I huset började vi räkna ner dagarna inför Harrys resa till USA med resten utav killarna, ju längre tiden gick desto stökigare blev det i huset med kläder och saker han ville ha med sig. Mina tankar om resan höll jag helst för mig själv medan jag kollade på då Harry började packa en utav resväskorna på golvet. Det var en ytterst liten packning han fick ta med sig, något han svor lågt över hur han faktiskt skulle få plats med allt. Lockarna var tillbaka dragna i en tofs på huvudet för att inte störa honom där han satt på golvet i endast ett par shorts som satt lågt på höfterna.

”You know, you could always take a bigger suitecase.” påpekade jag där jag satt på kanten av sängen och granskade honom. Jag hade låtit bli att erbjuda honom min hjälp då jag uppenbarligen bara skulle vara i vägen, min erfarenhet i att packa var inte den bästa och att gissa rätt klädesplagg i Harrys garderob var som att hitta rätt sandkorn på en strand. Trots hans ointresse för mode så var hans garderob tillräckligt stor för att få plats med en mindre familj där inne.

”They won't let us.” muttrade han. ”I'll stink when you come and visit in a month.”

”I don't mind as long as you shower... Because you will shower, right?” sade jag roat och han vände bara på huvudet mot mig och räckte lekfullt ut tungan. Enkelt hoppade han upp på sina långa ben och tog sig över till mig, lekfullt stångade han sin panna mot min medan hans händer landade enkelt på mina nakna ben, jag hade endast en utav Harrys t-shirts på mig. Men lekfullheten försvann efter ett tag då de gröna ögonen granskade mitt besvärade ansikte.

”You trust me, right?” hans låga raspiga röst var tveksam, osäker och rädd över vad svaret var, jag nickade bara lite och suckade.

”Yeah.” sade jag lågt och bet mig i läppen innan jag drog mitt huvud bakåt så våra pannor inte längre höll kontakten.

”Then, what is it that's bothering you?” hans panna hamnade i djupa veck medan han granskade mitt ansikte, det var uppenbart att han såg rakt igenom mig.

”Okay, so maybe it's a part of you that's bothering me.” sade jag tveksamt och han log lite av att jag erkänt.

”Aah, what part, babe?” han pussade mig på pannan innan han drog sig bakåt och satte sig ner bredvid mig.

”I know you wouldn't do anthing on purpose, but there is a lot of temptations out there...” började jag obekväm med ämnet jag skulle bli tvungen att dra upp.

”I'm waiting for you.” sade han bestämt och jag kollade upp på honom för att se om han menade allvar eller skojade, men hans ansikte var ytterst hårt och menande.

”And I thank you for that, it's just that... I could punch somebody and end up in jail for thirty minutes if somebody doesn't get the memo that we're together.” jag refererade till Harrys tidigare incident med Dylan, något som genast lättade upp stämningen igen. Mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han kollade ner i golvet.

”And I would bail you out everytime.” mumlade han roat innan hans ögon fäste sig vid mina. Jag bet mig tveksamt i min underläpp medan jag granskade hans maskulina ansiktsdrag, den dominanta käken, hans morgonstubb som stuckit mig ett antal gånger inom omloppet av några timmar, hans fylliga läppar...

Harrys kropp flyttade sig närmare mig innan en ömsint kyss placerades på mina läppar, jag blev förvånad över gesten då jag faktiskt inte riktigt förväntat den. En hand trycktes mot min axel och manade mig ner på det mjuka täcket, han placerade sig ovanför mig och lutade sig ner mot mig så att det endast var några få centimeter kvar. Heta andetag kändes över mitt ansikte innan han började placera små pussar över min käke och upp mot mitt öra.

”I love you.” hans raspiga röst var alldeles intill mitt öra, något som gav mig en rysning enda ner till tåspetsarna. Orden var fortfarande nya för oss, de skrämde mig fortfarande, men det kändes skönt att höra någon säga dem. Jag slöt mina ögon och kände hans ögonfransar ge mig fjärilskyssar mot min kind.

”I love you.” nästan viskade jag fram och ett skakigt andetag släpptes från mina särade läppar.

”When you see me on tv, or on stage or when you hear a song on the radio. Remember that you're the only one that can make me feel twenty pounds lighter...” han rullade av mig och satte mig bredvid mig innan han försiktigt tog min hand. ”You're the only one that can do this...” han tryckte min hand mot hans fjäril. ”And the only one in the world that can do this.” utan att släppa min hand lutade han sig ner mot mig och mötte mina läppar försiktigt. ”I'm yours.” mumlade han mot mina läppar och jag kunde inte låta bli att le.

”And I'm yours.” sade jag lågt och pussade honom en sista gång innan han drog sig bakåt. Snabbt hoppade han ner från sängen och drog åt sig en t-shirt som han enkelt drog över sitt huvud och kom sedan fram till mig igen och sträckte ut sina händer i en hjälpande gest.

”Come, I want to show you something.” sade Harry hemlighetsfullt, jag tog hans händer som drog mig upp från min liggande position.

”What?” frågade jag nyfiken.

”You'll see.” var det enda han sade innan han drog mig efter sig ner till andra våningen, vi kom fram till sista dörren i den långa hallen, till ett rum som jag aldrig varit inne i förut eller ens tänkt på. Innan han öppnade dörren ställde han sig bakom mig och lade en stor hand över mina ögon för att jag inte skulle se.

”Hey!” utbrast jag och försökte dra bort den, men gav upp efter ett tag då han bara höll kvar den.

”Don't sneak peek.” envisades han glatt intill mitt högra öra. När jag hörde dörren öppnas med ett klick letade jag reda på hans andra hand för att försäkra mig på att jag inte skulle tappa balansen. Men hans kropp pressades säkert mot mig då han ledde mig försiktigt in i rummet, hans hand låg fortfarande säkert för mina ögon. Han stannade oss då vi tagit några steg in i rummet, det luktade nymålat.

”Are you ready?” frågade han nervöst och jag suckade.

”I don't know, should I be worried?” frågade jag ironiskt och ett lågt skratt vibrerade i kroppen bakom mig innan han lät hans hand falla och ett par starka armar lades runt mig då jag öppnade ögonen. Jag möttes utav ett himmelsktblått rum, det var som att jag hamnat i himmeln. Fåtöljerna som stod vid fönsterna var kritvita, som moln och pianot i mitten av rummet var minst lika vitt.

Synen av rummet gjorde mig mållös där jag stod i Harrys famn och kollade runt i rummet.

”I thought you missed your piano back in the old house.” sade han och lutade sin haka mot min axel medan han lät mig samla mig.

”I haven't played since my dad died.” sade jag förvånat, osäker på hur jag skulle reagera över hans överraskning.

”Then, take your time, I just thought you might wanted your own space here in the house so I got some help from Liam to pick out a piano. And I had the walls repainted.”

Jag bet mig i underläppen medan jag granskade rummet som såg ut som en bit av himmeln hade trillat ner på jorden.

”It's incredible, thank you. I love it.” Jag vände mig runt i Harrys grepp för att kolla upp på killen bakom mig. Han log ner mot mig och jag ställde mig på tå för att nå upp till hans läppar men han fick ändå böja ner huvudet en aning då jag inte nådde riktigt enda upp till hans läppar.

Snart drog jag mig ur hans grepp och tog mig en närmare titt på pianot, den vita lacken sken och lös upp hela rummet. Jag satte mig ner på den vita pallen som hade en skinndyna och öppnade locket till tangenterna och lät mina fingrar stryka försiktigt över dem. Harrys ögon granskade mig innan jag försökte blunda och stänga ute hans nyfikna blick, snart började mina fingrar leka över tangenterna precis som om det vore igår jag spelade sist. En bekant gammal melodi ekade i det nästintill tomma rummet, en Debussy komposition.

När jag öppnade ögonen igen stod Harry lutad över pianot och granskade mig intensivt, jag nickade mot pallen bredvid mig som ett tecken på att han skulle sätta sig ner. Han förstod gesten och satte sig ner försiktigt utan att försöka störa mig, snart gled jag in på en melodi som jag visste Harry kunde, det var ju trots allt hans låt.

”Shut the door, turn the lights off. I wanna be with you, I wanna feel your love...” jag svalde hårt, nervös över att ens behöva sjunga, något jag inte gjort på flera år, min röst lät raspig och ouppvärmd. Detta hade varit ett sätt för mig att komma undan hemskheterna som varit runt om mig och nu när det inte fanns några sådana, så fanns det egentligen ingen anledning till att spela alls förutom för nöjesskull. ”...Trembling hands, touch skin...” Tveksam ledde jag in mina händer i den högre delen av låten och lät Harry ta över sången medan jag fortsatte spela. Hans röst var mer passande till låten och jag satte den högre stämman vid vissa tillfällen men lät honom fortsätta sjunga till låtens slut.

”It's a sad song, now that I am thinking about it.” mumlade han lågt.

”Well, that depends on how you think about it.” sade jag och ryckte på axlarna. ”But when I think about the song it only brings up happy memories. And then it ain't that sad anymore.” Jag kände en hand läggas på min höft, ett tecken på att han visste vilka minnena var, han var i vart enda minne jag hade utav den låten. Då vi hört den i bilen eller vi gått omkring om nynnat på den, det var den enda låten jag faktiskt riktigt kunde utav bandets låtar, vilket kanske var pinsamt att erkänna men jag tyckte det var tillräckligt.

”It's kind of our song, isn't it?” sade Harry smått roat och jag kollade upp på honom, ett leende lekte på hans läppar och smilgroparna poppade fram i hans kinder. Jag nickade innan han pressade sina läppar mot min panna.

”I'm going to miss you.” mumlade jag lågt och lutade mig mot hans hårda bröstkorg, mina kinder hettade av mitt erkännande.

”I'm going to miss you like crazy, but we'll talk every day and in a couple of weeks you'll come over to the US. And you have Eleanor to talk to, you guys haven't meet yet and I think it's time that you do.” Jag nickade långsamt, jag visste att han försökte få mig på bättre tankar, men det var bara omöjligt just nu. Mitt humör var nere i botten även om jag satt med min pojkväns armar runt om mig och hans försäkrande ord, så kände jag mig fortfarande rädd. Det skulle betyda att jag skulle möta Dylan ensam, jag skulle bli tvungen att öppna mitt antagningsbrev ensam, jag skulle bli tvungen att möta allmänheten helt ensam. Allt det skrämde skiten ur mig och det kändes bara ännu värre att inse att Harry faktiskt inte skulle vara där, han skulle vara på andra sidan jordklotet.

Tystnaden föll över oss och jag kollade runt i rummet ett tag, solen började skina in genom de gigantiska fönsterna.

”You sing really good, like an angel.” Harry bröt tystnaden med sin raspiga röst. ”See, you fit in here. An angel in heaven.” jag skulle aldrig kunna se mig på det sättet som han beskrev mig på, det skulle betyda att mitt liv var perfekt, vilket det inte var. Jag var ingen ängel, långt ifrån faktiskt. ”You're my angel.” mumlade han lågt intill mitt öra och hans varma andedräkt lekte över min hettande kind.

Dagen då det var dags för Harry att åka iväg med killarna var rätt svår att hantera, det var verkligen svårt att förstå hur länge han faktiskt skulle vara borta. En ömsint halvtimme passerade utan att vi släppte varandra men samtidigt höll vi samtalet till ett minimum, några oönskade tårar dök upp och Harry pussade bort dem och försökte vara den starka utav oss genom att hålla tillbaka sina känslor så mycket som möjligt.

Men snart tvingades jag backa tillbaka med Eleanor bredvid mig, som jag just träffat. Louis hade tagit sig hit med henne då Harry bett honom, jag tror nog hon var lika förvirrad som jag över vad han egentligen ville. Harry pussade mig på huvudet innan han hoppade i den svarta bilen utan att vända sig om, tillsammans med Louis och Niall.

En stöttande hand tog min och kramade åt den hårt då bilen lämnade uppfarten till Harrys hus och körde ut på vägen, jag var ensam igen. Om man nu inte skulle räkna med den extremt vackra tjejen bredvid mig som såg ut som en fotomodell, Alice som var iväg med några vänner och mina kompisar som jag fortfarande inte pratat med sedan bråket mellan Harry och Dylan. För första gången någonsin så var jag rädd för att vi inte skulle prata med varandra någonsin igen, tystnaden hade uppenbarligen delat upp oss i två läger, jag var på Harrys sida, Emma och Felicia var på Dylans. Jag vet dock inte vad mina kompisar fått höra om bråket egentligen, men jag antar att de skulle höra av sig så snart de är redo för att reda ut tystnaden vi hade mellan varandra.

”Let get inside, it's a bit cold.” föreslog Eleanor som började dra mig in i huset igen, jag torkade bort de fördömda tårarna och snörvlade lite för att ta mig samman en aning. Hon verkade vara en sådan som blev vän med alla, något som förvånade mig då jag såg henne för första gången för en timme sedan och hon såg ytterst bitter ut. Nu där emot verkade hon mer lättad, hennes brunetta vågiga hår var uppsatt i en boll på huvudet och hennes somriga klädsel som innehöll en magtröja och ett par skjorts som hade hög midja.

Det förvånade mig att den vackra tjejen inte gråtit, men hon kanske inte var en som grät. Jag hade varit en som inte brukade gråta... Men sen träffade jag Harry och nu började jag gråta så fort jag såg en hundvalp, min irritation över detta faktum var fanns ständigt där och en liten röst inne i mitt huvud bad mig ständigt att samla mig.

Under tystnad satte vi oss ner i vardagsrummet och jag var osäker på vad Harry faktiskt ville att vi skulle prata om, plus denna situationen var bara konstig. Våra pojkvänner hade precis åkt i väg för att vara borta i fyra månader, jag satt här med en helt främmande människa och försökte sluta gråta, uppepå allt så verkade jag vara i något slags tyst krig med mina riktiga vänner.

”How are you feeling?” Eleanors ljusa stämma bröt tystnaden och jag kollade upp på tjejen framför mig som uppenbarligen suttit och stirrat på mig ett tag nu.

”Weird.” erkände jag lågt och satte mig tillrätta i soffan medan jag granskade henne där hon satt i fåtöljen, mina ögon vandrade ut genom fönstret, det hade börjat små regna och de gråa molnen över London verkade inte vilja lämna himmeln.

”It's getting easier, you know.” sade hon och log ursäktande mot mig.

”It didn't seem like it.” jag visste inte varför jag var så spydig, men det irriterade mig då hon faktiskt ljög om att det skulle bli enklare, hon kanske inte grät, men hon visade definitivt känslan av motvillighet.

”Okay, it gets worse.” sade hon och suckade, hon grimaserade mot mig och jag denna gången var det min tur att le ursäktande mot henne. ”It's getting harder and harder each time.”

”That seems logic, in some kind of twisted way.” jag nickade långsamt och försökte komma på något bra att säga.

”Yeah, it kind of does.” hon nickade och kollade ner i sitt knä. ”Both you and me are in a really weird situation, sometimes they are here for six months and then they leave for four. You feel abandoned and a bit unsure what's goign to happen.”

Hennes beskrivning träffade mitt i prick, jag kände mig övergiven. Men samtidigt visste jag att allt skulle bli bra, Harry skulle komma tillbaka eller så skulle jag få komma till honom, vi skulle se varandra igen. Fast den tanken var svår att föreställa sig för tillfället.

”You know what's fun to do when you're feeling down?” Eleanors humör hade ändrats och jag drogs tillbaka till verkligheten där hon nu satt rakt i ryggen och kollade förväntansfullt på mig.

”What?”

”How about we have a sleep over? I'm in town for the weekend and our boyfriends are just about to get out of the country.” hennes ögon lös av friheten som just getts till henne, jag kunde inte låta bli att le.

”That sounds fun.” erkände jag och flinade mot henne, hon hovade upp sin mobil och börja knappa på den.

”What pizza would you like?” frågade hon glatt medan hon satte telefonen mot sitt öra.

”You pick.” sade jag utan att tänka mig för, hon nickade bara försäkrande över att hon visste exakt. Jag bad lågt för mig själv att inte ta något med lök på, en utav de få sakerna jag absolut inte klarade av att äta utan att må illa efteråt.

”Hi, I'd like to order, could you drive it home?” Eleanor stannade upp och satte sig bekvämt i fåtöljen igen medan hon lyssnade. ”Okay, great. We'll take a capricciosa and a hawaii. There's no onion on it right?”

Jag kollade förvånat upp och hon flinade mot mig, hon avslutade telefonsamtalet och lade telefonen på soffbordet.

”You know what?” sade jag och kunde inte sluta le.

”What?”

”I think we are going to be really good friends.”

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: