”For the hundred time, Dylan. I don't know him!” nästan skrek jag mot den brunetta killen framför mig som gått fram och tillbaka på samma plats i vardagsrummet den senaste timmen. Det skulle inte förvåna mig om han skapade en vallgrav snart.

”Then you don't mind me calling the police.” sade han bestämt, denna meningen hade han upprepat ett flertal gånger sedan Harry släppte av mig på verandan och försvunnit snabbt innan han gett mig ett litet förvirrat leende. Irriterat skakade jag frustrerat på huvudet, jag förstod inte hur han tänkte, varför skulle han ringa polisen?

”I do mind, Dylan. Because you'll send the police after someone who hasn't done anything wrong.” tystnaden lade sig över rummet åter igen, jag kände tyngden av mitt huvud började bli allt värre då bristen på sömn började göra sig påmind.

Alla höll sig utanför rummet och ibland hörde man viskningar genom dörren, det var uppenbart att alla tjuvlyssnade medan jag höll på att bli grillad av detektiv Dylan som uppenbarligen inte nöjde sig med mina svar. När vi kommit innanför dörren flydde alla till varsitt rum då de såg vilket uselt humör han varit på då han dikterade mig in i detta instängda rum utan att säga ett enda ord.

”He's a good guy, Dylan. But he's not you, alright? I'm just trying to find new things, I'm not capable to do the old things I used to do so I have to find something else. Harry is a nice lad, and I may not tell you where I was last night but we became friends, and it won't go any further than that.” jag suckade högt då Dylan stannade upp, hans blå ögon landade på mig för första gången sedan jag träffade honom utanför huset. Jag log upp på killen som räddat mig och min syster en gång i tiden, han såg sliten och trött ut. ”Love you.” De två orden som kom ut genom min mun fick honom genast att mjukna upp, hans axlar slappnade av, jag visste att jag lyckats få honom på andra tankar än Harry.

”I love you too.” sade han lågt och granskade mitt ansikte noggrant innan han öppnade munnen igen. ”Your original haircolor is showing, I haven't seen that in ages.” han såg drömmande ut och jag visste att hans tankar hade gått tillbaka till hårsalongen för nio år sedan. ”Em is so fast hiding it.” jag visste vad han menade, så fort mitt hår vuxit några centimeter så var det dags för en ny omgång med blekningsmedel.

”Yeah, I was thinking about letting it grow out.” mumlade jag tveksam över vad han hade säga om saken, hans humörsvängningar gav mig pisksnärtar.

Ett litet leende kom över hans läppar innan han sakta tog sig fram till mig, mina ögon höll fast hans blick då han lutade sig ner mot mig. Våra läppar möttes i en mjuk och bekant kyss, hans läppar var allt för välkända för mina, kunde var enda rörelse och jag följde efter. En försiktig puss placerades på mina läppar innan han drog sig tillbaka några centimeter.

”I like it.” erkände Dylan och log. ”Let's get you to bed, you must be so tired.” han kände mig allt för väl, jag nickade innan jag drog mina armar runt hans hals och enkelt tog han upp mig i sin famn. Utan att säga något annat öppna han dörren där vi fick bekräftat då tjejer och killarna som tjuvlyssnat var som paralyserade. De rörde sig inte då Dylan enkelt slank förbi dem utan att ens titta på våra kompisar som såg uppenbart oroliga ut.

Emma stod med armarna korsade längst bak i skaran och stirrade på mig, hon skakade bara besviket på huvudet då jag gav henne en förvirrad blick.

Så fort vi försvann upp på ovanvåningen brast den tysta barriären och alla började mumla lågt, men fortfarande hörbart.

”... What are we going to do?... It's obvious that she lied... No, she didn't... Yes, she did... Didn't you hear?...” och så vidare och så vidare. Jag var lättad då Dylan tog in mig i vårt sovrum och lade ner mig på min sida av sängen innan han drog över täcket. Här ifrån kunde jag inte höra deras kommentarer om det de hört genom dörren, jag förstod inte riktigt vad jag gjort för fel.

”Don't listen to them.” mumlade han lågt då han satte sig ner på kanten bredvid mig och strök försiktigt bort några slingor från min panna. ”I trust you, and they should too.” han reste sig långsamt och jag såg på då han tog sig mot dörren, utan att säga något mer.

”Please, stay.” bad jag och han stannade upp innan han kollade sig över axeln och log lite innan han skakade på huvudet.

”No, I've got stuff to do.” Dylan ryckte på axlarna utan att visa det minsta kärlek, han var sig själv igen, den som sällan visade känslor. Utan att vända sig om tog han sig ut genom dörren, jag lät mitt huvud vila sin tyngd på den mjuka kudden då jag slöt mina ögon och försökte få bort alla tankar som surrade i mitt huvud och störde mig. Jag var minst sagt förvirrad och vilsen, jag visste inte vad jag borde göra, jag förstår inte hur mitt liv blivit så komplicerat efter olyckan.

”What are you doing?” hörde jag in till mitt huvud och jag ryckte till, mina ögon spärrades upp då jag såg Emmas ansikte en decimeter ifrån mitt egna.

”You scared the shit out of me, stupid.” fräste jag argt och hävde upp mig själv på armbågarna för att kolla på min kompis som såg väldigt upprörd ut.

”No, you stupid!” snäste hon irriterat, meningen var helt osammanhängande. ”What are you up to?” Jag drog förvirrat ihop och kisade med ögonen för att kolla på min kompis som nu var ytterst hemlighetsfull.

”Whare are you up to?” mumlade jag och satte mig upp med ryggen mot sänggaveln.

”Stop putting words in my mouth.” snäste hon irriterat och korsade sina armar över sitt bröst innan hon hoppade upp i sängen och satte sig framför mig. ”Harry Styles? Really, Grace? He's not even from the same planet as you!” jag visste att detta var startskottet för en ny uppläxning, något som syskonen Andrews var bra på.

”Nobody said anything about aliens.” protesterade jag, min röst var dränkt i ironi.

”Be serious for once in your life!” utbrast hon till slut och jag suckade ut för att återgå till allvaret.

”He's fun to hang out with, what more can I say. I'm with your brother...” började jag säga automatiskt utan att tänka.

”No, you're not.” avbröt hon mig och skrattade bittert till. ”You haven't been with him since you woke up in that hospital. You're not looking at him the same way, and he can see that just like the rest of us. Why do you think he's so afraid of just letting you go over the street by yourself?” jag kunde svara tusen olika anledningar på den frågan, han var överbeskyddande, jobbig, irriterande, tråkig?

”Do I have to answer that?” frågade jag kvävt och undvek de stora ögonen som stirrade frustrerat på mig.

”He loves you, and afraid of losing you. So don't make it so easy for him to lose you.” jag kände skuldkänslorna formas inom mig. ”So please, stay away from Harry. It's the right thing to do.” Jag kollade skyldigt upp på min blonda kompis som log lite svagt mot mig, tomheten var tillbaka, jag kände ingenting längre.

”Can I sleep now?” mumlade jag tyst och utan att invänta ett svar gled jag tillbaka ner under täcket och lade mig så gott jag kunde på sidan utan att trilla över på mage, med ryggen mot Emma som fortfarande satt kvar tyst ett tag innan hon reste på sig. Utan att säga ett ord gick hon ut från rummet och stängde dörren bakom sig.

Jag kollade över täcket för att se om dörren var helt stängd innan jag lät min hand glida ner i en utav fickorna på de pösiga jeansen jag fortfarande bar, tillsammans med den allt förstora tjocktröjan som jag snott från Dylans garderob. Enkelt fiskade jag upp min slitna mobil och låste enkelt upp den innan jag öppnade upp ett nytt meddelande.

To: Harry

”Sorry, can't make it tomorrow...”

Harry's Point Of View

”How nice you could make it.” Karen suckade högt och pekade på fåtöljen bredvid henne då jag kom in andfått genom dörren efter att ha fått springa upp för trapphuset.

Jag hängde av mig min kappa innan jag satte mig ner i den mörka skinnfåtöljen. Hela jag kände mig trött och sliten efter att ha fått varit med om den hårdaste uppläxningen någonsin, det slutade med att Rebecka skulle stanna hos mig ett tag för att lugna min mamma och mina kompisar som var helt utom sig efter att ha varit uppe hela natten och letat efter mig. Deras oroliga blickar och osäkra röster gjorde mig allt mer säker på att de överreagerade som vanligt, ingen brukade bry sig innan olyckan. Något som bevisade att det inte bara var jag som hade förändrats, utan alla andra runt om mig hade också fått sig en tankeställare.

Utan någon minuts sömn puttade mamma ut mig i bilen och körde mig hit, till min psykolog sedan en månad tillbaka.

”I'm not late.” muttrade jag frustrerat, jag hade varit väldigt skeptisk ett tag av att öppna mig till den gråhåriga kvinnan, som konstant bar stickade och alldeles för stora tröjor och manchester byxor.

Men efter ett tag då jag bodde hemma fanns det ingen annan jag faktiskt ville prata med. Jag kunde inte prata med någon av killarna, Rebecka eller min syster om Grace, de skulle inte tveka att checka in mig på ett mentalsjukhus.

Karen däremot hade varit lugn och metodisk då jag berättat om min dröm, hon hade inte slagit larm om att det var något psykiskt fel på mig, något som var till en viss del tröst.

”How are you today?” hon ignorerade min snäsiga kommentar och öppnade upp mina dokument. Karen hade varit väldigt förstående över min dröm, däremot hade hon varit skeptisk till faktumet att jag ville kontakta henne i verkliga livet också, men hon lät bli att upprepa de orden då jag försvunnit ut från hennes kontor då hon sagt det där.

”Tired.” muttrade jag trött

”Yes, I've heard about your little adventure last night. Where were you?” frågade hon nu nyfiken, jag kollade upp på den äldre kvinnan framför mig som rynkade pannan i djupa veck.

”I was with Gace.” erkände jag och lutade huvudet bakåt mot nackstödet, jag kollade upp i det vita taket medan jag väntade på hennes reaktion.

”And how was that?” frågade hon lugnt, jag kunde hörde hur hon började anteckna.

”It was like I could breath again.” erkände jag lågt, jag pratade mest till mig själv men jag visste att hon kunde höra. ”She's a huge part of my life and she doesn't know.” tystnaden fyllde rummet, jag tänkte på hennes historia, hur jag ville pussa bort all smärta som funnits i hennes ansikte, sorgen som fanns i hennes ögon försvann aldrig och jag ville få henne att må bra igen.

”Maybe you could take her here? This is a safe place...”

”She's got a boyfriend.” avbröt jag henne, jag sneglade lite mot Karen innan jag vände tillbaka upp mot taket igen.

”Then be her friend, be honest with her.” föreslog hon, jag skrattade högt inombords, om Karen känt elektriciteten mellan mig och Grace så fort vi såg på varandra så skulle hon inse att endast vara vänner, var något som skulle bli svårt, i alla fall för min del.

När jag inte gav henne ett svar så gick hon vidare till nästa ämne som fick mig att grimasera, min familj.

Karen fråga om bandet och Rebecka, jag berättade om interventionen som jag kommit in i så fort jag tagit första steget in i mitt hus. Jag berättade om frustrationen om att få en barnpassare som skulle hålla koll på mig då jag tvärt vägrat att åka tillbaka hem då mamma insisterade på att jag inte var redo att göra något själv.

”I'm just tired of not knowing who I am.” sade jag till slut, jag satte mig tillrätta och kollade på kvinnan bredvid mig som inspekterade mig noggrant innan hon öppnade sina rosa färgade läppar.

”Is there anyway you could you know you could find your way back?” frågade hon med samma lugna röst som hon gjort den senaste trekvarten.

”I feel like... Grace is the answer to everything.”

”You can't rely om a stranger, Harry...”

”She's not a stanger...” sade jag med en höjd röst. ”... Not to me.” utan att säga något mer började Karen skriva i sina papper och kollade på sitt läder armbandsur.

”Our time is up, let's continue this next week, shall we?” hon reste sig upp utan att vänta på att jag skulle säga något, jag gjorde det samma och log lite mot henne innan jag tog min jacka och trädde snabbt i armarna innan jag började röra mig mot dörren.

”Goodbye?” hörde jag bakom mig, det var mer en fråga än en hälsning. Jag kollade över axeln och vinkade.

”Bye.” sade jag snabbt innan jag tog mig ut i korridoren för att börja gå ner för trapporna, jag hade ingen brådska då jag visste vem jag skulle möta utanför. Jag fiskade upp min mobil från jackfickan för att se ett nytt meddelande låg och väntade på att bli läst. Enkelt låste jag upp det moderna objektet innan jag tryckte upp meddelandet från Grace, mitt hjärta slog en liten volt av glädje då jag såg hennes namn.

From: Grace

”Sorry, can't make it tomorrow, or any other day for that matter. Thanks for the ride home.”

Förvirrat tryckte jag upp ett nytt meddelande för att svara henne, men valde att ignorera hennes meddelande till slut då jag inte visste vad jag borde skriva.

Hon ville inte se mig, besvikelse spred sig i min kropp och det kändes som att någon hade slagit mig i magen, det var uppenbart att vad Karen än sade... Detta var inte normalt, varför blev jag så påverkad av Grace?

Hon ville inte träffa mig igen, det var förståeligt, vi var främlingar i hennes värld. Irriterat släppte jag ner mobilen i min ficka igen innan jag nådde foten av trappan, jag tog mig ut i kylan där jag mötte Rebecka bakom ratten till min silvergråa Audi.

”How did it go?” frågade hon muntert då jag hoppade in i passagerarsätet medan jag ignorerade blickarna av förvånade tjejer då jag tog mig ut från byggnaden så snabbt jag bara kunde.

”Great.” muttrade jag fram innan jag satte på bilbältet och väntade på att hon skulle köra ut på vägen igen, efter några dryga sekunder gjorde hon just det och under tystnad körde hon hemåt.

Grace ville inte träffa mig, tomheten inom mig var åter där, att veta att jag skulle träffa Grace i morgon hade fyllt mig med hopp om att jag skulle få träffa henne igen. Nu var hoppet borta och så var halva mig, jag visste inte vem jag var och det skrämde mig.

”What are you thinking?” frågade Rebecka nyfiket medan och drog hennes röda hår bakom ena örat för att snegla på mig.

”Nothing.” mumlade jag och kollade ut genom fönstret medan London svischade förbi utanför, regnet hällde ner utanför det, var uppenbart att hösten var här och det skulle snart bli mycket kallare då vintern kom.

”Come on, Harry. I know you better than that.” envisades hon och jag suckade innan jag vände mig lite mot henne och log.

”It's nothing, really.” sade jag så övertygande jag bara kunde innan jag vände mig tillbaka för att kolla ut genom fönstret. Jag var glad över de få skådespelarlektionerna management tvingat oss att gå på under ett antal aktörsjobb, däremot visste jag att det fanns en enda person i hela världen som skulle kunna genomskåda mig och hon visste inte om det än.

”So what should we do today? It's only two, so what do you say about something to eat?” det var uppenbart hur gärna hon ville starta en konversation, hon försökte nästan för mycket.

”Becka, I just want to go home and sleep.” sade jag och lutade huvudet mot sidofönstret. Vi körde in på min gata och körde snart in på uppfarten, vi tog oss ut från bilen medan jag drog upp nycklarna ur min jackficka och låste upp porten som ledde in till trädgården framför huset.

”For how long have you been planning on staying?” frågade jag tillslut då jag kände mig orättvis mot Rebecka som försökte starta en konversation med den otrevliga delen av mig. Jag lät säkert alldeles för hård då jag frågade, men jag orkade inte bry mig att klämma fram ett värdelöst leende.

”For as long as you wish to have me.” sade Rebecka så artigt som möjligt, men det var uppenbart hon inte riktigt var säker på vad hon borde svara.

Jag låste upp ytterdörren och började ta mig upp för trappan utan att säga något mer, jag ville stänga in mig i mitt rum utan att prata med någon och jag ville inte komma ut någonsin igen.

När jag kom upp till tredje våningen sprang jag mer eller mindre förbi Alice rum så snabbt jag kunde för att inte bli påmind av alla smärtsamma minnen. Att någon kunde påverka mig så här brutalt gjorde mig förvirrad, framför allt orolig. Tänk så skulle inte något lösa sig mellan Grace och mig, då skulle jag bli tvungen att leva så här för resten utav mitt liv. Starta ett liv med något som jag älskade hälften så mycket som Grace.

Jag drog enkelt av mig mina kläder och lät dem ligga på golvet, tills jag stod i endast boxers, innan jag tryckte på en knapp vid sängen så att gardinerna automatiskt rullades ner och stängde ute allt ljus som kom från fönsterna. Enkelt hoppade jag ner under täcket och drog det tätt runt mig då sängen var allt för stor för endast en person.

En liten knackning hördes på dörren och några sekunder gick innan jag hörde dörren glida upp, ett par dova fotsteg hördes på den mörka heltäckningsmattan. Allt var tyst då jag hörde Rebecka dra in ett djupt andetag innan hon började prata.

”I've never seen you like this.” mumlade hon lågt. ”It's like... You're a zombie. Y-You're alive but still so... Dead, it's like you're not living. And today when you got home you were shining, and now you're... What ever that makes you shine like that, hold on to it.” hon tystnade, jag var glad över att rummet var mörkt förutom ljuskällan som kom från hallen genom den öppna dörren. Jag strök bort en tår som rann över min kind, hon förstod inte att det var just det jag försökt göra den senaste månaden. Men jag kunde inte längre då det var så uppenbart att den som fick mig att se levande ut, ville inte ha med mig att göra. Jag var bara en lift hem.

Utan att säga något mer hörde jag dova fotsteg och snart började dörren glida igen.

”Rebecka?” min röst sprack, dörren stannade upp, jag hade hennes uppmärksamhet. ”Please, stay.” bad jag med en låg raspig röst. Det var inte henne jag ville ha, men det skulle få duga, hon kanske var den jag kunde älska hälften så mycket som jag älskade Grace. Jag kände mig väldigt självisk, men det fanns ingen annan jag hellre ville ha, och om Rebecka fanns här för att dämpa smärtan som jag kände i min kropp... Så tänkte jag ta chansen att försöka lätta på den kvävda känslan som jag hade inom mig.

Dörren öppnades igen innan den stängdes försiktigt, fotsteg hördes och snart stod den rödhåriga tjejen framför mig. Jag drog undan täcket och hoppade längre in så hon skulle få plats, hennes fullt påklädda kropp lade sig stelt ner bredvid mig innan hon drog upp täcket igen. Försiktigt drog jag mina armar runt hennes kropp och drog henne tätt intill mig, jag blundade hårt och sjönk ner i fantasin. Snart kunde jag känna hennes doft, hennes blonda hår mot min kind, hennes kurvor som passade perfekt mot min kropp som om vi var ett par pusselbitar som hörde ihop. Minnena var så starka och snart sjönk jag ner i en djup sömn medan jag låtsades jag höll om Grace.

+22 Kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

Vilket Team är du? Rösta i menyn! :)