Mörker. Det var allt jag såg, jag vände mig runt för att se vad jag låg på men det enda jag kunde se var ett bäcksvart mörker under mig. Min kropp gjorde ont och så fort jag rörde på mina armar föll hela min kropp i svåra krämpor som fick mig att kura ihop mig i fosterställning. Att vara här gav mig en ensam känsla, det var kallt, jag önskade att någon kunde hålla om mig, så fort smärtan försvann lade jag mig på rygg igen och kollade åt det hållet jag trodde var upp. Ovanför mig såg jag en stark stjärna lysa, den var ensam, precis som jag. Jag sträckte mig efter den men ångrade mig genast då jag kände smärtan återvända i min kropp, jag låg helt stilla och kollade upp på den ensamma stjärnan som verkade bli allt större och större. Snart insåg jag att den var på väg rakt mot mig och jag försökte dra min kropp bort från platsen där stjärnan skulle falla, men jag var för långsam och snart var den bara några meter ifrån mig.

Min kropp rycktes upp till verkligheten, stjärnan hade varit en sänglampa som stod ett bord bredvid sängen. Förvirrat drog jag ihop ögonbrynen, det där var inte min sänglampa. Försiktigt lyfte jag lite på huvudet för att kolla mig omkring. Jag var klädd i något som såg ut som en sjukhusklänning, de kala väggarna sade mig ingenting om vart jag var någonstans, det enda som fanns var en ställning som höll uppe den tjocka teven som stod på låg volym och visade ett gammalt avsnitt av Friends. En liten soffgrupp fanns vid fönsterna som var fördragna, Alice låg i en av de stora sofforna ensam, medan Emma och Felicia delade på den andra, det såg inte speciellt bekvämt ut där de höll om varandra för att inte trilla ur.

Ett litet leende kom över mina läppar då jag såg hur krampaktigt Emma försökte hålla sig kvar, då hon låg ytterst. Jag ryckte till av ett pipande ljud som jag lade märke till först nu, jag sneglade bakom mig och spärrade upp ögonen, apparaterna visade mina hjärtvågor. Mina händer följde trådarna ner till mina armveck, nålarna var skymda med vita plåster, mina fingertoppar fortsatte över mitt bröst och innanför klänningen. Små sugproppar satt fast över mitt bröst, frustrerat lät jag mig utforska min kropp efter skador och hittade snart något ovanför mitt högra öra. Det var en luddig känsla, något som kändes som ett stort plåster.

Skräcken över att detta faktiskt var verklighet, slog mig hårt. Jag kunde inte befinna mig på ett sjukhus, detta skulle bara göra saker värre.

Jag letade efter något löst och behändigt som man kunde kasta, jag hittade snart en fjärrkontroll på nattduksbordet, jag siktade mot Felicia men råkade träffa Emma som handlöst trilla ner från soffan med en duns. Ett stön hördes innan hon försökte resa sig upp men misslyckades.

”What the fuck...!” fräste hon, hon kollade argt upp över ryggstödet på soffan. Hennes gråa ögon vidgades då hon fick syn på mig, snabbt kravlade hon sig upp från golvet och kom fram till mig, hon kramade mig hårt.

”How do you feel?” frågade hon oroligt och kollade över på min högra sida som bekräftade att jag faktiskt hade min enda skada just där.

”I'm good, but why am I in a hospital?” frågade jag frustrerat. ”Have you freaking lost your mind!?” min höga ljudvolym väckte de andra två som kollade förvirrat sig omkring.

”It wasn't us.” försvarade sig Emma och höjde oskyldigt på händerna, hon gäspade innan hon försökte börja prata igen. ”Harry...”

”Harry was there?” avbröt jag henne. ”I told him to stay away.” Hon nickade besvärat och kollade på vår yrvakna kompis som ställde sig bredvid henne.

”I told him to get out of there, but he called the ambulance and I freaked out.” sade Felicia olyckligt och tog min hand. ”I'm sorry, I should have kicked his arse out of there, I should have done something.”

Jag kände ilskan över att Harry var anledningen till att jag var här byggas upp inom mig, det var inte hans sak att lägga sig i, speciellt inte efter att jag faktiskt litat på att han skulle hålla sig undan. Men det verkade som att jag hade fel, irriterat kollade jag på mina kompisar som trötta stod och granskade mig.

”Snälla, va inte arg på honom.” hördes från sofforna och jag vände mig mot Alice. Hon såg sliten ut precis som de andra två, men hon såg mer utvilad ut än vad mina kompisar gjorde. ”Han gjorde bara det han trodde var rätt. Jag skulle ha gjort likadant om jag inte visste konsekvenserna.”

Alice hade rätt, det är vad vi hade fötts upp till att göra, alltid försöka göra det rätta. I detta fallet var det att ringa ambulansen så fort någon skadat sig.

Det förvånade mig hur resonabel hon lät och fick mig att lugna ner mitt humör lite för att visa att jag inte alls var irriterad.

”Jag är inte arg.” försäkrade jag Alice och log lite tveksamt mot henne, hon visste lika väl som jag var jag var rädd för och det var inte själva sjukhuset. ”Det löser sig.” min röst svek mig och förtvivlat försökte jag ge henne ett brett leende, men det blev nog mer som en grimas.

Dörren till rummet öppnade sig och det tog ett tag innan någon kom in i rummet.

”Miss Sonenclar, your awake...” en rödhårig kvinna i vit rock uppenbarade sig tillslut i rummet.

”How bad am I?” frågade jag tveksamt.
”You have a few stitches above your right ear, otherwise you're good.” hon kollade mina värden och skrev ner på ett papper efter hand, hon puttade undan Emma och Felicia då hon skulle kolla mina hjärtvågor.

”So I'm free to go?” frågade jag lättat, hon skrattade bara till av mitt lättade ansiktsuttryck.

”Of course, later tonight. We just need to take the last few tests and then you're free like a bird.” hennes ironiska tonfall fick mig att rynka på näsan, men jag kunde inte låta bli att sucka ut, lättad över informationen hon just gett mig.

”The doctor will be with you in a few minutes.” informerade hon mig innan hon snabbt tog sig ut från rummet och stängde dörren efter sig.

”Well, that's good.” sade Emma lättat och log mot mig. ”But you look horrible.” jag himlade bara med ögonen, hon lät som sitt vanliga jag igen.

”What about school?” frågade jag oroligt och Felicia skakade bara på huvudet.

”Already taken care of. Don't you worry, okay?” uppmanade hon. ”Besides, nothing will happen the last week anyway and you know that...” hon blev avbruten av en mobil som vibrerade på bordet vid sofforna, Emma tog sig fram till telefonen med det rosa skalet och suckade då hon irriterat tryckte örat mot telefonen.

”No, you can't come up here.” fräste hon.

”Who is it?” mumlade jag lågt utan att ta ögonen ifrån Emma som borstade bort någon osynlig hårslinga från hennes vita linne.

”Harry, he's been checking up on you every hour.” viskade Felicia lågt. ”He wants to come up here, but we all know that it wouldn't be a great idea.” jag bet mig osäkert i läppen då jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Behovet av att höra hans röst var större än väntat, jag ville ligga i hans famn i sängen och mysa, jag ville ha hans armar runt om mig och säga till mig att allt skulle bli okej.

”Give me the phone.” sade jag högt till slut och Emma stannade upp, hon gav mig en irriterad blick. ”Please, I want to talk to him.” min bedjande röst fick henne att mjukna lite.

”Shut the fuck up, Harry. I am trying to think.” snäste Emma innan hon drog bort telefonen från örat. ”Are you sure?” jag nickade bara, jag saknade honom. Mer än vad jag trodde skulle göra, det hög till lite i sidan då jag tänkte på hur orolig han måste vara. Tveksamt tog sig Emma fram till mig och räckte mig sin telefon, jag tryckte den mot öra och hörde hans andetag.

”Hello, Harry.”

Harry's Point Of View

”Are you alright?” frågade jag oroligt, jag satt i Louis soffa. Han hade försökt få mig att sova då jag kom hem hit efter att polisen hade frågat ut mig och Felicia om vad som hänt. Felicia skötte det mesta pratandet, men jag fick aldrig chansen att öppna munnen då en advokat som skickats av management högg en utav poliserna som en kobra. Stackaren hade inte en chans att försvara sig och snart gav de upp och lämnade oss båda i fred.

Louis hade ringt Modest då han satt sig i min bil, jag var delvis tacksam, men också rätt så nervös inför det valet han gjort. Att blanda in management kändes inte bra, de ville inte ha problem, de ville bara ha pengar.

Då jag försökte hänga med upp till Grace hade Felicia gett mig en arg blick.

”Only family's allowed.” väste hon lågt, hon såg att jag tänkte protestera och öppnade munnen före mig igen. ”Her mother signed me and Emma up as contact persons if something went wrong, we're allowed, not you.” hon vände sig om och gick mot hissarna utan att säga något mer.

Louis hade hämtat upp mig och förde mig tillbaka hit för att hålla ett öga på mig, hans ständiga frågor om jag behövde något eller om jag ville ha hjälp med något började gå mig på nerverna. Eleanor var mer finkänslig och satte försiktigt ner en varm kopp te till mig, hon gjorde mig sällskap genom att sätta sig ner under tystnad i en utav fåtöljerna med sin egna kopp te och vi bara satt där under tystnad medan vi väntade på några nyheter.

Annars satt hon vid skrivbordet som stod i vardagsrummet och pluggade under tystnad, hennes närvaro var lugnande på något sätt.

”I'm fine, I'll get out tonight.” sade Grace med en trött röst, jag hade ringt snart tjugo gånger och varje gång hade Emma svarat med samma arga ton att Grace inte var vaken.

Det var skönt att höra hennes röst, att hon levde. Min oro hade nått nya höjder de senaste timmarna, att det faktiskt var sista gången jag sett henne då hon bars in i ambulansen.

”Really? That's great, love.” sade jag och suckade lättat ut, jag lutade bak huvudet i soffan och slöt ögonen.

”Love? Is that what you call me now?” frågade Grace roat och jag grimaserade, hon lät som sig själv, något jag inte riktigt varit beredd på att hon skulle göra. Helt ärligt, visste jag inte vad jag hade förväntat mig alls.

”Yeah...?” sade jag och skrattade till.

”I like that.” erkände hon, hennes röst lät generad och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var svårt att få henne att bli riktigt generad, jag kunde bara föreställa hur hennes vackra kinder hettade till över vår konversation.

”Will I ever understand what's so bad with you in a hospital?” frågade jag tveksamt. ”Apart from the obvious, of course.” lade jag snabbt till, jag hörde henne sucka lågt.

”Yeah, but not right now. I think that conversation would be better face to face.” påpekade hon, hennes röst lät trött.

”I could come and visit, we could talk and I could take your favourite candy with me...” babblade jag på, hon skrattade roat till.

”Do you even know my favourite candy?” frågade hon roat.

”I could only guess... Hmm... Ahlgrens Bilar?” testade jag.

”How did you...?”

”You're pretty obvious.” avbröt jag henne roat innan jag väntade på att hon skulle svara, att hon skulle säga att hon ville träffa mig men ingenting hördes, tystnaden lade sig. ”I could be there in like ten minutes.”

”No.” sade hon snabbt. ”I mean, I'd love to have you here but... It's better if you're not.”

”What is that supposed to mean?” frågade jag oroligt.

”It means that someone could see you, you were right, it's too early to let the public see us together.” hennes ton ändrades, det var något hon ljög om men jag visste inte vad det var. Irritation gick igenom min kropp men jag försökte dölja den, det oroade mig att hon ljög för mig men jag lät bli att säga något.

”You would tell me if something is wrong right?” frågade jag osäkert.

”Of course.” sade hon pressat. ”I've got to go, the doctor is here. I'll call you later.” lovade hon och avslutade telefonen så snabbt att jag inte kunde säga hejdå.

Frustrerat lade jag ner telefonen på bordet bredvid soffan och kollade på Eleanor som nu kollade nyfiket på mig.

”You're okay over there?” frågade hon och drog bak några slingor av sitt brunt hår som slitit sig från hennes slarviga fläta som hängde över hennes axel.

”Yeah, I think so.” sade jag och reste mig upp från soffan för att gå över till fönstret, utanför var det mulet och grått, man kunde inte tro att det var första dagen på Juni. Jag längtade tills man kunde gå ute utan att oroa sig för regn, det brukade så här års vara helt underbart behagligt väder, men det verkade som att jag skulle få vänta lite med att gå ut i endast shorts och t-shirt.

”You should get over there, I think they allow visitors by now.” föreslog Eleanor och kollade på klockan som hängde på väggen. Hon slog ihop sina böcker och fokuserade fullt på mig.

”I don't think she wants me there.” sade jag tveksamt.

”Of course, she wants you there! Come on, I'll drive you.”

Tveksamt kollade jag på min kompis flickvän som såg mer bestämd ut än någonsin, hon nickade mot ytterdörren, hon började gå mot dörren för att ta på sig sin militärjacka och fångade upp Louis bilnycklar.

Jag gick motvilligt med på att Eleanor körde mig till sjukhuset, hon bad mig att ringa henne när jag ville åka hem. Det slog mig att hon kanske ville få mig ur vägen där hemma så att Louis och hon kunde få lite egen tid. Men vänligt tackade jag henne och tog mig in genom skjutdörrarna till sjukhuset, ett antal rullstolsbundna blev körda igenom receptionen bort mot en annan avdelning. Ett flertal vitklädda unga män och kvinnor sprang stressat igenom den öppna ytan och jag fick värja för flera stycken av dem då de var så insjunkna i sina papper att de inte märkte att jag stod där.

Jag tog mig fram till receptionen och en mörkhyad kvinna satt bakom disken försjunken i en dator. Hennes glasögon satt långt ner på nästippen, hennes lockiga hår gjorde det svårt att se hela hennes ansikte.

”Excuse me.” sade jag lågt och hon kollade förvånat upp mot mig. Hon skannade mig innan hennes ansikte sken upp som en sol. Jag sneglade ner på hennes namnskylt, Mrs. Woods.

”What can I help you with?” frågade hon artigt och tog av sig sina glasögon så att de hängde i ett svart band runt hennes hals.

”I'm here to visit a patient, Grace Sonenclar.” jag väntade medan hon skrev något på datorn.

”Are you expected?” frågade hon medan hennes fokus förblev på datorskärmen.

”No.”

”Sorry, I can't help you.” sade hon uppgivet och kollade till slut upp mot mig igen.

”But ain't there visiting hours?” frågade jag förvirrat och drog en hand genom mina lockar som trillat ner i pannan.

”Yes, there are, sir.” sade Mrs. Wood, hennes röst sade mig att hon började tröttna på att ha mig här.

”Why can't I visit her?” jag vägrade ge mig, jag behövde se Grace.

”I'm sorry, sir. But there is no visitors allowed for Miss. Sonenclar.” försökte hon igen, men det var uppenbart att ingen av oss skulle vika sig.

”Do you know who I am?” jag hatade att uttrycka mig på detta sättet men jag tycktes inte ha något annat val än att låta som en diva. ”I'm Harry Styles.” sade jag högt och tydligt, jag kände ögon på oss och jag ångrade att jag hade höjt min röst. Ett irriterat skratt släpptes fram från hennes läppar innan hon skakade på huvudet.

”And I am the queen of England but I'm still not letting you through, Mr. Styles.” hennes ironi gjorde mig irriterad och jag gav henne en irriterad blick. ”Do I have to call security?” frågade hon, det var tydligt att det var ett dolt hot men jag skakade bara på huvudet och vände mig om, jag släppte fram en blond hårig kvinna. Hon såg bekant ut, hennes blonda hår var högt uppsatt i en hästsvans, hon var klädd i en strikt svart kostym. En grå skinnväska hängde över hennes högra axel, jag stannade instinktivt upp och lyssnade ordentligt då jag hörde henne prata.

”I'm here to see my daughter, Grace Sonenclar.” sade hon med hård och bestämd röst. Mrs. Woods bakom disken synade henne, den blonda kvinnans dialekt var tydlig och jag frös till is då jag såg likheten mellan Grace och den främmande kvinnan, de var i samma längd och deras honungsblonda färg på håret var det samma.

”ID, please.” sade Mrs. Woods och Graces mamma räckte över sitt körkort. När jag dragit min kropp ur mitt chocktillstånd sträckte jag mig efter hennes arm och hon svängde runt för att se vem som vågade röra henne. Hon synade mig med en irriterad blick, hon vände sig om för att ta emot sitt körkort, hennes blandade ögonfärg lös upp utav de skarpa lamporna i taket då hon kollade upp på mig.

”Mrs. Sonenclar, this way, please.” hörde jag Mrs. Woods och släppte Mrs. Sonenclars arm.

”Y-You're Grace's mother?” frågade jag med skakig röst och uppspärrade ögon, hon skrattade bittert till innan hon vände sig om för att gå i den riktningen som Mrs. Woods visade.

”You can count on it.” sade hon kaxigt över sin axel med en elak röst innan hon försvann runt hörnet.

+28 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: