Dreamcatcher - Kapitel 25

Previously on Dreamcatcher:

”I'm going to steal her, it will be easy when you're not here to watch over her.”

Jag vände mig om igen, denna gången tänkte jag inte ta det lugnt. Hans retsamma ansiktsuttryck gjorde det svårt att behärska sig, han log elakt mot mig, något som fick hela mig att tända till. Mina andetag blev allt tyngre.

”Okay, mate, that's it.” morrade jag lågt innan jag tog några få steg mot killen framför mig och slog det första slaget.


 

 ”This car is awesome!” utbrast jag när jag satt i bilen bredvid Felicia då vi körde ut den på banan, Felicia satt i förarsätet och lös utav lättnad över vår konversation inne i omklädningsrummet, oss tjejer emellan. Vårt samtal hade varit snabbt och enkelt, då jag faktiskt inte riktigt förstod vad allt handlade om från första början. Då jag konstaterat att jag inte alls hade något intresse av Dylan och att jag faktiskt var lycklig tillsammans med Harry sköt även Emma in de förbjudna orden som jag inte ens själv hade förmått mig att säga.

Självklart blev hela konversationen obekväm, i alla fall för mig, medan Emma och Felicia diskuterade hur jag faktiskt skulle berätta det för Harry. Jag visste att jag skulle bli tvungen att berätta det förr eller senare, men det var ännu en vägg som stod i vägen och hindrade mig från att säga det. Min brist på självförtroende när det kom till just dessa sakerna var tydlig, något som var uppenbart när Harry var i närheten, men också rädslan för att bli sårad och för att veta att han kanske inte alls kände det samma, var något som gick om och om igen i mitt huvud. ”Tänk om”. Var de konstanta två orden som nu tatuerats in i min hjärna, men jag kunde inte låta bli att ta fram min envisa sida i detta. Om jag klarade ett bra varv idag så skulle jag berätta allt för Harry, det är i alla fall vad jag hade lovat mig själv för ungefär tio minuter sedan.

”I'm so happy you like it, we've been working on it, twentyfour seven.” påpekade Felicia medan hon tryckte på några knappar, under tiden däcken rullade över asfalten ut mot banan.

”Thank you, so much, Fizzy.” pep jag uppspelt och kunde knappt sitta stilla i passagerarsätet, jag lät kampen med mig själv och mina känslor falla i glömskan, jag skulle bli tvungen att ta itu med det senare. En av alla anledningarna till att jag älskar bilar, jag kunde ta allt senare när bilen körde tillräckligt snabbt.

Felicia stannade bilen precis på startlinjen innan vi öppnade dörrarna och vi tog oss ut på den torra asfalten som längtade efter lite regn. Min svarta och röda overall kändes ovanligt hemtrevlig, efter att ha haft på sig klänningen som Harry tvingat på mig igår, så klagade jag absolut inte av den genom trängande värmen som producerades inne i dräkten.

”What's that noice?” muttrade Felicia då hon kom runt bilen, hon lutade sig mot huven medan jag sträckte mig in genom det öppna fönstret på bilen för att ta upp hjälmen från golvet. ”Are they betting on you again?” hennes förvirrade ansiktsuttryck gjorde att jag stannade upp och lyssnade, några skrek medan några skrattade, jag tog upp hjälmen och vände mig mot samma riktning som Felicia.

”They aren't that noisy when they bet.” konstaterade jag, jag spände åt min overall som jag satt på upp till midjan, men sedan knutit armarna på dräkten runt min midja för att inte bli allt för varm. Min överdel av täckt av ett svart underställ som räckte enda upp till halsen. ”What are they waiting for, I thought they wanted to watch?”

Ljudet kom från gränden mellan läktarna och garaget, det var uppenbart att alla från garaget hade samlats, något som var förvirrande.

Ju längre jag stod här och kolla på det, ju mer försvann mitt lyckorus, insåg jag efter ett tag. Jag blev mycket mer väl medveten om att jag inte kom hit ensam, och vart min pojkvän hade tagit vägen. Frågorna som borde varit självklara för mig flög runt i mitt huvud som en tornado då min hjärna började fungera ordentligt igen.

”Where's Harry?” sade jag lågt, smått oroligt nu då jag kollade på från bilen hur högljudd gruppen av killar började bli. Jag försökte skaka av mig den oroliga känslan av att det kanske inte var något positivt, men Harry hade lovat att inte bry sig längre. Alla mina tankar sade emot varandra och snart var jag allt för uppeldad för att kunna stanna kvar vid bilen, jag måste se så att Harry mådde bra.

Jag började springa med hjälmen i handen, den tunga overallen som hängde runt höfterna och med alla skyddslager var inte det bästa att springa i, jag snubblade ett antal gånger innan jag var tvungen att sakta in för att börja tränga mig in i den befolkade gränden. Skräckslaget trängde jag mig igenom publiken med hjälp av min hjälm och armbågarna, men ju längre in jag kom desto mindre behövde jag trängas då publiken villigt släppte fram mig. De bekanta ansiktena gav mig pinade ansikten då de kollade på mig då jag passerade, nervöst fortsatte jag.

Jag fick allt svårare att andas ju längre in jag kom, oron över att hitta Harry var över hela min kropp. Alla mina sinnen sökte efter honom och när jag kom närmare och närmare hörde jag slag, stön från cirkelns mitt som formats längre fram. Jag önskade att jag kunde vända om, jag ville inte veta vem det var som slogs, jag ville hitta Harry där. Men det var något som fick mig fortsätta, nervöst tog jag de sista stegen innan jag stod i utkanten på cirkeln men utan att tänka tog jag ett extra steg in i cirkeln då jag fick se vad som var i centrum.

Blod täckte asfalten, två killar låg på marken och brottades, den tydliga doften av testostron osade i luften. Hela min kropp frös fast och jag kände att hjälmen som jag fortfarande höll i föll till marken med ljudet av plast som stött i stenig asfalt. Alla runt om oss tystnade förutom de två killarna som fortfarande kämpade med att få övertaget över varandra, men snart hamnade Harry ovanpå Dylan och höjde en blodig knytnäve mot killen under honom.

Jag har bara sett honom så arg en gång innan, i poolhuset, vilket gjorde det uppenbart vad bråket egentligen handlade om. Mina ojämna andetag gjorde det svårt för mig att öppna munnen eller göra något alls, min rädsla för den vackra killen gjorde mig extremt osäker på vad jag kände. Alla mina tankar flög runt i mitt huvud, skräckslaget försökte jag räkna ut vad jag skulle göra. Men innan jag fick chansen att göra något träffade knytnäven träffsäkert Dylans näsa som gav ifrån sig ett genomträngande ljud av något som bröts. Snart höjde Harry handen igen och denna gången, utan att tänka tog jag ytterligare ett steg mot dem båda, steget var motvilligt, jag kände att första tåren föll ner för min kind över att se något så hemskt göras från någon som var så älskvärd. Någon som jag kände så djupa känslor för att jag faktiskt skulle tänkta mig ta en kula för honom.

Innan Harry fick chansen att sänka handen igen mot Dylans huvud gav jag ifrån mig ett gällt skrik.

”Harry!” försökte jag igen efter ett tag, min röst var lika gäll och desperat som skriket. Jag kippade efter andan, min hand stannade över min mun medan jag såg Harrys handen sjunka, men inte med samma kraft som innan, utan stannade på marken innan ett blodigt ansikte dök upp under lockarna, hans näsa satt snett, en spricka i hans ögonbryn sipprade ut blod som strömmade ner för hans tinning och över hans kind. De normalt sätt vackra gröna, kristall klara ögonen var mörka som natten, det fanns inget snällt i dem hur jag än vände och vred på situationen, de var fulla med vrede.

Förtvivlat försökte jag hindra mina tårar men det gick inte, jag försökte blinka bort dem för att kolla på killen som jag fallit så idiotiskt mycket för men det producerades bara mer tårar som föll ner över mina kinder. Snart släppte Harry Dylans tröja och killen landade avslappnat på den rödfärgade asfalten under honom, intensiteten var över och luften låg tungt över oss alla. Publiken bakom oss var knäppt tysta då Harry försiktigt reste sig upp från den nästintill medvetslösa killen, han blundade hårt. Jag försökte svälja klumpen som formats i min hals och lät min hand falla från ner till min sida, besviket pressade jag ihop mina läppar för att hindra det skakiga andetaget som var på väg ut.

När han öppnade sina ögon igen och kollade ner på mig, började de återfå sin färg men skräcken i min kropp var fortfarande där, tårarna fanns fortfarande där och framför allt blod, som nu alla de normalt sätt vackra lockarna klibbade fast i, fanns kvar, allt fanns kvar.

”Grace.” en försiktig hand tog min hand försiktigt bakifrån, jag kände igen rösten, det var Emmas. Jag släppte fram ett skakigt andetag innan jag skakade besviket på huvudet, oväntat gled en snyftning med.

”You promised.” min röst lät liten, sårbar. Jag önskade att det bara var han som hörde, men utan att säga något mer lät jag Emma leda mig ut ur publiken som lät oss komma förbi utan att bråka. Mina ben orkade snart inte gå mer då vi kommit ut ur gränden, jag var helt slut, allt jag ville var att lägga mig ner och gråta, låta mig själv vara sårbar för en gång skull utan att någon var där och försökte rädda mig. Försiktigt guidade Emma mig in i garaget, hon fiskade upp mina kläder och Felicia kom snart med in i omklädningsrummet. Jag lät några tårar falla ner tyst över mina kinder emellan åt, men jag satte mig bara ner på bänken under tystnad och kollade ut i tomma intet. All kraft som funnits där för femton minuter sedan fanns inte längre kvar, under tystnad hjälpte Felicia och Emma mig av med overallen och alla skydd. Jag kunde se i ögonvrån att de gav varandra försiktig blickar och nickningar. Men rummet förblev tyst, jag kände mig bruten, som att hela min kropp hade gått i tusen små bitar och jag hade ingen aning om hur jag skulle få mig hel igen.

”I'll go and get the car ready.” sade Felicia lågt.

”Good, I'll take her out.” mumlade Emma nere vid mina fötter, mitt hjärta slog febrilt, fortfarande i chock över synen av Harry.

Efter att dörren slagit igen, blev det åter tyst, snart ställde Emma sig upp och granskade mig, jag snegla lite mot henne genom de dimmiga ögonen men fäste snart ögonen i väggen längre fram istället.

”Alright, babe. Let's get you out of here, as fast as my shoes let us, alright?” jag visste att hon försökte skoja, men jag kunde inte ens förmå mig själv att le. En suck släpptes från Emmas läppar innan hon försiktigt hjälpte mig upp, hon granskade mig ett tag innan hon började rota i sin väska, hon tog upp ett par runda mörka solglasögon som hon satte högt upp på min näsa.

”Now.” sade hon bestämt, mer till sig själv än mig. Emma lade en arm över mina axlar innan hon började leda mig ut ur garaget, jag kollade för det mesta ner i marken, men jag kunde höra de små tysta viskningarna om bråket som pågick, något jag inte kunde stänga ute. Tårarna föll ner i solglasögonen och gjorde det svårt för mig att se vart jag satte fötterna, de blå och röda ljusen som vi möttes utav utanför var tydliga att polisen tillkallats, regnet hade äntligen börjat falla.

”Miss Sonenclar, we need to speak with you.” hörde jag en kvinnlig röst längre bort, en manlig röst avbröt henne innan Emma fortsatte bara gå ut mot parkeringen där Felicias gamla bil stod och väntade.

”Grace!” ropade någon bakom mig, rösten visste jag allt för väl vems den var. Men jag kunde inte möta hans ögon, istället hoppade jag in i baksätet och kurade ihop mig till en boll, jag gömde mitt ansikte i mina händer och önskade att någon kunde ta bort smärtan och rädslan. Men den som alltid gjort det tidigare, fanns inte längre där.

 

Jag hörde hur Harry kom hem sent på kvällen, jag låg i Alice rum som hon nu verkade rätt så bekväm i. Det fanns planscher på väggarna som Harry tydligen varit snäll och hjälpt henne sätta upp, ett flertal utav hennes prylar var ut slängda över golvet som ett minfält och om man inte såg upp vart man satte fötterna hade man fått en bok eller en penna i foten.

Emma och Felicia hade åkt hem efter ett tag då Alice försäkrat sig om att inget var fel på mig utan att jag bara var i chock. De hade berättat kortfattat om vad som hänt och utan att höja ett ögonbryn hade Alice bara nickat och låtit mig ta hennes rum. Hon påpekade bara att hon kunde ta rummet intill som stod tomt, något som jag normalt sätt skulle tacka nej till, om jag inte var så förvirrad över min egna existens för tillfället.

Rummet var tyst och mörkt nu, utanför hörde jag någon röra sig upp för trapporna som en zombie. Han måste vara minst lika trött, om inte värre. Rädslan över att han skulle upptäcka att jag var här inne slog mig och jag drog täcket hårdare runt min kropp, jag vände ansiktet mot väggen och lyssnade intensivt på killen ovanför mig.

De trötta stegen hördes innan de abrupt stannade, mitt hjärta hoppade över ett slag och jag höll andan. Snart började de röra sig igen, mer livligt denna gången och jag hörde dem ner för trappan igen där de stannade, dörren till rummet intill öppnades.

”What are you doing?” väste Alice utanför dörren till rummet jag låg i.

”Where's Grace, is she alright?” hans låga oroliga röst gjorde att det högg till i mitt revben, jag slöt mina ögon och fantiserade om de starka varma och betryggande armarna runt om mig, hur de skulle försäkra mig om att inget dåligt skulle hända. Men jag skakade snabbt tanken ur mitt huvud för att fokusera på konversationen utanför.

”Yeah, she's fine. But you ain't, just go to sleep, Harry. We'll take the rest in the morning.” hon lät så vuxen, jag drog argt bort en tår från ögonvrån innan jag hörde dörren till rummet intill slog igen. Skräcken för att hon skulle behöva bevittna vad som hänt innan idag gav mig gåshud, men samtidigt tog det emot att erkänna att hon antagligen hade hanterat det bättre än vad jag gjorde.

Jag väntade spänt på att fotstegen skulle höras upp för trappan till översta våningen, men inget hände. Ett djupt andetag drogs in, innan jag suckade lättat ut och försökte återgå till den konstiga medvetna sömnen jag befann mig i innan. Jag var inte riktigt medvetslös men jag var inte heller medveten om det som fanns runt omkring mig, dvalan var skön men inte tillfredsställande.

Mitt försök till att ”somna” avbröts utav att sovrumsdörren gled försiktigt upp. Det dunkla ljuset från lamporna i taket utanför i hallen sken in genom dörröppningen och kastade skuggor över rummet, jag slöt ögonen och hoppades på att han skulle gå på mitt sätt att låtsas sova. Jag kände att madrassen trycktes ner bakom min rygg och jag antog att han satte sig, en försiktig hand fångade upp en tår, snett under mitt öga, som jag inte tänkt på. Men han lät bli att säga något, istället lutade han sig över och placerade en försiktig puss där tåren varit.

”I'm sorry, love.” viskade han, han snörvlade lite, något som fick mitt hjärta att gå sönder, lite till. ”You're my everything, and I don't want to lose that.” en sista puss placerades på min tinning, denna gången varade den längre. Den var desperat efter respons, men den fick ingenting alls.

 

Jag vaknade med ett ryck av att ytterdörren slog igen, ett par bara fötter hördes i hallen, det var uppenbart att det var Alice. Irriterad över gårdagen reste jag mig upp i det mörka rummet och tog mig upp från sängen som jag sovit i under natten. Trött tog jag mig ner i köket, smått orolig över att Harry skulle sitta i köket, men till min lättnad så var det bara Alice.

”Du kan vara lugn, han stack till gymmet precis.” mumlade hon medan hon kollade posten. Ett stort brev inspekterade hon innan hon kollade mellan mig och brevet. Snart räckte hon över det till mig då jag satte mig mitt emot henne.

Jag granskade brevet innan jag rev upp det, det var uppenbart att det var mammas handstil utanpå, men jag var mer intresserad utav vad som fanns i. Min hand trevade i det stora kuvertet innan jag fick tag i en bunt papper som jag drog ut på bordet.

”Vad är det?” frågade Alice förvirrat där hon satt mitt emot i sin pyjamas, något som fick mig att tänka på att jag hade gårdagens klädsel på mig.

”Bank papper.” sade jag efter en stund innan jag rev sönder lappen om hur ledsen mamma var över att hon ljugit. Det var pappas pengar som varit gömda på banken i flera år nu, ingen hade rört dem precis som jag trodde. Pappa hade haft tillräckligt med pengar trots han blev arbetslös efter vår flytt, det skulle räcka till oss båda i resten av våra liv, jag log glatt över de sju siffriga beloppet längst ner på pappret.

Lättnad över att inte vara beroende av någon annan kom över mig, för första gången på flera timmar kände jag den värmande känslan av glädje inom mig. Vi var äntligen fria från vår mamma, plus vi hade pengar till att göra vad vi ville i princip. Däremot förblev min plan att studera vidare till hösten, Alice skulle gå ut skolan.

”Fick vi lite i alla fall?” frågade Alice tveksamt som uppenbarligen tagit min tystnad som ett negativt tecken.

”Vi fick mer än lite, Alice. Vi kommer klara oss.” jag höjde blicken och log mot henne innan jag fortsatte läsa på pappret som beskrev att kontot delar ut en liten del varje månad så att vi klarade oss.

”Hur mycket?” envisades hon ytterligare och jag himlade med ögonen innan jag stoppade ner alla papperna i kuvertet igen.

”Tillräckligt för att köpa en egen båt om det skulle behövas någon gång.” sade jag och log mot henne. ”Så... Vad blir det till frukost?”


+29 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 
 
Kommentarer
Nelly

Du är så sjukt bra på att skriva! Önskade bara att det kom ett kapitel lite oftare :/

Date: 2013-08-16 Time: 01:21:24
blogg: http://nessyy.blogg.se
Felicia

Vadå sluta skriva fanfics? Har jag missat något? :o Du får inte sluta du är helt grym ju!

Date: 2013-08-16 Time: 02:07:00
blogg: http://tellmealie.blo.gg
Emelie ^.^

Möööööööööre! :3

Date: 2013-08-16 Time: 08:18:05
blogg: http://betternow.blogg.se/
Agnes xx

VA?!?!? SKA DU SLUTA SKRIVA!!!? NEJ! DET FÅR DU JU INTE!

Date: 2013-08-16 Time: 08:34:38
lisa

Ska inte du skriv mer fanfics efter den här!? Du är ju så grym på det och alla dina fanfics har varit mina favoriter:))

Date: 2013-08-16 Time: 09:43:29
Rebecca

Ska du sluta skriva? det har du väl aldrig sakt eller? :/
Hur som helst GRYMT kapitel! :)

Date: 2013-08-16 Time: 09:45:18
Victoria :)

Hellre att du skriver en gång i månaden än lägger av helt :)

Date: 2013-08-16 Time: 11:06:17
blogg: http://onedirectionland.blo.gg
Hanna

Skojar du med mig eller? du kan ju inte sluta skriva fanfics! du är ju hur grym som helst, plz don't stop..

Date: 2013-08-16 Time: 13:45:37
sara

sjukt bra meeer:):)

Date: 2013-08-16 Time: 21:13:26
baralillajag

jättebra del :D

Date: 2013-08-16 Time: 21:44:57
Emelie

Yeeey jag blev "dagens kommenter"! Ett jätte bra kapitel! Fortsätt så! :)

Date: 2013-08-16 Time: 23:02:52
Ida

ÄNNU EN GÅNG FÅR MAN LÄSA ETT SUPERGRYMT KAPITEL! MEN VÄNTA VAA?! SKA DU SLUTA SKRIVA FFS?! DU ÄR JU GRYMT DUKTIG PÅ DET, MEN OM NU DETTA ÄR SANT SÅ FÖRSTÅR JAG DIG, DU HAR VÄL ASMKT ATT GÖRA, RIGHT?

Date: 2013-08-17 Time: 00:37:53
Anonym

yay!

Date: 2013-08-17 Time: 01:00:30
Anonym

sjukt bra som alltid:):) meeer:)

Date: 2013-08-17 Time: 14:18:34
Isa

Meeeeeeeeeeer

Date: 2013-08-17 Time: 17:04:03
Anonym

Meer;)

Date: 2013-08-17 Time: 19:58:29
Felicia

Mera!

Date: 2013-08-18 Time: 00:07:20
Sara

Bäst som vanligt

Date: 2013-08-18 Time: 00:26:40
Tilda

Meeeer please!!!!

Date: 2013-08-18 Time: 10:46:40
Tilda

Meeeer please!!!!

Date: 2013-08-18 Time: 10:46:41
Kajsa

Jätte bra som vanligt! :)

Date: 2013-08-18 Time: 11:48:47
Anonym

du är så duktig!

Date: 2013-08-18 Time: 12:40:29
Anonym

Sjukt bra meer!!!;)

Date: 2013-08-18 Time: 14:44:07
Elvira

Du är sjukt duktig på att skriva! Har följt dig sen du började! Har en fråga var gör du dina heddrar?

Date: 2013-08-18 Time: 16:13:50
blogg: http://www.novelbloggen.blogg.se
Alexandra - novellblogg

Lika bra som vanligt hörru!

Sugen på att göra ett länkbyte? :)

Date: 2013-08-18 Time: 16:22:26
blogg: http://thejustinbieberstory.blogg.se
G I N A ~

grymt bra skrivet! fortsättttt :'D

Date: 2013-08-18 Time: 16:42:30
blogg: http://kissen.se
Anonym

äger

Date: 2013-08-18 Time: 18:29:34
Anonym

Så grymt meeer:)

Date: 2013-08-19 Time: 08:36:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Bloggadress: