”Hi, uncle Simon.”

”Hi, Spenc. Could you ask your mum when she's going to send me those papers?”

”Sorry, but she's not home at the moment.”

”Oh, okay. So what's up to you then? You sound like you're living on the street now a days.”

”Well, everything you and Harry feared is right now my life and well, I don't know how to put it gently but, everyone hates me!”

”How's it going in school?”

”Well, like I said everyone hates me!” jag satte mig på en stol i köket och kollade rakt ut i luften och kände att en tår föll ner för min kind.

”Oh... You can always come here, you know.”

”Well, I have school...”

”What about we do like this? You take next flight over to England and I'll take care of the school. I've got an idea. You don't need to put up with this if you don't want to.” han lät väldigt bestämd och säker på vad han pratade om.

”Okay, I'll go tonight. Will you pick me up?”

”Sure, Spenc. Love you.”

Vi avslutade samtalet och jag rev ner biljetterna från kylskåpet och sprang upp för trappan för att börja packa ner alla grejerna som bara varit upp plockade i någon vecka. Jag beställde en biljett över internet på den närmaste flygplatsen jag kunde hitta och när klockan började närma sig sex så körde pappa mig till flygplatsen. Mamma var rosenrasande på Simon som hade gjort så jag flydde från mina problem. Men efter bråket som ägde rum en halvtimme innan jag skulle åka, så blev det som planerat. Pappa sa inte mycket men det kändes som om han förstod mig.

Efter incheckningen satte jag mig och köpte en kopp kaffe och tog fram tidningen jag köpt i kiosken precis vid ingången. Detta skulle bli en lång natt, mitt plan gick inte förrän vid elva och skulle vara framme strax efter midnatt. Jag koncentrerade mig på tidningen för att hålla mig lugn. Självklart lugnade det inte mig eftersom det var en artikel om mig och hur jag flippade ut i parken. Jag stängde snabbt tidningen igen och puttade äcklat bort den. I stället drack jag mitt kaffe varsamt och försökte det låta bli att hälla det i mig. Jag kollade på allt folk som gick fram och tillbaka. Vissa var bruna som pepparkakor medan andra var vita som spöken. Alla skulle någonstans, antingen hem eller till något tropiskt paradis där solen lös dag ut och dag in. Jag satt och fantiserade över hur det skulle vara på en solig sandstrand långt här ifrån just nu. Men sen kom jag att tänka på Krista och hur hon betett sig. Ska jag vara helt ärlig så menade jag inte något utav det jag sa, det var bara något som kom fram under stridens hetta. Men hade hon menat vad hon sagt? Och vad hade jag gjort henne?

De frågorna höll mig uppe de timmarna på planet då jag faktiskt borde sovit för när planet landat på Gatwick så var jag som en zombie när jag klev utanför portarna till terminalen där jag möttes av en pigg och glad Simon.

”Are you on crack or something?” frågade jag irriterat.

”It calls sleep here in UK, squirrel.” sa han medan han slängde mina väskor i bagaget. Han kollade sedan på mig och bet sig i läppen. ”What a great mood you're in!” sa han sarkastiskt och jag suckade irriterat och satte mig i bentlyn.

”Did you need to use the flashiest car in the whole wide world!?”

”She runs like a top and don't judge the outside!” sa han sårat. ”She's the most gorgeous thing I have!”

”And that's the reason why you're single.” sa jag och han skrattade.

När vi kom fram till huset gick jag raka vägen in och lät Simon bära väskorna. Hans goda humör störde mig och så fort jag kom upp till mitt rum trampade jag av skorna, slängde jackan på golvet och slängde mig på sängen somnade jag.

 

Morgonen därpå vaknade jag med en filt över mig och mitt huvud kändes tungt och kletigt och det kändes som en dröm att jag faktiskt var hemma hos Simon. Jag kollade mig omkring och insåg att det var faktiskt verklighet. Mina väskor låg öppnade i soffan och gardinerna var fördragna. Jag antog att Simon hade varit inne och stoppat om mig när jag precis somnat. Mina kläder luktade äcklig plan lukt så jag bytte om till ett par mjukis byxor och ett svart tight linne, satte upp mitt hår i en knut mitt på huvudet och gick ner för trappan för att ta mig till köket. Hela huset var tomt och när jag kom ner till köket låg det en liten lapp.

Spenc. I'm at the office, come down later if you'd like. I have some news about your school. There's scrambled eggs on the stove and if there's something you want, call me. Love, ucle Simon.

Jag käkade noga min tallrik med äggröra framför teven i vardagsrummet. Det var någon talkshow som var smått tråkig så jag bytade och kollade på The Vampire Diaries istället.

När jag var redo för att ta en taxi till kontoret var klockan redan tolv och snart lunch. Jag satte på mig ett par svarta jeans, stövlar och en hood. Jag stoppade flygbiljetten som Zayn gett mig i väskan och begav mig ut för att få tag i en taxi.

När jag kom innanför kontorets dörrar satt Kendall i receptionen och blev hur lycklig som helst över att jag var tillbaka.

”Hi! How are you!? Why didn't you tell me? You poor thing!” hon pratade så snabbt och hon hoppade över disken och gick fram för att ge mig en hård kram. ”He's an ass! You're worth so much better than him. I've heard he has a thing for older women! Can you believe it!? I mean he kind of played you, though. Don't you see?”

”Hi, to you too, Kendall. I've seen the magazines, I know he's moved on. Though, Zayn forced me here but something came up so I came here earlier. Everything is horrible at home! Even my so called best friend called me a gold digger. Funny huh?” hon skakade sorgset på huvudet. ”I've got something for Zayn by the way. I thought I could give it to uncle Simon but now that I'm already talking to you so...” jag gav henne flygbiljetten. ”I would like you to return it to him. And let it be with some sassyness too.”

”That sounds bonkers! Have you been talking with the lad who made you this much troubble?”

”Nope, but I've got to go.” sa jag och kollade mot hissen. ”Uncle Simon's expecting me.”

”But!” nästan skrev hon. ”You can't go up there...” hissen plingade till och hon drog mig bakom skrivbordet och tryckte ner mig under skrivbordet.

”Good afternoon lads.” hörde jag Kendalls röst. Hon lät falsk på rösten och jag försökte hålla andan för att jag inte skulle höras.

”Hello, Kendall. What's up?” jag kände igen Louis röst och jag hörde skor närma sig skrivbordet.

”Nothing much. Hey, I've got something for Zayn Malik?” jag hörde att Zayn muttrade något och jag höjde upp biljetten som jag fortfarande höll i. Kendall böjde sig ner och gav mig en nervös blick och mimade något med att jag skulle vara tyst. ”Here it is.” ropade hon och jag fick hålla för öronen.

”Where did you get this from?” frågade Zayn förvirrat.

”Mr Cowell gave it to me. Apparently his niece mailed it to his office yesterday and she wanted to return it.”

”But her flight is tomorrow. She need this to get on the flight you know.”

”Well, that's how a flight ticket is used now a days, mr Malik. But she won't travel anywhere in the near future.”

”You said she would come!” hörde jag en röst som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.

”She's not coming, Harry.” sa Louis irriterat. ”Okay, thank you for the information but we have only an hour lunch before a Sony meeting so we've got to go. See you next week, Kendall.”

Jag hörde dörren slå igen och jag började kravla mig ur den obekväma ställningen jag hade under skrivbordet.

”Can I come out now.” jag kikade över bordet men Kendall tryckte ner mitt huvud igen.

”Not yet.” väste hon och jag hörde dörren öppnas igen.

”Hey, you. You didn't get any information about that she's already here in London?” det var harrys röst.

”Sorry, mr Styles. But you had your chance.” sa hon hårt och jag slog till henne på benet och hon ryckte till. ”But, I think you should have your hopes up. Goodbye Harry.”

Jag hörde ännu en gång att dörren öppnades och stängdes och allt blev tyst.

 Zayn fick sova i gästrummet under natten och skulle tillbaka dagen efter för att han skulle hinna till nästa spelning.

”Here you go.” sa han och gav mig en flygbiljett och en konsertbiljett uppe på högra läktaren som tydligen var VIP.

”You didn't need to do that.” sa jag och kände mig lite obekväm i situationen att få så dyra saker.

”You didn't think that I would leave without having an insurance that you will go to the damn consert, would you?”

”You made your point very clear. Sure you're in the right business? Maybe you should have been a great salesman.”

”You're really funny sometimes, you know.” Han kramade mig och jag sedan försvann han iväg i en svart range rover och det var dags för mig att dra till skolan för första gången någonsin. Denna gången vägrade mamma lämna mig på bussen så hon hade fixat fram en likadan svart bil som Zayn hade åkt i. Jag gissar att det var Simons pengar hon spenderat eftersom hon hade inte snålat och det fanns till och med en chaufför.

”Kommer du bara köra mig idag?” frågade jag nyfiket.

”Hej på dig också. Mitt namn är Charlie och ja, jag är anställd som din chaufför tills vidare.”

”Då kommer vi alltså att spendera mer än en timme varje dag, fem dagar i veckan. Bara så du är medveten om det.” påpekade jag. ”Spencer.” presenterade jag mig och sträckte fram handen genom det trånga utrymmet mellan framsätena. Han tog den lite tafatt och sedan fortsatte han att köra.

”Trevligt att träffas.”

 

När vi kom inom synhåll till skolan kände jag mig ganska säker på att jag var skit nervös. Dels för att ungefär hälften utav världen såg mig flippa ur på Eddie och även hela världen vet vad ämnet var. Jag tog några djupa andetag, tackade Charlie och hoppade ut ur bilen och sprang snabbt in i byggnaden. Jag kände mig för en gångs skull normal när jag såg de tomma korridorerna och ingen hoppade över mig. Självklart var jag sen till första lektionen och när jag kom innanför dörren så fick jag allas, och då menar jag verkligen allas, om krukväxten i fönstret hade ögon hade den också kollat, blickar vändes mot mitt håll.

”Välkommen tillbaka, Anderson.” sa Smith som försökte le vänligt och gav mig en gest att sitta ner. Jag hade tänkt sätta mig på min vanliga plats bredvid Krista men någon hade redan tagit den platsen och Krista kollade inte ens på mig. Jag satte mig längst bak och tog fram min mattebok.

När det ringde ut trodde jag i alla fall att Krista skulle vänta på mig utanför men hon stack iväg snabb som en vessla med den tjejen hon satt bredvid.

Jag gick lugnt till mitt skåp för att byta böcker utan att någon tilltalade mig. Lugnet fick min mage att vrida sig, som om det var högstadiet all over again. Jag var mobbad rätt länge då, men efter jag gick ut nian och började gymnasiet så hade jag faktiskt fått några vänner och de brukade alltid vara pratglada. Jag kollade mig omkring för att se om någon jag kände var i närheten. Men hela stället var tomt så jag stängde skåpet tog svenska boken under armen och gick mot klassrummet. När jag kom fram stod alla utanför dörren och väntade på att bli insläppta.

”Hej,” sa jag och log mot Krista. Hon log besvärat tillbaka men hon svarade inte utan återgick till någon annan konversation. ”Hur var sommarlovet?” fortsatte jag. Hon vände sig motvilligt mot mig.

”Bra.” sa hon kort och hennes blick borrade in i mig.

”Är det något jag gjort?” frågade jag rakt ut men kände mig fortfarande osäker.

”Klart det är. Det är alltid något du gjort.”

”Vad ska det betyda?”

”Att du hörde knappt av dig på hela sommaren. Att du tydligen låg rundor i England medan jag fick ta itu med Eddie.”

”Jag smsa några gånger. Jag var upptagen och inte för att det angår dig direkt men jag är fortfarande oskuld.” sa jag lugnt och försökte försvara mig så gott det gick. ”Vad har Eddie med detta att göra?” jag kollade mig omkring för att försäkra mig över att han inte var närheten.

”Ja juste, det är något jag skulle berättat för dig innan du stack. Men du stack ju bara så... Men under tiden han trånade efter dig så va vi tillsammans bakom din rygg.” hennes kompisar runt omkring hånlog. ”Och inte för att det angår dig direkt men jag är inte oskuld längre.” hon försökte härma min röst i början på meningen. Jag stod som förstelnad och kollade på henne.

”Du vet om att vi aldrig va tillsammans va?” frågade jag och skrattade till ironiskt. ”Vad har hänt med dig egentligen?” jag kollade runt omkring mig och allas ögon var på mig nu.

”Jag har väll övervägt vem som är mina kompisar. Hoppas du lever lycklig i alla dina dagar med krullet!” hon hånlog mot mig. ”Gold digger.” det gick ett sus genom publiken vi fått nu.

”Jag är glad över att det blev så här. Jag kan i alla fall göra något åt det. Men du kommer alltid förbli falsk vad du än gör.” jag blinkade till med ena ögat för att anse att min redogörelse var färdigt. ”Ha ett trevligt liv.” jag log ännu en gång mot henne och läraren öppnade dörren bakom henne. Resten utav dagen satt jag ensam på lektionerna och lunchen och försökte känna mig behövd där. Ingen pratade med mig på hela dagen och när jag kom hem så kändes det som en lättnad att komma ifrån skolan. Mamma hade hängt upp biljetten på kylskåpet som en påminnelse och jag kollade datumet. Det var redan nu på fredag i Cardiff, England. Jag skulle ge allt för att slippa skolan något mer alls. Och som ett tecken från ovan ringde min mobil.

 När vi skulle iväg så var fiket redan ockuperat med massa nyfikna människor och folk med stora kameror som stod och letade efter mig. Men som tur var fanns det en bakdörr och det gick smärtfritt. Det är mycket man lär sig om en person under trettio minuter i en bil. Jag fick veta att han heter Marcus, gick ut gymnasiet i somras och samlar pengar till att flytta utomlands. Marcus verkade inte riktigt veta varför jag flydde direkt men efter han pratat med mamma förstod han och fattade vem jag var. Alla visste vem jag var.

”Så vad hände egentligen mellan dig och han killen?” frågade han nyfiket.

”Inget hände.” sa jag kort. ”Sväng vänster här framme vid trafikljusen.”

”Var han taskig mot dig?” han gav tydligen inte upp.

”Nej.” sa jag tyst. ”Nej, han var aldrig taskig. Han var mer en sådan som gav istället för att ta emot.” sa jag och kollade ut genom fönstret. ”Det kan både vara en bra och dålig sak.” muttrade jag.

”Varför är du ett lockbete för allt det där folket då?”

”För att det finns något som heter ' en dålig nyhet är en bra nyhet'.” sa jag och skrattade ironiskt. ”Man är alltid dåliga nyheter när man har en flirt med en kille som ingår i en utav världens största killband.”

 

När jag kom innanför dörrarna till huset och tänkte stänga av larmet så hörde jag någon klampa i huset.

”Hallå?” mamma och pappa skulle inte komma hem på minst en timme och Jessica var fortfarande för liten för att gå hem från förskolan ensam. ”Hallå!?” Jag tog baseboll träet som stod i paraplystället vid ingången och började gå in i hallen. Mina converse gjorde ett kluckande ljud som fick mig att låta som en hönsgård och det var inte lönt att smyga. Jag tände ljuset och i nästa sekund tog någon mig på axeln. Min enda reflex var att slå till den som rörde mig så hårt som möjligt och utan att tänka svingade jag träet och det hamnade mellan Zayns ben. Han pep till och föll till marken med en duns och låg ihop tryckt i fosterställning.

”Oh....My god! Zayn!” jag föll ner på knä bredvid honom. ”I am so sorry.”

”Not...now.” kvävde han fram. ”Ice...” Jag stängde igen ytterdörren och sprang in i köket för att lägga is i en handduk och sprang tillbaka till honom och gav honom ispaketet. Jag kollade bort medan han stoppa den innan för byxorna. ”You know that I've seen you half naked, now we are even.” sa han och andades ut. ”What the hell was that?” sa han och lät lite orolig.

”A baseball bat.” sa jag och började skratta nervöst medan jag hjälpte honom upp från golvet och hjälpte honom in till vardagsrummet så han kunde ligga på soffan. ”What are you doing here?” jag tände lamporna i fönsterna och satte igång tvn på mtv för att inte få någon pinsam tystnad.

”Well, Harry didn't want to come here so I offerd.”

”What has Harry to do with all of this?” frågade jag.

”I thought you wouldn't be that blind.”

”I'm not.” konstaterade jag.

”Well, you are actually. He's madly in love with you and you can't see that?”

”No, he's not. He made that pretty clear when he was the one who wanted to break up. If you now can call that a break up because we weren't even together. And then that girl on that magazine. He has clearly...”

”Stop talking... Please!” avbröt Zayn och kollade trött på mig. ”You talk way too much.” sa han och log. ”Just listen for five minutes and then you can judge how ever you want. Okay?” jag gjorde en gest som visade att jag förseglade läpparna med en dragkedja. Det fick honom att skratta. ”He told you it wasn't his idea.”

”Yeah, but...” jag stannade tvärt och insåg mitt misstag. ”Sorry.” viskade jag och gjorde en gest som sade att han skulle fortsäta.

”It was actually uncle Simon. But he wasn't willing to do that at first, but after ucle Simon told him what was going to happen if this went out in press.”

”But it did!” utbrast jag.

”Should you talk first? Can you get me a painkiller first?”

”You can't talk about this and expect me to shut up. But okay, I'm willing to shut up. It will never happen again. Continue.” sa jag och han tvekade denna gången.

”Uncle Simon said that it could be by a big chance that someone already found the dirty secret and would post it any second but it would be a lot less risky if you guys broke up. There wouldn't be any more sneaking around and that the news was old news.” Zayn försökte räta på sig lite och satte sig upp. ”Lexi Moore, the girl on the front page of every gossip magazine in the entire world... Well, I have no answers when it comes to her. I think it's a guy thing that's going on there. That Harry tries to fill out the emptyness that you left. I have no explenation or anything about that one. But after you spoke to Liam we talked to him and he's absolutley devestated. Just like someone else I know...” han kollade på mig nu och jag visste att han syftade på mig.

”So what should I do? I can't just take him back like that, right?”

”Shouldn't you talk with your girlfriends about this stuff?” sa han och rynkade ögonbrynen.

”I have only one and she's been living like a normal person while I have been stuck here.”

”Oh,” han kollade på teven och det fick honom att skratta. Jag kollade upp och såg att det var en countdown med One Direction musikvideos. ”Well, I have seen how you look at each other and it says a lot more than thousand words. You're in love.” jag kollade på Harry när han sjöng nere vid stranden till 'What makes you beautiful'. ”Yeah, right there's the look I'm talking about.” sa han och log mot mig. Jag log generat tillbaka. ”I think if he see you again and you're there to meet him. I think everything should fall into place.” Han lade armen om mig och jag gav honom en kram.

”Thank you, Zayn.” Musiken tog slut och de började spela upp 'One Thing'.

”Oh my god, not that one! I look like a mad person in this one.” gnällde han och de fick mig att skratta och höjde volymen. Jag drog upp honom på golvet och vi började dansa som galningar och jag sjöng med till refrängen och de delarna jag kunde.  

 Mamma och pappa hade hållit mig hemma hela första veckan av sista skolåret. Ni kan ju tänka er hur glad jag var över detta faktum. Enligt mamma var det en säkerhetsåtgärd och tillsist klarade jag inte av det längre och smet ut för att ta mig in till stan och leva som en normal människa för första gången på flera veckor. Jag tog första bussen in till stan som tog cirka trettio minuter. Jag satte mig längst bak för att ingen skulle kunna smygtitta på mig. Pappa hade tagit min telefon ifrån mig för att jag inte skulle använda de sociala nätverken som ett sätt att hamna i djup depression enligt hans teorier, så jag fick sitta och kolla tyst ut genom fönstret utan musik.

När jag kom fram satte jag av mot ett utav parkerna som var precis bredvid biblioteket, trots att sommaren börjar gå mot sitt slut var det ändå rätt hyfsad värme ute.

”Ursäkta?” jag lyfte på huvudet för att kolla om det var mig den kvinnliga rösten menade. Det var en tonårstjej som stod framför mig med ett gäng utav hennes tjejkompisar. ”Är inte du den där tjejen som dejtade Harry Styles?” man såg att ett strimma hopp i hennes ögon och jag kände mig hemsk som såg mörkt på henne. En utav hennes blonda kompisar gick fram ett steg.

”Du är Spencer Cowell.”

”Spencer Anderson Cowell.” rättade jag henne. ”Och nej, jag dejtade inte Harry Styles.” sa jag hårt och bestämt, för visst talade jag sanning. Jag och Harry hade smugit runt så pass mycket att vi inte ens gått på vår första dejt eftersom Simon var på oss redan då. Jag kollade ännu en gång på tjejerna som såg ytterst 'starstruck' över att jag precis konfirmerat att jag faktiskt var en Cowell. ”Jag måste gå.” sa jag ursäktande och gick ännu ett steg mot tjejerna. ”Han är inte värd det.” muttrade jag dämpat till dem och ljuset utav hopp i deras ögon slocknade.

Jag fortsatte mot min destination och slog mig ner under ett träd längre bort i parken och andades in all den fria luften medan jag försökte få in så mycket sol som det bara var möjligt. Mamma och pappa skulle bli rasande när de kom hem från jobbet och faktiskt insåg att jag inte stannat inne som deras stränga order hade bett mig att göra. Simon hade till och med bett mamma att skaffa en barnvakt åt mig! Jag kan inte riktigt förstå varför alla var så hårda mot mig och när jag ständigt ställde frågan och bad om att få en förklaring till varför alla betedde sig som om världen var nära sin undergång fick jag bara stränga blickar och en uppläxning om att jag inte ville bli nästa Lindsay Lohan gone wild. Jag hade velat ringa Harry flera gånger och säga till honom att det som han inte ville skulle hända, redan hade hänt men varje gång stannar jag upp och tänker på tidningen som jag såg på Simons kontor, han hade gått vidare bara efter en vecka. Han vill inte höra något från mig.

”Spencer?” jag rycktes ur mina tankar och kollade på killen som kom mot mig.

”Hej, Eddie.” suckade jag trött.

”Hur är det!? Jag har inte sett dig i skolan denna veckan.”

”Kan bero på att jag faktiskt inte varit i skolan.” sa jag och han satte sig ner bredvid mig under trädet. ”Åh, så du tycker det är okej nu att allmänheten kan se oss?” Eddie kollade bara skyldigt på mig. ”Så länge jag står i tidningen är det alltså okej att allmänheten ser dig tillsammans med mig?” jag började låta riktigt arg nu och normalt sätt skulle jag aldrig låta honom komma åt mig på det sättet.

”Sluta folk stirrar.” muttrade han tyst.

”Tro mig! Dom har stirrat i mer än tre veckor nu för att vara exakt, för att jag! JAG! Är tydligen 'Americas most wanted' nu på grund utav något sur irriterande britt!” jag spottade ut det sista ordet och började gå där ifrån.

”Vad har vår relation med det att göra!?” ropade han efter mig och jag nästan sprang tillbaka för att se rakt på honom.

”För att det finns inget vi. Det har aldrig funnits ett vi.... Och det finns definitivt inget vi nu heller.” jag var rosenrasande och alla i hela parken kollade på oss. Jag kollade mig omkring och jag kände på mig att jag inte ville vara här inom några minuter. Mina andetag började bli jämna igen och jag försökte lugna mig så gott det går. ”Ses i skolan.” muttrade jag och drog upp huvan på min hood jag hade burit omkring på och började springa mot ett fik längre bort för att söka efter en telefon. När jag kom in genom dörren var det nästan folktomt och jag bad om ursäkt för vad som skulle betyda att ägaren snart skulle bli tvungen stänga för någon timme. Han kände givetvis igen mig och gav mig telefonen samtidigt som han började stänga igen fiket och tog in sina utemöbler.

”Mum?” sa jag så fort signalen gick fram.

”Where are you? That's not our phonenumber!”

”I'm so sorry but you need to pick me up right away!”

”I can't go from work. I have a very important meeting in five minutes! I'll make a call and see who can pick you up.” hon lade på och jag satte mig ner på en utav stolarna.

”Skulle jag kunna få en kopp varm choklad?” Frågade jag servitören som såg rätt förvånad ut men också lättad utav att han fick en extra rast. Han nickade ivrigt och kom tillbaka efter ett tag med koppen som var fylld med choklad och vispgrädde. Jag tog fram två hundra lappar och gav till honom.

”Den kostar bara trettio kronor.”

”Det är det minsta jag kan göra. Ni går säkert back på grund utav att jag är här.”

”Faktiskt med vinst. Vi har sällan så många kunder om dagen här.” sa han och gav mig ett charmigt leende. Efter ett tag ringde mamma upp igen och servitören svarade. Han lyssnade länge och sa att han förstod situationen och gav sedan över luren till mig.

”Honey, I can't get hold of dad or granny. You just have to figure something out. Maybe you could call the cops and they could give you a ride home.” hon lät stressad.

”Don't worry, I'll figure something out.” Jag lade på och kollade på servitören. ”Så vad kör du för något?”

 HARRYS PERSPEKTIV

Jag gnuggade mig i ögonen för att vakna till igen och satte mig sedan upp. Jag kollade mig omkring och såg att jag befann i bussen. Mitt hår låg helt platt på ena sidan och jag försökte gnugga till det och reste mig upp för att ta på mig tröjan som låg på soffans rygg. Det verkade som att alla hade stuckit ut eftersom jag var den enda här. Jag satte mig på soffan och kollade på min mobil. Ett ton sms från Lexi men inget från Spencer. Vad hade jag väntat mig? Det var jag som gjorde slut och inte hon! Jag känner mig dum som trodde att hon skulle förstå. Jag gjorde det för att hon inte skulle bli världens nästa hatobjekt på två ben! Men på vägen hem kände jag att jag faktiskt gjort något väldigt dumt och att jag faktiskt älskade henne. Men hon hade rätt, det var lite försent för att erkänna det nu.

Lexi är väll några år äldre än mig och hon är super härlig. Men hon är inte Spencer och jag vore ännu dummare än vad jag redan påstås vara och säga att de är lika för det är dem inte.

Killarna stampade in i bussen med påsar från Starbucks.

”Breakfast time!” sa Niall glatt och log mot mig.

”You didn't wake me up?” sa jag trött.

”You slept like a baby, brother! We couldn't!” sa Louis och rufsade till mitt hår. Zayn var ovanligt tyst och satte sig ner bredvid mig för att ta fram sin kaffemugg.

”What's up?” frågade jag och jag fick en hatisk blick tillbaka. ”What have I done?” frågade jag nu de alla och jag såg även nu att Liam hade satt sig i sin säng längst in i bussen. ”Why are you back there? We always eat around the table.” Niall som hade suddat ut sitt leende på läpparna började leta under tystnad i en utav påsarna. Han tog fram en tidning och visade upp framsidan.

”Harry Styles in a love triangle!” Jag drog åt mig tidningen och kollade på omslaget med mig på och Lexie. Jag sökte snabbt upp artikeln och blev iskall när jag såg att Spencers namn nämnas. Även en bild på mig och henne när vi lämnade fiket den där dagen. Hennes ansikte skar som en kniv i mig, hon såg totalt förkrossad ut.

”And I assume you know where she is now?” sa jag efter ett tag och det enda man kunde höra var Niall som mumsade på sin macka. Louis satte sig ner bredvid mig och kollade allvarligt på mig.

”What happened?”

”Where is she?”

”I asked you first.” sa han irriterat.

”No, you didn't. I did so answer me!”

”She's on the plane back to Sweden by now.” sa han och suckade trött och uppgivet ut. ”We called uncle Simon. He is pretty mad at you, Hazza!”

”Liam and I have spoken to her. She's alright, at least she's doing alright, she sounded devestated actually.” sa Zayn.

”So... What. Did. You. Do?” sa Liam och knuffade på Louis så han kunde hoppa in kring bordet och alla fem lade sin uppmärksamhet mot mig.

 

SPENCERS PERSPEKTIV

 

Liam lät irriterad när jag berättade för honom vad som hänt. Men han blev lättad över att få reda på varför Harry hade betett sig så konstigt och fått ihop det med Lexi. Han kallade ”rebound”. Jag kallar det ”bad timing”. När vi hade lagt på så hörde Simon av sig till mamma och sa att det hade blivit ändrade planer med planet och att vi skulle ta hans privata plan istället för säkerhetens skull. Enligt mig var det till överdrift men mamma höll med honom och vi blev genast satta i VIP rummet på andra våningen av flygplatsen medan flygplanet skulle göras redo för avfärd. Pappa blev lycklig för att slippa sitta och nästan få vika ihop sina ben i ekonomiklassen.

Flyget tog cirka fyrtiofem minuter istället för två timmar och när vi landade så var det krig om vem som skulle fota mig först. Minst tio olika säkerhetsvakter forslade ut mig och min familj bakvägen för att ingen skulle bli skadad. Det var rena hysterin, vissa skrek fula ord mot mig och andra stod snällt och ville ha en autograf som om jag var någon slags krigshjälte. Men de som tog mest plats var journalisterna som ville få ett foto på tjejen Harry dumpat. De flesta var otrevliga och om jag hade varit nära nog hade jag säkerligen fått en smäll rakt över ansiktet.

När vi satt oss i bilen satte jag äntligen igång mitt mobila nätverk och jag kände mig som friheten själv utav att få kontakt med omvärlden igen. Jag gick genast in på facebook och kollade på mina kompisars statusar. Och för att driva lite tid gick jag även in på twitter. Det vita ikonen där det stod anslöt lös blått och jag gick in för att kolla.

”You're such a bitch, no wonder why he dumped you!”

”Whore! Lexi and Harry forever!”

”Feeling bad for you, he made a big mistake!”

De flesta var riktigt elaka kommentarer men vissa var medlidsamma och jag stängde snabbt ner igen för jag ville inte se på när andra klankade ner på mig. Jag kollade ut genom fönstret och sjönk in i mina tankar. Var det detta Harry hade varit rädd för?

Killarna kom aldrig tillbaka in i huset men jag visste att de hade gått vidare och börjat göra turneer inom Storbritanniens gränser. Simon hade styrt upp det så att alla möten skulle gå via hans kontor som jag inte sommarjobbade på längre. Idag är det den sista dagen i London och det är dags att bege sig tillbaka till Sverige.
Medan jag tog fram mina resväskor och började packa ner alla mina kläder under tiden jag tänkte på senaste gången (och även den sista!) jag träffade Harry. Efter den dagen på Simons kontor träffades vi nere vid ett litet tråkigt fik som låg på en bakgata. Jag kommer ihåg hur allvarlig han var.
”So what are we going to do?” frågade han allvarligt.
”I,” sa jag och suckade ut. ”Have no idea.” jag kollade förhoppningsfullt på honom och letade efter ett tecken på att han skulle veta vad vi skulle göra. Han kollade ner på sin kopp med te och man såg på honom att han hade något att säga. Och jag gillade inte vart det skulle leda. ”You don't want me anymore.” konstaterade jag och såg sårat på honom.
”You sound so harsh but that's not the case. I think it's the best thing to do actually.”
”Don't say you talked to uncle Simon!?” sa jag förtvivlat.
”Actually, indeed I did. He explained the case and I think he's right. I don't want you to get involved in this.”
”What?” jag försökte förstå vad det var han sa och det lät som om det var för mitt eget bästa. Att han var dålig för mig. Han kliade sig i sitt krulliga hår och försökte få fram rätt ord.
”You remember when I told you about the first time the lads and I was out in public for the first time during the X factor?” jag nickade och tänkte tillbaka på då han ertappade mig med att kolla på den säsongen av X factor då One Direction var med. ”well, I don't want that for you.” han kollade med en sårad blick. ”I want you. But you're going back to Sweden next week and I want you to be you.”
”You think I can't handle it!?” frågade jag surt nu.
”I think that I want you to be safe and not worrying about paparazzis everywhere you go or crazy fans that's going to hate you because of nothing. I want the best for you and this is not it.” Jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag kollade ut genom fönstret och lät några tårar trilla ner för kinderna.
”I want to go home now.” sa jag och torkade tårarna och kollade hårt mot honom. ”I don't want to be here anymore.” Jag reste mig upp och tog på mig jackan. Han hade också tårar i ögonen, de gröna vackra ögonen. Harry tog sig för ansiktet och jag gick ut från fiket. När jag stod på trottoaren kom jag på att Harry hade kört mig hit. Jag gick frustrerat in igen och fram till det bordet Harry fortfarande satt vid.
”I need money, for a cab home.” sa jag motvilligt utan att kolla på honom.
”I'll drive you.” han hade fortfarande händerna för ansiktet men tog bort dem och reste på sig för att ta på sig sin skinnjacka och började gå mot bilen som var parkerad en gata där ifrån. Vi kom fram till den silvriga Audin och han satte sig bakom ratten. Vi satt tysta under resan hem och han stannade utanför Simons hus en kvart senare.
”Have a nice trip back to Sweden.” Harry bröt tystnaden och hans ord skar som en kniv genom luften.
”Thanks.” Jag öppnade dörren och klev ut ur bilen och jag kände att regndropparna var ett faktum nu. Jag stängde dörren bakom mig men jag hörde att rutan rullades ner och jag hörde Harrys röst ropa mitt namn. Jag vände mig om och kollade på honom.
”Come here.” ropade han. Jag gick mot bilen igen.
”What?”
”I sort of still love you. So, be safe.”
”Well, you should've said that earlier.” muttrade jag och min syn blev suddig. Jag sprang mot dörren och gick in. Audins motor gick på övervarv när den körde iväg genom regnet och jag sprang upp på mitt rum igen.

Jag skakade av mig känslan utav hur övergiven jag kände mig då och torkade bort tårarna som hade kommit fram. Min familj kände på sig att det inte var något som stod rätt till med mig och Simon hade en aning om att det var hans fel också för han var överdrivet snäll mot mig den sista veckan. Jag såg på alla mina nerpackade kläder och det tomma rummet såg nu ut som det gjorde när jag kom.
”Spencer!” hörde jag Simon ropa från sitt kontor. Jag suckade och kollade mig i figurspegeln för att se så att mitt smink satt kvar. När jag kom in på hans kontor satt han i telefon och gav mig anvisningar om att sitta ner i soffan vid fönstret. Jag kollade mig omkring i rummet och hörde Simon prata om ett kontrakt som verkade vara viktigt. Min syn stannade på en InTouch tidning som låg på soffbordet. Jag kände att mitt hjärta trillade ner i till fötterna och stannade där. Med stora gula bokstäver stod det ”Harry Styles och hans nya tjej på romanisk weekend”. På bilden höll han om en tjej med brunett hår och var lång och smal. Det såg ut som en top modell och man såg på henne att hon var så mycket vackrare i verkligheten. Bilden gjorde inte henne rättvisa.
”Spencer?” Simon stod framför mig nu och la sin hand på min axel för att få min uppmärksamhet. ”Spencer? Back on earth.” Jag kollade skrämt upp på honom med tårar i ögonen. Han ser chockat på mig och sätter sig ner för att omfamna mig och jag bryter ut i världens gråt attack. Jag har försökt hålla allt inom mig sedan den dagen men det gick bara inte längre. Simon som fortfarande var lika förvånad strök mig över huvudet och sa några tröstande ord.
”He...has...” hulkade jag och försökte få luft samtidigt. ”...moved...on...” jag försökte andas men det blev hackigt och jag gjorde några gris läten som fick mig att tänka på hur jag måste se ut just nu.
”This is bunkers! Why did he do this?”
”Be...be...cause...fffff... you.” hulkade jag fram.
”But not like that!” sa han irriterat.

Simon bad om ursäkt och försökte trösta mig så gott han kunde men han förblev rätt spänd. Tidigt på morgonen dagen där på satt jag, Jessica och pappa redo i bilen för att åka medan mamma sa hejdå till Simon och hans hus.
”Thank you once more, brother.” sa mamma och kramade om honom en sista gång.
”Mum!” ropade jag genom den nerrullade rutan. Det var väldigt kvavt ute och man kände på sig att det skulle börja åska när som helst. ”We're gonna miss the flight if we're not going right now!” hon gjorde ett tecken mot mig att hon skulle komma snart. Mamma kramade om Simon en gång till och gick mot bilen.
Hejdå, England...

What about we are staying a bit low for a while? Skrev jag till Harry på sms.

Agree. Svarade han nästan direkt.

Though I can't wait to see you again.

Jag la ner mobilen i min jackficka och försökte hinna ikapp Simon som har dubbelt så långa ben som vad jag har. På lördagseftermiddagen hade killarna dragit hem och Simon hade lagt sina instinkter på is. Jag där emot tog på mig det stora uppdraget inför nästa vecka att sätta ihop en välgörenhetsfest för svältande barn. Simon hade alltid en stor gala middag någon gång under juli månad. Jag insåg inte hur stort ansvar Simon hade gett mig förrän Kendall föreslog att hon skulle ringa alla samtal åt mig för att underlätta arbetet.

One Direction hade flugit iväg på ett antal gigg i Europa och jag skulle inte träffa någon utav dem på minst tre veckor. Vilket fick min hjärna att bara fokusera på eventet och inte skena iväg på Harry. Okej, nu ljög jag. Jag har nog aldrig tänkt mer på en kille någonsin! Vilket var både tragiskt och desperat.

”So what do you think about England?” sa Kendall då vi skulle dra oss mot shopping centret i centrala London för att shoppa lite snygga klänningar inför galan.

”It's wet.” sa jag och hon skrattade och slängde med sitt mörka långa hår. Jag tror nog att varenda kille vände sig om när Kendall strosade ner för gatan.

”Well, it could have been worse.” sa hon och log mot mig.

”Knock on wood!” utbrast jag allvarligt och det fick henne att le.

”Right, don't push our luck!”

”Do you like the lads here then?” sa hon nu med en finurlig min.

”Well... I guess.” sa jag och min tvekan fick Kendall att rycka till och kolla på mig.

”Tell me all about him!” utbrast hon och puttade till mig.

Jag försökte berätta så lite detaljer som möjligt och höll mig till det jag faktiskt visste. Men jag suckade lättat ut när Kendall hittade en klänning som hon skulle testa på. Den var röd överst och ner till var den gjord utav svart skinn. Den passade henne självklart helt fantastiskt, precis som alla andra klänningar hon testade på men hon valde den röda. Jag själv hittade en svart vit klänning med tunna band över axlarna. Jag blev genast kär i den och vår shopping tur avslutades på Starbucks.

”So will he be at the gala?” frågade hon plötsligt och jag trodde hon hade släppt det.

”I don't know.”

”You should ask him to be your date.” sa hon nu entusiastiskt och log uppspelt.

”I think he will be out of town then.” sa jag och hoppades så innerligt på att hon skulle släppa detta snart.

”Too bad. We can be each others dates.” hon log mot mig och jag skrattade och nickade.

 

När jag kom hem gick jag upp på mitt rum och satte igång min laptop som jag inte använt på hela semestern. Under tiden den startade upp hängde jag upp min klänning i garderoben och satte sedan igång lite bakgrundsmusik. När jag väntade på att datorn skulle logga in så vibrerade min mobil och jag såg att det var Eddie som ringde. Jag suckade och tryckte på grön lur.

”Hallå?”

”Spencer? Är det du?”

”Nej, jultomten.” svarade jag allvarligt.

”Förlåt. Jag vill ha dig tillbaka.”

”Vad kommer du göra annorlunda denna gången som du aldrig gjort innan?” frågade jag tröttsamt. Det blev tyst i luren och jag hörde att han stammade. ”Precis, du kommer inte göra någon skillnad alls.” sa jag.

”Jo, jo, det kommer jag.” stammade han.

”Nej, för du är en sån kille som aldrig kommer att växa upp. Du är en sådan som alltid kommer att vilja stå i rampljuset. Och för vissa så räcker det beteendet jätte långt. Men inte för mig.”

”Men du har känslor för mig?”

”Ja.” sa jag utan att tänka.

”Så det finns en chans?”

”Jag har inte tillräckligt med känslor för det.”

”Men du har känslor!?” jag hörde hoppet i hans röst och jag blev genast orolig för att jag hade ställt till med för mycket. Jag stängde av samtalet och fortsatte att söka information på datorn om hur man skulle komma över sitt ex.

Jag vaknade upp några timmar senare i Harrys famn. Lite yrvaken försökte jag kolla klockan på väggen som var tillräckligt tydlig nu eftersom solen lös ute. Klockan var nästan elva och jag låg och kände Harrys värme genom t-shirten. Kyssen var något utöver det vanliga. Det var något jag aldrig någonsin känt med Eddie. Den var varm, kärleksfull och jag kunde inte vänta tills nästa skulle komma.

Jag lirkade mig ur hans grepp och smet in i min garderob som låg precis vid teven. Jag tog på mig ett par denim jeans och en vit pösig tröja som jag tryckte ner i kanten på jeansen. Jag hittade även en hårsnodd och satte upp mitt vågiga hår i en hög hästsvans. Innan jag gick ut så tog jag och vek ihop tröjan jag haft på mig och tassade försiktigt ut för att inte väcka honom. Jag la tröjan på soffkanten och smög upp och satte mig på sängen och kollade på honom en lång stund. Hans andetag var jämna och han gjorde små ljud emellanåt. Jag försökte att inte skratta men jag log tillräckligt för att käkarna började göra ont.

”Stop staring.” mumlade han och jag ryckte till. ”It's creepy.” han log men hade fortfarande slutna ögon. Jag tvekade lite och bet mig i läppen men jag kunde inte låta bli igen. Jag böjde mig över honom och kysste honom långsamt. Han besvarade kyssen och vände sig på rygg och jag satte mig i gränsel över honom. Jag kände hans händer vandra från min rygg ner mot min rumpa och stannade där. Jag log lite och drog mitt hår bakom örat och satte mina händer mot hans bröst för att skilja oss åt.

”I think they are looking for you.” viskade jag. Och man hörde att någon var på väg mot min dörr. Jag flög av honom men insåg inte att jag borde rullat av på andra hållet och ramlade rakt ner på golvet. Jag stötte i golvet med en duns och jag gav ifrån mig ett stön.

”Are you okay?” hörde jag ovanifrån och kollade upp. Harry höll på att spricka av skratt och jag nickade. Han brast ut i ett vrål av skratt och jag reste mig surt upp och gned mig om rumpan. Det knackade på dörren och jag insåg att detta var inte rätt tid för att förklara vad jag och Harry var. När jag inte ens själv visste. Jag väste åt Harry att klä på sig och slängde hans jeans och hans tröja mot honom.

”Coming!” ropade jag mot dörren och puttade Harry framför mig in i garderoben och stängde dörren efter mig. Jag öppnade min dörr på glänt och utanför stod Simon.

”What are you doing?” frågade han och jag kollade ännu en gång bakom mig för att försäkra mig över att inget misstänkt syntes. Jag slängde upp dörren öppet och lutade mig mot dörrkarmen.

”I was just about to get some breakfast.” sa jag och log mot honom.

”I thought I heard voices and a thud.” sa han och kollade sig omkring i rummet.

”Well, I was thinking out loud. You usually get the best answers then. And when I was about to get to the door I fell over one of the bed legs.”

”You are too much alike me.” sa han och skrattade lågt. Han började gå mot trappan och jag följde efter och drog till dörren. ”Have you seen Harry?” sa Simon och stannade i trappan.

”Eh... I think... Earlier this morning I thought it was friday so I was up early. I almost walked right in to him and he said something about going out for a...” jag stannade upp för att tänka efter vad Harry skulle göra en lördag morgon utan att det skulle låta misstänksamt. ”...walk. I think.”

”A walk?” sa Simon och höjde på ögonbrynen. Shit, jag hade gissat fel. Jag kände att jag blev röd i ansiktet.

”Yes, that's what I think he said” jag höll andan och väntade på att han skulle fortsätta gå. Som tur var kom mamma och frågade vad vi höll på med och jag smet smidigt förbi honom ner och hörde till min lättnad att han följde efter. När vi hade satt oss ner vid bordet med resten utav killarna så var det tjatter och jag höll ett vakande öga på Zayn som var den jag egentligen trillat över.

”So did you have a good nights sleep?” frågade Simon Zayn.

”Yes,” sa han och torkade sig om munnen. ”Though I caught some bruises.” sa han och kollade mot mig.

”Really? Why?” sa Simon nu förvånat.

”Well...” han fortsatte inte för jag sparkade till honom på smalbenet innan orden flög ut i luften. Han hoppade till och kollade surt på mig. Jag gav honom en bedjande blick och hoppades på att Simon inte skulle se. ”Eh...” började Zayn och försökte komma på en historia. ”Well... Niall is pretty agressive when he's asleep.” sa han och kollade mot Niall som pratade med Jessica och la inte märke till att vi pratade om honom.

”Oh, then remind me next time to get him a bed for himself.” sa Simon och skrattade lågt. Jag skrattade också nervöst och gav Zayn en ursäktande blick.

Någon smällde i dörren och Harry kom instapplande med våta skor.

”What a lousy weather! It was sun like a second ago.” sa han och satte sig bredvid mig. Simon såg trött ut och log mot honom och sedan mot mig. Jag visste att han hade lagt ner sina misstankar och jag suckade ut. Jag la min hand diskret på Harrys lår som en signal av hur tacksam han var som spelade med.

När jag vaknade i min säng med mitt täcke uppdraget så bara mitt huvud stack ut på kudden. Jag reste mig sakta upp och gnuggade mig i ögonen och kollade mig omkring i det dovt upplysta rummet. Rummet var tyst och tomt, jag var den enda där. Jag kollade på klockan på mobilen och såg att jag hade ett antal nya sms. Klockan var halv åtta och jag skulle iväg till Simons kontor inom en halv timme. Jag hoppade ur sängen, drog ifrån gardinerna och drog sedan till badrummet för att fräscha upp mig och reda ut mitt rufsiga hår. När mitt hår såg någorlunda ut sprang jag ut från badrummet och rakt in i Zayn som föll till golvet och jag ovanpå.

”Oh, my...” började jag och hoppade upp så fort som möjligt. ”Are you alright?!” sa jag och sträckte ut handen för att hjälpa honom upp.

”Well, yes. I think so, apart from all the bruises I will get afterwards.” sa han och tog tag i min hand och hävde sig upp. ”Why are you in such a hurry? It's saturday.” Jag slog handen för pannan. Jag hade helt glömt att det var helg. ”And what are you doing in Harrys t-shirt?” sa han nu rätt så roat. Jag kollade ner på mig själv och lade märke till att jag inte alls hade på mig gårdagens outfit utan istället en disel t-shirt ett par storlekar förstor.

”Okay, this is more awkward than I expected.” konstaterade jag och drog mina armar om mig och log generat mot Zayn som höll på att spricka. ”Well, I hope I didn't hurt you too bad.” började jag och gled smidigt runt honom och började backa tillbaka mot mitt rum. ”Maybe you should get some ice, you hit your head pretty hard.” fortsatte jag och kände att jag nu var inne i mitt rum. ”See you, later.” sa jag och log ursäktande och stängde dörren bakom mig och lutade mig mot dörren. Jag kollade ner på tröjan igen och drog ut den lite för att granska trycket på tröjan. Från andra sidan dörren hörde jag någon som frustade av skratt och gick sedan in i gästrummet igen.

Jag drog genast för gardinerna igen och hoppade i sängen och läste smsen som jag fått.

Hej, du har inte svarat på några utav mina sms. Är du ok? <3 – från Krista

Jag saknar dig, snälla svara. Jag älskar dig! Puss <3<3<3 – från Eddie

Det sista var från Eddie igen och jag bestämde mig för att inte öppna det och bara radera båda smsen. Jag satte igång med att svara Krista.

Hej, jag mår bra. Jag har fått ett sommarjobb här och har hittat en ny kompis på jobbet. Sjukt snäll! Hur är vädret hemma? Har Eddie pratat med dig? Om du ser honom säg till att sluta smsa mig, jag kommer ej svara. <3

Jag la undan mobilen och la mig ner i sängen igen. Efter ett tag hörde jag en lätt knackning på min dörr och den öppnades. Jag satte mig upp och kisade med ögonen för att se vem det var.

”Harry?” frågade jag förvirrat. Harry hade sitt hår på sned, bar överkropp och ett par jeans på sig. ”Why are you guys still here?” frågade jag.

”It got a bit late last night so Simon gave us some place in the guest room.” jag nickade och han satte sig på sängkanten bredvid mig. ”So, you ran over Zayn? Smooth.”

”Erhm...” va allt jag fick fram och slängde mig bak i sängen igen. ”Is he okay?” frågade jag bakom mina händer och jag hörde att han skrattade tyst.

”Well, yes. As okay as he can be when a half naked girl falls over him.” sa han och retades. Jag satte mig upp igen och kollade ner på tröjan.

”Yes, about that.” sa jag och kollade från tröjan till honom och hans bara överkropp. ”What am I wearing?” han kollade förbryllat på mig nu som om han inte riktigt fattade frågan.

”My t-shirt?” sa han sakta.

”How did I get in the t-shirt?” frågade jag nu framfusigt och lite förolämpat.

”I promise you that I tried to not look.”

”Tried!?” väste jag. Han såg nu rätt road ut åt min reaktion. Jag skakade till slut bort tanken och la mig ner igen. ”I can make some space for you if you want to.” sa jag och kollade på honom. Jag tänkte inte riktigt efter med innebörden av det jag sa förrän det hängde i luften och han satt och tvekade. Han nickade till slut och reste på sig så jag kunde hoppa in.

”Do you mind?” frågade han och knäppte upp jeansen. Jag visste inte vad jag skulle säga och nickade bara. Han hoppade ner under täcket i bara boxers och la sig på sidan och kollade på mig. Jag kurade ihop mig till en boll och kollade tillbaka. Hans krulliga hår låg platt på kudden och hans gröna ögon lyste i det dova ljuset. Jag kunde inte låta bli utan jag drog upp handen ur täcket och började följa hans ansiktskonturer med fingertipparna. Han blundade och jag slutade och drog tillbaka handen.

”Don't stop.” mumlade han och han kollade på mig igen. Jag kröp lite närmare och nu fanns det bara tio centimeter mellan oss och jag kände hans andetag mot min hud men jag rörde honom inte igen. Han öppnade ögonen och kollade efter vad som tog sån tid och såg att jag tvekade. ”What are you thinking about?”

”You told me that I could ask anything?” sa jag och han nickade. ”Does that offer still count?” han nickade igen och jag kollade ner. ”Why me?” sa jag och kollade på honom och hans bara överkropp som såg så mjuk och vältränad ut. ”You have...Like thousands of girls, drooling over you as soon as your face shows up.” Han tänkte efter hur han skulle svara och kollade på mig igen.

”That's was one of the easiest question this week.” sa han och log mot mig. ”Because you're not like them.” jag tog in det han sa och försökte förstå. Jag var inte känd och jag var inte speciell. Jag var bara Spencer Anderson Cowell. Ingen känd sångerska, dansare, skådespelerska eller ens något ut över det vanliga.

Harry makade sig tätare mot mig så de tio centimeterna blev fem och nu snuddade våra kroppar vid varandra. Jag kunde inte hålla mig längre, utan kollade på hans fylliga läppar och slöt dom med mina egna.

Hela veckan gick åt att åka ut till studion men jag fick aldrig träffa One Direction igen. Utan jag sattes i arbete med att leverera olika bud och sortera papper och springa ärenden åt de i byggnaden. Jag blev väldigt bra vän med en utav sekreterarna, Kendall som satt på första våningen och varje gång jag gick förbi så slängde vi några ord till varandra. Hon var 20 år och bodde en timme utanför London.

”You want to grab a coffee after work?” frågade Kendall mot slutet av dagen då jag kom ner för att be om en kopia på ett papper. Jag älskade hennes svarta vågiga hår och bruna ögon. Hon borde vara modell istället för sitta bakom ett skrivbord hela dagen.

”Sure, uncle Simon should let me go earlier today.” sa jag och log mot henne.

När jag kom upp igen till Simons kontor satt Harry, Liam, Niall, Louis och Zayn och pratade glatt.

”Here you go,” sa jag och gav Simon hans papper. ”Hey guys,” sa jag och log mot killarna och fick leenden tillbaka. Jag återgick till att kolla på Simon. ”Do you mind of I go out for a coffee later with Kendall?”

”Sorry, but you can't.”

”What why? I've worked hard today and I should get some handicap for being you neice!” sa jag gnälligt och försökte att inte låta som en fyra åring.

”I mean you can't because the lads here,” sa han och pekade på killarna. ”Are going to come over for dinner tonight. Because we are celebrating that the album is finally done.”

”Oh, okay. Well, I'll call her back then.” sa jag började gå mot dörren igen.

”Hey, good you're coming. Harry hasn't shut up about you since we saw you last time.” sa Louis och hånlog mot Harry.

”I have not!” protesterade Harry och jag log blygt mot Louis och gick ut från kontoret för att ringa Kendall.

 

När kvällen kom så satt jag i mitt rum och kollade på vecka tre av The X factor medan jag väntade på att gästerna skulle komma. Jag hade under dagen städat undan i mitt rum och nu var det rent och fint. Jag bestämde mig för att ha på mig ett par mörka denim jeans och ett snyggt linne till det som var gjort utav bomullstyg. Simon hade trilskats med att hyra in en kock för kvällen så att mamma inte skulle laga mat. Jag satt nu uppkrupen i min soffa och var mitt inne i avsnittet då jag hörde att ytterdörren öppnades och huset blev fyllt med röster.

”Spencer?” ropade mamma. När jag kom ner fanns alla redan i vardagsrummet och satt och pratade. Louis underhöll Jessica som satt och skrattade åt allt han gjorde mot Liam. Som att nypa honom eller kanske bara säga något kul.

”Hey everyone.” sa jag och slog mig ner bredvid Zayn som satt och smsa.

”Hallå, Spenc, skulle du kunna fixa fram dricka till våra gäster?” frågade mamma snällt och jag kollade på henne. Det var inte riktigt detta jag hade sett framför mig att jag skulle vara dagens värdinna också. Men jag reste mig lydigt upp och gick mot köket där det redan stod färdig dricka på diskbänken. Jag serverade alla med ett leende och satte mig ner igen bredvid Zayn.

”When are you getting back to Sweden?” frågade han nyfiket.

”At the end of august.” berättade jag för honom och han nickade långsamt.

”What are you doing for a living?” fortsatte han.

”I'm a student and I dance and act on my leisure.”

”You dance?” han blev väldigt nyfiken och jag skrattade till.

”Yes, hip hop and street.” jag drack lite av min dricka och satte ner glaset. ”Do you dance?”

”I can't dance.” sa han och blev lite generad.

”Maybe I can teach you some time then.” sa jag och log mot honom.

 

När vi hade käkat drog jag mig så osynligt som möjligt upp till mitt rum för att fortsätta kolla på dvderna. Jag hade inte haft en aning om att de blev så stora på så kort tid. När det var One Directions tur så blev jag rätt förvånad över deras låtval, ”Nobody knows”. Jag skulle precis få se när de var ute och shoppade inför nästa framträdande, jag hörde inte att någon klev in i mitt rum.

”What. Are you doing?” hörde jag en road röst bakom mig och jag gav ifrån mig ett gällt skri som säkert fick alla att undra vad som pågick. Harry skrattade så han höll på att dö och jag pausade teven.

”You scared the crap out of me!” fick jag fram mellan mina andehämtningar.

”Sorry.” sa han och försökte sluta skratta. ”Why are you even watching this?” frågade han och såg uppenbart road ut utav att jag blev generad så hela mitt huvud ändrade färg.

”Because, I wanted to know who you guys are.” mumlade jag.

”You only needed to ask if you wanted to know something.”

”Well, I know but I thought it would be fun to watch.” sa jag och satte mig ner igen. Harry stängde dörren bakom sig och klev in i mörkret och satte sig bredvid mig i soffan. Jag tryckte på play igen.

”It was pretty awkward to have all those people around us.” sa han tyst. Jag kollade på honom och hans gröna ögon glittrade i tevens ljus. ”You know what's the most weird thing when you have all those people around you when you are shopping?” jag skakade på huvudet och han vände blicken mot mig. ”To know that I would have to get used to that.”

Låten började och han tystnade. Jag vände mig tillbaka till teven och jag kände att han kollade på mig där jag satt med mina armar som kramade mina ben. Harry makade sig lite närmare och tillsist kände jag värmen som utstrålades från honom. Han sjöng med i vissa delar av låten.

Jag kommer inte ihåg vad som hände efter det men jag tror jag somnade i Harrys famn och jag kommer inte i heller ihåg hur jag hamnade där.

När klockan började närma sig lunch så bad Simon mig att fixa lite lunch. Jag fick pengar utav honom och gick ut genom dörren till studion. När jag var på väg ut genom ytterdörren så hörde jag någon ropa bakom mig.

”Hey, wait up!” jag vände mig om och såg Harry jogga genom korridoren. ”I thought you would need some help with carring it all. I'm up for it.” han stötte till mig med armbågen medan han gick före mig ut genom dörren. Jag tog tag i hans tröja.

”Excuse me but you are a part of the biggest band in the world right now. Won't you need some cover?” sa jag. Så mycket visste jag att jag inte ville få en flock brudar över mig.

”Oh,” började han och gå tillbaka för att hämta sina solbrillor och keps som låg innanför dörren. Men jag hade varit snabb nog att fiska upp dem på vägen ut. Jag gav dem till honom med höjda ögonbryn och började gå mot Subway längre bort.

Jag tackade gud lite i smyg att Harry tog initiativet att börja beställa och att han följde med för annars skulle jag aldrig pricka en enda beställning rätt förutom Simons och min. När vi satte oss ner för att vänta på att beställningen skulle bli färdiga så började jag knappa på min mobil.

”So, where are you from?” sa Harry och kollade nyfiket på mig. Jag kollade upp från mobilen och släckte skärmen och la båda armarna över bordet.

”Half swedish, half english.” sa jag enkelt. ”Why?”

”Only curious.” sa han och lutade sig bakåt och tog av sig solglasögonen och rättade till kepsen.

”What did Louis mean back there?” frågade jag nyfiket men ändå retsamt.

”Oh, nothing.” sa han och man såg att han blev lite röd i ansiktet. Men jag lät ämnet försvinna och sedan så var våra beställningar klara.

Vi begav oss tillbaka till studion och Simon var i full gång med att fixa några affärer medan resten utav killarna och jag satt i en soffgrupp och käkade mackorna. Jag har aldrig sett så hungriga killar någonsin och trots att de tog varsin 30cm lång och jag tog en halv så käkade dem upp före mig.

”So, have you heard our music before?” frågade Niall nyfiket under tiden han smuttade på sin läsk.

”I don't know.” började jag och märkte att alla var nyfikna nu. ”Maybe once or twice but I didn't know it was you. I think it was in a store or something.” dom nickade bara och Niall fortsatte fråga saker.

”So how's the life in Sweden? We've been there a couple of times but you know. It's not the same to live there.”

”One word, boring.” sa jag och torkade mig på en servett och rullade ihop servetten.

”Don't tell your mother that, Spenc.” sa Simon och kollade uppmanande på mig och sedan återgick han till sitt samtal. Alla såg ytterst nyfikna ut igen och jag försökte förklara så gott jag kunde.

”Mum, moved to Sweden because of my dad. And I think she's pretty misserable there, actually. Even if it means that she got me and my sister. My dad suspects that too though, but that intense subject have never been spoken about.”

”So, what do you think?” sa Harry nu och log lite medlidsamt mot mig. Han satt på soffkanten för resten utav killarna hade trängt sig ner i en och samma soffa. Jag satt i en fåtölj på motsatt sida.

”Well, I like the UK. But Sweden is my home right now and there's all my friends. Even though it's the most boring country in the world, I love it. But I think like this, after my last year at high school I'll probably will be moving out of the country, maybe USA or maybe even here. But we'll see about that.” sa jag och log tillbaka.

”Let's light up this conversation a bit.” började Louis. ”What did the...” och så började dem brottas. Jag log åt hur Zayn som verkar vara den som är djupast utav alla vika sig dubbel av skratt åt Louis skämt medan Harry slängde sig över Louis för att få tyst på de dåliga skämten. Även Liam som var en rätt så lugn kille flög över killarna och jag fick hoppa undan några gånger för att inte få ett ben eller en arm i ansiktet.

När lunchrasten var över och det var dags för killarna att fortsätta spela in så sattes jag i pappersarbete. Simon tyckte att det skulle vara lärorikt för mig och jag satt resten utav dagen med en likgiltig min och sorterade papper.

När jag äntligen kom innanför dörren hem så satte jag av mot Simons kontor för att leta efter hans DVD gömma i en utav hyllorna. Jag visste att han skulle stanna i köket för resten utav kvällen och hettsa mamma efter käk. Trots han är en vuxen och mammas storebror så beter han sig som ett barn. Jag har alltid undrat hur han överlever utan oss här.

När jag kom in på kontoret så var det väldigt mörkt. Jag tände en lampa på ett bord bredvid och började söka igenom bokhyllan efter det jag sökte. Efter ett tag hittade jag The X factor säsong sju längst ner. Jag släckte lampan igen och sprang in på mitt eget rum och började kolla på dvderna.

När jag kom innanför studions dörrar så var det vakter som stoppade mig.

”Excuse me, miss. But you can't be here right now.” sa den ena vakten.

”Oh, but I'm with Simon Cowell. He's my uncle.” förklarade jag vänligt och drog bak några slingor för att rätta till mitt brunetta vågiga hår.

”I'll check that up. You be a good girl and sit down for a minute.” sa den andra och jag kollade förbryllat på honom.

Efter ett tag kom han tillbaka med Simon i släp tåg.

”Sorry for that, Spenc. I should have told them.” sa han och suckade. Han började leda mig ner för korridoren.

”Why do you have two gigantic monsters watching the door? That's the only question I'm curious to hear the answer of.” sa jag medan jag gav honom kaffet.

”Thank you.” sa han och smuttade på kaffet. ”Well, it's because we are working with a group that gets in a lot of trouble if a mob of girls rushes in here.”

”A boy band?” sa jag tvivelaktigt.

”Yes.”

”I haven't heard that one for a while in Englands history.”

”Believe me, me neither.” sa han och suckade. Nu var vi framme vid dörren längst ner i korridoren och han öppnade dörren åt mig och ledde mig in. Det fanns redan flera killar där inne som försökte få rätt på kontrollbordet medan fem andra killar stod inne i båset och pratade med varandra.

”So, who are they?” sa jag och kollade upp på morbror Simon igen.

”You don't know?” sa han och höjde på ögonbrynen.

”Know what?”

”You have definitely been away from England longer than necessary! You'll see. They are really good.”

”Tell mom that and she'll go mad.” sa jag roat medan jag smuttade på in iste.

”Our secret?” sa han olyckligt medan jag räckte fram sitt lillfinger och jag tog tag i det med mitt lillfinger och log. ”Okay, guys. Let's do this.” sa han nu med sin formella arbetar röst när han tryckt ner en knapp på kontrollbordet och de fem killarna som var inne i båset vände sig om. Den ena killen var blond och såg ut som en riktig svärmors dröm, den andra var svart hårig och såg väldigt mystisk ut som han hade en stor hemlighet han höll på. Men hans ögon var vänliga och jag log mot honom när han kollade på mig. Den tredje där emot var brunett och var längst utav dom alla, den fjärde såg nästan ut som en liten pojke fortfarande. Han hade det där utseendet som fick varenda tjej att smälta. Och jag förstod varför dom hade två stora gorillor till vakter där ute. Men när jag kom till den sista som bara stirrade på mig så satte jag isteet i halsen. Det var killen som hade irriterat mig när jag shoppade igår. Han såg lika chockad ut som jag och jag fortsatte hosta som en galning.

”Are you okay?” frågade Simon som såg orolig ut.

”Yes, I just need a minute or two.” sa jag och log medan jag hostade ut i korridoren igen och började gå mot tjejernas toalett.

Efter jag försökt att övertala mig själv att han inte kommer lägga märke till att jag använder tröjan som han valde. Jag försökte dricka lite vatten för att lugna hostan och andas normalt. Jag tog ett djupt andetag och återvände mot studion. När jag kom in igen så var dem i full gång att spela in. Simon kollade oroligt på mig men jag mimade att jag var okej och att han vände sig mot killarna igen. Jag kände hans ögon bränna hål på mitt ansikte och jag försökte kolla på alla andra förutom honom. Jag kunde lätt säga att det var riktigt bra musik och jag förstår varför Simon verkade så exalterad av att jobba med dem.

De kom efter ett tag ut från båset för att lyssna på deras musik.

”This sounds really good.” sa Simon.

”Thanks, uncle Simon.” sa de blonda och jag ryckte till utav hur han tilltalade Simon. Jag kollade på Simon och han höjde och sänkte sina ögonbryn, så som han alltid gör när han tycker att något är lustigt.

”This is my niece, Spencer. Spenc, this is the new world famous boy band. One Direction.” presenterade han bandet. ”As you told me it have been a while since we have had a boy band.” han vände blicken mellan mig och bandet. ”But I'll think this will be very very good. Don't you think?” frågan var ställd till mig och jag plutade lite med läpparna och kollade på bandet igen.

”Yes, of course, uncle Simon.” jag log lite snett och kollade på killarna vars namn jag inte visste. ”Kind of you to present the group but not the guys in the group.” sa jag och blinkade med ena ögat till Simon.

”Eh,” började Simon men den blonda killen han före.

”I'm Niall.” sa han artigt och skakade min hand. ”This is Louis, Liam, Harry and Zayn.” han pekade ut killarna en efter en och när han pekade på den störiga killen som trilskades med tröjan så sa han Harry. Så det var det min lilla terrorist från igår hette.

”Nice to meet you guys.” sa jag vänligt. Alla sa detsamma tillbaka och sedan började Simon gå igenom olika tekniker med killarna då Harry kom upp vid min sida.

”I like your top.” sa han dämpat och försökte att inte le.

”Shut up.” väste jag tillbaka.

”Like I said, it suits you.” fortsatte han.

”And like I said, you were the most annoying thing I've ever met.”

”You didn't said that.” sa han och log nu.

”No... But I was thinking it.” sa jag nu irriterat och vände mig mot honom.

”Oh, so that makes me a mind reader?” fortsatte han. Han visste exakt hur han skulle göra mig irriterad, trots vi bara känt varandra i två minuter.

”Oh, Harry is always such a romantic.” började Louis som lagt märke till oss nu.

”Hey, what's going on?” började Simon.

”Nothing.” sa jag snabbt. ”Continue.”

”We have met before.” erkände Harry och jag glodde på honom. ”Actually, I was her stylist for the day, yesterday. It was me who forced that top on her.” han pekade på min top som jag så överdrivet försökte skymma med min kavaj.

”Okay, that was the most bonkers thing I've ever heard.” sa Simon och grymtade till. ”You have met before?” sa han när han försökte lugna sig och höjde och sänkte ögonbrynen. Frågan var inte riktad till Harry utan till mig och alla stirrade nu på mig. Alla blickar var nyfikna, förvånade och förvirrade på samma gång.

”Yes...” sa jag tveksamt. ”Why? Is he an ex criminal or something?” Alla började skratta som om det vore det roligaste de hört någonsin. Men något sa mig att det inte var åt mig dem skrattade utan åt hela situationen och något litet internt skämt som jag inte fattade. Men utan att förklara för mig så fortsatte dem jobba efter de torkat tårarna som hade kommit fram under deras enorma skrattanfall. Jag stod självklart kvar som en idiot och försökte förstå vad som var så jäkla kul.  

 

”Så han vill fortfarande inte visa att han är tillsammans med dig?” Krista lät uttråkad och jag kände inte riktigt att svara heller eftersom jag var minst lika uttråkad att prata om detta som hon var.
”Kan vi prata om något som vi inte pratat om innan?” frågade jag uppgivet.
”Okej, som vad?”
”Jag vet inte.” jag suckade och lekte med mitt hår. Det är sista skoldagen innan sommaren börjar och inom tjugofyra timmar skulle jag vara i England. Min skola var den traditionella skolan som har sitt avslut i kyrkan, och det är just där vi är just nu.
”Du kan ju alltid hitta något bättre i England.” svarade hon uppgivet. Vi pratade med dämpade röster men ändå så var det folk som sa till oss att vara tysta.
”Jag trodde vi skulle sluta prata om detta.” viskade jag nu och Elvira som satt bredvid mig kollade nu surt på mig.
”Jag bara försöker ge dig ett peptalk så att du kan dumpa denna nollan på riktigt.” väste Krista tillbaka. Någon petade mig på axeln och jag vände mig om.
”Spencer,” började mrs. Connor med hennes överdrivna svenska lärar dialekt och försvenskade mitt namn till något hemskt som ”Spenceeeer”. Jag höjde på ögonbrynen som svar. ”Om inte ni håller tyst så får ni gå ut.”
”Jag lovar att det inte kommer finnas något förhållande mellan mig och honom efter min semester.” viskade jag en sista gång till Krista och sedan började vi sjunga 'En blomstertid nu kommer'.

”Trevlig sommar nu alla så kommer vi ses till hösten igen.” sa Mrs. Connor som såg lika lättad ut som vi elever över att de faktiskt var sommarlov.
”Kom, vi drar till fiket längre ner på gatan.” sa jag och vi började gå ner för gatan. Jag drog upp min vita klänning som hade halkat ner lite. Jag var absolut kär i den, den hade ett litet brunt skärp i midjan och räckte till mina knän. Jag försökte att inte trilla i mina högklackade skor och var glad över att jag tagit med ett par sneakers i väskan.
Vi satte oss på uteserveringen och jag började byta skor då min mobil vibrerade.
”Du har fått sms.” upplös Krista mig och smuttade på sin hallon smoothie. Jag slängde ner skorna i väskan och tog upp mobilen.
Lust och träffas ikväll? Det var från Eddie.
Ska du inte till grillkvällen? Svarade jag och la mobilen ifrån sig.

”Ska du sommarjobba i år?” frågade jag Krista medan jag petade på min räkmacka.
”Japp, jag ska plocka tomater hos min morbror.” suckade hon. ”Jag ska gå upp sex på morgonen för att plocka tomater. Kan mitt liv bli mycket värre?” jag kvävde ett skratt.
”Nej, inte direkt.” min mobil pep till igen.
Jo, vi ses där? Svarade han och jag tänkte den ironiska tanken att han kanske hade ändrat sig när det gäller att hålla oss hemligt.

Jag kom hem efter fiket för att börja leta efter kläder till kvällen. Jag bytte om till bikini, ett par skjorts och ett svart linne. När jag kom in i badrummet kollade jag på mitt hår som låg helt platt på huvudet. Jag tog mitt bruna vågiga hår och satte upp det i en tofs och tvättade av mig lite. I köket hade redan mamma satt en kasse med mat som jag kunde grilla och sedan bar det av till stranden.
Jag var en utav de sista som kom till stranden och jag hälsade på alla. Våran klass brukade alltid göra så här. Varje kväll efter sommaravslutningen brukade vi komma till stranden med mat och grillar och ha en grillfest.
”Du kom!” utbrast Krista.
”Jag sa ju att jag skulle komma.” suckade jag uppgivet och kramade om henne medan jag fick ögonkontakt med Eddie som stod och kollade på mig längre bort. Han gjorde en gest med huvudet som visade att jag skulle börja gå mot piren. Krista vände sig om för att kolla vem jag stirrade på.
”Gå, du vill väll inte undra vad han har att säga dig!” hon knuffade mig i sidan. ”Men gå då!” nu började hon putta mig framför sig. ”Det är din sista dag i Sverige denna sommaren. Låt detta bara bli överstökat så slipper du undra.” Jag började gå mot piren och jag kände att Krista släppte mig och gick bort från mig.
Det kändes som en evighet innan jag kom fram till piren där Eddie redan stod och väntade.
”Hej.” sa jag.
”Tja, kom och sätt dig.” sa han och klappade på den tomma bänken bredvid honom. Jag satte mig och kollade ut över horisonten. ”Förlåt för det där som hände på biblioteket förra veckan. Jag fick panik och jag visste inte vad jag skulle göra.”
”Du hade kunnat tala om sanningen.” mumlade jag.
”Men det är inte så enkelt.” suckade han.
”Men det borde vara så enkelt.” sa jag stött och även lite sårat. ”Varför vill du inte bli sedd med mig? Du vet om att hela stranden kan komma fram och fråga just i denna stund vad vi gör här ute. Ska du då säga nej men Spencer lär mig bara om de olika sorters fisksorterna.” fortsatte jag irriterat. ”Varför är jag så oattraktiv eller vad det nu är som du inte är nöjd med för att bli sedd tillsammans med dig förutom när det handlar om skola?”
Han satt nu och kollade på mig och visste inte riktigt vad han skulle svara.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara så du förstår.” sa han tillsist. ”Popularitet är något som folk måste jobba på för att få det. Men vissa blir populära för att de umgås med vissa personer. Men sen finns det ett annat scenario att den som är populär blir kompis med en som stöter bort popularitet. Vilket gör att den som är immun smittar av sig på den populära och gör den ocool också.”
”Så du menar att jag är ett vaccin mot popularitet?” väste jag nu och reste mig upp.
”Nej, nej. Det var inte så jag menade!” nu stod han också upp. Han såg uppgiven ut. Jag gick långsamt fram med ett trött leende. Jag pussade honom på kinden.
”Det var precis det du menade.” viskade jag i hans öra och böjde mig bakåt för att kolla honom i ögonen och gav honom en örfil över ansiktet. Jag vände mig om och började gå tillbaka till festen igen.
”Det var inte så jag menade!” hörde jag honom skrika efter mig.