”Thank god you're back!” utbrast Alice då hon kom springande ner för trappan, i en marinblå t-shirt och ljusa jeansshorts. Hennes mörka hår var uppsatt i en hästsvans och det var uppenbart att hon inte orkat borsta det då några tovor hängde i tofsen.

Harry och jag hade vaknat tidigare i morse av att hela världen visste om vart vi befann oss, vårt hotell var fyllt med One Direction fans som försökte få en glimt utav Harry och på grund utav vår brist på säkerhet så evakuerades vi båda ut genom en källare under hotellet som inte var speciellt hemtrevligt. När vi väl kommit ut väntade en bil på oss som hjälpte oss tillbaka till flygplatsen och tog oss hem utan att någon kom till skada, men även slapp vi att bli fotograferade med gårdagens kläder, ännu en bonus.

Det hade faktiskt aldrig slagit mig hur stor Harry egentligen var, tanken hade aldrig slagit mig. Självklart var jag väl medveten om hans framgång och hur mycket det påverkat den lockiga killen, men jag hade själv aldrig sett det med egna ögon, vilken kräsen värld han faktiskt lever i.

Jag kom tillbaka till verkligheten för att syna min lillasyster som uppenbarligen var upprörd över något.

”Are you alright?” min oro var ett faktum och jag kände en stöttande varm hand som placerades på min svank. Den var inte osäker utan visste sin plats, något som gjorde mig ofokuserad och generad samtidigt.

”Yes, but...” hon blev avbruten utav två arga röster som dök upp i köksdörren, de två blonda personerna snäste åt varandra innan de försökte tränga sig ut genom dörrkarmen båda två samtidigt. Jag hade aldrig sett Emma så arg någonsin, och det var andra eller tredje gången jag träffat Niall som alltid varit glad. Men det var han definitivt inte nu då hans blåa ögon piercades in i Emma som gav honom ungefär samma irriterade blick, om inte värre.

Hon gav Niall ett tjuvnyp i sidan, något som fick honom ur balans och föll ner på knä innan Emma fortsatte med bestämda steg mot oss. Men snart kom Niall upp på fötter igen, han knuffade sig förbi Emma och fram till oss.

”I hate her...” började Niall.

”I hate him...” sade Emma exakt samtidigt, vilket var startskottet för ytterligare ett bråk...

”He's so childish, and do you know what he did to my makeup!? I swear to god, Niall that you'll pay for this. You're the most selfish most selfabsorbed brat in the entire world and if you so much as look at any of my stuff ever again I will kick your arse so fucking damn hard that you won't be able to...” hon verkade inte få slut på luft och bara fortsatte, jag fokuserade på Niall som pratade i mun på henne. Hans ansikte var spänt av ilska medan han kollade på tjejen framför honom som såg ut som terminator, jag av alla visste att det inte fanns någon knapp man kunde trycka på för att få tyst på Emma.

Jag var osäker på hur jag skulle reagera och trevade efter Harrys hand som låg lugnt på min rygg, jag flätade samman våra fingrar, en lugnande tumme masserade baksidan av min hand. Det var uppenbart att Harry var lika förvånad över utbrottet som vad jag var.

”Are you even listening to yourself? Makeup! Did you guys know what she did with my food!? She ate it! All of it! Harry, you know I never share my food, it's the last thing in the world I am doing. And you were about to forget Alice outside today, what about that, huh? Selfabsorbed? Why don't you try brainless instead, because that's what you are!...”

”Fuck off!” skrek de båda mot varandra innan allt blev tyst, de vände sig mot oss med korsade armar och väntade på att vi skulle hålla med våra vänner, istället föll min haka och gjorde att jag stod och gapade medan jag kollade förundrat på min kompis som andades hetsigt.

Jag kunde inte låta bli att dra en liknelse mellan mig och Harry, hur mycket vi faktiskt bråkade innan vi lärde känna varandra. Tveksamt kollade jag upp på Harry som stod i gårdagens kläder med mina skor i handen och granskade dem båda med väldigt road blick.

När jag vände mig tillbaka till Emma och Niall höjde Emma på ögonbrynen och stirrade argt på mig för att jag inte backat upp henne tillräckligt, något som fick mig att flina.

”This is not funny, Grace.” snäste hon.

”Yeah, it kind of is.” sade jag och skrattade till. ”You sound like a married couple.”

”We are not!” fräste de båda samtidigt, vilket fick ett mörkt roat skratt komma fram från killen bredvid mig.

”Sorry Grace, it wasn't the best choice to give them the responsibility to babysit Alice.”

”I don't need a babysitter, jerk!” snäste Alice.

”Alice!” utbrast jag argt på henne, hon himlade med ögonen innan hon tog sig upp för trappan igen och lämnade oss fyra ensamma.

Men istället för att ge varandra varsin ursäkt såg de ut som ett par barn i femårs åldern, de vägrade möta varandras blickar något som såg ytterst roande ut.

”Anyway, Felicia called earlier today.” konstaterade Emma efter ett tag och rättade till sin klänning som hon bar, den räckte ner till mitten av låren och hade ett fint mönster på sig i midjan.

”And?” frågade jag, Harry släppte då taget om min hand och puttade ut sin blonda kompis i köket, jag visste inte om det berodde på att han hade en känsla av att Dylans namn skulle dyka upp i konversationen eller om han bara var respektfull nog att låta samtalet förbli privat.

”She wants us to come out to the garage later.” Emma ryckte på axlarna och slängde bak håret över axeln.

”Why?”

”She said that we needed to talk, I didn't ask why though.”

Jag bet mig lite i läppen innan jag fundersamt gick fram till trappan och satte mig ner på andra trappsteget. Hon följde efter och satte sig ner bredvid mig, tystnaden över hallen var uppenbar, men en låg konversation från köket kunde höras.

”How was your date? You looked stunning.” Emma bröt tystnaden och jag höjde på ögonbrynen medan jag skannade hennes ansiktsuttryck.

”How did you know...?” började jag, snart tog hon upp en mobil ur en utav sina bruna stövlar som hon hade på sig, hon skrollade igenom twitter innan hon stannade upp och tryckte in på en. Snart fick jag telefonen i handen.

Harry Styles (@Harry_Styles)

Let's go on a date, love!

Under texten fanns ett foto som Alice tog, det var den bilden där jag inte varit beredd och kollat upp på killen som höll om mig. Bilden kunde varit tagen ur en kärlekshistoria, vi båda såg ytterst kära ut där vi stod, mitt hemlighetsfulla leende och glittrande ögon var lutat upp mot Harry som flinade ner i golvet. Vårt sätt att stå och hålla om varandra hade jag sett i många filmer, något jag aldrig sett tidigare i verkligheten. Den mörkhåriga killen såg generad ut, något som var uppenbart ovanligt, det brukade alltid vara jag som blev generad. Men även det var ovanligt i mitt fall, jag hade aldrig tänkt på mina känslor för killen som varit så snäll och omtänksam.

Jag hade aldrig varit kär, och detta är nytt för mig, det kanske till och med var nytt för honom. Men för min del var jag rädd, jag var mer sårbar än någonsin, Harry hade faktiskt på ett eller annat sätt tagit mitt hjärta.

Nervöst bet jag mig i läppen innan jag gav tillbaka telefonen till Emma som nyfiket kollade på min reaktion.

”You really like him.” det var ingen fråga, och jag kände inte för att svara på det heller. ”You're inlove.” det var inte heller någon fråga, och ordet som hon sagt fastnade i mitt huvud, jag stirrade bara ner i trägolvet utan att säga något. Jag försökte skaka av mig den oroliga känslan i magen och fokusera på nuet.

”I'll pick you up at five and we'll drive to the garage.” mitt sett att byta ämne var uppenbart irriterande för Emma som grimaserade.

”You're going to the garage?” den mörka rösten gjorde att jag hoppade till, jag hade inte lagt märke till att Harry stod i hallen och granskade oss.

”Yeah, Felicia wants to talk.” hörde jag Emma bredvid mig som fann sig snabbare än vad jag gjorde i situationen. Jag undrar hur länge han stått och lyssnat, jag hoppades så innerligt på att han inte stått där allt för länge och hört Emmas konversation med mig innan.

”I could drive you.” föreslog Harry och ryckte på axlarna, han hade släppt ut slipsen lite och knäppt upp de första knapparna på att skjorta, vilket gav honom ett löst och ledigt utseende. Jag hade tänkt precis tacka nej då jag inte var riktigt säker på om Dylan skulle vara där, men Emma kom före mig och nickade gillande.

”That would be nice of you, don't you think, Cece?” hon petade mig med sin armbåge och jag kollade distraherat upp på den långa killen framför mig.

”Yeah, thanks Harry.” jag log lite mot honom men snart reste jag mig upp utan att kolla på honom. Jag kunde inte förmå mig själv att se honom i ögonen, det kändes som att han kunde se rakt igenom mig, se alla tankar jag hade i mitt huvud som inte alls verkade hänga ihop för tillfället.

Nervöst vände jag mig om mot Emma och kramade om henne, snabbt sade jag hejdå innan jag började springa upp för trappan. Jag tog mig in i sovrummet och började rota efter ett par shorts och ett linne, jag hittade ett par ljusa slita shorts och ett grått linne med ett tryck på framsidan. Mina fötter tog mig fram till sovrumsdörren och låste innan jag började kravla mig ur klänningen.

”Grace? Are you okay?” hörde jag Harrys röst utanför då jag precis dragit linnet över huvudet.

”Yeah, I'm alright.” ropade jag tillbaka, jag hörde att han försökte öppna dörren, shortsen drogs enkelt upp över mina höfter och jag stoppade slarvigt snabbt in det lösa linnet innanför dem, innan jag öppnade dörren.

”You're acting really weird, what is it that you're not tell me?” hans gröna vackra ögon granskade mig och jag suckade ut. Lättad över att han inte hört mitt och Emmas snack tidigare, men jag lät bli att möta hans blick.

”Nothing.” konstaterade jag istället, jag stängde ute reflexen av att berätta allt, alla mina känslor och alla tankar jag hade. Men jag låtsades som ingenting och gömde mitt ansikte mot hans hårda och solida överkropp, jag kände att han var förvirrad då han drog ett par starka armar runt om mig. Det var uppenbart hur förvirrad han faktiskt var men lät bli att säga något.

Harry's Point Of View

Grace betedde sig konstigt, hon undvek min blick och sättet hon desperat ville hålla kroppskontakten med mig gjorde mig orolig. Men varje gång jag frågade förblev det ett svar som var mer eller mindre den samma hela tiden, att det inte var något, att jag inte skulle oroa mig. Fast ju mer hon sade samma mening om och om igen, ju mer oroade jag mig.

När det var dags att plocka upp Emma så hade vi sagt hejdå till Niall och tystnaden som lagt sig över oss i bilen hade bara blivit allt mer pinsam med tiden.

Jag trevade efter Grace hand medan vi stod utanför Emmas hus och väntade, snart hittade jag hennes hand och kollade ner på våra sammanlänkade händer.

Hennes närhet var något jag hade blivit allt mer fäst vid, det gjorde ont i mig att vet att jag snart skulle bli tvungen att lämna henne, att veta att jag inte skulle få se tjejen som ägde mitt hjärta varje dag.

Jag ryckte till utav min egna tanke, gjorde hon verkligen det? Det var på riktigt.

Vad skulle jag vara om jag var utan henne? Frågan fick mig att grimasera, antagligen utsparkad från bandet, jag skulle förlorat mina bästa vänner och förlorat chansen att göra det jag älskar. Hon hade gett mig styrkan att fortsätta, att få rätt på mitt liv, något som ingen annan någonsin vågat.

Jag är rädd för att om jag förlorar henne så kommer jag att gå till samma dåliga spår som jag befann mig i när hon räddade mig. Det är bara dags att erkänna det nu, Harry, du har omedvetet blivit beroende utav en annan människa, och inte vem som helst. Utan den du faktiskt fallit stenhårt för, Styles, du har gått och blivit kär på riktigt!

”What?” jag ryckte till och kom tillbaka till verkligen, snart insåg jag att jag faktiskt hade suttit och stirrat på Grace hela denna tiden. Hon såg nervös ut där hon satt i passagerarsätet och kollade tveksamt på mig.

”Nothing.” sade jag och log fåraktigt, vilket fick henne att rynka på näsan, så som hon alltid gjorde. Hennes gröna ögon och den där lilla biten av hennes högra öga som var gult granskade mig innan hon generat kollade bort igen, upp mot huset där Emma kom ut från huset och ut på verandan.

Jag lutade mig över mot henne och gosade in mitt huvud i kroken på hennes hals, jag gav henne en puss och sög lite på den tunna huden innan jag drog mig tillbaka då dörren till baksätet öppnades. En tyst suck släpptes från Grace särade läppar då hon försökte samla sig innan hon vände sig mot baksätet.

”Hey, Em.” sade hon med ett litet leende, jag bet mig frustrerat i läppen men hälsade snart vänligt på min flickväns blonda kompis som nu bytt om till en somrig topp och ett par mörka piratbyxor.

Vi tog oss ut till garaget på ungefär tio minuter, spekulationerna om vad som skulle hända eller vad som skulle sägas mellan kompisarna var i full gång efter två minuter. Jag förblev tyst och lyssnade bara på deras olika teorier som gjorde mig mycket medveten hur tjejig Grace egentligen är, trots hennes brist på klänningar, kjolar och för att inte tala om bristen på erfarenhet i ett par högklackade skor.

Jag bestämde mig för att hänga med in, trots jag kände Grace motsträvighet vilket jag var väl medveten om. Hon var rädd för att Dylan skulle vara där, men jag lovade mig själv att inte ens kolla på honom, det behövde inte bli bråk så länge han inte gjorde något som fick mig på dåligt humör. För att vara säker på att jag skulle förbli lugn så tog jag Grace hand då vi tre tog oss runt byggnaden och in i garaget som var i full gång. Folk höll på med att reparera bilar och starta dem då vi kom in, men snart tystnad alla maskiner och den stora salen som bilarna stod i blev tyst. All uppmärksamhet vändes mot oss, något jag normalt inte riktigt skulle bry mig om, men nu blev jag allt mer osäker ju längre tiden gick.

Felicia uppenbarade sig snart och kom fram till sina kompisar, hon såg ångerfull och nervös ut. Något jag också antagligen skulle vara om jag bråkat med Grace, tveksamt höll jag kvar hennes hand i min och när jag försökte släppa taget höll hon kvar ett fast grepp.

”Hi...” började Felicia nervöst. För att inte se allt för nyfiken ut kollade jag runt om i garaget tills min blick landade på den killen som jag gärna skulle sett gått ut för ett stup. Han stirrade argt på mig innan jag bröt ögonkontakten och tillbaka till Felicia som verkade vara förlåten.

”So, well. As a peace offering, Dylan and I made this.” hon pekade mot bilen som stod bredvid oss, den var väldigt lik Grace gamla, den som hon kört och krockat i. Fast denna var silvrig, Grace initialer var fint målade på den silvriga lacken, plåten såg ny ut men på samma gång var den annorlunda i jämförelse med hur bilen såg ut från början.

”You fixed my car?” Grace röst var chockad, snart försvann hennes hand från min då hon tog sig närmare bilen för att granska den. ”Woah, you guys really didn't need to do this.”

”We wanted to, because we acted like idiots. Right, Dylan?” förklarade Felicia och log lite mot Grace som fortfarande var i chock. Dylan ropade något som jag inte orkade bry mig om att lyssna på.

”I want to test it.” påpekade Grace glatt då hon dragit sig ur chocken, hon vände sig snart mot mig. ”Could you call Alice, tell her that we'll be late.” hon gick fram till mig, det var första gången på denna eftermiddagen hon faktiskt kollat in i mina ögon.

”Of course.” sade jag och lutade mig ner för att möta hennes läppar. ”Be safe.” mumlade jag mot hennes läppar.

”Promise.” hon log mot mig innan hon försvann, jag tog mig ut i den gråa eftermiddagen. Det var en kvav värme som vilade över hela London som nu var täckt med ett tjockt lager gråa moln.

Jag gick in i gränden mellan läktaren och garaget då jag tog fram min mobil, jag letade upp Alice nummer och tryckte mobilen mot mitt öra.

”What up?” Alice röst lät uttråkad.

”We're at the garage and apparently we're going to be here a bit longer than we thought.” jag sparkade till en sten med mina slitna bruna skor innan jag lutade mig mot garageväggen.

”Why?” frågade hon irriterat.

”Felicia and... Dylan have repaired your sister's car...”

”For real!? What does it looks like?”

”Silver, kind of the same model as the old one but still it's got Grace's style.” jag suckade och undrade över vart de båda tjejerna fått sina intressen för bilar från.

”Awesome!” utbrast Alice, hon lät minst lika upprymd som Grace, men tystnade snabbt efter ett tag och suckade. ”You know she's with you and not him, right?” jag nickade långsamt innan jag insåg att hon faktiskt inte kunde se mig.

”I know, and she knows. But he doesn't” påpekade jag irriterat, jag hörde att en bil motor startades runt hörnet och däck hördes mot asfalten. Jag antog att de var på väg ut, men fokuserade åter på Alice på andra sidan luren.

”You really need to give yourself more credit, Harry. She's with you, and she's happy. She has more feelings for you than you know, stop being such a baby.”

Jag fick känslan av att hon inte berättade allt, att hon kanske hade svaret på varför Grace hade betett sig så konstigt de senaste timmarna.

”Has she told you something?” frågade jag.

”No, what? Why?” hon lät uppenbart förvirrad, något som var ett klart tecken på att hon visste lika lite som jag.

”Nothing, I'll see you later.” sade jag och avslutade samtalet. Jag hade precis tänkt gå då jag såg att någon granskade mig några meter bort, det var uppenbart att killen ungefär tio meter ifrån mig inte var glad. När han tog ytterligare några steg mot mig insåg jag vem det faktiskt var framför mig.

”You guys are official, huh?” Dylans fråga var rak och enkel.

”Yeah.” sade jag sammanbitet, jag tänkte på hur jag hade lovat mig själv att inte ens kolla på killen framför mig. Hans klädstil var slapp och nersölade med olja som han antagligen fått från bilarna han hängt över hela dagen. Det krävdes all styrka i hela min kropp att inte slå till hans fläckfria ansikte.

”What do you think will happen when you leave?” hans fråga fick en negativ effekt inom mig att vakna till liv, argt bet jag mig på insidan av kinden för att inte slänga ur mig det första jag tänkte på.

”That's non of your business.” muttrade jag argt innan jag började gå mot honom, det var uppenbart hur osäker han blev men slappnade av då jag bara knuffade mig förbi honom.

”She's better off with me, you know.” hörde jag efter mig innan jag tänkte runda hörnet till garaget. Jag vände mig om och stirrade på honom. ”She'll end up with me, one way or another, she belongs with me.”

”A reality check, mate. If you haven't noticed, she's not available and she never will be.” sade jag lågt, irriterad över hur enkelt han hade provocerat mig. Dylan skrattade roat till, han visste vart han hade mig, lätt tog han ett steg mot mig innan jag vände mig om för att gå ifrån den mentalt sjuka killen framför mig. Mitt adrenalin startade gå igenom min ådror och påminde mig om hur arg jag egentligen var, jag kände mina händer formades till knytnävar.

”I'm going to steal her, it will be easy when you're not here to watch over her.”

Jag vände mig om igen, denna gången tänkte jag inte ta det lugnt. Hans retsamma ansiktsuttryck gjorde det svårt att behärska sig, han log elakt mot mig, något som fick hela mig att tända till. Mina andetag blev allt tyngre.

”Okay, mate, that's it.” morrade jag lågt innan jag tog några få steg mot killen framför mig och slog det första slaget.

+29 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: