Jag pratade inte med Harry på resten utav helgen, visserligen försökte han få kontakt med mig genom sms och han försökte ringa ett antal gånger. Men varje gång tryckte jag på upptaget, inom några minuter så kom det ett nytt meddelande om att jag fått ett röstmeddelande. Han sade mer eller mindre samma sak som i smsen, att han ville att jag skulle svara honom och att han snart blev tokig om jag inte lät honom träffa mig.

Om jag ska vara helt ärlig, var jag nog rädd för att möta honom ensam. Hans utbrott hade skrämt skiten ur mig minst sagt, att veta att vi inte hade avslutat detta bråket gjorde mig illamående.

Men nu när jag stod uppe på scenen i aulan på skolan tillsammans med alla andra avgångselever kunde jag inte låta bli att sakna honom. Mamma och Alice satt glatt i publiken med sina kameror tillsammans med resten utav de stolta föräldrarna, en ledig plats vid Alice som egentligen Harrys sved i mina ögon och jag var tvungen att kolla bort.

Jag fick syn på Felicia längre bort som stirrade på mig, för att undvika hennes blick kollade jag ner i marken och väntade otåligt på att rektorn skulle vara klar med sitt tal.

”... And now I present to you, twothousand and thirteen's graduate students.” han vände sig mot oss i en gest som sade att alla skulle applådera och vi slänga upp våra studenthattar utav glädje men jag lät bli. Emma kastade sin en extra gång bredvid mig innan hon gav mig en hård kram som fick mig att rycka till.

När jag kollade på henne gav hon mig ett milt leende, jag visste vad hon försökte göra och jag skakade bara på huvudet. Hon hade försökt få mig att ändra mina planer om ikväll, jag skulle vara hemma och fira tillsammans med mamma och Alice istället för att ställa till med en extremt pinsam stämning. Jag var inte heller på fest humör efter allt som hänt något som mamma väl förstod efter ett tag då jag kommit tillbaka in i huset efter Harry hade gått i lördags.

Vi tog oss ner från scenen och möttes utav gråtande föräldrar, stirriga små syskon och släktingar man aldrig träffat innan som bestämt sig för att låtsas vara stolta. Emma försvann i folkmassan och jag stötte snart på mamma och Alice som var fint klädda i varsin somrig klänning.

”Jag är så stolt över dig, Gracie.” utbrast mamma och slängde sig runt min hals, jag rynkade näsan över hennes sätt att göra mitt namn ytterst barnsligt. Alice kollade sig omkring i folkmassan som om hon väntade på någon skulle komma fram innan hon vände sig mot mig, hon log upp mot mig och gav mig en kram så fort mamma hade återfått balansen och gick till sidan.

”Grattis.” sade Alice och puttade lekfullt till mig.

”Tack.” mitt ansikte drogs in i en grimas innan jag suckade och bad dem om att vi skulle åka hem. Jag såg inget roligt i att säga hejdå till folk som har gått omkring och dömt mig hela dagen då jag blivit förföljd utav en större man vid namnet, Paul. Harry hade hållit sitt löfte och skickat en svartklädd man som min barnpassare för dagen.

Paul körde oss hem innan han tackade för idag och körde iväg till något säker mycket mer roligt än mitt liv. Fotograferna hade gett upp under söndageftermiddagen då det hade börjat regna ordentligt och blött ner all deras utrustning. De alla hade varit buttra då de hoppat in i sina vans och försvunnit till något mycket torrare. Nu var det precis som vanligt igen och fick mig att slappna av lite extra då vi kunde ostört ta oss in i huset.

Mamma hade dukat upp en buffé som hon beställt från ett catering företag i centrala London med olika smårätter ute vid poolen och tillsammans satte vi oss tre, Alice pladdrade på att hon bara skulle äta snabbt innan hon hade planer att åka iväg till hennes kompis för att sova över. Det hade även blivit sommarlov för henne och hon strålade utav frihet där hon satt och mumsade i sig en sallad som mamma hade tvingat på henne.

”Juste, Harry ringde mig igen.” började Alice då hon grimaserade åt en tomat som hon försökte trycka ner. ”Han frågade om du hade tänkt svara på hans sms eller om ni gjort slut. Jag sade bara så som jag gjort de andra gångerna, att du behövde tid och att du säger till när du är redo.”

”Bra.” mumlade jag och lutade mig bakåt i trästolen som jag satt i, eftermiddagssolen sken och det var en helt underbar start på sommarlovet. Det minsta jag ville oroa mig över just nu var Harry och vårt bråk, men jag kunde inte låta bli att sakna honom och jag var tvungen att erkänna för mig själv att saknaden hade nått nya höjder just idag.

Mamma hindrade mig från att analysera mina nya känslor genom att babbla om att hon snart skulle behöva åka tillbaka till New York, men hon lovade att hon skulle åka hit oftare och kanske även flytta jobbet hem hit om det var det vi ville. Jag och Alice skakade artigt på huvudet och påpekade att vi klarade oss så snällt vi bara kunde för att inte såra henne.

Snart försvann Alice iväg då det började mörkna ute och lämnade mig ensam med mamma, jag hade inget emot sällskapet, speciellt inte när det kom till att hon var den enda som pratade och emellanåt lade jag in passande kommentarer. Våran relation var inte så invecklad och vi passade perfekt tillsammans då hon var den pratglada utav oss.

”Vad vill du göra nu när du gått ut gymnasiet?” jag ryckte till av förvåning över att det var en fråga och inte att hon skulle förklara varför hon gillade Prada väskor så mycket.

”Eh... jag har ansökt till universitet genom hela landet och om jag inte kommer in hade jag tänkt hitta ett jobb.” hon nickade gillande åt mitt svar och jag tänkte att det var bättre att erkänna mina tankar om arbete innan hon började ge exempel på vart jag kunde börja någonstans. ”Garaget...”

”Inte en chans, Grace!” utbrast hon förfärad över bara tanken. ”Det kommer inte på fråga, jag har precis hämtat upp dig från sjukhuset för något jag inte vill veta hur det gick till.”

”Men jag skulle inte köra om jag arbetade där.” suckade jag.

”Det kvittar du lägger ner med de dumheterna du håller på med där borta, inget mer race för dig, unga dam...” sade hon argt och jag kvävde ett stön då dörrklockan avbröt oss. ”Gå och öppna, jag börjar plocka in, det börjar bli lite kyligt.” föreslog hon och reste sig upp. ”Vad sägs som att vi käkar tårta och kollar på en film i vardagsrummet?”

Jag log lite mot min ivriga mamma som började plocka ihop disken på bordet, snabbt reste jag mig upp och tog mig in i huset. Dörrklockan hördes ännu en gång innan jag fick chansen att lägga handen på dörrhandtaget och öppna den.

Ett förvirrat uttryck kom över mitt ansikte då jag mötte en kort tjej med hår som räckte ner ner över axlarna och hade en lugg som stannade precis ovanför ögonlocken, hon hade ungefär samma hårfärg som Alice. Hennes kurviga kropp syntes tydligt igenom hennes shorts och snäva t-shirt som hade ett tryck av ett band jag inte kände till. Hon måste vara i samma ålder som mig, kanske ett år yngre och jag försökte förvirrat få ihop sammanhanget till varför hon befann sig här vid denna tiden på kvällen.

”Eh... Is Katherine Sonenclar home?” frågade hon osäkert och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen då jag inte riktigt fattade hur hon kände min mamma.

”Erh... Yeah, sure.” sade jag förvirrat. ”Mamma!” ropade jag över axeln och jag hörde mamma ropa tillbaka att hon kommer strax. ”Who are you?” min fråga var inte menad att låta nedlåtande, men jag kunde inte låta bli att oroa mig för att tjejen missförstått mig.

”I'm Ida, Katherine's daughter.” sade tjejen och log, jag kollade över hennes ansikte efter ett tecken på att det var ett skämt. Jag skrattade nervöst till och synade Ida under tystnad ett antal gånger innan jag kunde förmå mig själv att öppna munnen.

”You must have the wrong Katherine, because I'm her daughter.” sade jag och drog på munnen, nervöst skrattade jag till.

”No, you're misunderstand me, Katherine is my mother.” hon log vänligt mot mig och suckade.

”She can't be.” sade jag roat. ”You must have the wrong address, the Katherine that lives here has only got two daughters, me and my little sister.”

Lättat kände jag mammas närvaro komma ut från köket och jag vände mig om för att se min mammas ansikte vitna precis som hon sett ett spöke. Snabbt rusade hon fram till dörren och kollade på tjejen på andra sidan dörren.

”What are you doing here, Ida?” frågade hon bedrövat och Ida såg ytterst lättad över att hon inte hamnat vid fel dörr.

”Hi, mum.” sade hon glatt och jag rynkade pannan i djupa veck för att förstå vad som pågick framför mina ögon. Det såg nästan ut som en dotter och mamma återförenas men jag skakade bort tanken och vände hela min uppmärksamhet till mamma för en förklaring, det måste finnas en förklaring.

”Ida, could you give us a second?” frågade mamma och log moderligt mot tjejen som jag synade ännu en gång för att leta några liknelser, men blev avbruten då Ida vände om för att ta ett steg tillbaka och lät dörren glida igen bakom henne. Min fokus flög mot mamma och gav henne ett roat uttryck.

”Är detta något skämt jag inte förstår?” frågade jag med ett leende på mina läppar.

”Grace...” började den blonda kvinnan framför mig som såg ytterst besvärad ut. Mitt leende försvann då det tog för lång tid för henne att erkänna att jag var med i Punk'd eller dolda kameran.

”Mamma, det är ett skämt, eller hur?” sade jag med den sista roande tonen jag hade kvar att ge, mitt hjärta sjönk då mamma inte klarade av att kolla mig i ögonen. ”Mamma?”

Det kändes som att blodet i mina ådror frös till is, jag satt som fastklistrad i marken, helt oförmögen till att röra mig och jag kände bara att mina läppar särades i ett chockat uttryck. Min hjärna arbetade på övervarv för att förstå vad som händer framför mina egna ögon, men innan jag kom till någon lösning på situationen bestämde sig mamma plötsligt för att prata.

”Jag försökte berätta för er idag men jag kunde inte...” började hon förtvivlat, hennes röst bar henne inte längre och hon harklade sig lite, försökte ta sig samman innan hon försökte på nytt. ”Jag har en ny familj, här.” erkände hon med låg röst och jag kunde inte röra en min över hennes avslöjande.

Hon. Hade. En. Ny. Familj?

Snart började min hjärna arbeta igen och jag försökte smälta hennes ord. Hon hade varit här hela tiden, i samma tidsson? Hon hade skaffat en ny familj för flera år sedan också verkade det som. Tjejen utanför skulle kunna vara lika gammal som mig, kanske något åt yngre. Nu när jag granskade mammas bleka ansikte såg jag likheterna mellan dem, det skrämde mig hur lika de var nu när jag tog mig en andra titt på min egna mamma.

Snart drog jag mig ur chocken och gick över till ren vrede, hela min kropp blev varm av ilskan jag kände för kvinnan framför mig. Jag pressade ihop mina tänder, spände mina käkar för att inte skrika rakt ut av frustration.

”Ge mig mina fonder som pappa lämnade efter sig och Alice.” mina villkor var enkla och raka, min röst var iskall då jag pressade fram orden genom mina sammanbitna tänder. ”Du kan få huset och allting i det, så länge du ger mig det jag vill ha.” morrade jag lågt, min ilskna blick gick över mammas vita ansikte då hon nu insåg vad jag önskade. Jag var väl medveten om vad pappa lämnade bakom sig då han dog, banken hade försökt få tag i mamma om ett testamente i flera år nu och när jag fick tillåtelse att besöka banken gick de igenom alla pappas fonder med mig. Det hade ingen betydelse för mig just då, men nu var det allt jag ville åt, inklusive Alice.

”Du kan inte få Alice.” sade mamma lågt och jag gav henne ett bittert leende.

”Try me.” sade jag med en låg, kaxig röst för jag var beredd på den meningen. ”Förklara då vart du har befunnit dig för socialen de senaste åren, då när de knackar på din dörr och frågar om Alice.” jag visste att jag hade träffat rätt, ingen vettig vuxen skulle lämna sina barn ensamma hemma i flera år utan att hälsa på dem eller ta hand om dem ordentligt.

”Du skulle aldrig...” började hon häpet.

”Det skulle jag.” försäkrade jag henne med åter sammanbitna tänder.
Utan att säga något började jag röra mig mot trappan, när jag passerade henne slog jag en armbåge i sidan på henne utan att säga ett enda ord.

”Du är fortfarande min dotter!” ropade hon efter mig, jag skakade bara på huvudet över hennes desperata tonläge.

”Kanske, men du är definitivt inte min mamma!” ropade jag enkelt tillbaka innan jag började plocka ihop de mest nödvändiga sakerna till mig och Alice. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag sov hellre ute på gatan än att vara under samma tak som, Katherine. När jag kom ner med två fyllda träningsväskor, en till mig och en till Alice stod Ida i hallen, hennes stora skräckslagna ögon kollade på mig, nästan livrädd för vad jag skulle göra. Men istället för att reagera på det sättet som hon hade trott log jag ursäktande mot henne.

”It was nice meeting you, Ida.” sade jag, jag lät bli att kolla på mamma och tog mig istället mot dörren och ut i det snart mörka London. När jag kommit ut från min gata kände jag mig tom, all ilska, alla känslor hade runnit ur mig och sorgen över hur misslyckad min familj var, var allt för överväldigande. Ett stort hål hade gått rakt genom mig då jag faktiskt insåg att Katherine hade befunnit sig i samma land i flera år utan att kontakta sina egna döttrar, jag kände mig ihålig och hela min kropp värkte utav sorg. Hur skulle jag förklara detta för Alice?

Trots smärtan som fanns i min kropp tvingade jag mina ben att röra på sig, argt drog jag bort några olyckliga tårar, jag var tvungen att fortsätta gå, jag fick inte bryta ihop.

Harry's Point Of View

Efter en hel dag i studion drog jag av mig min t-shirt och jeans för att sätta på mig ett par joggingbyxor och ett slappt vitt linne. Jag kunde äntligen andas ut för första gången idag, hela dagen hade varit ett helvete, allt jag kunde tänka på var hur orolig jag var för att det är över mellan mig och Grace. Killarna hade börjat klaga på att jag konstant kollade på min mobil, men de var oerhört förstående då insåg hur illa det faktiskt skulle vara om inte Grace skulle vara kvar i mitt liv längre. De erbjöd sig att åka till hennes hus och prata med henne, men jag hade bara snällt nekat deras försök till att fixa mina problem.

Jag tog mig ner i köket och började varma en pizzabit i mikrovågsugnen, under tiden tog jag upp mobilen för att kolla för minst tusende gången idag om Grace hade bestämt sig för att svara. Alice vaga svar om hur hennes syster kände gjorde mig galen och jag kunde inte vara mer bitter över att jag faktiskt missade Grace exakmensfest om hon nu gick på det. Vilket betydde att hon skulle träffa Dylan, en rysning gick igenom min kropp av tanken på honom i närheten av Grace och snart var jag på väg ut genom dörren men ångrade mig genast. Detta var en utav anledningarna till varför vi inte pratade och bestämde mig istället för att sätta mig ner i soffan med min pizza och en burk Pepsi. Jag satte igång en fotbollsmatch jag nästan var hundra procent säker på att Louis också följde.

Som om vi hade någon slags telepati mellan oss lös min telefon upp med Louis namn på, jag svalde biten pizza jag hade i munnen och satte teven på ljudlös innan jag tryckte på grön lur.

”What's up, bro?” sade jag med en tillgjord röst.

”Hey, Harry.” rösten var väldigt feminin och jag insåg snabbt att det inte var Louis utan Eleanor.

”Oh, hey, El, what's up?” min förvånade röst var uppenbar och ett ljust skratt hördes på andra sidan.

”Nothing really, Louis told me about Grace so I got a bit worried.” erkände hon och jag log åt hennes oroliga ton.

”I'm okay, really, Eleanor. I'm as good as I can be right now.” sade jag uppgivet och tog en klunk ur burken.

”I know how much she means to you, but you have to get used to the rules that comes with a girlfriend.” sade hon med en moderlig röst, ett roat skratt hördes i bakgrunden.

”There are many, so get a pen and paper, Haz!” ropade Louis i bakgrunden och jag skrattade till.

”Shut up, babe!” snäste Eleanor argt och jag log åt paret på andra sidan som jag kände allt för väl. ”Just tell her you're sorry and everything will be alright.”

Rådet var något jag hört tidigare som utbytts mellan Louis och Liam då Louis förtvivlat hade råkat förstöra Eleanors mormors diamantring som var ovärderlig för henne. Som tur var tog de sig igenom det med att Louis gav henne presenter i minst en månad och bad om ursäkt i säkert två månader.

”Thanks for the advice.” sade jag och log lite åt henne då hon suckade lättat ut, jag tänkte just be henne räcka över luren till Louis då dörrklockan ringde och jag tog en sista klunk av drycken innan jag reste mig upp. ”I've got to go, but I'll call you guys tomorrow, alright?”

”Yeah, love you.” sade hon glatt, jag kom ut i hallen och kände mig förvirrad över att någon hade kommit över muren igen. Jag borde verkligen lyssna på Grace någon gång och se till att ta bort den innan någon allt för obehaglig person insåg bristen på säkerhet.

”Love you too.” jag tryckte på den röda knappen på telefonen och tryckte ner den i fickan innan jag låste upp dörren.

Framför mig stod en tjej med rödsprängda ögon, hennes pinade ansikte såg ut som hon höll på att gå i bitar, sorgen som låg över tjejen fick mitt hjärta att brista. Hon hade två väska hängandes över båda axlarna.

”I-I didn't know where to go.” sade Grace, hon snyftade till och de båda väskorna föll till golvet, hon väntade på min reaktion medan hon försökte stadga sin darrande underläpp genom att bita på den. Jag sträckte ut mina armar mot henne och hon tog några skakiga steg mot mig, jag ville pussa bort allt det onda, jag drog henne beskyddande in i min famn och hennes kurviga kropp passade perfekt mot min kropp. Det kändes som hon föll i bitar i min famn och jag var tvungen att hålla henne upp henne för att hon inte skulle falla till marken. Hennes hulkningarna och den konstanta gråten blev allt tätare. Snyftningar blev allt hetsigare och förvirrat tog jag initiativet, jag lyfte upp henne i min famn, hon klamrade sig olyckligt fast om mig och enkelt bar jag henne in i huset.

+28 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: