Jag pratade inte med Harry på resten utav helgen, visserligen försökte han få kontakt med mig genom sms och han försökte ringa ett antal gånger. Men varje gång tryckte jag på upptaget, inom några minuter så kom det ett nytt meddelande om att jag fått ett röstmeddelande. Han sade mer eller mindre samma sak som i smsen, att han ville att jag skulle svara honom och att han snart blev tokig om jag inte lät honom träffa mig.

Om jag ska vara helt ärlig, var jag nog rädd för att möta honom ensam. Hans utbrott hade skrämt skiten ur mig minst sagt, att veta att vi inte hade avslutat detta bråket gjorde mig illamående.

Men nu när jag stod uppe på scenen i aulan på skolan tillsammans med alla andra avgångselever kunde jag inte låta bli att sakna honom. Mamma och Alice satt glatt i publiken med sina kameror tillsammans med resten utav de stolta föräldrarna, en ledig plats vid Alice som egentligen Harrys sved i mina ögon och jag var tvungen att kolla bort.

Jag fick syn på Felicia längre bort som stirrade på mig, för att undvika hennes blick kollade jag ner i marken och väntade otåligt på att rektorn skulle vara klar med sitt tal.

”... And now I present to you, twothousand and thirteen's graduate students.” han vände sig mot oss i en gest som sade att alla skulle applådera och vi slänga upp våra studenthattar utav glädje men jag lät bli. Emma kastade sin en extra gång bredvid mig innan hon gav mig en hård kram som fick mig att rycka till.

När jag kollade på henne gav hon mig ett milt leende, jag visste vad hon försökte göra och jag skakade bara på huvudet. Hon hade försökt få mig att ändra mina planer om ikväll, jag skulle vara hemma och fira tillsammans med mamma och Alice istället för att ställa till med en extremt pinsam stämning. Jag var inte heller på fest humör efter allt som hänt något som mamma väl förstod efter ett tag då jag kommit tillbaka in i huset efter Harry hade gått i lördags.

Vi tog oss ner från scenen och möttes utav gråtande föräldrar, stirriga små syskon och släktingar man aldrig träffat innan som bestämt sig för att låtsas vara stolta. Emma försvann i folkmassan och jag stötte snart på mamma och Alice som var fint klädda i varsin somrig klänning.

”Jag är så stolt över dig, Gracie.” utbrast mamma och slängde sig runt min hals, jag rynkade näsan över hennes sätt att göra mitt namn ytterst barnsligt. Alice kollade sig omkring i folkmassan som om hon väntade på någon skulle komma fram innan hon vände sig mot mig, hon log upp mot mig och gav mig en kram så fort mamma hade återfått balansen och gick till sidan.

”Grattis.” sade Alice och puttade lekfullt till mig.

”Tack.” mitt ansikte drogs in i en grimas innan jag suckade och bad dem om att vi skulle åka hem. Jag såg inget roligt i att säga hejdå till folk som har gått omkring och dömt mig hela dagen då jag blivit förföljd utav en större man vid namnet, Paul. Harry hade hållit sitt löfte och skickat en svartklädd man som min barnpassare för dagen.

Paul körde oss hem innan han tackade för idag och körde iväg till något säker mycket mer roligt än mitt liv. Fotograferna hade gett upp under söndageftermiddagen då det hade börjat regna ordentligt och blött ner all deras utrustning. De alla hade varit buttra då de hoppat in i sina vans och försvunnit till något mycket torrare. Nu var det precis som vanligt igen och fick mig att slappna av lite extra då vi kunde ostört ta oss in i huset.

Mamma hade dukat upp en buffé som hon beställt från ett catering företag i centrala London med olika smårätter ute vid poolen och tillsammans satte vi oss tre, Alice pladdrade på att hon bara skulle äta snabbt innan hon hade planer att åka iväg till hennes kompis för att sova över. Det hade även blivit sommarlov för henne och hon strålade utav frihet där hon satt och mumsade i sig en sallad som mamma hade tvingat på henne.

”Juste, Harry ringde mig igen.” började Alice då hon grimaserade åt en tomat som hon försökte trycka ner. ”Han frågade om du hade tänkt svara på hans sms eller om ni gjort slut. Jag sade bara så som jag gjort de andra gångerna, att du behövde tid och att du säger till när du är redo.”

”Bra.” mumlade jag och lutade mig bakåt i trästolen som jag satt i, eftermiddagssolen sken och det var en helt underbar start på sommarlovet. Det minsta jag ville oroa mig över just nu var Harry och vårt bråk, men jag kunde inte låta bli att sakna honom och jag var tvungen att erkänna för mig själv att saknaden hade nått nya höjder just idag.

Mamma hindrade mig från att analysera mina nya känslor genom att babbla om att hon snart skulle behöva åka tillbaka till New York, men hon lovade att hon skulle åka hit oftare och kanske även flytta jobbet hem hit om det var det vi ville. Jag och Alice skakade artigt på huvudet och påpekade att vi klarade oss så snällt vi bara kunde för att inte såra henne.

 

Snart försvann Alice iväg då det började mörkna ute och lämnade mig ensam med mamma, jag hade inget emot sällskapet, speciellt inte när det kom till att hon var den enda som pratade och emellanåt lade jag in passande kommentarer. Våran relation var inte så invecklad och vi passade perfekt tillsammans då hon var den pratglada utav oss.

”Vad vill du göra nu när du gått ut gymnasiet?” jag ryckte till av förvåning över att det var en fråga och inte att hon skulle förklara varför hon gillade Prada väskor så mycket.

”Eh... jag har ansökt till universitet genom hela landet och om jag inte kommer in hade jag tänkt hitta ett jobb.” hon nickade gillande åt mitt svar och jag tänkte att det var bättre att erkänna mina tankar om arbete innan hon började ge exempel på vart jag kunde börja någonstans. ”Garaget...”

”Inte en chans, Grace!” utbrast hon förfärad över bara tanken. ”Det kommer inte på fråga, jag har precis hämtat upp dig från sjukhuset för något jag inte vill veta hur det gick till.”

”Men jag skulle inte köra om jag arbetade där.” suckade jag.

”Det kvittar du lägger ner med de dumheterna du håller på med där borta, inget mer race för dig, unga dam...” sade hon argt och jag kvävde ett stön då dörrklockan avbröt oss. ”Gå och öppna, jag börjar plocka in, det börjar bli lite kyligt.” föreslog hon och reste sig upp. ”Vad sägs som att vi käkar tårta och kollar på en film i vardagsrummet?”

Jag log lite mot min ivriga mamma som började plocka ihop disken på bordet, snabbt reste jag mig upp och tog mig in i huset. Dörrklockan hördes ännu en gång innan jag fick chansen att lägga handen på dörrhandtaget och öppna den.

Ett förvirrat uttryck kom över mitt ansikte då jag mötte en kort tjej med hår som räckte ner ner över axlarna och hade en lugg som stannade precis ovanför ögonlocken, hon hade ungefär samma hårfärg som Alice. Hennes kurviga kropp syntes tydligt igenom hennes shorts och snäva t-shirt som hade ett tryck av ett band jag inte kände till. Hon måste vara i samma ålder som mig, kanske ett år yngre och jag försökte förvirrat få ihop sammanhanget till varför hon befann sig här vid denna tiden på kvällen.

”Eh... Is Katherine Sonenclar home?” frågade hon osäkert och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen då jag inte riktigt fattade hur hon kände min mamma.

”Erh... Yeah, sure.” sade jag förvirrat. ”Mamma!” ropade jag över axeln och jag hörde mamma ropa tillbaka att hon kommer strax. ”Who are you?” min fråga var inte menad att låta nedlåtande, men jag kunde inte låta bli att oroa mig för att tjejen missförstått mig.

”I'm Ida, Katherine's daughter.” sade tjejen och log, jag kollade över hennes ansikte efter ett tecken på att det var ett skämt. Jag skrattade nervöst till och synade Ida under tystnad ett antal gånger innan jag kunde förmå mig själv att öppna munnen.

”You must have the wrong Katherine, because I'm her daughter.” sade jag och drog på munnen, nervöst skrattade jag till.

”No, you're misunderstand me, Katherine is my mother.” hon log vänligt mot mig och suckade.

”She can't be.” sade jag roat. ”You must have the wrong address, the Katherine that lives here has only got two daughters, me and my little sister.”

Lättat kände jag mammas närvaro komma ut från köket och jag vände mig om för att se min mammas ansikte vitna precis som hon sett ett spöke. Snabbt rusade hon fram till dörren och kollade på tjejen på andra sidan dörren.

”What are you doing here, Ida?” frågade hon bedrövat och Ida såg ytterst lättad över att hon inte hamnat vid fel dörr.

”Hi, mum.” sade hon glatt och jag rynkade pannan i djupa veck för att förstå vad som pågick framför mina ögon. Det såg nästan ut som en dotter och mamma återförenas men jag skakade bort tanken och vände hela min uppmärksamhet till mamma för en förklaring, det måste finnas en förklaring.

”Ida, could you give us a second?” frågade mamma och log moderligt mot tjejen som jag synade ännu en gång för att leta några liknelser, men blev avbruten då Ida vände om för att ta ett steg tillbaka och lät dörren glida igen bakom henne. Min fokus flög mot mamma och gav henne ett roat uttryck.

”Är detta något skämt jag inte förstår?” frågade jag med ett leende på mina läppar.

”Grace...” började den blonda kvinnan framför mig som såg ytterst besvärad ut. Mitt leende försvann då det tog för lång tid för henne att erkänna att jag var med i Punk'd eller dolda kameran.

”Mamma, det är ett skämt, eller hur?” sade jag med den sista roande tonen jag hade kvar att ge, mitt hjärta sjönk då mamma inte klarade av att kolla mig i ögonen. ”Mamma?”

Det kändes som att blodet i mina ådror frös till is, jag satt som fastklistrad i marken, helt oförmögen till att röra mig och jag kände bara att mina läppar särades i ett chockat uttryck. Min hjärna arbetade på övervarv för att förstå vad som händer framför mina egna ögon, men innan jag kom till någon lösning på situationen bestämde sig mamma plötsligt för att prata.

”Jag försökte berätta för er idag men jag kunde inte...” började hon förtvivlat, hennes röst bar henne inte längre och hon harklade sig lite, försökte ta sig samman innan hon försökte på nytt. ”Jag har en ny familj, här.” erkände hon med låg röst och jag kunde inte röra en min över hennes avslöjande.

Hon. Hade. En. Ny. Familj?

Snart började min hjärna arbeta igen och jag försökte smälta hennes ord. Hon hade varit här hela tiden, i samma tidsson? Hon hade skaffat en ny familj för flera år sedan också verkade det som. Tjejen utanför skulle kunna vara lika gammal som mig, kanske något åt yngre. Nu när jag granskade mammas bleka ansikte såg jag likheterna mellan dem, det skrämde mig hur lika de var nu när jag tog mig en andra titt på min egna mamma.

Snart drog jag mig ur chocken och gick över till ren vrede, hela min kropp blev varm av ilskan jag kände för kvinnan framför mig. Jag pressade ihop mina tänder, spände mina käkar för att inte skrika rakt ut av frustration.

”Ge mig mina fonder som pappa lämnade efter sig och Alice.” mina villkor var enkla och raka, min röst var iskall då jag pressade fram orden genom mina sammanbitna tänder. ”Du kan få huset och allting i det, så länge du ger mig det jag vill ha.” morrade jag lågt, min ilskna blick gick över mammas vita ansikte då hon nu insåg vad jag önskade. Jag var väl medveten om vad pappa lämnade bakom sig då han dog, banken hade försökt få tag i mamma om ett testamente i flera år nu och när jag fick tillåtelse att besöka banken gick de igenom alla pappas fonder med mig. Det hade ingen betydelse för mig just då, men nu var det allt jag ville åt, inklusive Alice.

”Du kan inte få Alice.” sade mamma lågt och jag gav henne ett bittert leende.

”Try me.” sade jag med en låg, kaxig röst för jag var beredd på den meningen. ”Förklara då vart du har befunnit dig för socialen de senaste åren, då när de knackar på din dörr och frågar om Alice.” jag visste att jag hade träffat rätt, ingen vettig vuxen skulle lämna sina barn ensamma hemma i flera år utan att hälsa på dem eller ta hand om dem ordentligt.

”Du skulle aldrig...” började hon häpet.

”Det skulle jag.” försäkrade jag henne med åter sammanbitna tänder.
Utan att säga något började jag röra mig mot trappan, när jag passerade henne slog jag en armbåge i sidan på henne utan att säga ett enda ord.

”Du är fortfarande min dotter!” ropade hon efter mig, jag skakade bara på huvudet över hennes desperata tonläge.

”Kanske, men du är definitivt inte min mamma!” ropade jag enkelt tillbaka innan jag började plocka ihop de mest nödvändiga sakerna till mig och Alice. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag sov hellre ute på gatan än att vara under samma tak som, Katherine. När jag kom ner med två fyllda träningsväskor, en till mig och en till Alice stod Ida i hallen, hennes stora skräckslagna ögon kollade på mig, nästan livrädd för vad jag skulle göra. Men istället för att reagera på det sättet som hon hade trott log jag ursäktande mot henne.

”It was nice meeting you, Ida.” sade jag, jag lät bli att kolla på mamma och tog mig istället mot dörren och ut i det snart mörka London. När jag kommit ut från min gata kände jag mig tom, all ilska, alla känslor hade runnit ur mig och sorgen över hur misslyckad min familj var, var allt för överväldigande. Ett stort hål hade gått rakt genom mig då jag faktiskt insåg att Katherine hade befunnit sig i samma land i flera år utan att kontakta sina egna döttrar, jag kände mig ihålig och hela min kropp värkte utav sorg. Hur skulle jag förklara detta för Alice?

Trots smärtan som fanns i min kropp tvingade jag mina ben att röra på sig, argt drog jag bort några olyckliga tårar, jag var tvungen att fortsätta gå, jag fick inte bryta ihop.

 

Harry's Point Of View

 

Efter en hel dag i studion drog jag av mig min t-shirt och jeans för att sätta på mig ett par joggingbyxor och ett slappt vitt linne. Jag kunde äntligen andas ut för första gången idag, hela dagen hade varit ett helvete, allt jag kunde tänka på var hur orolig jag var för att det är över mellan mig och Grace. Killarna hade börjat klaga på att jag konstant kollade på min mobil, men de var oerhört förstående då insåg hur illa det faktiskt skulle vara om inte Grace skulle vara kvar i mitt liv längre. De erbjöd sig att åka till hennes hus och prata med henne, men jag hade bara snällt nekat deras försök till att fixa mina problem.

Jag tog mig ner i köket och började varma en pizzabit i mikrovågsugnen, under tiden tog jag upp mobilen för att kolla för minst tusende gången idag om Grace hade bestämt sig för att svara. Alice vaga svar om hur hennes syster kände gjorde mig galen och jag kunde inte vara mer bitter över att jag faktiskt missade Grace exakmensfest om hon nu gick på det. Vilket betydde att hon skulle träffa Dylan, en rysning gick igenom min kropp av tanken på honom i närheten av Grace och snart var jag på väg ut genom dörren men ångrade mig genast. Detta var en utav anledningarna till varför vi inte pratade och bestämde mig istället för att sätta mig ner i soffan med min pizza och en burk Pepsi. Jag satte igång en fotbollsmatch jag nästan var hundra procent säker på att Louis också följde.

Som om vi hade någon slags telepati mellan oss lös min telefon upp med Louis namn på, jag svalde biten pizza jag hade i munnen och satte teven på ljudlös innan jag tryckte på grön lur.

”What's up, bro?” sade jag med en tillgjord röst.

”Hey, Harry.” rösten var väldigt feminin och jag insåg snabbt att det inte var Louis utan Eleanor.

”Oh, hey, El, what's up?” min förvånade röst var uppenbar och ett ljust skratt hördes på andra sidan.

”Nothing really, Louis told me about Grace so I got a bit worried.” erkände hon och jag log åt hennes oroliga ton.

”I'm okay, really, Eleanor. I'm as good as I can be right now.” sade jag uppgivet och tog en klunk ur burken.

”I know how much she means to you, but you have to get used to the rules that comes with a girlfriend.” sade hon med en moderlig röst, ett roat skratt hördes i bakgrunden.

”There are many, so get a pen and paper, Haz!” ropade Louis i bakgrunden och jag skrattade till.

”Shut up, babe!” snäste Eleanor argt och jag log åt paret på andra sidan som jag kände allt för väl. ”Just tell her you're sorry and everything will be alright.”

Rådet var något jag hört tidigare som utbytts mellan Louis och Liam då Louis förtvivlat hade råkat förstöra Eleanors mormors diamantring som var ovärderlig för henne. Som tur var tog de sig igenom det med att Louis gav henne presenter i minst en månad och bad om ursäkt i säkert två månader.

”Thanks for the advice.” sade jag och log lite åt henne då hon suckade lättat ut, jag tänkte just be henne räcka över luren till Louis då dörrklockan ringde och jag tog en sista klunk av drycken innan jag reste mig upp. ”I've got to go, but I'll call you guys tomorrow, alright?”

”Yeah, love you.” sade hon glatt, jag kom ut i hallen och kände mig förvirrad över att någon hade kommit över muren igen. Jag borde verkligen lyssna på Grace någon gång och se till att ta bort den innan någon allt för obehaglig person insåg bristen på säkerhet.

”Love you too.” jag tryckte på den röda knappen på telefonen och tryckte ner den i fickan innan jag låste upp dörren.

Framför mig stod en tjej med rödsprängda ögon, hennes pinade ansikte såg ut som hon höll på att gå i bitar, sorgen som låg över tjejen fick mitt hjärta att brista. Hon hade två väska hängandes över båda axlarna.

”I-I didn't know where to go.” sade Grace, hon snyftade till och de båda väskorna föll till golvet, hon väntade på min reaktion medan hon försökte stadga sin darrande underläpp genom att bita på den. Jag sträckte ut mina armar mot henne och hon tog några skakiga steg mot mig, jag ville pussa bort allt det onda, jag drog henne beskyddande in i min famn och hennes kurviga kropp passade perfekt mot min kropp. Det kändes som hon föll i bitar i min famn och jag var tvungen att hålla henne upp henne för att hon inte skulle falla till marken. Hennes hulkningarna och den konstanta gråten blev allt tätare. Snyftningar blev allt hetsigare och förvirrat tog jag initiativet, jag lyfte upp henne i min famn, hon klamrade sig olyckligt fast om mig och enkelt bar jag henne in i huset.

---

+28 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 Nervositeten slog i en extra växel då jag kände matos komma nerifrån köket. Emma och jag vaknade av att folk hade börjat samlas utanför mitt hus med kameror började skrika frågor så fort någon tog sig ut ur huset. Frustrationen ökade bara då mamma snart fick tillkalla polisen för att de började bli allt för närgångna då hon var tvungen att åka till affären. Jag körde snabbt hem Emma innan jag tog mig upp till mitt rum igen och satte på mig klänningen som hon tvingade på mig idag. Hon hade köpt den till mig i födelsedagspresent förra året och hade aldrig sett mig bära den. Den svarta klänningen pryddes med färgstarka blommor. Den hade en perfekt passform och satt tight över bysten innan den gick ut i mjuka vågor ner till mitten av mina lår. Jag var tvungen att medge att den var söt, men det var inget jag skulle ha på mig frivilligt.

Nyfiket tog jag mig ner till köket då jag verkligen ville se att mamma lagade mat på riktigt, jag hade aldrig sett henne göra det, någonsin! Det var alltid pappa som fick ta hand om maten då han blev arbetslös och innan dess åt vi mer eller mindre hämtad mat varje dag om inte jag eller Alice åt hos en kompis. Vilket gjorde mig ytterst förvånad då jag dök upp i dörröppningen för att se henne i ett vitt förkläde över hennes svarta snäva klänning. Hon stod lutad över spisen och rörde om i en kastrull innan hon tog en snabb titt in i ugnen.

Alice satt vid köket med sin dator och knappade medan hon emellanåt tog sig in i matsalen för att duka upp då hon kände för det. Hennes vita shorts och hennes färgglada topp lös upp rummet då hon ställde sig upp och avslöjade hennes ljusa klädsel.

”Vad blir det för något?” frågade jag och mamma ryckte till då det var tydligt att hon inte lagt märke till att jag kommit in i köket.

”Eh, det blir lamm.” sade hon distraherat och jag nickade långsamt, tystnaden föll över oss igen. Jag gick till dörren då jag hörd en motor dö ut utanför, jag öppnade innan Harry fick chansen att ringa på, han såg väldigt fin klädd ut precis som resten utav oss.

Fotograferna som nu hittat sin plats nere vid trottoaren utanför vårt lilla vita staket, började genast trycka på sina kameror, något som Harry inte var speciellt lycklig över och gav mig ett besvärat leende då han trängde sig förbi fotograferna och tog sig snabbt upp på verandan till huset.

Snabbt smet Harry enkelt innanför dörren och låste den ordentligt innan han vände sig mot mig igen. Han hade ett par svarta tighta jeans och en svart blazer över en vit enkel t-shirt, han fick sin enkla klädseln att se avancerad ut. De normalt sätt rufsiga lockarna hade dragits bak från hans ansikte och gjorde att hans hår hade höjts upp en aning.

”Hi.” sade Harry och fyrade av ett charmigt leende med smilgropar, jag kände hans händer placeras mot mina höfter, han drog mig intill sig och mötte upp mina läppar med hans fylliga innan hans glittrande ögon gick ner över min klänning som jag matchat med ett par Converse som Emma hade godkänt kvällen före.

”You look lovely.” sade han och log mitt favorit leende, jag kände att fjärilarna i magen vaknade till liv , mina kinder hettade till lite extra utav hans komplimang något han genast lade märke till och fick honom att le lite bredare.

”Not really what I'm used to though...” erkände jag lågt och han skakade bara på huvudet, några lockar föll ner i hans panna och jag sträckte mig upp för att dra tillbaka dem på plats.

”You're beautiful, love.” mumlade han lågt, våra ögon tog kontakt, han gav mig en snabb puss innan han kollade upp. Jag följde hans blick och fick syn på mamma som nu tagit av sig förklädet och stod några meter ifrån oss, jag snurrade runt och ställde mig bredvid Harry då Alice kom fram till honom. Hon höjde knytnäven och Harry gjorde det samma, deras knytnävar slog mot varandra i en liten hälsning innan hon försvann upp för trappan för att lämna sin dator utan att säga något alls.

Jag vet inte riktigt om Alice fortfarande var orolig över att mamma var här eller om hon rent allmänt var nervös för att vi skulle behöva umgås med kvinnan som ignorerat oss så pass länge.

”This is Katherine, my mother. Mum, this is Harry.” presenterade jag dem besvärat och de skakade hand, mamma lös upp i ett leende då hon slätade till sin svarta klänning.

”It's nice to meet you again, Harry.” sade hon, rynkorna vid hennes ögon blev allt tydligare ju längre hon höll sitt leende.

”Nice to meet you too, Mrs. Sonenclar.” svarade Harry artigt, en stor hand placerades lätt på min höft och jag var väl medveten om att mamma hade lagt märke till samma sak.

”Oh, erh... Call me Katherine.” sade hon och viftade distraherat med handen, men snart blev det tyst igen. ”The dinner is ready, so are you hungry?” mammas försök till att bryta den pinsamma tystnaden var uppenbar, frågan var riktad till Harry som fann sig snabbt och nickade villigt.

” I'm starving.” erkände han gillande och tog ett stadigt tag om min höft för att sedan dra mig med sig efter min mamma in i den dukade matsalen. Levande ljus satt i ljuskronan ovanför det ovala mörka bordet i mitten, de moderna skinnstolarna drogs ut och vi satte oss ner. Mamma satte sig mitt emot mig och Harry, Alice kom snart ner och gjorde oss sällskap bredvid mamma.

Det var ytterst stelt i början, Alice hjälpte mig att lätta stämningen genom att berätta om hennes vecka i skolan och hur hon hade råkat hamna i fel klassrum... Igen. Vi alla skrattade åt hennes sätt att berätta historien, vilket lättade genast upp stämningen och diskussioner om Harrys så kallade karriär kom igång. Normalt sätt skulle jag rynka ogillande på näsan, men Harry tonade ner sitt ego då han såg att jag började vrida mig på stolen bredvid honom, men samtidigt var det också rätt intressant och höra hans perspektiv på saker och ting. Snart gled vi in på hur jag och Harry träffades, vilket sen gjorde att vi gled in på ett mindre önskat ämne, min student.

”Harry, you're coming right?” frågade mamma glatt och jag grimaserade över ämnet, jag hade helst sluppit denna diskussionen just nu då jag och Felicia inte var direkt vänner, sen också att Harry var en del av anledningen till att vi började bråka.

”Huh?” sade Harry förvirrat och rynkade pannan. ”Wait, you're graduating on monday?” han vände sig förvånat till mig och jag visste inte riktigt vad jag borde svara och nöjde mig enkelt med att nicka.

”She didn't tell you? She and her friends are going out to celebrate afterwards...”

”Mum.” avbröt jag henne besvärat, situationen jag hamnat i var inte något jag hade räknat med, hettan över mina kinder var tydlig då jag frustrerat försökte komma på ett sätt att komma undan denna obekväma situationen som mamma försatt mig i.

”Aren't you going to invite him?” frågade mamma frustrerat och just då kände jag en förstående hand på mitt lår.

”It's okay, you don't have to.” försäkrade Harry och log lite mot mig, jag skrattade nervöst till.

”Oh, don't be silly!” utbrast mamma som om det var det dummaste hon någonsin hört. Jag försökte finna mig i situationen som stressade mig, instinktivt tog jag Harrys hand under bordet och hans tumme gjorde lugnande cirklar på baksidan av min hand.

”I was thinking it wouldn't be such a good idea for me to go. I mean with everything that's going on right now.” mumlade jag lågt, jag kände att Harrys grepp hårdnade och jag bet mig frustrerat i läppen.

”You have to go, don't worry. I could tell Paul, the security guard you met yesterday to help you out.” försäkrade Harry, hans beskyddande instinkter kickade snabbt och effektivt in, något som hördes på sättet han talade. ”It's once in a lifetime thing and you have to go, don't let anything get in the way for you to live your life.” han lät nästan stött att jag hade antytt att vårt förhållande skulle hålla mig tillbaka från det jag normalt sätt skulle göra.

”Then it's all seattle, Harry you'll go with her.” beordrade mamma och Harry kollade tveksamt ner på mig om tillåtelse och jag nickade. ”Then you can meet all Grace's lovely friends. Emma and Felicia, oh and that boy who was here yesterday, what's his name?”

Jag försökte hålla tillbaka ett litet skrik då Harrys grepp om min hand hårdnade till, hans kropp frös till där han satt bredvid mig, bilder av första gången Harry träffade Dylan kom tillbaka till mig. Harrys kroppsbyggnad och muskler blev allt mer tydliga så fort han hade fått syn på Dylan för första gången, något som skrämde mig, jag hade aldrig sett Harry arg innan och jag var inte så jätte säker på om jag ville veta heller.

”Grace?” sade mamma otåligt och väntade på ett svar.

”His name is Dylan, mum.” sade jag genom sammanbitna tänder, energin som Harry utstrålade gjorde mig rädd, känslan som kom över min kropp hade jag inte känt på ett bra tag i Harrys närhet. Jag började genast tänka över mina möjligheter om han skulle börja slå saker eller få ett utbrott, tanken om självförsvar fick mig att undra om jag faktiskt någonsin skulle ha en chans mot honom. Jag var visserligen stark, men han var tio gånger mer tränad än vad jag någonsin varit.

”Right!” fortsatte mamma glatt, mina nervösa ögon gick över till Alice. Hon kollade intresserat ner på ett salladsblad och spetsade med sin gaffel som om det vore det mest otroliga hon sett någonsin. Det var tydligt att hon ville hålla sig utanför denna diskussionen, jag insåg också att hon hade varit beredd på detta där hon satt och inte hade höjt ett enda ögonbryn sedan denna konversationen började.

”By the way, did you guys fight? It was a pretty intense exiting Felicia and Dylan made yesterday.” babblade mamma på och jag försökte ta ett djupt andetag men luften fastnade i min hals. Tanken över vårt bråk och meningen bakom det gjorde att jag ville sjunka genom golvet, om Harry fick veta detta skulle det bli ännu värre stämning runt bordet än vad det redan var. Jag försökte undvika Harrys mörka blick medan jag försökte komma på något annat att tänka på, men allt jag hade i huvudet var just nu att ta mig ut här ifrån. Denna situationen som jag hamnat i fick mig att må illa, jag ville gömma mig i poolhuset och aldrig komma ut igen. Pressen som mamma hade lagt på mig nu började göra inverkan och jag drog loss min hand från Harrys fasta grepp.

”I'll be right back.” muttrade jag frustrerat, jag reste mig snabbt från bordet innan jag började fly, jag tog mig ut i köket för att sedan försvinna ut genom bakdörren.

 

Harry's Point Of View

 

Tystnaden lade sig över matsalen som jag nu satt i tillsammans med Grace mamma och syster, jag var arg och frustrerad medan jag försökte samla tankarna för att kunna prata i en normal ton. Jag var rädd att om jag öppnade munnen skulle bara ett argt skrik komma ut, något jag inte ville att de skulle uppleva.

Dock kom Alice före mig och suckade trött precis som hon hade varit med om detta innan. Hon hade inte sagt något under hela middagen, förutom då hon försökte starta konversationen tidigare, nu såg hon mest pinad ut över situationen som hade fått hennes syster att fly.

”Go, we'll take care of this and you'll take care of Grace, you know how to handle her better than we do.” påpekade Alice och reste sig upp, hon började stapla våra tallrikar uppe på varandra. När jag stelt satt kvar gav hon mig en mörk blick, vilket fick mig att tänka tillbaka till då jag faktiskt träffade henne för första gången. Hon hade varit som vilket annat fan som helst, men givetvis var hon inte det, hon var Graces syster och nu verkade Alice mer lugn i mitt sällskap än någonsin.

”Go!” sade hon frustrerat och jag reste mig argt upp, ilskan av att Grace inte brättat för mig att Dylan varit här fick mig att vilja slå något, hon visste att jag inte gillade honom. Trots att det var han som kommit till henne och inte tvärt om så hade hon fortfarande inte tänkt på att ge mig informationen om det. Hur skulle jag kunna beskydda henne om hon inte berättade saker för mig!?

Jag gick ut genom bakdörren som Grace gjort några minuter tidigare, utan att tänka mig för visste jag exakt vart jag skulle ta vägen, mina raka steg tog mig fram till poolhuset. Utan att knacka gick jag raka vägen in och jag fick syn på Grace som satt i en utav fåtöljerna och kollade ner på sina fingrar som lekte med varandra.

”What the hell was that!?” utbrast jag och stängde dörren bakom mig, hon bet sig frustrerat i läppen och jag kände på mig att hon försökte hålla tillbaka de kaxiga kommentarerna som jag visste hon kunde leverera när som helst på dynget. ”You better tell me the damn truth, Grace!” fortsatte jag argt, ilskan inom mig ökade och jag drog argt bort några irriterande lockar i min panna.”Did he touch you?” Min fråga var arg och rak mot en öm punkt som fick henne att tippa över kanten, nu kunde hon inte längre hålla tyst utan reste sig och gick några kaxiga steg mot mig.

”He didn't even lay a finger on me so don't think anything else!” snäste Grace argt mot mig, hon drog bak några vågiga blonda slingor från hennes ansikte som hade trillat fram då hon kommit mot mig.

”Then why didn't you tell me? I need to know everything!” röt jag argt, jag kände att pulsen ökade över att hon hållit detta hemligt, jag försökte behärska min röst men det gick inte.

”No! That's the point, Harry!” skrek hon mot mig. ”You don't need to know everything! You can't come here and tell me who I can and can not see.”

Argt kom slöt jag upp den metern som var mellan oss, jag kolla ner på den stöddiga tjejen som ilsket rynkade på näsan. Normalt sätt skulle jag backa undan men denna gången var jag trött på att vara den som kände mig besegrad i en diskussion. Utan att tänka tryckte jag upp henne mot väggen bakom henne, hon gav ifrån sig ett skakigt andetag. Trotsigt försökte hon dra sig undan men jag tryckte fast hennes höfter med mina händer mot väggen, mitt hårda grepp gjorde att hon grimaserade. Jag såg att hon ryggade undan lite då jag lutade mig ner, det förvånade mig att se henne smått rädd för mig, jag ville inte ha den reaktionen från min tjej, den som jag skulle skydda från allt hon tyckte var obehagligt. Men hur skulle jag skydda henne från mig själv då jag faktiskt utvecklade såhär starka känslor för den blonda tjejen som visste vilka knappar hon skulle trycka på för att göra mig riktigt arg.

”I need to know everything because I want to protect you. I want you all by myself, nobody can touch you but me!” morrade jag argt fram, hennes bröstkorg höjdes och sänktes tungt, de gröna ögonen var mörka av ilska då de kollade upp mot mig. Argt lades hennes små händer på mitt bröst och tryckte ifrån med all kraft hon hade.

”Get out.” fräste hon med sammanbitna tänder. ”I don't want to have this conversation with you anymore.” Hon tog några steg bakåt med en varnande blick, denna reaktionen var inget jag sett innan, hon såg arg och sårad ut där hon stod, hennes normalt sätt gröna ögon var mörka av ilska då hon granskade mig. Jag ville bara gå fram och dra henne in i en hård och passionerad kram, värmen av min ilska men samtidigt fick jag lust att dra av alla hennes kläder bevisa mina känslor för henne, men jag visste att hon skulle säga nej.

”Don't.” sade hon trött då jag öppnade munnen för att protestera. ”Just get the fuck out of here.” hon vände sig om för att inte kolla på mig, jag kände att mina andetag var ojämna och jag var långt ifrån lugn. Argt vände jag om mot dörren och började gå tillbaka till huvudhuset, Katherine och Alice stod i köket. De kollade uppmärksamt upp på mig, de blev genast besvikna då de insåg att jag kom tillbaka ensam, jag var tillräckligt samlad för att ge dem ett svagt leende.

”Sorry, but I have to go.” sade jag lågt och jag kunde inte undvika att låta besviken. ”It was nice to meet you, Katherine.” jag skakade artigt hand med Graces mamma och kramade om Alice.

”I'm sorry for my daughter, she's a bit intense.” ursäktade Katherine då hon följde mig till dörren.

”It's alright, she's a lovely girl. We'll figure it all out.” sade jag, när jag öppnade dörren vände jag mig mot henne och granskade kvinnan framför mig. Hon såg härdad ut då hon log trött mot mig, hennes svarta cocktailklänning satt snävt över hennes smala kropp.

”Please, take care of her for me.” bad jag och hon nickade.

”Of course, you're forgetting that she's my daughter, Harry. Though I'm very pleased that she has you so don't give up on her, promise me.” sade hon och lutade huvudet åt sidan, hon granskade mig nyfiket.

”I promise.” sade jag och log mot henne innan jag vände mig om för att ta mig ner mot bilen, fotograferna vaknade till liv då jag kom emot dem med rask takt.

”How did it go?” började dem skrika efter mig. ”Did you meet her family? How was her parents? Are you getting engaged?”

Frågorna dämpades då jag hoppade in i min Range Rover, jag startade bilen och tutade några extra gånger för att få de påfrästande fotograferna att flytta på sig. Jag hade ingen lust till att kommentera deras ingående frågor och definitivt ville jag inte vara med på någon bild.

Så snart jag kom ut på vägen tryckte jag gasen i botten för att ta mig hem, jag körde frustrerat igenom utkanten av Londons tomma gator. Ilskan inom mig fick mitt blod att koka, om jag hade vetat vart jag kunde få tag på Dylan så skulle jag åkt dit, jag hade velat ge honom ett blått öga eller två. Men istället bestämde jag mig för att bara ta mig hem, jag bestämde mig för att hämta upp min träningsväska och mina boxnings handskar.

Äcklat tänkte jag på Dylan i hennes rum, hur han hade upprört henne utan att jag varit där för att stå vid hennes sida, jag hade velat vara där och beskydda henne från den typen som gav mig gåshud av avsky varje gång han öppnade munnen. Jag hade velat slå honom så hårt att han inte skulle komma ihåg hans namn, men jag skulle behöva bli av med ilskan genom att slå på något annat istället.

---

+28 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

Svar: Ja verkligen! Det var ungefär som Fanfic författarnas dröm med alla nya karaktärer som Marcel till exempel ;) Där emot tänker jag hålla mig undan från det för det blir inte speciellt orginellt i slut änden. Men videon var helt underbar :3 

 

 Ordet ”Kaos” svävade i mitt huvud hela vägen hem, det var tydligt att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen i den nya situationen jag hamnat i. Trots att Harry försökte hjälpa mig och höll mig så nära att han nästan krossade mig mot hans kropp, kände jag mig fortfarande vilse. Det var dock tur att jag hade honom där då ett antal fötter gjorde att jag snubblade framåt några gånger innan den stackars säkerhetsvakten fått in mig först i passagerarsätet. Jag hade fått låna en utav Harrys kepsar och jag smög även in i hans garderob under tiden han vari och duschade, jag hade blivit rätt så fäst vid en av hans hoddies med en text framtill.

När han hade kommit ut ur badrummet, med fuktigt hår och en ny outfit på sig som innehöll ett par svarta shorts och ett nytt vitt linne såg jag ett leende krypa över hans fylliga läppar då han granskade mig. Hans tröja räckte ner till mitten på mina lår vilket gjorde att det såg nästan ut som en klänning då den skymde mina jeansshorts.

Jag var helt ofokuserad hela vägen hem, något som jag hade en aning om Harry kände på sig då han försökte starta en konversation. Han gav snart upp och höjde lite på radion, lågt sjöng han med till en Ed Sheeran låt medan hans hand letade sig över till mitt lår. Beröringen var lugnande och jag slöt ögonen för några sekunder medan jag bara kunde höra hans röst.

”Are you sure you don't want me to come with you?” frågade han osäkert då jag kollade ut genom fönstret, det verkade som att reportrarna inte hade hittat hem till mig än så jag förstod inte riktigt meningen med att han skulle följa med in.

”I'll be fine.” sade jag och nickade. ”Besides, ain't you going to meet up with the lads?” jag vände mig mot honom och han log lite. Hans lugg stod nästan rakt upp nu och jag undrade för några sekunder hur jag egentligen hamnade i denna bilen med honom.

”Yeah, I was thinking I will head to the gym with Liam, maybe blow off some steam.”

”That sounds healthy.” sade jag roat och pussade honom på kinden. ”See you later.” jag öppnade dörren men jag kände en hand dra mig tillbaka in i bilen, förvirrat vände jag mig mot Harry som såg ytterst sårad ut.

”You thought a kiss on the cheek was enough?” frågade han nästan förolämpad och jag himlade med ögonen, våra läppar möttes i en mjuk kyss innan jag hoppade ut ur bilen och började gå uppför gången till huset.

Harry körde först iväg då jag hade ena foten innanför dörren, jag kände den tunga luften ligga runt huset och förstörde genast mitt glada humör. Huset kändes ytterst tomt förutom teven som hördes från vardagsrummet, försiktigt kikade jag runt hörnet för att se mamma sitta i träningskläder och byta kanaler som en galning. Hon stannade upp vid en av skvaller kanalerna och jag grimaserade då ett antal foton på mig och Harry kom upp på skärmen, de hade lyckats få tag i mitt student ID, jag såg ut som en fågelskrämma på knark.

Jag harklade mig lite och hon vände sig trött om för att granska mig, mina ögon gick över hennes ansikte men jag visste inte riktigt vilket humör hon var på.

”Var har du varit?” frågade hon lågt medan och stramade åt tofsen på hennes huvud, hon stängde av teven och lade hela sin uppmärksamhet på mig i dörröppningen. Hon gjorde en gest med handen som sade att hon ville att jag skulle sätta mig ner vid henne.

”Hos Harry.” svarade jag och stod kvar i dörröppningen med armarna i kors.

”Vi måste prata...” började mamma men jag avbröt henne.

”Kom Alice i tid till skolan?” frågade jag tvärt och hon bet sig lite i läppen, hon nickade bara.

”Sätt dig ner.” beordrade hon denna gången och jag drog mig motvilligt fram till soffan mitt emot och granskade min mamma med en hård blick. Jag försökte undvika ögonkontakt med kvinnan framför mig som uppenbarligen fått ändra attityd efter gårdagen då hon inte längre hade samma arga attityd.

”Jag var orolig för dig då jag kom in i rummet och du var borta.” började hon efter ett tag, jag nickade bara och pressade ihop mina läppar. ”Och, ni är tydligen officiella nu?” hon nickade mot teven och jag rynkade på näsan, men till slut nickade jag igen. Jag var inte på humör att prata om min relation med Harry just nu. Irritationen över att hon faktiskt kallat Harry misslyckad igår fick det att ila under huden på mig, då hon hade en så mjuk röst nu.

”Jag skulle vilja träffa honom.” sade hon efter ett tag, jag höjde på ögonbrynen och gav henne en tvivlande blick. Jag måste ha gått in i fel hus, för detta var inte min mamma, jag skrattade bittert till och skakade på huvudet.

”Jag vet inte vad du tror du försöker göra här, men jag mår bra...” försäkrade jag henne. ”... Och du kom hit för att jag låg på sjukhuset, så det enda jag vill just nu är att du åker tillbaka, för jag mår bra.” jag reste mig långsamt upp för att vara säker på att jag inte skulle få svart för ögonen, men jag hade inte räknat med att mamma skulle göra samma sak.

”Jag ber om ursäkt för allt.” sade hon snabbt, det var precis att jag kunde urskilja orden, hon suckade ut och sakta satte jag mig ner igen. När hon gjorde det samma suckade hon ut ännu en gång. ”Förlåt för mitt beteende när jag kom hit, förlåt för att jag lät dig ta hand om Alice när det är ni är mitt ansvar.” Jag försökte låta bli att kolla på henne, men hennes röst lät ångerfull, ett skakigt andetag fick min uppmärksamhet och jag kollade upp på kvinnan som satt framför mig i den andra soffan. Först nu lade jag märke till att hon såg trött och sliten ut, hon granskade mig ett tag innan hon kollade skamset ner.

”Jag har inte kunnat sova i natt...” sade hon med en darrig röst. ”Att höra det du hade att säga om mig är hjärtkrossande, jag vill inte att min egna dotter ska se mig så där.” en tår gick ner över hennes kind och jag försökte förbli oberörd men det var svårt att se henne så osäker, även fast jag inte gillade henne så var hon fortfarande min mamma.

”Jag vill vara en bättre mamma, jag vill vara där för er.” förståelse för min mamma kom över min kropp och jag suckade tyst.

”Du har ditt jobb.” påpekade jag.

”Ja, men jag skulle kunna ta lite ledigt, det är var föräldrar gör, tar ledigt, åker på semester med familjen...” hon såg nästan drömmande ut över hennes fantasier men på något sätt sade min magkänsla att inte spela med på det hon höll på med. Jag avvaktade och väntade på att hon skulle komma tillbaka ner på jorden.

”Så du menar att du inte har haft en enda semester sedan du började detta jobbet?” frågade jag och höjde på ögonbrynen, hon kollade frånvarande på mig, jag såg att hon försökte komma på en förklaring.

”Nej, inte mer än två dagar eller så...” hennes röst tonades ut efter ett tag och jag gav henne en stel blick, det var något hon inte berättade. Snart gav jag upp då jag försökte gissa mig till det på egen hand men istället sparkade jag av mig skorna, jag lade mig ner i soffan under tystnad.

”Så, Harry. Hur träffades ni?” frågade hon igen och jag rynkade bara på näsan över hennes fråga. ”Okej...” hon drog ut på ordet och det blev åter tyst, jag följde linjerna i taket medan jag väntade på hennes nästa fråga. ”Kan du inte bjuda in honom? Jag kan laga middag och så får jag lära träffa killen som uppenbarligen mjukat upp min dotter så pass så att hon inte går i taket just nu.”

Jag hörde hennes desperata försök till att få mig att skratta, men det enda hon gjorde var att få mig att grimasera. Men snart satte jag mig upp och slöt mina ögon medan jag tänkte över vad jag borde säga, tyst svor jag en ed på att jag skulle ge henne denna chansen att göra allt rätt. Om hon misslyckades en gång till, så som att ta ett telefonsamtal mitt i middagen, försvinna innan hon skulle få chansen att träffa Harry, så skulle hon förbruka sin chans.

”Okej, jag bjuder in Harry, men detta är din sista chans.” sade jag trött och satte mig upp i soffan, jag gav henne ett vakande öga innan jag reste mig upp, jag stannade upp i dörröppningen och vände mig mot min mamma som nu verkade stråla av glädje. ”Alice slutar tre.” informerade jag henne innan jag tog mig upp på mitt rum. Jag var förvånad över att min säng var bäddad när jag kom in i mitt rum och kände mig lättad över att inte behöva göra det själv för en gångs skull.

För att inte känna mig allt för rastlös bestämde jag mig för att rensa min garderob, något som höll mig sysselsatt ett tag innan jag hörde dörren slå igen där nere. Röster hördes i hallen men jag ignorerade dem och fortsatte inspektera om jag skulle lägga tjocktröjan i högen jag skulle ge bort eller om jag skulle behålla den. Medan jag granskade de slitna kanterna på armarna hörde jag någon komma in i mitt rum och jag slängde snabbt tröjan i högen innan jag vände mig om.

Felicia, Emma och Dylan stod med aktsamma blickar, tjejerna var fortfarande i sina skoluniformer medan Dylan hade ett par shorts och t-shirt.

”Hey, what's up?” frågade jag och log lite mot dem innan jag stängde igen dörrarna till garderoben och tog ett steg ut i rummet så de kunde se hela mig, de synade mig uppifrån och ner. Snart följde jag med deras blickar ner på mig och lade märke till att jag fortfarande hade Harrys tröja på mig.

”Okay, we need to talk.” konstaterade Dylan snabbt och slog igen dörren, jag hoppade till då dörren slog igen med en hård smäll.

”I don't know...” började Emma och lutade huvudet lite åt sidan så att hennes blonda hår hamnade över hennes ena axel. ”I think she's cute in it...”

”Not about the obvious fact that it's Harrys jumper, but the fact that she's on the worlds most wanted right now.” fräste Dylan argt och jag höjde på ögonbrynen.

”Oh, it's nice to see you too.” sade jag sarkastiskt innan jag visade att vi kunde sätta oss på golvet och prata. Felicia var snäll och slängde ner lite kuddar från sängen som vi kunde sitta på.

”So how's school?” frågade jag och försökte börja en normal konversation men ingen nappade på mitt förslag. Emma såg mest lugn ut utav de tre men, hon kände sig precis lika obekväm i denna situationen som vad jag gjorde. Jag såg hennes blick förflyttas till min garderob och jag hade känslan av att hon skulle vilja ta sig en titt där inne för att ha något att göra.

”We are here for two things...” började Felicia som såg lika frustrerad ut som vad Dylan gjorde.

”I'm just here to check up on you so keep me out of this, Fizz.” utbrast Emma och höjde oskyldigt på händerna innan hon slätade till sin kjol.

”Okay, we need to know what to do with the completely wrecked car.” började Dylan som verkade otålig.

”I don't know, I can't race when my mother is here and it seems like she's staying for a while. So, keep it in the back of the garage for a while until we know what to do.” sade jag diplomatiskt och Dylans ögon fastnade på Felicia, jag kollade mellan dem och försökte förstå vad jag hade gjort för fel för att hamna i denna situationen.

”And I guess you can't race when you're famous now right?” började Felicia och jag kunde inte låta bli att skratta till bittert.

”What is that supposed to mean? I haven't had the chance to even think about any of this, I just got out of the hospital!” försvarade jag mig själv med en uppgiven röst, Dylan kliade sig i sitt solblekta hår medan han försökte hålla sig lugn.

”Don't let Harry take you away from something you love.” sade han till slut med en hård röst och jag höjde kunde knappt lita på att jag hört rätt, enligt mig var detta ett skämt. Frustrationen inom mig ökade.

”Harry has nothing to do with this, so leave him out of it. And he've seen me race, he knows that I love it and would never keep me from anything that I love.” snäste jag argt nu.

”He's the biggest joke in the entire U.K. You can't be serious that you're going to be his girlfriend! Everybody out there,” Felicia var nu också arg, något som förvånade mig då jag faktiskt inte höjt rösten åt henne utan Dylan. ”...thinks that you're a beard for some kind of bromance gone wrong! And you're not that type of girl to fall for that type of guy!”

Min haka föll en aning medan jag granskade hennes osminkade ansikte, hennes blåa ögon såg minst sagt irriterade ut och jag kunde inte låta bli att skratta till.

”You really think that I'm a what?” sade jag roat. ”Okay, you need to get down to the planet earth right now, because I'm not lying or pretending to be anything.” jag kollade mellan Dylan och Felicias arga ansikten. ”That's the kind of girl I am.” arg reste jag mig upp och tog mig till dörren, jag öppnade den med ett ryck, smått frustrerad över att jag inte kunde gå där ifrån då jag faktiskt var den som bodde här. Istället vände jag mig mot dem och gjorde en gest mot dörren i ett hopp om att de skulle fatta att de borde gå nu. Emma pekade på sig själv och jag gjorde en snabb och svag skakning på huvudet. Snart fattade de båda att det var dags att gå där ifrån, så fort Dylan reste sig gjorde Felicia det samma och jag kollade då de båda tog sig ut genom min dörr. Så fort jag hörde ytterdörren slå igen under tystnad stängde jag försiktigt min dörr och vände mig mot Emma som nu låg i min säng.

”What the hell was that?” frågade jag argt, hon hävde sig upp på sina armbågar medan hon granskade mig med sina gråa ögon.

”I think Fizzy's got a thing for Dylan.” erkände hon, jag rynkade pannan i djupa veck.

”She hasn't said anything.” påpekade jag.

”No, because Dylan likes you. It's like freaking Gossip Girl right now.” suckade Emma innan hon lossade på slipsen runt halsen och drog den över huvudet för att snart kasta den på golvet. Jag satte mig ner på madrassen medan jag granskade Emma som kolla upp i taket. ”Do you see the problem? Dylan is angry because you're now with a very nice boy. Felicia is angry because Dylan can't get over you.”

”I see the problem.” sade jag ironiskt och kunde inte låta bli att börja skratta, Emma satte sig snart upp och kollade nyfiket på mig nyfiket. Jag försökte låta bli att skratta för att förklara min obekväma situation. ”Don't you think it's pretty funny that I am in the middle of all of this? Me, Grace is in this situation.” min förklaring fick Emma att spricka upp i ett flin.

”Well, I agree, it's pretty odd.” hon skrattade roat till över tanken. ”So now, let's just drop this. It's friday and on monday we graduate! What about we watch a movie and hang out tonight, maybe even have a sleep over and I could help you with your cloaset.” jag flinade åt hennes sista förslag, jag hade bara väntat på att hon skulle säga något om det, det var tydligt att hon såg att jag tvekade. ”Haven't you picked out an outfit for moday?” hon såg nästan chockad ut då jag skakade på huvudet, uppgivet suckade hon. Efter avslutningsceremonin hade vi tjejer tänkt ta oss ut till en restaurang och fira, men omständigheterna sade åt mig att inte hoppas på för mycket längre. En kväll hemma var inget jag skulle ha emot längre efter allt detta.

Emma tog sig upp från sängen och hoppade glatt bort till min garderob, hon öppnade dörrarna och granskade insidan ett tag.

”Can I borrow some clothes?” frågade hon då hennes huvud dök upp bakom den ena vita dörren, jag nickade.

”I just need to call Harry.” informerade jag medan jag såg att hon började byta om bakom dörrarna. Jag såg en manikyrerad tumme pekas uppåt och jag flinade åt min extremt feminina kompis. Under tystnad såg jag på då ett flertal kläder föll till golvet då hon började rota runt i min garderob, snart hörde jag den raspiga rösten på andra sidan.

”Am I interrupting?” frågade jag då han lät distraherad.

”No, of course not. We were about to head over to Liam's place.” sade Harry efter ett tag.

”Okay, well. My mother has decided to play nice so she wants you over for dinner tomorrow.”

”Of course, I'll be there.” sade han snabbt och jag kunde inte låta bli att bli överraskad över hans entusiastiska ton.

”You're serious?” sade jag frustrerat och jag hörde ett lätt skratt på andra sidan.

”Yeah, why not? I think it's not more than right for me to get an new fresh start with your mum.” hans röst lät självsäker och lugn.

”Even if she said something stupid about you?” frågade jag tveksamt, jag tog tag i kragen på tröjan som jag hade på mig, långsamt höjde jag kragen till näsan och sniffade lite diskret då Emma inte kollade ut från garderoben. Tröjan luktade precis som honom, en värmande känsla kom över mig och jag hade nästan glömt bort telefonen mot mitt öra innan jag hörde den raspiga rösten igen.

”Especially then.” jag hörde att han log lite och jag bet mig lite osäkert i läppen, jag kände något slå i min panna och förvånat kollade jag upp. Emma stod med händerna fulla av vikta strumpor, snabbt kollade jag ner och fick syn på en strumpa som hon kastat.

”Tell him to call later I need you.” sade Emma med en extra hög röst och jag flinade då jag hörde ett lågt skratt på andra sidan.

”Alright, I'll call you later. Oh and by the way, I was thinking it would be good for you to talk to someone that's in the same position as you right now.” började han snabbt. ”You know, with the whole paparazzi and everything. So I was wondering if you'd like to meet Louis girfriend? Eleanor, she's had a hard time with everything and I think it would be nice if you two got together sometime.”

Han lät genuin och orolig över hur jag reagerade tidigare idag, hur jag hade svårt att veta hur jag skulle reagera. Jag kände att han kanske överreagerade en aning med att jag behövde prata med någon, men jag kunde inte säga nej då han lät som orolig.

”Ehum... Yeah, that would be nice.” sade jag till slut, en ny strumpa kom farande och träffade min arm denna gången. ”I really have to go.” konstaterade jag snabbt.

”Okay, see you later.”

”Yeah, bye.” jag lade frustrerat ner telefonen och plockade upp strumporna, jag väntade tills Emmas blonda huvud dök upp bakom dörren igen då jag siktade och träffade henne i ansiktet. Nöjd slängde jag mig bak i sängen och lät Emma pladdra på om det senaste som hänt i skolan. Men mina tankar gick iväg till middagen som skulle äga rum i morgon, min nervositet över eventet gjorde att hela min kropp stelnade till. Jag kunde inte låta bli att se allt det negativa som skulle kunna hända, hur allt skulle sluta i katastrof. När min mamma var i farten så slutade allt med ”Kaos”.

---

+28 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 

 

 Jag vaknade av att solen lös in genom mina fönster och träffade mig rakt i ansiktet, frustrerat rullade jag runt för att undvika ljuskällan men det var meningslöst. Irriterat satte jag mig upp i sängen, jag var officiellt klarvaken. Min telefon låg på mellan kuddarna och förvirrat tog jag upp den, skärmen lös upp och visade att jag hade ett oöppnat meddelande.

 

From: Harry

”Guess you fell asleep, if you need anything. I'll be here for you. Oh, and I almost forgot, good morning, love ;) xx”

 

Alla minnen av att jag somnade till hans vackra röst flödade tillbaka in i mitt huvud, men även mitt bråk med mamma var oundvikligt att glömma bort. Jag hade aldrig haft ett sådant bråk med någon av mina föräldrar, någonsin. Skuldkänslorna fanns fortfarande kvar men jag ville inte göra någonting åt dem, jag ville inte möta min mamma då hon vaknade. Jag visste att jag skulle få konsekvenser av vårt bråk igår även om hon kanske skulle erkänna sina snedsteg så skulle jag vara den som fick ta stöten.

En instängd känsla kröp upp över mig och jag bestämde mig för att jag måste ut ifrån detta huset innan jag blir galen. Jag tog mig snabbt upp ifrån sängen och argt ignorerade jag min brist på syn då det svartnade för ögonen. Mina ögon granskade mig i spegeln och jag rynkade äcklat på näsan, det vita plåstret som var över mina stygn såg hemskt ut och försiktigt drog jag av det utan att försöka dra i några hår strån. Vilket inte gick så bra och jag svor tyst för mig själv då jag drog av det sista, stygnen såg fina och välgjorda ut innan jag lät mitt hår falla över dem så att man knappt kunde se dem.

Jag mig bort till min garderob och satte på mig ett par shorts, en hoodie och mina Vans, innan jag tog mig fram till fönstret, utanför höll solen på att gå upp över horisonten och jag kisade medan jag försökte skjuta upp fönstret tillräckligt så att jag kunde ta mig ut på taket. Stegen var täckt med bitar av mossa som lossnat från takplattorna men annars var den fortfarande rätt säker att klättra ner för. Jag hoppade den sista metern ner och hamnade i det fuktiga gräset innan jag började springa ut mot gatan och fortsatte neråt mot norra delen av London.

Det var mer eller mindre öde på gatorna förutom ett antal hundägare som var ute och rastade sina hundar, även ett antal var ute och joggade vilket jag aldrig skulle orka göra innan skolan började. Mamma hade gjort det klart för mig att jag skulle få stanna hemma tills avslutningen på måndag. Vilket betydde att jag kunde glömma att spendera de sista dagarna i skolan utan hemma med henne. Jag stannade upp med andan i halsen och kollade på det stora vitspacklade huset på andra sidan gatan som kikade upp över en stor, precis lika vit, mur.

Mina trötta ben började röra på sig igen och jag bestämde mig för att klättra över muren istället för att ringa på porten. Jag hittade snart ett träd som var tillräckligt nära muren för att jag skulle komma över den. Man kan väll inte riktigt säga att jag är duktig på att klättra då min klumpiga natur oftast såg till att jag hamnade på min bakdel och stannade på marken med båda fötterna.

Denna gången tog jag mig försiktigt upp i trädet och klättrade ut på en av de stadiga grenarna som sträckte sig närmast muren, med skakiga ben tog jag sats och satte mig snart på muren för att kolla ner på andra sidan. Jag hade inte tänkt så långt över hur jag skulle ta mig ner här ifrån, under mig fanns en trimmad buske som inte såg speciellt bekväm ut att landa på. Min blick kollade över alternativen jag hade men insåg att jag skulle bli tvungen att hålla mig till busken.

Jag knep ihop mina ögon och räknade till tre innan jag tog sats från muren och föll handlöst ner för muren, jag svor lågt över pinnarna som rev mig på rygg och mina händer, men annars klarade jag mig skadefritt. Snabbt reste jag mig upp och tog mig enkelt fram till ytterdörren.

Mitt pekfinger tryckte in knappen till ringklockan och jag väntade otåligt på att någon skulle öppna, när ingenting hände tryckte jag två gånger till. Snart hörde jag ett par trötta fötter på andra sidan, ett klickande ljud hördes från dörren innan den öppnades långsamt.

En morgontrött Harry stod tornades upp framför mig i endast ett par svarta boxers, hans rufsiga lockar var i en enda röra på hans huvud och det tog ett tag för honom att reagera.

”Grace?” hans raspiga morgonröst orsakade gåshud över min kropp. ”Do you know what time it is?” jag skakade på huvudet, men utan att svara på hans egna fråga gick han åt sidan som en gest om att jag skulle gå in. Jag passerade hans näst intill nakna kropp och jag vände mig snart mot honom då jag kommit in i hallen. Hans klädsel fick mig att bli lite osäker och jag började ifrågasätta över varför jag hade kommit hit. Harry kollade upp på väggen och jag följde hans blick till klockan i hallen, halv sex.De gröna ögonen som nu började piggna till vändes mot mig, de granskade mig en lång stund innan han öppnade munnen.

”How did you get over the wall?” frågade han förvirrat och höjde en hand mot mig, han drog ut ett antal löv ur mitt hår och jag grimaserade.

”You kind of need to move the tree outside.” påpekade jag och han skrattade trött innan han blev allvarlig igen.

”Are you alright? Has something happened?” frågade han oroligt och jag skakade hastigt på huvudet.

”No, no... I just... I don't want to be in my house when my mum wakes up.” erkände jag och Harry nickade långsamt innan han tog min hand i sin stora och började leda mig upp för trappan. Vi tog oss till tredje våningen som såg ut som en mindre suite.

”Stay as long as you like.” sade han långsamt innan han släppte min hand. Jag sparkade av mig mina skor innan jag tog mig fram till den stora sängen som var rummets centrum, jag satte mig på madrassen där lakanen låg stökigt uppe på. Mina ögon kunde inte låta bli att glida ner över Harrys tonade och tatuerade kropp, generat lade jag märke till att jag hade blivit upptäckt. Besvärat vände han sig om och öppnade en dörr in till något som såg ut som en gigantisk garderob. Snart kom han ut med en t-shirt till mig och en till honom, jag skakade generat på huvudet efter jag tagit emot tröjan som erbjöds till mig.

”You don't have to.” sade jag besvärat och kände att mina kinder hettade mer än någonsin.

”I don't want to make you uncomfortable.” konstaterade han och gav mig mitt favorit leende, jag skrattade lätt till och lät mina ögon glida över hans kropp innan de fokuserade på täcket i sängen.

”I don't mind the view.” erkände jag, nu kändes det som att hela jag skulle börja brinna av hur generad jag faktiskt var över de orden som kom ut ur min mun. Ett lågt skratt kom över rummet innan jag ryckte till utav ett par läppar som pressades mot min panna. Jag kollade förvånat upp och såg att han nu stod framför mig.

”I like when you blush.” sade Harry och lät hans fingrar glida över mina hettande kinder, hans fingrar stannade under min haka och lutade den uppåt mot honom, jag kunde inte undvika hans ögon. Ett litet leende kom över hans läppar innan han böjde sig ner, hans fylliga rosa läppar gav mig en försiktig kyss.

”The bathroom is over there.” mumlade han lågt och nickade mot en utav de mörka trädörrarna. Jag nickade och reste mig upp, argt kände jag att det svartnade för ögonen och jag greppade tag i det första jag fick tag i. Min lediga hand lade jag för mina ögon, jag tog ett djupt andetag och kände att mina ben höll på att vika sig men ett par starka armar lades runt om mig och satte mig bestämt ner på sängen igen.

”Grace?” hördes en orolig röst intill mig och jag lät min hand falla från mina ögon.

”I'm alright.” mumlade jag bara och försökte resa mig upp igen men Harry tryckte ner mig på madrassen.

”You'll change here, and I'll be right back.” beordrade han mig och jag blinkade till några gånger innan jag kunde fokusera på killen som satt bredvid mig, han höll fortfarande ett stadigt tag om mina armar.

”I promise, I'm alright.” sade jag och log lite mot honom men han gav mig bara en sträng blick innan han ställde sig upp och försvann ut genom dörren till hallen. Jag ställde mig frustrerat upp och bytte om till t-shirten han gett mig, det var ett tryck av ett band på framsidan på tyget. Snabbt vek jag ihop mina shorts och hoodie, jag satte mig under det fluffiga täcket och kollade mig omkring i rummet. Om jag inte varit ute idag skulle jag kunna tro att det fortfarande var natt ute då hans rullgardiner inte släppte in något som helst tecken på ljus.

De gräddvita väggarna var en stark kontrast till tapeten med guldiga växter som slingrade sig upp för den svarta bakgrunden. Man såg tydligt att det var en kille som bodde här inne då jag fick syn på en hög smutsiga kläder vid den flätade tvättkorgen. Rakt framför sängen satt det en stor plattskärms teve på väggen och under till fanns det ett avslagsbord som hade ett antal dvd fodral slarvigt lagda lite här och var.

En knackning hördes på dörren innan den raspiga rösten hördes på andra sidan.

”Can I come in?” hörde jag på andra sidan och jag kunde inte låta bli att le innan jag ropade ett klartecken tillbaka. Snart dök de mörka lockarna upp i dörröppningen, jag hade hoppats på ett leende från honom men jag såg att det var något som tog emot då han försökte le mot mig.

”Is everything alright?” frågade jag tveksamt och han nickade hastigt.

”Yeah, nothing that can't wait.” sade Harry och lade sig ner under täcket, han drog ner mig tillsammans med honom och jag gav ifrån mig ett litet kvidande läte då hans hand tog tag i min sida. Han skrattade lågt då han drog mig intill sig och släckte lyset, allt blev svart i rummet och jag kommer ihåg att jag kände tryggheten i hans famn innan jag somnade utan förvarning.

 

Jag vaknade upp utav att sängen kändes oroväckande stor och kall, mina ögon försökte fokusera i det mörka rummet men jag fick snart treva blint efter en lampa som kunde lysa upp det mörka rummet. Harry fanns inte längre kvar i sängen och förvirrat kollade jag mig omkring, långsamt ställde jag mig upp denna gången, jag tog på mig mina shorts men lät Harrys t-shirt vara kvar på min överkropp innan jag tog mig ut i hallen. Jag hörde en låg röst från första våningen och jag började ta mig tyst ner för trappan, ner till den stora hallen jag kommit in i några timmar tidigare. Harrys låga röst var upprörd och jag tog mig närmare dörröppningen till vardagsrummet för att höra vad han sade. Jag kikade in i det stora vardagsrummet och fick syn på den långa killen stå vid fönstret med ryggen mot mig.

”I don't want that for her.” sade han sammanbitet och jag kunde inte låta bli att känna mig träffad. ”Yes, but...” hans nu påklädda kropp såg spänd och frustrerad ut medan han höll på att leka med en penna, hans hår var uppsatt i en liten tofs på huvudet och jag kunde inte låta bli att le, han såg så söt ut trots jag bara såg hans rygg. Ett par slappa shorts vilade på hans höfter och ett vitt linne avslöjade en stark och tonad överkropp.

”I'll talk to her, but I need a securityguard here in a couple of hours. Yeah...” jag tänkte ta mig in i rummet men hade helt glömt bort tröskeln jag skulle behöva höja lite extra på fötterna för att ta mig över och trillade rakt ner på golvet med en duns. Irriterat satte jag mig upp och lade märke till att Harry stod framför mig och sträckte ut en hjälpande hand till mig.

”Yeah, you do that, I have to hang up. Yes, bye.” han lade ner sin telefon i fickan på hans shorts innan han hjälpte mig upp från golvet.

”You need a caution sign.” sade han roat och pussade mig på pannan, jag fnös irriterat till av hans kommentar vilket fick honom att skratta.

Harry flätade samman våra fingrar och ledde mig in i ett stort kök, den svarta och vita inredningen var ytterst modern och såg nästan nyrenoverat ut. Han hade redan dukat upp en brunch till oss på det höga matbordet som var omringat av fyra barstolar. Tystnaden lade sig över köket då han försjönk ner i djupa tankar, han satt väldigt spänt på sin stol och kollade ner på sin tallrik.

”You're tense.” kommenterade jag och han rycktes upp ur sina tankar. ”What's going on?” jag gav honom ett litet leende men han besvarade det inte. Han kliade sig lite i ögat innan han suckade, jag kunde inte låta bli att le när jag kollade upp på hans lockar som tyglats upp i den lilla tofsen på hans huvud. Försiktigt letades min hand över till hans större sin låg på bordet, jag kollade på då hans fingertoppar gick över baksidan på min hand.

”I'm sorry.” sade han lågt och jag kände att en klump formades i min mage. Han tog fram sin mobil och knappade lite på den innan han gav över den till mig. En bild på mig och Harry när vi stod utanför mitt hus för några dagar sedan då han varit hemma hos mig, dök upp på skärmen när sidan laddat klart. Oförstående kollade jag upp på honom innan jag kollade ner på bilden. Det var ytterst tydligt att det var jag på bilden då de hade fått ett perfekt tillfälle att fånga oss båda på bilden.

”That picture and a lot more of them are all over the internet.” sade han lågt och gned sig frustrerat i pannan. ”There are like twenty different journalists outside the gate that are waiting for me or you to get out of the house.” det tog ett tag för mig att förstå vad han just sagt, jag kollade ner på min äggröra som inte såg så speciellt tilltalande ut längre.

”What does that mean?” frågade jag förvirrat och bet mig lite fundersamt i läppen.

”It means that we just got outed over the entire world.” hans fingrar gick upp och ner över min arm medan han försökte hitta rätt ord till det han skulle säga. ”I have to ask you something, or Modest need the answer because... They need to know what to say.”

”O-Okay?”

”If you don't want this, then you have the chance to break up with me right here, right now. You could take the backdoor out and nobody will ever be bothering you again.” hans ord fick mitt hjärta att spricka lite i små bitar, jag knöt min lediga hand till en knytnäve och pressade den frustrerat mot min mun, jag skakade lite på huvudet. Jag släppte lite på trycket med min knytnäve och började nervöst bita på min tumnagel medan jag kollade på då hans fingertoppar fortfarande gick upp och ner för min arm och stannade vid mina knogar.

”No, I don't want that.” sade jag lågt och tänkte tillbaka på de senaste veckorna med Harry, trots våra olika åsikter och hur extremt bortskämd han kan låta ibland så har jag faktiskt inte mått bättre. Han har fått mig att ta fram allt det förflutna som jag hållit fast vid så länge och fått mig att släppa det, jag drog fram mitt silverhjärta ur tröjan och kollade ner på den under tystnad. Harry hade varit den första som fått mig att ta ett steg tillbaka och få mig att känna efter hur jag själv mådde, då jag prioriterat andras välmående först i flera år. Det kändes skönt att ha någon som vågade stå upp mot mig trotts min envisa natur.

Jag kom tillbaka till verkligheten och lät hjärtat falla ner innanför tröjan igen innan jag kollade upp på killen som nu granskade mig osäkert.

”I'm more worried about you,” erkände jag besvärat, jag ville egentligen inte ta upp detta, men på något sätt kändes det som om jag behövde det för att bekräfta att jag inte var den enda som skulle bli tvungen att binda mig till något oskrivet kontrakt. Han drog förvirrat ihop sina ögonbryn och den oroliga rynkan som hamnade mellan hans ögonbryn visade på att han var minst lika besvärad som mig.

”I know you past,” sade jag med en tvingad röst och fortsatte innan han skulle protestera. ”...Even though you say that the most of it ain't true. But there's still some things that are.” jag rynkade på näsan innan jag fortsatte prata med en låg och sansad röst som jag hoppades på inte skulle svika mig. ”I know for example your history with women are true. I just want to know that we're bound to the exact same rules like every other couple.” jag bet mig tveksamt i läppen innan jag skyldigt kollade upp på killen som satt på andra sidan bordet. Han såg sårad ut men också förstående, trots min osäkra blick hade han aldrig sett mer säker ut än någonsin. De gröna ögonen såg bestämda och omsorgsfulla ut, han drog lite på läpparna.

”I'm yours.” sade han lågt och log lite, de var mina ord han använde och minnena av den kvällen kom tillbaka då vi precis hade bråkat över hans svartsjuka sida. ”And you're mine.” fortsatte han, det kändes som vi hade kommit till ett beslut och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

”Come here.” sade han och svängde lite på stolen, jag gick runt bordet och blev indragen i en mjuk kram. Trots att han satt ner var han lika lång som mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. När jag rätade på mig lite jag lutade mig fram för att möta upp hans fylliga läppar i en ömsint kyss, jag slöt mina ögon och njöt utav stunden, försiktigt lade han sin tunga på min underläpp som han bad om lov att få komma in i min mun. Jag särade lite osäkert på mina läppar och snart lekte våra tungor med varandra. Harry fyllde mina sinnen med hans närvaro och allt annat kändes obetydligt för tillfället. Mina fingrar försvann in i hans lockar, jag kände hans händer trycka mig närmare hans kropp innan han drog armarna hårdare runt min kropp.

Vi bröt snart kyssen med en fjäderlätt puss, våra pannor lutades mot varandra medan jag långsamt öppnade mina ögon, jag kollade under tystnad rakt in i de gröna vackra ögonen.

”You're beautiful.” mumlade han lågt och jag kände att mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag lutade mig bakåt för att dra bort mitt hår som hade börjat bli ett störningsmoment men Harry lät mig inte dra mig bort från honom utan stannade mig då det var några decimeter mellan våra kroppar.

”You're sort of beautiful too.” sade jag och han flinade, hans smilgropar poppade fram och fick mig att le.

”Sort of?” frågade han roat och jag gav ifrån mig ett litet fnitter.

”Yeah, right now you're more cute with that little tassle in your hair.” sade jag och drog lite lekfullt i det uppsatta håret på hans huvud. Vi båda brast i skratt och jag kände att den allvarliga stunden var borta. Jag började dra mig bakåt men Harry tillät mig inte utan drog mig närmare honom igen.

”Can't you just stay for the day? Or maybe forever?” frågade han med ett charmigt leende och jag gav honom en liten puss på kinden.

”I'd love to, but I have a mother to take care of.” sade jag, jag grimaserade innan jag släppte fram en tung suck.

”I'll drive you home.” sade han bestämt innan han reste sig upp, han pussade mig på pannan och började plocka av det som fanns på bordet.

---

+28 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 

 Jag låg och kollade upp i taket i min egna säng, efter mamma hade tagit sig hela den mödosamma vägen från New York till London för att skriva ut sin dotter som egentligen borde kunna göra det själv, hade hon tvingat mig ner i sängen trots mina protester.

Då hon stormat in i sjukhusrummet och bett mig att plocka ihop mina saker, samt byta om till en mer ”anständig” klädsel, som om jag hade legat i den där fula sjukhusklänningen frivilligt, var det som om all luft tog slut.

Alice var stel som en gitarrsträng och lät bli att tilltala vår mamma som lika gärna kunde vara en vilt främmande galen kvinna. Emma och Felicia gav varandra varsin blick innan de log varsitt falskt leende mot mamma, hon gav dem ett extra kaxigt leende tillbaka.

”Hello, girls.” hade hon sagt med en numera amerikansk accent istället för den brittiska hon brukade ha.

”Hi, Kathrine.” sade de båda i mun på varandra innan de meddelade att de var tvungna att gå, jag gav dem en förstående blick innan de snabbt tog sig ut genom dörren. Ogillande rynkade mamma på näsan, något jag tydligen ärvt av henne.

”Underliga vänner.” muttrade hon surt och lutade sig mot väggen fullt upptagen med sin telefon medan jag fick packa ihop mina saker själv.

Jag ryckte till av att någon tappade en kastrull nere i köket och en svordom löd efter det, delvis var jag glad över att vara sängliggande just nu. Det betydde att jag slapp se min mammas ansikte hela tiden som nästan uttryckte irritation så fort hon kollade på mig. Jag fick känslan av att hon konstant kollade ner på mig med en avsky jag inte någonsin varit med om tidigare.

Alice hade stängt in sig på sitt rum utan att säga ett enda ord på hela vägen hem, men trots allt detta kunde jag inget annat än att tänka på Harry, om han hade det roligare än mig just nu eller om han fortfarande väntade på att jag skulle ringa honom.

Jag hade tänkt göra just det, men jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville inte att han skulle få träffa min hemska mamma som uppenbarligen skulle ge honom en hård blick och ett äcklat uttryck ,så som hon hade gjort mot sina döttrar tidigare på sjukhuset. Jag ville inte förklara varför han inte kunde komma hit längre, varför jag var så frustrerad och speciellt inte göra honom mer orolig än vad han redan var.

För första gången på flera år övervägde jag faktiskt att krypa ur mitt fönster och in i poolhuset så som jag gjorde då pappa levde för att hålla Alice ockuperad. Fast denna gången skulle jag försöka hålla mig själv upptagen, försöka komma bort från min verklighet som kändes mer som en mardröm för tillfället.

Tystnaden bröts av dörrklockan och jag hörde mamma svära lågt i hallen innan hon öppnade dörren, jag hörde låga röster och jag försökte ignorera mammas arga ton till den stackaren som hade knackat på vid fel tillfälle. Lågt bad jag den som knackat på att springa så fort han eller hon kunde, jag trodde nästan det fungerat då tystnaden hördes i hallen men givetvis hade jag fel.

”Grace!” hörde jag mamma från hallen där nere, jag slöt mina ögon och hoppades på att detta bara var en utav de där stunderna då drömmar verkligen kändes som de var på riktigt. Men när jag öppnade ögonen igen låg jag på exakt samma plats och jag hörde en irriterad röst där nere.

”Ja!” ropade jag med en raspig röst, jag hade försökt låta bli att prata med henne vilket hade satt sina spår på mina stämband, de var minst lika trötta som vad jag kände mig.

”Kom ner hit, omedelbart!” fräste hon innan hon sade något till besökaren innan hon stängde dörren med en smäll. ”Grace!” röt hon nu och jag stönade arg till innan jag reste mig från sängen. Jag fick snabbt ta tag i sänggaveln för att inte trilla ihop då det blev helt svart för ögonen, något jag lagt märke till att det hänt allt ofta efter olyckan. Så fort jag återfått min balans och kunde se igen tog jag mig ner till min mamma som gick fram och tillbaka i den stora hallen, hon hade bytt om till ett par jeans och en svart topp som visade hennes tydliga moderliga kurvor. Argt kollade hon på mig då jag stannade vid foten av trappan, hon ställde sig en meter ifrån mig och kollade mig ursinnigt i ögonen.

”Varför är Harry Styles ute på vår veranda!?” röt hon argt och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen då jag inte riktigt förstod varför hon var så arg.

”Därför han kanske vill träffa mig?” sade jag med en frågande röst, hon höjde ögonbrynen och skrattade bittert till.

”Jasså? Sedan när blev du en liten slampa?” frågade hon, jag blev chockad över hennes sätt att tala till mig och tappade talförmågan. ”Hela världen vet vad han håller på med, jag trodde inte du skulle falla så enkelt för den mest misslyckade personen som går på denna jorden just nu, näst efter Lindsey Lohan förstås.”

”Tack för att du kallade min pojkvän misslyckad, för enligt dig är jag minst lika misslyckad. Se, du borde bli matchmaker.” snäste jag irriterat.

Man såg tydligt att hon blev paff av mitt svar och jag hade chansen att fortsätta utan att hon skulle avbryta mig.

”Och bara så att du vet, han är inte den du tror han är så varför inte åka tillbaka från det hål du kom ifrån, och lämna mig och Alice ifred? Precis som du har gjort resten av året.” jag gav henne ett falskt leende innan jag rundade henne och tog mig ut genom dörren, jag drämde argt igen dörren efter mig.

För några sekunder stannade jag upp och gömde mitt ansikte i mina händer, jag gormade argt och försökte kväva all ilska jag hade innan jag tog ett djupt andetag och kollade upp för att möta Harrys oroliga blick.

De gröna ögon granskade mitt ansikte och allt jag ville var att han skulle hålla om mig men han rörde sig inte framåt. Frustretat marscherade jag fram till honom och stannade upp en halv meter ifrån honom, där han stod på verandan.

”Please, just hug me.” bad jag och kollade trotsigt upp på Harry som nu såg orolig ut då han kollade på min högra sida. Utan ett ord drog han mig tätt intill hans kropp, jag lät mina armar låsas fast runt hans midja medan jag kände att hela min kropp slappnade av då jag hörde hans hjärta dunka mot mitt öra. Våra hjärtan dunkade i samma takt, något som fick mig på helt andra tankar av någon anledning. Lättnaden sköljde över mig då jag andades in hans maskulina doft och lät den fylla mina sinnen så att jag inte skulle glömma den då jag skulle bli tvungen att gå tillbaka in i dödsfällan.

”I've been so worried.” mumlade han i mitt hår och jag kände att hans armar drog mig tätare mot honom, han tog ett djupt andetag och lät tystnaden falla över oss då vi bara njöt utav varandras närhet. Hans tonade överkropp trycktes hårt mot min mjukare figur, kombinationen gjorde att våra kroppar passade perfekt ihop.

”I'm sorry about my mother.” mumlade jag mot hans bröst och gömde mitt ansikte mot hans svarta t-shirt klädda bröstkorg.

”She seems...” Harry försökte komma på det rätta ordet och jag kollade upp på den lockiga killen då han tänkte. ”...nice.” avslutade han och jag skrattade till bittert, jag lutade min haka mot hans bröst då han kollade ner på mig, de vackra ögonen var precis som jag hade föreställt mig, de var fyllda av värme. Hans tunga fuktade hans fylliga läppar medan han granskade mitt ansikte noggrant.

”Did she say anything to you?” frågade jag oroligt.

”Don't worry about it, okay?” hans fingertoppar gick försiktigt över min kind. ”Right now I'm pretty worried about you, how's your head?”

”I'm fine, only a few stitches.” sade jag och grimaserade. ”Please, tell me what she told you? Because I don't want her to be the reason you'll run away from me.” jag kände oron stiga i min kropp, jag tror Harry märkte det då han lutade sig ner och strök sin näsa mot min, försiktigt möttes våra läppar i en fjäderlätt kyss.

”I'm not going anywhere.” mumlade han lågt, ett charmigt leende kom över hans läppar och gjorde att smilgroparna dök upp. ”I've missed you.” erkände han och mina kinder hettade av hans ord.

”I've missed you too.” sade jag generat och suckade.

”So you're not angry that I called the ambulance?” frågade han tveksamt och jag skakade på huvudet, jag lät mitt huvud tryckas mot hans bröst korg igen.

”No.” sade jag lågt. ”But I have to ask you something.”

”Okay, bring it.” sade han med en lekfull röst som fick mig att höja blicken åter igen.

”Don't come back here. Please?” min bedjande röst gjorde så att han rynkade ögonbrynen och den oroliga rynkan mellan hans ögon framhävdes. ”It's not that I don't want you here, it's just that my mother... She... She'll be gone in a week and I don't want you to meet her.” babblade jag snabbt på då jag hoppades på att han inte fått fel intryck på det jag bad om, en förstående blick gick sökte sig ner till mitt ansikte och pussade mig på pannan.

”You don't have to worry that I'll run away because of your mum.” sedan dök ett litet lekfullt leende upp på hans läppar igen. ”Your dad on the other hand, I would be terrified.” jag kunde inte låta bli att skratta över sättet han tänkte på men blev sedan allvarlig igen.

”It's not you that I am worried about, it's my mum.” konstaterade jag och grimaserade. ”I trust you, but not her. And she... I don't know what's going on really and I'm afraid of what she might do.” Utan att jag tänkt på det hade jag jagat upp mig och min puls ökade, irritationen om min mamma var tillräcklig för att starta ett vulkanutbrott vilken sekund som helst. En lugnande hand kupade min haka och vinklade upp den mot Harrys ansikte, han lutade sitt huvud ner mot mitt.

”Alright, don't worry about it.” hans mörka röst gav mig gåshud utav behag och det gjorde ont att behöva säga de orden jag hade på tungspetsen just nu.

”I need to get back in there before she'll do something stupid.” mumlade jag lågt, ett lågt skratt vibrerade i Harrys bröstkorg.

”I'll call you later before I go to bed and we can talk, okay?” sade Harry med en raspig och säker röst. Han gav mig en försiktig puss innan han släppte motvilligt taget om mig, jag kollade på då han tog sig till sin Range Rover som stod parkerad på andra sidan gatan. Han gav mig mitt favorit leende innan han hoppade in i bilen, med fjärilar i magen tog jag mig in i huset igen och försökte smyga upp till mitt rum men när andra trappsteget knarrade till flög mamma genast ut i hallen och gav mig en blick som sade att detta bråket var inte över.

”Vad är det du vill?” frågade jag förtvivlat och backade ner från trappan igen.

”Hur länge har den lilla romansen pågått?” hennes arga ton gjorde att alla fjärilar och kärleksfulla tankar inom mig dog. Jag tog ett par steg mot henne och synade min mamma med avsky, jag var så trött på att behöva stå ut med hennes drama som kom in i hemmet så fort något inte passade henne.

”Och när hade du tänkt berätta att du kör olagligt street race!?” morrade hon lågt, jag visste att den frågan skulle komma och jag bara skakade på huvudet.

”Du har inte rätten att fråga mig något personligt, den rätten försvann då du lämnade mig här hemma med Alice, ensam.” fräste jag.

”Läxa inte upp mig! Jag är den vuxna i det här hushållet.”

”Well, a newsflash for you mum...” jag betonade ordet 'mamma' extra hårt. ”Jag blev myndig förra året, jag har fått växa upp och bli vuxen för att du inte hade tillräckligt med nerver att ta hand om dina egna barn.”

Hennes ögon mörknade och gav mig en mordisk blick, jag visste inte vad hon skulle kontra med, men hon gjorde mig förvånad med att hålla tyst, och istället bestämde hon sig för att gå i en helt annan riktning.

”Du får inte träffa honom längre.” sade hon argt, jag skrattade bittert till och skakade på huvudet.

”Hörde du inte vad jag sa? Jag är vuxen, mamma.” jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. ”Du var aldrig där för att se mig växa upp, så du behöver inte vara här nu och säga till mig om vem jag får och inte får vara med.” min röst svek mig i slutet och jag knep ihop mina läppar, jag tog ett djupt andetag och kollade in i mammas ögon för att bevisa hur besviken jag var på henne.

”S-Så, gör vad du vill, m-med huset, med alla pengarna. Släng ut mig, vad som helst, jag orkar inte bry mig längre.” jag snörvlade till och kände första tåren trilla ner över min kind. ”Men du förlorade mig stunden pappa dog.”

Tystnaden som föll över huset sade mig att det var dags att gå där ifrån, jag vände mig om och började ta mig upp för trappan, jag kände mammas ögon i ryggen men jag lät bli att vända mig om. Istället stängde jag dörren till mitt rum, vred om låset och lade mig ner i sängen igen. Jag lät ögonen vandra över taket och tårarna rann ner över mina tinningar, tyst snörvlade jag medan jag tänkte på pappa.

Första gången efter pappas död kände jag mig lättad, nästan befriad, det hade inte varit jag som dödat honom. Känslan av att befria mig från den tanken skapade en lättnad genom hela min kropp, jag vet att det var fel att skylla på någon annan, men först nu insåg jag att det var mamma. Hon hade tvingat oss hit, hon hade skapat allt detta genom att ljuga från första början.

Jag hörde ett par fötter upp för trappan och tog sig fram till min dörr, en låg knackning på dörren men jag lät bli att göra en ansats mot dörren.

”Grace, släpp in mig.” min mammas röst lät grötig men jag slöt ögonen för att stänga ute hennes röst, ännu en hördes innan ett par tysta fotsteg tog sig där ifrån över till andra dörren som jag hörde en ny knackning på.

”Alice?” mammas röst var frågande och orolig, jag försökte spetsa mina öron lite extra för att se om Alice skulle göra en ansatts till dörren, men det var lika tyst där som det var i mitt rum. Snar försvann min mammas närvaro, jag sökte efter något ljud innan jag ställde mig upp, tog av mig mina jeans och tjocktröja innan jag lade mig under täcket och släckte ljuset. Trots det dunkla ljuset som föll över rummet förblev jag vaken, jag orkade inte dra för gardinerna.

Tankarna som for igenom mitt huvud gjorde mig galen, de lät mig inte vara i fred, skuldkänslor över de hårda orden jag sagt till min mamma fanns där. Men de var inte tillräckligt starka för att jag skulle kunna gå och säga förlåt, för en del av mig sade att jag endast hade sagt sanningen om hur det låg till.

Vibrationen från min mobil gick igenom madrassen och väckte mig upp ur mina tankar, jag trevade blint med mina händer för att hitta objektet. Utan att kolla på skärmen tryckte jag på svara och stönade ett hej då jag inte alls var på humör att prata.

”Have I done something?” hörde jag Harry oroligt på andra sidan och jag stönade trött till igen.

”No.” mumlade jag till slut, min fokus gick till fönstret där jag kunde se att det var stjärnklart ute, jag lade mig på sidan för att kunna se ordentligt de små eldkloten som lös upp hela himlen tillsammans.

Tårarna kom tillbaka och jag försökte tränga undan dem så gott det gick men gav snart upp, jag snörvlade lågt till och släppte ut ett skakigt andetag.

”Do you want to talk about it?” frågade Harry tveksamt.

”No.” svarade jag och slöt ögonen igen, jag snörvlade till igen och släppte ut ännu ett skakigt andetag. ”C-Could you sing to me?”

Tystnaden föll över oss och jag hörde en lampknapp på andra sidan innan jag hörde honom sucka befriat.

”Of course, love.” sade han lågt, det raspiga i hans röst förstärktes och jag väntade på att han skulle säga något mer men istället började han nynna på en melodi jag kände igen. ”Shut the door, turn the lights off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you...”

---

+28 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 

 

 Mörker. Det var allt jag såg, jag vände mig runt för att se vad jag låg på men det enda jag kunde se var ett bäcksvart mörker under mig. Min kropp gjorde ont och så fort jag rörde på mina armar föll hela min kropp i svåra krämpor som fick mig att kura ihop mig i fosterställning. Att vara här gav mig en ensam känsla, det var kallt, jag önskade att någon kunde hålla om mig, så fort smärtan försvann lade jag mig på rygg igen och kollade åt det hållet jag trodde var upp. Ovanför mig såg jag en stark stjärna lysa, den var ensam, precis som jag. Jag sträckte mig efter den men ångrade mig genast då jag kände smärtan återvända i min kropp, jag låg helt stilla och kollade upp på den ensamma stjärnan som verkade bli allt större och större. Snart insåg jag att den var på väg rakt mot mig och jag försökte dra min kropp bort från platsen där stjärnan skulle falla, men jag var för långsam och snart var den bara några meter ifrån mig.

Min kropp rycktes upp till verkligheten, stjärnan hade varit en sänglampa som stod ett bord bredvid sängen. Förvirrat drog jag ihop ögonbrynen, det där var inte min sänglampa. Försiktigt lyfte jag lite på huvudet för att kolla mig omkring. Jag var klädd i något som såg ut som en sjukhusklänning, de kala väggarna sade mig ingenting om vart jag var någonstans, det enda som fanns var en ställning som höll uppe den tjocka teven som stod på låg volym och visade ett gammalt avsnitt av Friends. En liten soffgrupp fanns vid fönsterna som var fördragna, Alice låg i en av de stora sofforna ensam, medan Emma och Felicia delade på den andra, det såg inte speciellt bekvämt ut där de höll om varandra för att inte trilla ur.

Ett litet leende kom över mina läppar då jag såg hur krampaktigt Emma försökte hålla sig kvar, då hon låg ytterst. Jag ryckte till av ett pipande ljud som jag lade märke till först nu, jag sneglade bakom mig och spärrade upp ögonen, apparaterna visade mina hjärtvågor. Mina händer följde trådarna ner till mina armveck, nålarna var skymda med vita plåster, mina fingertoppar fortsatte över mitt bröst och innanför klänningen. Små sugproppar satt fast över mitt bröst, frustrerat lät jag mig utforska min kropp efter skador och hittade snart något ovanför mitt högra öra. Det var en luddig känsla, något som kändes som ett stort plåster.

Skräcken över att detta faktiskt var verklighet, slog mig hårt. Jag kunde inte befinna mig på ett sjukhus, detta skulle bara göra saker värre.

Jag letade efter något löst och behändigt som man kunde kasta, jag hittade snart en fjärrkontroll på nattduksbordet, jag siktade mot Felicia men råkade träffa Emma som handlöst trilla ner från soffan med en duns. Ett stön hördes innan hon försökte resa sig upp men misslyckades.

”What the fuck...!” fräste hon, hon kollade argt upp över ryggstödet på soffan. Hennes gråa ögon vidgades då hon fick syn på mig, snabbt kravlade hon sig upp från golvet och kom fram till mig, hon kramade mig hårt.

”How do you feel?” frågade hon oroligt och kollade över på min högra sida som bekräftade att jag faktiskt hade min enda skada just där.

”I'm good, but why am I in a hospital?” frågade jag frustrerat. ”Have you freaking lost your mind!?” min höga ljudvolym väckte de andra två som kollade förvirrat sig omkring.

”It wasn't us.” försvarade sig Emma och höjde oskyldigt på händerna, hon gäspade innan hon försökte börja prata igen. ”Harry...”

”Harry was there?” avbröt jag henne. ”I told him to stay away.” Hon nickade besvärat och kollade på vår yrvakna kompis som ställde sig bredvid henne.

”I told him to get out of there, but he called the ambulance and I freaked out.” sade Felicia olyckligt och tog min hand. ”I'm sorry, I should have kicked his arse out of there, I should have done something.”

Jag kände ilskan över att Harry var anledningen till att jag var här byggas upp inom mig, det var inte hans sak att lägga sig i, speciellt inte efter att jag faktiskt litat på att han skulle hålla sig undan. Men det verkade som att jag hade fel, irriterat kollade jag på mina kompisar som trötta stod och granskade mig.

”Snälla, va inte arg på honom.” hördes från sofforna och jag vände mig mot Alice. Hon såg sliten ut precis som de andra två, men hon såg mer utvilad ut än vad mina kompisar gjorde. ”Han gjorde bara det han trodde var rätt. Jag skulle ha gjort likadant om jag inte visste konsekvenserna.”

Alice hade rätt, det är vad vi hade fötts upp till att göra, alltid försöka göra det rätta. I detta fallet var det att ringa ambulansen så fort någon skadat sig.

Det förvånade mig hur resonabel hon lät och fick mig att lugna ner mitt humör lite för att visa att jag inte alls var irriterad.

”Jag är inte arg.” försäkrade jag Alice och log lite tveksamt mot henne, hon visste lika väl som jag var jag var rädd för och det var inte själva sjukhuset. ”Det löser sig.” min röst svek mig och förtvivlat försökte jag ge henne ett brett leende, men det blev nog mer som en grimas.

Dörren till rummet öppnade sig och det tog ett tag innan någon kom in i rummet.

”Miss Sonenclar, your awake...” en rödhårig kvinna i vit rock uppenbarade sig tillslut i rummet.

”How bad am I?” frågade jag tveksamt.
”You have a few stitches above your right ear, otherwise you're good.” hon kollade mina värden och skrev ner på ett papper efter hand, hon puttade undan Emma och Felicia då hon skulle kolla mina hjärtvågor.

”So I'm free to go?” frågade jag lättat, hon skrattade bara till av mitt lättade ansiktsuttryck.

”Of course, later tonight. We just need to take the last few tests and then you're free like a bird.” hennes ironiska tonfall fick mig att rynka på näsan, men jag kunde inte låta bli att sucka ut, lättad över informationen hon just gett mig.

”The doctor will be with you in a few minutes.” informerade hon mig innan hon snabbt tog sig ut från rummet och stängde dörren efter sig.

”Well, that's good.” sade Emma lättat och log mot mig. ”But you look horrible.” jag himlade bara med ögonen, hon lät som sitt vanliga jag igen.

”What about school?” frågade jag oroligt och Felicia skakade bara på huvudet.

”Already taken care of. Don't you worry, okay?” uppmanade hon. ”Besides, nothing will happen the last week anyway and you know that...” hon blev avbruten av en mobil som vibrerade på bordet vid sofforna, Emma tog sig fram till telefonen med det rosa skalet och suckade då hon irriterat tryckte örat mot telefonen.

”No, you can't come up here.” fräste hon.

”Who is it?” mumlade jag lågt utan att ta ögonen ifrån Emma som borstade bort någon osynlig hårslinga från hennes vita linne.

”Harry, he's been checking up on you every hour.” viskade Felicia lågt. ”He wants to come up here, but we all know that it wouldn't be a great idea.” jag bet mig osäkert i läppen då jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Behovet av att höra hans röst var större än väntat, jag ville ligga i hans famn i sängen och mysa, jag ville ha hans armar runt om mig och säga till mig att allt skulle bli okej.

”Give me the phone.” sade jag högt till slut och Emma stannade upp, hon gav mig en irriterad blick. ”Please, I want to talk to him.” min bedjande röst fick henne att mjukna lite.

”Shut the fuck up, Harry. I am trying to think.” snäste Emma innan hon drog bort telefonen från örat. ”Are you sure?” jag nickade bara, jag saknade honom. Mer än vad jag trodde skulle göra, det hög till lite i sidan då jag tänkte på hur orolig han måste vara. Tveksamt tog sig Emma fram till mig och räckte mig sin telefon, jag tryckte den mot öra och hörde hans andetag.

”Hello, Harry.”

 

Harry's Point Of View

 

”Are you alright?” frågade jag oroligt, jag satt i Louis soffa. Han hade försökt få mig att sova då jag kom hem hit efter att polisen hade frågat ut mig och Felicia om vad som hänt. Felicia skötte det mesta pratandet, men jag fick aldrig chansen att öppna munnen då en advokat som skickats av management högg en utav poliserna som en kobra. Stackaren hade inte en chans att försvara sig och snart gav de upp och lämnade oss båda i fred.

Louis hade ringt Modest då han satt sig i min bil, jag var delvis tacksam, men också rätt så nervös inför det valet han gjort. Att blanda in management kändes inte bra, de ville inte ha problem, de ville bara ha pengar.

Då jag försökte hänga med upp till Grace hade Felicia gett mig en arg blick.

”Only family's allowed.” väste hon lågt, hon såg att jag tänkte protestera och öppnade munnen före mig igen. ”Her mother signed me and Emma up as contact persons if something went wrong, we're allowed, not you.” hon vände sig om och gick mot hissarna utan att säga något mer.

Louis hade hämtat upp mig och förde mig tillbaka hit för att hålla ett öga på mig, hans ständiga frågor om jag behövde något eller om jag ville ha hjälp med något började gå mig på nerverna. Eleanor var mer finkänslig och satte försiktigt ner en varm kopp te till mig, hon gjorde mig sällskap genom att sätta sig ner under tystnad i en utav fåtöljerna med sin egna kopp te och vi bara satt där under tystnad medan vi väntade på några nyheter.

Annars satt hon vid skrivbordet som stod i vardagsrummet och pluggade under tystnad, hennes närvaro var lugnande på något sätt.

”I'm fine, I'll get out tonight.” sade Grace med en trött röst, jag hade ringt snart tjugo gånger och varje gång hade Emma svarat med samma arga ton att Grace inte var vaken.

Det var skönt att höra hennes röst, att hon levde. Min oro hade nått nya höjder de senaste timmarna, att det faktiskt var sista gången jag sett henne då hon bars in i ambulansen.

”Really? That's great, love.” sade jag och suckade lättat ut, jag lutade bak huvudet i soffan och slöt ögonen.

”Love? Is that what you call me now?” frågade Grace roat och jag grimaserade, hon lät som sig själv, något jag inte riktigt varit beredd på att hon skulle göra. Helt ärligt, visste jag inte vad jag hade förväntat mig alls.

”Yeah...?” sade jag och skrattade till.

”I like that.” erkände hon, hennes röst lät generad och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var svårt att få henne att bli riktigt generad, jag kunde bara föreställa hur hennes vackra kinder hettade till över vår konversation.

”Will I ever understand what's so bad with you in a hospital?” frågade jag tveksamt. ”Apart from the obvious, of course.” lade jag snabbt till, jag hörde henne sucka lågt.

”Yeah, but not right now. I think that conversation would be better face to face.” påpekade hon, hennes röst lät trött.

”I could come and visit, we could talk and I could take your favourite candy with me...” babblade jag på, hon skrattade roat till.

”Do you even know my favourite candy?” frågade hon roat.

”I could only guess... Hmm... Ahlgrens Bilar?” testade jag.

”How did you...?”

”You're pretty obvious.” avbröt jag henne roat innan jag väntade på att hon skulle svara, att hon skulle säga att hon ville träffa mig men ingenting hördes, tystnaden lade sig. ”I could be there in like ten minutes.”

”No.” sade hon snabbt. ”I mean, I'd love to have you here but... It's better if you're not.”

”What is that supposed to mean?” frågade jag oroligt.

”It means that someone could see you, you were right, it's too early to let the public see us together.” hennes ton ändrades, det var något hon ljög om men jag visste inte vad det var. Irritation gick igenom min kropp men jag försökte dölja den, det oroade mig att hon ljög för mig men jag lät bli att säga något.

”You would tell me if something is wrong right?” frågade jag osäkert.

”Of course.” sade hon pressat. ”I've got to go, the doctor is here. I'll call you later.” lovade hon och avslutade telefonen så snabbt att jag inte kunde säga hejdå.

Frustrerat lade jag ner telefonen på bordet bredvid soffan och kollade på Eleanor som nu kollade nyfiket på mig.

”You're okay over there?” frågade hon och drog bak några slingor av sitt brunt hår som slitit sig från hennes slarviga fläta som hängde över hennes axel.

”Yeah, I think so.” sade jag och reste mig upp från soffan för att gå över till fönstret, utanför var det mulet och grått, man kunde inte tro att det var första dagen på Juni. Jag längtade tills man kunde gå ute utan att oroa sig för regn, det brukade så här års vara helt underbart behagligt väder, men det verkade som att jag skulle få vänta lite med att gå ut i endast shorts och t-shirt.

”You should get over there, I think they allow visitors by now.” föreslog Eleanor och kollade på klockan som hängde på väggen. Hon slog ihop sina böcker och fokuserade fullt på mig.

”I don't think she wants me there.” sade jag tveksamt.

”Of course, she wants you there! Come on, I'll drive you.”

Tveksamt kollade jag på min kompis flickvän som såg mer bestämd ut än någonsin, hon nickade mot ytterdörren, hon började gå mot dörren för att ta på sig sin militärjacka och fångade upp Louis bilnycklar.

Jag gick motvilligt med på att Eleanor körde mig till sjukhuset, hon bad mig att ringa henne när jag ville åka hem. Det slog mig att hon kanske ville få mig ur vägen där hemma så att Louis och hon kunde få lite egen tid. Men vänligt tackade jag henne och tog mig in genom skjutdörrarna till sjukhuset, ett antal rullstolsbundna blev körda igenom receptionen bort mot en annan avdelning. Ett flertal vitklädda unga män och kvinnor sprang stressat igenom den öppna ytan och jag fick värja för flera stycken av dem då de var så insjunkna i sina papper att de inte märkte att jag stod där.

Jag tog mig fram till receptionen och en mörkhyad kvinna satt bakom disken försjunken i en dator. Hennes glasögon satt långt ner på nästippen, hennes lockiga hår gjorde det svårt att se hela hennes ansikte.

”Excuse me.” sade jag lågt och hon kollade förvånat upp mot mig. Hon skannade mig innan hennes ansikte sken upp som en sol. Jag sneglade ner på hennes namnskylt, Mrs. Woods.

”What can I help you with?” frågade hon artigt och tog av sig sina glasögon så att de hängde i ett svart band runt hennes hals.

”I'm here to visit a patient, Grace Sonenclar.” jag väntade medan hon skrev något på datorn.

”Are you expected?” frågade hon medan hennes fokus förblev på datorskärmen.

”No.”

”Sorry, I can't help you.” sade hon uppgivet och kollade till slut upp mot mig igen.

”But ain't there visiting hours?” frågade jag förvirrat och drog en hand genom mina lockar som trillat ner i pannan.

”Yes, there are, sir.” sade Mrs. Wood, hennes röst sade mig att hon började tröttna på att ha mig här.

”Why can't I visit her?” jag vägrade ge mig, jag behövde se Grace.

”I'm sorry, sir. But there is no visitors allowed for Miss. Sonenclar.” försökte hon igen, men det var uppenbart att ingen av oss skulle vika sig.

”Do you know who I am?” jag hatade att uttrycka mig på detta sättet men jag tycktes inte ha något annat val än att låta som en diva. ”I'm Harry Styles.” sade jag högt och tydligt, jag kände ögon på oss och jag ångrade att jag hade höjt min röst. Ett irriterat skratt släpptes fram från hennes läppar innan hon skakade på huvudet.

”And I am the queen of England but I'm still not letting you through, Mr. Styles.” hennes ironi gjorde mig irriterad och jag gav henne en irriterad blick. ”Do I have to call security?” frågade hon, det var tydligt att det var ett dolt hot men jag skakade bara på huvudet och vände mig om, jag släppte fram en blond hårig kvinna. Hon såg bekant ut, hennes blonda hår var högt uppsatt i en hästsvans, hon var klädd i en strikt svart kostym. En grå skinnväska hängde över hennes högra axel, jag stannade instinktivt upp och lyssnade ordentligt då jag hörde henne prata.

”I'm here to see my daughter, Grace Sonenclar.” sade hon med hård och bestämd röst. Mrs. Woods bakom disken synade henne, den blonda kvinnans dialekt var tydlig och jag frös till is då jag såg likheten mellan Grace och den främmande kvinnan, de var i samma längd och deras honungsblonda färg på håret var det samma.

”ID, please.” sade Mrs. Woods och Graces mamma räckte över sitt körkort. När jag dragit min kropp ur mitt chocktillstånd sträckte jag mig efter hennes arm och hon svängde runt för att se vem som vågade röra henne. Hon synade mig med en irriterad blick, hon vände sig om för att ta emot sitt körkort, hennes blandade ögonfärg lös upp utav de skarpa lamporna i taket då hon kollade upp på mig.

”Mrs. Sonenclar, this way, please.” hörde jag Mrs. Woods och släppte Mrs. Sonenclars arm.

”Y-You're Grace's mother?” frågade jag med skakig röst och uppspärrade ögon, hon skrattade bittert till innan hon vände sig om för att gå i den riktningen som Mrs. Woods visade.

”You can count on it.” sade hon kaxigt över sin axel med en elak röst innan hon försvann runt hörnet.

---

+28 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 Gårdagen hade varit helt underbar, Harry och jag hade spenderat hela dagen hemma vid poolen. Åter igen fick jag reda på massa nya roande saker om honom som förvånade mig, jag börjar undra när han skulle sluta överraska mig med dolda talanger och egenskaper om sig själv. Dock hade jag en vana av att undra hur länge detta skulle hålla, känslorna fanns där. Men det som oftast brukar vara något vackert i min familj, brukade förvandlas till en mardröm på några sekunder. Jag hade en känsla av att något skulle komma emellan, våra olika livsstilar, att jag skulle bli trött på att förbli hans lilla hemlighet. Det var något vi inte pratat om, vad som skulle hända här näst, vi skulle inte kunna gömma oss i min trädgård eller på den ödestranden i resten av vårt liv.

Trots dessa tankarna, så puttade Harry enkelt undan dem genom att låtsas att han var en vanlig kille, något jag inte hade något alls emot. Han hade frågat vänligt om han skulle hämta upp Alice innan han åkte iväg till sin sånglektion, men jag tackade nej och bestämde mig för att ta en powerwalk ner till stranden då jag för en gångs skull hade tiden och viljan till det.

Alice hade kollat nyfiket på mig hela vägen hem och när vi var halvvägs hemma hade jag inte stått ut längre med hennes konstanta blickar och roade leende.

”Vad?” frågade jag och kollade ner på den mörhåriga tjejen som flinade upp mot mig.

”Inget.” var allt hon sade och försökte dölja sitt leende. Jag skakade bara besvärat på huvudet och försökte låta bli att le själv då jag faktiskt kände mig tio kilo lättare efter en dag med Harry.

Jag ryckte till utav att någon knackade på min fönsterruta och jag tryckte ner bilrutan för att se Felicia och Dylan stå utanför. Felicia såg hyfsat nöjd ut med resultatet på hur bilen lät medan Dylan hade ett oroande uttryck över ansiktet. London var täckt med mörka moln ovanför sig, klockan hade nyss slagit tio i tolv på natten. Prick tolv skulle racet genom Londons gator börja och jag kände att adrenalinet pumpade runt i blodet.

”What's the price?” frågade Felicia nyfiket.

”A couple of grand.” sade jag och flinade mot henne. ”That'll pay a part of my education.” informerade jag dem, Felicia nickade gillande och stötte till den buttra killen bredvid henne för att få lite respons från honom.

”You know, you only could have talked to your mum, right?” påpekade han. ”You live in a freaking mansion...”

”Shh!” fräste Felicia. ”You know that they can't know that.” hon nickade bort mot domarna som höll i både insatserna och start och målgången. Det fanns vissa regler man inte fick bryta och de hade kameror uppsatta över hela London för att se till så att man inte dem.

För att vara helt ärlig tror jag att de hackat sig in på Londons stadskameror, något de själva inte skulle erkänna om man frågade. De finns egentligen bara en enda regel som ständigt upprätthålls, om man blir tagen av polisen gör man rätt i att aldrig komma tillbaka hit. Trots att de hade stora muskler och pratade öppet om hur stora och starka de var, så var de minst lika rädda för polisen som alla andra.

”Where's Harry?” frågade Felicia istället och flinade mot mig, Dylan bara stönade och gick sin väg för att ställa sig längre bort och granska en utav konkurrenterna.

”I forbade him to come.” sade jag och ryckte på axlarna.

”Why not? I think it would be good for him to see that not everyone got enough money to spend on a private airplane or something too flashy.”

”No, I want him to stay out of this. And I can't take the risk by ending up in a hospital, you guys are the only ones who know how to handle if I'll break something.” påpekade jag, vi hade kommit på en plan över att hålla mig utanför sjukhuset. Felicias pappa var doktor och hade fått sy ihop mig ett antal gånger i hans kontor hemma hos Felicia. Självklart frågade han konstant hur jag kunde vara så klumpig, men jag låtsades som att jag hade cyklat och trillat istället för att faktiskt berätta sanningen. Sjukhuset gjorde mig alltid så nervös att jag aldrig skulle klara av att befinna mig i deras lokaler mer än fem minuter.

”Get ready! The race will start in five minutes!” ropade en utav domarna med blont hår, han hade piercat hela ansiktet och jag blev nästan illamående av att kolla på honom. Den stora biffiga killen bredvid domaren var antagligen hans personliga säkerhetsvakt för natten då han höll stadigt tag om väskan med pengarna.

”Good luck, and keep me conected on the handsfree.” påminde Felicia och tryckte på en knapp i taket innan hon gav mig en kram.

”I'm the first one over the finish line.” noterade jag med ett flin och Felicia nickande gillande innan hon drog iväg på Dylan som såg ytterst surmulen ut då han kollade mot mig, man såg att de hade en låg irriterad konversation innan de vände sig åt varsitt håll.

”Okay, the race is easy and simple, the first one back gets the money.” skrek domaren över motorerna som vaknade till liv. Det var tre andra bilar idag, något som var rätt ovanligt då det oftast var en mot en. Nu skulle man bli tvungen att räkna med att det blir trångt ute på gatorna. En mörkblå bil kördes av en tjej i min ålder, hon synade mig genom rutan och rynkade äcklat på näsan innan hon tryckte en prövande gång på gasen, i en gul bil allra längst bort fanns det en mörkhyad kille som satt och tuggade tuggummi så pass mycket att man nästan hörde hans smaskande enda bort hit. I den sista gröna bilen till höger om mig satt en rätt snygg kille, kanske några år äldre än mig, han höjde nyfiket på ena ögonbrynet då han fick syn på mig och instinktivt var det min tur att rynka på näsan.

”Ready...” började domaren och jag släppte på handbromsen. ”...Set...” jag lade i första växeln och kände dragningsläget. ”Go!” jag trampade gasen i botten innan jag började köra ut från gränden vi befann oss i och ut på den trafikerade gatan, genast hamnade jag bakom den mörkblåa och den gröna bilen. Jag kände mig rätt säker där bak ett tag innan jag kände att det började bli tråkigt, Romeo, som jag numera tänkte kalla den snygga kille verkade ta för lång tid på sig att växla, i nästa kurva ut på ett torg drog jag förbi honom. Tjejen var dock svår att ta sig om, hon täckte alla hålen som kom fram och blockerade fint i kurvorna.

”Liz, is there a chance to use an alley?” frågade jag och försökte fokusera på att inte köra över ett gäng med fulla killar.

”Yeah, take the next right, you'll see it.” sade hon pressat, min panna hamnade i djupa veck.

Snart kom vi ut på en öppen väg där bland ett villa område i norra London, det var öde och parkerade bilar stod uppradade på båda sidorna. Mina ögon hade vant sig vid farten och jag tryckte lite extra på gasen då jag såg att jag snart hade ett tillfälle att klämma mig igenom. Denna gatan hade jag kört flera gånger innan och visste exakt att det fanns en gränd som min bil precis skulle passa i. Jag såg tjejens förvånade blick då jag tvärnitade och körde rakt in i gränden med en ökande fart, tio sekunder senare kom jag ut på samma gata igen några meter före tjejen.

Jag hörde Felicia säga något och jag förblev förvirrad.

”What?” frågade jag med en pressad röst och bytte upp till sista växeln. Jag kollade i backspegeln för att se tjejens ögon mörkna och snart kände jag att hon kom alldeles för nära mig, jag retade henne lite extra genom att vrida lite på ratten så att hon kom snett bakom mig istället.

”No, nothing.” muttrade Felicia surt och jag suckade uppgivet.

Snart kom vi ut vid en park, tjejen kom upp jämsides med mig. Jag tryckte ner gasen ytterligare, tjejen gjorde likadant och jag kände pressen att komma före innan nästa kurva som skulle betyda att någon av oss skulle bli tvungna att bromsa. När det endast var några meter kvar innan kurvan låg vi fortfarande jämsides, jag sneglade nervöst på tjejen som gav mig ett elakt leende och vred på ratten så att hennes bil stötte in i min. Jag tänkte precis då vrida på ratten för att ta mig runt kurvan men det var för sent, kollisionen som tjejen hade orsakat fick min bil att värja åt fel håll, skräckslaget försökte jag räta upp bilen men det gick inte. Allt gick i slowmotion och det sista jag såg var en tegelvägg som jag flög okontrollerat mot.

 

Harry's Point Of View

 

”Are you sure we should be here?” mumlade Zayn lågt och rättade till mössan som jag lånat honom.

”Shut up, of course we should.” sade Louis kaxigt och flinade mot mig. Jag var glad över att vi hade samma klädsel som alla andra förutom att Louis hade fixat fram lite saker som vi kunde maskera oss med. Trots att det var totalt mörker ute bar vi alla tre solglasögon, något som normalt fall skulle väcka uppmärksamhet men alla var så uppslukade av att kolla på bilarna som skulle köra igenom London i natt.

”There.” mumlade jag lågt och pekade på den svarta bekanta bilen som jag sett Grace köra i tidigare.

”Nice ride.” konstaterade Louis lågt med en gillande min.

Den blonda tjejen som satt i förarsätet liknade Grace men hennes snälla och söta sida som hon haft då vi var tillsammans var som bortblåst. Hennes koncentrerade ansikte skrämde mig lite, man såg klart och tydligt hur hon fokuserade på att vinna över konkurrenterna. Felicia stod med den där andra killen, Dylan vid hennes bil och jag kände genast lusten att gå fram och putta bort honom. Så fort jag tänkte ta ett steg fram och råka avslöja vårt gömställe, greppade Zayn tag i mig.

”Not the right time to be jealous, brother.” påpekade han. Det var läskigt hur väl dessa killarna kände mig och jag andades lugnt ut.

”Let's take that anger to the gym tomorrow.” föreslog Louis och gjorde en high five med Zayn. De senaste dagarna hade Louis konstant pratat om att vi killar borde komma i form inför USA. Jag hade inte direkt något större att skämmas över men det skulle väll inte skada att lyfta lite tyngder och utöva lite boxning. Något som jag faktiskt blivit relativt fäst vid de senaste månaderna då det känts som att hela världen varit emot mig.

Snart försvann Felicia från bilen och ställde sig tre meter ifrån oss tillsammans med Dylan, det var uppenbart att de bråkade om något och jag tog några steg åt vänster för att komma närmare dem.

”You're seriously going to be angry tonight, of all nights!?” fräste Felicia och rättade till en öronsnäcka hon hade på högra örat, jag antog att hon hade kontakt med Grace på det sättet om något problem skulle uppstå.

”She's hung up on that dude, she should find someone more suiteable for her...” muttrade Dylan äcklat och jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i en ramsa full av svordomar.

”Like you?” avbröt hon och höjde på ögonbrynen. ”Face it, you like her. But you had the chance and you blew it.” snäste hon och vände sig bort mot den surmulna killen. Jag log för mig själv, Felicia gillade jag lite extra nu bara för det.

Men jag fick inte chansen att tänka längre innan bilarna vaknade till liv med varsitt morrande ljud och försvann snart ut i natten. Felicia drog sig snart bakåt i publiken för att inte synas allt för mycket då hon konstant mumlade något i mikrofonen till hennes headset. Jag drog mig tillbaka in mot killarna som diskuterade starten och undrade om det fanns några regler som sade emot att de kunde testa.

”One rule, management.” mumlade jag, medan jag fortfarande höll kvar mina ögon på Felicia strålade av lycka men försökte samla sig så fort att jag kunde nästan ha inbillat mig, killarna nickade förstående över min poäng. Felicia vände på huvudet för att leta reda på Dylan då hennes ögon landade på mig. Jag sänkte på huvudet och hoppades på att hon inte sett mig, men det var för sent. Mina ögon mötte hennes igen, hon gav mig en mörk blick innan hon tog sig fram genom folkmassan som väntade på att bilarna skulle komma i mål, hon skyddade mikrofonen med ena handen så att Grace inte kunde höra henne.

”You guys shouldn't be here.” fräste hon argt. ”If Grace'll see you she'll kill you, all three of you.”

”Chill, she won't see.” konstaterade jag uppgivet och log ner mot min flickväns blonda kompis som stönade irriterat till. Det var läskigt hur lika Grace och Felicia var, det enda som skiljde dem åt var att Felicia var kortare, men annars hade de exakt samma temprament.

”No, nothing.” sade hon snabbt i mikrofonen innan hon täckte över den igen. ”You guys better get out of here.” hon gav oss ett vakande öga innan hon vände oss ryggen för att prata till Grace igen. Hennes kropp stelnade plötsligt till och en rad svordomar föll från den arga tjejens mun.

”No, No, No!” Utbrast Felicia och vände sig mot mig med stora ögon. ”Grace! Grace, do you hear me!?”

Felicias uttryck fick hela min kropp att bli paralyserad och jag väntade på att hon skulle säga att det var ett skämt, men det kom aldrig. Skrämt kollade jag mig omkring och väntade på att hela världen skulle rasa samman men inget hände, allt gick så långsamt efter det.

”Damn it!” fräste hon och drog öronsnäckan ur örat innan hon började röra sig ut genom trängseln, killarna och jag hängde efter, snart fick jag tag i Felicias arm, hon vände sig argt om och granskade mitt ansikte. ”Go home, pretend you were here tonight, okay?” hon fortsatte med en snabb takt bort mot en äldre bil som stod parkerad några meter där ifrån.

”What's happening, is Grace okay?” frågade jag oroligt, jag försökte hänga med takten som Grace höll.

”Well, I have no fucking idea right now, we lost conection and that means she hit something.” stönade Felicia arg. Men hon behövde inte säga mer, jag sprang tillbaka till killarna som stod och väntade på mig några meter där ifrån.

”Come on, we need to find Grace.” sade jag snabbt utan att stanna, jag jogga bort mot Audin som stod parkerade längre bort vid vägkanten. Man kunde se hur förvirrade killarna var då de hoppade in i bilen. Jag ignorerade deras blickar och försökte låta bli att låta paniken ta över mig, jag var tvungen att se så att Grace var okej, rädslan över att hon skulle försvinna skämde mig. Hon var den enda som höll kvar mig på marken, utan mitt ankare skulle jag gå tillbaka till att vara den vilse killen jag var för några veckor sedan.

”What's going on?” frågade Louis, han drog av sin mössa och solglasögon för att studera mitt ansikte ordentligt, jag gjorde det samma innan jag startade motorn och tryckte gasen i bottnen under tystnad.

”Grace is hurt.” mumlade jag lågt.

Enkelt följde jag spåren i marken några mil upp till norra London där de snart tog slut och jag saktade ner farten. Det var inte svårt att hitta den bekanta svarta bilen som var intryckt i en tegelvägg, det rök ur motorhuven och hela förarsidan var mosad mot väggen.

”Call an ambulance.” sade jag snabbt innan jag nästintill hoppade av i farten och sprang fram till den totalt mosade bilen. Grace låg medvetslös över ratten och jag kände att mitt hjärta hoppade över ett slag då jag såg blod droppa ner på instrumentbrädan.

”Grace!” utbrast jag och öppnade dörren till passagerarsätet, jag sträckte mig fram över den medvetslösa vackra tjejen, med en skakig hand pressade jag ett par fingrar vid hennes hals för att hitta en puls. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig extra hårt, utan att tänka på det snörvlade jag till då jag förtvivlat försökte hitta en puls på den medvetslösa tjejen.

”Please.” bad jag lågt, jag hittade snart en lätt och svag puls, något som indikerade på att hon levde men det var knappt.

”Open her seatbelt and we could take her out this way.” föreslog Zayn med en nervös röst, jag gjorde som han sade, försiktigt tog jag henne under armarna och försökte långsamt föra henne ur det mörka fordonet. Snart låg hennes medvetslösa kropp i min famn på asfalten några meter bort från den rykande bilen.

”Grace, please, can you hear me?” frågade jag med en darrande röst då jag försiktigt lade ner henne på asfalten och Louis erbjöd sin tjocktröja som huvudkudde. Det blonda håret spred ut sig runt hennes huvud som en aura då jag försökte hitta vart hon blödde, jag hittade snart ett jack vid hennes högra öra och jag drog av mig min t-shirt och tryckte den försiktigt mot såret som bara producerade mer och mer blod.

Jag ignorerade den kalla nattluften som smekte min nakna överkropp, jag borde frysa men min oro över den vackra tjejen som låg på asfalten värmde upp hela min kropp lite extra.

”When is the ambulance here?” frågade jag förtvivlat och slöt mina ögon hårt för att slippa se Grace i detta skicket, det gjorde ont att se hennes blod sippra ut i den hårda ytan under henne.

Några sekunder senare saktade ännu en bil in och ut hoppade en rasande Felicia, hon stormade fram till oss och satte sig ner bredvid Grace för att inspektera skadorna. Hon kollade frustrerat upp på mig.

”Didn't I tell you to get the fuck out of here? If the cops find you here you'll better have a good damn explanation.” fräste hon innan hon åter igen kollade över Graces skador. Hon granskade leder och potentiella nackskador innan, hon suckade lättat ut efter ett tag.

”Nothing big, thank god.” mumlade hon.

”Nothing big!? She's bleeding pretty fucking much.” nästan morrade jag argt fram. Sirenerna hördes i närheten och jag suckade lättat ut.

”Oh, no. You didn't!” sade Felicia med en ironisk ton. Mitt hjärta körde på övervarv, jag förstod inte riktigt hur hon kunde ta det så lugnt, snart kändes det som att jag skulle hamna i en mindre chock om ingen började föra Grace till ett sjukhus snart.

Felicia ställde sig upp, hon började gå fram och tillbaka innan hon drog upp mobilen. Hon tryckte objektet mot sitt öra och väntade några sekunder innan den hon ringde till svarade.

”Em, it's me. Grace is injured.” började Felicia och bet sig frustrerat i läppen då hon gav mig en sur blick, sirenerna kom allt närmre. ”Yeah, I would do that if Harry...” hon stannade upp och himlade med ögonen. ”Yeah, he is here, I have no idea how Grace will react. But he called the ambulance.” hon stannade upp och lyssnade på Emma som var på andra sidan luren. ”I know! What are we going to do!? We haven't enough time to make this look like something innocent and she needs my dad immediately.” när Felicia fångade min blick denna gången var hon i panik, precis lika spänd som jag, där jag satt på knä och höll Grace hand i ett hopp att hon skulle helt plötsligt hålla i min.

”Okay, meet us there.” Felicia avslutade telefonsamtalet precis i tid då en ambulans kom runt hörnet.

”Guys.” sade jag och på killarna som försökte vara till så god hjälp som möjligt. ”Take my car, and get home, I'll stay here. I don't think the management will like if all three of us got in to trouble.” de kollade osäkert på varandra innan Louis öppnade munnen.

”Are you sure? I mean, we could stay if you'd like. Screw the management, this is some serious shit.” jag himlade mina ögon över hans sätt att beskriva denna situationen, jag nickade.

”Go.” sade jag innan jag försiktigt lade ner Grace hand, jag gav dem mina bilnycklar och reste mig upp för att vända mig mot ambulansen som stannat upp. Jag och Felicia blev undan puttade av tre ambulanskillar med en sjukhusbrits. Vi kollade hjälplöst på medan de kände på hennes puls och satte över en syrgasmask över hennes näsa och mun.

”What happened?” frågade en utav dem och Felicia började sätta ihop en lögn som lät mer än trovärdig. Det förvånade mig hur snabbtänkt hon var och när killarna fick syn på mig höjde de ett roat öga men blev genast allvarliga igen efter några millisekunder. De bad oss att ta Felicias bil till sjukhuset och möta upp dem och polisen där, jag såg på då de förde in Grace i ambulansen.

Hennes vackra ansikte såg så fridfullt ut, de långa ögonfransarna vilade på hennes kinder och hennes fylliga läppar var särade i syrgasmasken. Allt jag ville se var de udda ögonen men de förblev slutna.

Det kändes som om någon hade dragit ut mitt hjärta, oron över att det kanske var sista gången jag såg henne slog nästan ut all luft ur mina lungor och jag fick ta ett djupt andetag för att inte svimma. När jag kollade ner på den blonda tjejen bredvid mig gav hon mig en besviken blick och skakade på huvudet, Felicia började gå mot sin bil och jag hängde efter henne.

Under tystnad satt vi bara i bilen, hon gjorde ingen ansatts till att starta fordonet utan lutade bara sig tillbaka och slöt ögonen hårt. Jag hoppade förskräckt till där jag satt i passagerarsätet, då hon började slå på ratten och skrek ut sin frustration. Hon tog ett djupt andetag och vred om nyckeln som redan satt i.

”You have no idea, what you've done.” mumlade hon lågt innan hon trampade gasen i botten och började köra ifatt ambulansen.  

---

+26 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 

 

 Svar: Random men likeable! :3 WIIIHOOOO

 

 Det tog minst en timme för människorna utanför att inse att ingen mer skulle komma ut, lättnaden sköljde över mig då de sista bilarna åkte och lämnade mig ensam några minuter innan en svart Range Rover körde in på grusplanen och tutade en gång. Jag antog att det var Louis och tog mig ut vaksamt ur rummet och hoppade snabbt in i bilen där ett vänligt leende mötte mig.

Bilturen började pinsamt och väldigt tyst då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

”So you and Harry are official now?” började Louis och jag försökte fokusera på det han sade.

”Yeah, I guess.” mumlade jag och bet mig lite i läppen.

”You want to talk about it?” frågan var förvirrande och jag visste inte riktigt vad jag ska svara eller vad jag borde svara.

”I'm not very good at any of this and I'm so new it's embarrassing.” jag gömde mitt ansikte förnedrat i mina händer, det lät ännu värre när jag sade det högt än när jag tänkte det. Ett skratt kom från Louis, jag kollade surt upp på honom men såg att han hade en vänlig min.

”Don't worry about it, Harry might get on your nerves sometime but he is a genuine sweet lad. He won't do anything if you don't want to.”

Det var inte riktigt det jag var orolig för, men jag förblev tyst och lät bli att säga något mer under hela bilfärden. Jag tackade Louis innan jag tog mig in i huset och blev utskälld utav Emma och Felicia, de hade skickat iväg Alice till en kompis, något som sade mig att de hade hoppats på att jag skulle göra motstånd. För att vara ärlig så visste jag inte vad jag skulle säga, hela grejen var så dum och skuldkänslorna över att ha skrämt upp Alice fanns där men jag kunde inte prata med henne. Lättat hörde jag dörrklockan ringa och jag ställde mig lättat upp då jag redan visste vem det var.

”Hey, where are you going!? We're not done here.” fräste Emma och skyndade efter mig ut i hallen innan hon rättade till sin klänning som hon hade på sig idag, hennes högklackade skor var allt för överdrivna för en vanlig vardag. Något jag visste att hon var medveten om men det syntes att hon inte kunde bry sig mindre om vad andra tyckte. Jag vände mig om och öppnade dörren åt Harry som log ner mot mig när han fick syn på mig.

”Hello.” sade han och gav mig det där sneda leendet som fick fjärilarna att vakna till liv i min mage, en stöt gick igenom min kropp och orsakade att min puls höjdes en aning. Han insåg ganska snart att vi inte var ensamma och kollade på Emma som stod med en rosig färg i ansiktet utav ilska medan Felicia bet sig nervöst i läppen.

”Am I interrupting something?” frågade han tveksamt.

”No.” sade jag samtidigt som Emma utbrast ett 'ja'. ”No, you're not.” förtydligade jag och kände mig lagom trött nu på mina kompisar. Jag förstod att de ville mitt bästa men jag var trött på att bli utskälld.

”They were just leaving, right guys?” jag spände mina ögon i dem och de båda suckade innan de nickade lite tveksamt innan de plockade upp sina väskor från golvet. Harry gick in i hallen och höll vänligt upp dörren för mina blonda vänner som såg mer eller mindre besvikna ut för att bli utslängda. Jag gav dem båda varsin kram innan de började gå mot dörröppningen.

”Call me later. We need to...” började Felicia då hon stannade upp och kollade över axeln på mig, hennes min var allvarlig innan hennes ögon sneglade upp mot den lockiga killen som stod som dörrvakt för tillfället. ”...talk.” avslutade hon innan hon gav mig ett nervöst leende.

”Alright.” sade jag och log lite mot henne innan hon vände sig om och skyndade sig ner för gången efter Emma som redan stod och stampade otåligt med foten.

Harry stängde försiktigt dörren och vände sig om, det var först nu jag kunde absorbera hans närvaro. En ny t-shirt prydde hans överkropp med ett tryck av någon seriefigur, den satt löst och ledigt på hans kropp men man såg tydligt att hans muskler var vältränade under. Ett par jeans satt enkelt på hans höfter och hela outfiten avslutades med ett par svarta Converse.

Snart insåg jag att jag stirrade och kollade generat bort för att samla mig, när jag snart vågade kolla på honom log han tillräckligt för att smilgroparna skulle dyka upp. Tveksamt sträckte jag mig efter hans stora hand och han tog ett stadigt tag om min mindre, han tillät mig att leda honom upp för trapporna. Vi kom in i mitt rum och jag släppte taget om hans hand innan jag tog mig fram till min garderob för att hitta en ny outfit under tystnad. Men efter ett tag vände jag mig hastigt om för att se Harry tagit en bekväm plats på mig säng medan han granskade mig.

”I was wondering...” började snabbt innan jag skulle ångra mig, nyfikenhet kom över hans gröna ögon och jag log lite besvärat mot honom. ”... Would you like to come with to the garage today? I think we'll be the only ones, but I need to get stuff redy for monday.” jag suckade lättat över att jag hade fått ut det jag skulle och skakade besvärat på huvudet... Grace, för guds skull, ta dig samman!

”I'd love to.” svarade Harry efter ett tag och drog bak några irriterande lockar.

”Good.” sade jag och log mot honom innan jag vände mig om för att ta fram ett par jeans och t-shirt.

”What's going to happen on monday?” frågade han nyfiket innan jag började gå ut i hallen.

”Race, there's a street race down town and I thought to earn some extra money.” sade jag enkelt och ryckte på axlarna innan jag lämnade en smått nervös Harry på min säng.

 

Jag drog fram mina nyckelknippa för att låsa upp garaget, mina fingrar letade efter lampknappen innan jag gick in i den stora lokalen och bjöd in Harry som gav ifrån sig ett förvånat läte då han såg hur stort det var.

”This is massive.” mumlade han medan han kollade upp i taket, jag skrattade lågt innan jag tog hans hand, något som började kännas skrämmande bekvämt och drog honom bort mot min bil som stod längst in. Jag satte igång radion på låg volym och tog av mig min tjocktröja som jag slängt på över axlarna innan vi åkt hemifrån. Harry hade fortfarande inte samlat sig efter min förra körning och insisterade på att köra, jag lät honom hållas då jag visste att han hade fel. Nyfiket vandrade han omkring och pillade på alla möjliga verktyg innan han satte sig ner på en pall bredvid bilen medan jag förberedde mig på att dyka under bilen för att kolla så att bromsarna fortfarande fungerade som de skulle.

”Could you give me a wrench?” frågade jag då jag hasat mig under bilen och lös med en ficklampa upp mellan delarna på bilen, jag kände snart ett tungt verktyg i handen på mig. ”Thank you.”

”So street race, huh?” började Harry tveksamt.

”Yep.” svarade jag kort innan jag satte ficklampan i munnen för att kunna använda båda händerna.

”Ain't that against the law?” jag hörde hans tveksamhet och spände det sista innan jag kravlade mig ut igen och fångade upp ficklampan med handen innan jag reste mig upp.

”Ehum... Yeah, you could say that.” sade jag och grimaserade, jag lade ner verktygen och kollade sedan mot honom, han såg ytterst tveksam ut och jag log lite för mig själv innan jag tog mig fram till honom. Försiktigt satte jag mina händer på hans lår, jag tvekade lite innan jag fokuserade på hans vackra ögon som tog andan ur mig.

”It'll be okay, it's been a lot lately and I need to...” jag valde mina ord noga, jag ryckte till då jag kände hans händer sättas på mina höfter medan han väntade på en fortsättning. ”... I need to let off some steam.”

”You don't need to do it, you know. You could run some laps out here, it's legal and it seems pretty fun actually.” Harrys ton sade att han försökte lätta på stämningen lite men jag gav honom bara ett uppgivet leende. Till slut suckade han då han insåg att jag inte skulle ändra mig. ”Could I at least come and watch? I would feel much better if I could be there.”

”I think you're forgetting who you are.” påpekade jag, jag fick luta bak huvudet lite för att fokusera på hans ansikte, trots att han satt ner på pallen så var han fortfarande längre än mig.

”No, I know who I am. I'm just worried.” försvarande han sig själv och jag suckade.

”You shouldn't be there, it's not your scene...”

”Not my scene!?” avbröt han mig och jag gav honom en irriterad blick.

”Yeah, it's really not your scene, and while we're at it, it wouldn't be good for your image to be seen with some of these people after all of your past misunderstandings with the press.” påpekade jag och jag insåg att jag hade träffat mitt i prick. Det var huvudanledningen till varför det inte passade att han skulle vara där. De gröna ögonen granskade mig ett tag, ett lurigt leende dök upp på hans läppar och lutade sig mot mig, försiktigt strök hans sina läppar över mina innan de börja placera pussar över min käke och ner över min hals. Mina ben höll på att vika sig då hans läppar gick över min känsliga punkt nere vid kroken av min hals, de fortsatte upp mot mitt öra, mina ögon slöts och jag njöt utav närheten jag fick. Hans händer flyttade sig från mina höfter och drog mig tätare då hans läppar nådde mitt öra.

”Please.” viskade han lågt och jag öppnade mina ögon och grimaserade, jag greppade tag om några utav hans lockar och drog lite extra för att få bort hans ansikte från min hals. Ett stön gick igenom Harrys bröstkorg och han kollade upp på mig.

”That's not fair.” påpekade jag trött och suckade, han putade ut lite med sin underläpp och jag skakade på huvudet. ”No. Not a chance you are going to be there.”

”Why not!? I could get undercover.”

”I could only imagine.” suckade jag och log lite upp mot honom. ”But still, it's a no. You could come to a real race sometime if you'd like, but stay out of this.” jag gav honom en snabb generad puss innan jag drog mig undan och fångade upp bilnycklarna som hängde på en krok ovanför arbetsbänken. Jag lät dem dingla på mitt pekfinger medan jag slängde ett nyfiket öga på Harry som förblev tyst och sur.

”Would it feel better if we took a lap?” föreslog jag och log prövande mot den lockiga killen som grimaserade över mitt förslag. Men han samlade sig själv och suckade uppgivet.

”Yeah, it actually would.

 

Jag har aldrig skrattat så mycket någonsin då jag kört, till att börja med var Harry på helspänn och redo för kollision vilken sekund som helst. Men efter ett tag verkade som att han började lita mer på att jag skulle vara redo för att göra en undanmanöver om det var läge. Det lättade mig att höra honom lova att inte komma i morgon, för min och för hans egna skull. Jag suckade trött ut då jag parkerade snabbt i garaget igen då dagen faktiskt började ta sig mot sitt slut. Vi släckte ner garaget och låste ordentligt om oss innan vi började ta oss tillbaka till parkeringen.

”Grace!?” hörde jag när vi rundade hörnet ut på parkeringen, Dylan hoppade ur sin bil och kom gående mot oss.

”Hey, what are you doing here?” frågade jag lite besvärat.

”I was going to ask you the same thing.” svarade han stelt och kollade på Harry som verkade växa på längden av någon anledning.

”This is Harry, Harry, Dylan.” presenterade jag dem och de gjorde ett handslag medan de spände ögonen i varandra. Jag kände mig plötsligt väldigt liten och betydlig då deras vassa ögonkast lika gärna kunde döda, en arm drogs runt min midja och drog mig tätare till Harrys sida.

”If I didn't know better it almost looks like you are getting ready for a sertain illegal street race tomorrow.” konstaterade Dylan besvärat innan han drog den irriterande blicken ifrån Harry och ner till min höjd.

”And why do you think that?” frågade jag irriterat, arg för att han kommit på mig eftersom jag visste hur illa han tyckte om dessa sorters race.

”Well, isn't that pretty obvious, a saturday, here... You're never here on satudays.”

”Of course I am!” försvarade jag mig själv. ”And besides, what does this have to do with you anyway?” han öppnade munnen men stängde den lika snabbt igen då han kom på att Harry stod precis bredvid mig.

”Don't worry, I'll keep her safe.” nästan morrade Harry fram och jag kände att chocken syntes på mitt ansikte. Det kändes som att jag hade missat någon uppgörelse om att de inte gillade varandra men jag lät bli att säga någonting om det.

”I'm sure you do. You were just here helping here.” snäste Dylan äcklat tillbaka och rättade till baggen som hängde på hans axel, han tog ytterligare ett steg närmare oss och jag kände att det var dags för oss att åka här ifrån innan någon skulle få åka till sjukhuset.

”Back off, mate.” väste Harry lågt och jag slet mig genast loss från hans grepp runt min midja innan jag ställde mig mellan dem.

”Let's go, Harry.” sade jag med hög och uppenbart irriterad röst. Frustrerat tog jag tag i Harrys hand och börja dra honom bort mot hans silvriga bil. ”See you on tuesday, Dylan!” ropade jag efter mig i ett försök till att göra en skadekontroll om hur illa till jag låg. Jag insåg rätt snabbt att jag inte skulle få ett svar, vilket betydde att jag skulle behöva reda ut detta missförståndet nästa gång jag träffade honom. Argt väntade jag på att Harry skulle låsa upp dörren innan jag surt hoppade in utan att yttra ett ord innan Harry stängde sin dörr och började fästa sitt säkerhetsbälte.

”What the hell was that all about?!” snäste jag argt innan jag vände mig mot honom.

”Fasten your seatbelt.” mumlade han bara surt innan han startade motorn. Sakta började bilen rulla och jag gjorde som han sade innan jag vände mig mot honom igen. Jag granskade hans profil, det störde mig att han var så vacker i alla vinklar, hans ansiktsdrag var i precis lagom proportioner, de fylliga läpparna, näsan, hans starka käkben.

”I didn't like the way he was talking to you.” mumlade han argt till slut då han körde ut i trafiken.

”He was only talking!” utbrast jag. Tystnaden föll över oss och jag försökte andas ut så lugnt jag bara kunde för att samla mina tankar. Efter ett tags tystnad dök en fråga upp inom mig som jag nästan skämdes för att fråga men kunde inte låta bli.

”Are you jealous?” frågade jag tveksamt, jag vågade inte kolla på killen som verkade krama livet ur ratten där han satt och spände sina muskler så jag trodde att han snart skulle bryta sönder något.

”No.” mumlade han mellan sammanbitna tänder och jag lät ämnet falla, försiktigt lade jag istället en hand på hans lår i försök till att lugna ner honom.

”There's nothing going on between me and Dylan.” fortsatte jag osäkert och Harry stönade frustrerat.

”I'm not jealous.” muttrade han surt och jag höjde upp givet på mina händer.

”Do you mind if we could pick Alice up?” frågade jag istället och Harry nickade, jag böjde mig fram och knappade in adressen till hennes kompis och lät bli att säga något mer under resten utav bilfärden. När Alice hoppade in i baksätet gav jag henne ett vänligt leende och vinkade åt hennes kompis som stod med stora ögon och stirrade på bilen.

”Have I missed something? You guys seem tense.” jag gav något mumlade svar innan jag lutade mig bakåt och bara väntade på att Harry skulle köra, men istället vände han sig bak till Alice och granskade henne.

”Do I seem jealous to you?” frågade han frustrerat och jag stönade irriterat till.

”I'm confused. Should I lie or tell the truth?” frågade Alice oroligt.

”Svara inte alls, snälla.” mumlade jag trött och slöt mina ögon.

”Stop telling her what to do.” snäste Harry och kollade uppmärksamt på Alice, jag kände hennes osäkerhet.

”A bit?” det lät mer som en fråga än ett svar. Men han nöjde sig med det och bestämde sig för att det var dags att köra hem till mig nu. Jag var lättad över att se det bekanta huset efter en tio minuters bilfärd med den mest obekväma tystnaden jag varit med om någonsin.

”Would you like to come in?” frågade jag efter jag gett husnyckeln till Alice så att hon kunde gå i förväg.

”Yeah, I'd like that.” sade han och smålog, jag kände att stormen var över och lättad tog jag mig ur bilen och började ta mig upp till huset, jag hörde Harry slå på larmet till bilen innan hans fotsteg kom allt närmare mig. Snart kände jag en hand i min, hans tumme masserade baksidan av min hand och krävde min uppmärksamhet, jag kollade upp och möttes utav en lättare mossgrön färg i hans ögon. Läppar pressades mjukt mot mitt huvud innan jag tog mig in i huset och Harry låste ordentligt dörren.

Resten utav kvällen bestämde vi oss för att kolla på film, en som Alice hade valt med omsorg. Vi beställde hem pizza och åt den framför teven, alla tre satt i soffan och jag satt i mitten. Jag lutade mitt huvud mot Harrys axel och lät en muskulös beskyddande arm läggas runt mig, Alice lade till slut sitt huvud i mitt knä och somnade innan slutet var över. Harry bar upp Alice till sitt rum medan jag plockade undan. Jag tog ut all disk i köket och plockade ner i diskmaskinen då jag kände hans närvaro i dörröppningen.

”I think it's time for me to get home.” mumlade han och jag vände mot honom.

”Please, stay.” sade jag och log lite mot honom, jag var generad över vad jag höll på att avslöja men jag kunde inte låta bli. ”My bed is slightly too big.” men istället för att flina gav han mig sitt sneda leende som alltid fick mig ur balans, det var något ärligt med det leendet som sade att han inte var den där uppstoppade personen som han var när vi träffades första gången. Han nickade medhållande innan jag stängde igen diskmaskinen och vi gick tillsammans upp till mitt rum. Jag bytte om inne på toaletten och hoppade snart ner under täcket tillsammans med Harry som redan låg ner bäddad när jag kommit tillbaka. Han drog mig försiktigt in i sin famn och jag kände mig som hemma, det var precis som att hans famn var skräddarsydd för mig, vilket skrämde mig. Det var oroväckande hur bekväma vi började bli med varandra.

”Could I tell you something?” mumlade han då mörkret lagt sig och jag trodde han sov.

”Yes.” sade jag förvirrat där jag låg med mitt huvud på hans t-shirt klädda bröst.

”I was a bit jealous.” erkände han och förödmjukelse kunde höras i hans röst men jag lät bli att säga något. ”I don't think you understand, how you affect the opposite sex.” jag orkade inte protestera då jag fortfarande var trött efter bristen på sömn, denna dagen hade känts som tre. Jag lät Harry fortsätta prata utan att jag avbröt honom. ”You're beautiful and I don't want to share you with anyone, definitley not with someone named Dylan.” hans röst lät plågad och jag kände att mina kinder brann av den rosa färgen då jag aldrig haft någon som uttryckt sig på det sättet innan. Jag var glad över att mörkret låg över rummet, men när jag höjde på huvudet för att kolla upp på killen som låg under mig kunde jag se konturerna av hans vackra ansikte. Det kändes som att vårt förhållande gick alldeles för snabbt fram, något som oroade mig. Känslan av närhet var så bekväm i närheten av Harry, vi var varandras motsatser men på något sätt så verkade det fungera. De två orden som jag funderade över ett tag kändes naturligt att säga, för jag menade dem. Men efter en stunds tvekande bestämde jag mig för att det fanns inget annat jag hellre ville säga till den krulliga killen.

”I'm yours.” sade jag lågt innan jag lade mig ner på hans bröst igen och slöt mina ögon innan jag sjönk ner i en djup och säker sömn.

---

+27 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

2003

 

Jag satt uppe på mitt rum och läste en bok i min fåtölj, orken att göra mina läxor fanns inte och tröttheten som fanns i min kropp efter en hel dags skolarbete fanns där. Vi hade precis ätit middag med mamma och pappa, något som alltid var plågsamt då tystnaden låg och tryckte. Det var bara en tids fråga innan de skulle börja bråka. Mammas blonda hår var uppsatt i en hög knut, hon hade fortfarande sin strikta klädsel på sig efter sin arbetsdag, pappa där emot var den totala motsatsen. Han såg ytterst trött och hängig ut där han satt, han var arbetslös och det enda han gjorde om dagarna var att klia sig på olämpliga ställen och dricka öl. Det var precis det han drack till middagen ikväll medan mamma drack vatten, åtminstone hoppades jag på att det var vatten.

”Har du sökt jobb idag?” hade mamma frågat med en ansträngd ton medan hon kollade på sin man som hade förändrats så mycket de senaste åren efter flytten hit.

”Nej, om vi flyttar tillbaka så börjar jag söka.” mumlade han trött och kliade sig i nacken.

”Du vet att vi inte kan göra det, jag har ett jobb att sköta.” mammas ton var iskall och vass, det brukade vara min signal på att jag skulle ta med Alice någon annan stans.

Nu satt jag här med en bok i knäet som jag inte ens brydde mig om att låtsas läsa, jag hade försökt läsa om en mening fem gånger nu och orden fastnade ändå inte.

”Du måste fan vara den trögaste människa jag träffat! Jag sliter som ett djur medan du bara använder upp pengarna på massa skit!” röt mamma där nere och jag väntade på att pappa skulle slänga någon arg kommentar tillbaka.

”Klart du sliter som ett djur, du knullar varenda kille på ditt jobb!” jag spärrade skräckslaget upp mina ögon över hans kommentar, det var dags att fly igen. När det första ömtåliga objektet föll till marken sprang jag snabbt ner längs hallen och in i Alice rum, hon höll för öronen och höll hårt i sitt gosedjur som skulle föreställa en kanin, dock var den väl använd och började se rätt så tilltufsad ut. Jag tog tag i hennes hand och började snabbt leda henne in i mitt rum, jag stängde dörren tyst innan jag satte mig ner på huk för att komma i samma höjd som Alice.

”Okej, Al. Vad du än hör, ignorera det okej? Det är inte viktigt.” sade jag med en försiktig röst. Hennes blandade färger i ögonen blev allt mer blanka ju längre tiden gick. ”Okej?” hon nickade till slut och jag tog hennes hand igen innan jag gick över till mitt fönster och öppnade upp det helt.

Försiktigt kröp jag ut på taket och tog mig försiktigt över till brandstegen som var några meter ifrån.

”Din tur, Alice.” viskade jag mot fönstret och snart dök hennes mörkhåriga huvud upp i fönstret. Denna metoden att ta sig ut ur huset utan att bli upptäckta började bli en vana och var absolut inte lika läskig nu som första gången. Försiktigt lät jag mina bara fötter möta den kalla rostiga metallstegen som ledde oss ner säkert på den fuktiga gräsmattan. Jag tog emot Alice och hennes uppstoppade kanin som hon alltid bar rundor på, innan jag tog hennes lilla hand i min och vi började gå tillsammans mot poolhuset. Bakom oss hördes porslin krossas och höjda röster. Det var andra gången idag mamma och pappa bråkade, det var uppenbart att de försökte hålla en enad front utåt men grannarna kunde klart och tydligt höra bråket som hörde inne i huset.

Ljuden fick mig att skynda på lite extra för att få bort Alice där ifrån, hennes ansikte var skräckslaget och jag önskade att hon skulle glömma bort det hon hörde. Snart kom vi fram till det mörka lilla poolhuset, jag öppnade snabbt dörren och låste ordentligt bakom oss innan jag föste fram Alice till det svarta pianot. Jag tände några julgransslingor på vägen som hängde på väggen och gav en härlig omgivning, besvärat satte jag mig ner bredvid Alice och tog upp skyddet innan jag kollade ner på min syster som nu snyftade lågt.

”Gör pappa illa mamma?” frågade hon lågt och drog bort en tår.

”Nej, nej. De bara... De bara diskuterar.” försökte jag och svalde hårt. ”Vad ska vi spela?” frågan var mer till mig själv än till Alice men hon brukade oftast komma med de bästa förslagen. Jag lät mina fingrar leka över tangenterna medan jag funderade ett tag, snart kom jag på en låt som jag hade varit helt fäst vid enda sedan den kom ut för några månader sedan.

”Ah, jag kan en!” utbrast jag och knuffade lekfullt till den lilla tjejen bredvid mig som höll extra hårt i sin kanin. Jag började skapa en melodi som jag kunde enkelt jag slöt ögonen och hoppades på att jag verkligen drömde, och att jag egentligen inte gjorde detta för fjärde gången denna veckan.

”I'm standing on a bridge, I'm waiting for the dark. I thought that you'd be here by now.” min röst brast på vissa ställen och jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte, jag försökte stänga ute ljudet som hördes utanför. ”There's nothing but the rain, No footsteps on the ground. I'm listening but there's no sound.” jag kollade ner på flickan som försökte koncentrera sig på mina fingrar men jag såg att fler tårar föll ner för hennes kind och jag tryckte lite hårdare på tangenterna. ”Isn't anyone trying to find me? Won't somebody come take me home?” jag kände själv att tårarna bakom mina ögonlock brände och jag önskade att de inte skulle synas, men självklart slet sig en loss. Irriterat försökte jag ignorera tåren som åkte ner för min kind och försökte spela högre.

”It's a damn cold night, Trying to figure out this life. Won't you take me by the hand? Take me somewhere new. I don't know who you are, But I... I'm with you...” jag svalde hårt då jag kände att min röst blev grötig, jag kollade ner på Alice och gav henne ett litet leende. ”I'm with you.” jag körde ett litet mellan spel och försökte harkla mig så gått jag kunde, jag hörde ett skrik från huset och jag kom av mig, jag stannade upp för några sekunder och jag hörde att de nu var ute i trädgården. Något slogs sönder och jag kollade ner på den lilla flickan bredvid mig, jag kände min puls öka och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, de brukade aldrig gå ut.

”Alice, stanna här, okej? När jag går ut, låser du dörren och öppnar inte förrän jag kommer och hämtar dig, okej?” beordrade jag Alice som nu grät förtvivlat, det gjorde ont att se henne så rädd. Men jag var inte rädd längre. Att jag satt här inne med min lillasyster och försökte få henne att glömma bort alla hemska saker som hände runt omkring henne medan hennes föräldrar med lite för mycket alkohol i kroppen snart skulle slå ihjäl varandra. Nej, jag var inte rädd, jag var arg och frustrerad. Jag ville inte leva såhär längre, trött på att spela på pianot varje kväll, trött på att försöka låtsas som att jag levde i en perfekt värld och jag var trött på att övertyga Alice samma sak. Adrenalinet kom in i mitt blod och jag rättade till mina pyjamasbyxor och t-shirten innan jag tog mig ut och stängde noga efter mig, jag väntade tills jag hörde låset klicka till igen från insidan. Jag vände mig om för att se mamma och pappa på andra sidan poolen, de stod mindre än en halvmeter ifrån varandra med glassplitter vid deras skor. Det mörka glaset kom från en vinflaska och den nästan svarta vätskan låg i pölar på de stora plattorna.

”Ta tillbaka det där.” väste pappa med en mörk röst, han som brukade vara snäll mot mig och min syster, han var inte längre samma man när han var arg. Jag fick syn på något som glänste i hans hand och kisade lite för att se vad det var han höll i. Det var flaskhalsen som hade vassa spetsiga taggar, han pekade inte vapnet direkt mot mamma men det fick mig ändå att börja gå med rask takt runt poolen.

”Jag säger bara sanningen, det kändes bättre med Jake än vad det någonsin gjorde med dig.” fräste mamma argt, jag såg att pappas grepp hårdnade runt flaskhalsen och vapnet började höjas mot kvinnan framför honom som skulle framstå som hans fru. Jag sprang så fort jag kunde då jag såg att mamma inte var medveten om pappas tillfälliga vapen. Mamma lade först märke till flaskhalsen då han höjde den ytterligare men då var det för sent, jag puttade bort mamma och hon trillade handlöst ner i poolen med ett plask. Jag var väl medveten om att jag var i farozonen och höjde beskyddande min hand för att inte få de vassa kanterna i huvudet. Ett svidande sträck gick över min handled och det kändes som tiden stannade upp då jag såg mitt eget blod framför mina ögon. Vätskan var mörkröd, nästan svart och jag kollade skräckslaget upp på mannen som nu var framför mig, det kändes som att allt hände samtidigt. Flaskhalsen föll till marken, pappas ögon stirrade skräckslaget på mig då jag föll bakåt ner i plattorna. Jag vågade inte vända på min arm men snart vred jag skakigt på armen och fick syn på det mörka blodet som kom ut från en spricka som var tillräckligt stor för att synas genom allt blod. Sprickan hade gått rakt över den känsliga huden precis innan handflatan började.

 

Mina ögon kunde inte slitas ifrån det nu läkta ärret, trots att det hade läkt och det var länge sedan. Kändes det som om det vore igår jag tvingades in i en ambulans och köras till akuten. Jag drog mina ögon ifrån ärret och kollade på den stora handen som höll min hand i sin innan jag möttes utav plågade gröna ögon, jag snörvlade lite och drog irriterat bort tårarna som jag inte ens tänkt på förrän nu.

”Crying once and now all of a sudden I am crying everytime.” sade jag generat och torkade ilsket en tår som var på väg att trilla ner från mitt vänstra öga. Harry ignorerade min ironiska kommentar och lät hans lediga hand försiktigt läggas över min kind innan han fäste några slingor bakom mitt öra. Han drog upp mig på fötter och snart hamnade jag i hans knä, hans starka armar drog mig tätt intill honom och han pussade mig försiktigt på kinden innan jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag lät mitt ansikte pressas mot hans hals då jag försökte glömma bort det han bett mig om att komma ihåg.

”What happened to him?” frågade han lågt, hans röst var mörk och det lät som han var arg.

”Jail for three years... A few weeks after he came out he wanted to talk to me...” min röst var skakig och det gjorde inte bättre utav att Harry drog mig tätare intill sig, jag var den sortens människa som grät ännu mer när någon försökte trösta mig. ”B-But I told him to not ever get anyway near me ever again... Four d-days later he died, h-he killed himself.”

Tystnaden föll över oss, jag slöt ögonen och kunde se hans sorgsna blick då jag öppnade dörren och bad honom att dra åt helvete. Jag hade vuxit en hel del som person under de tre åren han satt i fängelse, jag var inte den rädda lilla flickan längre som försökte skydda sin lillasyster. Under tre år hade jag lärt mig en och en annan sak, som att inte bli allt för emotionell inblandad i saker och ting och att se till att Alice kunde få allt.

”It's not your fault.” påpekade Harry lågt hans varma hand strök upp och ner över min arm, han pussade mig försiktigt på pannan.

”He seemed different, fit and maybe changed the inside too...” det var något jag alltid tänkt på, tänk så hade han förändrats och så nekade jag honom hans uppmärksamhet.

”Maybe, but it's still not your fault.” envisades Harry, jag suckade och drog in hans doft och slöt ögonen. Jag var helt slut och jag kände att vilken sekund som helst så skulle jag somna...

 

Jag vaknade några timmar senare av att Harry försökte skaka mig försiktigt till liv.

”Don't you have some kind of snooz button?” stönade jag trött och vände mig på mage, ett lågt skratt hördes och ett par mjuka läppar strök över min kind.

”I do but I think it wouldn't be the best time to use that one right now.” mumlade han lågt in till mitt öra och jag spärrade upp ögonen. Han flinade där han satt upp på säng kanten och jag skakade bara besvärat på huvudet.

”You're seriously the sickest person I've ever meet.” hans perversa humor förvånade mig, det var verkligen något nytt men jag borde inte vara förvånad.

”Oh, well. We're kind of together now aren't we?” konstaterade han enkelt, han strök några fingrar över min kind och drog bak några slingor från mitt ansikte. ”So you better get used to it.”

”Don't make promises you can't keep.” varnade jag honom och vände mig om för att försiktigt sätta mig upp.

”Oh, I intend to keep this one.” försäkrade han mig allvarligt och jag nickade långsamt. Jag kollade mig omkring och lade märke till att rummet var mörkt, gardinerna var igen dragna för det enda fönstret och varenda lampa var släckta.

”We've got a problem.” mumlade Harry lågt.

”What?”

”I shouldn't have signed those papers in the reception earlier because there are like thousands of smalltown girls outside together with some paparazzis that is waiting for us to get out there.” sade han besvärat och granskade mitt ansikte för en reaktion. Det tog ett tag för mig att smälta informationen och det var rätt synligt över att jag inte riktigt visste hur jag borde reagera.

”O-okay... So... What do we do?” frågade jag förvirrat och drog ihop mina ögonbryn i ett hopp till att förstärka min förvirring.

”Well, I don't want us to go public, it's too early and you've got enough on your shoulders already.” sade han med en beskyddande röst och jag hörde roat på ögonbrynen då jag försökte hålla tillbaka ett skratt. ”I'm dead serious, the fans are going to throw really nasty comments and everything and I don't want that for you.”

”You know that we have to adventually, right?” konstaterade jag och han nickade besvärat.

”Yes, but not today, this is not the right time. They would just think the worst, that you're a one night stand...”

”A one night stand?” avbröt jag honom och nu kunde jag inte låta bli att börja skratta.

”Yeah, they make storys up like crazy.” förklarade han frustrerat. ”I've already made some phonecalls, a security guard will help me back to my car and escort me to London. When everyone has gone Louis will come and pick you up, alright?” han väntade fortfarande på någon sorts reaktion som jag inte riktigt visade, hans djupt gröna ögon granskade mig nyfiket och han lade huvudet på sned, han pressade ihop sina fylliga rosa läppar under tystnad.

”What!?” utbrast jag till slut då jag frustrerat försökte förstå vad han väntade på.

”You're taking this really good.” mumlade han nyfiket.

”I'm pretty sure I'm not taking anything at all, I have seriously no idea how to react!” min röst var en oktav högre än vanligt utav frustration, Harry nickade ett tag och försökte smälta det jag just sagt. Mina ögon gick upp till hans lockiga hår och en utav de okontrollerade lockarna hade trillat ner i hans panna, jag höjde en hand och lät mina fingertoppar stryka över hans panna och puttade tillbaka locken på rätt plats. Harrys ögon slöts, långa ögonfransar vilade på hans kinder medan mina fingrar fortsatte över hans tinning och stannade sedan vid hans kind då jag lät hela min hand ta kontakt på det fortfarande smått röda märket på hans kind.

”I'm sorry about that.” mumlade jag generat, hans fylliga läppar sprack upp i ett flin och han öppnade sina ögon för att fokusera på mig igen. Hans stora hand tog min hand och förde ner den mellan oss, han lekte med våra fingrar medan han pratade.

”To be honest you wasn't the first one.”

”And that doesn't surpice me.” jag fnittrade till och han gav i från sig ett roat skratt, efter ett tag lade sig tystnade över oss, vi lekte med varandras fingrar medan våra ögon utforskade varandra.

”I could just take a cab, you know.” påpekade jag lågt.

”I don't trust a totally random person, Grace.” han sade på ett sätt som om det vore uppenbart.

”I was a random person once.” påpekade jag och ryckte på axlarna, men han gav mig bara en trött blick.

”You know what I mean. And besides Louis was more than happy to help.” han log lite snett, något som min kropp mer än gärna gjorde positiv respons på och mina kinder hettade lite extra. Vilket fick Harry att le ännu bredare och luta sig fram emot mig, våra pannor snuddade snart vid varandra och jag kände hans mörka lockar kittla mot min panna. Vi andades in våra andetag medan våra ögon förblev fästa vid varandra.

”I love your eyes, they are so different.” viskade han fram och jag bet mig lite i underläppen. Det var något jag hört innan, men inte med samma inlevelse som Harry hade. Hans hand placerades på mitt ben för stöd innan de fylliga rosa läpparna pressades försiktigt mot mina, han sög lite på min under läpp innan hans läppar placerade pussar ner över min hals. Ett litet flämt föll från mina läppar då han sög på en och samma plats, det sved till och jag hade känslan av att det skulle bli ett märke. Det var en helt ny känsla för mig att ha någon så nära mig, det skapade en pirrande känsla i magen på ett skönt och spännande sätt. Nyfikenheten inom mig blev allt större ju allt oftare hans läppar tog kontakt med min hals. Han gav ifrån sig ett belåtet hum innan våra ögon åter tog kontakt med varandra och han placerade en liten lätt puss på mina läppar innan han drog sig nöjt tillbaka. En lätt signal av knackningar hördes på dörren och jag antog att det var ett tecken på att Harry borde gå nu.

”I'll go home and change, and then I'll come over to your place, alright?” sade han och log. Jag lutade mig modigt fram och gav honom en snabb och osäker puss, men snart drog jag generat tillbaka.

”Okay.” sade jag efter ett tag och han skrattade bara till och pussade mig på pannan innan han tog sina saker, han grävde fram ett par solglasögon i innerfickan på jackan innan han öppnade dörren. Blixtar och skrik startade och jag höll andan innan dörren stängdes. Först när låset vreds om vågade jag andas igen, jag var ensam.

---

+27 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 

 

 Den kvava luften höll mig varm trots min lätta klädsel. Igår när jag stack hem för att byta om tänkte jag inte på vädret utan jag slängde på mig det första bästa jag kunde hitta. Jag hade varit uppe hela natten och fick se soluppgången innan molnen kom in över land. Alice oroliga ansikte när jag sade att jag behövde komma där ifrån fanns fortfarande i mina tankar, det var första gången jag stuckit utan en anledning något som skrämde henne. Men något ingen skulle förstå var varför. Jag brukade inte låta mig själv bryta ner, inte för någon eller något och jag var så arg på mig själv för att låta någon komma så nära inpå mig. Jag kollade ner på mina bara fötter som gick över den kalla sanden precis vid vattnet, det var precis lika genomträngande kallt som förra gången jag var här. Mina fötter domnade av efter ett tag och jag kände inte kylan längre medan jag gick fram och tillbaka längs strandkanten. Jag bara väntade på att vädret skulle bryta ut i en sommarstorm med regn och åska, det kändes i luften att det var på väg. En kall vind gick igenom min stora stickade tröja och jag drog mina armar runt om mig för att skydda mig mot den infiltrerade kylan.

Jag stannade upp och vände mig ut mot havet, mitt hår lekte lite i den svaga vinden men annars låg det enkelt över mina axlar. Mina ögon slöts och jag fokuserade på det jag kommit hit för, att bli mig själv igen. Jag ville gå tillbaka till att bli den tjejen som inte visade känslor, den som tog hand om sin syster och visade en stark utsida för sina vänner. Alla tankar om Harry låstes in i ett litet utrymme långt bak i hjärnan och de skulle aldrig få se sitt dagsljus någonsin igen. En lättnad föll över mitt bröst när jag kände att väggen var åter uppe, det hade tagit ett tag att rensa hjärnan. Hela natten hade jag försökt låta bli att gråta, jag hade lyckats på den delen då jag faktiskt sällan grät. Men jag hade kastat en och annan sten ut i havet utav ren frustration, jag hade skrikit ut min ilska... För första gången sedan jag kom hit, kände jag mig som mig själv igen. Med lättnad öppnade jag mina ögon igen och tog ett djupt andetag medan jag kollade ut över det nästintill svarta vattnet.

”Grace.” mitt huvud vändes blixtsnabbt åt hållet jag hörde mitt namn. Harry stod några meter ifrån mig med ett tveksamt leende, för första gången någonsin i hans närhet, jag kände mig tom. Hela min kropp var ihålig och jag förblev uttryckslös medan jag började gå igen vid strandkanten, bort från honom.

”Please, don't go.” jag hörde honom jogga ifatt mig, när han tog tag i mig för att stanna mig gav jag honom samma känslokalla uttryck. Hans långa kropp tornades upp över mig och denna gången kände jag mig inte ens orolig över mina försvarstekniker.

”I'm so, so sorry.” hans röst var raspig och tonen var orolig, precis som hans gröna ögon som normalt sätt skulle göra mig illa till mods.

”You should leave.” sade jag lågt med en uttryckslös röst, jag kände mer mig själv än vad jag gjort på länge. Han drog förvirrat ihop sina ögonbryn då han verkade inte riktigt hänga med.

”What is going on? You're not going to scream or fight back?”

”We're not friends, and you should leave.” sade jag med en ihålig ton på rösten medan jag väntade på att han skulle släppa mig.

”No, we're not friends, we're so much more than that, Grace.” utbrast Harry förtvivlat, han drog lite oroligt i sitt hår medan han väntade på att jag skulle reagera. ”Please, open up.” sade han till slut då jag förblev uttryckslös. Han släppte taget om min arm och jag rundade honom innan jag började gå igen, men lika snabbt hade Harry kommit ifatt igen och denna gången såg han ytterst frustrerad ut. Åter igen tog han tag i mina armar och pressade sig emot mig, jag fick inte chansen att reagera förrän ett par mjuka desperata läppar pressades mot mina. Jag kände paniken stiga inom mig, jag försökte streta emot hans styrka som fortfarande höll oss samman, men så fort han lättade på trycket drog jag mig undan med tårar i ögonen... Han hade gjort det igen. Jag svalde hårt innan jag lät min handflata komma i kontakt med hans kind och det enda som hördes var ljudet av en hård kollision.

”I don't have afford being vulnerable.” fräste jag ilsket och drog bort en irriterande tår som letade sig ner för min kind. Harrys hand letade sig snabbt upp till hans röda kind och kollade sårat ner på mig.

”Please, let me in!” utbrast han frustrerat. ”You are building this wall up everytime I am doing something wrong! The thing yesterday wasn't supposed to happen because I have feelings for someone else.”
”To be freaking fucking honest, Harry. It wouldn't surprice me if you had three girls just like that waiting in the back of your car right now.” jag kände ilskan som vällde upp inom mig och allt fler tårar föll ner för min kind, en ny sorts lättnad kom över mig.

”I am not like that anymore!” hans ton var förtvivlad.

”And I bet that is what you tell them all, don't you!?” fräste jag irriterat mellan mina sammanbitna tänder. Jag såg även nu att Harry börja tappa humöret och hans dominanta käke spändes medan han granskade mig.

”Don't try making me feel more shit than I already do!” röt han irriterat. ”I came here to tell you that I chose you! You!” jag såg hans gröna ögon blev mörka av ilska. ”You're fucking meltal!”

”Oh, so I am the mental one!? I am not the one who is screwing around with all the girls I can get.” skrek jag medan jag lät tårarna fortsätta rinna utan att bry mig det minsta om hur jag såg ut.

”That's because even if you tried you wouldn't get any with your ugly personality!” skrek Harry arg mot mig, hans ögon var mörka som havet, man kunde se hans muskulösa kropp spänna sig under hans t-shirt och jag stannade upp. Något som fick Harry att reagera några sekunder senare om vad han hade sagt. Jag höll tillbaka en snyftning medan jag lät fler tårar falla ner för mina kinder.

”I can't believe you just said that.” mumlade jag lågt, jag ville bort från Harry och bort från situationen som just nu låg som ett täcke över oss. Men istället för att säga något mjuknade genast Harrys ansikte upp, hans händer kupades runt mitt ansikte och kollade ner på mig.
”I'm sorry, I-I didn't mean that...” viskade han fram, jag snörvlade lite då jag kände mig täppt i näsan. Han mumlade ursäkter medan han lutade sig ner mot mig, en ömsint kyss placerades på mina läppar. Istället för att streta emot besvarade jag kyssen och lät hans mjuka läppar pressas kärleksfullt mot mina, jag lät mina armar läggas runt hans hals. Jag glömde bort att jag var arg, sårad och att jag hade försökt låsa in alla saker som hade med denna killen att göra. Det var som jag kom in i en dimma och fått minnesförlust. Snart särades våra läppar och våra pannor lutades mot varandra.

”I don't want to be like the rest of your girls.” mumlade jag lågt och snörvlade. Harry drog sig bakåt och lät sina händer kupa mitt ansikte igen medan hans tummar torkade bort tårarna som fastnat på mina kinder. Hans gröna ögon hade gått i en ljusare nyans nu och glittrade ner mot mig, jag såg säkert hemsk ut efter att ha stannat här hela natten och sedan gråtit uppe på det. Men trots det så förblev hans uttryck det samma, hans drömmande ansiktsuttryck sade mig att han inte brydde sig.

”That's not a problem, because you never were.” han gav mig ett litet leende. ”And it's alright to cry.” hans lugna raspiga ton gjorde att min kropp slappnade av gradvis.

”I don't want to be weak.” viskade jag nästan fram, smått generad över anledningen till att jag aldrig gråter. Han skakade bara förvirrat på huvudet innan han drog mig in i sin varma famn.

”Crying and being weak ain't the same thing.” mumlade han lågt, mitt huvud pressades mot hans bröstkorg och jag kände hans varma kropp värmde upp min stelfrusna. ”You're really cold. Have you been out here all night?” det enda jag orkade göra var att nicka, jag var rädd för att om jag började prata skulle jag inte kunna lita på min röst. För första gången under dessa tjugofyra timmarna utan sömn, var jag helt utmattad.

”Come on, let's get you home. You need to warm up and some sleep.” hans grepp om mig lättade och jag röra på mig men min balans hängde inte riktigt med och jag snubblade framåt, som tur var fick Harry tag i mig innan jag trillade ner i sanden.

”Let me carry you back.” föreslog han och väntade inte på mitt godkännande utan fångade bara upp mig utan att anstränga sig. Jag låste fast ett stadigt grepp om hans hals medan jag tänkte över något jag funderat på länge.

”Why me?” frågade jag tveksamt medan jag lutade mitt huvud mot hans vänstra axel. Jag försökte slappna av men jag kände att min kropp var stel, jag kände hans muskler arbeta under mig och föra oss närmare den låga silvriga bilen som stod parkerad i diket längre upp.

”Because you keep me on the ground, and you keep reminding me who I am.” Harry lät säker på sitt svar och jag bet mig lite i läppen. Hans lockar kittlade mot min kind och jag drog in hans maskulina doft. ”You're not afraid of telling me the truth and you are someone I'll always need in my life.”

Vi kom fram till bilen, Harry satte försiktigt ner mig på marken och granskade mina bara fötter.

”You didn't wear any shoes?” jag kollade ner på mina fötter och funderade över vart jag kunde ha lagt dem.

En urladdning från himmeln lös upp hela stranden och snart började regnet hälla ner, vi båda flydde in i bilen och jag kollade på den lockiga killen som fortfarande väntade på ett svar.

”Yeah, but they are down on the beach. Just forget them, it's raining like crazy anyway.” konstaterade jag och kollade ut genom fönstret, man kunde knappt se över motorhuven och nervöst kollade jag på Harry.
”Do you think we can take us back to London?” frågade jag tveksamt.

”No, not in this weather...” han blev avbruten av en blixt som gick över himmeln och slog ner bara några kilometer ifrån oss. Jag gäspade och lutade mig bakåt medan jag granskade killen som funderade på vad vi skulle göra åt denna situationen.

”Wasn't there a little motel a couple of kilometer down this street?” frågade han fundersamt.

”Yeah, but it's like a place where killers and robbers are taking cover.” påpekade jag och gäspade igen. Harry vände sig mot mig och flinade, hans ögon for ner mot mitt bröst och jag tänkte precis slänga av en vass kommentar då hans hand sträcktes ut mot mig. Jag följde hans hand för att se mitt silverhjärta hänga utanför, hans tumme drog över de gammaldags mönstret innan han försiktigt lade säkert in den innanför min tröja.

”Tired and funny.” konstaterade han och log innan han drog sig tillbaka. ”Well, I guess you haven't eaten either so, let's take a chance on the motel and warm Nialls pancakes up, you can get some sleep and we wait til the storm is over.” han drog fram sin mobil och gav den till mig innan han startade motorn på bilen.

”Tell your friends and your sister that you're alright.” beordrade han medan han startade vindrutetorkarna och började köra sakta men säkert i rätt riktning mot det obehagliga motellet som jag gick förbi igår kväll.

”Do I have to call them?” frågade jag tveksamt och han höjde på ögonbrynen utan att kolla på mig då han var så koncentrerad på vägen framför honom.

”No? But that may be the best thing to do.” konstaterade han och började leta efter skylten som indikerade på att vi var i närheten.

 

Det blev ett kortsamtal med mina vänner som mer skrek på mig över att jag stack utan att säga något än att prata lugnt och sansat. Jag var glad över att linjen bröts efter ett tag och jag lät Harrys mobil landa i mitt knä medan jag lutade mig bakåt för att sluta mina ögon.

”We're soon there, Grace.” informerade Harry mig då jag kände hans ögon på mig.

”Please, keep your eyes on the road.” mumlade jag trött innan jag öppnade ögonen igen för att se skylten åka förbi utanför, regnet hällde fortfarande ner och jag hade tappat räkningen på hur många blixtar som slagit ner de senaste minuterna. Harry körde av vägen och in på den lilla gården som normalt sätt brukade vara synlig från vägen, men det tog ett tag innan vi fick syn på den lilla upplysta stugan som just nu såg väldigt välkomnande ut. Motorn dog ut, jag gav tillbaka hans mobil och han tog tacksamt emot den innan han vände sig om i baksätet, han tog fram en påse och tryckte sedan i en jacka i.

”Okay, I'll be right back.” informerade han mig.

”What?” sade jag skräckslaget. ”Not a chance.”

”When are you ever going to do as I say?” stönade han trött och jag skakade bara på huvudet. ”Fine, are you sure you want to walk without shoes then?” jag kollade ner på mina fötter som började värmas upp vid detta laget men jag nickade bara och öppnade dörren. Så snabbt jag bara kunde utan att trilla började jag springa mot den upplysta lilla stugan, Harry gick med stora kliv bakom mig, jag slet upp dörren och tog mig snabbt in. Mina fötter ilade av kylan och de gjorde blöta ljud då jag började gå fram till den lilla mörka trädisken som en tant låg och sov bakom. Så fort Harry drog igen dörren hoppade hon till och vaknade upp, hon satte genast på sig sina glasögon för att se vem som kommit in. Hennes trötta ögon gick från mig till Harry och sedan tillbaka igen innan hon sken upp.

”Welcome, how may I help you?” frågade hon artigt.

”We'd like a room for just a few hours.” informerade Harry och ställde sig bredvid mig, hans lockar var fuktiga och några var tryckta mot pannan, trots det så var han fortfarande lika vacker som vanligt. Jag kände mina kinder hetta och jag kollade besvärat ner då det kändes som jag tänkt högt.

”Of course, dear.” hon vände sig om och tog fram en nyckel som hade en bricka med nummer fem på. När jag kollade upp på henne gav hon mig en osäker blick precis som om jag var här mot min vilja, vilket fick mig att tänka på att det lät ytterst dumt av att vi bara skulle ha rummet i några timmar. Men jag kunde inte bry mig mindre och när Harry fyllde i sina uppgifter lutade jag mig trött mot disken.

”Are you alright, dear?” frågade hon oroligt och jag granskade hennes rynkiga ansikte.

”Yeah, I'm just tired, it's been a long morning.” sade jag och log ursäktande innan jag gäspade.

”Here you go.” sade Harry till slut då han lade ner pennan. ”Oh, and do you have a microwave? I've got some food that need to be heated.”

”Of course, I can take care that and come by your room if you'd like.” hon log mot Harry och han tog ut sin jacka som han placerade över mina axlar innan han gav påsen till tanten.

”Thank you.” sade han uppskattande innan han lade en arm runt mina axlar och förde oss ut igen, fast denna gången fångade han upp mig i sina armar så jag slapp möta den blöta marken som var mellan stugan och det långa huset med olika rum som var uppradade längre bort. Snart kom vi under ett plåttak som stod ut från huset, försiktigt satte Harry ner mig och låste upp rum nummer fem. Jag tog mig in i det lilla rummet som såg ut att vara taget från en skräckfilm, inte en chans att jag skulle klara av att somna här. Dubbelsängen som stod till vänster såg gammal ut och lakanen var hårt stoppade, de gamla lamporna gav ifrån sig ett dunkelt ljus över rummet, heltäckningsmattan var i en mörkbrun ful färg och väggarna skulle se vita ut men blivit gulnade av ålder.

”Okay, so not the best room I've seen.” konstaterade Harry då han låst ordentligt efter sig. Jag förblev stående med Harrys jacka runt om mig medan jag bet mig osäkert i läppen. Men snart bestämde jag mig att ta av mig jackan innan jag tog mig in i det lilla badrummet, jag ställde mig i det gula badkaret och tvättade av mig mina fötter. Till slut var de röda av det varma vattnet och jag tog en handduk och torkade dem innan jag tog mig tillbaka ut i rummet. Pankakorna hade återvänt på varsin tallrik som stod på en liten bricka. Harry hade dukat upp lite på det lilla bordet, han satt på en av de gamla stolarna och åt lite på en pannkaka, jag satte mig mitt emot honom. Den pinsamma tystnaden tog kål på mig, vi hade aldrig haft en tystnad som denna innan och det irriterade mig att vi hade det nu. Hjärtat slog i min bröstkorg och gjorde sig påmind, vilket fick mig att tänka tillbaka på innan i bilen. Tveksamt tog jag upp den och kollade på den ett tag innan jag mötte Harrys gröna ögon som kollade nyfiket på mig. En lätt suck föll från mina läppar innan jag lade ner gaffeln och tog av mig kedjan, jag räckte fram den till honom och lät honom granska den ordentligt.

”Before we left for London, my aunt gave me this. She told me to always wear it, because then I would always have a piece of her with me where ever I would go.” jag svalde hårt och försökte komma på ett sätt att fortsätta. ”Mum got a...”

”...A job here. I know, Alice told me that part.” informerade han mig och jag skrattade till, självklart hade hon gjort det.

”Yeah, the night before we were going to leave. It was really cold and icy outside, my aunt was driving home from our house and a deer ran infront of the car and she died.” jag svalde och undvek Harrys ögon genom att fokusera på hjärtat. Hans tumme gick över detaljerna, han väntade tålmodigt på att jag skulle fortsätta. ”My mum didn't even care to take us to the funeral and we left for London just as planned. The heart is old, it's called Eldnas heart and it's given to those who's loved and the ones who gives it to you will always love you.” jag pressade ihop mina läppar då jag försökte låta bli att känna mig berörd, jag hade bara berättat den historien en gång innan. Alice hade varit nyfiken på halsbandet ett bra tag och efter några månader berättade jag för henne.

”I'm sorry, Grace.” mumlade Harry lågt och jag mötte hans plågade vackra ögon. ”You shouldn't have gone through any of this.”

”Well, I was and still am, because I still have Alice. But that have made me stronger.” jag sträckte ut min vänstra hand och bad om att få tillbaka hjärtat, han lade försiktigt ner det i min hand men stannade upp och kisade lite med sina ögon. Jag lade märke till vad hans ögon landade på och jag skrattade bittert till innan jag drog kedjan över huvudet innan jag drog upp min ärm på tröjan. Det gamla ärret som var horisontellt över min handled syntes tydligt i ljuset av lampan som stod bredvid oss.

”It's not what you think it is.” erkände jag och grimaserade, jag ryckte till då ett par långa fingrar gled över det.

”Then what is it?” frågade han oroligt men han kunde inte dölja en liten nyfiken ton.

”You never asked me how my father left.” påpekade jag och såg genast att han hoppade till en slutsats som var skrämmande lik sanningen, att min pappa hade något med ärret att göra. Han pressade ihop sina läppar och granskade ärret medan hans fingertoppar strök över det permanenta sträcket.

”How?” frågade han med en besvärad och stel röst.  

---

+27 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 INFORMATION!

Okej, så jag tänkte att jag förvarnar alla redan i förväg! På måndag (8 Juli) kommer jag INTE lägga upp något eller jobba överhuvudtaget med fanficen på grund utav att jag fyller 19 då. 

Okej, så jag har fått förfrågningar om att gå igenom alla mina fanfics! Jag tänkte att jag går igenom alla i tur och ordning, från allra första till den pågående. (Klicka på rubrikerna för att komma vidare till fanficen!)

 

Spencer är en helt vanlig tonåring med helt vanliga tonårs problem. Hennes familj där emot är inte speciellt vanlig... Hennes mamma är brittisk och är syster till Simon Cowell. Varje år åker Spencers familj till London för att hennes morbror, fast denna gången blir det annorlunda då en kullig irriterande kille försöker ge henne modetips och infiltrerar hennes liv på ett väldigt udda sätt.

 

 

 

 Så fort jag, Emma och Felicia kom in i Harrys hus insåg jag snabbt att detta var inte min grej. Om jag inte hade blivit stoppad av Harry när jag välkomnades in i hans hus så hade jag vänt på klacken och gått raka vägen ut igen. Emma och Felicia kilade snart iväg i folkmassan och jag var nog den enda som förstod varför de hade så bråttom.

”A little get-together? This is little to you?” sade jag förvirrat och svalde ner min kaxiga ton. Harry flinade och ryckte på axlarna.

”I invited a few...” erkände han och jag pressade ihop mina läppar och kollade mig omkring. Alla var mycket mer uppklädda än jag var, trots Emmas hjälp förblev jag ändå den som var minst uppklädd något jag trodde för en halvtimme sedan var omöjligt.

”You look amazing, by the way.” sade Harry och väckte upp mig ur mina tankar, gav gav honom ett blygt leende när jag kollade upp på honom. Hans varma gröna ögon glittrade ner mot mig och jag försökte låta bli att bli generad. Precis när jag tänkte öppna munnen hörde jag någon knacka på dörren och jag blev undanföst in i folkmassan.

Det kanske var lika bra och jag börja orientera mig igenom folkmassan som stod i klungor och konverserade med varandra. Inredningen i huset var modernt och man såg att det var den perfekta ungkarlslyan. En hand greppade snart tag i min arm och jag kollade upp för att möta Liams leende.

”Hey!” utbrast han glatt och log.

”Hi.”

”How are you doing?” frågade han nyfiket och jag ryckte enkelt på axlarna.

”I'm doing great. How about you? Are you with someone here?” han nickade och försökte överrösta suset som gick runt omkring oss.

”Yeah, my girlfriend, she's around here somewhere.” jag nickade och kollade mig omkring om det fanns några fler som jag kände igen, men mina kompisar hade övergett mig.

”I have to ask you something. Come with me.” sade Liam över oljudet, han tog min handled i sin stora hand och började dra mig igenom folkmassan. Jag kom snart in i ett kontor som var välorganiserat, Liam bad mig att stanna här innan han försvann igen och jag kollade mig nyfiket omkring. Böckerna stod i bokstavsordning efter författaren och när jag kommit till C så öppnades dörren igen och in kom en rätt så glad Louis.

”Is this some kind of interrogation?” frågade jag och kollade roat på de två killarna framför mig.

”More like an intervention.” konstaterade Liam och flinade mot mig.

”Okay, so let's begin. Tell me what this is all about.” sade jag innan jag satte mig ner i en av fåtöljerna framför det mörka skrivbordet.

”Well, we couldn't see past that you and Harry seem to get closer.” erkände Liam.

”And he's not spending much time with us at the moment but he's not out and getting drunk either.” fortsatte Louis som sedan slängde sig i den andra fåtöljen.

”Is that a problem?” frågade jag förvirrat.

”No, the opposite actually...” erkände Louis och rättade till sin skjorta som halkat upp lite. ”Let us take it all from the beginning, it will be easier for you to keep up.”

”Okay.” sade jag långsamt medan min blick gick från den ena killen som stod lutad mot en bokhylla till den andra i fåtöljen.

”He was a really great lad the first time we met on the x factor, there's no doubt that he was the perky one who always was looking for a laugh...” började Liam innan han startade med att gå fram och tillbaka medan han pratade. ”But since that relationship with Taylor Swift...”

”... Which was a publicity stunt, I have to add.” flikade Louis in och jag försökte hänga med då de skiftades om att berätta. De lät ibland som tvillingar då de avslutade varandras meningar, vilket fick mig att bli lite förvirrad.

”Her management payed us for this sort of relationship to promote her image and her upcoming albums. Harry got seventyfive percent of the income while the rest of us got payed to keep quiet...” fortsatte Liam.

”And by the way, we might need to shoot you after this conversation because we shouldn't be telling you this.” lade Louis roat till, Liam slog lätt till sin kompis i bakhuvudet innan han satte sig i kontorsstolen på andra sidan skrivbordet.

”Harry was very pleased with what he had done. But after that it seemed like...” Liam tvekade en stund och försökte välja sina ord noggrant. ”... Let's just say that money became he's issue. And he was out all night to hook up with some random girl...”

”Let's just say he kind of lost it.” avslutade Louis enkelt och ryckte på axlarna då han uppenbarligen inte orkade berätta hela historien.

”What does this have to do with me?” frågade jag förvirrat då jag inte riktigt ansåg att detta inte hade något med mig att göra, detta var Harrys problem vi pratade om. Även om jag var orolig över att hans egocentriska sida skulle komma tillbaka så förstod jag fortfarande inte varför vi hade denna diskussionen inne i ett dovt belyst kontor.

”I'm the closest to him,” började Louis denna gången med en allvarlig ton. ”I love him, he's my brother. We all are brothers but we are the ones who has a closer realtionship to each other. He haven't been drinking or spending money on anything since he bumped in to you for the first time. We have had a meeting just a few minutes before and he told us he was going to change and everything, but I could see right through his bullshit. That crap that was coming out of his mouth wasn't sincere.” Louis pausade och kollade på Liam som snart tog över.

”What ever you are telling him, it works.” konstaterade Liam, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn.

”I am just telling him the cold hard truth, that's all I've done. And I've got no superpowers but this is ridiculous.” jag kollade på dem båda i några sekunders tystnad. ”I have no idea what you are thinking, but I am grounded, I am not some supermodel, I don't dress up like one either.”

”You don't understand.” envisades Louis.

”You of all the people in the world, seems to matter to him. What you are thinking about him, seems to be really important to him. And we are thankful.” han suckade trött ut då det verkade som vi kommit till poängen av detta mötet. ”I couldn't get to him, but you can. And the lads and I are truly greatful.”

”But I haven't...” suckade jag förtvivlat. ”I'm just a normal girl, that got serious family issues, I am raising my kid sister and I am a horrible cook. You make me sound like a wonderwoman but I'm not.” jag bet mig förtvivlat i läppen medan jag tänkte igenom mitt svar. Svaret var ärligt och det var en sanning jag inte sagt ut högt på ett tag.

”We are thankful.” upprepade Louis igen och jag nickade.

”I'll have to get back to my friends now.” erkände jag, jag reste mig ur stolen och gav killarna ett leende innan jag tog mig ut från kontoret och möttes utav sorl från den allt växande folkmassan. Jag kände en klaustrofobisk känsla inom mig, jag hade just fått en sådan stor tyngd över mina axlar efter samtalet med Louis och Liam. Känslan av att de verkligen litade på mig tryckte ner hela min kropp, uppe på allt var jag instängd i ett stort hus med minst femtio främlingar. Snart hittade jag Felicia och Emma tillsammans med Zayn och Niall i en soffgrupp där de konverserade, det förvånade mig hur otroligt lugna mina vänner var. Alla fyra kollade upp på mig när jag kom fram till dem och de alla mötte mig med varsitt leende.

”I was thinking about going home.” sade jag och log.

”Are you okay?” frågade Emma oroligt och jag nickade.

”Yeah, I am still feeling that bad cold and this isn't really what I need right now.” konstaterade jag och kramade om mina vänner.

”Do you guys know where Harry is? I have to say bye.” frågade jag innan jag skulle gå där ifrån, Niall flinade och pekade bort mot ett litet rum längre bort. Mina fötter började styra mig i samma riktning som Niall hade pekat och jag tog mig in i det lilla rummet för att frysa till då jag såg en brunhårig tjej sticka tungan ner i Harrys hals.

”Oh, I am so sorry.” utbrast jag och vände mig besvärat om och var på väg ut i det stora rummet igen. Trots bilden jag hade i mitt huvud just nu kunde jag inte låta bli att känna mig dum. Jag hade erkänt för mig själv att jag gillade honom, för några sekunder trodde jag faktiskt att det var ömsesidigt. Hur kunde jag vara så korkad? Känslan som välde över mig var bekant, alldeles för bekant och obehaglig. Jag kände mig helt ensam... Oälskad och ensam.

”No, wait.” avbröt Harry och jag vände mig om. De båda såg smått generade ut över att jag hade gått rakt in och avbrutit deras hångelstund.

”I was just going to say that I am leaving.” informerade jag med en uttryckslös röst. Trots vi inte var tillsammans så kändes de som han hade precis varit otrogen mot mig. Vilket fick mig att inse vilket stort misstag jag höll på att göra, att erkänna att jag gillar honom var en sak... Men att överväga att det kanske skulle finnas något mellan oss, är nog det största misstaget jag gjort på flera år.

”Already?” frågade Harry besviket, hans gröna ögon såg besvärade ut.

”Oh, you didn't tell me you had a girlfriend.” konstaterade brunetten kaxigt och jag skakade snabbt på huvudet.

”No, I am definitley not his girlfriend.” konstaterade jag irriterat tillbaka.

”What's with the attitude?” hennes ton fick mig att rysa.

”Oh, I don't know. I am just full of it.” jag ryckte irriterat på axlarna och kände min aggression mot tjejen byggas upp inom mig. Hennes sätt att kolla ner på mig, äcklade mig, det var uppenbart att jag hade haft så fel om Harry. Han föll inte för sådana som mig, vardagliga tjejer som kanske gillar t-shirts mer än klänningar och kanske råkade ha en dålig hårdag. Harry var en utav de där killarna som hamnade i samma kategori som super modeller, som gillade högklackat och sushi till middag.

”Hey, girls calm down.” sade Harry med en säker röst men jag skakade bara besviket på huvudet.

”You said you were leaving, then leave, you little twit.” fortsatte brunetten och sträckte på sig lite vilket fick henne att bli mycket längre än mig.

”Oh, I will. You little insecure twat.” fräste jag och hon tappade hakan innan jag började gå mot utgången igen. Men snart kände jag någon ta tag i mig.

”She's my friend, Amelia.” sade Harry frustrerat innan han vände sig mot mig. ”Please, don't leave.” hans röst var bedjande, den sprack i slutet av meningen och jag slet mig ur hans grepp, jag granskade besviket över hans ansikte och skakade på huvudet. Jag kände tårar vara på väg och jag ville inte brista i gråt här, inte framför Amelia och definitivt inte framför Harry.

”I am not your friend.” sade jag lågt innan jag vände om, den muren jag hade byggt upp i flera år hade Harry äntligen tagit sig igenom. Han hade brutit ner den till småsten, men nu kände jag att jag behövde bygga upp den, större och starkare än någonsin, inte ens Harry skulle kunna komma in.

 

Harry's Point Of View

 

Jag satt i köket med en öl i min hand, alla gäster hade åkt hem vid detta laget och jag satt under tystnad och reflekterade över kvällen. Min fokus var i luften och jag lade inte märke till killarna som kom in i köket. Jag förblev tyst medan de slog sig ner på varsin stol runt bordet, Louis sträckte sig efter flaskan och jag räckte honom ölen under tystnad.

”Talk to us.” bad Niall tyst och jag blundade innan jag skamset kollade ner i bordet.

”Grace walked in on me and another girl.” mumlade jag lågt i hopp om att de inte skulle höra. ”And I think she got pretty upset.”

”Well, of course, dude.” sade Zayn som om det vore uppenbart innan han tog emot flaskan.

”She fancies you.” konstaterade Liam och ryckte på axlarna. Jag stönade trött till och lät min panna komma i kontakt med bordet.

”Why does girls have to be so complicated?” stönade jag irriterat.

”Actually, Grace is not that complicated at all actually.” påpekade Louis och flinade. ”She's so honest and forward with what she thinks, that you don't need to think about it because she probably already have said her point of view.”

”But she didn't say that he fancies me.” konstaterade jag och kollade trött upp på Louis som satt framför mig.

”Well, she made that pretty clear when she stormed out of this house earlier.” konstaterade han och log lite mot mig.

”Go and get some sleep, go and talk to her in the morning and sort it all out once and for all.” föreslog Niall. ”Do you mind if I stay?” jag skakade bara på huvudet, de andra såg vädjande ut också och jag skrattade till åt deras miner. De behövde inte säga något då jag ganska snabbt förstod vad de ville.

”I bought this big house for a reason, boys. Use the guestrooms if you'd like.” sade jag och log innan jag reste på mig. ”Good night!” ropade jag över axeln och jag hörde några mummel som svar innan jag började gå upp för trappan. Huset var i tre plan och det största sovrummet var överst med en vacker utsikt. Jag drog av mig kläderna och borstade tänderna innan jag lade mig i den stora sängen som hade blivit rätt så obekväm utan att ha Grace som låg och sov på mitt bröst. Detta var andra natten utan henne och jag kan inte direkt säga att jag sovit speciellt bra. Nu hatar hon mig för något som var ett misstag, trots att vi hade känt varandra så pass kort tid visste jag ändå hur svårt det skulle bli att få henne att mjukna upp igen. Jag var numera expert på att göra henne irriterad och arg, men att säga förlåt var något som jag inte var speciellt duktig på.

”Harry?” hördes en viskande röst och jag rycktes ur mina tankar.

”Yes, Lou.” mumlade jag trött.
”Can we talk?” frågade han tveksamt, jag satte mig upp och tände sänglampan.

”Yeah, sure. What's up?” jag gäspade och kliade mig i håret medan Louis satte sig på sängen, han var fortfarande fullt påklädd något som sade mig att han inte hunnit välja sovrum än.

”We told Grace about your past.” sade han skyldigt, jag drog förvirrat ihop ögonbrynen och väntade på att han skulle fortsätta. ”We might have told her the story about Taylor.”

”You what?” jag var inte arg, bara förvirrad över hur de faktiskt kom in på samtalsämnet.

”Yeah, you don't think she'll tell anyone if she's like really mad at you.” frågade han tveksamt. Om det var något jag visste var inte Grace sådan, jag skakade bara på huvudet.

”No, she's not like that.” jag gav Louis ett snett leende. ”Do you want to sleep here?” frågade jag och hoppade över till andra sidan av sängen. Uppskattande drog Louis av sig sina jeans och t-shirt innan han lade sig ner under täcket och släckte lampan. Sängen var inte fullt så tom längre, men det var inget emot Grace.

”You really like her, huh?” det lät mer som att det var ett faktum än en fråga.

Jag har aldrig gillat någon, jag har aldrig varit kär och att uppleva dessa känslorna för en tjej som jag nyss träffat skrämde skiten ur mig.

”You have no idea.” mumlade jag som svar och blundade.

”Then don't screw it up and don't break that lovely girl's heart.”

 

Så fort jag vaknade nästa morgon flög jag upp från sängen, jag var redo att möta vilken bestraffning Grace än slängde på mig. Jag hade aldrig sett henne så arg innan, och det skrämde mig lite över vad jag skulle behöva gå igenom för att berätta hur jag kände. När jag flög ner för trappan samtidigt som jag drog en t-shirt över huvudet hörde jag någon skramla i köket. Jag hittade Niall vid spisen och Zayn satt och läste tidningen, de båda var endast i boxers, något som var rätt roande då jag faktiskt var den första som var hyfsat frispråkig när det kom till hur jag gick klädd på fritiden. Synen av mina två kompisar i köket fick mig att tänka på ett gift par.

”Morning.” sade Zayn när han fick syn på mig, han granskade mig ett tag. ”You seem to be on top today.”

”Yeah, I'll be out for a bit, you've to use your own keys I think this will take a while.” sade jag och log mot honom.

”But I've made you some cheer-up pancakes.” sade Niall besviket och nickade mot tallriken med pannkakor på, de var dekorerade med jordgubbar till en glad smiley och jag kunde inte låta bli att le.

”Thanks, dude. Could I take them to go?” frågade jag, jag kände mig dålig som blev tvungen att åka iväg då de verkade försöka peppa mig till det jag hade framför mig.

”Of course, I could do some to Grace too if you'd like. It'll take about five minutes.” föreslog han och jag nickade uppskattande medan jag satte mig ner vid Zayn. Han lade ner tidningen och kollade nyfiket på mig.

”Nervous, Styles?” frågade han och flinade mot mig.

”Yeah, that's an understatement. Grace is sweet and all but when she's angry...” jag rös till och skakade lite på kroppen för att få av den obehagliga känslan som hamnade över min kropp.

”Just tell her you're sorry, and don't lie to her. And you'll be fine. Perrie is pretty much the same, though I know her soft spots, you don't even know Grace's middlename.” han flinade åt sitt egna skämt och jag gav honom en sur min.

”Thanks, man. That really made me feel less nervous.” sade jag sammanbitet.

”Don't play with him like that, Zayn.” varnade Liam som trött kom in i köket och gick raka vägen fram till kaffekokaren.

”And I am done.” informerade Niall och lade ner några matlådor i en påse innan han gick fram och ställde den på bordet framför mig. ”Here you go.” jag ställde mig upp och kramade om min näst intill nakna kompis innan jag tog upp påsen och började gå mot garaget.

”Good luck!” hörde jag de alla tre ropa efter mig innan jag tog mig ut i garaget och bestämde mig för min Audi idag.

Snart färdades jag igenom London så snabbt som morgontrafiken tillät mig. Det tog inte lång stund innan jag var utanför det stora bekanta huset, jag lät påsen med vår frukost stanna kvar i bilen då jag inte ville riskera att de skulle förstöras om jag snabbt skulle behöva fly. Med stora kliv tog jag mig upp för den lilla gången till huset och tryckte på ringklockan. Det tog ett tag innan Emma öppnade och hon såg inte speciellt förvånad ut när hon fick syn på mig.

”What ever you have to say it will be irrelevant.” sade hon och ställde sig med armarna i kors över bröstkorgen. Hon var i samma längd som Grace, hennes sommriga klänning sade mig att hon hade hoppats lika mycket som resten av London att det skulle bli sol idag. Men de gråa molnen låg tätt på himmeln.

”Could I please talk to Grace?” frågade jag och gav henne en ursäktande blick.

”No, she's not here. And even if she was you wouldn't go any where near her. Do you know for how many years Felicia and I have waited for her to crack up? Have a guess.” hennes käke spändes och något sade mig att jag skulle få skäll vad jag än hade för gissning, men även att hon snart skulle upplysa mig om vad det rätta svaret var.

”Since third grade, and if you don't know how many years that is... It's ten years to be exact. She was devestated when her dad...” hon stannade upp och vägrade säga ordet. ”I haven't seen her cry since.”

”What? She doesn't cry?” sade jag chockat och spärrade förvånat upp mina ögon.

”No, not ever. Not when she broke her arm, not when she got a concussion after the car crash the other month and definitely not over a boy. Not that she ever had one.” babblade hon på och stannade upp innan hon gav mig en irriterad blick. ”Not even when one of her relatives gave that heart to her now that I am thinking about it...” konstaterade hon tyst för sig själv.

”Heart? The heart she is wearing around her neck?” frågade jag nyfiket.

”I am not talking about that to you.” utbrast hon irriterat. ”Then you came and made her life up side down, you should be really ashamed of yourself.”

Jag suckade och väntade på tills hon slutat prata, jag höjde oskyldigt på mina händer i ett tecken på att jag gett upp.

”I just want to talk to her, Em.” bad jag och suckade då jag försiktigt tog ner mina händer. ”I kind of need her in my life, really bad right now. And she needs to know that. So, please?” jag svalde hårt medan jag kollade på tjejen framför mig som pressade ihop sina läppar medan hon granskade mitt ansikte.

”I don't know where she is.” sade hon lågt till slut. ”None of us do. She went back here yesterday after your party. She told Alice that she needed to think, to be alone. To be honest with you, I am pretty worried. Alice called us after she left, the only thing she did here was changing clothes.” jag såg oron som vilade i hennes ögon och jag bet mig lite i min kind medan jag lyssnade intensivt på den blonda tjejen framför mig. ”We are really freaked out, to be honest. She never leaves Alice behind and yesterday was the first time.”

”She didn't tell you where she was going?” frågade jag oroligt och hon skakade på huvudet.

”The only thing she told Alice was that she needed to think, and she needed to be alone.” upprepade hon och ryckte på axlarna. Plötsligt slog det mig exakt vart hon var, jag visste vart Grace var någonstans.

”I know where she is.” sade jag lågt för mig själv innan jag började springa ner för gången igen.

”Break her heart and I'll cut your balls, Styles!” ropade Emma efter mig och jag grimaserade åt hennes hårda ord.

---

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: