När jag slog upp ögonen morgonen där på var jag utvilad, för första gången på ungefär en och en halv månad så hade jag sluppit en natt fylld med mardrömmar. Lättnaden inom mig över att jag var utvilad gav mig ett lyckorus, jag var pigg och för första gången på väldigt länge, glad.

Jag försökte lyfta mig upp i en sittande ställning men kom inte längre än fem centimeter innan något höll fast mig mot madrassen, jag hade nästan glömt Harry som fortfarande låg under mig. Mitt huvud låg fortfarande på hans hårda bröst, hans beskyddande armar var tätt dragna runt min kropp och vägrade släppa taget, något jag inte riktigt hade något emot.

Jag tänkte tillbaka på det han sagt ute på bryggan, jag hade räddat honom från något jag inte riktigt själv förstod, nu hade han gjort detsamma för mig. På något skruvat sätt hade vi hade räddat varandra. Hur vrickat det än lät, vi hade räddat varandra så kanske det borde vara så?

Det kanske var meningen, för jag kunde inte hitta något fel med att ligga här i Harrys armar trots jag hade en pojkvän hemma som antagligen var skräckslagen för tillfället över att jag var spårlöst försvunnen, men jag kunde inte bry mig mindre om Dylan och hans temperament för tillfället, jag vägrade låta hans buttra humör påverka mig.

En lätt suck hördes under mig och denna gången jag kollade upp på den lockiga killen möttes jag utav klara gröna ögon som kollade trött ner på mig.

"Good morning." Mumlade han med en raspiga morgonröst, jag log lite mot honom innan jag försökte gömma mina kinder genom att lägga ner mitt huvud på hans bröst igen.

"Morning." Viskade jag tyst, osäker på vad man borde säga i denna stunden. Jag lät tystnaden lägga sig och vi bara låg där under tystnad, han släppte inte taget och jag ville inte att han skulle det i heller. "Thank you," sade jag till slut, fortfarande inte riktigt säker på varför jag sade detta ut högt. "It's the first time in ages I've slept through the whole night..." Erkände jag generat, fortfarande ovillig att kolla upp på killen som låg under mig, då jag visste att jag säkerligen var lika röd som en tomat just i detta tillfället.

"Don't." Uppmanande Harry med en raspig lugn ton. "It's nothing."

"Yes, it is." Envisades jag, för mig var detta en stor sak för jag visste att om ungefär tolv timmar skulle det bli mörkt igen, och jag skulle förbli fast bredvid min antagligen psykopat pojkvän som skulle sitta uppe hela natten för att se till så att jag inte skulle smita iväg igen. Det var en oundviklig faktor som jag visste om skulle vänta på mig så fort jag kom tillbaka till verkligheten.

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan krängde mig ur Harrys grepp och hävde upp mig på mina armbågar för att sedan kolla ner på killen bredvid mig som såg förvirrad ut, samt osäker på vart jag ville komma.

"This may sound strange..." Började jag, smått nervös över vad jag skulle föreslå killen bredvid mig som fortfarande var ovetande, jag visste att det fanns en stor chans till att han skulle säga nej. "... But would you mind, not taking me home today?" Harry höjde sina ögonbryn och granskade mig.

"As much as I'd like that, I can't let your family be worried about you." Konstaterade han efter ett tag, väldigt moget utav honom. Jag himlade smått med ögonen för att visa att jag kunde inte riktigt bry mig om dem just nu.

"If you call them and say you're alright, I would feel less guilty." klargjorde han till slut, jag stirrade på killen nedanför mig som gav mig en hård men samtidigt en mjuk blick och om jag inte visste bättre såg den nästan uppfostrande ut. Utan att släppa Harry med blicken lutade jag mig lite åt sidan för att gräva upp min slitna och fula telefon ur jeansfickan.

"It's dead." Sade jag efter att ha tryckt på några knappar. "Well, I tried." Fortsatte jag sarkastiskt innan jag pressade ner min tegelsten till telefon i min jeansficka igen.

"Nice try." Skrattade Harry roat till innan han gav över sin snygga iPhone som såg ut som en guldklimp i jämförelse med min slitna Nokia.

Jag svor lågt för mig själv innan jag drog åt mig den snygga mobilen och satte mig med ryggen mot sänggaveln. Mina tankar bläddrade igenom vem jag borde kontakta för att få minst skäll, Emma och Dylan hamnade sist på listan som jag ville kontakta. Ett tag funderade jag över att ta den lättaste och välja, vilket var Hanna, hon var den som inte frågade några följdfrågor eller dömde någon, men det skulle vara synd om henne som skulle få bli budbärare och förklara för dem andra. Till slut bestämde jag mig för att knappa in Felicias mobilnummer som jag kunde utantill.

"Yes?" Hörde jag snart på andra sidan då jag tryckte det moderna objektet mot mitt högra öra. "Hello." Jag ryckte till då jag kom på att jag kanske borde svara den irriterade tjejen på andra sidan telefonen.

"Felicia, it's me." Fick jag fram, jag kände jag dum som endast sade de få orden, men snart hörde jag en lättad suck på andra sidan, uppenbart att mitt sätt att vara fåspråkig räckte för tillfället.

"Cece, are you alright? We're worried sick about you!" Väste hon till på andra sida innan jag hörde en dörr stängas i bakgrunden. Jag kollade obekvämt ner på killen som låg bredvid mig och granskade mig. Irriterad nickade jag med huvudet bort mot dörren, det fanns inte en chans att jag skulle prata med Felicia medan Harry lyssnade. Genast fattade han vinken och tog sig snabbt fram till dörren och försvann ut i det regniga vädret som hördes utanför med jackan som han fiskade upp från en stol på vägen.

"I'm fine, you don't need to worry." Muttrade jag trött, ännu en suck hördes på andra sidan.

"Where are you? I'll come and get you." Felicias röst var bestämd, och i vanliga fall skulle jag inte säga emot, när hon väl bestämt sig för något så var det inte direkt lönt att säga emot.

"No, no, don't." Sade jag distraherat medan jag kollade ut genom fönstret, Harry syntes inte längre till, det enda jag såg var den mulna himmeln utanför, det fanns inte en chans att vi skulle kunna hitta på något utomhus idag. "I know I'm in so much trouble right now, but please give me a day to sort things out, please cover for me." Tystnaden som följde gjorde mig nervös.

"You're with him." Var allt hon sade, det sista ordet spottade hon nästan ut i örat på mig och jag var glad allt jag var så långt ifrån henne just nu. "You know, I told him to stay away from you because I care about you..."

"You did what?" Avbröt jag irriterat, hon utav alla borde veta hur mycket jag avskyr folk som försöker göra saker bakom min rygg, ännu mindre försöka beskydda mig för något som inte ens är farligt.

"Can't you see? He has a bad influence on you! You're not yourself and I am trying so hard to help you." Felicia lät desperat och arg, men hon kunde omöjligt vara lika arg som vad jag kände mig för tillfället. Hon kände inte Harry, inte för att jag var någon expert på honom heller men jag var inte den som slängde falska anklagelser runt omkring mig.

"He was the one who wanted me to call you, to tell you that I was fine! You have no right to judge someone you obviously don't know." Utan att säga något mer tryckte jag på den röda knappen och lät telefonen falla mot det vita fluffiga täcket bredvid mig.

Min ilska värmde upp hela mig och när Harry försiktigt kom in i rummet igen så hamnade stackaren i ett rejält blåsväder. Till min förvåning verkade det som att han tog hela situationen väldigt lugnt.

"How come you didn't tell me Felicia talked to you!?" Morrade jag argt, killen som precis stängt dörren bakom sig stannade upp och stirrade oförstående på mig mig ett tag, uppenbarligen osäker på vad han borde svara.

"I didn't think it was something important." Svarade han till slut med en oskyldig röst.

"How could you not...!?" Utbrast jag i hög ton, jag stannade upp då jag insåg att jag nästan skrek, och dessutom på fel person. Ett irriterat stön föll från mina läppar innan jag samlade mig och mötte de trevande gröna ögonen ännu en gång, denna gången med en lite mjukare blick. "I thought you left me on that parking lot because you made up your own mind. That you wanted to forget. But it was my friends idea all a long! What about my opinion? My friends never count my opinion anymore and I thought you were different, that you actually cared enough to give my opinion a thought before you made up your mind." snäste jag irriterat, nästan besviken över hur fel jag hade.

"I took your well being before anything, and I meant what I said yesterday, I don't care what others are thinking about me, but if you get caught up in the upper side of London, you'll go crazy. My life ain't fun, I can tell you that. Everything is so public and messed up." Harry satte sig ner på sängkanten och sparkade av sig sina skor innan han satte sig mitt emot mig.

"My well being and opinion is not the same thing." Fräste jag och kollade ner i mina händer, smått skamset över mina tankar. Efter att ha sovit en hel natt var jag för första gången på en månad redo att gå vidare, skapa ett liv och en identitet för mig själv. Jag var redo att bryta av kontakter och skapa nya, bygga nya broar för att ge mig själv en chans, något som tydligen ingen utav mina vänner var redo att ge mig.

"Then what is your opinion?" Frågade Harry, jag lyfte min blick upp på killen som satt i en enkel t-shirt och ett par mörka jeans, han måste haft extra kläder i sin bil.

"I-I..." Började jag, plötsligt osäker på vad jag ville. "I-I want to be able to be with who ever I want to be, change my life without having any complaints about me doing it wrong or that the old me would never ever do this or that. For once I just want to be me." Jag stannade upp när Harry inte längre kollade på mig utan mer eller mindre stirrade. Osäker på om det varit något jag sade kollade jag generat bort, ut genom fönstret medan jag väntade på att han skulle säga något.

"So..." Började han lite avvaktande innan han suckade lättad över att min ilska nu verkade vara borta. "Do it." Sade Harry till slut med ett leende på läpparna. "I'm living sort of my dream, so I think you should fulfill yours, be yourself."

"How can you live sort of your dream?" Frågade jag, min röst var full med ironi. Han ryckte lite enkelt på sina axlar.

"I've changed just as much, it was my dream a couple of months ago but now... I like to sing and the band is something that I never regret, but all these screaming girls and photographers who constantly are around me, kind of creeps me out." Erkände Harry till slut och jag höjde roat på mina ögonbryn.

"Harry styles is afraid of girls?" Frågade jag roat, nästan på gränsen till ett skrattanfall. Ett roat flin kom över mina läppar när han mötte min blick.

"And that's what you got out of all that I've said the last five minutes?" Suckade han, trött kollade han på mig och nu kunde jag inte längre hålla mig, jag skrattade helhjärtat rakt ut över hans trötta utseende och bilden jag fick upp i huvudet. Hans nervositet över att möta tjejer som säkerligen var en halvmeter kortare än honom. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen och gled ner på sidan i sängen igen för att minska smärtan i min mage. Tårar föll ner för mina kinder när jag försökte samla mig, jag reste mig upp och drog bort tårarna från mina kinder.

"Alright," sade jag kvävt fram innan jag tog ett djupt andetag, jag kollade på killen som bara satt framför mig fortfarande och granskade mig med ett snett leende på sina läppar, mitt hjärta hoppade över ett slag, jag hade kommit fram till att det var en utav mina favorit leenden.

"What are we doing today?" Frågade jag nyfiket.

"First, you have to change, and then we're going to Holmes Chapel." Konstaterade Harry fundersamt. Förvirrat drog jag ihop mina ögonbryn, jag försökte febrilt tänka igenom om jag varit där tidigare, men inga minnen av en stad som hette så.

"Where?"

 

Harry's Point Of View

 

Jag hade svårt att koncentrera mig på körningen medan Grace satt och kollade under tystnad ut genom fönstret, iklädd min gråa hoodie och hennes mörka jeans från gårdagen. Hennes blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans, något som gjorde att hennes utväxt var allt synligare. Hon kände snart min blick och mötte den med hennes vackra gröna ögon och den lilla sprickan av gult. Jag kunde aldrig tröttna på de udda ögonen som verkade se rakt igenom mig varje gång hon tittade på mig, till och med när hon bara sneglade mot mig.

"Keep your eyes on the road, please." Bad Grace innan hon kollade ut genom vindrutan för att kolla efter säkerheten själv. Jag vände blicken ut mot vägen igen och log lite för mig själv. "What's in... Ehum..." Hon hade glömt namnet åter igen efter typ tionde gången då vi diskuterade över vad vi borde göra under dagen. Det förvånad mig hur dåligt minne hon hade, en liten bit utav mig antog att det var från olyckan så jag lät bli att påpeka det.

Jag hade inte riktigt förklarat för henne vad som fanns i Holmes Chapel, utan mer berättade att det var en utav de få ställena där folk lämnade mig ifred, vilket var sant.

"Holmes Chapel," påminde jag henne ännu en gång innan jag suckade, hon nickade till som ett tecken på att hon skulle försöka lägga det på minnet denna gången.

"I grew up there, my family still lives there." Förklarade jag så oberört som möjligt, men jag kände redan den vassa blicken hon spände i mig.

"I can't meet your family looking like this." Fräste Grace argt, jag flinade bara åt hennes reaktion då det verkade som vi båda tog denna situationen så annorlunda än vad vi borde göra. Vi var inte tillsammans, det var precis så vi var vänner men ändå så var jag nervös för att presentera den vackra tjejen bredvid mig för min mamma som skulle vara hemma, samtidigt som Grace var nervös över hennes klädsel, vilket inte var så hemskt som hon sade att det var. Tröjan var kanske lite för stor men annars var det inget som var så speciellt farligt, och om mamma skulle påpeka något så var det tröjan, vilket var min. Irriterad över mina tankar drog jag mig tillbaka till verkligheten för att sluta svamla i huvudet och fokusera på det som var framför mig.

"You're looking good to me." Påpekade jag och log värmande mot den stirriga halvt blonda halvt brunetts tjejen bredvid mig.

"Thanks." Muttrade hon irriterat, uppenbart att hon inte tog emot komplimangen som jag gett henne. Motorvägen var full med förmiddagstrafikanter som skulle tillbaka till sina jobb efter att ha varit hemma om och ätit eller hämtat upp mat. Sakta gled vi igenom de södra delarna innan vi äntligen kom in i den lilla byn som jag kunde precis som baksidan av min hand.

Jag blev allt mer nervös ju närmare huset vi kom, när vi körde in på gatan mitt barndomshus låg på kunde jag knappt sitta stilla längre.

"Are you sure we can't find something else to do today?" Mumlade Grace nervöst bredvid mig då jag stannade bilen utanför det gamla huset som låg bakom den låga stenmuren. Träden och buskarna hade inga löv kvar och den lilla trädgården på framsidan såg livlös och tråkig ut.

Utan att svara henne hoppade jag ut och tog mig bak till bagageluckan där jag tog ut och fällde upp rullstolen innan jag tog mig fram till passagerarsätet där Grace nervöst bet på sin läpp. Instinktivt lät jag min tumme gå över hennes underläpp för att hon skulle sluta, vilket hon gjorde och gav mig en lika chockad blick som hon gjort tidigare. Hon var frånvarande en stund innan hon kom tillbaka till verkligheten och suckade tyst innan hon lät sina armar slingras runt min hals. Jag bar enkelt upp henne och stängde dörren med min fot innan jag försiktigt satte ner den lätta kroppen i rullstolen.

Mamma väntade på oss innanför dörren då jag började putta rullstolen upp för den lilla gången. Hon hade ett stort leende på läpparna där hon stod och väntade iklädd jeans och en stickad mörk tjocktröja, hennes brunetts hår var utsläppt och gav henne en ledig känsla.

"Hi, sweetheart." Sade hon och pussade mig på kinden då vi kom in i hallen. Jag grimaserade innan jag kollade ner på tjejen i rullstolen som såg ytterst nervös ut, då hon kollade upp på kvinnan framför henne.

"This is Grace. Grace, this is my mum Anne." Presenterade jag dem för varandra, Grace sträckte formellt fram handen men genast föste mamma den åt sidan och gav henne en hård kram istället.

"I'm a hugger." Sade mamma glatt. "Nice to meet you." Grace log fortfarande nervöst mot min henne, vi tog oss in i köket där mamma redan hade dukat upp en massa bullar och kaffe och som på beställning började min mage att kurra. Vi hade inte ätit frukost på hotellet då Grace trilskades med att få igång dagen, hennes muntra humör varade dock inte länge i bilen då även hon verkade bli smått hungrig.

"Dig in." Sade mamma när vi satt oss ner vid matbordet som var uppdukat med fika. Jag började genast sno åt mig en hemma bakad frukostbulle och tog en stor tugga för att tysta min hunger.

"Harry Edward Styles, behave yourself." Snäste mamma argt till och förvånat kollade jag upp på kvinnan framför mig som gav mig en irriterad blick, precis som hon hade uppfostrat mig bättre än så. "I'm so sorry." Sade hon mot Grace som log lite besvärat, hon sneglade mot mitt håll och rynkade frustrerat på näsan, ett nöjt leende kröp upp på mina läppar innan jag började tugga på det jag hade i munnen medan jag lyssnade på mamma som började fiska information från Grace.

"So what are you doing for a living?" Frågade hon nyfiket medan hon tog en klunk kaffe och tog hela sin uppmärksamhet från sin oanständiga son till deras gäst.

"I work in a garage, or at least I did." Sade Grace bittert, något som gjorde min mamma ännu mer nyfiken än vad hon varit tidigare. Fundersamt började jag smida planer om hur jag skulle få Grace ut ur huset utan att bli av med en hand. När mamma väl blev intresserad av någon eller något lät hon inte någon smita från huset innan hon faktiskt pumpat ur all information från stackaren som var offret.

"How come?" Fortsatte hon med precis lika uppmärksamma och artiga ton.

"I'm for the south of London and the only kinds of jobs we can get is in a garage on a supermarket somewhere with a very low salary." Min mammas mun formades till ett litet runt o då hon verkade förstå var Grace kom ifrån, men samtidigt så verkade det inte riktigt som hon förstod bada en tjej som Grace gjorde där. Det var tydligt att hon aldrig fötts upp där med hennes sätt att prata, hon lät som hon kom från norra delarna av London, vilket hon en gång i tiden hade gjort.

"Me and my sister ran from home when I was ten," förklarade Grace till slut då hon insåg att min mamma verkade lite bortkommen. Jag kollade ner i min kopp för att fokusera blicken på något annat än den vackra tjejen som satt på kortänden av borden, jag visste hur den historien gick till och jag visste vilken sorts smärta som skulle skina i den vackra tjejens ögon. Jag ville bara inte bevittna det igen.

När Grace berättat klart sneglade jag upp på mamma som satt med tårar i ögonen och med handen för munnen för att dölja sin skakande underläpp. Hon gav mig en förtvivlad blick och jag drog lite på läpparna som ett tecken på att jag höll med.

"I'm alright though, I'm as good as I can be." Sade Grace till slut med ett litet tappert leende på sina läppar, hennes uppmuntrande min gjorde att mamma slappnade av en aning, men hennes blick var fortfarande i djupa tankar som jag säkerligen skulle få ta del av så fort vi blev ensamma.

"Sorry if it's a touchy subject, but how come your in a wheelchair?" Mammas sinne för att sluta ställa frågor och genast tog jag tag i Grace handled och gav henne ett litet leende.

"You don't have to answer that one." Sade jag mjukt, men hon drog endast undan sin handled ur mitt grepp och placerade sina händer i sitt knä innan hon vände sig mot min mamma igen. Men det var uppenbart att Grace tänkte över vad hon skulle säga.

"It was four months and twenty five days ago, me and my sister were late for a race so I took the highway." Började Grace berätta, jag hade inte hört hennes historia, precis lika lite som hon hört min, men när jag hörde den exakta dagen för min olycka... Så försvann allt mitt blod i kroppen ner i fötterna.

"I usually don't, because the one way roads usually go faster that time at night." Påpekade hon besvärat. "A black car came from nowhere and in a matter of seconds it hit my little sisters side of the car and got stuck by the front wheel. Before we know it our car started to tumble around by the speed that the other car provided and then everything went blank." Mina ögon var full utav smärta då jag kollade på tjejen som stirrade ut genom fönstret på andra sidan bordet. Jag kände mig tom inombords medan jag kollade på då tjejen jag var hemligt kär i gick igenom upplevelsen i huvudet. Snart kom hon tillbaka till verkligheten och gav mig ett litet sorgset leende då hon upptäckte att jag inte kunde släppa henne med blicken. "I woke up a week later in hospital, horrified over that I couldn't feel anything below the waist. My little sister died the day before, she couldn't handle the extensive damages her body was exposed to. They couldn't save her." Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken men jag försökte febrilt blinka bort dem, Grace behövde inte se hur ledsen jag var för hennes skull, jag behövde vara stark. Jag sneglade över bordet på mamma som nu satt med sin servett och försökte torka tårarna som konstant förnyades. Mitt pinade ansikte var säkert allt för tydligt, då jag kände en hand läggas på min, jag kollade ner på den aningen mindre handen som vilade över min stora.

Jag kände mig instängd i detta köket som nu kändes väldigt litet, jag insåg att detta var vår chansen att fly.

"Mum, I think I should show Grace around in town before it gets dark." Sade jag till slut och bröt tystnaden som lagt sig tungt över huset.

---

Eftersom jag lovat ett dubbelt kapitel så kommer det inte finnas någon kommentar gräns på detta kapitlet, utan på nästa som kommer upp inom kort! :)

 

Dagens kommentar: