De sista dagarna innan det blev helg gick väldigt segt, då jag tvingade mig själv till skolan trots att jag var utmattad efter tävlingen. Alice var den enda som höll humöret uppe i huset då fredagen äntligen kom och det var dags för konserten hon inte trodde hon skulle gå på för några dagar sedan. När jag kom hem från skolan på eftermiddagen satt hon redan i soffan och väntade på mig. Hennes t shirt hade bandets logga på sig och hela hennes ansikte var fyllt med vita och röda bokstäver.

”Jag har väntat i en halvtimme nu, vi måste vara där i tid så vi kommer in först.” utbrast hon och flög upp från soffan i vardagsrummet. Jag tog mig själv för hjärtat då jag granskade min syster som numera hade gått över från ett fan till en directioner.

”Vi har bestämda platser.” påpekade jag och lät mina nycklar falla på bordet som stod i hallen.

”Ja, men tänk så kommer dem ut, de gör alltid det! Vi måste dit nu!” hon stampade otåligt med foten och jag började röra mig mot trappan.

”Jag byter snabbt om, vi tar mammas bil dit.” informerade jag henne innan jag började gå upp för trappan. Jag hörde ett stön och ett par tunga steg innan teven sattes igång.

Snabbt tog jag mig in i mitt rum och drog fram ett par mörka jeans, med ett marinblått linne som jag slarvigt stoppade innanför kanten på byxorna innan jag tog på mig min skinnjacka. Jag avslutade med mina vita Converse, eller de skulle i alla fall varit vita om jag inte använt dem så mycket. Min telefon plingade till och jag tog upp den från min väska på vägen in i badrummet.

From: Emma <3

”Have fun tonight, say hi to Harry from me ;) xx”

Jag skakade besvärat på huvudet medan jag drog ut min hästsvans och borstade genom mitt ljusa hår innan jag lät det ligga över axlarna. Snart ansåg jag mig vara färdig och tog mig ner igen för att hämta upp min otåliga syster, jag lät min mobil, plånbok och biljetterna glida ner i min väska som jag enkelt hängde på axeln medan jag larmade huset och låste dörren. Jag låste upp den svarta Mercedesen som jag backat ut tidigare och som nu stod på uppfarten, ivrigt hoppade Alice in.

”Är du spänd?” frågade jag när jag hoppade i bilen och räckte över min väska till Alice. Det enda jag fick till svar var en nick innan jag satte i nyckeln och startade motorn. Enkelt rullade bilen ut på gatan och jag tryckte på gasen, snart färdades vi igenom Londons förorter.

Det tog dock inte lång stund förrän vi var framme och jag fick knappt chansen att stanna bilen innan Alice var ute och studsade iväg till entren där folk hade börjat samlas. Snart tappade jag bort henne i folkmassan och stönade trött till, att hon aldrig kunde vänta.

”Små syskon.” muttrade jag trött för mig själv innan jag tog min väska och tog mig ut bilen. Jag började gå bort i samma riktning som Alice hade försvunnit, det tog ett tag men snart hittade jag hennes mörka huvud längst fram i den lilla folkmassan. Det stod unga tjejer som skrek utav ingen som helst anledning och snart när jag klämt mig fram till Alice kollade hon upp på mig med ett stort leende. Hon gav mig en hård kram och jag besvarade den innan jag skrattade till lågt.

”Jag kan inte fatta att jag ska få se dem.” pep hon, hon studsade glatt upp och ner. Jag tackade vädergudarna för solskenet som lös ner på oss och jag kisade upp mot solen. Ibland fick jag en armbåge i ryggen men annars var det uthärdligt så länge Alice var glad.

Gruppen med folk blev allt tätare och snart hade vi flera meters kö bakom oss. Snart blev trycket ännu värre då folk började röra sig vid ingången och jag ställde mig bakom Alice för att hon inte skulle bli mosad. Säkerhetsvakterna med orangea västar började prata med höga röster och bad tjejerna som hoppade och började klättra på det låga stängslet framför oss. Snart urskiljde sig en siluett som började bli skrämmande igenkännbar tillsammans med en kortare kille med blont hår. Pressen blev allt hårdare bakifrån och jag försökte låta bli att trilla rakt in i Alice som var framför mig. Alice där emot började skrika precis lika mycket som alla andra och lutade sig över stängslet för att killarna skulle lägga märke till henne. Skriken var öronbedövande och snart kändes det som att stå framför ett flygplan då killarna ställde sig utanför entren och började vinka till fansen.

”Oh my god!” pep Alice framför mig och jag gav henne ett roat men plågat leende.

”Hey, Grace!” den bekanta raspiga rösten hördes över oljudet och jag stelnade till.

”Oh, no.” mumlade jag och böjde ner huvudet i hopp om att han trodde han sett fel person. Men jag kände snart ögonen som låg på mig och jag kollade skyldigt upp under mina ögonfransar och mötte de gröna ögonen som jag fruktat. Men jag kände även ett par ögon bredvid mig som stirrade storögt på mig, jag kollade ner för att se Alice stanna upp i sitt skrikande.

”Let her and her sister over.” beordrade Harry till säkerhetsvakten och när jag kände en arm ta tag i mig stretade jag emot.

”No.” sade jag och log ursäktande mot säkerhetsvakten som släppte mig genast och ursäktade för missförståndet.

”Come on, get over.” sade Harry och jag skakade frustrerat på huvudet.

”Take those two instead.” föreslog jag och nickade mot de två tjejerna som grät högt och ljudligt bredvid oss. Harry drog ihop ögonbrynen och visste inte riktigt vad han skulle säga.

”You know her?” frågade en stor svartklädd man som nu stod bredvid Harry.

”Yes.” svarade han snabbt och flinade mot mig, jag rynkade irriterat på näsan och det fick bara hans leende att bli ännu större.

”No, he's not.” kontrade jag irriterat.

”Yes, I do.”

”No, he don't.”

”Yes, I do.” Harry blev nu frustrerad av min envishet, vilket syntes på hans ansiktsdrag som blev allt hårdare, hans käke spändes.

”No, you don't!”

”Let them over.” beordrade han säkerhetsvakten igen.

”No, don't.” jag höll upp en hand mot den stackars vakten som verkade uppenbart förvirrad över vad han borde göra.

”Why are you so negative?” frågade Harry uppgivet.

”Because I don't like you!” utbrast jag och gav honom en arg blick. Jag visste att jag hade träffat en nerv då de sista orden föll ur min mun och hans blick blev hård, hans fylliga läppar pressades ihop till ett sträck. Det var då jag blev väldigt medveten om Alice som fortfarande stod mellan mig och stängslet. Hennes ögon sade mig att hon fortfarande var i chock, mina ögon gick över hennes röd och vit målade ansikte och jag suckade.

”Fine.” muttrade jag irriterat innan jag och säkerhetsvakten lyfte över Alice tillsammans. Hon var snart i säkra händer men förblev tyst, jag hoppade enkelt över stängslet, jag ignorerade Harrys och vaktens hjälpande händer.

”It's time to get back inside.” påpekade den svartklädda mannen, den blonda killen tog genast tag i Alice som snart höll på att svimma. Men drog sig snart ur sitt chocktillstånd och började prata med honom. Jag gick några meter bakom, alldeles för upptagen med att inte ha någon ögonkontakt med Harry som gick bredvid mig. Under tystnad gick vi och lämnade oljudet bakom oss.

”Why don't you like me?” hörde jag intill mig och jag skakade trött på huvudet, jag tänkte inte svara på den frågan. ”You have no idea who I am and still you have the gut to say something like that.”

”I don't want to talk about it, okay?” sade jag sammanbitet. ”Let's just keep being nice to each other infront of my sister and then we never need to see each other ever again.”

Jag kunde inte längre låta bli att kolla upp på den långa killen bredvid mig, jag möttes av ett par mörka ögon, några nyanser mörkare än när jag såg dem för några minuter sedan.

”Deal.” muttrade han. ”But I want to know later why you don't like me.” hans egoistiska personlighet sken tydligt igenom och jag kunde inte låta bli att rynka på näsan. Något jag visste att han kände igen från tidigare, irriterat svor jag lågt för mig själv. Harry stannade upp och kollade ner på mig, en rysning gick igenom min kropp och jag var tillbaka till tankarna om självförsvar, precis samma tankar som jag hade första gången jag stod framför honom och hans långa kropp tornades över mig.

”Why did you agree on coming with me?” frågade han förvirrat och jag antog att han tänkte tillbaka på då jag gick med på att hoppa över det lilla stängslet tidigare. ”You don't like me, and I don't precisely like you either...”

”Then why did you act like you did a few seconds ago?” avbröt jag honom irriterat. ”You are such a hypocrite!” jag kände att plusen ökade och det var inte för att jag var glad över att vara här utan för att jag faktiskt för första gången någonsin verkligen ville slå någon på riktigt. ”If my sister wasn't that into you I'd rather stick forks into my eyes than standing here with you.”

”I'm glad that I can help you realise that you are attracted to me.” sade han och flinade.

”What is it that you don't get!?” utbrast jag frustrerat, han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på för att göra mig fullständigt galen. ”Are you deaf!? I don't like you, comprende? You and your stuck up attitude gives me rash, you're so full of yourself that you wouldn't even noticed if anything went wrong down here on earth because you're ten feet up in the air!”

Jag lät inte mina ögon slitas ifrån hans gröna, något med hans ansiktsuttryck sade mig att han inte hade fått sanningen levererad honom så rakt, när jag väl började gå igen lät jag min fokus glida bort mot dörren som hölls upp av den mörkt klädda mannen som log vänligt mot mig då jag gick förbi honom in i det stora rummet fyllt med folk. Jag hittade Alice längre bort då hon besvärat försökte hålla sig lugn medan hon var omringad av fyra killar som försökte få svar på sina frågor. Mina ben började röra sig i den riktningen men jag kände fortfarande Harrys blick i nacken då jag slängde på ett leende på mina läppar och hälsade på killarna som uppehöll min syster.

Alla var väldigt trevliga och jordnära, vilket fick mig att undra vad som egentligen hade hänt med Harry och varför han var så annorlunda. Stämningen blev smått pressad då Harry kom in i diskussionen, jag lät bli att kolla på honom något jag märkte att resten utav killarna också gjorde. Jag blev speciellt fäst vid Liam, en rätt så lång kille med brunt kort hår.

”So you drive cars as a hobby, you're going to graduate and you take care of your sister.” summerade han efter ett tag då vi pratat och jag nickade.

”Yeah, that's about it.” sade jag och log mot honom.

”And how did you meet...” hans blick gick upp till den lockiga killen som satt vid sminket och en kort tjej höll på att fixa till hans hår.

”I overslept and I accedentally walked right in to him.” jag grimaserade av minnet och tänkte på blåmärket jag fått på min höft som fortfarande fanns kvar.

”Bad luck?” föreslog Liam och skrattade till lågt.

”No, I'm just naturally clumsy.” erkände jag och skrattade till på min egna bekostnad, vilket fick honom att ge mig ett snett leende. Inte samma sortens leende som Harry brukade ta fram utan mer ett vänligt och genuint leende.

”I'm really impressed.” konstaterade han och jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn. ”That you care so much for your sister.” förtydligade han och jag nickade långsamt.

”Well, someone has to do it.” sade jag och lutade mig mot väggen innan jag vände på huvudet för att kolla bort på Alice som spelade fotboll med killen som hette Louis.

”Yeah, but it shouldn't be you.” jag hörde lite smärta i hans ton och jag grimaserade, smärtan var ämnad för mig och jag kände inte för att någon skulle tycka synd om mig.

”Well, it's the way it is and I just have to live with that.” sade jag innan jag mötte Liams blick igen och gav honom ett svagt leende.

Konserten var faktiskt förvånansvärt bra, trots min nu mera hörselskada på höger öra efter att Alice hade skrikit halsen av sig då killarna vinkade bort mot oss då de var på scen. Jag lät bli att få någon som helst kontakt med Harry, då han förblev dämpad och tyst innan vi skildes åt innan vi tog våra platser uppe på en av läktarna. Det verkade som jag inte var den enda som hade svårt för den lockiga killen, då även hans bandmedlemmar besvärat mumlade något så fort han öppnade munnen för att prata.

När showen var över tog jag och Alice oss ut sakta men säkert med resten, det fanns flertal tjejer som kände igen oss sedan tidigare och jag log besvärat då de log uppmuntrande mot oss.

”Miss Sonenclar?” en orangeklädd kille ställde sig i vägen och jag stannade upp tvärt då jag hörde vårt efternamn. Förvirrat kollade jag upp på den långa killen som jag inte kände igen. ”You need to come with me.”

”Now?” frågade jag förvirrat och han nickade. Jag greppade genast ett hårt tag i Alice hand och drog henne tätt intill mig. Med tveksamma steg började vi gå mot strömmen in i byggnaden igen, det var nu nästan folktomt och tystnaden började lägga sig i korridorerna. Vi blev införda i ett stort rum där Liam stod och väntade, förvirrat stannade jag upp några meter ifrån honom och kollade ner på Alice som sken upp när hon såg vem det var.

”You can't leave without saying goodbye.” påpekade han och flinade. Jag skrattade lätt till och svalde den oroliga klumpen i halsen som hade vuxit fram.

”Of course not, it was nice meeting you.” sade jag och räckte fram en hand, han puttade ogillande bort handen och gav mig en kram istället. Snart vände han sig till Alice som stod och lös som en sol.

”I was wondering if you've twitter? I could follow you.” föreslog han och hon gav ifrån sig ett litet pip.

”Really?” sade hon svagt och han flinade.

”Yeah, of course.” han tog fram sin mobil och började skriva ner hennes twitternamn, jag ställde mig till sidan och väntade tålmodigt, jag kollade på medan han sade ett skämt och Alice gav ifrån sig ett nervöst fnitter. Någon harklade sig och vi alla tre höjde på fokusen upp till den långa lockiga killen som kommit in i rummet utan att vi hade märkt det.

”Ehum... Do you have a moment?” frågade Harry och jag trodde först han menade Liam men när jag mötte hans ögon ryckte jag till.

”Me?” frågade jag förvånat, han nickade. Jag bet mig lite i läppen och kollade från Liam och Alice som såg ut att klara sig själva. Harry öppnade dörren ut till korridoren och jag följde med honom ut där tystnaden lade sig över oss.

”I don't want us to separate as enemies.” konstaterade han obekvämt och vände sig mot mig då dörren stängdes bakom oss.

”Okay.” sade jag långsamt, i ett hopp om att han skulle förklara sig och sin plötsliga humörsvängning mot mig. Vi gillade inte varandra, varför bry sig om vi var vänner eller inte när vi inte skulle träffas igen?

”So... Truce?” han sträckte prövande ut sin stora hand och jag kollade ner på den då jag tvekade på om jag verkligen brydde mig. Jag suckade innan jag lamt tog hans hand, hans nöjda leende ledde till att jag rynkade på näsan och jag kunde se att han var på väg över till sin egocentriska sida igen.

”Stop doing that.” sade han och drog ihop sina ögonbryn.

”Even if it's truce, I still don't like you.”

”Why?”

Jag skakade bara på huvudet och skrattade bittert till.

”I've made it pretty clear why I don't like you so let's just leave it at that.”

”Because I'm not having my feet on the ground?”

”Let's just leave it at that.” upprepade jag och suckade tungt. Jag kände lättnaden komma över mig då jag hörde dörren öppnas och såg Alice komma ut med Liam bakom sig.

”It was nice meeting you, Harry.” sade jag och log lite besvärat innan jag kramade om Liam igen. Snart började jag leda Alice mot utgången och suckade utav lättnad då jag kände kvällskylan i mina lungor. Lättnaden över att vara helt säker på att jag skulle slippa Harry för all framtid, han var någon annan problem. Men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig lite skyldig, till hans osäkerhet då han höjt handen i hopp om att jag hade grävt ner min stridsyxa mot honom. Snart fick jag andra saker och tänka på då Alice blev hungrig och vi började köra hem, bort från arenan och bort från Harry som hade trängt sig in i mina tankar för sista gången.

+25 Kommentarer till nästa del :)

Dagens Kommentar: