"I'm coming." muttrade jag med en hes röst då jag började låsa upp dörren. Jag försökte vakna till lite extra med att spärra upp ögonen en aning innan jag öppnade dörren. Hela min kropp stelnade till då jag var tvungen att kolla upp en aning för att möta personens blick. Han höll en gul burk i famnen och såg ytterst osäker ut medan jag granskade min motståndare. Hans hår var spretigt och nästan till plattat, ett slappt leende gick över hans läppar. Men min kropp gav ingen respons och jag stod som fast frusen åter igen. Var detta en uppföljare till min mardröm?

"Niall?" var allt jag kunde förmå mig själv att säga.

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

"You think she's asleep?" hörde jag en bekant manlig röst långt borta, kanske inte lika långt borta som jag trodde, men tillräckligt långt borta för att jag skulle ignorera det och försöka sjunka ner i en dvala igen.

"Definitley, she's been here since last night." hörde jag en annan bekant manlig röst och jag visste direkt att de pratade om mig. Deras mörka manliga röster stod och viskade några meter ifrån mig och jag hade på känn att de som vanligt skulle retas med mig.

Men jag lät bli att kolla efter, det skulle bara uppmuntra dem. Det fick dock motsatt effekt och snart kände jag något komma rakt emot mig. Så snabbt jag bara kunde höjde jag handen och fångade upp en blyertspenna som var menat att hamna i min panna. Jag öppnade roat ena ögat för att se Kyle och Cades chockade ansikten över min snabba reflex.

De satt på andra sidan den lilla gången mellan våra skrivbord och jag kunde inte låta bli att flina när jag granskade dem båda. Kyle stod hukad bakom Cades skrivbord medan Cade satt i sin stol och granskade mig med stora bruna ögon.

"How did you...?" började Cade förvånat. Han hade kort brunt hår som var väldigt spretigt, han var klädd i sin kostym och jag visste direkt att han var på väg ut på ett eget uppdrag. Han var inte här tidigare så han måste precis tagit sig hit för att hämta upp något snabbt. För en sekund var jag glad över att jobba ensam, för att jobba med Piff och Puff framför mig skulle vara rena mardrömmen.

"It's called a batnap for a reason." sade jag och log mot dem båda innan jag kasta den tillräckligt hårt och pricksäkert så att den borrades in i korktavlan bakom dem. Jag hade träffat precis mitt emellan deras huvuden och de båda såg nu skräckslagna ut av hur nära den hamnat de båda.

"See, totally refreshed." sade jag och sträckte på mig. Jag lät mina muskler vakna till liv innan jag kollade ner på datorerna framför mig som visade att killarna var på ett hotell i centrum utav London, jag hade redan under gårdagen kollat igenom deras schema idag och det var endast intervjuer hela dagen, något som jag inte direkt oroade mig över efter att ha pratat med Paul. Jag var tvungen att lita på att någon höll koll då jag inte kunde. Det var jobbigt att vara helt ensam på fem helt olika personer som sällan var på samma ställe samtidigt. Bristen på sömn har redan börjat tära på mig och det var bara en tidsfråga innan jag skulle bryta ihop i ett ren raseri utbrott på grund utav bristande sömn och mat. Maten var också ett problem, jag hade numera sällan tiden till att göra en näringsrik middag till mig själv. De senaste fem dagarna har bestått utav snabbmat som allra bäst och ett äpple som minst.

"Why have you been here all night?" frågade Cade till slut och jag kollade på medan han försökte få ihop pusselbitarna själv under tiden han började knappa på sin dator.

"I caught one meatball last night rolling around in an alley down town following my client." suckade jag och gnuggade mig i ögonen långt ifrån nöjd med mina få timmars sömn i natt då jag undersökt min brottslings bakgrund i varenda datasystem i England, till och med hela Stor Britannien. Som mest hade jag fått ihop ett antal stölder som han har suttit inne för.

"Have you interrogated him yet?" frågade Kyle nyfiket och jag skakade bara på huvudet. Jag hade låst in honom i förhörsrummet när jag kom tillbaka till kontoret då jag inte klarade av hans stank. Jag hade bett en utav de nyare agenterna att sätta in tvål och vatten till honom då jag inte stod ut med stanken.

"He's not just a meatball, he smells like one too." sade jag och lutade mitt huvud i min hand efter att jag stöttat upp mig på min armbåge mot skrivbordet.

"I don't believe you." sade Kyle roat och jag kollade trött på honom. Jag var inte pigg nog för att diskutera de olika skadliga odörerna mina lungor fått stå ut med under de senaste tjugofyra timmarna.

"Be my guest." sade jag och lutade mig bakåt i min kontorsstol. Jag blev förvånad då han faktiskt ställde sig upp och väntade på att jag skulle leda honom till rätt förhörsrum. Snart ställde jag mig upp, tog köttbullens fil, som egentligen hette Bob Jarrell, och ledde honom in i ett rum som luktade sopor. Jag var beredd på det men inte Kyle som slängde sig mot dörren igen utav ren skräck.

"When was the last time you showered, buddy!?" utbrast han då han desperat försökte klösa sig till dörren men jag stod i vägen, jag vägrade plågas här inne ensam. Samtidigt var det rätt roande att se en sådan prydd man som Kyle få tårar i ögonen och var redo att be på sina bara knän för att få komma ut och andas ren luft igen.

"Help me." mimade jag mot Kyle som stirrade irriterat på mig medan han kämpade med att hålla andan. Vi stirrade på varandra ett bra tag tills han gav upp och mimade ett "Fine!" innan han släppte andan och drog åt sig mappen med hans information innan han satte sig ner. Jag lutade mig mot väggen och slappnade av utav min vinst medan jag kollade på då Kyle gjorde sig redo för sitt förhör.

"Let me ask again, when's the last time you had a shower?" hans djupa ironi fick mig att skaka trött på huvudet men jag kunde inte låta bli att le.

"I don't think that's a question you want me to answer." påpekade den feta mannen som man nu kunde se ansiktet på. Hans röda skägg matchade hans hår, de runda kinderna och de mörkbruna ögonen gjorde att han såg ut att vara väldigt vänlig för att vara en mördare. Allt för snäll för att ens skada en myra eller en skalbagge. Hans klädsel innehöll en brun sliten läderjacka, ett par slitna, alldeles förstora jeans och en tjocktröja under jackan som var väldigt urtvättad.

"Why were you attacking my client?" snäste jag nu irriterat, han nöjda leende gjorde att det stack till i ögonen och det var inte bara på grund utav lukten utav sopor. Men han svarade inte och jag suckade tungt ut utan att tänka mig för, för nu var jag tvungen att andas in onödigt mycket luft för att det skulle vara hälsosamt.

"A hint." sade Kyle och lutade sig en tillbaka en aning i metall stolen. "It's not me you should be afraid of, it's her." han nickade mot mig och sneglade roat mot mig.

"I wasn't attacking them... Not really anyway." erkände Bob till slut och ryckte på axlarna. "I thought he had a nice watch and necklace. And when the little lady turned up with some jewelry... I just would be able to buy some food with that for a long time to come." Jag hade inte väntat mig det svaret och jag stelnade till, detta var inte en historia som passade en yrkesmördare. Han skulle tjänat sina pengar på annat sätt, som att faktiskt döda någon.

"What about the knife you tried to use on me?" frågade jag avvaktande och kollade armen som jag kastat kniven i. UKUAs egna sjuksstuga hade fått plåstra om honom på grund utav mina knivar, vilket de inte gillade. De tyckte att det var väldigt o-tjejigt utav mig att kasta något så barbariskt.

"You attacked me. I have some debt and I thought you were someone they hired to get me to pay up."

”What do I look like!? A pimp!?” utbrast jag frustrerat och höjde på ögonbrynen då de båda synade min uppifrån och ner. Irriterat spände jag ögonen i Kyle och nickade tveksamt till med huvudet. ”Oh, shut up.” fräste jag argt till innan jag himlade men ögonen då jag började inse att jag dragit in en uteliggare med spelproblem. Han hade ingenting med detta att göra. Trött utav stanken som stack i ögonen tog jag mig mot dörren och kollade över axeln på Kyle som höll på att spricka utav skratt.

"Get him out of here." beordrade jag och genast försvann hans nöjda leende innan jag försvann ut genom dörren och fortsatte nerför de vita korridorerna. Jag fångade upp min svarta jacka och mina knivar på vägen förbi Cade som kollade förvirrat upp från sin dator då jag sprang igenom korridorerna.

Jag tog mig ut till bilen och körde mer eller mindre som en galning hela vägen in till hotellet där jag visste att killarna höll till under dagen. Trafiken var tjock och nästan helt okontrollerbar då jag irriterat satt i en bilkö efter en annan och det började regna.

Jag hade fångat fel man, och det betydde att jag fortfarande var tvungen att hitta någon och det fort som kunde ge mig tillräckligt med information för att stänga ner detta fallet en gång för alla. Skräcken fanns i bakhuvudet att det fanns något jag missat, vilket jag sällan hade för jag missade aldrig något. Inte något speciellt viktigt i alla fall som detta var. Jag hade det på känn att jag hade missat en stor detalj efter att ha råkat amerikansk-fotbolls-tacklat en hemlös.

Människor kan göra misstag, men jag kan aldrig få göra ett liknande när det gäller att hålla en eller flera klienter samtidigt utom farozonen.

Snart kom jag fram till det fem stjärniga hotellet och till min lättnad hade ingenting allvarligt hänt under min tid i bilen.

Jag tog mig in i den stora fina lobbyn och började förhandla mig in i kontrollrummet, något som var lättare sagt än gjort. Först när jag visade min bricka fick jag gå in i ett mörkt rum nere i källaren där det satt en vakt och granskade de olika skärmarna som visade oss aulan där en pågående intervju pågick. Jag såg Paul stå bakom kamerorna i djup skym undan och genast drog jag upp min mobil för att skapa ett nytt meddelande.

To: Paul

"I'm watching the cameras from the securityroom, be on your guard. Something is about to go down.

/ M"

Kort och koncist. Det hade gått alldeles för lugnt för att vara ett prio ett fall, det var bara frågan om när det skulle hända. Utanför eller i hotellet?

Jag bad säkerhetsvakten trycka upp alla kamerabilder som fanns i rummet. Till min förskräckelse så fanns det endast två fungerande kameror och jag fnös till utav ren irritation. Detta skulle vara ett femstjärnigt hotell och så har de inte ett fullt fungerande säkerhetssystem. Jag sköt min irritation åt sidan och tryckte tillbaka min hunger och trötthet medan jag granskade ena skärmen då Paul drog upp sin mobil ur sin jeans ficka och granskade telefonen ett tag innan han sneglade upp på en utav de fungerade kamerorna. Mina ögon mötte hans allvarliga och han nickade till en gång nästan osynligt innan han lugnt lade ner telefonen igen och granskade killarna. Jag litade fullt ut på mannen som skulle kunna offra sitt egna liv för de fem ovetande killarna som satt kvar i sofforna och snackade glatt med den nuvarande reportern.

Istället bad jag säkerhetsvakten att ta upp kamerorna utanför rummet och nere i lobbyn i ett hopp om att de skulle vara så dumma att ta sig in på framsidan där alla kunde se men ingen skulle lägga märke till någon suspekt med mörk klädsel eller liknande.

Det kom in familjer som hade det bra ställt som tog sig in genom snurrdörrarna och var redo att fira helg i en helt ny stad som förvirrade turister. Familj efter familj tog sig in och ett antal fina par som såg ut att vilja klä av varandra redan innan de skulle få sina rum. Vissa par var till och med osäkert om de verkligen var ett gift par eller om det endast var mannen på den klassiska "affärsresan".

En lampa nere på kontrollbordet började blinka vitt ljus och drog till sig vår uppmärksamhet.

"The backdoor on the north end have been opened without an accesscard." informerade säkerhetsvakten och av ren frustration stormade jag rakt ut från rummet och började springa, jag hade inte lugn att stå och vänta på en hiss upp till första plan igen där jag tidigare sprungit in och beordrat mig tillgång till deras säkerhetsrum. Detta uppdraget skulle få ett slut och det nu.

Jag sprang ut i en ny flygel som innehöll en restaurang som såg väldigt exklusiv ut med sina fina linnedukar och ljus på borden trots att det fortfarande var ljust ute, så ljust som det kunde bli med regn och mulet ute, vilket var en mindre solförmörkelse.

Det satt ett antal par vid några bord men jag gav inte allt för mycket uppmärksamhet på detaljerna innan jag fortsatte springa ut genom en nödutgång till ett trapphus. Jag tog mig ner en trappa för att hitta ingången som börjat lysa och det var tydligt att skada var skedd på metall dörren. När jag öppnade dörren vräkte fortfarande regnet ner och jag stängde den igen för att kolla ner på golvet. Det grova grova underlaget var ljust något som hjälpte till i mitt sökande, det fanns inga blöta skoavtryck... Febrilt letade jag efter tecken på att någon över huvudtaget tagit sig in i trapphuset men inga blöta skoavtryck indikerade på detta. Mina ögon skannade väggarna i ett hopp om någon ledtråd skulle finnas men ju längre jag stod och granskade dörren började jag inse den mörka sanningen.

Något från mitt minne försökte fånga min uppmärksamhet och jag slöt ögonen hårt för att underlätta. Snart dök en hastig bild upp utav en man som suttit i restaurangen, han hade varit den enda som suttit ensam och var den enda som inte såg förvånad ut då jag kom springande igenom restaurangen som en galning, han hade varit skallig och klädd i mörk kostym som passade hans små ondskefulla ögon...

Detta var en undanmanöver så att jag skulle tappa fokus på killarna och jag hade gått rakt i fällan. Jag kände att ilskan inom mig gjorde att adrenalinet i blodet ökade och pulsen blev allt starkare då jag smällde igen nödutgången extra hårt innan jag började springa allt vad jag kunde tillbaka. Denna gången tvekade jag inte då jag drog upp dörren där intervjuerna pågick, eller pågått. Killarna var inte längre kvar i rummet och febrilt försökte jag leta efter en människa jag kände igen men blev snart stoppad utav en kvinna med headset. Hon var ett huvud kortare än mig och såg ytterst uppnosig ut med sina glasögon på nästippen.

"Can I help you?" frågade hon irriterat och jag granskade hennes lilla ansikte väldigt noga. Hon kollade över kanten på hennes avlånga glasögon och såg ytterst pryd ut, nästan bestört över att jag rusat in här som om det gällde livet. Vilket det gjorde! Jag rynkade ogillande på näsan över att se hur tillgjord hon såg ut att vara.

"Where's the boys?" frågade jag istället för att besvara hennes irriterande fråga och hon höjde hennes plockade tunna ögonbryn.

"And who are you may I ask? I can't give away any information to some unknown lady." fnös hon till och det var fullt tillräckligt för mig för att trycka upp henne argt mot väggen.

"This lady don't ask twice." fräste jag argt och kände att värmen utav ilskan gjorde det olidligt varmt här inne. Hon såg nu inte så överlägsen ut längre och jag kunde inte låta bli att le lite då jag såg en släng utav rädsla komma över hennes ansikte.

Men hon fick aldrig chansen att svara på min fråga, förrän någon tog tag i min axel och jag kollade bakom mig för att möta Paul.

"Let her go, Marnie." sade han lugnt och jag stannade upp ett tag innan jag släppte kvinnan framför mig, men jag vägrade be om ursäkt. Hon klickade snart iväg på sina låga tantskor och lämnade oss i fred.

"What's going on?" frågade Paul lågmält och försökte låtsas som allt var som det skulle igen, allt för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet.

"Where's the boys?" frågade jag oroligt och Paul drog förvirrat ihop ögonbrynen.

"Liam, Zayn och Niall are taking a break in the other room. Pretty glad they are." det sista var mer en varning till mig och jag nickade i ett hopp om att han skulle fortsätta och berätta vart de andra två befann sig. "Louis and Harry was going to take one of the cars to pick up some food." det var allt jag behövde höra.

"Get them out of here and I take care of the rest." sade jag hastigt innan jag vände om för att jaga rätt på de två andra. "Take them someplace safe!" ropade jag över axeln innan dörren stängde igen bakom mig och jag sprang åter igen.

Denna gången var det ut i en ny trappuppgång och började ta mig ner till garaget som var under den stora byggnaden.

Jag började söka av första våningen men kunde inte se någon utav killarna och kände inte igen någon bil alls. Mina ben började bli trötta utav alla trappor men tvingade mig själv till att fortsätta springa ner till andra våningen utav garaget, här hade jag fått ställa min bil då det var så få platser kvar. Jag gick förbi min egna bil innan jag fortsatte söka igenom garaget och kollade mellan bilarna efter hand.

Snart plingade hissen till och utav ren lättnad kunde jag höra röster längst bort i garaget och snart kom Louis och Harry ut genom hissen och genast började jag gå rakt mot dem utan att tänka. De oberörda killande snackade och skrattade helt ovetandes att två långa gestalter tog sig ut genom en låg Audi bakom dem och genast slog jag av min oro och ilska.

Killarna som var allt för ovetande såg förvånade ut då de började inse vem som började gå mot dem, de hade inte lagt märke till de långa männen bakom dem då de ropade mitt namn.

"What are you doing here?" frågade Louis då vi möttes på mitten, jag stannade snabbt upp och håvade upp mina bilnycklar.

"A black SUV, parked on the right hand side. Get in and lock the doors, don't get out before I say so." beordrade jag med en uttryckslös röst utan att släppa männen bakom med blicken.

"What? Why?" frågade Harry förvirrat och skrattade nervöst till.

"Do as I say." väste jag innan tryckte nycklarna i Harrys hand medan jag puttade mig förbi dem och ställde mig beskyddande framför männen som kommit alldeles för nära nu för att vara hälsosamt. De båda var skalliga och klädda i kostymer, deras små mörka onda ögon granskade mig som om jag vore den dummaste människan i hela världen. Det var en utav dem jag sett tidigare i restaurangen, jag var dock osäker på vem utav dem.

Jag var minst ett huvud kortare än båda killarna bakom mig som fortfarande var osäkra på vad de borde göra. Det förvånade mig inte att de inte lyssnat på mig, vad hade jag förväntat mig?

Snart drog den ena mannen fram en pistol ur hölstret som var gömt bakom hans kavaj och siktade mellan mina ögon. Det var endast några meter som skiljde oss åt nu och kulan skulle inte behöva resa långt innan kollision.

"Move." sade han med mörk röst och log elakt men jag stod lugnt kvar och granskade dem båda, i ett hopp om att hitta någon skillnad på dem så jag kunde skilja dem åt. Men det var totalt omöjligt.

"Woah." hörde jag lågt bakom mig och antog att det var Louis. "Dude, chill." japp, det var Louis. Försiktigt kände jag en stor hand greppa tag om min arm för att dra mig bakåt mot dem men jag drog mig bara undan.

"Go. Now." beordrade jag killarna igen lite hårdare denna gången och jag kände att de båda nu började backa en aning. Jag var inte längre arg utan rasande, det fanns aldrig en chans för dem som försökte hota mig. Adrenalinet gav mig en extra kick och med mitt nyfunna svängrum högg jag tag i handen som höll vapnet och vred runt den tillräckligt hårt så att greppet om vapnet lossnade och pistolen föll till marken. Min andra hand formades till en knytnäve och slog honom hårt i magen så att han hukade sig över innan jag sparkade till honom i sidan så att han trillade rakt in i sin kompis som inte hunnit reagera än. De stötte i en bil som svajade till men som tur var började inte larmet.

Så fort de återfått sin balans mumlade de något till varandra som jag inte kunde höra och snabbt duckade jag undan för ett slag som skulle träffat mig i ansiktet. Jag satte mig själv i rörelse för att undvika slagen och var i full gång med att försvara mig själv då jag sneglade över på killarna som storögt kollade på fortfarande medan den andra mannen började ta stora kliv mot dem.

"Run." ropade jag mot dem och jag fick ett slag mot revbenen som jag inte såg och föll bakåt ner på den hårda marken. Mannen kom över mig och jag satte mina händer mot marken vid huvudet innan jag tog satts och slog ut med fötterna i bröstet på honom och tog mig enkelt upp samtidigt som skjuten ur en katapult.

Jag duckade undan ett nytt slag innan jag fyrade av ett par hårda slag mot mannen som snart stötte i en ny bil bakom honom. Hans händer fumlade i luften efter att få tag i mig men så snart jag fick in ett tillräckligt bra slag så att han tillfälligt domnade av snurrade jag runt, drog fram en kniv ur min sko och kastade den rakt i ryggen på mannen som nu kommit allt för nära killarna. Han föll ihop framför dem och med stora ögon granskade de kniven innan den stirrade skräckslaget mot mig.

Ett par starka armar drogs runt min midja och jag slog bak huvudet och skallade mannen bakom mig så att greppet lossades och jag kom ifrån honom. Jag sparkade högt och träffade honom på hakan, men han greppade utan problem tag i min fot och jag skulle vara tvungen att vara påhittig om jag skulle ta mig ur denna situationen levande. Genast tog jag satts med den enda foten jag hade kvar på marken och svängde runt hela min kropp 360° så att han blev tvungen att släppa min fot om han inte ville dra sina händer ur led. Jag landande som ett kattdjur ner på marken igen och slog snabbt undan hans fötter från marken innan han fick chansen att reagera. Han föll handlöst till marken med en tung duns. Luften försvann från hans lungor och han blev liggande och fick aldrig chansen att återhämta sig innan jag drog fram min andra kniv och tryckte en knäskål ner i bröstet på honom medan jag granskade honom noggrant ovanifrån. Han skulle inte komma någonstans även om han försökte och nu var all min uppmärksamhet på honom, ingenting annat betydde något.

"Who sent you?" frågade jag med låg röst och ignorerade den ilande smärtan i mina revben då jag lutade mig ner ytterligare. Mannens mörka ögon kisade upp mot mig som om han njöt utav detta. "Who sent you!?" skrek jag rakt i hans ansikte men hans breda flin blev allt bredare då jag sänkte min kniv mot hans hals.

"You're not capable of doing it." mumlade han med en tjock röst, han var fortfarande andfådd.

"That just proves how little you know about who you are up against." snäste jag en aningen roat över att de inte hade en aning vem som höll i kniven. "Try me, I dare you." min blick vacklade aldrig från hans utan var helt fast spända på mannen under mig. "Who. Sent. You?" frågade jag en sista gång och förtydligade varje ord lite extra så att hans lilla obetydliga hjärna skulle förstå.

"Kill me, I won't tell on the pact I've committed ." jag granskade hans ansikte efter tecken på att han skulle bryta men det fanns inga tecken förutom ren lust efter mitt blod. Jag skulle inte få något ur honom hur mycket jag än frågade så jag reste mig upp. Tog bort mitt knä från hans bröstkorg och gav honom ett sista leende innan jag vände mig om för att möta skräckslagna blickar från både Louis och Harry. Jag skakade bara trött på huvudet utav att se hur lite de verkade lyssna på mig, någon som skulle behövas ändra på nu när de visste.

Mannen bakom mig hade rest sig upp på knä och jag kunde höra hur kan kämpade med att få tillbaka luften som fortfarande fattades i hans lungor. Långsamt började jag gå mot killarna medan jag lekte med kniven, jag var inte riktigt färdig än.

"Look away." beordrade jag mimandes en sista gång mot dem och det var tydligt att denna gången lydde de.

"Bitch!" ropade mannen efter mig och jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag vände mig om i all hast, tog sats och kastade min sista kniv så hårt jag bara kunde. Jag kunde se den flyga i slowmotion och borrade sig in mellan ögonen på honom. Man såg att jag träffat rätt då hans elaka leende försvann snabbt medan jag såg att hans ögon fortfarande låg på mig. Mitt ansikte skulle vara det sista han såg och min ilska rann ur mig så fort jag såg honom falla ihop på marken utan något livstecken.

Jag funderade ett tag på om jag skulle hämta upp mina knivar men skakade snabbt bort tanken då jag hörde något bakom mig.

"Oh my god." hörde jag lågt och jag vände mig om för att se Louis och Harry i ren chock. Det var först då jag insåg att de var fint klädda, Harry i en mönstrad skjorta tillsammans med ett par svarta tighta jeans och håret bakdraget i en bandana. Louis hade en tjock stickad ljus tröja tillsammans med ett par marinblå jeans, hans hår låg tillbaka draget på huvudet. Man såg på dem att de var i djup chock och nästan rädda... Inte för männen utan för mig. Jag tog ett djupt andetag och log så vänligt jag bara kunde i denna stunden.

"We need to get you guys out of here now." sade jag lugnt och sträckte mig efter mina bilnycklar som fortfarande var i Harrys hand. Jag fick dra loss dem då han inte riktigt gjorde någon respons och jag lade mina händer på deras korsryggar och puttade dem mot min svarta bil som skulle ta oss här ifrån.

Visserligen hade jag inte känt dem tillräckligt länge, men jag visste att det inte var bra att de var så här tysta. De måste vara i djup chock och jag kunde väll säga att jag var minst lika osäker på vad jag borde göra som de var. Jag låste upp bilen och lät dem hoppa in i baksätet innan jag stängde och håvade upp mobilen innan jag hoppade in i förarsätet. Snabbt tryckte jag på ettan som snabbnummer och kom snart fram till Cade.

"Qué pasa?" hörde jag på andra sidan och jag himlade med ögonen.

"Two men dead in the garage at a hotel down town, I need assistans." sade jag rakt, då jag inte alls hade lust att små prata med honom. "I need to drive two of them home."

"Alright, I'm on my way..." han stannade upp innan mina ord började sjunka in. "You what? They know?"

"Cállate." fräste jag irriterat på spanska, håll käften. "You can't tell anyone!" jag avvaktade en stund i ett hopp om ett svar men hade inte tålamod till det. "Oh, and please take my knifes, it was a gift from father." lade jag snabbt till innan jag lade på i örat på honom och lade ner telefonen i passagerarsätet innan jag vände mig mot baksätet då jag nu såg att de båda tagit sig ur sin chock och stirrade nu frustrerat på mig.

"Who are you?" frågade Louis till slut och jag förväntade mig inget annat då han var rappast i käften.

"I'm Marnie Crosby, UKUA agent." sade jag kort och vände mig tillbaka och satte på mitt säkerhetsbälte och satte igång motorn. Sakta började jag backa ut från parkeringsrutan. "Your management hired me." Jag kollade i backspegeln och såg att kropparna fortfarande låg kvar innan jag började köra uppåt.

"We need to get back inside. We still have interviews." påpekade Harry skräckslaget och jag skakade bara på huvudet och gasade lite extra för att få lite effekt uppåt.

"Afraid not. Everything's cancelled for today." sade jag och visste att Paul skulle evakuera de andra också till sina hem där de antagligen var säkrast för tillfället.

"But..." började Harry med sin raspiga röst men stannade upp och jag kunde se i backspegeln att de sneglade på varandra. De förblev snart tysta till min glädje då jag vägrade berätta allt för mycket utan att tänka ut en egen plan först. Detta var aldrig en del utav planen, och bristen av information som aldrig getts till klienterna var ett snedsteg som både management och UKUA har gjort.

"Where do you want to go?" frågade jag istället och antog att de båda ville hålla ihop inatt.

"My place." sade Louis efter ett tags tystnad och jag nickade en gång innan jag började köra norrut.

"You know where I live?" frågade han till slut avvaktande och jag nickade ännu en gång, jag klarade inte av att prata och kände att paniken inom mig steg. Jag skulle bli tvungen att avbryta uppdraget, det fanns inte en chans att jag skulle kunna fortsätta detta nu när jag brutit mot en regel som management så gärna ville hålla för att inte oroa killarna. Till min lättnad så satt fortfarande chocken i och de fick inte fram allt för mycket frågor alls, något som var till min fördel.

Jag kunde vägen utantill och körde bakgator som inte var allt för trafikerade för att nå till Louis och Eleanors lägenhet snabbare än vad jag gjort tidigare. Bilens motor dog ut och tystnaden runt oss låg tryckande. Utanför började det skymma och regnmolnen har börjat glesna så man kunde se en ljus kvälls himmel skina igenom.

"Could we maybe keep this between us three for now?" frågade jag vaksamt medan jag vände mig om för att möta deras oroliga blickar, de kollade på varandra ett tag innan de nickade och jag kunde inte förmå mig att möta deras blickar. "Great." jag försökte le lite och flackade med blicken över de båda innan jag vände mig om för att låsa upp bildörrarna som automatiskt gått i lås när jag startat bilen.

"Will we see you tomorrow at the general rehearsal?" frågade Harry efter ett tag då de inte riktigt kunde förmå sig att öppna dörrarna till bilen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan, för inte ens jag visste vad som skulle hända efter ikväll. Mina tankar om vad som skulle hända här näst var väldigt splittrade. Så jag lät frågan förbli obesvarad då killarna under tystnad hoppade ut ur bilen och slog igen dörren efter dem. 

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

Något avlägset irriterande ljud hördes och störde min sköna sömn. Jag var inte riktigt säker på vart jag befann mig men jag kunde inte bry mig tillräckligt mycket för att öppna mina ögon och kolla efter. Snart upphörde ljudet och jag slappnade av i ett hopp om att sömnen skulle dra ner mig i mörkret igen. Men så snart jag var en centimeter ifrån medvetslöshet hördes ljudet igen och denna gången öppnade jag försiktigt ögonen. Det starka ljuset gjorde mig nästan blind och jag drog frustrerat ihop mina ögon igen innan jag tog ett djupt andetag och blinkade ett par gånger för att anpassa mig till ljuset. Långsamt satte jag mig upp i soffan som jag tydligen sovit i sedan jag kom hem och kollade mig omkring.

Ljudet kom från min mobiltelefon och jag såg på skärmen att det var pappa som ringde. Genast tryckte jag på röd lur och grymtade till innan jag slängde mig ner på soffan igen. Jag hade definitivt inte fått tillräckligt med sömn.

Mina ögon fokuserade snart på teveskärmen framför mig som fortfarande uppdaterade mig om vad killarna gjorde. De flesta av dem låg fortfarande kvar och sov förutom Harry som verkat lämnat sitt hus. Nyfiket satte jag mig upp och drog fram tangentbordet för att trycka upp hans spårare på skärmen. Han befann sig på ett sportcenter öster om centrum och jag skakade på huvudet innan jag lade ifrån mig tangentbordet och reste mig upp. Jag synade mig uppifrån och ner för att se min svarta klädsen som snart skulle ersättas med ett par ljusa denim jeans, mörkblå Keds och en vit genomskinlig blus. Givetvis hade jag tagit fram ett svart linne jag kunde ha under då det var så långt ifrån min bekvämlighetszon att det skulle ta decennier att göra mig bekväm i det.

Men först tog jag mig ut i köket och satte på kaffebryggaren innan jag tog fram bröd och pålägg och gjorde ett par mackor.

Under tystnad satt jag och åt mina mackor och drack långsamt den väldigt varma drycken medan jag kollade ut genom fönstren. Det var så tydligt att det skulle regna idag och jag hittade en viss tröst i det. Så att det inte bara var jag som inte var väldigt glad idag. De tjocka gråa molnen skulle snart ge upp och jag skulle bli tvungen springa mellan regndropparna för att inte bli blöt.

Jag tog med min kaffekopp in i badrummet och tog en snabb dusch innan jag började rutinen som en normal tonårig brukar ha... Vilket definitivt inte var en del utav min vanliga morgon. Jag gjorde så gott jag bara kunde med allt det mest vanliga sminket och var nära på att peta ut ett öga med kajalpennan ett antal gånger innan jag gav upp och struntade i den dumma pennan. Mellan mina misslyckanden tog jag en stor klunk kaffe för att vakna till ordentligt.

Jag gick in i mitt rum och tog fram dagens outfit som pappas assistent lämnat av i samband med spårarna. Mitt humör var en aningen lugnare över faktumet att jag slapp klänning idag och kände mig rätt bekväm i dagens kläder. Jag funderade över hur länge dessa nya klädesplaggen skulle dyka upp på dörrmattan utanför. Min garderob var inte tillverkad för att ha mängder av olika kläder, och efter några dagar med direkt leverans så skulle det vara omöjligt att stänga dörrarna.

Efter att ha granskat mig själv i spegeln ett tag insåg jag att jag hade ett problem... Jag hade ingen hårfön. Mitt hår låg fuktigt uppe på mitt huvud och det skulle omöjligt torka innan jag skulle iväg till Louise Teasdales hus som var längre norrut. Trött satte jag upp mitt problem i en hög hästsvans och öppnade spegeln som gömde mina vapen. Jag tog fram en kniv ifall något skulle hända.

Idag var dagen då jag skulle skaffa vänner... Idén utav mig försöka låtsas vara social var skrattretande. Varje gång jag tänkte tanken brast jag i skratt, oftast var jag för ärlig eller för avlägsen. Det var inget jag riktigt tänkte på utan jag verkade ha en stor Las Vegas skylt där det stod ”otrevlig” i pannan.

Jag stoppade kniven i hölstret som satt nere vid ankeln och kände mig ovant lätt över bristen på vapen.

Jag var precis en minut innan min angivna tid då jag knackade på dörren till ett litet tegelhus en halvtimme utanför London. Det låg i en liten förort som jag aldrig riktigt brytt mig om att besöka tidigare då jag aldrig haft något ärende här trots att jag praktiskt taget vuxit upp i storstaden.

Louise öppnade dörren med en liten flicka i famnen. Hennes korta hår var uppsatt i en tofs på huvudet, hon bar en liten klänning med små fjärilar på och ett par vita strumpbyxor. Ett par stora ögon stirrade på mig och jag log ansträngt osäker på hur jag skulle reagera.

"Hi." Sade jag så glatt jag kunde.

"Come on in." Hon klev åt sidan och släppte in mig i en stökig hall med leksaker över allt och skor och jackor låg framme i alla olika storlekar. "This is Lux." Presenterade hon den lilla flickan och jag pressade fram ett hej och lät henne ta tag i mitt finger. Något som fick henne att lysa upp och skratta till utav min gest. Min erfarenhet med att kommunicera med människor under tjugo var inte tillräckligt avancerade för att säga något vettigt över huvudtaget.

"I was just about to put her to sleep." Informerade Louise mig medan jag tog av min jacka och hängde upp den på en galge innan jag hängde den bland de andra jackorna.

Hon visade in mig i ett modernt kök och bad mig att känna mig som hemma då hon snabbt gick iväg för att lägga ner barnet i sin säng uppe på ovanvåningen.

Jag granskade rummet från min plats vid köksbänken där jag satt på en barstol. Det måste varit nyligen inrett då jag fortfarande kunde känna doften utav ny målarfärg. Rummet hängde ihop med vardagsrummet och avslöjade en stor plattskärmsteve tillsammans med ett flertal boxar under till och en bokhylla full med olika dvder.

Snart kunde jag höra ett par fötter ta sig ner för trappan igen och jag kände att någon stod och granskade mig bakifrån innan jag kunde höra en röst.

"Alright." Sade Louise snart och kom tillbaka ut i köket igen. "Would you like some tea?"

"Yes, please." svarade jag artigt och lät mina armar vila på bänken. Tystnad följde och för ett tag kändes det som att hon glömt att jag var här. Men så snart hon satt vatten på spisen satte hon sig snart bredvid mig.

"So, you live in London?" började hon långsamt och det var tydligt att hon försökte starta en konversation. Men jag höll tillbaka mina tankar om torrprat, något som var det värsta som fanns. Det finns inte riktigt en mening bakom det överhuvudtaget.

"Yes, I do." svarade jag osäkert och jag började inse hur fel pappa hade som skrev upp mig till detta uppdraget. Normalt innehöll mina uppdrag terrorister eller vapenhandlare som endast sköt varandra eller pratade om vapen. Detta var en nivå jag var långt ifrån bekväm med om inte Louise var ett ondskefullt geni som snart skulle dra fram ett automatvapen från barnvagnen i vardagsrummet.

"Do you live on your own?" försökte hon igen och jag bet mig en aning i underläppen innan jag svarade henne.

"No, I live with my father." Förklarade jag enkelt och log mot henne... Jag måste sett trovärdig ut för hon log tillbaka och nickade. Men det var tydligt att hon ville fråga något annat och jag kunde inte låta bli att vara lite road över hur hon tassade runt ämnet. Efter ett tag kunde jag inte hålla mig längre.

"Just ask me..." Suckade jag till slut och hon stannade nervöst upp i meningen hon höll på med. Genast började vattnet på spisen tjuta och hon ställde sig upp under tystnad och tog av kannan från spisen som hon snart hällde upp i två koppar.

"Have you killed anyone?" Frågade hon långsamt innan hon varsamt gick över med kopparna till våra platser vid bänken.

"I'd rather avoid it but, yes." Sade jag lugnt och metodiskt medan jag såg att hon lät mina ord sjunka in.

"And how can you live with yourself?" Frågan var osäker men det var tydligt att hon lät orolig över en tjej som snart skulle fylla tjugo dödar någon utan att ta psykisk skada.

"I know nothing else. My father owns the company I work for. As soon as I could walk I started training to take down men twice my size."

"Oh..." Var allt Louise fick fram och rättade till sin lugg innan hon tog en klunk utav sitt te. Jag gjorde det samma och kände att detta deprimerande ämne om mitt förflutna skulle kunna tas upp vid ett annat tillfälle.

"What are we doing today?" Frågade jag med en återfunnen entusiasm som jag inte riktigt visste vart den kom ifrån.

"The lads wants us to meet them up at a football field five minutes from here. To catch up, maybe getting to know you and just hang out for a bit." Jag satte nästan teet i halsen när hon sade fotboll. Det fanns inte en chans att jag skulle sparka på en dum boll. Hela sporten var så ologisk så jag somnade alltid efter fem minuter då det fanns en match på teven. Elva fullvuxna män springa efter en boll och så fort någon rör dem så lägger de sig ner och ser döende ut... Det är intressant vad folk tycker är underhållning nu för tiden.

"O-okay..." Sade jag och nickade långsamt som ett tecken på att jag hört våra planer för dagen.

"Nothing big." Förklarade Louise och ryckte på axlarna innan hon tog ytterligare en klunk av den varma drycken. "How's your fashion skills?"

"My clothes only contains one colour..." Informerade jag henne och hon granskade mina kläder en sekund innan hon oförstående kollade upp på mig. "These are not my clothes." Förtydligade jag ytterligare och hon nickade långsamt.

"Okay, less than average." Svarade hon själv på sin fråga innan hon gick vidare till nästa. "What about hair?" Jag skakade bara på huvudet i ett hopp om att slippa förklara varför min morgonrutin endast tar fem minuter. Det tog inte mycket längre tid när man bara satte upp sitt hår i en hästsvans och hoppade i svarta kläder som senare byttes ut mot tränings kläder då jag oftast tränade hårt efter jag jobbat en hel dag.

"Alright, what about an observation week and help me as much as you can? That might be the best ." Jag nickade gillande åt hennes förslag. "They ain't really picky at all..." Erkände hon och suckade en aningen roat över killarnas låga förväntningar över stylingen. Jag tog en ny klunk utav mitt te under tiden som Louise berättade om vem killarna var. Jag stängde av ena örat och låtsades vara intresserad då jag redan gått igenom deras papper ett par gånger. Snart gled hennes vänliga ögon över till klockan innan hon snabbt hoppade av pallen.

"Shit, the time flies when you have fun." Sade hon roat och jag kollade upp på klockan, kvart över elva. Inget som sade mig något alls men gjorde som hon och satte min kopp vid vasken. När hon började röra sig mot dörren anade jag att vår mötestid med killarna var om några minuter.

"What about Lux?" Frågade jag en aningen avvaktande och sneglade upp mot trappan som var i hallen. Louise kollade bara upp mot trappan och ryckte på axlarna.

"My husband should be up any second anyways." sade hon och grimaserade. Jag nickade långsamt, långt ifrån förstående men antog att det endast var i min värld som detta inte existerade. En hel familj boende under ett och samma tak.

Jag drog åt mig min jacka innan jag följde med Louise utanför dörren. Nervositeten att framstå som en total idiot gick igenom mig och genast var jag inte längre så bekväm som jag borde vara att möta klienter. Denna gången var annorlunda, inte för att killarna var kända utan för att de inte hade en aning om att jag övervakade dem som en hök när de som minst ana det. Något som brukade gå som en del utav jobbet att de visste vem jag var. Men nu var jag tvungen att låtsas vara en helt vanlig engelsk tjej som gått i vanlig skola och ha tillräckligt med vänner för att inte låta som en total idiot.

"You seem nervous..." började Louise där vi gick sida vid sida ner för gatan kantad med små tegelhus som alla liknade varandra. Jag sneglade mot henne för att råka möta hennes blick och genast kollade jag åt andra hållet.

"A bit, yeah." mumlade jag lågt men konstaterade senare att det var dumt att låtsas, hon var den utav de få som faktiskt visste vem jag var. "A lot." erkände jag efter ett tag och suckade tungt.

"You fight against terrorists for a living." påpekade hon en aning road över vad som fick mig att svettas.

"I was raised for that." sade jag enkelt och ryckte på axlarna.

"Oh god, it'll be just fine." Louise kunde inte låta bli att skratta till över vårt lilla samtal och jag kunde inte låta bli att känna som att stämningen lättades upp en aning, trots det var på min bekostnad. Jag kunde inte bry mig om vems bekostnad som stod på spel så länge det gjorde mig lugnare.

Jag gick nu lugnare bredvid Louise då vi vek av till höger ner på en grusväg som ledde till en fotbollsplan som var upplyst längre fram och den var oroväckande grön för att vara riktigt gräs under denna årstiden. Ju längre fram vi kom desto mer insåg jag att det var en konstgjord gräsmatta och killarna var redan där. De stod mitt på gräsmattan och hade en konversation innan de upptäckte oss komma gående.

"Just, chill out." viskade Louise bredvid mig innan hon slog på sitt leende och mötte killarna springandes innan hon omfamnade alla fem samtidigt. Frågor om var Lux var kunde höras ovanför någon som låtsas kräkas utav att få någon annans armhåla i huvudet under kramen. Så lugnt jag bara kunde kom jag upp bakom Louise och försökte ge dem ett så vänligt leende jag bara kunde.

"You remember, Marnie Marine." presenterade Louise mig och genast grimaserade jag åt pappas försök att vara rolig och ge mig ett efternamn som var mindre än påhittigt. Jag skulle be om att få välja namn nästa gång.

Jag skakade hand med Liam, Louis och Zayn utan problem. De hälsade artigt på mig och presenterade sig innan de tog ett steg tillbaka. Jag skulle nog kunna lära mig gilla dem utan några större problem. Snart vände jag mig till Harry som försökte sig på att pussa mig på kinden och jag hoppade två meter upp i luften utav ren skräck då jag inte var beredd.

"Nice meeting you." sade han och blinkade till med sitt ena öga flirtigt och jag spände ögonen i honom. Han fyrade av ett leende som avslöjade ett par smilgropar.

En aningen förolämpad men jag försökte svälja min bittra kommentar innan jag vände mig mot de vänliga ögonen som tillhörde Niall. Han sträckte ut sin hand och mumlade något i stil med att det var trevligt att träffas innan han sprang ut mot planen för att fånga upp en utav bollarna.

"You play?" frågade Louis glatt som hade ett pannband som drog tillbaka hans brunetta hår, han hade på sig en sportig tröja med märket Nike på och ett par matchande shorts.

"Definitley not." sade jag och skrattade till nervöst medan jag sneglade bort mot den blonda killen som höll på att trixa med bollen.

"I could teach you, you know." sade Harry roat och jag stirrade trött på killen framför mig som hade sitt lockiga hår tillbaka draget i en tofs som stod rakt upp på huvudet. Han hade en liknande klädsel som Louis och det kändes som att en normal person borde frysa med den klädseln så här års.

"I like men, so you and I... Won't have a problem." sade jag och spände ögonen i Harry som såg ytterst chockad ut utav min kommentar som han antagligen aldrig fått tidigare utav en tjej. Liam, Zayn och Louise gav ifrån sig ett jubel som stod bredvid honom.

"She got you good, mate." sade Liam roat innan jag vände mig om och började gå ut mot planen då jag siktade mot en liten läktare på andra sidan planen. Jag satte mig ner på en utav de kalla plaststolarna medan jag ignorerade blickarna jag hade i ryggen. Det var så tydligt att jag skulle behöva gå en charmkurs för att kunna ta mig an detta uppdraget på rätt sätt. Jag hade aldrig behövt låtsas som något jag inte är tidigare, förrän nu då jag var ute i det öppna och ingen hade en aning om att jag såg på medan de sov, åt eller hånglade med sin tjej framför teven. Jag fick se deras drama och kunde höra deras hemligheter som ingen egentligen borde få tillgång till förutom de som är anförtrodda.

Jag kollade på då de började skjuta mot målet och de turades om att stå i mål. Louise försökte så gott hon kunde med att träffade målet men varannan boll hamnade utanför eller så fångade någon utav killarna upp den i målet. Under tystnad satte jag mig och övervakade dem, jag granskade omgivningen och fick en överblick om vilka ingångar jag borde hålla lite extra koll på.

Snart stördes jag utav min mobil som gav ifrån sig en välbekant melodi som endast betydde en sak. Jag tog upp den och fick upp en livestream från ett hus som jag kunde utan och innan. Det lilla röda huset bestod utav två våningar och hade en liten låg häck som utgav tomtgränsen. En kvinna i fyrtio års åldern gjorde sig synlig på verandan och hon kollade ut över sin trädgård på framsidan. Hennes brunetta långa vågiga hår var tillbaka draget från hennes ansikte i en klämma, hennes mörkt gröna ögon kisade upp mot morgon solen innan hon tog sig ut mot sin lilla brevlåda som satt fast på en liten stolpe i den låga häcken. Hon tog upp dagens tidning och fnös till då grannen hälsade. Jag kunde inte låta bli att le.

"Who's house is that?" rösten bar en tung accent som gjorde det svårt att urskilja orden. I ren chock kollade jag upp på den blonda killen framför mig, ingen hade någonsin lyckats smita upp på mig innan utan att få ett svart öga. Hans intensivt blåa ögon granskade mig vänligt medan han väntade på ett svar.

Genast stängde jag ner skärmen och lade ner min mobil i fickan igen.

"It's nothing." mumlade jag lågt och försökte finna mig i nuet igen. Jag behövde verkligen få en upplysning om vart jag var någonstans. Niall satte sig ner bredvid mig och granskade mig noga medan jag så fokuserat jag bara kunde stirrade rakt ut över fotbollsplanen.

"You don't like football?" frågade han prövande och jag suckade medan jag försökte vinna mig tid till att komma på ett bra svar. Men det kändes som att han skulle se rakt igenom mig om jag försökte ljuga.

"I've never actually played..." sade jag långsamt osäker på hur han skulle reagera så jag lät bli att kolla på honom.

"Ever?" hans röst var en oktav högre i ren förvåning och utan att säga något mer nickade jag bara. "So what exactly is it that you do?"

Jag var nära på att öppna munnen och säga att jag var här för att rädda hans patetiska lilla liv om något skulle hända men lät bli. Febrilt försökte jag leta efter en ersättare men jag hade ingen aning om vad jag skulle svara så jag lät bli. Frågan förblev obesvarad och tystnaden lade sig över oss medan jag granskade resten och räknade ihop alla så att ingen lämnat platsen.

"You wanna try?" försökte han igen och jag suckade innan jag skakade på huvudet.

"It's alright." muttrade jag lågt och försökte ge honom ett vänligt leende då jag kände att min röst var alldeles för hård. Men det var tydligt att han hade tagit vid sig utav mitt bittra beteende och jag lämnades ensam på läktaren åter igen. Jag kunde känna blickarna jag fick då Niall kom tillbaka till sina kompisar. Louise verkade vara den enda som höjde på ögonbrynen och jag insåg att jag just gjort ännu ett misstag. Jag var så asocial att det måste vara en sjukdom, jag var mentalt instabil och det syntes. Min självömkan kom snart till ett slut då det började samlas en liten klunga med fans utanför grindarna till området och genast var jag tvungen att resa på mig för att skanna av dem.

Då vi tog oss ut till klungan höll jag mig i bakgrunden och kollade på medan killarna hälsade på sina fanns, jag förblev i bakgrunden då vi sade hejdå och killarna hoppade in i två bilar som snart försvann. De verkade inse att jag inte ville bli rörd och jag uppskattade den lilla gesten dock jag kunde se deras hjärnor jobba på högvarv och jag visste att jag skulle få det svårt nästa gång vi skulle träffas.

Under tystnad gick jag och Louise sida vid sida tillbaka till henne. Hon hade inte fyrat av ett skämt på hela vägen och tystnaden blev bara allt tyngre ju längre vi gick.

"It wasn't that horrible, eh?" försökte jag till slut då tystnaden blev för mycket till och med för mig.

"You need to take charming lessions, honey." erkände hon till slut med ett stön. "C'mon, how did you get friends?"

"I don't have any friends. I work with people that are really good agents but we rarely meet up for a coffee." erkände jag och hon skakade trött på huvudet.

"Just lighten up a bit, please! They ain't that bad." försvarande hon dem enkelt innan hon sneglade mot mig och jag kunde inte låta bli att ge tillbaka ett litet leende.

"I know they're not bad people. It's just I have nothing incommon with them. You can see it in their eyes, all they think about is music, girls or why not the latest videogame. They haven't washed their hands since last night before they went to bed and I could smell that one of them had a little bit too fun this morning... On his own..."

"Please don't... go there." sade Louise roat och drog sin jacka hårdare runt om sig då en kylig bris gick igenom hennes hår. "I can see your point, but if you want to fit in you'll have to relax a bit."

"I will keep that in mind." sade jag och log mot henne innan jag stannade upp framför min bil. "I'll see you on thursday." sade jag och log mot henne, jag räckte fram en hand så att vi kunde formellt säga hejdå men genast puttade hon bort den och drog mig in i hennes famn. Hennes armar låste fast sig hårt runt min kropp och genast stelnade jag till.

"W-What are you doing?" stannade jag till och rörde mig obekvämt i hennes omfamning. Men så fort jag försökte dra mig undan drog hon bara mig tätare intill sig.

"I'm hugging you." hon sade det uppenbara med en viss ton som fick mig att tro att hon tyckte detta var jätte mysigt. Jag kunde inte förmå mina armar att besvara kramen utan stod där, stel som en pinne medan tjejen som var några centimeter kortare än vad jag var höll ett hårt tag om mig.

Snart drog hon sig tillbaka och hade sina händer på mina axlar och log mot mig.

"Well..." sade jag obekvämt och harklade mig en aning för att återfå fattningen. "That was... Fun." försökte jag och klappade henne på axeln innan jag gled ur hennes grepp och tog mig runt min bil. Jag kunde höra Louise ljusa skratt och jag antog att mitt ansiktsuttryck inte gick att ta miste på.

"See yah on thursday, honey!" ropade hon över sin axel innan jag hoppade in i bilen och stängde dörren efter mig. Jag såg på då den ljushåriga tjejen tog sig in i sitt hus för att möta sitt barn och man. Så fort hon stängde dörren efter sig slängde jag bak huvudet mot nackstödet och stönade till så högt jag bara kunde.

"I need a rais!" gormade jag argt för mig själv innan jag slog till ratten innan jag började köra mot kontorets gym. Jag skulle behöva slå ut lite aggression innan jag kunde känna mig sansad igen.

Gymmet var helt tomt, lika tomt som tjejernas omklädningsrum. Ironi. Jag tog mig enkelt in och satte igång monitorerna till killarnas spårare så jag kunde se dem fortsätta sin eftermiddag i någon kompis vardagsrum. Spårarna förblev på monitorn medan jag satte i mitt headset i öronen och satte igång musik innan jag stoppade i mina händer i mina egna boxar handskar med vita detaljer på. De matchade mina träningskläder som innehöll vita detaljer men lät sig övervinnas utav allt det svarta.

Medan jag kunde höra Ella Henderson dåna ut genom mina hörlurar började jag fyra av de första slagen mot säcken som hängde längst in i lokalens hörn. Jag kunde känna att stressen som jag känt tidigare lättade. Svetten började visa sig efter ett tag och jag tog en sista sving mot säcken innan jag tog en klunk utav min vatten flaska. Jag sneglade ytterligare en gång mot monitorn och såg att ingen hade rört sig innan min fokus åter gick tillbaka till den stackars säcken som säkerligen fått ont vid detta laget. Mina händer svettades i handskarna och jag drog till slut av dem så att de kunde torka lite och jag fortsatte med endast mina tejpade händer. Jag kunde känna mina muskler kämpa för att hänga med mitt tempo och jag vägrade ge upp förrän en timme senare då jag inte orkade lyfta varken ett ben eller en arm till. Jag kunde känna att min hästsvans hade klistrats fast i nacken på mig och jag drog irriterat bak några slingor som slitit sig och fastnat i min fuktiga panna. Med en hand drog jag ut mitt headset ur öronen och under tystnad tog jag upp mina handskar och vattenflaska innan jag tog mig fram till monitorn. Jag blinkade ett par gånger då jag måste sett fel och försökte räkna om prickarna tre gånger innan jag insåg att det fattades en.

"Fuck." mumlade jag lågt innan jag tryckte upp den som saknades på skärmen. Irriterat såg jag på då den ensamma pricken långsamt tog sig igenom Londons södra gator och jag svor ytterligare en aning innan jag började springa mot omklädningsrummet.

Utan att få en chans att duscha bytte jag om till mina svarta arbetskläder och försökte att fräscha upp mig genom att tvätta av den värsta svetten i handfatet inne på toaletten innan jag spände fast en pistol runt mitt lår och tryckte ner ett par knivar där jag fick plats innan jag drog på mig mina boots och drog åt mig min surfplatta.

Jag kopplade in plattan till ett tangentbord i bilen innan jag slog in koordinaterna till Niall Horans spårare innan jag tryckte gasen i botten och körde som en galning ut genom det underjordiska garaget och ut på Londons gator i all hast.

Efter en kvarts sökande bestämde jag mig för att fortsätta på fot trots min odör som var totalt onådig. Jag lämnade min bil i en liten parkeringsruta innan jag började söka av området på fot. Det var få människor som rörde sig på fot i detta området då det oftast tillhörde den sämre delen utav London. Varför gick han omkring här?

Snart fann jag honom vika in på en tvärgata och långsamt förföljde jag honom ett par kvarter innan han stannade upp. Jag gömde mig i en dörröppning då jag upptäckte att jag inte var den enda som förföljde honom. Högre upp på en brandstege satt en maskerad man med blicken fast på Niall som stod vid ett mörkt hörn längre bort på gatan. Man kunde se att mannen som satt där uppe inte var utav det smalaste laget och jag rynkade på näsan hur högljutt han faktiskt andades, det var ett under att ingen hade sett honom förrän nu.

Det var tydligt att ingen visste att jag var här och när jag kollade ut från mitt gömställe insåg jag varför Niall tagit sig till ett så avlägset ställe som möjligt.

Maja Croft, en långbent askblond tjej som tillhörde Londons inre kretsar, av det jag hört förstås. Jag har inte riktigt brytt mig om att se om det är sant. Hon gillar hästar, shoppa och alla de där tjejiga sakerna jag aldrig testat på i hela mitt liv. Oh, jag höll på att glömma... Det är även Nialls flickvän sedan sex månader tillbaka.

Hon slängde armarna om sin kille som besvarade kramen ömsint. Precis då väljer den oönskade maskerade mannen att ta sig ner från sitt gömställe. Så snabbt jag bara kunde började jag springa mot honom innan han fick chansen att röra sig och tacklade in honom på en ny tvärgata innan någon skulle upptäcka oss.

Vi båda tumlade runt i den dovt upplysta gränden, han rullade längre in än vad jag gjorde tack vare hans köttbullsliknande form, innan vi båda fann balans och kunde komma upp på fötter. Jag var snabbare och satte min sko rakt i bröstet på mannen som flög bakåt in i en container som gav ifrån sig ett gnisslande ljud. Snart återfick köttbullsmannen balansen och började klumpigt gå mot mig med en dragen kniv och jag kunde inte låta bli att le. Detta var min specialitet och han utmanade mig på min paradgren. Utan att han fick chansen att vifta sin kniv en gång drog jag ut ett par knivar ur min ärm och kastade dem så pricksäkert att den träffade precis under axeln på höger arm och ett i det högra låret.

Han tappade kniven och gav ifrån sig ett skrik och genast sprang jag fram till honom och täckte för hans mun och näsa. Jag täppte till hans syreintag tillräckligt länge för att få honom medvetslös. Snart släppte jag honom och lät hans tunga kropp falla till marken med en duns utan att riktigt bry mig om han blev skadad då jag praktiskt taget redan knivhuggit honom så för hans del kunde det inte bli värre än så här en tisdagskväll.

Trött kollade jag på den medvetslösa mannen som nu andades tungt efter han fått tillbaka luft i lungorna.

"What was that?" hörde jag längre bort och jag kände genast igen Nialls röst. Utan att tänka drog jag tag i mina knivar och stoppade snabbt ner dem i min sko innan jag började dra den feta mannen upp bakom containern.

"Fat arse." snäste jag nästintill ohörbart medan jag drog allt vad jag kunde tills kroppen var helt gömd bakom containern.

Jag hörde fotstegen komma närmare men stannade upp då de fick fri syn rakt in i gränden där jag gömde mig med den fetaste yrkesmördaren i världen bakom en container som precis kunde täcka oss båda.

"C'mon, baby. Let's get something to eat, someplace fancy. This place stink sweat. I don't know why you insist to meet up in these places." hörde jag Maja klaga och jag kunde föreställa mig henne klänga sig hårt fast vid Niall. Jag doftade på mig själv och ryckte på axlarna, så hemskt luktar jag inte... Jag lutade mig ner mot den medvetslösa mannen och drog in ett djupt andetag innan jag genast ångrade mig och var nära på att kräkas upp min obefintliga lunch.

"Dude, you stink like shit." skrek jag mentalt i huvudet och var tvungen att slå till honom där jag träffat honom med kniven för att se till så att han fick lida lika mycket som mina lungor.

Snart försvann paret från gränden och jag blev ensam kvar med Mr. Shithead. Så fort jag bara kunde reste jag mig upp från mitt gömställe och ställde mig ett par meter ifrån den stinkande mannen. Jag granskade mitt offer ett bra tag då jag insåg att jag skulle bli tvungen att få in denna stora människan i bilen utan att någon skulle lägga märke till mig. Hur stark jag än var så skulle det aldrig hända utan problem på vägen. Så som behöva få honom från containern till bilen.

"Now what?" suckade jag tungt.

+20 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: