2003

Jag satt uppe på mitt rum och läste en bok i min fåtölj, orken att göra mina läxor fanns inte och tröttheten som fanns i min kropp efter en hel dags skolarbete fanns där. Vi hade precis ätit middag med mamma och pappa, något som alltid var plågsamt då tystnaden låg och tryckte. Det var bara en tids fråga innan de skulle börja bråka. Mammas blonda hår var uppsatt i en hög knut, hon hade fortfarande sin strikta klädsel på sig efter sin arbetsdag, pappa där emot var den totala motsatsen. Han såg ytterst trött och hängig ut där han satt, han var arbetslös och det enda han gjorde om dagarna var att klia sig på olämpliga ställen och dricka öl. Det var precis det han drack till middagen ikväll medan mamma drack vatten, åtminstone hoppades jag på att det var vatten.

”Har du sökt jobb idag?” hade mamma frågat med en ansträngd ton medan hon kollade på sin man som hade förändrats så mycket de senaste åren efter flytten hit.

”Nej, om vi flyttar tillbaka så börjar jag söka.” mumlade han trött och kliade sig i nacken.

”Du vet att vi inte kan göra det, jag har ett jobb att sköta.” mammas ton var iskall och vass, det brukade vara min signal på att jag skulle ta med Alice någon annan stans.

Nu satt jag här med en bok i knäet som jag inte ens brydde mig om att låtsas läsa, jag hade försökt läsa om en mening fem gånger nu och orden fastnade ändå inte.

”Du måste fan vara den trögaste människa jag träffat! Jag sliter som ett djur medan du bara använder upp pengarna på massa skit!” röt mamma där nere och jag väntade på att pappa skulle slänga någon arg kommentar tillbaka.

”Klart du sliter som ett djur, du knullar varenda kille på ditt jobb!” jag spärrade skräckslaget upp mina ögon över hans kommentar, det var dags att fly igen. När det första ömtåliga objektet föll till marken sprang jag snabbt ner längs hallen och in i Alice rum, hon höll för öronen och höll hårt i sitt gosedjur som skulle föreställa en kanin, dock var den väl använd och började se rätt så tilltufsad ut. Jag tog tag i hennes hand och började snabbt leda henne in i mitt rum, jag stängde dörren tyst innan jag satte mig ner på huk för att komma i samma höjd som Alice.

”Okej, Al. Vad du än hör, ignorera det okej? Det är inte viktigt.” sade jag med en försiktig röst. Hennes blandade färger i ögonen blev allt mer blanka ju längre tiden gick. ”Okej?” hon nickade till slut och jag tog hennes hand igen innan jag gick över till mitt fönster och öppnade upp det helt.

Försiktigt kröp jag ut på taket och tog mig försiktigt över till brandstegen som var några meter ifrån.

”Din tur, Alice.” viskade jag mot fönstret och snart dök hennes mörkhåriga huvud upp i fönstret. Denna metoden att ta sig ut ur huset utan att bli upptäckta började bli en vana och var absolut inte lika läskig nu som första gången. Försiktigt lät jag mina bara fötter möta den kalla rostiga metallstegen som ledde oss ner säkert på den fuktiga gräsmattan. Jag tog emot Alice och hennes uppstoppade kanin som hon alltid bar rundor på, innan jag tog hennes lilla hand i min och vi började gå tillsammans mot poolhuset. Bakom oss hördes porslin krossas och höjda röster. Det var andra gången idag mamma och pappa bråkade, det var uppenbart att de försökte hålla en enad front utåt men grannarna kunde klart och tydligt höra bråket som hörde inne i huset.

Ljuden fick mig att skynda på lite extra för att få bort Alice där ifrån, hennes ansikte var skräckslaget och jag önskade att hon skulle glömma bort det hon hörde. Snart kom vi fram till det mörka lilla poolhuset, jag öppnade snabbt dörren och låste ordentligt bakom oss innan jag föste fram Alice till det svarta pianot. Jag tände några julgransslingor på vägen som hängde på väggen och gav en härlig omgivning, besvärat satte jag mig ner bredvid Alice och tog upp skyddet innan jag kollade ner på min syster som nu snyftade lågt.

”Gör pappa illa mamma?” frågade hon lågt och drog bort en tår.

”Nej, nej. De bara... De bara diskuterar.” försökte jag och svalde hårt. ”Vad ska vi spela?” frågan var mer till mig själv än till Alice men hon brukade oftast komma med de bästa förslagen. Jag lät mina fingrar leka över tangenterna medan jag funderade ett tag, snart kom jag på en låt som jag hade varit helt fäst vid enda sedan den kom ut för några månader sedan.

”Ah, jag kan en!” utbrast jag och knuffade lekfullt till den lilla tjejen bredvid mig som höll extra hårt i sin kanin. Jag började skapa en melodi som jag kunde enkelt jag slöt ögonen och hoppades på att jag verkligen drömde, och att jag egentligen inte gjorde detta för fjärde gången denna veckan.

”I'm standing on a bridge, I'm waiting for the dark. I thought that you'd be here by now.” min röst brast på vissa ställen och jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte, jag försökte stänga ute ljudet som hördes utanför. ”There's nothing but the rain, No footsteps on the ground. I'm listening but there's no sound.” jag kollade ner på flickan som försökte koncentrera sig på mina fingrar men jag såg att fler tårar föll ner för hennes kind och jag tryckte lite hårdare på tangenterna. ”Isn't anyone trying to find me? Won't somebody come take me home?” jag kände själv att tårarna bakom mina ögonlock brände och jag önskade att de inte skulle synas, men självklart slet sig en loss. Irriterat försökte jag ignorera tåren som åkte ner för min kind och försökte spela högre.

”It's a damn cold night, Trying to figure out this life. Won't you take me by the hand? Take me somewhere new. I don't know who you are, But I... I'm with you...” jag svalde hårt då jag kände att min röst blev grötig, jag kollade ner på Alice och gav henne ett litet leende. ”I'm with you.” jag körde ett litet mellan spel och försökte harkla mig så gått jag kunde, jag hörde ett skrik från huset och jag kom av mig, jag stannade upp för några sekunder och jag hörde att de nu var ute i trädgården. Något slogs sönder och jag kollade ner på den lilla flickan bredvid mig, jag kände min puls öka och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, de brukade aldrig gå ut.

”Alice, stanna här, okej? När jag går ut, låser du dörren och öppnar inte förrän jag kommer och hämtar dig, okej?” beordrade jag Alice som nu grät förtvivlat, det gjorde ont att se henne så rädd. Men jag var inte rädd längre. Att jag satt här inne med min lillasyster och försökte få henne att glömma bort alla hemska saker som hände runt omkring henne medan hennes föräldrar med lite för mycket alkohol i kroppen snart skulle slå ihjäl varandra. Nej, jag var inte rädd, jag var arg och frustrerad. Jag ville inte leva såhär längre, trött på att spela på pianot varje kväll, trött på att försöka låtsas som att jag levde i en perfekt värld och jag var trött på att övertyga Alice samma sak. Adrenalinet kom in i mitt blod och jag rättade till mina pyjamasbyxor och t-shirten innan jag tog mig ut och stängde noga efter mig, jag väntade tills jag hörde låset klicka till igen från insidan. Jag vände mig om för att se mamma och pappa på andra sidan poolen, de stod mindre än en halvmeter ifrån varandra med glassplitter vid deras skor. Det mörka glaset kom från en vinflaska och den nästan svarta vätskan låg i pölar på de stora plattorna.

”Ta tillbaka det där.” väste pappa med en mörk röst, han som brukade vara snäll mot mig och min syster, han var inte längre samma man när han var arg. Jag fick syn på något som glänste i hans hand och kisade lite för att se vad det var han höll i. Det var flaskhalsen som hade vassa spetsiga taggar, han pekade inte vapnet direkt mot mamma men det fick mig ändå att börja gå med rask takt runt poolen.

”Jag säger bara sanningen, det kändes bättre med Jake än vad det någonsin gjorde med dig.” fräste mamma argt, jag såg att pappas grepp hårdnade runt flaskhalsen och vapnet började höjas mot kvinnan framför honom som skulle framstå som hans fru. Jag sprang så fort jag kunde då jag såg att mamma inte var medveten om pappas tillfälliga vapen. Mamma lade först märke till flaskhalsen då han höjde den ytterligare men då var det för sent, jag puttade bort mamma och hon trillade handlöst ner i poolen med ett plask. Jag var väl medveten om att jag var i farozonen och höjde beskyddande min hand för att inte få de vassa kanterna i huvudet. Ett svidande sträck gick över min handled och det kändes som tiden stannade upp då jag såg mitt eget blod framför mina ögon. Vätskan var mörkröd, nästan svart och jag kollade skräckslaget upp på mannen som nu var framför mig, det kändes som att allt hände samtidigt. Flaskhalsen föll till marken, pappas ögon stirrade skräckslaget på mig då jag föll bakåt ner i plattorna. Jag vågade inte vända på min arm men snart vred jag skakigt på armen och fick syn på det mörka blodet som kom ut från en spricka som var tillräckligt stor för att synas genom allt blod. Sprickan hade gått rakt över den känsliga huden precis innan handflatan började.

Mina ögon kunde inte slitas ifrån det nu läkta ärret, trots att det hade läkt och det var länge sedan. Kändes det som om det vore igår jag tvingades in i en ambulans och köras till akuten. Jag drog mina ögon ifrån ärret och kollade på den stora handen som höll min hand i sin innan jag möttes utav plågade gröna ögon, jag snörvlade lite och drog irriterat bort tårarna som jag inte ens tänkt på förrän nu.

”Crying once and now all of a sudden I am crying everytime.” sade jag generat och torkade ilsket en tår som var på väg att trilla ner från mitt vänstra öga. Harry ignorerade min ironiska kommentar och lät hans lediga hand försiktigt läggas över min kind innan han fäste några slingor bakom mitt öra. Han drog upp mig på fötter och snart hamnade jag i hans knä, hans starka armar drog mig tätt intill honom och han pussade mig försiktigt på kinden innan jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag lät mitt ansikte pressas mot hans hals då jag försökte glömma bort det han bett mig om att komma ihåg.

”What happened to him?” frågade han lågt, hans röst var mörk och det lät som han var arg.

”Jail for three years... A few weeks after he came out he wanted to talk to me...” min röst var skakig och det gjorde inte bättre utav att Harry drog mig tätare intill sig, jag var den sortens människa som grät ännu mer när någon försökte trösta mig. ”B-But I told him to not ever get anyway near me ever again... Four d-days later he died, h-he killed himself.”

Tystnaden föll över oss, jag slöt ögonen och kunde se hans sorgsna blick då jag öppnade dörren och bad honom att dra åt helvete. Jag hade vuxit en hel del som person under de tre åren han satt i fängelse, jag var inte den rädda lilla flickan längre som försökte skydda sin lillasyster. Under tre år hade jag lärt mig en och en annan sak, som att inte bli allt för emotionell inblandad i saker och ting och att se till att Alice kunde få allt.

”It's not your fault.” påpekade Harry lågt hans varma hand strök upp och ner över min arm, han pussade mig försiktigt på pannan.

”He seemed different, fit and maybe changed the inside too...” det var något jag alltid tänkt på, tänk så hade han förändrats och så nekade jag honom hans uppmärksamhet.

”Maybe, but it's still not your fault.” envisades Harry, jag suckade och drog in hans doft och slöt ögonen. Jag var helt slut och jag kände att vilken sekund som helst så skulle jag somna...

Jag vaknade några timmar senare av att Harry försökte skaka mig försiktigt till liv.

”Don't you have some kind of snooz button?” stönade jag trött och vände mig på mage, ett lågt skratt hördes och ett par mjuka läppar strök över min kind.

”I do but I think it wouldn't be the best time to use that one right now.” mumlade han lågt in till mitt öra och jag spärrade upp ögonen. Han flinade där han satt upp på säng kanten och jag skakade bara besvärat på huvudet.

”You're seriously the sickest person I've ever meet.” hans perversa humor förvånade mig, det var verkligen något nytt men jag borde inte vara förvånad.

”Oh, well. We're kind of together now aren't we?” konstaterade han enkelt, han strök några fingrar över min kind och drog bak några slingor från mitt ansikte. ”So you better get used to it.”

”Don't make promises you can't keep.” varnade jag honom och vände mig om för att försiktigt sätta mig upp.

”Oh, I intend to keep this one.” försäkrade han mig allvarligt och jag nickade långsamt. Jag kollade mig omkring och lade märke till att rummet var mörkt, gardinerna var igen dragna för det enda fönstret och varenda lampa var släckta.

”We've got a problem.” mumlade Harry lågt.

”What?”

”I shouldn't have signed those papers in the reception earlier because there are like thousands of smalltown girls outside together with some paparazzis that is waiting for us to get out there.” sade han besvärat och granskade mitt ansikte för en reaktion. Det tog ett tag för mig att smälta informationen och det var rätt synligt över att jag inte riktigt visste hur jag borde reagera.

”O-okay... So... What do we do?” frågade jag förvirrat och drog ihop mina ögonbryn i ett hopp till att förstärka min förvirring.

”Well, I don't want us to go public, it's too early and you've got enough on your shoulders already.” sade han med en beskyddande röst och jag hörde roat på ögonbrynen då jag försökte hålla tillbaka ett skratt. ”I'm dead serious, the fans are going to throw really nasty comments and everything and I don't want that for you.”

”You know that we have to adventually, right?” konstaterade jag och han nickade besvärat.

”Yes, but not today, this is not the right time. They would just think the worst, that you're a one night stand...”

”A one night stand?” avbröt jag honom och nu kunde jag inte låta bli att börja skratta.

”Yeah, they make storys up like crazy.” förklarade han frustrerat. ”I've already made some phonecalls, a security guard will help me back to my car and escort me to London. When everyone has gone Louis will come and pick you up, alright?” han väntade fortfarande på någon sorts reaktion som jag inte riktigt visade, hans djupt gröna ögon granskade mig nyfiket och han lade huvudet på sned, han pressade ihop sina fylliga rosa läppar under tystnad.

”What!?” utbrast jag till slut då jag frustrerat försökte förstå vad han väntade på.

”You're taking this really good.” mumlade han nyfiket.

”I'm pretty sure I'm not taking anything at all, I have seriously no idea how to react!” min röst var en oktav högre än vanligt utav frustration, Harry nickade ett tag och försökte smälta det jag just sagt. Mina ögon gick upp till hans lockiga hår och en utav de okontrollerade lockarna hade trillat ner i hans panna, jag höjde en hand och lät mina fingertoppar stryka över hans panna och puttade tillbaka locken på rätt plats. Harrys ögon slöts, långa ögonfransar vilade på hans kinder medan mina fingrar fortsatte över hans tinning och stannade sedan vid hans kind då jag lät hela min hand ta kontakt på det fortfarande smått röda märket på hans kind.

”I'm sorry about that.” mumlade jag generat, hans fylliga läppar sprack upp i ett flin och han öppnade sina ögon för att fokusera på mig igen. Hans stora hand tog min hand och förde ner den mellan oss, han lekte med våra fingrar medan han pratade.

”To be honest you wasn't the first one.”

”And that doesn't surpice me.” jag fnittrade till och han gav i från sig ett roat skratt, efter ett tag lade sig tystnade över oss, vi lekte med varandras fingrar medan våra ögon utforskade varandra.

”I could just take a cab, you know.” påpekade jag lågt.

”I don't trust a totally random person, Grace.” han sade på ett sätt som om det vore uppenbart.

”I was a random person once.” påpekade jag och ryckte på axlarna, men han gav mig bara en trött blick.

”You know what I mean. And besides Louis was more than happy to help.” han log lite snett, något som min kropp mer än gärna gjorde positiv respons på och mina kinder hettade lite extra. Vilket fick Harry att le ännu bredare och luta sig fram emot mig, våra pannor snuddade snart vid varandra och jag kände hans mörka lockar kittla mot min panna. Vi andades in våra andetag medan våra ögon förblev fästa vid varandra.

”I love your eyes, they are so different.” viskade han fram och jag bet mig lite i underläppen. Det var något jag hört innan, men inte med samma inlevelse som Harry hade. Hans hand placerades på mitt ben för stöd innan de fylliga rosa läpparna pressades försiktigt mot mina, han sög lite på min under läpp innan hans läppar placerade pussar ner över min hals. Ett litet flämt föll från mina läppar då han sög på en och samma plats, det sved till och jag hade känslan av att det skulle bli ett märke. Det var en helt ny känsla för mig att ha någon så nära mig, det skapade en pirrande känsla i magen på ett skönt och spännande sätt. Nyfikenheten inom mig blev allt större ju allt oftare hans läppar tog kontakt med min hals. Han gav ifrån sig ett belåtet hum innan våra ögon åter tog kontakt med varandra och han placerade en liten lätt puss på mina läppar innan han drog sig nöjt tillbaka. En lätt signal av knackningar hördes på dörren och jag antog att det var ett tecken på att Harry borde gå nu.

”I'll go home and change, and then I'll come over to your place, alright?” sade han och log. Jag lutade mig modigt fram och gav honom en snabb och osäker puss, men snart drog jag generat tillbaka.

”Okay.” sade jag efter ett tag och han skrattade bara till och pussade mig på pannan innan han tog sina saker, han grävde fram ett par solglasögon i innerfickan på jackan innan han öppnade dörren. Blixtar och skrik startade och jag höll andan innan dörren stängdes. Först när låset vreds om vågade jag andas igen, jag var ensam.

+27 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

Svar:

Åh, vad kul att höra! :) Grattis till dig, hoppas du får en minst lika bra födelsedag ;)