Jag granskade hans häpnadsväckande ansiktsdrag, hans käke spändes och väntade på min reaktion, men jag reagerade inte så som han trott. Hans fingrar lekte med mina och flätades samman.

”I'm not sure I understand.” erkände jag.

”Before you came with me to France, the night when you and Danielle went to the concert in Sweden. The management and I had a meeting. They told me that I couldn't be with you because of your background, that it would be like a filthy spot on the bands reputation.” han grimaserade åt sina egna ord innan han fortsatte. ”I was pissed and we had an argument. They asked me to calm down and all I could think about what how they treated you at home, I needed the one I love to be safe. So I came up with this arrangement, that we could turn all this bad background of yours into something that would be a rather good image for the band.” han pausade och väntade på att jag skulle ställa mig upp och gå där ifrån. Istället fick jag en större lust till att krypa intill honom och pussa varje millimeter av hans kropp. Som om han läst mina tankar släppte han mina händer och sträckte ut armarna som en inbjudan till att krypa närmare honom. Jag satte mig intill honom med min filt och hans varma kropp intill mig. Nialls starka armar kändes mer beskyddande än någonsin då han drog mig ytterligare lite närmare.

”They agreed on the whole women abuse thing and I had to promise that I would need to keep my distance. I don't know if you read the papers but I asked for one more thing before the meeting was over.”

”What?” mumlade jag och lutade mitt huvud på hans axel.

”To keep you safe no matter what, and when André came to the flat, the deal was broken. The management didn't keep their part of the bargain. Which meant that I was free from my part too. The point is that the night we had, it was more than real to me than anything else, and if you're worried that I only kept you safe for some sort of contract then no. It was real.” han suckade och mina tankar gick tillbaka på aktiviteterna i hans sovrum. Jag kände den rosa färgen komma över mina kinder och jag var glad över mörkret som var runt omkring oss.

”You opening up to me was something incredible and I'm so blessed to be the only one that has the opportunity to see this part of you.” han drog sig bakåt och kollade ner på mig. Mitt hjärta hoppade över ett slag då jag mötte hans ögon, jag öppnade munnen för att säga något men det kom inte ut något. Jag visste inte vad jag skulle säga, besvärat drog jag bak några slingor från mitt ansikte och placera dem bakom mitt öra.

”I don't know what to say.” erkände jag lågt och skrattade nervöst till.

”That you forgive me?” föreslog Niall retsamt och jag puttade till honom lätt på bröstet. Ett flin spred sig över Nialls ansikte och jag himlade med ögonen.

”If...” började jag tveksamt. ”If I am going to forgive you. We need to come up with a rule.” jag granskade honom då han började nicka.

”Anything.” nästan viskade han fram och drog bak några hårstråk som trillat ner över hans panna.

”No more lies. No more secrets.” konstaterade jag allvarligt.

”What if I have a surprice for you and I really can't say what it is?” föreslog han och jag höjde på ögonbrynen.

”That's different, but now I am very curious.” erkände jag och suckade. Han flinade mot mig och jag drog mig ur hans grepp, jag drog mina ben in under mig.

”Anyway, I'll promise, No more lies or secrets. And if there's anything that goes wrong we'll tell each other everything.” jag nickade och log mot honom.

”Let's seal the deal with a kiss.” föreslog jag och hans breda leende blev ännu bredare.

”Does that mean that I am officially forgiven?”

”Just shut up and kiss me, Horan.” sade jag irriterat och han skrattade lätt då han placerade en hand under min haka, han lutade sig framåt och strök sina läppar retligt över min kind, över mina läppar innan han pressade sina läppar passionerat mot mina. Utan att bryta vår kyss lutade sig Niall över mig och puttade mig försiktigt ner på filten, min rygg tog kontakt med väggen och Niall hamnade ovanför mig. Mina fingrar länkades samman runt hans hals och drog honom närmare mig, jag kände att han höll tillbaka då han inte ville vara allt för på. Jag lät min ena hand gå under hans tyg som han hade på överkroppen och han gav ifrån sig ett stön då jag råkade dra några naglar över hans tonade mage.

”Let me pleasure you.” mumlade han mot mina läppar och jag stelnade till. Vilket fick honom att le och nervositeten flammade upp i min mage, det skulle betyda att jag var tvungen att göra mig sårbar.

”It's okay.” viskade han. ”You don't need to.” han kollade ner på mig, hans blå ögon observerade mitt ansikte för tecken på osäkerhet. Men det enda han kunde se var kärlek, jag var hans. Hans ansikte förblev allvarligt innan han mötte mina läppar en sista gång innan de började vandra över min käke, ner över min hals och sög lite på en öm punkt medan han knäppte upp knappen på mina shorts. Jag gnydde till då jag kände att han sög extra hårt, det skulle bli ett märke. Han drog ner dragkedjan medan hans läppar fortsatte sin upptäcktsfärd över min kropp. Jag höjde på mina höfter så att han kunde dra ner mina shorts, hans händer gick över mina lår, jag kände hans fingrar gå över mina gråa trosor. En våg av rysningar gick igenom mig då hans långa fingrar krokade tag i dem och drog ner dem en aning.

”Lift your lovely bum, babe.” viskade han intill mitt öra och jag gjorde som han sade efter att ha tvekat en stund. Han stannade upp och drog av tyget som prydde hans överkropp, han drog extrafilten runt våra kroppar. ”Better?” frågade han och jag log lite generat innan jag nickade. Jag höjde ännu en gång på rumpan och han drog försiktigt ner tyget för mina ben. Nialls läppar pressades mjukt mot mina igen och fick mig att endast fokusera på honom. Jag kände hans händer gå över min gren, jag trasslade in mina fingrar i hans blonda hår och råkade dra till lite extra då hans tumme tog kontakt med den känsliga punkten mellan mina ben. Den växande bulan mellan Nialls ben gneds mot mitt ben och jag flämtade till. Hans läppar var över allt och snart försvann hans huvud under filten, jag lät mina fingrar glida ur hans hår. Hans ena stora hand fångade upp min ena medan jag kände hans läppar pussa insidan på mina lår. Jag ryckte till utav chock då jag kände hans tunga slicka över mitt varma område, jag hörde ett hum under filten vilket fick mig att fnittra.

”You taste good.” mumlade han under filten, hans läppar placerades runt min känsliga punkt och sög försiktigt. Jag greppa tag i filten under oss och greppet hårdnade om Nialls hand medan jag gav ifrån mig ett tyst stön. Känslan av njutning gick igenom mig då han sög lite hårdare, snart försvann hans läppar och jag kände att ett finger cirkulerade runt in ingång. Ett finger pressades snart in och en värmande känsla flammade upp i magen, jag gav ifrån men en lätt flämtning då jag snart kände kände Nialls läppar igen medan han försiktigt pumpade sitt finger in och ut.

”N-Niall.” stammade jag fram, men min blonda älskare ignorerade mig. Den brännande känslan i magen blev allt starkare, min plus ökade allt mer och hjärtslagen blev ojämna. Jag kände lusten att att pressa ihop låren men Nialls kropp var i vägen. Snart dök Niall upp från filten men fortsatte pumpa ett finger in och ut medan hans tumme tryckte lite på min känsliga punkt. Jag slöt ögonen och försökte hålla mig ett tag till.

”I want to see your eyes, baby.” viskade han och jag öppnade mina ögon långsamt medan jag släppte fram ett skakigt andetag. Han log lite mot mig då han insåg att jag inte kunde hålla mig längre. ”Come for me.” jag släppte och känslan i magen fyllde hela min kropp med värme och lät orgasmen fylla min kropp. Min rygg kröktes uppåt mot Nialls bara överkropp och jag gav ifrån mig ett mer hörbart stön denna gången.

Snart tog min rygg åter kontakt med filten under mig och den lilla vågen av den underbara känslan började glida ur min kropp. Mina ögon granskade Nialls blå då han drog ut sitt finger från mig och tog upp sin hand ovanför filten, han tog in ett finger i taget i munnen och jag höjde på ögonbrynen. Han gav ifrån sig ett lätt skratt och pussade mig på näsan.

”Your really tasty, beautiful.” mumlade han lågt och jag kände hettan spridas över mitt ansikte. ”I love you.” hans läppar strök försiktigt över mina läppar innan han hjälpte mig på med mina trosor och shorts igen. Han tog på sitt linne igen innan jag lade mig tätt intill honom under filten och lät mitt huvud vila på hans bröst.

”The moon seems too close to say that I love you to the moon.” mumlade han lågt och jag lade min fokus på den runda stora planeten som svävade ovanför oss.

”It's just how it looks like, even though it seems to be close it's over threehundred kilometers away.” konstaterade jag lågt. Då jag tänkte på det jag fick lära mig i nian om astronomi, något jag inte haft någon användning utav förrän nu.

”Will you be staying the night with me?” frågade jag och kände att det snart var dags att ta sig tillbaka innan natten var över och vi skulle bli tvingade att fortsätta med våra liv. Jag skulle vilja stanna här på våran glänta, men jag hade redan lovat Danielle att hjälpa henne med att shoppa några kläder. Hennes mage hade börjat svälla och hon kom inte längre i de jeansen hon hade i sin garderob.

”I can't, I've got stuff to prepare.”
”Stuff?” frågade jag förvirrat.

”It's a secret.” viskade han och jag kollade upp på honom, han flinade och jag himlade med ögonen. ”Time to go home, and put you to bed.”

”You make me feel like I am three years old.” muttrade jag och han pussade mig på pannan innan han reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand. Min kropp var fortfarande trött av våra tidigare aktiviteter, denna gången lät Niall mig att bära hans gitarrväska medan han tryckte ner filtarna i hans ryggsäck och hände den på ryggen. Han lade en beskyddande arm över mig och drog mig intill sig innan han drog åt sig gitarrväskan. Den kalla nattvinden gav mig gåshud och Niall strök en hand över mina bara armar.

”If I'd known it would be this cold, I'd bring a jumper for you.” mumlade han lågt.

”It's alright.” jag log upp mot honom och han pussade mig på pannan. Han följde mig tillbaka till Pat och Jons hus under tystnad, vi behövde inte säga så mycket. Men när vi kom fram till det bekanta huset stannade vi upp och han gav mig en försiktig puss.

”I'll call you tomorrow.” sade han och strök undan några slingor från mitt ansikte, han lade huvudet på sned och log lite mot mig. ”Would you like to move back to my flat?” frågade han och bet sig lite i läppen.

Jag tänkte över mitt svar och kände utmattningen falla över min kropp, jag var helt slut körd. Det hade verkligen varit en lång dag och jag kände att min hjärna var som en enda lerklump. Jag ställde mig på tå och pussade honom på kinden.

”Ask me tomorrow.” sade jag då jag lutade mig bakåt och kollade in i hans blå ögon en gång till innan jag vände mig om för att ta mig in i det mörka huset.

+28 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

Svar:

Hoppas det blev tydligare för dig nu! ;)

 

Så jag har lite INFO till alla läsare! Jag kommer inte kunna lägga upp något förrän på fredag igen då jag har min studentbal i morgon! Så ni får ha en härlig fortsatt kväll och torsdag så hörs vi igen på fredag! ;) Jag hoppas att detta smått "Dirty" kapitlet är till någon sorts tröst i alla fall, något som jag har väldigt svårt att skriva. Hoppas på att ni får lite Niall feels ;P Men hoppas ni gillar kapitlet ;)

 Känslan av att neka Niall en förlåtelse kändes tungt, men trots att jag grät medan han tröstade mig genom att hålla mig hårt mot hans bröst, verkade det som att han var den som var lugnast utav oss. Egentligen borde inte det förvåna mig eftersom jag är mer stirrig än de flesta när det kommer till känslosamma saker. Men han stannade med mig tills Pat och Jon kom hem, de hade träffats innan så det fanns inga pinsamma mellanrum utan konstant prat om hur det var på turnén.

”He's a lovely boy, don't you think?” sade Pat medan vi satt vid teven och kollade på ett avsnitt utav X factor.

”Mhm.” var det enda jag sade och kollade på medan en gammal gubbe gjorde bort sig på sin audition.

”How can you ladies watch this?” muttrade Jon och jag flinade mot honom.

”It's called fun, you should try it.” sa jag och han himlade med ögonen.

”Someone is in a good mood.” retades Jon, denna gången var det jag som himlade med ögonen och han försvann snart ut genom dörren för att gå till garaget. Så fort det gick över till reklam vände Pat sina nyfikna bruna ögon mot mig, hon höjde på ögonbrynen och väntade på att jag skulle börja prata.

”Stop staring! It burns!” utbrast jag tillslut och hennes moderliga skratt ekade i vardagsrummet.

”Then start talking!” påpekade hon. ”It was finally time you guys made up. You've been so low lately.”

”We haven't really made up.” erkände jag. ”He forgave me, I didn't forgive him. But we are on good grounds.”

”And Madison, Lovisa, Zeaper, why didn't you forgive the poor boy!?” jag kände att en uppläxning var på väg. Jag var fortfarande inte riktigt van vid att få en moderlig uppläxning, men jag har fått en hel del på senaste tiden och jag började faktiskt gilla sättet hon höjde sin stämma mot mig, när hon tyckte saker och ting var fel.

”I thought he was the only one who didn't look at me like a chairity case and that was exactly what he did.” försvarade jag mig själv.

”Yeah, but he is still here, isn't he?! And he's trying to make it up to you!” utbrast hon.

”Is it now you are giving me some kind of curfew?” frågade jag ironiskt och hon skakade bara trött på huvudet.

”To be honest, I don't like that kind of punishments. And I want you to be openminded, my child.” jag tänkte över hennes ord ett tag innan jag log mot henne.

”Openminded, got it! Could I start being openminded after the X factor ends, I don't feel like it right now.”

Pat suckade trött och himlade med ögonen innan hon återgick till teven, precis som vad jag gjorde.

När programmet var över bestämde jag mig för att ta mig upp och lägga mig tidigt, att låta sinnet öppna sig för vad som än livet gav mig skulle vara krävande. Ironiskt nog tyckte jag det lät som en bra idé och jag lade mig under täcket iklädd i en utav Nialls t shirts med en rätt positiv attityd. Vilket gjorde att jag fick svårt att sova, jag låg och kollade upp i taket då jag hörde ett slag mot fönstret. Jag ryckte till men försökte inte göra en ansats mot fönstret utan låg kvar och lyssnade efter fler ljud. Efter ett tag hörde jag åter igen ett slag mot rutan och denna gången var det högre. Jag satte mig upp i sängen och kollade irriterat på fönstret, mina fötter gjorde kontakt med det mjuka golvet. Försiktigt tassade jag över och kikade igenom gardinerna lite för att se en kille i linne och röd keps stå på gräsmattan utanför, vid fötterna hade han en ryggsäck, ett gitarrfodral och en filt. Jag drog bort gardinerna och tvingade upp det gamla fönstret med all kraft jag hade.

”What are you doing here?” väste jag irriterat mot Niall som flinade mot mig.

”Is that my t shirt? I've been looking for that.” sa han roat och jag suckade. ”Come down.”

”It's in the middle of the night, no.” sa jag irriterat. Vi båda pratade med låga röster då jag var nästan helt säker på att alla låg och sov vid denna tiden.

”I understand that you don't forgive me, but let me at least try to make it up for you.” sa han sårat och jag bet mig i läppen. Jag var ytterst nyfiken över vad han skulle hitta på, efter ett tags väntan gav jag upp.

”Fine, I'll be down in five.” sa jag innan jag stängde fönstret och tog på ett par shorts, jag bestämde mig för att behålla t shirten på mig men stoppade in vissa bitar av den där fram så den inte skulle se ut som en klänning. Jag satte upp mitt hår i en fläta och tog mina vans i handen innan jag smög ut från mitt rum, ner för trappan, hela huset var nedsläckt. Min hand greppade mina nycklar innan jag försiktigt öppnade ytterdörren och stängde den försiktigt bakom mig. Niall stod och väntade på mig medan jag hoppade på ett ben på verandan för att få på mig skorna. Han räckte mig filten då jag kom fram till honom och vi började gå ner för gatan mot en obebyggd del av denna orten. Jag hade sett denna delen innan när vi kört förbi men jag hade aldrig lagt någon större energi för att utforska.

”Where are we going?” frågade jag nyfiket.

”You'll see, your sister gave me some instructions so let's hope I'll find it.” mumlade han nervöst, jag log över hans nervositet.

När vi hade svängt av på en stig som ledde in i den lilla skogen började undra vart vi var på väg. Jag var inte orolig över att vara med Niall, jag visste han skulle beskydda mig, men jag var där emot rädd för det om var runt omkring oss. Snart tog vi de sista stegen innan vi kom ut i en glänta som innehöll en liten sjö i mitten. Månljuset lös upp gläntan, ljuset speglades i det klara vattnet som fanns i sjön, små vita blommor stack upp här och var ur det höga gräset.

Jag hade inte lagt märke till att Niall hade satt ner sina saker förrän han tog filten ur mitt grepp och lade ut den försiktigt över gräset. Den enda ljuskällan vi hade var fullmånen på himmeln, vilket gjorde det svårt att urskilja de olika konturerna.

”Sit.” beordrade Niall och jag höjde på ögonbrynen, när jag inte rörde mig kände jag en varm stor hand ta tag i min handled och drog mig ner på filten.

”What is this, Niall? It's in the middle of the night, it's dark and I think I just got bitten by several mosquitos at once.” påpekade jag och satte mig ner i skräddar ställning. Niall plockade fram en liten bärbar lykta som han tände och lös upp våra ansikten en aning, han tog sedan fram en extra filt och lindade den runt om mig.

”You told me you love me, and I am not giving up until you forgive me and we could let all of this behind.”

”So... you are going to drag me out here every night?” frågade jag ironiskt och han gav mig en blick som sade att jag skulle vara tyst nu.

”This is supposed to be romantic.” sa han och suckade, han såg så nedstämd ut. Jag tog hans hand och log mot honom.

”It's super romantic.” erkände jag och bet mig lite i läppen. Hans blå ögon glittrade i mörkret då han granskade mig och jag kände att jag rodnade.

”You're a bit different.” påpekade han och lutade sitt huvud lite åt sidan, jag höjde mina ögonbryn och väntade på en fortsättning. ”You're a lot stronger than you were a couple of months ago.”

”I feel stronger.” erkände jag, jag bet mig lite i kinden och tänkte över de senaste månaderna. Jag var ett levande bevis på att ”What doesn't kill you makes you stronger” faktiskt var sant. Niall började fibbla med gitarrväskan, min blick gick ut över sjön som såg mörk och stilla ut. Jag kände den smått kittlande känslan i magen, något som jag bara kände när jag var med Niall. Han hade planerat detta för endast mig, vilket gjorde det ytterst svårt att hålla mig tillbaka då jag fortfarande borde vara arg på honom. Men som vanligt slog han ner väggen som jag börjat bygga upp mellan oss med hans charm. Jag kände hans ögon granska mig där han satt några centimeter ifrån mig med gitarren i knäet.

”What?” frågade jag medan jag höll kvar ögonen på sjön men mina mungipor pekade uppåt. När han inte svarade vände jag huvudet mot honom och mötte hans vackra ögon.

”You're really beautiful.” utan att rodna som han brukade göra verkade han mer övertygad än någonsin, jag kände hettan över mina kinder och bet mig i läppen. Nialls fingrar började slå på strängarna, jag kände igen låten då han började sjunga, men först när han nådde refrängen insåg jag vart han försökte komma.

”If you're pretending from the start like this, with a tight grip, then my kiss. Can mend your broken heart, I might miss everything you said to me. And I can lend you broken parts, that might fit like this. And I will give you all my heart, So we can start it all over again...” jag skrattade lågt till under ett andetag innan jag fortsatte lyssna på den blonda killen som fortsatte spela och sjunga tills det inte fanns något mer.

”Was it too cheesy?” frågade han till slut då jag inte sade något. Jag försökte fortfarande samla mina tankar på hur jag skulle reagera och jag tror han såg min osäkerhet då han lade ifrån sig sin gitarr och hoppade närmare mig. Han fångade upp min hand och en stöt gick igenom min kropp.

”I never told you, why I signed those papers.” mumlade han medan han förde upp min hand till hans mjuka läppar, de tog kontakt med baksidan av min hand innan hand placerade våra händer i hans knä. Hans tummar masserade mina händer under tiden han funderade på hur han skulle fortsätta.

”You know, you tried to protect me by breaking up with me?” jag nickade förvirrat och förstod inte riktigt vart han ville komma. Nialls ögon gav mig kalla kårar då jag mötte dem igen. ”Well, I've been doing the same for you.”

”What are you talking about?” frågade jag förvirrat, jag drog ihop mina ögonbryn och försökte läsa av hans vackra ansiktsdrag.

”Your brothers are the bad guys, well. The management is kind of my big brother.”

”Niall, you doesn't make any sence.” sa jag irriterat, jag var trött på att han försökte skrämma mig på ett sätt han aldrig försökt innan.

”They made me sign because otherwise I would have to leave you in Sweden.”

+26 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Jag var ensam hemma idag då Pat och Jon skulle iväg för att hälsa på några avlägsna släktingar. De frågade artigt om jag ville följa med, men jag skakade bara på huvudet och de nickade förstående innan de tog bilen. Jag kände mig dum som var en sådan krävande tonårsdotter då vi bara känt varandra i några dagar, men på något sätt kändes det naturligt att bo med dem. Istället för att slösa bort min tid på verandan som numera brukade vara en vanlig dag i mitt liv, bestämde jag mig istället för att städa huset som ett litet tack för att de är så förstående. Städningen var något som ockuperade mina tankar, vilket kändes skönt att inte kunna tänka i oljudet av dammsugaren. Men huset var inte tillräckligt smutsigt för att jag skulle kunna hålla på i all evighet så jag bestämde mig för att ta en filt och en bok jag redan läst ut till den lilla trädgården. Solen stod högt på himmeln och indikerade på att det redan var eftermiddag, det hade varit ett par riktigt varma dagar och det enda man kunde ha på sig var shorts och linne.

Jag lade ut filten på den lilla gräsmattan, jag lade mig ner på mage och började bläddra fram till där jag slutade sist. Det var väldigt sällsynt att se mig läsa men sedan jag kom hit hade jag inte velat ta mig in på min dator, utan att känna rädslan av att folk skulle veta om mitt och Nialls uppbrott.

Mina ögon började skanna över orden på sidorna, jag slöt ut verkligheten om var jag befann mig någonstans. Jag var helt uppslukad utav boken och jag blev helt chockad då ett par skor hamnade framför mig, men utan att kolla upp på vem det var fortsatte jag kolla ner i boken.

”Sorry, but Mr. And Mrs. Peazer ain't home at the moment.” mumlade jag innan jag vände bland för att börja läsa nästa sida. Men när skorna inte rörde sig eller yttrade några få ord som ”Oh, okay.” så slog jag irriterat ihop boken och kollade upp på min ovälkomna gäst.

Mitt hjärta sjönk till mina fötter då jag fick syn på det blonda spretiga håret och de allt för bekanta ansiktsdragen. Hans ögon var trötta, hans kinder var lite mer puffiga än vanligt men annars var han samma kille som jag sagt att jag älskar för någon vecka sedan. Oron över att folk kunde sett honom komma hit gjorde mig nervös, jag reste mig upp och samlade ihop mina saker.

”You shouldn't be here.” sa jag med en hård ton. ”How did you find me?”

”Liam saw your shoes here yesterday when he picked Loki up. Sarah was like an open book...”

”You can't be seen with me.” avbröt jag, jag passerade honom och började gå mot ingången, men han följde efter. ”What is it you don't get?” frågade jag irriterat och vände mig om, jag lade ner mina saker på en stol som tillhörde utemöblerna.

”How you think for a second that I wouldn't figure it out!” fräste Niall. Jag tog ett oroligt steg bakåt över hans humör, jag hade inte lagt märke till hans normalt ljusa ögon var mörka, de var inte glada. Pupillen vidgades av irritation och jag försökte låta bli att vara lycklig över att få se honom igen. Det gjorde ont att veta att jag inte kunde kalla denna vackra varelsen min.

”Harry found the folder a couple of days ago, and he have seen the videotape of you and André talking, the night before you broke up.” erkände han.

”I am doing this for us.” sa jag lågt och kollade mig omkring så att inte grannarna var ute i sina trädgårdar.

”You don't need to. It's my mess you are trying to clean up.” jag granskade killen uppifrån och ner, en genomträngande känsla utav sorg kom över mig.

”I have to ask you something.” sa jag ansträngt och han nickade för mig att fortsätta. ”Did you feel sorry for me when you took me here? When you signed those papers?” jag kände att det högg till i mitt bröst över att behöva säga de orden ut. Men tystnaden föll över oss och jag tog upp mina grejor igen, jag kände paniken komma krypande och jag sprang in genom bakdörren och slängde mina saker på golvet. Jag skyndade mig ut i köket och öppnade skåpet som innehöll min nya börda. Mina panikattacker hade blivit allt starkare de senare dagarna och till slut tog Jon med mig till doktorn där jag hade fått lugnande utskrivet. Hur mycket jag än önskade att det inte berodde på Niall så kunde jag inte undvika att erkänna för mig själv. Han var anledningen till att jag var lugn då han tröstade mig, höll om mig och sjöng för mig.

”What are you doing?” utbrast Niall då jag precis fått upp locket på burken, burken föll till golvet och alla tabletter föll ut på golvet. Andfått föll jag ner på golvet och började med skakiga händer skrapa ihop dem mot burken igen. ”Stop, Madison. Stop!” jag ignorerade Nialls desperata röst och snart kände jag ett par händer ta tag i mig, de drog mig intill något varmt. Ilskan inom mig eldades upp och jag försökte dra mig ur hans grepp.

”Don't touch me!” fräste jag men han höll ett stadigt grepp runt mig.

”Just breathe, Mads.” hörde jag intill mitt öra.

”No, I'm not your chairitycase!” jag stretade mot och försökte nå efter en tablett innan jag skulle svimma igen.

”You are not my chairitycase!” utbrast Niall argt. ”You're my girlfriend and I love you to the moon and back!”

Hela min kropp frös till is och jag glömde bort den obetydliga tabletten som jag nu fått tag i, jag lät Niall dra mig intill sig.

”W-Where did you hear that?” stammade jag osäkert innan jag svalde hårt.

”Your mum wrote that in the diary,” började Niall och lutade sitt huvud mot mitt. Hans doft fyllde mina sinnen, något som fick hela min kropp att slappna av, hans låga röst fortsatte intill mitt öra. ”You said that when you broke up with me.” han skrattade bittert till. ”You forgot to hang up. I listened to you sobbing for two straight hours.”

Jag kände min puls återgå i rätt takt medan jag lyssnade på Nialls hjärta dunka hårt mot hans bröstkorg. Han släppte mina handleder och drog sina armare tätare om mig istället innan han fortsatte prata.

”You were so miserable and I couldn't understand why.”

Jag slöt mina ögon och kommer så väl ihåg de två timmarna efter jag gjort slut, paniken över att ha gjort fel åt upp mig inifrån och jag tänkte aldrig på om jag stängde av samtalet, det var det sista jag tänkte på.

”All I could think about was, how I could make someone I love so much so miserable.” hans sårade ton fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, jag var orolig över vad jag var tvungen att berätta för honom.

”This doesn't change anything.” sa jag lågt. ”We can't be together, you could get hurt.” det sista var endast en viskning, en oskyldig tår letade sig ner för min kind och jag fokuserade min blick på en utav de vita tabletterna som låg utspridda över köksgolvet.

”Tell me why, Madison.” beordrade Niall lågt.

”The brothers got that file mass produced and will hand those out to the public if I'm not pulling back from court.” sa jag och suckade. Min röst lät naturell utan att röra en min kollade jag upp på killen bakom mig. Han fångade upp tårarna med sina tummar och utforskade mitt ansikte under tystnad.

”I know, that's why I didn't get here yesterday.” han grimaserade irriterat. ”They broke the law when they got that file. Modest are furious when they found out and pressing charges.”

Jag förblev tyst ett tag på att han skulle fortsätta men han gjorde inte det, jag gled ur hans grepp och började samla ihop tabletterna medan jag kände hans blå ögon granska mig.

”They got arrested yesterday in Sweden.” sa Niall till slut och jag mötte hans blick snabbt men återgick snart till att ducka under en bänk för att fånga upp de sista. ”Are you even listening?” jag stannade upp då han tog tag i min midja och drog mig ut från bänken.

”I am, I am!” utbrast jag och snörvlade till lite. Jag lade ner de sista tabletterna i burken innan jag reste mig upp och tog en utav dem med mig till vasken. Tabletten sjönk ner med ett glas vatten under tiden som Niall satte sig vid köksbordet, jag lutade mig mot diskbänken och vände mig mot honom.

”For how long have you, been using that?” han nickade mot burken jag höll i och jag kollade ner på objektet jag hade i handen. Jag satte tillbaka den i skåpet innan jag hoppade upp på diskbänken och lät benen dingla ner för sidan.

”I have a bad habit of fainting, and it's gotten worse since we broke up. And I haven't told you about it because it doesn't happen when you're around.” erkände jag skyldigt och vågade inte möta hans blick. Istället landade min blick på hans jeans shorts som täckte hans underdel, hans svarta t shirt avslöjade en tonad överkropp.

”Why haven't you?” frågade han sårat och jag bet mig lite i läppen, min fokus landade vid hans ansikte. Niall såg uttröttad ut, härdad av att behöva veta om vad jag har fått gå igenom de senaste månaderna bakom hans rygg.

”Because... I didn't want you to worry.” erkände jag lågt, han öppnade munnen för att protestera men stängde den igen. Tystnaden föll över oss, jag bet mig nervöst i läppen för att vänta på vad han skulle säga.

”I forgive you, for everything. I want this to work, I want us to work.” sa han till slut och jag kollade förvånat upp. Niall hade nu rest sig upp och ställde sig framför mig, hans varma stora hand tog kontakt med min kind. Jag njöt utav att hans beröring, den värmde upp hela min kropp på ett sätt jag saknat.

”Please, tell me that we are okay so that I can kiss all the pain in your face away.” bad han och jag drog ihop mina ögonbryn och svalde hårt innan jag mötte hans blåa ögon. De såg fortfarande osäkra ut, oroliga över vad mitt svar skulle vara.

”I'm glad that you could forgive me. I really am.” började jag, jag spände mina käkar och suckade innan jag fortsatte. ”And I want to forgive you for signing those papers, but...” jag slöt ögonen och andades in hans doft från hans hand som fortfarande var placerad vid min kind.

”Please...” bad han, jag släppte ut ett skakigt andetag.

”But, everytime you are looking at me. I-I can't help feeling like some sort of outsider. I don't belong in your world and you made that pretty clear when you signed those papers.” jag greppade hans hand som han höll mot min kind. Jag höll handen i mina mindre och gav den all min uppmärksamhet. Jag pressade ihop mina läppar och svalde snyftningen som egentligen skulle gjort det uppenbart att jag var på väg att bryta ihop. ”I love you, with all my heart... B-But I can't forgive you.”

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag bet på ett paket flingor som inte ville öppna sig, irriterat drog jag bort håret från mitt ansikte och smällde paketet till slut i bordet.

”Do you need help, darling?” frågade Pat tveksamt och jag stönade irriterat.

”No, I'm not hungry anyway.” muttrade jag och Pat gav Jon en oroligt blick.

Jag hade kommit hit då jag inte hade någon annan stans att gå, fotograferna var över allt och de enda jag hade kontakt med var min advokat som hade började i domstolen mot mina bröder, men också Danielle som regelbundet kollade till mig. Min första instinkt hade varit att bo hos Liam och Danielle, men det skulle också vara Nialls första ställe och leta om han nu letade.

Han kanske hade gått vidare redan, något som hängde efter mig de dagarna då jag satt på verandan och kollade på bilarna som körde förbi. Jag hade ingen ork än att sitta i den kvava juni hettan och stirra rakt ut i luften. Egentligen borde jag befinna mig i Sverige och ta studenten, men jag orkade inte. Emelie och Fanny hade hört av sig till mig och uttryckte sin besvikelse. Men jag lovade att med mina nya funna pengar skulle jag köpa de varsin biljett hit så fort jag hade fått ett eget ställe att bo på. Tanken hade slagit mig att flytta in i huset som pappa uppenbarligen bott i innan han flyttade till Sverige. Men det skulle betyda att gå emot sina egen magkänsla.

”Mads, honey. We are worried about you. All you do is sit out there and waiting for something that will never come.” sa Jon oroligt och kilade sig i pannan. ”You need to start your life again. We love having you around, getting to know you. But it kills us to see you like this...” han tonade ut det sista då jag reste mig upp och började gå mot ytterdörren.

”Thank you for being so kind to me, but I just can't.” sa jag och svalde hårt, jag bet i min läpp innan jag gick ut i hallen och ut genom dörren. Jag satte mig ner i gungstolen som jag hade blivit rätt så fäst vid de senaste dagarna. Det var här jag oftast satt i en utav Nialls t shirts och shorts, det hade blivit riktigt varmt nu under Juni och känslan av värmen var skön mot min hud.

Jag tog oroligt upp min mobil, Niall hade försökt ringa mig flera gånger, han hade skrivit massa meddelanden om att de skulle komma tillbaka hem. Mina fingrar öppnade hans senaste meddelande...

From: Niall

”Please, tell me anything and I'll do it, as long as you take me back. It's killing me not talking to you, I still love you Madison. Please, tell me what I did wrong and I'll do it better, I buy you anything, I'll do whatever it takes to get you back... Love you, your Niall.”

Jag vet inte varför jag läste om dessa meddelandena, det skar i hjärtat varje gång jag såg de desperata orden han skrivit. Men jag kände att jag förtjänade det, jag hade skapat min egna tortyrkammare helt ensam utan någon hjälp. Om jag bara hade berättat för honom från första början vad som pågick hade detta aldrig hänt. Men självklart var den delen av mig som ville ha hämnd på mina bröder större, den drev mig och jag svor för mig själv att de skulle få det längsta straffet som var möjligt. För om inte André hade kommit hit, så hade jag varit i Nialls armar nu, kramat honom och berättat hur mycket jag saknat honom.

Varje dag väntade jag på att en bild skulle dyka upp på internet när Niall hånglar med en annan tjej. Men den bilden kom aldrig... Jag satt här ute dag ut och dag in och kollade på medan världen skulle fortsätta utan mig. Jag trodde jag hade lärt mig vid detta laget att inte fästa mig vid personer, för man blir bara sårad, jag trodde jag skulle klara av smärtan men det gick inte att undvika.

En bil körde in till kanten och Sarah hoppade ut ur bilen och vinkade mot mig. Jag höjde blicken och log lite sorgset då jag såg henne komma upp för veranda trappan, hon hade varit på besök en hel del denna tiden jag varit här. Hon sade att hon ville lära känna mig bättre men hon var nog Danielles ögon och öron. Men det var skönt att ha någon att prata med, eller att inte prata alls, vad jag nu än kände för.

”What are you up to?” frågade hon och slog sig ner på bänken framför mig.

”Nothing, just...” jag ryckte på axlarna och hon nickade.

”I've got you something.” konstaterade hon och dök ner i sin svarta nitväska. Snart fångade hon upp en Victoria Secret box som hon gav över till mig.
”You didn't have to.” mumlade jag innan jag slog ner blicken på den lilla boxen jag höll i. Långsamt öppnade jag den och ut kom en parfym flaska som hette, Bombshell. ”Is this some kind of nice way to tell your sister, 'you stink'?” Hon flinade roat och ryckte på axlarna.

”You may have cut down just a bit on the hygiene front.” sa hon och visade med sina fingrar hur mycket hon menade, jag höjde irriterat på ögonbrynen. Till slut suckade hon och drog några slingor bakom örat. ”Okay, so your hair is like a birdsnest and you really need to take shower.”

Hon lindade inte in det och jag grimaserade, jag hade inte duschat på ett tag, jag orkade inte. Men irriterat reste jag mig upp och gick in i huset för att precis passera Pat och Jon som höll på att ta på sig sina skor för att gå ut.

”A little thank you would do great!” ropade Sarah efter mig.

”Stop it! You are making it worse for your sister.” påpekade Pat strängt innan jag fick chansen att stänga badrumsdörren efter mig.

Irriterat satte jag ingång varmvattnet, drog av mig mina kläder och lät dom falla till de vita plattorna som var golvet. Försiktigt tog jag mig in i duschen och dess varma strålar stack min hud. Jag tog gott om tid på mig då jag inte orkade prata med någon, när jag klev ut ur duschen virade jag in mig själv i en handduk medan jag borstade ut mitt hår som jag i sin tur gjorde en fläta av. Jag tog mig ut ur badrummet och gick in i Danielles rum som jag fick använda tills Pat och Jon hade packat ihop alla sakerna i mitt egna så vi kunde göra i ordning det. Sarah stod och granskade mig stolt och räckte fram ett par tights med olika sorters serietidningsuttryck och en mörkblå skjorta. Loki låg och sov på sängen, men kollade nyfiket upp på mig då jag tog på mig kläderna. Hans svans började vifta och ögonen skiftade bort mot den öppna dörren, jag drog min fokus bort dit.

”I'm here to pick up Loki.” hördes en bekant röst och jag svor lågt.

”Come on in, he's upstairs.” sa Sarah och jag hörde en dörr stängas och ett par fötter började ta sig upp för trappan. ”Wait! I'll get him.”

”No, it's alright.” Liams röst ekade på ovanvåningen och jag hovade upp min blöta handduk från golvet innan jag snabbt vände mig mot Danielles garderob. Jag fick precis stänga innan jag hörde fötter komma in i rummet.

”Why are you so jumpy?” frågade Liam irriterat. ”Hey, boy. Let's get you home.” fortsatte han med en bebisröst.

”Nothing.” muttrade Sarah och jag slöt ögonen, det hade varit nära. Ingen visste att jag var här, och jag ville inte att Liam skulle veta, han skulle bara berätta för de andra.

”You're acting really weird, are you looking for something?” Liams röst var trött och sliten, det lät som han hade en hel del att stå i.

”What have happened to you?” frågade hon och jag kunde se henne framför mig då hon lade armarna i kors över bröstet.

”It's been a really long week. Niall is...” han suckade och jag hörde ytterligare steg innan rummet fylldes med tystnad. ”... Harry is going crazy, he found stuff in Nialls appartment yesterday, that doesn't look very good. And the security guards at Nialls flat found some pretty interesting stuff on the surveillance camera.”

”Like what?” frågade Sarah nyfiket men ändå med samma stressade ton.

”Let's just say that Harry is really angry and Niall is more broken than ever.” rummet tystnade, för någon sekund trodde jag att de hade gått men snart såg jag en liten skugga utanför, Loki skällde till och jag hörde honom nosa mot garderobsdörrarna. Jag svor lågt för mig själv och backade ännu längre in och lät kläderna dölja mig så gott de kunde.

”What have you found?” frågade Liam med en barnslig röst innan han tog tag i handtagen på garderobsdörrarna och öppnade. Jag höll andan och blundade, jag bad till gud att han inte skulle börja röra omkring men snart suckade han bara och stängde dörrarna.”Let's go home, boy.”

Tystnaden fyllde rummet åter igen och jag suckade lättat ut, jag klev fram ur mitt gömställe och snart flög Sarah upp till ovanvåningen igen, hon granskade mig med stora ögon.

”You look so much better.” konstaterade hon gillande innan hon lade sig på sängen.

”Thanks.” sa jag sarkastiskt.

”That was close.” mumlade hon mot sina händer som hon nu höll för ansiktet. ”Did you hear what he said? Niall is broken, he's really inlove with you.”

”I heard.” sa jag och nickade innan jag satte mig ner på sängen bredvid henne. Jag följde mönstren på mina tights medan jag njöt utav tystnaden som fyllt rummet.

”Madison?” Sarah bröt tystnaden till slut.

”Yes?”

”You need to tell him the truth.” hennes bruna ögon tog kontakt med mina och gav mig en menande blick.

”You know why I can't do that.” jag svalde klumpen i halsen som bygges upp av tanken på hur mycket jag sårat Niall.

”I really hope this is worth it.” Jag suckade och lade mig ner bredvid Sarah, jag kollade upp i det vita taket och önskade att ett svar på alla mina frågor magiskt skulle skrivas där.

”So do I.” viskade jag och slöt ögonen trött.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag stannade upp i dörröppningen till vårt rum, Niall satt på fönsterkarmen och kollade ut över staden som sträckte ut sig under honom. Det var soligt och skönt ute, något han inte skulle ha kännedom av om jag hade frågat honom om vädret. Han hade varit knäppt tyst i snart fyra hela dagar nu, något som var ytterst oroande för någon som sällan slutade prata.

Normalt sätt uppmuntrade jag honom att ta sig ut och festa då livet blev jobbigt, men jag höll mig på avstånd denna gången. Detta var annorlunda, han älskade fortfarande Madison, varken jag eller killarna hade sett honom så här bruten innan över någon eller något. Vi fick tvinga i honom mat, då han klagade över illamående, vi hade fått tvinga honom upp på scenen de senaste dagarna. Det var det enda stället där han verkade glömma Madison för stunden, men så fort han kom av scenen så var det tillbaka till samma gamla vanor.

Liam hade försökt lirka ur svaret ur Danielle på den frågan alla här undrar över men sade inte den ut högt. Vad hände? Men hon hade nekat honom ett svar och bett om att få hoppa över att svara på den frågan som tydligen endast var inom familjens ensak. Det som störde mig var att, så länge det skadar Niall så var det även våran ensak. Liam hade gett henne en uppläxning om att de inte kunde ha hemligheter för varandra då de snart skulle få en utökning i sin familj. Men det enda han fick som svar var att så länge han skulle gå och skvallra för oss andra så skulle hon hålla tyst.

”Harry.” hörde jag lågt bakom mig och jag vände mig om för att se Paul så bakom mig. ”We need to leave.” Jag nickade och vände mig tillbaka till min blonda kompis som inte lagt märke till att jag observerade honom. Vi skulle åka hem till London i en vecka för att spendera lite tid med våra familjer innan tog oss över till USA. Niall hade gått med på att sova hos mig tills vidare då jag skulle gissa att det var mer smärta än nytta att åka hem till hans lägenhet just nu. Trots att vi visste att Madison inte bodde där längre, så fanns de fortfarande färska minnen av henne då hon skrattade och kysste Niall. Något som även var svårt för mig att inte se min låtsas syrra springa omkring och vara som Bambi på hal is.

Jag klev in i rummet och gick fram till den sorgsna killen, han kollade skräckslaget upp på mig med rödsprängda ögon.

”It's time, dude.” sa jag och log mot honom. Han nickade och snörvlade innan han reste sig upp, jag gick bredvid honom ut mot hissen. Under vår färd ner till lobbyn gav Paul över ett par solglasögon och keps till Niall för att skydda ansiktet, vi ville undvika så mycket drama runt om detta ömtåliga ämne. Att låta världen veta om situationen, den situationen vi som står honom närmast fortfarande gick på tå runt var inte den bästa idéen. Alla gick som på nålar runt om Niall, vi vågade inte nämna Madisons namn och ännu mindre fråga hur han mådde. Förra gången vi råkade fråga honom om han mådde bra bröt han ihop som ett svar på vår fråga och Louis fick sitta i en timme och trösta vår blonda kompis.

Vi tog oss ut från hotellet och letade oss igenom havet utav fans och fotografer fram till den svarta bilen. Zayn, Liam och Louis satt redan där tysta och väntade på oss. Jag gav dem en likgiltig blick innan jag lät Niall kliva in före mig.

Bilen försökte ta sig ur folkmassan medan min mobil vibrerade och jag kollade bak på Louis som höll skyldigt i sin telefon. Niall skulle inte lägga märke till det då han hade lutat sig mot rutan, dragit upp sin mörkblå hood över huvudet.

From: Lou

”Is he any better? :/”

To: Lou

”No, he's like a zombie. I don't know what to do?”

Det tog ett tag innan min mobil vibrerade igen och jag sneglade mot Niall igen, han hade slutit ögonen men man såg något blött hinna ner för hans kind. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner på min skärm.

From: Lou

”Nandos when we get home?”

To: Lou

”If that's not going to cheer him up, then I don't know what will.”

Flygresan var deprimerande och ytterst tråkig. Louis och Zayn spelade spel medan Liam läste en bok, jag blev ensam kvar med Niall som rullade in sig själv i ett täcke. Jag satte mig och började knappa på datorn i min ensamhet, medan jag höll ett vakande öga på Niall.

När klockan hade närmat sig tre på eftermiddagen hade vi landat i London och Niall satte sig i bilen tillsammans med oss andra, vi körde inom Nandos på vägen till mig. Påsarna orsakade doften av mat i hela bilen, jag kollade bakom mig på Niall som satt med sina solglasögon med huvudet lutandes mot rutan. Jag drog bak några av mina irriterande lockar och satte en keps bak och fram för att slippa ha de hängande ner för ögonen, det var kanske dags för en klippning snart. Lou, vår stylist skulle väll säga till när det var dags.

”It smells amazing in here, don't you think?” försökte jag med en uppmuntrande röst innan jag återvände med att kolla på min mobil.

”Yeah, can't wait to get something to eat.” konstaterade Zayn uppmuntrande bredvid Niall.

Vi körde hem till mig och satte oss vid bordet i matsalen där vi plockade fram lådorna med maten. Tystnaden föll över oss då var och en åt flitigt förrutom Niall som endast kollade på sin mat. Jag gav honom en irriterad blick och han suckade tungt innan han höjde sin gaffel och spetsade en pommes frites.

”Have you talked to Dani?” frågade Zayn nyfiket och vände sig mot Liam.

”Yeah, I am about to freak out, tomorrow is the first appointment to see how the little one is doing.” sa han och tuggade på en bit mat.

”I am actually not surpriced that you are the first one in the band to start a family.” sa jag och log mot honom.

”I feel old.” konstaterade han och suckade tyst.

”I can't wait to meet someone who's the same age as me!” sa Louis med en bebis röst och jag kunde inte låta bli att skratta.

”I am hoping on a girl.” sa jag och log mot Liam. Han skrattade roat och sköt bort sin låda med mat, signalerade att han var mätt.

”So you can be the annoying uncle who asks her boyfriends what they ate for breakfast?”

”Something like that.” sa jag och flinade mot honom.

”I'm going to bed.” muttrade Niall, vi alla ryckte till och kollade storögt på killen som satt bredvid Liam. Det var det första han sagt på flera dagar, det var skönt att höra hans röst igen.

”Do you need anything? I am going out for a while.” sa jag och han vände sig om i dörröppningen.

”Could you pick up some clothes from the flat?” frågade han lågt och jag nickade innan jag log uppmuntrande på honom. Vi alla höll våra ögon på killen som tog sig upp för trappan i hallen och så fort vi hörde dörren stängas på ovanvåningen vände vi oss mot varandra.

”You need to talk to Danielle.” sa Zayn lågt. ”He didn't even touch the chicken!” han gjorde en gest mot Nialls mat som näst intill var orörd, oroligt kollade vi på varandra.

”I will.” sa Liam lågt. ”This is unhealthy. I know he's inlove and all that, but this has gone too far.” Vi alla nickade instämmande.

”Harold, you could do some snooping while your at his place, maybe there are some clues over there.” föreslog Louis och jag grimaserade åt sättet han tilltalade mig, men jag gick med på att lägga näsan i blöt för en kompis i nöd.

Vi alla plockade undan och tog oss upp på ovanvåningen för att säga hejdå till Niall som grävt ner sig under täcket och försökte ignorera oss medan vi pussade på honom. Han gav oss en irriterande blick innan vi tog ett steg tillbaka och släckte lampan.

Jag tog Nialls nycklar innan jag körde ut min Range Rover och körde hem en efter en av killarna innan jag körde vidare upp till Nialls lägenhet. Otåligt väntade jag på hissen nere i lobbyn och en kvinna satt bakom disken, hon log mig. Jag log artigt tillbaka innan jag klev in i hissen och tog mig upp till den allt för bekanta lägenheten. Killarna och jag hade spenderat många nätter i denna lägenheten tillsammans, vi hade bråkat, retat varandra, pratat allvar och allt där emellan i denna lägenheten.

När jag klev in genom dörren var allt mörkt, jag tände hallampan och tog mig in. Vid bardisken stod det lådor fulla med Madisons saker, hon hade inta tagit med det som Niall hade gett henne. Jag gned mig besvärat i pannan och drog bak några av mina lockar in i kepsen som slitit sig, innan jag öppnade lådorna och kollade så att jag hade rätt. Det skrämde mig hur mycket han hade gett henne på en sådan kort tid, det visade också vilken sorts tjej Madison var. Hon var inte den som var ute efter saker, pengar eller efter att bli känd.

Jag började rota omkring i Nialls byrå och tryckte ner så mycket som det bara gick i en väska, då jag inte hade en aning om hur länge han skulle vilja bo hos mig, i värsta fall fick han låna kläder av mig. Mina fötter bar mig ner till hallen och placerade väskan där, innan jag gick och hämtade en utav Nialls favorit gitarrer och lade ner den i ett fodral tillsammans med några tillbehör som jag visste han ville ha. Jag kollade mig förvirrat omkring då jag försökte hitta hans anteckningsbok som alltid fanns i studion. Han måste ha gömt den från Madison, jag började leta runt om i lägenheten i de olika gömmorna jag visste han brukade lägga sina privata saker. Efter att ha bott så inpå en människa hade jag fäst mig en hel del vid vår blonda vän som alltid var ytterst usel på att gömma saker.

Jag finkammade igenom, badrummet, studion, köket och vardagsrummet utan att lyckas. Med en djup suck tog jag mig upp för trappan igen för att kolla igenom sovrummet innan jag gav upp. Jag drog irriterat av mig min tjocktröja då det började bli varmt över att leta efter något som jag tydligen inte skulle hitta. Mina händer rotade igenom ett par lådor i garderoben innan jag vände mig mot sängen. Detta var mitt sista försök innan jag gav upp och Niall skulle få skriva på ett lösblad istället. Jag tryckte in min arm mellan madrasserna, min hand trevade över det trånga utrymmet, tills jag skar mig på något vasst.

”Fuck.” svor jag och drog ut min hand, röd vätska sipprade ut ur ett rivmärke över baksidan av min hand. Jag sög upp blodet och sträckte in handen igen för att ta det hårda objektet som hade skadat mig, min besvikelse över att det inte var Nialls bok slog mig då jag drog ut ett brunt kuvert som såg misstänksamt likt ett Modest kuvert. Något som jag hade blivit rätt bekant med då jag hade fått skriva under en hel del saker under min tid som bandmedlem. Förvirrat öppnade jag kuvertet men precis innan jag skulle sticka ner handen rycktes jag ur spänningen jag hamnat i utav att någon knackade på dörren. Jag suckade, stängde igen kuvertet igen innan jag tog mig ner för att öppna dörren.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: 

 Rädslan över att möta honom, den fanns inte längre. Jag antar att veta att man hade sin familj och sina vänner bakom sig hade gjort mig starkare, jag sträckte på mig en aning och korsade armarna över bröstet. Mina ögonbryn höjdes och jag väntade på att André skulle börja prata, men snart orkade jag inte vänta längre och öppnade munnen.
”Vad vill du, André?” sa jag och suckade irriterat.

”Jag har väntat på att du skulle komma hem.” konstaterade han och ryckte på axlarna. Han hade grävt ner sina händer i sina jeansfickor. Han hade en skinnjacka på sig som var öppen och avslöjade en blå skjorta.

Man såg att han var klart like förvånad över mitt plötsliga mod då han strök en hand över hans nacke för att vinna lite tid.

”Skulle du bara kunna ta den korta versionen för jag har haft en lång dag och jag har ingen lust till att stå här och prata med dig.” konstaterade jag och lutade mig mot dörrkarmen, han skiftade sin kroppsvikt över på andra foten.

”Okej, så jag gör detta enkelt och snabbt då.” sa han och kollade irriterat ner på mig. ”Du måste dra tillbaka domen mot oss i domstolen.” Jag höjde ögonbrynen och försökte trycka ner skrattet i min hals, mina ögon fastnade på den lilla svarta övervakningskameran som satt längre bort i korridoren. Den blinkade röda lampan indikerade på att den var i gång, precis som den andra som satt ännu längre bort.

”Och varför skulle jag göra det?” frågade jag med lite extra självsäkerhet då jag visste att vi var inte ensamma trots allt.

”Därför att jag inte vill hamna bakom galler.” sa han och ryckte på axlarna.

”Du får nog komma på en bättre övertygelse, för jag personligen skulle tro att du passar väldigt bra i orange eller grått... Vad som nu än är klädkoden i svenskt fängelse.” sa jag och drog lite på munnen.

”Vad sägs som att antingen gör du det frivilligt eller så går jag ut med dessa i pressen?” han höjde ett brunt kuvert som jag inte lagt märke till att han höll i förrän nu. Jag skakade förvirrat på huvudet, och drog ihop ögonbrynen.

”Vad är det?” frågade jag och sträckte mig efter kuvertet. André lät mig ta det och drog handen genom sitt brunetta hår medan han väntade på att jag skulle öppna det. Mina fingrar lirkade upp fliken och drog fram en brun tjock mapp, jag öppnade den för att mötas utav min egna ID bild och mina ögon gick tillbaka upp på killen framför mig. Jag gäspade och kollade oförstående på honom, oroligheten kom krypande in i kroppen.

”Modest är inte speciellt duktiga med en bakgrundskontroll på sina anställda. När det är ekonomisk kris kan alla människor göra massa galna handlingar. Som om någon råkar vifta en check framför deras ögon hämtar de vad som helst åt en.” konstaterade han med ett elakt leende.

”Det är bara om mig, hela världen tycks redan veta om vem jag är, så varför skulle denna mappen ha någon betydelse, eller ett hot för den delen?” han ryckte åt sig mappen och öppnade den medan han gav mig en irriterad blick innan han tog sig igenom sida efter sida. Snart stannade han upp och jag kollade in i lägenheten efter en klocka att sätta ögonen på, men hittade ingen. Han gav snart tillbaka mappen och jag kollade över Modest loggan som stod i högra hörnet.

”Madison Zeaper måste förbli ett ledigt och löst förhållande, Nialls image kan ta skada vid allt för nära relation... Vad fan ska detta ha med mig att göra?” frågade jag surt. Arg över att André inte gav upp och rasande över det jag just läst.

”Det står även att de har haft ett möte om dig innan Niall tog dig hit, rätt intressant att läsa faktiskt att du är ännu ett välgörenhetsprojekt för bandet. Vem skulle inte falla för ett par killar som står emot kvinnomisshandel?” han ryckte på axlarna och flinade mot mig. ”Och, det står även att din pojkvän har en hel del skit under naglarna, han hade tydligen gjort en bakgrundskontroll på dig innan ni träffades, det var rätt fantastiskt hur mycket han hittade om en nolla som dig.”

”Kom till saken, André för det låter som att du är mer ute efter att skada mitt förhållande med Niall än vad du försöker rädda dig själv från domstolen.” sade jag ilsket och kollade ner på det datorskrivna pappret.

”Åh, jag kommer till det, lilla syster.” fräste han stolt till.

”Jag är inte din syster, och har aldrig varit. Så ut med det innan jag stänger dörren här och fortsätter låtsas som att du aldrig funnits.” snäste jag ilsket tillbaka.

”Dessa papperna är det sekretess på.”

”Niall skulle aldrig skriva på...”

”Jasså?” avbröt han och lutade sig fram över mappen, han bläddrade till nästa sida. Längst ner stod det Nialls signatur på en linje. ”Någon som tydligt inte vill att du ska veta att han tar dig som ett välgörenhetsprojekt.” han skrattade roat till. ”Vi alla vet det, till och med du vet att du inte är bra nog för honom.”

Aj, det där sved. Nialls signatur stack i mina ögon och jag bet mig på insidan av kinden för att förbli uttryckslös men André hade redan sett att han träffat en nerv.

”Så du säger att antingen ger du ut detta och förstör Nialls karriär, eller så vill du att jag ska lägga ner anklagelserna i domstolen?”

”Det var du som sade det, inte jag.” sa han och flinade, men jag visste att det var det han ville.

”Du har inget material att hota mig med om jag bryter med Niall.” konstaterade jag irriterat.

”Så länge du tar skada, skiter jag faktiskt fullständigt i hur det går till. Hela världen vet hur fästa ni är vid varandra så antagligen kommer det skada dig mer än vad det kommer göra för den där killen.” han rynkade på näsan över att behöva nämna Niall och jag kände den ilande känslan som letade sig över min kropp. Han måste skoja, skräcken inom mig var tillräcklig för att försöka hitta en utväg i detta.

”Så, jag vill gärna ha ett svar inom en vecka.” påpekade han och ryckte på axlarna. ”Du kan behålla papperna, jag har fler.”

”Jag kan ge dig ett svar redan nu, jag tänker inte lägga ner min kamp mot er i domstolen. You can go to hell.” irriterat drämde jag igen dörren framför honom och låste snabbt. Skrämt slängde jag papperna ifrån mig på golvet och gick bort från hallen där de nu låg utspridda. Jag satte mig ner vid bardisken med huvudet i mina händer och stirrade rakt fram. Mina val var små, min första instinkt var att ringa Niall, berätta allt och vi kunde arrestera André innan han skulle göra en ansats att kontakta några medier. Men rädslan över att folk var så enkelt övertalande på Modest fick mig att genast ångra mitt val. Om André hade fått tag i de där papperna hade han någon som arbetade för honom och skulle vara ett steg före oss.

Skräcken över att göra det enda som var rätt i denna situationen skulle skada mig och Niall. Jag fick gåshud med tanken över vad jag skulle behöva säga, jag skulle bli tvingad att göra slut med honom tills allt detta var över och bröderna var bakom galler. Men skulle Niall finnas kvar då? Jag kunde inte låta Nialls eller killarnas karriär gå i kras för att jag gjorde ett snedsteg, eller på grund utav mitt förflutna.

Mina tankar gick på högvarv, till slut gick jag ut i hallen och plockade upp papperna, jag stoppade in dem under madrassen på sängen och lade mig ner i totalt mörker. Trots att jag inte kunde sova kändes det säkert att krypa ner med min nyckelpiga i en utav Nialls t shirts. Jag drog upp mina ben till magen och slöt mina ögon hårt, tanken av att förlora det enda säkra jag hade var plågsamt nog, tårarna som jag trodde var slut kom fram och gled ner över mina kinder, ner på kudden. Mina tårar blötte ner materialet och snart var kudden dyblöt utav mina salta tårar.

Natten var en utav de sömnlösa, jag försökte hitta ett bra sätt att berätta för Niall att jag inte längre kunde vara med honom. Men jag kunde inte berätta anledningen, den riktiga sanningen. Han skulle gå i taket, och jag visste att trots jag borde vara arg på honom för att skriva på sekretessen så kände jag att det var bara en ytterligare bekräftelse på att detta förhållandet inte skulle hålla. Att han var precis som alla andra, som såg mig som ett välgörenhetsändamål.

Min mobil vibrerade bredvid mig i soffan, jag hade suttit här enda sedan klockan sex i morse, i en one piece med Nialls handavtryck som funnits i en utav kartongerna han gett mig, den var väldigt pösig och mysig att ha på sig. Mitt hår var uppsatt i en knut mitt på huvudet och nervöst kollade jag ner på mobilen, jag hade suttit här i snart fem timmar. Jag hade väntat på att han skulle ringa ett utav sina dagliga telefonsamtal. En stor sten gjorde sig påmind i min mage och jag svalde hårt, jag kunde låtsas som jag inte hört samtalet och vänta till kvällens samtal. Men mitt egna fysiska lidande var alldeles för tydligt för att ta sig igenom en hel dag. Jag kollade över på min packning som nu blivit större än när jag kom hit, jag hade hunnit packa medan jag nervöst gick fram och tillbaka i lägenheten och försökte komma på en lösning. Mitt hjärta hade redan gått i söner tusen gånger om och jag var näst intill immun mot det jag skulle tvingas göra. Jag var helt avdomnad och allt jag ville göra var att höra Nialls röst och han skulle komma på en bra lösning.

Min tumme tog kontakt med den gröna knappen och jag lyfte sakta telefonen mot örat.

”Hello, beautiful.” hörde jag på andra sidan och jag slöt mina ögon. Jag hade haft fel, jag var inte immun, detta skulle göra ont, så fruktansvärt ont.

”Hi.” sa jag och svalde hårt. ”I need to talk to you.”

”Oh, o-okay.” stammade han förvirrat fram. Jag slöt mina ögon och försökte lugna ner min puls som gjorde det svårt att prata, pressen över att behöva göra detta slog mig hårt i magen. ”What's going on, love?”

”I-I have to go away. For a long time.” försökte jag med en låg röst och kollade ner i mitt knä.

”What are you talking about?” frågade Niall oroligt och jag bet mig i läppen.

”I can't do this, I-I'm having... What I am trying to say is...” jag suckade tungt och försökte bara få saken avklarad. ”I don't think that we, are working and I can't see you anymore.” jag kände att pressen ökade då den påtagliga tystnaden föll över oss, jag pressade ihop läpparna för att inte börja gråta.

”What are you talking about? I thought...” började han med en annan ton på rösten denna gången. Den lät orolig och ytterst skrämd över vad som skulle komma ut ur min mun härnäst. ”I thought we had it all planned, we would get out of this hell hole, just us. Is this the stress that is talking? Because I totally understand that you are...”

”Niall, stop.” sa jag plågat då han började vrida ut och in på de olika anledningarna till varför jag försökte göra slut. Jag svalde hårt och försökte bita mig i tungan för att inte låta de kommande orden släppas från min mun. ”You are famous, and I am not, and I am okay with that. But we are from two different worlds, and it was nice being your princess, but...” jag svalde hårt och drog bort en tår, jag kollade ut genom fönstret och såg regnet hälla ner utanför. ”There is a reason why fairy tales are just fantasy. And everything I've said,” jag tog ett djupt skakigt andetag och torkade bort ytterligare tårar. Jag hörde honom snörvla på andra sidan och mitt hjärta gick i tusen bitar. ”... I want you to know that everything I've said to you, I meant, with all my heart. But I guess it's not enough.” en snyftning släpptes fram från mig och jag knep genast igen munnen igen och jag kände att hela kroppen skakade utav förtvivlan.

”Goodbye, Niall.” jag lade på och gömde mitt ansikte i mina händer. Min kropp skakade i takt med mina snyftningar som blev allt häftigare. ”I-I love you to the moon and back.” viskade jag för mig själv innan jag inte längre kunde prata på grund utav mina häftiga snyftningar.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens Kommentar:

 Förvirrat öppnade jag ögonen, min syn var fortfarande suddig då jag kollade upp i ett vitt tak, mitt huvud kändes tungt som om det vore fullt med cement. Vart var jag någonstans? Oroligt vred jag på huvudet och möttes utav Lokis blöta nos, han slickade över min kind.

”Ew, Loki. Sluta.” jag vred bort huvudet och satte mig långsamt upp. Jag tog mig för huvudet då den konstant dunkade känslan fortfarande fanns vid tinningarna. Loki skällde glatt till bredvid mig på sängen jag låg i och jag gav honom en ogillande blick.
”Hur kom du hit?” frågade jag förvirrat och han gav mig en suck som svar. Jag kollade mig omkring i rummet, de rosa väggarna lös upp rummet, de gamla möblerna matchade varandra, men det var inte allt för vuxet då det var tydligt att en liten flicka bott här inne. Sängen var en liten säng med höga stolpar i var sin ände som ett par vita gardiner var bundna mot. Gunghästen längre bort i högra hörnet såg ytterst oanvänd ut och dockorna var fortfarande i sin orginalförpackning. Jag kollade på nattduksbordet bredvid som innehöll en prinsess sänglampa, ett glas vatten och en huvudverkstablett var framlagd. Mina händer greppade snabbt vattenglaset och tabletten och lät tabletten glida ner i halsen innan jag långsamt reste mig upp. Mina fötter kom i kontakt med en mörkblå heltäckningsmatta, den var mjuk under mina strumpklädda fötter. Nyfiket gick jag över till den gamla byrån och kollade på de olika fotona, med en skakig hand tog jag upp ett foto, ramen var dammig. Försiktigt drog jag bort dammet med min hand, en mycket yngre Danielle höll om en tjej som var väldigt lik henne, jag antog att det var hennes syster... Vår syster. Jag satte försiktigt tillbaka den och kollade in i spegeln framför mig som hängde ovanför byrån. Träramen runt spegeln höll ett antal foton på plats.

Mina ögon fastnade snart på ytterligare en ram som stod i mitten på byrån, oroligt tog jag upp den och strök av dammet på även den, längst ner stod det ingraverat mitt namn, på en silver platta. Jag tog ögonkontakt på den lilla tjejen i sjukhusbaljan, hon var inlindad i en rosa filt och hade en liten rosa mössa på huvudet. Hon såg så oskyldig ut, så sårbar och ömtålig.

Snart tog jag fokus på den brutna tjejen i spegeln, hon kollade skrämt tillbaka på mig, hon hade ringar under ögonen och var likblek i ansiktet. En tår letade sig ner för min kind medan jag vände mig om och kollade mig runt i rummet. Detta skulle varit mitt rum. Jag lade försiktigt ner fotot på byrån innan jag tog ett steg för att ställa mig i mitten utav rummet, jag pressade samman läpparna för att inte släppa fram snyftningarna.

Loki gnydde till från sängen och jag gav honom en ledsen blick innan jag lade märke till kvinnan som stod i dörröppningen. Jag hade inte lagt märke till att någon öppnat dörren, jag undrar hur länge hon har stått där.

”This is my room.” viskade jag nästan fram med en skakig röst, hon svalde synligt innan hon tog ett steg in i rummet och kollade sig omkring.

”Yeah, I suppose it's not much.” sa hon med sin brytning, hennes röst lät ansträngd.”Danielle, told us...” hon pressade ihop sina läppar och jag såg att tårarna i hennes ögon var på väg att svämma över.”... She told us about, your past. Why you get these attacks. And, Madison, we never...” hon tog ett djupt andetag.”... ever wanted that for you. We thought we gave you a better life, by giving you away.” hon drog bort en tår från sin kind och log lite. ”Your parents were having trouble with having one of their own, and we thought that you'd be like their little princess, you'd be happy. But still, we didn't decid to give you away, until just minutes before the birth. That's why, this is still here.” hon kollade runt omkring sig i det rosa rummet. ”I wanted my child to have the best, but instead it turned out like a horror movie.” hon klarade inte av att prata längre, hon böjde ner huvudet och en ljudlig snyftning föll från hennes läppar, jag drog bort några utav mina egna tårar och jag spände käkarna för att inte bryta ihop. Hon var minst lika bruten som vad jag var, ett antal skakiga andetag kom från mig och jag svalde hårt.

”C-Can I hug you?” stammade jag fram och kände att jag kunde inte hålla tillbaka hulkningen av gråt som låg och väntade på att bli frisläppt.

”Of course, my child.” sa hon grötigt och öppnade sin lilla famn. Jag gick snabbt fram och kramade om den korta kvinnan som jag egentligen borde kalla mamma. Värmen och de försiktiga armarna runt omkring mig var fyllda med kärlek, de spändes lite extra då de insåg att jag kramade tillbaka. Ojämna andetag puffades ut medan vi syftade tillsammans och jag gav ifrån mig ett stön då jag insåg att jag snart inte hade några tårar kvar.

”I'm sorry.” viskade hon i mitt öra, jag visste inte vad jag skulle kalla henne. Mamma lät fel och jag visste inte hennes riktiga namn.

”It's not your fault.” sade jag skakigt och drog mig bakåt, hon släppte genast och kollade upp på mig med svullna ögon. Hon gav mig ett svagt leende.

”You're so strong, you are very independant. I can't see how this ain't your father and my fault. If we would have done the right thing, you'd never have to go through all of this.”

”Why didn't you just give all of this back?” frågade jag och kollade över axeln för att se Loki börja tugga på en nalle.

”Loki!” utbrast kvinnan/mamma/vad jag nu borde kalla henne.

”How did he even get here?” frågade jag förvirrat.

”He's been with us for the last couple of days. And for your other question, I think we all should just sit down and eat some nice homecooked meal. What do you say?” sa hon och tog ett djupt andetag och samlade sig. Hon torkade bort de sista tårarna och jag log lite mot henne, jag nickade. En hand sträcktes ut mot mig och jag tog den. Vi kom ut i en hall som jag genast insåg att det var en övervåning, innan jag fick chansen att sätta min fot på trappan stannade hon upp och kollade på mig.

”Oh, and you can call me Pat.”

Middagen var god och trots alla tårar som fällts lite här och var, var det en väldigt positiv skara som satt runt bordet. Danielle, Sarah, Pat, Jon och jag, det kändes naturligt på något sätt. Oron över att behöva sitta en hel kväll med dem fanns inte längre kvar, utan hade ersatts med en känsla av att jag till och med ville stanna längre när Danielle konstaterade att vi borde dra oss tillbaka.

”I promise, I'll clean up your room better next time.” sa Jon med sin mörka stämma och blinkade till med ena ögat då vi stod vid dörren för att säga hejdå.

”It's alright.” sa jag och sköt bort hans erbjudande. Loki sprang omkring bland våra fötter och var ivrig över att komma ut genom dörren. Jag gav Sarah en kram, hon var väldigt lik Danielle fast hennes hår var rakt och hon var i samma höjd som Pat.

”Don't be a stranger alright? If you ever come to Manchester you have to come and visit.” konstaterade hon.

”I will.” sa jag och log mot henne innan jag gick över till att krama Pat och Jon.

”And I want you to come and visit as often as you can, alright?” konstaterade Pat, hon var mer bestämd än vad Sarah hade varit med sin inbjudan.

”Take care squirrel.” sa Jon och rufsade till mitt hår.

”Bye.” ropade Danielle och öppnade dörren, hon flög nästan ut då Loki började dra i kopplet och vi tog oss ner för verandan och ut till bilen som väntade. Utmattad satte jag mig i passagerarsätet och Loki satte sig snällt i mitt knä och lade sig snart ner då motorn satte igång.

”It wasn't that bad, was it?” sa Danielle glatt och log mot mig innan hon körde ut på vägen och började köra in mot London centrum igen.

”No, it was really nice.” sa jag och log mot fönsterrutan och kollade ut på mörkret som redan lagt sig över de få husen som var uppradade. Ju längre in centrum vi kom, ju fler bilar mötte vi, bostäderna blev allt tätare och folket gick omkring på trottoarerna och såg ytterst glada ut.

”Thank you for making me do this.” sa jag och vände mig mot Danielle, hon stannade vid ett rödljus och kollade på mig.

”What are sisters for? Besides, I like being the big sister, I can feel the power!” det sista sade hon med en ondskefull ton på rösten. Jag himlade med ögonen och skrattade lågt, mina fingrar lekte lite med Lokis päls och han låg och njöt utav den lilla behandlingen av massage jag gav honom. Det gick rätt snabbt att ta sig fram till Nialls, och jag antar, numera min lägenhet.

”Are you sure you don't want to sleep at my house? It's been a long day.” frågade Danielle tveksamt och jag log mot henne.

”No, I'll be fine. You need your sleep if you are going to travel tomorrow.” min ton på rösten fick henne att stöna till utav irritation.

”Don't remind me. But are you sure?”

”Yes, I'm sure.” sa jag och kramade om henne hårt. Loki kollade irriterat på mig då jag satte ner honom på sätet och stängde dörren. Jag tog mig in genom porten och upp till lägenheten som stod och väntade på mig i totalt mörker. Jag tände ett antal lampor efter jag låst ordentligt runt om mig, när jag kom in i vardagsrummet hoppade jag till utav skräck då jag såg en mörk skepnad stå intill väggen vid teven, men såg snart att det bara var en utav Nialls golvlampor. Mina nerver var inte pålitliga just nu och när jag lade märke till att jag hade glömt min skinnjacka som jag lagt i baksätet på Danielles bil stönade jag irriterat till.

Jag hoppade skräckslaget till då någon knackade på dörren och jag muttrade en rad svordomar innan jag tog mig mot dörren. Det var förhoppningsvis bara Danielle som skulle lämna jackan, jag drog bort säkerhetslåset och vred om låset.Jag slet upp dörren och suckade då jag fick syn på vem det var... Denna gången var jag i alla fall beredd.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Dagens Kommentar:

 Veckan försvann väldigt snabbt, allt som skulle göras snurrade i mitt huvud och jag var tvungen att hänga med om vad som pågick hos Niall som ringde för att berätta om sin dag. Han var nog den enda som lade märke till hur förvirrad och ytterst orolig jag var över min nya makt. Rädslan över att förlora mig själv fanns i bakhuvudet och gjorde sig påmind på nätterna då allting var mörkt i lägenheten och det enda som hördes var mina egna andetag. Advokaten som Danielles och mina biologiska föräldrar sett ut till mig ville att jag skulle stanna i London tills vidare så att inga fler ovälkomna gäster skulle få det enklare att ta kontakt med mig.

Jag hade fortfarande inte träffat dem, mina biologiska föräldrar. Men i morgon var den stora dagen och jag var inte säker på om jag ville få reda på de svaren jag behövde för att gå vidare. Mina tankar på att känna mig ovälkommen dit fanns ständigt där och allt jag hade i huvudet verkade smälta samman.

Igår när Danielle fråga mig om vilken tid hon skulle hämta mig inför i morgon stod jag bara och stirrade på henne, jag hade inte kommit ihåg vad som ens skulle hända.

Min telefon ringde för trettionde gången idag och drog mig tillbaka till verkligheten där jag satt ensam i soffan och kollat på en teve serie jag inte kände igen. Till min lättnad var det någon jag hade lust att prata med, Niall var den enda jag orkade prata med just nu. Frustrationen var så påtaglig att se hans namn på skärmen fick tårar att välla upp och spillas ut över mina kinder.

”Hello.” den irländska dialekten och hans mörka röst fick mig att le.

”Hi.” sa jag skakigt.

”Is everything alright?” en orolig ton gick igenom hans vackra röst och jag skakade på huvudet, helt uppe i mina tankar så jag tänkte inte på att han inte kunde se mig. ”Mads?” jag ryckte till och insåg att vi inte såg varandra och ytterligare tårar föll ner för mina kinder.

”I just miss you.” min röst höll inte och sprack i slutet, jag gömde mitt ansikte i min lediga hand och försökte andas lugnt.

”I miss you too, love.” han lät pinad och jag hörde smärtan i hans röst. Minuterna gick och jag hörde tunga andetag, något som indikerade på att han också försökte bekämpa tårarna.

”H-How was your day?” frågade jag och försökte kämpa mot mina tankar som kom upp i huvudet, jag snörvlade lite och suckade.

”W-We've been working almost all day.” sade han och svalde hårt. ”But I don't want to talk about me right now. I want to hear about you, babe.” jag försökte hindra snyftningarna för att komma fram och försökte samla mig, men när jag öppnade munnen kom Niall före mig. ”You have been so lost these last couple of days, it's the first time I hear you in any sort of emotion.”

”I-I know.” sa jag och snörvlade. ”I'm s-sorry. It's just...”

”Everything is too much?” föreslog han och jag släppte ut ett skakigt andetag.

”Yes. And I wish you could be here, because everybody is all over me, asking me for photos, Danielle is asking me for things like attending family dinner tomorrow before she leaves, my lawyer wants me to sign stuff to get access to all this crazy things that I don't even...”

”Mads.” avbröt Niall mig och jag kände att jag var tvungen att ta ett djupt andetag och jag kände nya tårar brinna bakom ögonlocken. Jag kände mig maktlös och ensam, allt jag vill var att krypa upp i Nialls famn och stanna där tills jag var redo att möta alla människor som ville ha något av mig.

”I-I just...” sa jag under en ny snyftning som slet sig från min mun. ”It's a lot, and I'm not comfortable with all of this.” Jag hörde Niall sucka, han stönade tyst.

”Then don't, tell Danielle to give you some space, tell your lawyer the same...”
”I can't.” sa jag och suckade. ”Danielle wants to introduce me before she leaves and...”
”Then promise me, when I am free, a week after your birthday, we'll go on a trip... Anywhere you like.”

”Like a vacation?” frågade jag och drog bort mina tårar som läckt över mina kinder.

”Yeah, where ever you like. I promise.”

”Just you and me?”

”Yeah, just you and me, no paparazzi, no fans, no annoying lawyers or sisters. Just you and me somewhere far away.” jag snörvlade och skrattade lite.

”Do you promise?” frågade jag och kände att lättnaden utav att ha pratat med den bästa människan på jorden lättade trycket över mitt bröst. Jag mådde bättre, mycket bättre. Längtan efter min födelsedag blev allt starkare, jag behövde inga presenter, allt jag ville ha var Niall.

”I promise.” sa han och skrattade.

”Is this a really good idea?” frågade jag oroligt medan vi började köra ut från Londons gränser.

”You have to, you've come this far, I can't let you get away with not meeting them. They are just the best parents ever. You are going to love them.” babblade Danielle på medan hon höll ögonen fast vid vägen, ett sommarregn föll ner från himmeln och blötte ner alla gröna träd och växter utanför. Tystnaden som föll över oss var väldigt sällsynt nu för tiden och jag gäspade, lugnet var något som jag uppskattade mer nu än vad jag gjort innan i Sverige. Mitt liv hade förvandlats till en komediserie på bara några dagar, förändringen var inget jag gillade.

”Stop chewing your lip, you'll bleed.” muttrade Danielle innan hon tog en högersväng in på en förortsgata. Jag slutade bita på min läpp, något jag inte tänkt på att jag gjort. Vi stannade utanför ett tegelradhus, trappan upp till verandan var gjord utav gammalt trä, inne i fönsterna kunde man se fina gardiner hänga. Danielle hoppade ur bilen och jag gjorde likadant men klarade inte av att röra mig framåt mot dörren som jag visste skulle leda mig in till mina okända föräldrar som hade gett bort mig för snart nitton år sedan. Envist tog Danielle mig under armen och drog mig upp för trappan och öppnade dörren.

”Mum, dad! We're here!” ropade hon när hon stängde dörren efter oss. Hallen var smal och avlång, till höger var det en stängd dörr precis innan en gammal trappa som ledde upp till övervåningen, ytterligare två dörrar till vänster var stängda och gav inte mycket information alls. Golvet var prytt utav en gammal heltäckningsmatta och en trämöbel stod intill väggen och hade en telefon och en glasvas på sig, även ett antal nycklar. Tavlor hängde på väggen, vissa var familjefoton från olika semestrar och ett antal foton var på Danielle i en balett klänning. Några okända människor log brett på vissa bilder där de stod framför en öppen brasa på julafton.

Danielle drog av sig sina skor och hängde upp sin skinnjacka och jag gjorde likadant. Jag spände min hästsvans en aning innan jag kollade på Danielle som sträckte ut sin hand mot mig. Hon ledde oss in till ett vardagsrum där en medelålderskvinna och man stod och väntade på oss. Kvinnan hade en röd t shirt och jeans, hennes mörkbruna hår låg över hennes axlar, hon var rätt kort i jämförelse med mannen bredvid henne. Han var mörkhyad och var klädd i en blå skjorta och ett par mörka chinos, han hade mustasch på överläppen. Mannen var den första som rörde sig, han gick långsamt fram och stannade någon meter framför mig. Jag kollade på honom med oroliga ögon och han sträckte ut sina armar och förväntade sig en kram. Oroligt kollade jag in i hans bruna ögon, han var några centimeter längre än mig.

”Hello, Madison.” sade han med en mörk röst och log lite mot mig.

Alla känslorna slog mig i magen som en bomb hade utlösts, det kändes som en stor sten hade skapats i min hals. Min puls ökade och hjärtklappningarna blev allt hårdare.

”Madison?” hörde jag den främmande kvinnans röst som lät annorlunda än vad jag trott, hon hade en brytning. Jag sjönk ner på huk med händerna för munnen, jag fick ingen syre och jag kände att jag kunde inte stoppa denna panikattacken. Tårarna rann ner för mina kinder och desperat försökte jag hämta andan. Jag kände Danielle bredvid mig som höll om mig, hon viskade ett par lugnande ord i mitt öra men jag kunde inte höra över bruset.

”Open a window, get her a glass of water.” beordrade Danielle sina föräldrar och jag kände att mina revben gjorde ont. Jag stönade ut ett ansträngt andetag och svalde hårt för att få ner syre i mina lungor men det gick inte.

”Madison, breathe.” hörde jag Danielle och hon strök en försiktig hand över min rygg min blick blev suddig. ”...you need to...”

Allting blev svart, och jag sjönk ner på den mjuka mattan under oss. Danielles gälla röst hördes men jag kunde inte längre utskilja orden. Mörkret runt om mig blev allt mer påtagligt ju längre ner i mörkret jag kom, jag försökte simma upp till ytan igen men ju mer jag sprattlade desto längre ner kom jag och snart slutade jag kämpa. Låta mörkret ta mig, slutas runt om mig och tystnaden kändes som sammet för mina öron.

Allt jag kunde tänka på var alla tårar som jag hade spillt över dessa människorna de senaste månaderna. Jag hade varit arg på dem för att ha gett bort mig till den bästa familjen jag någonsin haft, men också den värsta. Att veta att de hade två barn redan, att veta hur bra de bodde i jämförelse med vad jag har fått stått ut med i alla år. Det var sårande att se hur snälla de såg ut att vara, jag hade önskat att de inte välkomnade mig, det hade varit enklare. Att veta att jag hade i alla fall klarat mig undan dessa människorna som avskydde mig, men allt jag kunde se i deras ögon var oro, sorg och ånger över att ha gett över mig. Känslan över att vara övergiven var starkare än någonsin då jag såg likheterna som jag fått utav mina biologiska föräldrar, jag hade kvinnans ögon och pappans mun, näsan var någonstans mitt emellan.

Men jag kunde inte vara arg på dessa människorna, jag kände inte dem. Det enda jag kände var något som jag faktiskt aldrig känt innan, i alla fall inte för mig själv, en genomträngande sorg.

+26 kommentarer till nästa :)

Dagens Kommentar:

 ”I don't like this.” viskade jag till Danielle då vi kommit in i den stora banken. Folk pratade lågmält med varandra, rummet var fyllt utav sorl och oroligt kollade jag upp på Danielle. Hon fick aldrig en chans att svara då en kostym klädd kvinna ställde sig framför oss och synade oss med en äcklad blick.

”How may I help you?” frågade hon och Danielle knuffade till mig för att jag skulle vakna till liv.

”Ehum... Well, I think I've got something here that belongs to me?” föreslog jag och kvinnan höjde irriterat på ögonbrynen.

”A safe-deposit box?” föreslog hon och stampade otåligt med foten.

”Yes.” svarade Danielle snabbt då inte jag fick fram några ord och jag räckte fram sista sidan av dagboken till den irriterade kvinna, hon drog bak några strån av hennes hår som hade slitis från den strama knuten, hon satte på sig ett par glasögon på nästippen och såg ner på numret. Snart kollade hon upp på mig och brast ut i skratt, alla runt omkring oss som hade pratat med låga röster avbröts och kollade på oss. Jag sjönk ihop ytterligare några centimeter då jag helst ville att en fallucka skulle sluka upp mig. Snart samlade sig kvinnan och räckte tillbaka boken till mig, hon höjde på ena ögonbrynet och rynkade på näsan. Människorna återgick till sitt lågmälda sorl och låtsades inte som att vi fanns.

”This is some sort of joke?” frågade hon med avsmak. Danielle sneglade på mig, jag skakade nästan osynligt på huvudet som ett tecken på att jag fattade inte heller vad som pågick framför oss.

”Excuse me?” frågade jag förvirrat och kollade på kvinnan med en allvarlig blick. Hon tog av sig sina glasögon och gav oss en road blick som snart blev stel då och kollade mellan mig och Danielle.

”It is not?” stammade hon fram, jag skakade på huvudet och drog ihop ögonbrynen.

”My mother gave this to me before she and my father died.” förklarade jag tveksamt.

”Give me your ID and I'll be right back.” sa hon strängt och pekade på ett par stolar vi kunde slå oss ner på. När hon tagit våra ID och försvann utom synhåll, satte vi oss stelt ner på stolarna.

”This is scary.” viskade Danielle lågt och jag nickade.

”Why did she laugh?” frågade jag med lika låg röst som Danielle.

”I don't know, it seemd like she was in chock when she saw the numbers.” fortsatte hon och jag nickade igen. En gammal gubbe nickade mot oss innan han gick ut, vi båda log mot honom. Snart återgick vi till vårt viskande.

”I hope the paparazzi won't find us here, you and Niall are big news all over the internet.” mumlade Danielle medan hon drog fram sin mobil för att kolla sin twitter.

”We are?” frågade jag förvirrat.

”Don't you have twitter?” frågade hon och höjde ögonbrynen, jag skakade på huvudet.

”I've never had any friends so what's the point?”

”Now, you do. And after this we are going back to your place to get you one. You need to keep up if you are going to live this life...” hon blev avbruten utav att kvinnan kom tillbaka, hon praktiskt taget sprang efter den bred axlade mannen som gick med snabba, raka steg mot oss. Genast reste vi oss upp för att möta mannen som var flintskallig, han var väldigt lång och välbyggd.

”What can I do for you, ladies?” frågade han högtidligt. Jag försökte dra historien igen medan kvinnan gav tillbaka våra ID kort, jag visade honom sista sidan och han kollade upp på mig. ”Mrs. Callaway!” ropade han bakom sig med sträng röst.

”Yes, sir.” sa kvinnan skakigt.

”Take these ladies to the twentyone fortyeight room, now.”

”B-But, s-sir, that room is only for the...” stammade Mrs Callaway.

”I know that, Mrs. Callaway. I don't care, take them there and I'll be right with you.” han marscherade iväg och satte oss i händerna på Mrs. Callaway som visade oss vägen till rummet som tydligen skulle ha någon stor betydelse. Jag höll hårt i Danielles hand då vi gick igenom en dörr som ledde oss bakom där antagligen personalen endast fick vistas, vi tog hissen enda upp till toppen av byggnaden, och började snart gå ner för en lång korridor med mängder av olika mörka dörrar. Vi stannade utanför en dörr som hade numret tjugoett fyrtioåtta ingraverat på en guldskylt som var uppspikad på dörren. Mrs Callaway tog fram sin nyckelknippa och låste upp dörren till ett helt mörklagt, hon gick före oss in och tände lyset till en stor konferens sal.

”Have a seat.” sa hon kort men betydligt mycket vänligare nu än vad hon var innan. Jag höll fortfarande krampaktigt i Danielles hand då vi satte oss ner på ena sidan av det väldigt långa bordet, med minst femtio stolar runt omkring. Mrs Callaway gick fram till de mörkgröna gardinerna och drog bort dem från de stora fönsterna som nådde från tak till golv. Man såg tydligt damm som flög i luften genom förmiddags solljuset, den nya ljuskällan fick rummet att se mycket modernare ut än innan.

”Do you think I should call Liam for help?” frågade Danielle oroligt medan vi följde Mrs. Callaway med ögonen, hon försvann snart ut genom dörren och lämnade oss ensamma.

”Not yet. But have him on speed dial.” sa jag allvarligt och hon nickade. Jag kände att vi båda hoppade till då dörren slog upp och den flintskalliga mannen gick fram till oss med ett leende på läpparna. Efter honom kom det in en yngre tjej med mappar som hon placerade framför oss innan hon försvann snabbt igen, en annan yngre kille kom in med en liten silvervagn och erbjöd oss kaffe. Danielle sa genast ja och hon gav mig en menade blick om att jag skulle vara artig.

”Can I have some tea?” frågade jag snällt, Danielle körde en armbåge i sidan på mig och ett ”please” hoppade ur mig som på beställning.

”Of course.” sa den yngre killen och gav mig en kopp med varmt te. ”Do you need something, sir?” frågade han flintskalliga som fortfarande inte riktigt hade presenterat sig hade satt sig ner framför oss på andra sidan bordet, han skakade bara på huvudet och lyfte sitt vattenglas som han hade. Snart rullade den lilla silvervagnen ut och dörren stängdes bakom honom. Våra ögon var nu endast på mannen framför oss som knäppte händerna över en utav de första filerna.

”Okay, so first, I am Logan Connor, the ceo for London banking.” han sträckte fram handen, hans handslag var fast och det kändes nästan som att han skulle bryta min hand innan han släppte den. ”Miss, Zeaper. Are you aware of that you are requesting access to one of our biggest account in great britain?”

”Excuse me?” sa jag häpet och Danielle satte sitt kaffe i halsen. Jag försökte hjälpa henne att få tillbaka andan och Logan lät oss lugna oss innan han fortsatte.

”The heritage is about twelve numbers long and it's not everything, because your father is still making money, even though he's passed away.” han klappade på högen av mappar och gav mig en menande blick.

”T-twelve...?” nästan viskade jag fram och mina ögon vidgades. ”What did he do, rob another bank?!” utbrast jag utav chock, den enda som nervöst skrattade till var Danielle bredvid mig men slutade genast skratta då Logan gav henne en sträng blick.

”Not, quite. He owns a record label together with your grandpa's cousins son.” sa han och började bläddra i en annan mapp.

”Wait a second.” sa jag snabbt. ”So you mean I've had relatives all along and nobody took care of me!?”

”I can't speak for them, miss. Zeaper. But if you ask me if you have realtives, then yes. Your grandpa passed away a few years after your dad, but his cousins son is very much alive, around his fifties.” sa han och nickade instämmande medan han läste intensivt i en mapp. ”But I was wondering what you want to do with your money, miss. There are a lot of options, and you need to realise how much money we are talking about here. You are going to be one of the richest teenagers in the entire Great Brittain.”
”No, no, I am just some poor little girl from Sweden who happens to...” förklarade jag. ”... I have the best friends in the entire world, sir. My boyfriend is...”

”Niall Horan, indeed.” avslutade han min mening och nickade instämmande.

”I don't have any money and I not that much of a money person at all, really.” Jag kände tyngden över bröstet blev allt tyngre och jag kände att jag fick svårt att andas.

”Calm down, Mads.” sa Danielle oroligt. ”Just breathe, otherwise you'll have another panicattack.” hon höll hårt om min hand, jag försökte svälja hårt och höll andan innan jag släppte ut en tung suck. Jag tänkte på min blonda älskare som hade hållit mig nära, som sagt att han älskade mig... Efter ett tag hade jag återfått lugnet och kunde börja prata lugnt och sansat igen.

”I want to live as normal as I can, I am normal.” konstaterade jag. ”I will use some of it, but I won't take advantage of it.” sa jag till slut och Logan nickade gillande.

”Okay, then moving on to the house...”

”She got a house!?” utbrast Danielle och började hosta igen.

”If I do, then I don't want to know about it!” utbrast jag snabbt och Logan höjde på ögonbrynen och jag skakade på huvudet.

”Okay, let's take that one later then.” sa han lågt för sig själv och drog ihop sina läppar till ett litet o innan han fortsatte till nästa mapp men snart fällde han bestämt ihop den och satte hans handflator mot varandra och kollade på mig, han knäppte sina fingrar och suckade.

”I think it would be best if you took all I've said so far and try to process. This came all suddenly and I understand you're in a bit of a chock right now. Let's arrange a meeting at the end of this week to look over the rest.” han nickade mot resten utav mapparna och jag blev illamående. Hade han bara skrapat ytan på allt detta så skulle jag definitivt behöva en syrgastub bredvid mig, annars skulle jag bli tokig.

”Is there something else you want to ask before we let it go for the day?” frågade han. Danielle gav mig en varnande blick, jag log mot henne lite och kollade på Logan framför oss igen.

”Who's my grandpas cousins son?” frågan föll ur mig utan att jag tänkte på det och Danielle stoppade Logan innan han kunde puttra fram mappen.

”Are you sure about this?” frågade hon medan hon höll upp handen i en gest som sade ”hit men inte längre” till Logan som avvaktade.

”No.” sa jag uppgivet och hon nickade.

”Let's take that one later.” konstaterade Danielle och Logan nickade instämmande. Vi reste oss upp och jag gick över till fönstret för att utmana min höjdrädsla. Folket nedanför gick fridfullt nu efter att morgontrafiken lagt sig, min fokus hamnade på folkmassan vid entrén av banken och jag suckade, de hade kameror.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för jätte segt kapitel, gillade inte alls det och har ändrat det typ säkert 100 gånger innan det blev såhär. Så döda mig inte om ni inte gilla de ;p

Dagens kommentar:

 Jag kände Nialls starka kropp bredvid mig, han hade fortfarande ojämna andetag efter våra aktiviteter i sängen. Det var inte som jag hade hoppats på, kanske till och med bättre. Nu kände jag mig bunden till den blonda killen som höll om mig försiktigt och strök sina fingertoppar över min rygg. Känslan att vara så nära någon fyllde min kropp med lycka, jag var lycklig för första gången på flera år, tack vare Niall.

Våra nakna kroppar var tryckta mot varandra där vi låg i sängen, jag var helt utmattad. Jag trodde aldrig att dessa sorters aktiviteter gjorde en så trött. Niall drog mig tätare mot sig och mina bara bröst trycktes mot sidan av hans kropp, mitt huvud vilade på hans nyckelben. Doften av Niall var över allt och jag ville inte att den säkra känslan av honom intill mig skulle försvinna.

Jag hade precis blivit av med oskulden till en kille som jag älskade, någon som tog hand om mig och det som hänt innan kändes som ett tidigare liv. Våra ben var sammanflätade med varandra under täcket och jag slöt ögonen då jag inte orkade hålla mig vaken mycket längre. Jag kände Nialls läppar på min panna och jag suckade lätt.

”I love you.” viskade han innan jag drev bort till en säker sömn.

”Madison.” hörde jag en låg viskande röst och jag stönade till trött. Jag hörde ett lågt skratt då jag rullade runt och drog mig intill kroppen som nu låg ovanpå täcket påklädd. ”Good morning, love.” jag kisade irriterat och såg att Niall satt med ryggen mot sänggaveln. Han hade ett vitt linne under en blå skjorta, ett par enkla jeans klädde hans undra del.

Jag insåg att jag var fortfarande lika naken som när jag somnade och drog täcket tätare om mig. Det enda jag fortfarande hade på mig var Nialls guldkedja.

”You know, I've seen you naked.” sa han roat och drog försiktigt bort några slingor som trillat ner över mitt ansikte.

”But still.” sa jag med trött röst och han skrattade lågt till. Jag kollade förvirrat upp på honom nu då jag insåg att han hade en te kopp på nattduksbordet och han satt med sin dator i knäet. ”How long have you been watching me sleep?” frågade jag förvirrat.

”A while.” erkände han och fällde ihop datorn och lade den på nattduksbordet. ”The lads will pick me un in a few minutes.”

”You're leaving.” sa jag mer för att påminna mig själv om att det var dags att säga hejdå. Jag var inte beredd på att min röst skulle låta så plågad, Niall gav mig en orolig blick.

”Don't say it like that.” sa han med en orolig röst. Han reste sig upp och gick över till en byrå, han kom snart tillbaka med en gå t shirt. När jag satte mig upp med täcket runt mig drog han t shirten över mitt huvudet och hjälpte mig i t shirten. Han satte sig ner framför mig och gav mig koppen med teet, jag tog en klunk av den varma vätskan medan Niall observerade mig.

”In a couple of weeks it's your birthday and we're in Los Angeles. I want you there.” sa han och log mot mig.

”Do you mean I won't see you for a month?” sa jag tveksamt.

”You can visit when ever you want to.” han pussade mig i pannan och tog koppen ur mina händer. Han ledde mig ur sängen. ”And it will be a lot of facetime and texts.” han log mot mig och höll upp mina trosor. Jag slet dom generat till mig och drog upp dom över mina ben så snabbt jag kunde, jag kunde höra Nialls låga skratt.

”It's not funny.” konstaterade jag irriterat och gick före honom ner för trappan. Jag stannade upp då jag såg att det var uppdukat på bardisken.

”I thought that I needed to make this right, since you made us dinner last night.” jag kände hans närvaro bakom mig innan armar gick runt min midja. Jag kollade på klockan och mina ögon vidgades då jag såg att klockan bara var sju.

Någon knackade på ytterdörren och värmen från Niall kropp försvann bakom mig, jag gick fram till den uppdukade platsen, jag satte mig på en barstol och började bryta bort bitar av en toast medan jag såg på då Niall närmade sig ytterdörren. Så fort Niall öppnade så slog dörren upp och Louis och Harry stod utanför, de synade Niall under tystnad.

”You look like shit.” konstaterade Louis i en rätt så kaxig ton innan Harry gled förbi Niall in i lägenheten. Hans gröna ögon landade på mig och flinade innan han kom fram och kramade om mig.

”Didn't you sleep last night?” fortsatte Louis och höjde på ögonbrynen innan han gled förbi Niall precis som Harry gjort.

Jag kollade irriterat på då Harry drog av en bit av min toast och började äta.

”Hey!” utbrast jag och slog lätt till honom. Men när jag vände mig mot Louis igen för att säga hej till honom, synade han mig uppifrån och ner. Hans ögon landade på mitt hår och jag höjde mina händer för att känna om något var fel, genast kände jag mitt trassliga hår och började kamma rätt det med händerna.

”Eeey, way to go, brother!” utbrast han roat och rufsade till Nialls hår. ”I can see you're a freak between the sheets.”

”Shut up.” fräste Niall och puttade bort den brunetta killen som flinade stort. ”Just get out and wait downstairs.” beordrade han sina vänner och de båda gav mig varsin kram innan de försvann lika snabbt ut genom dörren. Niall gick fram till mig och tog mitt huvud i sina händer, han böjde sig ner och gav mig en mjuk puss, jag drog mina armar runt hans midja och hoppade ner från stolen.

”I'll call you when I've landed, alright?” sa Niall lågt och lutade sin panna mot min. Jag drog mig bakåt och kollade upp på honom och log.

”I love you.” sa jag och kände att kinderna hettade, mitt huvud hamnade i hans händer igen och han pussade mig på näsan, han log ner mot mig.

”I'll never get tired of hearing that.” mumlade han och strök sina läppar över mina. ”I love you.”

En sista passionerad kyss utbyttes innan vi särade på oss och Niall slängde upp sin väska över axeln. Han sade hejdå och försvann snart ut genom dörren, jag satte mig ner under tystnad och bet mig osäkert i läppen. Det kändes som Niall fortfarande var här, men ändå inte.

Jag kollade ut genom de stora fönsterna och såg att solen redan hade gått upp över London, det skulle bli en varm dag idag. Långsamt åt jag upp min frukost och lyfte på tallriken för att ta den till diskmaskinen då jag hittade en nyckel som låg under, den satt i en nyckelknippa med ett guldhjärta som hängde i en kedja. Försiktigt tog jag upp den och jag log lite då jag snart insåg att det var dörrnyckeln till lägenheten.

Jag plockade undan och bytte om till ett par shorts som var höga i midjan och en vit topp, jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans innan jag satte mig ner med mina skolböcker och dator. Jag började jobba ifatt det allra sista jag kulle behöva plugga innan studenten. Lättnaden över att det sista mattetalet var över och jag äntligen kunde skicka in allt till skolan var oändlig. Glatt skrev jag ett meddelande till Emelie och Fanny som jag inte hört något ifrån på ett tag, de svarade snabbt.

From: Emelie, Fanny

”Kommer du på studenten? :)”

To: Emelie, Fanny

”Vet inte, kanske! ;)”

Jag var fortfarande inte van vid min nya mobil som Niall tvingat på mig, vilket gjorde att det tog längre tid än vanligt för mig att skriva ett meddelande. Precis efter jag skickat iväg ett svar lös Danielles namn upp skärmen och jag tryckte på grön lur.

”Yo!” utbrast hon glatt, en natts sömn hade definitivt gjort inverkan på henne.

”You know what!?” sa vi båda samtidigt och hon skrattade roat.

”You first.”

”I'm officially free from school!” sa jag glatt och ett lyckotjut hördes på andra sidan luren.

”Good, then look out the window.” sa hon och jag gick fram till ett av fönsterna ut mot gatan, jag kollade ner och såg en brunett tjej som flinade glatt och vinkade som en galning. ”Time to be Sherlock Holmes, because we are going to find out where the address in the diary is.”

”I'll be down in five.” konstaterade jag och lade på innan jag tog mig upp för trappan och tog fram dagboken. Jag tog på mig mina låga vans innan jag tog nyckeln jag fått och mobilen, jag lade ner mobilen i väskan tillsammans med min plånbok. Mina ögon skannade över lägenheten en sista gång efter något jag glömt innan jag stängde ytterdörren och vred om låset innan nyckeln föll ner i väskan.

Den varma morgonluften slog emot mig då jag kom utanför porten till byggnaden. Danielle satt med öppna fönster på hennes silvriga Range Rover och spelade Crazy Kids med Kesha.

”Finally.” sa hon och log då jag hoppade in i passagerarsätet. Jag höjde ögonbrynen åt hennes glada humör.

”Have you decided?” frågade jag och hon visste att jag syftade på barnet som höll på att utvecklas i hennes mage. Hon gav mig en likgiltig min, kollade ner på adressen i dagboken och slog in adressen i GPSen, innan hon körde ut från trottoaren.

”Liam is against abortion, and we don't know if we are ready... But I guess we are giving it a try.” sa hon och gav mig ett snabbt leende innan hon återgick till att kolla rakt fram.

”Are you saying I am going to be an aunt!?” utbrast jag roat och hon himlade med ögonen. ”You know that we all will support you right?”

”I know, it's just that I am the one who will be fat.” sa hon uppgivet och kollade på GPSen. ”I think it's around this corner.” sa hon lågt och kollade upp på gatuskylten som satt på en brun tegelvägg. Hon blinkade in till vänster på en stor huvudgata där det fanns mängder med folk. Vi stannade in till kanten och hoppade ur bilen för att gå till fots istället. Vi passerade husnummer efter husnummer av olika butiker och reseföretag, ju längre ner på gatan vi kom desto mer orolig var jag över att vi faktiskt hamnat fel. Snart stannade vi utanför en vit byggnad med en guldklocka över den stora entren.

”It's a bank.” sa Danielle lågt och förvirrat, hennes ögon gav mig en förvirrad blick och jag gav henne dagboken igen. Hon kollade över adressen och nickade innan hon slog ihop boken, hon gav den tillbaka till mig. Danielles ögon fokuserade åter igen på byggnaden på andra sidan gatan, hon korsade armarna över bröstet och suckade. ”Well, this is going to be interesting.”

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Tyvärr, blev det inget dirt i detta kapitlet! Anledningen till detta var att jag hade känslan av att jag skulle inte riktigt kunna beskriva den speciella stunden för Madison. Jag kände att jag bara skulle klanta till det helt enkelt! MEN, frukta icke mina perversa läsare (haha!), det kommer att komma tillräckligt med dirt i framtida kapitel! :) Folk börjar redan prata om att denna fanficen inte får sluta! Ta det lugnt! Den är inte slut än på ett tag ;)

Dagens Kommentar:

 Smärta. Var något som kändes i hela min kropp då jag satt som förstelnad i soffan med benen mot bröstet. Jag stirrade rakt fram, det hade gått någon timme sedan vårt oväntade besök, Niall hade stängt in sig i studion och vägrade komma ut. Liam och Danielle hade kommit ner efter ett tag och försökt hänga med vad som pågick, Danielle hade försökt sig på att få mig att äta pizzan som kom en kvart senare.

”Madison, please. Talk to me.” sa hon lågt, hon satte sig bredvid mig och kramade om mig hårt. Normalt sätt skulle jag börja gråta igen, men jag hade slut på tårar. ”He just need some time. Those jerks were wrong, you´re not pregnant. Does Niall know that? ”

”I don´t think that´s why he´s mad at me.” sa jag lågt med grötig röst. Han var arg för att jag inte kommit till honom, att jag ljugit för honom. Jag var rädd för att han skulle förbli arg på mig, att han skulle sluta lita på mig och gå till extrema höjder när det kom till att beskydda mig.

”Go talk to him.” föreslog Harry som kom ut från köket och in i vardagsrummet, han erbjöd mig kakor och jag skakade på huvudet. Harry hade varit så gullig då han hjälpte mig till soffan och lagt en filt runt om mig, desperat försökte Zayn hitta ett bra sätt att hantera panikattacker på google medan Louis försökte få ut Niall ur studion. Jag hade till slut hittat ett sätt att återfå lugnet utan att svimma som jag normalt gjorde.

”He´s just probably hurt.” förklarade Harry och satte ner tallriken på glasbordet. Jag nickade och reste mig upp på vingliga ben, Harry fick precis tag i mig innan jag skulle trilla framåt. Tacksamt log jag lite mot honom innan han lät mig gå, jag stannade upp innan jag gick ner mot studion.

”Thank you.” sa jag och log mot Harry. ”I didn´t know you were a badboy.” Harry flinade mot mig.

”I do my best.” sa han och ryckte på axlarna innan han gjorde en gest om att jag skulle fortsätta röra mig.

Jag försökte stadga min hand innan den försiktigt mötte trädörren.

”N-Niall...” stammade jag, när jag inte fick något svar knackade jag lite hårdare denna gången. ”N-Niall, it´s me. Please open.” jag tryckte örat mot dörren och hörde någon röra sig där inne, jag knackade igen. Nu började jag bara bli otålig medan jag stod och väntade på att något skulle hända, jag kollade bort mot Danielle som satt i soffan och granskade situationen. Hon gav mig en sträng blick och pekade mot dörren.

”It´s not true! I´m not pregnant, and definitly not with that arse...” utbrast jag mot dörren. ”I thought I was.” jag skrattade bittert till. ”But it´s a really funny story actually if you want to open.”

”Just go, Madison.” hörde jag en raspig sårad röst genom dörren, rysningar gick igenom min kropp då jag hörde den sårade rösten. Instinktivt tog jag ett steg tillbaka och försökte andas lugnt samtidigt som jag bestämde mig för att ge upp.

”Do you want us to stay?” erbjöd sig Liam oroligt då jag kom tillbaka till de andra.

”No.” sa Danielle innan jag fick chansen att neka erbjudandet snällt. ”I think they need this night before you guys leave again.” Jag nickade och suckade innan jag placerade mina händer i mina bakfickor.

”Okay...” sa Harry långsamt.

”Besides, I think you guys need a night too.” sa jag och kollade mellan Danielle och Liam, Liam gav mig en likgiltig blick. Något som sade mig att han visste att de skulle behöva prata om saker och ting men han ville inte hem.

Killarna fick säga hejdå till Niall genom dörren då han fortfarande vägrade att öppna, Danielle himlade med ögonen i vägran om att säga hejdå till en dörr. Hon kramade om mig och bad mig att ringa i morgon efter killarna åkt så vi skulle ta oss till hennes barndoms hem.

När dörren väl slog igen bakom dom kände jag mig övergiven, jag lagade mat själv till både Niall och mig, jag fick sätta hans tallrik utanför dörren på en bricka. Jag visste att hur arg Niall än var, så var han alltid hungrig. Tallriken försvann under tiden jag var uppe och bytte om till ett par mjukisbyxor och en utav Nialls t shirts.

När klockan redan började närma sig tolv var jag inte orolig eller ledsen, utan arg. Han kunde lika gärna stanna i det där rummet för jag hade försökt. Argt släckte jag ner lägenheten och gick upp och lade mig under täcket i den stora sängen som kändes obehagligt kall. Jag kollade upp i taket en lång stund och hoppades på ett mirakel, då Niall skulle komma upp hit och krama om mig, säga till mig att allt skulle bli bra. Men självklart visste jag att det inte skulle hända...

Efter att ha vridit på mig för att hitta en bra sovställning utan Niall insåg jag att jag kunde inte somna utan att ha fått säga några saker innan han åker i morgon. Jag drog mig upp ur sängen tog ett täcke och kudde med mig ner som jag kunde lämna hos honom om han inte ville hänga med upp.

Denna gången jag knackade på dörren var det bestämt, som jag trodde öppnade han inte. Jag hörde någon svära lågt inne i rummet och jag suckade tungt innan jag slog mina knogar mot dörren igen.

”I know you can hear me.” ropade jag irriterat. ”I'm not leaving until you open this door and I don´t freaking care how long it will take.” min röst lät hårdare än vad jag trodde den skulle låta, jag suckade och satte mig ner på golvet med täcket och kudden i knäet.

”Okay, then...” sa jag och suckade, jag lät tystnaden slutas om oss och jag bet mig lite i kinden innan jag började berätta precis det jag har velat säga till den blonda killen de senaste timmarna. ”I´ve never been this terrified in my entire life. Afraid of being linked to the ones I don´t want in my life, scared of maybe being a mother way too early... But I also was terrified of how you´d look at me when you found out.” jag lade först nu märke till att jag hade börjat gråta då en tår föll ner innanför t shirten. ”And I was right, you more or less punched my heart out when you gave me that look, and all I saw was disgust towards me.” jag kunde inte fortsätta prata och snörvlade till. Jag hade inte märkt att dörren öppnats förrän den slog i väggen, mitt huvud vändes snabbt uppåt och såg Niall sätta sig ner i fåtöljen med armarna i kors. Han såg inte glad ut, men var definitivt lugnare än senaste gången jag såg honom.

”I don´t know who I should be more angry with? Danielle for not warning me or you for thinking just a second that I don´t love you...” jag ryckte till utav hans sista ord och hjärtat hoppade över ett par slag innan den ojämnt försökte hamna i rätt takt igen. Jag ställde mig upp och tog in täcket och kudden i studion, men släppte de bara innanför dörren innan jag stannade upp framför honom.

”I'm sorry, but I'm not the one who´s pregnant and you don´t need to play that card on me.” jag andades ut ett skakigt andetag. Han ställde sig hastigt upp, vilket fick mig att stappla tillbaka några steg innan han rufsade till sitt blonda hår och stönade till utav irritation.

”What is it you don´t get?” muttrade han irriterat och började gå fram och tillbaka.

”I get it. You´re angry because I lied and, and... And I wanted to tell you...” sa jag oroligt, min kropp kunde inte röra sig och jag stod som förstelnad. ”... But I just couldn´t.” Niall slog till bordet och jag hoppade till, jag slöt ögonen och försökte hålla andan så jag inte skulle få ännu en panikattack. Jag ryckte till då ett par fingrar gick över min kind och jag öppnade ögonen för att möta de blå ögonen jag saknat så mycket.

”Just read my lips, Madison.” sa han lågt. ”I´ve been trying to tell you this since I came here to appologize... I love you.”
”It´s too soon.” sa jag frustrerat och Niall fångade upp en färsk tår som hamnat på min kind.

”Why?” frågade han och jag kände hans fingrar dra bak några slingor av mitt hår. ”We´ve known each other for a over a year...”

”You lied about who you were.” sa jag lågt och kollade trotsigt upp på honom.

”No, I didn´t... I just didn´t say my last name.” konstaterade han förföriskt. Ilskan hade ersatts med en mjuk ton som var mer tilltalande än någonsin. Jag försökte lugnt andas medan jag mötte de nu marinblåa ögonen som kollade ner på mig. Mina ögon slets loss från hans då han var tillräckligt nära för att jag skulle kunna undersöka skadorna André orsakat. Det fanns fortfarande spår av blod under Nialls näsa och ett mörknande område började växa fram, jag lät mina händer glida ner över hans armar och sedan till hans händer som hade några märken efter hans slag.

”You...” började jag.

”It was the best thing I´ve ever done.” erkände han stolt, han syftade på hans slagsmål med André, jag slog lätt till honom på bröstet, han grimaserade och mina ögon vidgades.

”Take your t shirt off.” beordrade jag och han höjde ögonbrynen.

”Mads, I´m fine.” försäkrade han mig.

”Take it off.” han suckade och släppte min hand och drog tyget över huvudet, han stod nu i endast ett par jeans. Ett mörknande blåmärke började urskiljas över hans ljusa hy. Mina fingrar gick över det ömma området och jag kände hans varma kropp under mina fingertoppar. När jag mötte hans blåa ögon igen observerade han intensivt min reaktion. Snart kunde jag inte hålla mig längre, jag behövde ha honom i närheten av mig, känna hans värme mot min kropp. Känna mig hel för första gången någonsin, jag vill känna mig älskad.

När jag kollade ner på Nialls fylliga läppar log han och drog sina armar runt min midja och böjde ner huvudet för att möta upp mina läppar. Mina armar drogs runt hans hals, mina fingrar gled in i hans hår i nacken. Kyssen var mer elektrisk än någonsin, den var desperat. Desperationen av att komma honom närmare fanns i bakhuvudet då hans läppar gick över min käke och han började suga lätt på den ömma punkten under örat. När hans läppar var åter sammanlänkade med mina, gick mina händer ner över hans överkropp och knäppte upp knappen till hans jeans. Genast stelnade han till och lutade pannan mot min.

”I don´t want you to feel like you have to.” mumlade han lågt mot mina läppar.

”There´s no other person I rather have this moment with, than you.” sa jag lågt och han log då han mötte mina läppar igen. Jag kände hans händer under mina lår, han lyfte upp mig och jag spände fast mina ben runt hans midja.

Det var då det slog mig, jag hade aldrig varit så säker på en sak i hela mitt liv. Jag brydde mig inte om något annat än Niall, hans stora händer över min kropp, hans läppar som gick över min hud och sög på mina ömma punkter. Hans viskande ord i mitt öra som gjorde att jag blev svag i benen.

Jag bröt kyssen och lät våra läppar snudda vid varandra och mötte hans blåa vackra, glittrande ögon.

”I love you too.” viskade jag.

+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: 

 ”Oh, god.” utbrast jag och kollade skräckslaget mig omkring.

”What are you doing?” frågade Niall oroligt.

”She´s going to throw up! Again...” jag slängde mig efter en papperskorg och fick precis fram den i tid då nästa anfall kom. Liam var genast vid Danielles sida och hjälpte mig att få undan hennes hår medan jag försökte leda henne in i badrummet med papperskorgen.

”What´s going on?” mumlade Liam lågt och gav mig en varnande blick som sade att jag inte skulle ljuga för honom.

”I think it´s better we focus on Dani right now, Liam.” erkände jag oroligt, då jag försökte undvika hans fråga och han nickade. Niall fick ta hand om den äckliga papperskorgen medan jag letade rätt på ett par värktabletter för att lugna illamåendet. När hennes mage hade lugnat sig bar Liam upp henne i Nialls säng och stannade hos henne där medan hon vilade, jag antog att hon skulle berätta vad som hänt under dagen.

”So what have you been doing all day?” frågade Niall nyfiket och pussade mig i pannan där jag satt mellan honom och Zayn.

”Been hanging out with Danielle, she´s been going through some stuff.” sa jag och suckade då jag äntligen kunde andas ut över att det inte var jag som hade ett växande problem i magen.

”Is she sick?” frågade Louis oroligt och kollade mot spiraltrappan.

”No, she´s fine. She´s just having a hard time. Danielle should tell you guys herself, it´s not my story to tell.” erkände jag och gosade mig in i Nialls famn. Harry flinade mot mig då jag kollade mot honom och jag räckte ut tungan mot honom och han började puta ut med magen och jag spärrade upp ögonen, jag kastade en kudde på honom i hopp om att ingen hade sett honom.

”What have you been doing then?” frågade jag snabbt för att ändra samtalsämne.

”We´ve had a full lads day.” konstaterade Louis stolt. ”Football, xbox, beer and some food.” han beskrev deras dag som en utav hans största drömmar och jag log mot honom. ”Niall, didn't you order pizza?”

”Yeah, they will be here in like ten minutes.” konstaterade han. ”Though I think someone else here is hungry too.” han pekade ner mot mig och jag gimaserade.

”I´ll fight til the end for a slice of pizza.” sa jag och antog utmaningen då Zayn gav mig en road blick, jag spände min blick i honom och han kunde inte låta bli att skratta. Vi återgick till teven och kollade på när de fullvuxna männen sprang efter en boll, jag förstod inte riktigt meningen med spelet men jag lät killarna hållas.

”I´ve never played foot...” började jag efter ett tag.

”Don´t say it!” avbröt Harry med en högtidlig röst.

”But I...”

”No!” skrek han. ”As a big brother I should at least have played football once with my little sister.” erkände han skamset och jag skrattade roat till.

”Harry, you know that it´s confirmed that she´s related to Danielle, right?” sa Niall trött.

”And I´m at the same age as you.” fortsatte jag.

”You´re still the youngest one here, little sis.” konstaterade Harry envist. ”I am still six months older than you. And it´s law that you at least once have tried out football.”

Denna diskussionen om varför jag borde testa på fotboll ledde oss snart in på att nästa gång de kom tillbaka så skulle vi till en gräsplan inte långt här ifrån.

”Please, let her play good and shut the curly boy up.” bad Louis och kollade upp i taket som om han kunde se gud. Jag skrattade åt honom då Harry irriterat kollade mot Louis som nu hade börjat okupera sig med att gå den lockiga killen på nerverna genom att kasta rester utav ett gammalt kvitto på honom.

”You are so dead, Tomlinson.” morrade han irriterat då han snart flög över den barnsliga killen som hade ett stort flin på läpparna.

”Help me!” skrek Louis när han nu insett sitt nederlag.

”Good luck.” sa Zayn roat medan han började smsa.

En knackning hördes på dörren och jag reste mig automatiskt upp, Niall försökte resa sig men jag puttade tillbaka ner honom.

”Sit, I´ll take it. I´m the one who crashed the guys afternoon.” konstaterade jag och log ner mot Niall. Han tog fram några sedlar och gav dem till mig och jag placerade snabbt en puss på hans kind. Ett antal pussljud hördes från resten utav killarna som retade upp Niall tillräckligt så att även han hamnade på golvet till slut.

Skrattandes gick jag mot hallen och låste upp dörren, jag öppnade dörren utan att kolla upp. Men när jag gjorde det frös mitt blod till is, det var inte pizza budet. Pengarna jag höll i handen gled ner till marken. Det elaka leendet såg jag senast i mörkret då han klädde av mig i mörkret, det brunetta håret hade strukits emot min kind, de gröna ögonen hade kollat hotfullt ner mot mig.

Skräckslaget stapplade jag bakåt och försökte stänga igen dörren så snabbt som möjligt men han satte stopp för dörren med foten.

”Snälla, gå.” gnällde jag oroligt lågt och min underläpp började skaka.

”Jag kom ju just.” sa André och log mot mig. Jag höll krampaktigt i dörren men han öppnade den enkelt igen. ”Jag tänkte bara komma hit för att bevisa för dig hur enkelt det är för mig att komma hit, utan problem.”

”Vad ska det betyda?” frågade jag oroligt och kände pulsen ökade. Han ryckte bara roat på axlarna och flinade mot mig.

”Bra att veta inför framtiden.” sade han enkelt och lutade sig mot dörrkarmen. Han kollade nyfiket in i lägenheten som han räknade med att någon skulle vara hemma. När han tog ytterligare ett steg mot mig fastnade ett skrik i min hals och en tyst snyftning kröp fram istället då jag fick syn på Anton utanför som nu blivit synlig. Jag var dock tacksam för att han höll sig på avstånd, något man inte kunde säga om hans bror.

”What the...” jag skrek till då jag kände någon dra mig in bakom sig. Niall stod som en sköld mellan mig och killarna som våldgästat oss. ”I´ve wanted to do this for so long.” sa Niall med en mörk ton, den tonen använde han bara när han var riktigt arg. Jag såg Niall knyta sin näve och slå den rakt över Andrés käke, mina händer for upp över min mun för att hindra ett skrik att komma fram men det endast dämpades lite mot mina händer. Snyftningarna kom allt kraftigare då Niall höjde sin näve igen och jag kände paniken krypa fram inom mig. Mina ben svek mig och jag satte mig ner med benen mot min mage och önskade att jag kunde försvinna då jag hörde svordomar och slag både ges och tas.

När jag kollade upp hade Harry och Louis också kommit in i den lilla hallen och Niall fick in en fullträff i magen på André innan Harry fick tag i honom. Louis sjönk ner till mig och försökte resa på mig men jag klarade inte av hans händer utan bara sköt bort dom och försökte tränga ute panikattacken av att någon rörde mig.

”I hope you two be happy together!” ropade André provocerande mot Niall som nu var fängslad i Harrys famn.

”Fuck you!” spottade Niall ilsket fram.

”Didn´t your girlfriend tell you? She already has and she´s pregnant!” utbrast André och alla stannade upp och kollade ner på mig som inte kunde kolla på något annat än golvet och snyftningarna kom allt tätare. ”With my child!” sade han glatt.

”You´re fucking dead!” röt Niall och började sprattla igen mot Harry. Snart tog Louis över Harrys position för att stoppa Niall innan Harry gick fram nu.

”You´re so lucky that there are cameras all over this floor.” väste Harry hotande mot killarna. Han var mycket längre än dem. ”Otherwise you two would be in bodybags by now, and I am not fucking kidding when I tell you that if you ever come back here, I´ll personally shut those cameras down and kill your both myself.” hans röst var mörk och raspig, hans hot fick rysningar att gå upp för min ryggrad. Jag kunde inte se brödernas ansikten men det enda jag hörde var ett litet skratt.

”Vi kommer tillbaka, Mads. När du inte har tio livvakter med dig.” ropade Anton. Harry slängde ilsket igen dörren framför ansiktet på André och allt blev tyst. Jag försökte andas in och ut utan att gripas av panik men det gick inte längre att hindra.

”Niall, put yourself together, she´s breaking down.” sa Louis lugnt som fortfarande höll i Niall. Snyftningarna kom allt häftigare och jag kunde inte längre andas. ”Niall, come on.” Men när Louis till slut släppte taget om honom stod han bara där, när jag kollade upp på min pojkvän med tårfyllda ögon stod han bara där, och kollade ner på mig.

”Is it true? You´re pregnant with that monster?” han såg äcklat på mig och jag försökte hämta andan för att säga nej men det kom inte ut något förutom en snyftning. Niall skakade bara besviket på huvudet och torkade bort lite blod som började rinna ur hans näsa innan han vände sig om för att gå. Harry satte sig ner på golvet och mina skakiga andetag gjorde det svårt att andas alls. Jag kände att mitt hjärta hade blivit utdragit ur mitt bröst och jag kände mig ensam, jag släppte fram en skakig snyftning och tårarna rann allt häftigare ner för mina kinder.

”Can I give you a hug?” frågade Harry lågt och jag blundade för att kunna samla mig till att prata men jag kunde inte. Istället försökte jag skakigt nicka och ett par starka armar drog mig in till en hårt tonad kropp, den var inte som Nialls kramar, men den fick duga.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 ”I feel nauseous.” sa Danielle med en illamående röst. Vi satt och väntade i kö för att komma in till doktorn. Ju längre vi väntade desto fler klagomål hade Danielle, vi tjafsade mer och mer medan vi såg patient efter patient tog sig in i nästa rum.

”What do you think I do?” snäste jag irriterat och kramade om Danielles hand lite hårdare.

”We should have told the lads...” mumlade hon surt.

”I feel it too, this isn't good if someone finds us here and we need to explain when we get home.” Danielle nickade då hon höll med och jag hoppade till då mitt namn ropades upp utav kvinnan i vit klädsel.

”You want me to come with you?” frågade Danielle oroligt och jag gav henne ett svagt leende innan jag skakade på huvudet och släppte taget om hennes hand. Jag tvingade mina fötter att ta sig fram till dörren som sköterskan höll upp åt mig med ett leende på läpparna, jag slängde en sista blick på Danielle som hade ett påklistrat plågat leende mot mig. Dörren stängde bakom mig och jag vände mig om för att se en kvinnlig doktor vid en dator längre in i rummet. Hennes svarta hår var uppsatt i en knut på huvudet, hennes glasögon satt på nästippen medan hon knappade på datorn. Ansiktet var slätt och utan skavanker, något som sade mig att hon måste vara i trettioårsåldern. Hennes nougatbruna ögon kollade nyfiket upp på mig och log.

”Miss, Zeaper.” sa hon glatt och ställde sig upp för att ta mig i hand. Jag tog mig motsträvigt fram till henne och tog hennes hand medan mina ögon gick igenom rummet. Det fanns en bokhylla bakom skrivbordet, nästan vid ingången fanns en brits täckt utav ett tunt lager papper. Framför skrivbordet fanns två stela stolar. ”Your sister called this morning, telling me it was urgent.” jag kollade på hennes namnbricka, Mrs. Fields. När jag kollade upp på henne igen lade jag märke till att hon ville att jag skulle utveckla det brådskande ärendet.

”We're sisters?” frågade jag dumt.

”Yes, miss Peazer didn't tell you?”

”Oh, right... yeah, she did.” sa jag lamt och skakade på huvudet.

”Now, what can I help you with?” frågade hon vänligt och tog av sig sina glasögon för att kolla noga på mig. Jag visste inte vart jag skulle börja så jag lät det gå en stund innan jag öppnade munnen.

”My adoptive brothers raped me.” började jag lite obekvämt och Mrs. Fields försökte lutade sig bakåt och låta mig fortsätta, men man såg att hennes ögon blev sorgsna. ”And, you mixed up our blood, so... Danielle and I don´t who´s pregnant and who´s not.”

”I see.” sade Mrs. Fields och knappade in något på datorn. ”Let me take some tests on you and your sister and I'll see if I can find something.”

Hon log mot mig och jag skrattade nervöst till då hon pekade mot britsen. Jag fick vara med om den mest ingående undersökningen jag någonsin varit med om, hon bad mig att slappna av minst hundra gånger, men varje gång hon rörde mig ryckte jag till. Niall var den enda som kunde röra mig insåg jag efter en timmes undersökning. Jag saknade min blonda älskare som jag ångrade djupt över att inte berättat för honom, han skulle förstått och hjälpt mig.

Lättat småsprang jag ut genom doktorns kontor då jag äntligen var färdig. Danielle reste sig motsträvigt från sin plats och lade ner Teen Weekly som hon hade läst i. Vi bytte plats och Danielle stängde dörren efter sig. Jag trodde faktiskt det skulle vara lättare att vänta men det var nästan värre än att gå igenom undersökningen, oroligt tänkte jag över vad som skulle hända här näst. Tänk så var jag gravid, med ett monsters barn, jag skulle inte kunna kolla barnet i ansiktet. Orolig över tankarna som flög runt i mitt huvud tog jag stressat upp en tidning och bläddrade skrämt igenom den, då en gravid kvinna kom in i väntrummet. Hennes mage putade rakt ut och jag slängde mig irriterat ifrån tidningen då jag insåg att det enda jag kunde fokusera på var hennes stora runda mage.

Jag flög upp utav lättnad på doktorn öppnade dörren och vinkade in mig, jag satte mig ned i en utav stolarna och tog Danielles hand igen, hon gav mig ett svagt leende och utan att besvara det återvände min blick till Mrs. Fields som tagit sin plats bakom skrivbordet.

”Okay, so. I don´t want to make you wait any longer to know the results.” började hon och irriterat stampade Danielle med foten i golvet. ”As you already know one of you are pregnant and I want to congratualte you, miss Peazer. You´re in the second month.”

Jag gapade utav alla mixade känslor som gick igenom min kropp. Glädje för att jag inte hade någon slags monster bebis i mig, men också rädsla för min syster som nu satt med ett vitt ansikte och jag såg på henne att hon skulle kräkas när som helst.

”She´s going to throw up.” sa jag snabbt och Mrs. Fields gav henne snabbt en påse att kräkas i. Hur tuff jag än verkade vara klarar jag inte av ljudet och var tvungen att svälja hårt innan jag drog bort Danielles mjuka lockar. Doktorn tog fram lite papper och en engångs tandborste och tandkräm så att Danielle kunde fräscha upp sig vid vasken som hängde precis vid ingången.

”You´re sure?” sa jag oroligt då Danielle satte sig ner igen utan att kunna prata.

”Yes.” Mrs. Fields nickade allvarligt. ”Is the father in the picture right now? Do you got support from home?” hennes ögon hamnade på Danielle men hon knep bara skrämt ihop läpparna och gav mig en skrämd blick.

”Yes, he´s in the picture, a very lovely and understanding lad...” jag sade de sista orden och gav Danielle en menande blick. Liam skulle få en chock men jag skulle aldrig tro att han skulle lämna henne. ”And I think we need to take a trip to visit her... I mean our...” jag svalde hårt och kände att jag nu ville bara fly ifrån detta rummet. ”...parents. There's a lot to discuss.”

”I understand. I want you back here for a monthly check up.” sade hon till Danielle och gav henne en ny tid på ett visitkort. Danielle praktiskt taget drog ut mig från rummet och ut från byggnaden, hon flög in i Liams bil som hon tagit tidigare idag. Jag satte mig i passagerarsätet och kollade oroligt på medan hon greppade hårt tag om rappen och såg att hon skakade då hennes huvud var nerböjt.

”I-I don´t know what to say.” sa jag lågt och bet mig i läppen, jag kände mina egna ögon tåras då jag såg tjejen framför mig gå igenom sin chock. ”P-Please, tell me what to do.” stammade jag fram till slut och lade försiktigt en hand på hennes rygg.

”I can´t be pregnant!” utbrast hon och snörvlade till. ”I´m a dancer, I can´t be pregnant!” hon rörde sig rastlöst i sin stol medan tårar rann ner för hennes kinder då hon vinklade upp huvudet igen. Hon slog gång på gång tillratten och gav ifrån sig ilska gnyende innan hon bröt ihop och började gråta högt. Jag lutade mig över och tog henne in i min famn, hon klamrade sig fast vid mig och jag slöt ögonen och kände tårarna ner för mina kinder. Det plågade mig att se henne behöva gå igenom detta, hon hade varit så säker på att det var jag som var gravid. Att se henne vara så sårbar, gjorde ont i hela mig, jag drog henne tätare intill mig medan hon grät allt tystare med tiden.

”I´ll be here, always.” viskade jag lågt och pussade henne på huvudet, hennes mjuka lockar kittlade mot mitt ansikte. ”And I can´t imagine any other that´s more suitable to be a father like Liam. He´ll support you no matter what.” hennes huvud gick upp och ner innan hon snörvlade en sista gång och drog sig långsamt ur min famn.

”You´re right.” sa hon under ett andetag.

”But you need to promise me one thing.” sa jag och fångade upp hennes svullna ögon. ”Don't keep the baby to give it up for adoption later.” hon kollade på mig med en allvarlig blick. Danielle förstod vad jag pratade om, jag ville inte få hennes barn att hamna i samma situation som jag. Jag torkade bort tårarna som började torka på mina kinder.

”Never.” sa hon och höll upp sitt lillfinger, jag log lite och krokade mitt lillfinger med hennes.

”Let´s go back to Nialls place.” föreslog jag. ”I think he´s got ice cream hidden in the freezer.” jag log mot henne och hon snörvlade en sista gång och skrattade till.

”It wouldn´t surprice me.” sa hon och startade, motorn vaknade till liv och vi körde ut från parkeringshuset som vi kört in i några timmar tidigare. Bilfärden till Nialls lägenhet var inte speciellt lång och jag försökte få henne på bättre tankar under tiden, genom att prata om att jag kanske skulle söka upp adressen som stod längst bak i min dagbok. Danielle erbjöd sig att hänga med mig om någon vecka då hon kom tillbaka från ett dans event längre upp i landet. Men till slut kunde jag inte låta bli att fråga något som funnits i mitt huvud ett tag nu.

”Are you going to talk to Liam tonight before he leaves?” frågade jag tveksamt.

”I think I need to, I mean, otherwise I have to take it over phone and I don´t think he´ll appreciate that.” jag nickade långsamt och kollade på när hon körde in till kanten för att parkera utanför Nialls lägenhet.

”Ain´t that Harrys Range Rover?” mumlade Danielle och pekade på det gigantiska fordonet framför oss.

”I don´t.” erkände jag då jag inte sett Harrys bil innan. ”I don´t think anybody's home.” erkände jag och hoppade ut ur bilen. Danielle följde tätt efter mig upp mot dörren men stannade mig innan.

”Are you sure there´s only Niall at home?”

”I think so, yes.”

”I don´t want to meet anyone, not Liam right now at least. I need to think about this.” hon bet sig oroligt i läppen innan jag öppnade dörren och hörde inte några igenkännliga röster.

”The coast is clear.” sa jag till Danielle som suckade lugnt och tog ett steg in i lägenheten. Vi tog oss in i vardagsrummet och vi båda stelnade till då vi såg alla fem killarna i soffgruppen och kollade på fotboll under tystnad. Alla fem skrek utav glädje då det vitklädda laget gjorde mål och Niall skrek något om att Louis var skyldig honom pengar. Jag lutade mig till sidan för att säga något till Danielle då killarna fortfarande inte sett oss.

”I think, the coast ain´t clear after all...” mumlade jag lågt och Danielle gav mig en skräckslagen blick, hon började bli vit i ansiktet igen.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Svar: Tack för den härliga kommenaren! :) 

 

Det var folk som skrev och frågade saker om jag skulle ladda upp på Wattpad. Jag har nämligen en fråga, borde man lägga upp på engelska eller på svenska där då? :)

 Kvällen var mysig och Niall fick mig att glömma allt som skulle hända dagen där på genom att laga en god middag och sedan satte vi igång en film. Jag lät huvudet röra sig efter Nialls andetag då jag låg på hans bröstkorg och njöt utav hans närvaro.

”I am going to miss you.” viskade jag lågt medan mina ögon var fästa på teven. Hans hand strök mjukt över min rygg och fingertopparna gjorde små mönster i mellan åt.

”I'm going to miss you too.” sa han avvaktande men inte med samma ton som jag hade hoppats på. Jag kollade förvirrat upp mot mig och gav mig ett litet leende. ”Liam want us to stay another day. So we will stay tomorrow and we will fly back right after tomorrow.”

Min mage frös till is, jag borde vara lycklig över att ha honom kvar ytterligare en dag, men jag kände ändå mig nervös, för det skulle betyda att jag skulle få ljuga för honom ytterligare en dag. Något jag inte gillade speciellt över huvudtaget. Jag gav honom ett litet leende och suckade innan jag lade ner huvudet på hans bröstkorg igen.

"Wait, a second! Is the rest of the band here too?!" frågade jag förvirrat då han måste ha utelämnat denna lilla detalj, men han nickade och såg besviken ut.

”Not even a 'Yeey, you're staying?'” frågade han lite oroligt och jag gav ifrån mig ett nervöst skratt. Jag lyfte på huvudet och kollade lite krävande på hans läppar, ett flin kom över hans ansikte innan han lyfte lite på huvudet och mötte mina läppar.

”I´m glad you´re staying.” sa jag mot hans läppar och lät mitt huvud vila på hans bröst igen.

Men jag kunde inte slå bort den oroliga känslan som följde mig enda till sängen då vi skulle lägga oss. Det kändes som timmar där jag låg och kollade in i väggen med Niall bakom mig som den stora skeden, hans hårda grepp om mig indikerade att jag inte skulle kunna röra mig även om jag ville. Min läpp hade börjat blöda av att jag hade bitit på den så mycket de senaste timmarna. En djup suck kom från Niall och han hoppade ytterligare lite närmare mig och pressade nu hela sin nakna överkropp mot min rygg. Jag lyfte lite på huvudet och kollade på klockan som stod på nattduksbordet, de digitala självlysnade siffrorna sade mig att klockan var halv fyra och jag insåg att jag har varit sömnlös i tre timmar nu. En suck kom ifrån mig innan jag försiktigt började röra mig under Nialls arm som greppade tag hårt i mig då jag började dra mig ur sängen. Min nyckelpiga som låg på nattduksbordet ersatte min plats när jag kommit ur sängen och jag trippade försiktigt på tå mot spiraltrappan.

Jag tog mig ner i köket och tog fram mjölkpaketet, jag tog fram ett glas och hällde upp mjölk. Försiktigt satte jag tillbaka mjölkpaketet i kylen igen och stängde dörren försiktigt så att den inte skulle slå igen allt för hårt. Mina bara fötter gav ifrån sig dova ljud då jag gick igenom lägenheten med glaset i min hand, jag tog mig fram till dörren som ledde in till inspelningsstudion. Försiktigt öppnade jag dörren och tände den lilla lampan över ett utav kontrollborden. Jag satte ner mitt glas på ett bord och kollade över alla de olika gitarrerna som stod eller hänge på väggen, jag tog ner en vanlig akustisk gitarr till slut. Mina fötter bar mig över till dörren och stängde den försiktigt, jag visste redan att rummet var ljudisolerat, så ingen skulle höra. Jag satte mig ner i fåtöljen som Niall suttit i under dagen och började låta fingrarna börja göra en melodi jag kände igen.

Det var ett tag sedan jag spelat, det var något som alltid lugnade mig under mina sömnlösa nätter i källaren.

”The city is sleeping, but I'm still awake,” började jag sjunga lågt. ”I'm dreaming, I'm thinking what happened today, is it right? I fold in to the night.” jag tog en paus och fortsatte spela. ”The flashbacks, the pictures, the letters and songs. The memories, the heart that you carved on the wall. It´s a shame, now nothings the same...” mina tankar gled iväg på mina föräldrar, adoptiv föräldrar, om de aldrig dött hade detta aldrig hänt. Jag hade inte tvingats till misshandel eller blivit våldtagen, jag hade fortfarande varit i Sverige och skulle tagit studenten nästa vecka med mina klasskompisar. Det kanske till och med hade varit så att jag hade haft vänner, jag hade inte behövt gå igenom alla skolår utan någon vän. Men då kom jag att tänka på Niall, jag hade aldrig träffat honom om det inte vore för olyckan och då hade jag aldrig bott i källaren hos familjen som fick mig att hitta honom på internet.

”Now the bridges are burned and we´re lost in the wind. It´s time that we sink or swim.” jag ökade tempot på melodin då den kom in i refrängen. ”What about you, what about me. What about fairy tale endings, were you just pretending to be, And I´m wondering...” ett skrik släpptes från min mun då jag kände ett par händer på mina axlar. Mina fingrar stannade upp och stelnade till utav skräck innan jag vände mig stelt om för att se Niall i endast boxers kolla nyfiket på mig. Han gick runt fåtöljen och lutade sig mot bordet där jag ställt glaset, han tog upp det och tog en klunk av den vita vätskan.

”Having trouble sleeping?” frågade han och utan att svara honom gled mina ögon ner över hans mer eller mindre nakna kropp. Jag kände den rosa färgen göra sig synlig på mina kinder och jag tog upp blicken till hans ansikte igen, han flinade lite. Nialls rufsiga blonda hår stod åt alla håll, han såg riktigt sexig ut där han stod och granskade mig.

”Yeah, I'm sorry if I woke you up.” sa jag lågt och kollade ner på heltäckningsmattan som hade samma nyans som väggarna.

”You didn't, but it got cold in the bed when it only was me and the lovebug.” flinade han och jag ställde mig upp och rättade till Nialls t shirt som jag bar innan jag lade tillbaka gitarren. Nialls leende försvann efter ett tag medan han nyfiket kollade på mig. ”Did you have a nightmare?”

Jag skakade på huvudet och suckade innan jag gick över till killen som var endast klädd i boxers, han slog sina armar runt om mig och hans varma hud värmde upp mig.

”You need to be able to sleep to have a nightmare.” mumlade jag tyst, men jag visste att han hört mig.

”You can´t sleep.” konstaterade Niall förvirrat för sig själv, han kollade oroligt mot mig. Jag bet på insidan av min kind och undvek hans blåa vackra ögon, jag drog mig ur hans famn och tog glaset. ”Is there something I need to know?” frågade han oroligt och mina ögon for upp till hans ansikte, Nialls käkar var spända och ögonen var fyllda utav oro.

”No,” sa jag och drog lite på läpparna i ett försök till ett leende men det fungerade inte. ”I´m just having a lot to... think about.” jag skakade sakta på huvudet. Man såg på honom att han inte trodde mig, men lät mig dricka resten utav mjölken under tystnad.

”Let´s go upstairs.” föreslog han till slut och gäspade. Han tog glaset ifrån mig och satte ner det på bordet igen, hans hand fann min och flätade samman våra fingrar innan han ledde mig ut ur studion och släckte efter oss. Niall lät mig gå upp för trappan först och när vi snart var tillbaka i sängen igen kröp vi under täcket och lade gosedjuret åt sidan. Vi låg med ansiktena mot varandra och jag kände hans fingrar stryka över min kind.

”Do you want me to sing for you?” föreslog han med en trött röst. Utan svar drog han mig intill sig och började nynna på en låt från Ed Sheeran. Jag slöt mina ögon och lät hans vackra röst fylla rummet medan jag slappnade av och sjönk ner i en djup sömn.

Jag vaknade utav att något vibrerade, mina ögon kisade trött runt i det dovt upplysta rummet. Niall låg och andades lugnt, jag hade använt honom som en kudde och jag skakade försiktigt till honom då jag såg att hans mobil lös.

”Niall, your phone.” sa jag med en raspig morgon röst. Han gav ifrån sig ett irriterat stön och jag lutade mig över honom när han inte reagerade och tog upp telefonen för att se vem det var. När jag såg namnet på displayen blev jag illamående och orolig samtidigt men jag tryckte på grönlur.

”Danielle.” sa jag lågt och kröp ur sängen, Niall protesterade med ännu ett stön. ”Sorry.” viskade jag och pussade honom på kinden innan jag försvann ner för trappan och in i studion för att han inte skulle höra.

”I´ve called the doctor, we have to be there in an hour. Can you make it?” frågade hon med samma låga ton och jag antog att hon försökte undvika Liams nyfikna öron.

”Well, yeah, but you need to come and pick me up.” konstaterade jag.

”Can´t believe they stayed one more day, they never do that.” fräste hon irriterat.

”I don´t know, but Niall told me it was Liams idea... Maybe he´s on to us?”

”No, impossible. I mean I´m not the one who needs to...”

”Don´t count yourself out yet.” avbröt jag henne irriterat. ”You are still in the hotspot here, together with me!”

”Yeah, yeah. Whatever.” sa hon.

”Something I didn't get yesterday... Are we really siblings?”

”It´s ninety eight percent sure that we are related, yes.” påpekade Danielle med en glad röst. ”Even thought they mixed our blood it´s just another sign that we are related if we got the same bloodtype.”

”Oh.” sa jag, då jag inte var så jätte duktig när det kom till naturvetenskap över huvudtaget.

”I´ll pick you up in twenty minutes. Get ready and I´ll see you downstairs.” sa hon snabbt innan hon lade på i örat på mig. Jag tog mig snabbt in i badrummet och gjorde mig i ordning, ett tunt lager smink och en borste genom håret fick duga till mitt yttre, jag borstade tänderna samtidigt som jag valde ut kläder för dagen och rotade runt i skolådorna efter ett par platta skor. Till slut nöjde jag mig med ett par mörka jeans, en grå t shirt och ett par mörkblåa vans.

När jag gick upp till sovrummet igen satte jag mig på sängen bredvid Niall.

”Niall, it was Danielle.” sa jag lågt och lade mobilen tillbaka där den låg innan jag tagit upp den. ”I need to run an errand.”

”Now?” frågade han med raspig röst och kollade på klockan. Den visade kvart i nio och jag suckade.

”Yes, she has some lady problems and need my help.” ljög jag och de blå ögonen kollade upp på mig under höjda ögonbryn.

”Should I be worried and talk to Liam about parenting?” frågade han roat och jag skrattade nervöst till, han skulle bara veta hur nära sanningen han var.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag brast i skratt i ett hopp om att lätta på stämningen men slutade tvärt då hennes normalt bruna ögon blev svarta.

”This is some kind of sick joke right?” sa jag och mina ögon gick över hennes ansikte då hon skakade på huvudet. ”Well, congrats I guess.” fortsatte jag och log mot henne, Danielle började skratta hysteriskt åt något som jag inte riktigt förstod.

”It can't be me!” utbrast hon och samlade sin seriösa blick åter igen. ”I'm on birth control.”

”Well, I am virgin.” sa jag kaxigt mot henne. Danielle höjde oroligt på ögonbrynen, hon bet sig lite oroligt i läppen och det enda som hördes var kranarna.

”Mads, y-you...” stammade Danielle oroligt då hon kämpade med orden. Jag kollade oförstående på henne medan hon stängde munnen och försökte igen. ”Y-you got r-raped.”

Mina ögon kollade över hennes oroliga ansikte då jag försökte ta in hennes ord som inte riktigt verkade sjunka in. Något som kändes som minuter passerade då verkligheten slog mig hårt i magen och jag sjönk till golvet med ansiktet i mina händer. Danielle stängde av kranarna och satte sig ner på huk framför mig.

”Look on the bright side, it's not for sertain. I mean, the doctors mixed our blood, maybe they even took someone elses.” föreslog Danielle tröstande och drog mig in i sin famn där jag satt och kunde inte ens få fram en tår. Jag kan inte bli mamma, jag kan inte bära någon annan barn. Enligt mig hade jag fortfarande kvar min oskuld.

”Come on, let's get you up from the floor and the first thing in the morning we're going to the doctor okay?” sa Danielle och när jag inte reagerade suckade hon och ställde sig upp, jag ryckte till och kollade skräckslaget upp på den lockiga tjejen.

”Where are you going?” frågade jag vasst.

”I'm going outside to get Niall, because he's the only one here to know what to do.”

”No, you're not.” snäste jag och ställde mig upp. Som om Niall hört att vi sagt hans namn knackade han på dörren.

”Is everything alright in there?” frågade Niall oroligt.

”You promise you won't tell anyone!” väste jag lågt och tog tag i Danielles handled medan jag stirrade irriterat på henne.

”You have to promise that you won't!” morrade hon lågt mellan tänderna. ”I don't want to get killed by anyone.”
”Killed? Why are you even bringing your problems up?” fräste jag. ”I am the one who might be freaking pregnant with a douchbag.”

”I hear upset voices.” nästan sjöng Niall fram. ”Are you having one of those sister fights?”

”Shut up!” ropade Danielle.

”I don't want my head cut off by your boyfriend.” fräste hon lågt. ”When he finds out that I'm keeping this from him.”

”I won't tell!” nästan skrek jag nu med en låg irriterad röst.

”Is everything alright?” Niall lät orolig

”Shut up!” skrev vi båda denna gången mot dörren och man hörde ett par fotsteg som tog några steg ifrån dörren.

Jag sträckte ut mitt lillfinger, Danielle krokade sitt lillfinger med mitt och vi kollade varandra djupt i ögonen.

”Promise we won't utter a word to anyone, and we are going the first thing in the morning.” konstaterade Danielle.

”Promise.” sa jag med samma allvarliga röst.

När Danielle åkt igen med lite mer färg i ansiktet än när hon kom hit syntes inte Niall till någonstans. Jag bestämde mig för att leta rätt på honom och hittade mig själv till slut i ett inspelningsrum som jag inte varit i innan. Rummet var klätt med röda väggar med en massa instrument och kontrollbord. Niall satt i fåtöljen med en utav de akustiska gitarrerna, han lade inte märke till mig då han hade ryggen emot mig.

Niall skulle vara en jätte bra förälder i framtiden men han förtjänade inte detta, vi var inte redo för detta nu och jag skulle aldrig klara av att uppfostra ett barn vars pappa tvingade mig till sex. Jag kollade ner på mig själv och satte min hand på min mage. Det måste vara Danielle, det kan inte vara jag, det får inte vara jag.

Melodin som Niall spelade upphörde och han kollade över axeln, jag lät min hand falla snabbt ner till sidan. Han log lite mot mig och jag tog några steg in i rummet.

”Is everything okay?” frågade Niall och log lite mot mig.

”Yeah, everything is just fine, just had a fight with Danielle.” sa jag och suckade. Niall lade ner gitarren på golvet och gjorde en gest om att jag skulle sätta mig i hans knä. Jag satte mig ner och lutade mitt huvud på hans axel och gosade in mitt ansikte mot hans hals. En betryggande känsla gick igenom mig då hans muskulösa armar vilade runt om mig.

”You want to talk about it?” frågade han lugnt.

”No, it's just a sister thing, nothing big. We'll make up before you know it.” sa jag så säkert jag kunde och ett lågt djupt skratt ekade i rummet.

”Having sibling fights already?” sa han roat och jag nickade. Tystnaden lade sig och jag slöt ögonen då huvudverken började lätta lite som hade kommit fram under tiden i badrummet.

”Thank you for everything.” sa jag lågt och syftade på alla saker jag fått.

”It's nothing.” sade han lågt och pussade mig på kinden. Jag lyfte på huvudet för att kolla upp i de blå vackra ögonen som kollade ner på mig. ”You know what?”

”What?” frågade jag nyfiket.

”I want to make you dinner tonight so let's go shopping.” sa han och log.

”I wanted to ask you something.” sa jag snabbt innan jag skulle ångra mig igen. Niall kollade uppmärksamt på mig. ”This is hypothetical.” konstaterade jag.

”Okay.” sa han tveksamt.

”Would you leave me if I had something to do with my adoptive family?” frågade jag oroligt och Niall ändrade färg i ansiktet på några sekunder, han pressade ihop sina läppar som blev till ett enda sträck. Jag väntade ett tag men tillslut insåg jag att jag inte skulle få ett svar, utan jag reste mig upp och sträckte ut en hand till honom.

”Let's go buy some food.” sa jag och väntade på att han skulle ta min hand. Men när han väl började röra på sig igen och tog min hand ledde han mig tillbaka till hans knä och kollade med mörka ögon på mig.

”Why would you want to do that?” frågade han med spänd röst.

”It was a hypothetical question.” sa jag och bet mig lite i läppen.

”Don't you ever think I'll leave you... Ever.” Nialls röst var spänd och jag ryckte smått till hur vass hans röst lät över att jag faktiskt frågat detta. ”And I don't know why you think you should contact those dickheads. But I want you to stay as far away as possible from them.”

”It was hypothetical...” sa jag lågt och kollade ner i mitt knä. Jag kände Nialls hand kupas under min haka och lutade upp mitt ansikte så han kunde se mina ögon. Hans hand gick ner över min hals och plockade fram guldkedjan som jag inte tagit av mig sedan Niall fäst den runt min hals i Frankrike.

”You still don't see why I gave this to you, do you?” sa han uppriktigt medan han lekte med kedjan. Jag förblev tyst och kollade på honom med oroliga ögon då hans ögon mörknade. Man såg att han inte var på sitt bästa humör, och hans mörka ton gjorde de bara ännu mer tydligt att jag skulle hålla tyst.

”I've never really had a real girlfriend, that I could talk to... Like we do. I am pretty much the one that never gets the girl in the band. Everything is always about the rest of the bandmembers. But still I don't mind staying out of a picture or two, I know there are fans that support me and I know that one day I'll find my princess.” han pausade och lät kedjan glida ur hans hand och ner innanför min tröja igen. Jag lät mina fingrar glida över hans käke och in i hans hår i nacken. ”I've found my princess.” hans ögon föll på mig igen och gav mig ett litet leende, hans blåa naturligt vackra färg i ögonen var nu tillbaka. ”And I think I might be madly and deeply inlove with her.” jag kände att mitt hjärta hoppade över ett slag och stämningen ändrades, skuldkänslor föll över mig över att hålla tillbaka konversationen jag och Danielle haft i badrummet. Han borde vara den som jag berättar detta för och han tröstar mig, men jag kunde inte få fram orden. Istället kom jag att tänka på något annat att säga, något som jag faktiskt kunde säga utan att ljuga.

”You know...” började jag och lutade mig mot hans axel, jag lekte lite med kragen på hans linne. ”You're actually not alone, feeling that you're the second choice or the last choice. Nobody ever looks at me, and then you came along and I kind of felt like the luckiest girl on the planet because I am somebodys choice.” jag kände att han suckade ut en aning, men förblev tyst för att låta mig fortsätta. ”Nobody's ever lookt at me the way you do. All they are seeing is damaged goods, that I need to be fixed, that something is wrong with me.”
”There's nothing wrong with you.” avbröt han mig lågt och pussade min panna.

”That's why I kind of need to pinch myself sometimes, to know that it's just not a really nice dream. And then when the sun comes up and I wake up everything is gone. You are gone and I wake up in the same old basement.” jag lyfte på huvudet och kollade upp på den blonda killen som nu kollade plågsamt på mig. Men jag log lite uppmuntrande mot honom, vilket fick honom att se frågande ut. ”Thank you for being my savior,” jag bet mig lite i läppen och log mot honom. ”...and my fairytale prince.”

 ”I want you to move in to my appartment.” konstaterade Niall medan vi plockade ner tallrikarna i diskmaskinen. Vi hade klätt oss för att ta oss ut för dagen, vi hade fortfarande inte hört något från Danielle, vilket gjorde mig nervös.

”Why?” Jag bet mig osäkert i läppen, han stängde diskmaskinen med foten och lutade sig mot diskbänken.

”I want you to be safe.” sa han enkelt och ryckte på axlarna innan han ställde sig upp och gick mot mig. Nialls stora händer tog tag runt min midja och lyfte upp mig på bänken.

”Don't you think, I'm more safe with Danielle than alone?”

”Don't forget that Danielle is going to work next week and won't be home.” påpekade han och jag nickade medan jag lade mina armar runt hans hals, han ställde sig mellan mina ben och lät hans händer vila på mina lår. Niall pussade mig på näsan och jag rynkade den, ett fnitter släpptes från mina läppar.

”Let's get your things, and we get over to my place.” föreslog han med en låg förförisk röst, den tonen han visste jag var svag för. Jag nickade och log lite mot Niall, han placerade en hand mot min svank och pressade mig närmare honom. Han kände min motsträvighet och lutade sin panna mot min, hans blå glittrande ögon kollade in i mina bruna.

”I still have a present for you that's waiting.” försökte han och jag skrattade roat till.

”I don't need more gifts, I've got enough gifts to start a Zoo.” mumlade jag lågt och nu var det hans tur att skratta.

”Okay then, princess. Let's get out of here.” han drog sig bakåt en aning och hjälpte mig ner från bänken.

”Princess?” frågade jag och höjde på ögonbrynen men jag fick inget svar utan bara en puss på kinden som hade det gulnade blåmärket som knappt syntes längre.

Jag föreställde mig Nialls lägenhet som en ungkarlslya, med flipperspel, dyra spelkonsoller och ironiskt mycket smutstvätt på golvet. Man kan väll säga att jag imponerad när han låst upp dörren till en ren och stilfull lägenhet. Hela byggnaden var gammal men man såg att lägenheten var nyligen renoverad och kombinationen mellan nytt och gammalt var perfekt. Vi kom in i en hall som var liten och innehöll endast en spegel och ett litet bord där ett par nycklar låg.

Niall höll fortfarande i min hand då han guidade mig in i lägenheten som var stor och öppen. Köket och vardagsrummet satt ihop med varandra, det enda som skiljde dem åt var en bardisk med ett par skinnklädda barstolar. Vardagsrummet var stort och öppet, med fönster som vätte ut mot gatan, en stor plattskärmsteve hängde på väggen med en fin ekbänk under till som innehöll vissa spel och vissa filmer. Framför teven fanns det en stor skinnsoffa och ett enkelt glasbord.

”What do you think?” frågade han och släppte min hand för att slingra sina armar runt mig och kramade om mig bakifrån.

”You call this an appartment...” konstaterade jag förvirrat. ”It's like a house!” ett lågt skratt hördes bakom mig innan han pussade mig lätt på kinden, han släppte taget om mig. Niall tog min hand och ledde mig igenom vardagsrummet.

Han visade mig runt i lägenheten och beordrade mig att stanna här medan han var nere och hämtade mina saker i hans bil. Jag gick nyfiket upp för spiraltrappan som ledde till en lite övervåning, jag kom direkt in i hans sovrum som var fint och stilrent inrett precis som resten utav lägenheten. När jag tog mig ner för trappan igen stod han åter igen i vardagsrummet och kollade nyfiket på mig, mina grejer hade han satt åt sidan på golvet.

”What?” frågade jag nyfiket när han följde mig med blicken då jag kommit ner för trappan. Niall drog mig in i en kram och pussade mig på huvudet.

”You're beautiful.” sa han lågt och fick mig att rodna. ”Okay, so what do you want to do? I'm all yours today.” han tog ett steg tillbaka och visade tydligt att han stängde av mobilen och lade den åt sidan så som att han nu var avväpnad. Jag ryckte på axlarna och han funderade lite själv innan han tog min hand och ledde mig bort till soffan. Niall beordrade mig att sitta innan han försvann åter igen.

”What are you doing?” frågade jag nyfiket och vände mig om. Han släpade ut en stor brun låda ur garderoben och satte den snart tungt ner på golvet framför mig. ”What is this?” frågade jag förvirrat och kollade upp på den blonda killen som flinade mot mig.

”Well, I was talking about a gift earlier...” började han och jag höjde på ögonbrynen och väntade på att han skulle säga att han skojade. Den bruna lådan var alldeles förstor för att det bara skulle finnas en liten nalle björn i.

”I don't want anything more than I already have.” konstaterade jag och satte mig i en strejkande position för att visa att jag tänkte inte röra den stora lådan. Vad som än fanns där i skulle få mig att må dåligt om jag tog emot det. Han satte sig ner bredvid mig och log lite mot mig.

”Stop.” muttrade jag och han log bredare. ”Stop!” utbrast jag, det fick mig att hålla en sur min då min pojkvän satt framför mig och flinade.

”Okay, if you won't open it I will, because you deserve this.” sa han till slut och jag fångade precis upp hans händer innan han fick chansen att börja dra av tejpen.

”Why are you doing this?” frågade jag tveksamt och ledde bort hans händer från lådan.

”What?”

”I'm not a charitycase.” sa jag och drog lite tveksamt på munnen. Förvirrat drog Niall ihop sina ögonbryn och fångade upp mina ögon med hans, han såg nästan sårad ut över det jag hade konstaterat.

”Who said anything about charity?” frågade han oroligt och kollade förvirrat på mig. ”Have someone been rude to you? Said something bad? I'll outburst in some kind of anger if anyone have tried to make you feel bad.” började han babbla på och utan att han tänkt på det hade den där överbeskyddande delen av honom hoppat in igen. Jag suckade och skakade bara smått besviket på huvudet över att han inte svarat på min fråga.

”You are the only one for me.” avbröt Niall till slut tystnaden. Han pausade innan han fortsatte. ”You're kind of my princess. And I want to take care of you, make you feel like one.” förklarade han och ryckte på axlarna och log mot mig.

”I'm your princess...” mumlade jag tveksamt och kollade upp på den blonda killen framför mig som nickade. ”What is in there...?” sa jag med en sarkastisk röst ”A castle?” ett lättat skratt kom från Niall när han insåg att han klarat sig igenom den kniviga situationen jag satt honom i.

”Something like that.” han pussade mig på kinden innan jag släppte hans händer och tillät honom att öppna lådan, mesta dels innehöll den vita fluffiga små kuddar så att innehållet inte skulle skadas. Han började med att ta upp en vit ask med en ny telefon i.

”This is the most important thing in here, I want to be able to call you.” han gav mig iPhone asken och jag bet ihop för att inte säga att det hade räckt med en gammal mobil som jag hade innan. Han tog sedan upp ytterigare en vit låda som var större när jag såg vad den innehöll drog jag ihop ögonbrynen.

”My computer is just fine.” klagade jag.

”And it's old, you need a new one.” konstaterade han. ”Plus it's still a bit slow after the rain it had to go through.” jag tystnade då han gav mig en varnande blick och jag lade lådan med den nya datorn åt sidan. Han plockade nu upp olika påsar och lådor som jag inte helt fattade vad de innehöll. När Niall lade dem på soffbordet gav jag honom en nyfiken blick.

”Clothes, and shoes.” förtydligade han och jag öppnade munnen för att klaga över att jag faktiskt hade kläder. ”And that's not from me actually...” sade han snabbt innan jag fick fram ett ord. ”It's from the management, they want you to look nice when you're out and about...”

”You know that you just told me that I look awful in my own clothes right?”

”No! It's just that you don't have that much clothes, and to be honest, I think they actually like you...” försvarade han sig snabbt och jag suckade innan jag tillät honom att plocka upp ytterligare ett par skokartonger och påsar med kläder. Jag hoppades på att ett par converse skulle finnas i någon utav lådorna så jag faktiskt kunde gå. Han plockade fram det sista ur lådan som var ett par böcker som tydligen skulle underhålla mig medan Niall var bortrest. Det fanns plastpåsar och kartonger över allt och jag suckade tungt då jag kollade på röran.

”I'm not quite sure what I should say...” erkände jag efter ett tags tystnad.

”You don't need to say anything.” sa Niall och slöt upp de sista centimeterna mellan oss. Han puttade mig försiktigt bakåt så jag lade mig på rygg på soffan med honom över mig. Våra läppar särades inte en enda gång men blev snabbt avbrutna då någon ringde på dörren. Förvirrat kollade Niall ner på mig och jag log lite mot honom innan han ursäktade sig iväg mot dörren.

När han kom tillbaka hade han Danielle tätt efter sig som var vit och grön i ansiktet samtidigt.

”Danielle.” sa jag förvånat för att hälsa på vår oönskade gäst.

”I need to speak with you.” sa hon och svalde hårt. Niall gav mig en konstig blick och jag skakade förvirrat på huvudet för att visa att jag inte hade en aning om vad som pågick.

”Okay, what's going on?” frågade jag.

”I need to speak with you... Alone.” hon uttalade sista ordet så tydligt att det nästan skrämde mig. Jag följde med henne in i badrummet som låg intill och hon stängde dörren bakom sig innan hon låste den ordentligt. Danielle satte igång kranarna i vaskarna, duschen och badkaret innan hon vände sig mot mig igen.

”What is going on? Did you get the results?” frågade jag förvirrat.

”Oh, yes, I got the results!” väste hon och spände blicken i mig, hennes oroligt bleka ansikte var skrämmande. ”And we need to retake them and get to a doctor... Because they mixed our blood up and one of us, according to this paper.” hon viftade med kuvertet som hon höll i handen, hennes bruna ögon var panikslagna. ”... one of us is pregnant!”

 +26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Trött öppnade jag ögonen sovrummet Danielle gett mig för några dagar sedan. Jag har inte pratat med Niall sedan kvällen i bilen, jag har varit alldeles för upptagen med att reda ut saker och ting mellan mig och Danielle. Vi hade tänkt åka till hennes föräldrar om några dagar, då ingen utav oss vill ta denna diskussionen över telefon. Både jag och Danielle har varit på sjukhuset för att ta DNA test, för att vara säkra och idag skulle de höra av sig, man kan väll lugnt säga att detta har varit ännu en sömnlös natt. Att försöka sova när hjärnan surrar med massa tankar om möjligheten om en riktig familj, så är det även en helt annan sak att ligga sömnlös och veta att Niall inte var där, och värst utav allt, att vi faktiskt fortfarande inte pratat.

Niall har ringt minst fem gånger om dagen till Danielle, som svarade en gång av de fem för att säga att jag mådde bra, men även hon var trött på honom. Varje morgon hittade jag antingen en gigantisk nallebjörn eller en blombukett som levererats till dörren där det oftast stod ett litet förlåt på en lapp och att han saknar mig.

Jag vet att jag borde förlåtit honom vid detta laget och guldkedjan som jag fortfarande hade runt halsen påminde mig varje dag om att jag faktiskt har väldigt svårt att leva utan honom, att inte kunna prata.

Jag reste mig trött upp och hoppade ur sängen där min senaste nallebjörn låg och ersatte Niall, det var förstås inte lika varmt och skönt som att ha ett par starka armar runt om sig, men det fick duga. Mitt vågiga brunetta hår låg rufsigt över mitt huvud och jag drog tillbaka några slingor som hamnat fel. Doften av frukost osade enda upp hit, vilket förvånade mig, eftersom Danielle bara gjort frukos till mig en gång och sen har det alltid varit att vi vaknat samtidigt.

När jag kom ut genom sovrumsdörren hörde jag någon jobba aktivt i köket, förvirrat drog jag ihop ögonbrynen då Danielles och Liams sovrumsdörr var öppen och man kunde se att sängen var bäddad här ifrån. Tveksamt började jag gå ner för trappa, jag rättade till Nialls t shirt som jag alltid sov i och kikade oroligt ut i köket. När jag såg vem det var vågade jag ställa mig i dörröppningen med armarna i kors över bröstet.

Den blonda killen som höll på att hacka en gurka stannade upp och kollade upp under sin skärm på kepsen. Niall log lite mot mig innan han lade ner kniven och tog ett steg tillbaka, tveksamt lät jag mina armar falla ner vid mina sidor innan jag tog mig in i köket och fick syn på matbordet. Han hade dukat upp för två och satt en nyckelpiga på en utav stolarna. Det fick mig att le och jag kollade sedan tillbaka på killen som stod och rörde om i något på spisen, hans slappa linne satt löst på hans muskulösa överkropp. Jag kollade tillbaka på nyckelpigan och tog upp den i min famn och kollade på den.

”A ladybug?” frågade jag till slut och kollade upp på Niall som nu hade stängt av spisen och tog upp tallrikarna som var fylld med en furkostbulle, ägg och bacon.

”No, it's a lovebug.” konstaterade han lågt och jag försökte dölja mitt leende, men det kändes så skönt att höra hans röst.

”Oh.” var allt jag sa och kollade ner på det uppstoppade djuret jag höll i, han gick fram till bordet och satte ner tallrikarna.

”I'm sorry, Madison.” hans röst lät så sårbar och orolig över att han faktiskt hade förlorat mig. ”I am just afraid of losing you and I'm not really sure how to react. I shouldn't have lashed out on you like that.” jag bet mig lite i läppen medan jag kollade ner på hans converse, när jag inte gav honom någon respons tog han ett tveksamt steg närmare. ”Do you forgive me?”

Jag kollade upp i den blå ögonen som kollade oroligt ner på mig, jag slog till honom med det uppstoppade djuret och han höjde på ögonbrynen.

”Under one condition.” sa jag efter ett par slag till.

”Anything.” svarade Niall snabbt och hans blå ögon fylldes med hopp.

”Can we eat breakfast in bed?” sa jag och log lite osäkert mot honom. Ett djupt roat skratt ekade i det moderna köket innan Niall drog in mig i hans famn och jag släppte mjukis djuret på bordet, hans starka armar slingrade sig runt min midja. Värmen av hans kropp mot min, gjorde att jag kände mig mer säker än någonsin. Hans läppar placerade en puss på min hjässa innan jag kollade upp på honom och möttes av hans rosa vackra läppar som längtansfullt gick över mina och stannade där i en passionerad kyss. Mina händer gick upp över hans hår i nacken och träffade snart på baksidan av kepsen, mina läppar sprack upp i ett leende och sträckte mig efter hans keps. Han lät mig ta av den och sätta den på mitt egna huvud innan han gav mig en lite puss till och drog sig bakåt.

”Let's go upstairs.” sa han och släppte taget om mig och plockade upp tallrikarna och besticken. Jag hjälpte till och tog min nyckelpiga under armen och glasen med juice, jag gick efter honom upp för trappan.

”Where's Dani?”

”At the hospital picking up the results of your DNA test.” sa han och suckade innan han placerade tallrikarna på en bricka jag använt till min dator. Niall placerade brickan på sängen och jag satte glasen på nattduksbordet innan jag satte mig i sängen bredvid Niall. Jag bet mig tveksamt på min underläpp medan tystnaden föll över oss.

”I'm so sorry, Mads.” sa han och undvek min blick, han sparkade av sig sina skor och drog upp fötterna på sängen. ”I should be there for you, when you want to talk. I've always been there and when you find out that you are posibly related to Danielle I'm not there, and I don't...”

”Stop.” avbröt jag honom och skrattade lätt till för att inte tänka på tårar som var nära på att komma fram. ”You were partly right about me not being careful enough,” jag pausade och satte mig på knä, min hand tog kontakt med hans axel och jag tryckte försiktigt ner honom på den obäddade sängen. ”You are just trying to protect me.” fortatte jag lågt och satte mig med ett ben på varsin sida av hans midja. Niall kollade förvånat på mig men jag såg snart att han drog sig ur chocken och placerade hans händer på mina höfter efter han tagit av mig hans keps och lade den åt sidan. Mitt hår föll ner som gardiner runt oss och jag drog håret över en axel, innan jag lutade mig ner och pussade honom på kinden och fortsatte över hans dominanta käke. Ett djupt stön föll från hans läppar innan jag nådde fram till hans öra, jag pussade försiktigt den ömtåliga huden under hans öra innan jag lade ner huvudet mot hans bröstkorg.

”I've never had someone who actually cares about me, and everything that we have is new to me, I know I can be a hand full.” sa jag lågt och njöt utav Nialls värme, hans händer gick upp över mina bara lår och sedan över min rygg innan hans armar höll mig i ett stadigt grepp.

”I care so much.” viskade han lågt och suckade tyst. Jag sträckte ut mina ben så jag nu låg nästan raklång på honom, mitt vänstra ben hamnade mellan hans. Min blick gick igenom det nu ljusa rummet som var fylld med nallar som han skickat.

”Thank you for all the gifts, but all you needed was to apologize.” sa jag, jag hörde ett lågt skratt under mig.

”Well, you didn't return my calls.” påpekade han roat.

”That's because I can't find my phone.” kontrade jag och andades djupt in hans doft utav parfym och den klassiska Niall doften som alltid fanns där.

”Well, Danielle told me about that. But I think I could figure something out if you want another gift.”

”Another one?” frågade jag tveksamt.

”Let's take that one later, I don't want to move.” sa han roat med en låg retsam röst. ”I've missed you.”

”I've missed you too, how come you are here and not in some far-away-country by now?” jag kollade förvirrat upp på honom och sträckte lite på mig för att rätta till min ställning, ett lågt stön kom från Niall som jag försökte ignorera.

”Harry was really mad at me, and the others were just really pissed off after my phonecall with you, so they actually banned me from the tour bus and after the show last night I took the flight back here so I can move back in to the bus... And make up with you.” han log lite generat över hans sista ord.

”You deserved it.” sa jag och log mot honom.

”I know. I'm a jerk.” Niall suckade och pussade min panna. ”The lads have already given me all the bad nicknames.” jag rättade åter igen till sättet jag låg på, Niall tog snabbt tag i mina armar och hejdade mig. ”I am trying to be a gentleman to not say anything, but having my girlfriend half naked and almost grinding on me is hard to overlook.” jag blev plötsligt medveten om min brist på kläder och bulan som började växa innanför Nialls jeans, mot min höft. Men när jag skulle dra mig bort från honom stannade han mig och drog mig tätt intill sig.

”Just be still.” mumlade han lågt. Jag gjorde som han sade och kunde inte låta bli att skratta innan jag försökte med att rulla av honom igen, denna gången lät han mig. Jag satte mig i skräddar ställning och började dra av bitar från min frukostbulle. Niall satte sig upp bredvid mig och pussade min på tinningen innan han tog upp en gaffel och började äta sin bacon.

”You know I would never do something you don't want to right?” hans röst var låg och säker på sin sak.

”I know.” sa jag lågt och svalde en bit av brödet. ”It's just...” min röst tonades ut och jag slet av ytterligare en bit av brödet, men granskade biten istället för att åta den.

”It's what?” frågade Niall otåligt medan han väntade på en fortsättning.

”After everything I've gone through, I have a feeling about that if I open myself completly to you, you'll disappear and I will be alone again.” jag kollade oroligt upp på honom och han skakade på huvudet, jag log lite mot honom. ”I don't want that to happen.”

”It never will.” sa han lågt och drog sina starka armar runt om mig och drog mig intill sig i en beskyddande kram.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Svar:

Så kul att du läser de gamla också och dammar av dom lite ;) Hoppas du gillar dom! :)

 Den kyliga kvällsvinden gick igenom mina kläder då jag försökte hitta tillbaka till huset som jag lämnat. Jag hade redan gått fel tio gånger och försökte en sista gång innan jag gav upp, min mobil fanns inte längre i tröjan där jag har för mig att jag lagt den, antagligen fanns den kvar hos Danielle.

Jag rundade ytterligare ett hörn och höll nästan på att skrika av frustration då jag inte kände igen mig. Som tur var gatan befolkad och jag var glad över att inte vare ensam längre, jag hade absolut inte tänkt på mitt usla lokalsinne då jag stormat ut från det vita huset.

”Excuse me...” jag petade lite lätt på en äldre dams axel och hon vände sig om och synade mig uppifrån och ner. Hon väntade otåligt på att jag skulle fortsätta och jag blev plötsligt medveten om att hon inte kunde hjälpa mig. Jag kunde inget utav mina nyfunna vänners nummer, inte min påstådda systers nummer och definitivt inga adresser.

”Sorry.” sa jag lågt och vände mig om för att gå ner för gatan och komma på ett annat sätt. Jag gick över gatan och stannade upp utanför en liten affär, oroligt försökte jag komma på ett sätt att hitta hem igen. Att ringa nummerupplysningen skulle inte fungera, en utav de stora nackdelarna att ens vänner är kända.

”There's Danielle!” utbrast en skrikig tjej på andra sidan gatan och jag såg nu att en stor folkmassa började samlas på andra sidan. En bekant tjej med solglasögon i det lockiga håret och outfiten hon haft tidigare innan jag försvan ut ur huset. Danielle log besvärat medan Luke hjälpte henne fram i trängseln, blixtarna till kamerorna gick av och jag försökte ta mig över gatan igen och in i gruppen. Med stora ögon kollade dem på mig då jag tog mig igenom den högljudda gruppen.

”Dani!” ropade jag när jag nästan nått fram och jag kände en hand dra mig in i den lilla bubblan som skapats.

”Thank god! Let's get out of here.” utbrast Danielle, jag höll hårt i hennes hand då Luke guidade oss bort mot en silvrig hög bil.

”Madison! Danielle!” ropades det runt om mig och en smått klaustrofobis känsla gick över min kropp.

När vi snart kommit in i bilen lutade jag huvudet trött i mina händer, ett par rätt så starka armar drog mig tätt intill en kvinnlig kropp.

”I've been so worried.” mumlade Danielle lågt och jag grymtade ett svar. ”Why are you mad at me? I am not the one who has been lying for...” hon stannade upp i sin förklaring och drog sig bakåt så jag kunde sitta upp ordentligt. ”How old are you?” tjejerna bankade på bilen utanför och Luke kom snart fram till förarsätet för att köra iväg oss.

”Eighteen.” muttrade jag.

”I'm not the one who as been lying for eighteen freaking years!” hon gjorde en gest med sina händer innan hon drog ur solglasögonen ur sitt lockiga hår. En slinga hade fastnat och hon gav ifrån sig ett smärtsamt gnyende, jag hjälpte henne att komma loss innan jag trött lutade mig bakåt.

”Could you get us some chinese to take home?” frågade Danielle Luke som nu satt igång motorn.

”Of course.” sa han och började tuta för att komma fram.

”We've been really worried about you. Niall have been yelling at me for the last couple of hours...”

”What!?” avbröt jag henne ilsket.

”It wasn't my idea!” försvarade hon sig och höjde förtvivlat på ögonbrynen. ”He overheard Liam, and I sort of panicked while Liam tried to calm me down. I've always been the little one in my family and I kind of freaked out.” tystnaden lade sig över bilen och jag kände att luften var väldigt tung. Det var mörkt utanför, vilket gjorde att det var svårt att urskilja de olika konturerna som svischade förbi.

”You need to call Niall back...” sa Danielle lågt till slut.

”I can't find my phone.” sa jag trött och suckade innan jag kollade på tjejen bredvid mig. Hon gav mig en iPhone och jag letade upp Nialls nummer. En panikslagen röst hördes på andra sidan efter första signalen.

”Is she okay? Have you found her?”

”Yes, she's okay.” sa jag trött och önskade att han kunde lugna sig.

”Oh, my god, Madison...” han suckade lättat ut och det blev tyst. ”You have no idea how worried I've been, are you okay?”

”Yes, I'm alright.”

”You can't go out like that...” han höjde rösten och jag kände att han började släppa fram ilskan.”I don't care what you and Danielle was arguing about I want you to be safe. And if you are breaking the rules one more time you have to come back to me, I can't trust you to do the right thing.”

”I am not a child!” fräste jag. ”I'm not following your rules if you are trying to control me!” jag kände ilskan värma upp min kropp, Danielles ögon gav mig en ursäktande blick innan jag vände mig bort från henne.

”I'll try to control you when you've been abused and the ones who did it is still outside the cage!”

”They are in Sweden, you jerk! They won't come here unless you fly them yourself!” nästan skrek jag och tryckte telefonen hårdare mot örat. Irriterat andades jag ut och in, vilket gjorde att min bröstkorg höjdes och sänktes allt hastigare.

”Maybe I should call somebody who's actually in England to teach you that they are not the only one who can be dangerous, stupid...”

”What!?” utbrast jag.

”Or maybe I could give your beloved brothers a ride to London.” min mun föll öppen över Nialls hot, tystnaden föll och jag bet ihop hårt för att inte börja gråta.

”I can't believe you just said that.” sa jag lågt innan jag besviket drog telefonen från örat och tryckte på den röda knappen.

Det kändes som en hand hade kramat ur allt i mitt hjärta, förtvivlat drog jag bort en tår som hade slitit sig lös från mitt högra öga. Min ostadiga underläpp hamnade mellan mina tänder för att stadga den, telefonen ljöd igenom den tysta bilen och Nialls namn lös upp skärmen. Istället för att svara tryckte jag på upptaget, jag tog ett skakigt andetag och jag kände en försiktig hand leta efter min lediga. Jag bet ihåg mina käkar för att inte bryta ihop helt.

Telefonen började ringa igen med Nialls namn åter igen på skärmen, jag gav Danielle telefonen och försökte lugna mina skakiga andetag.

”Hello.” Danielle tryckte telefonen mot hennes högra öra medan hon höll i min hand, hon kramade den lite extra i mellan åt. ”Maybe you should just give her some time, she's gone through a lot the past couple of hours.” tystnaden föll och jag hörde Danielle sucka tungt då Nialls röst höjdes irriterat.

”Yes, I know you do. But you are the only one she can talk to and right now not even you are capable of talking.” Danielles röst var lugn och sansad medan hon lyssnade tålmodigt på den irriterande rösten på andra sidan. Jag drog bort ytterligare en tår från kinden och drog in ett skakigt andetag medan jag försökte urskilja orden som sades på andra sidan.

”I know!” Danielle höjde rösten och Niall tystnade. ”I know, it's just that, there are some complications. I might be her sister, like for real, and I'm just as freaked out as you are about what could have happened to her, but I'm not screaming.” Danielle drog bort en mörk lock bakom örat innan hon fortsatte. ”I can't stand that you are being so selfish and not thinking about, Mads at all. I don't care how much you like her or whatever you call it, but right now you are just thinking about youself. Tell Liam that I love him and you can talk to Madison another day, Niall. Bye.”

Danielle lade på och släppte irriterat telefonen i knäet som om den hade gett henne en stöt, hon suckade trött ut och utan att jag tänkt på det körde vi ut från en parkering som stått intill en kines restaurang.

”That was... intense.” sa Luke tveksamt och sedan nickade han mot maten i passagerarsätet. ”I hope this can cheer you up.”

”I hope so too.” sa jag lågt och kollade mot den lockiga tjejen bredvid mig som hade spänt sina käkar. ”Thanks.” hon kollade på mig och log.

”No problem.”

”Is he always like this?”

”No, absolutly not, he's the last one to argue.” sa Danielle lågt innan hon gäspade och försökte slappna av.”Liam is always protective of me, but he also knows that I can take care of myself. Niall on the other hand have some... Overprotectiv issues that I've never seen before.”

Snart körde vi upp vid huset som jag lämnat så hastigt innan, Danielle fibblade lite med nycklarna och vi sade godnatt till Luke. Vi tog in maten i vardagsrummet och kröp under var sin filt med varsin låda med kyckling i sötsur sås. Jag sneglade mot Danielle medan hon tyst åt, hennes händer var klädda med ett antal ringar och jag undrade om hon kände den behagliga tystnaden runt om oss.

Hon kollade upp och log lite mot mig medan hon tuggade på en kyckling bit, tveksamt log jag tillbaka.

”Danielle.” började jag och hon kollade uppmärksamt mot mig. ”Apart from all the arguing, I think I actually can get used to this.” hon svalde och skrattade tyst innan hon gav mig ett brett vitt leende.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för att ni har fått vänta nästan en hel dag på denna delen! Men kom hem rätt sent och sedan dess har jag försökt fått till en bra fortsättning :)

Dagens kommentar:

 När jag vaknat upp kollade Luke oroligt på mig, jag tog mig för huvudet som fortfarande surrade som en bikupa. Jag kollade mig omkring och lade märke till att planet var folktomt, jag antog att vi redan var framme.

”Don't tell anyone.” sa jag sluddrigt och kollade oroligt på Luke. Han log mot mig och skakade på huvudet, jag var inte riktigt säker på om han förstod vad jag bad om. ”Don't tell Niall. Nobody can know about this, not now.”

”I won't tell.” sa han lågt. ”But we need to get of the airplane.”

Jag suckade trött och jag kände att huvudet var tungt, långsamt reste jag mig upp från stolen och Luke hjälpte mig ut i gången med min väska över axeln. Vi tog oss av planet och började gå längs den stora terminalen och Luke ledde oss mot salen där vi hämtade upp våra väskor och sedan tog vi oss ut till en stor svart bil som väntade på oss. Trött hoppade jag in i bilen och lutade mitt huvud i mina händer, det skulle absolut inte skada med en huvudverkstablett just nu.

Jag lutade mig bakåt och vickade lite på fingrarna, nervositeten fanns kvar och chocken hade börjat lägga sig nu. Den började ersättas med irritation, irritationen kom över hela min kropp och jag kände att ilskna tårar var på väg fram. Mina ögon skannade något att få mig på andra tankar men de fastnade bara på bilarna som körde förbi oss och träden som vi körde förbi utanför.

Det tog ett tag innan vi kom fram till det som skulle vara Danielle och Liams hus, framför mig tornades det upp en rätt nybyggd villa med vitt spackel. En rysning gick igenom min kropp då jag tänkte tillbaka på senast jag befann mig i närheten utav ett sådant hus. Innan jag nådde fram till dörren slet Danielle glatt upp den och drog mig in i en kram, jag lät henne hållas utan att krama tillbaka och kände att något drog i mina jeans längre ner. Jag fick syn på en svart vit hund som glatt cirkulerade runt våra ben.

”Oh, this is Loki. Loki, Madison.” sa Danielle glatt och log mot mig innan jag böjde mig ner för att klappa den halvt stora hunden, ett hugg i magen blev allt tydligare då jag tänkte på att jag övergav min egna hund. Snart reste jag mig upp igen och kollade mig omkring i hallen som jag stod i, den var enkelt inredd med ett litet bort med en vas på, på väggen till vänster om mig fanns ett hål igenom väggen där man kunde se rakt in till en matsal, en stor spegel prydde högra väggen, långsamt gick jag in i huset på egen hand medan Danielle vinkade av Luke som tydligen inte skulle sova här utan hemma hos sig. Mina slitna skor gav ifrån sig dova ljud när de träffade det mörkt lackade trägolvet, en vit mattklädd trappa ledde upp till andra våningen. Det var inte alls som hos familjen jag bott hos, detta var mindre, mysigare.

”Okay, so let's get your things upstairs! And you are looking horrible! So you have to take a shower before we order some food.” konstaterade hon och jag vände mig om för att titta på tjejen som stod lutad mot räcket till trappan. Jag gick upp efter henne och hon ledde mig till höger och igenom en dörr. Sovrummet vi kom in i var snyggt och städat, en stor säng stod i mitten utav rummet och var bäddad i vitt lakan, ett enkelt skrivbord stod mot väggen och en byrå stod vid änden av sängen.

”This is...” började jag med stoppade mig själv innan jag skulle säga något dumt. ”Thank you.” sa jag och gav henne en tacksam blick, hennes varma bruna ögon log mot mig.

”Oh, it's nothing. This is going to be fun!” jag nickade och lade ner min väska på sängen. ”Your bathroom is in there and towels and everything is already in there.” hon pekade mot dörren till vänster som jag inte tänkt på och jag log mot henne innan jag öppnade dörren och möttes utav ett beige kaklat badrum, en stor kabindusch hade placerats längst in tillsammans med två handfat bredvid varandra som utsmyckade högra väggen, även där fanns det stora speglar. När jag stängt dörren började jag klä av mig mina kläder och lät dom ligga på golvet. Jag klev in i duschen och det tog ett tag att förstå sig på hur man startade vattnet. Det varma vattnet brände på min hud och blötte ner mitt hår som nu blev helt rakt, jag tog schampo och började massera min hårbotten som lättade lite på min huvudverk. Skummet försvann snabbt ner i avloppet och snart fortsatte jag med att balsamera topparna försiktigt innan jag tvålade in mig.

Medan jag stod under de varma strålarna försökte jag att slappna av och fokuserade på en kroppsdel i taget. Jag började med mina axlar och gick neråt efter ett tag.

En välbekant ringsignal avbröt mig i min avslappnings process och genast stelnade jag till igen.

”Mads! Your phone is ringing, shall I take it?” hörde jag Danielles röst på andra sidan dörren.

”Yeah!” ropade jag suckade. Det var antagligen bara Niall som ville se hur det hade gått, istället för att skynda mig kollade jag ner på min kropp, alla blåmärken började gulna och blekas bort vilket var en stor lättnad. Försiktigt petade jag på ett märke som fortfarande var lila och jag grimaserade.

Förvirrat kollade jag upp då jag inte hörde någon konversation utanför, jag stängde av vattnet och lyssnade extra noga för att vara säker på att jag inte hörde något. Men allt var tyst.

Jag öppnade dörren till duschen och klev ut, noggrant torkade jag av mig och satte upp håret i en handduk innan jag tog upp mina kläder från golvet och tog mig ut till sovrummet. Danielle satt på sängen med telefonen i sin hand, men den var inte mot hennes öra. I andra handen höll hon ett anteckningsblock som jag kände igen.

”Where did you get that from?” frågade jag tveksamt och rättade till handduken och spände fast den i armhålan. När hon kollade upp på mig möttes jag utav ett par skräckslagna ögon och hon granskade mig, men när jag såg vilket anteckningsblock hon kollade i förstod jag utan att behöva få ett svar. Utan att säga något förblev vi tysta och jag plockade fram ett par rena underkläder och ett par slitna jeans tillsammans med Nialls gråa hood tröja som jag åter igen snott med mig. Jag lät mitt hår falla ur dess handduk och flätade det snabbt innan jag satte på mig mina skor igen och tog mig ut från rummet. Mina skor gav ifrån sig dova ljud mot den mattklädda trappan. Men innan jag hade nått fram till dörren som avbröt Danielle min flykt genom att ställa sig mellan mig och dörren.

”Oh, my god. Does this mean that we are...?” hon avslutade inte meningen men jag grimaserade ändå åt ordet som förblev osagt. ”I can't believe this!” hon var både skräckslagen och i chock då hon kollade på mig, jag spände mina käkar för att inte börja gråta utav ilska.

”Well, do you want to know how I feel?” sa jag sammanbitet och svalde hårt medan jag väntade på att hon skulle försöka att gissa. Danielle skakade förvirrat på huvudet så att hennes lockar hamnade i en enda röra. ”I'll try to say this in a nice way, I'd rather know that my real family were dead, than knowing that they have a better life without me.” min röst blev allt för skakig för att fortsätta och jag rundade henne innan hon fick syn på den första tåren som slet sig loss och rullade ner för kinden. Jag öppnade dörren och slängde igen den efter mig, jag började gå ner för gatan till ett villa område som jag bara ville komma bort från.

Danielle's Point of View

Jag satt med händerna för ansiktet under tystnad. Min hjärna hade stängt av sig så fort Madison hade slagit igen dörren bakom sig och nu satt jag här i vardagsrummet, jag hade ingen aning om vad jag borde göra eller hur jag skulle reagera. Liam var alltid den som hanterade pressade situationer bäst och utan honom här hade jag lika gärna kunnat gräva ner mig i en grop.

Jag drog bak mina lockar bakom öronen och kollade över rummet jag befann mig i, det var ett rätt så modernt vardagsrum, de två bokhyllorna var fyllda med både dvder och tevespel, vid soffgruppen jag satt i som var i mitten utav rummet fanns det en stor platteve, under till fanns det fullt av olika boxar som var inkopplade i teven. Vi hade några utplacerade krukväxter här och var men inte allt för många då vi båda var ute och reste mycket.

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande då min mobil ringde, jag tryckte på grön lur och tryckte den mot örat utan att svara.

”Dani?” den mörka rösten var väl igenkänd och jag blundade medan jag njöt över att höra hans röst.

”Hi.” sa jag lågt och lutade huvudet tillbaka i skinnsoffan jag satt i.

”What's going on? Is everything alright?” Liam lät oro på andra sidan och jag suckade tyst.

”Yeah, everything's just fine.” sa jag till slut efter jag hade velat om jag skulle säga något eller inte.

”Okay...” han lät inte övertygad men släppte ämnet. ”I was just checking in on you, Madison promised Niall to call when she landed but she hasn't called and he is starting to freak out, so maybe he could speak to Madison now?” jag kollade mig omkring för inspiration till att ljuga.

”Ehh... She's out right now so she can't talk.” sa jag efter ett tag då jag insåg att det inte gick att ljuga.

”Why ain't you with her?” väste han lågt och jag insåg att vi var avlyssnade utav en viss överbeskyddande blond kille.

”Please don't tell Niall.” vädjade jag min pojkvän som oftast var förstående men nu verkade han gått med i armen som skulle beskydda Madison.

”I won't if you'll start talk now.” sa han lågt och jag hörde en viskning och en dörr stängdes.

”We kind of started fighting and my parents have some serious explaining to do... I kind of panicked, okay? You are always the one who's calm in these kind of situations and I panicked!”

”What situation, love? You're not making any sense at all.” hans röst var lite högre denna gången. Jag kollade mot fönstret och såg att mörkret hade lagt sig utanför, oroligt hoppades jag på att Madison skulle komma tillbaka snart.

”I think Madison have found her family.”  

+26 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

De blå ögonen hade lyst rakt mot mig där de varit uppe på scenen, han hade inte släppt mig med blicken och Zayn satte till slut en armbåge i sidan på sin blonda kompis. Niall hade vaknat till liv och fokuserade på något annat för stunden, hans närvaro kunde ifrågasättas men det syntes att han var tio kilo lättare då han sprang över scenen. Det skulle kunna vara guldkedjan som tyngt ner honom tidigare för den blev allt tyngre och tyngre runt min hals, dock var jag inte säker på om det berodde på meningen med varför den hängde där eller om det bara var att den var allmänt tung.

Min hand gick över kedjan där jag nu satt i sängen på hotellrummet, jag hade precis duschat och väntade på att Niall skulle bli klar medan jag flätat ihop mitt hår och tagit en utav Nialls t shirts som vanligt. Jag lät fingrarna leka lite med kedjan samtidigt som jag lade mig bak på kuddarna, jag kollade inte upp när badrumsdörren öppnades.

”So I was thinking...” började han och jag hörde hans fuktiga fötter ta kontakt med trägolvet. Jag sneglade mot Nialls håll och såg att han stod vid byrån i bara handduk som hände lätt på höfterna, mina ögon gick snart tillbaka upp i taket och mina fingrar fortsatte över kedjan. ”... What if we should play scrabble with your last name?”

”Huh?” jag hävde mig upp på armbågarna, Niall hade nu släppt handduken och satt på sig ett par boxers, han log mot mig innan han drog en t shirt över huvudet medan han gick över till sängen och kröp upp vid mig. Han lutade sig över mig, läppar strök över min näsa och jag fnittrade till.

”Have you seen Harry Potter?” frågade han efter han lagt sig på rygg och jag kröp upp vid hans sida.

”Of course.” svarade jag och skrattade till.

”Do you remember the second film about Voldemort...”

”Shh!” utbrast jag roat. ”The one who musn't be named.” rättade jag honom och han brast i skratt. Nialls mörka klang ekade igenom rummet, jag kände hans läppar pressa en puss mot min panna.

”Okay, Do you remember when Tom Marvolo Riddle is down in that chamber and the letters change places?”

”Yeah, do you mean that if we change place on my letters we'll get Voldemort?”

”The one who musn't be named.” rättade han mig och jag kollade upp, jag möttes utav ett flin då jag kollade upp på honom.

"Okay, let's have it a go.” jag reste mig upp men händer tog tag i mina sidor och drog ner mig igen.

”Stay, I'll get some paper.” en puss placerades på min kind innan han rufsade till sitt fuktiga hår och reste sig upp. Jag förblev liggandes och började leka med bokstäverna för att komma på ett roligt ord.

”Maybe it should be Pear!” ropade jag efter honom och jag hörde ett lågt skratt från andra rummet. ”Madison Pear.” jag började skratta åt mitt eget skämt och snart kände jag någon trycka ner sängen nere vid mina fötter. Snart dök det upp ett ansikte med de vackraste ansiktsdragen jag någonsin sett, han flinade ner mot mig innan hans läppar gick över min hals och upp till mitt öra.

”You are doing it wrong.” sa han lågt och skrattade igen. ”You have to use all the letters.”

”Wouldn't it be pretty funny if me and Harry really were related?” sa jag roat.

”I'm on top of you and you are thinking about Harry?” Nialls röst lät smått irriterad och jag nålades fast utav hans blå glittrande ögon. Utan att svara tog jag upp mina händer och lät mina fingrar glida in i det fortfarande fuktiga blonda håret på killen ovanför mig. Jag drog honom ner till mig och jag pressade mina läppar mot hans mjuka, han besvarade kyssen villigt och drog sig snart undan igen för att utforska mitt ansikte.

”You are beautiful.” viskade Niall och log ner mot mig, våra ben var nu sammanflätade med varandra, han hade slängt undan pappret och pennan han tagit med tillbaka och lutade nu sin vikt på sina underarmar mot täcket. Hettan kom upp över mina kinder och jag vågade inte riktigt kolla honom i ögonen, det var svårt att ta emot komplimanger som var så raka.

”I'm going to miss you.” erkände jag en aningen generad, plötsligt väldigt medveten om att hans överkropp var tryckt mot min, våra brist på kläder orsakade att en heldel bar hud hade kontakt.

”I'll be visiting as often as possible, and I can always make you come to where ever I am.” hans läppar reste över mina käkar och jag slöt mina trötta ögon.

”You don't have to make me do anything, I'll be there.” han skrattade till lågt innan hans läppar sög lätt på en öm punkt på sidan av min hals som jag inte visste att jag hade. Hans läppar fortsatte upp över min haka och mötte snart mina läppar i en lång kyss.

Jag kollade ut genom flygplansfönstret medan jag oroligt rörde mig i stolen. Det andra gången jag åkte flygplan någonsin, och utan Niall kändes det riktigt obehagligt. Alla andra runt omkring verkade vara fullt upptagna med att antingen sova eller satt med ansiktena några centimeter ifrån sina datorer.

Frustrerat slöt jag mina ögon och tänkte på hur jag vaknat i morse, i Nialls famn, hans nakna överkropp värmde upp mig där jag låg bland lakanen. Nialls armar slingrade sig runt mig och höll mig i ett stadigt och säkert grepp.

”Madison?” den brittiska brytningen var bekant och jag öppnade ögonen för att kolla på Luke som satt bredvid mig.

”Is everything alright? Can I get you anything?” han log lite mot mig och jag skakade bara på huvudet.

”I'm alright.”

Helt ensam var jag inte trots allt, Luke var nu officiellt min barnvakt tills Niall skulle komma tillbaka. Jag ville inte lägga mig i när Luke kom ut från rummet efter Niall och han hade pratat, utan låtsades som att det regnade och plockade ner det sista utav mina saker.

”Do you have a pen?” frågade jag till slut och ett par förvirrade ögon kollade på mig.

”Yes, I think so.” sa han efter ett tag och började känna i sina fickor, under tiden drog jag fram ett utav anteckningsblocken jag använde till skolarbetet.

”Here you go.” Luke räckte fram en bläckpenna och jag tog emot den.

”Thanks.”

Jag började skriva upp mitt efternamn med stora bokstäver överst på sidan och började tänka över vilka namn jag skulle kunna skapa med bokstäverna.

”What are you doing?” frågade Luke nyfiket och lutade sig över pappret. Den trettioåriga mannen verkade vara mer nyfiken över pappret än vad jag faktiskt gjorde.

”Find a hidden name. Like Tom Riddle in Harry Potter.”

”Oh, I know what you mean.” sa han med en extremt engelsk accent och kollade fundersamt på bokstäverna. Tystnaden föll över oss medan vi båda började stirra oss blinda på bokstäverna som inte riktigt ville samarbeta och passa som ett ord.

”Reazee?” föreslog Luke efter ett tag och jag skrev ner det.

”Good.” berömde jag honom. ”But it doesn't make any sense.” sa jag lågt till slut.

”What about Azp... No, it was a really bad one.” Luke lutade sig bakåt och fortsatte kolla ner i blocket som låg på det nedfällbara bordet framför mig. Medan Luke fortsatte bokstavera nya påhittade efternamn drog jag fram min mammas dagbok och började leta igenom den efter fler svar. Men det enda jag bara kunde se var de utstickande P och Z som nu kändes som att få en pinne i ögat varje gång jag såg dem. De hjälpte inte till alls, de bara fanns där och irriterande mig varje gång jag bytte sida.

”I'm about to give up, to be honest.” erkände Luke som snart tagit sig igenom alla kombinationer. Luke kollade tillslut ointresserat ut genom fönstret istället för att hjälpa till.

Jag slängde ett öga på Reazee igen och började tänka igenom alla möjliga svar till varför de skulle gömma undan det namnet. Det var ett rätt resonabelt namn i jämförelse med mitt egna, men det var fortfarande något som inte riktigt stämde.

Min blick föll tillbaka ner till min mammas dagbok och jag gick till sista sidan och kollade på hennes efternamn, om de ville att jag skulle få reda på sanningen skulle de inte göra det allt för svårt att reda ut. Men ändå tillräckligt svårt för att inte det ska bli allt för uppenbart. Bokstäverna gjorde en egen röra i mitt huvud och till slut slog jag ihop dagboken och lade ner den frustrerat.

Jag önskade att Niall var här, det var hans idé, han skulle kunna lösa det. Kanske till och med Danielle skulle kunna lösa detta bättre än mig.

Misstänksamt drog jag ihop ögonbrynen och skrev upp bokstäverna P och Z på pappret. Jag fyllde ut de tomma luckorna och kände ett slag i magen när jag kollade på namnet framför mig. Alla bokstäver fanns med, ingenting var utanför och oron växte inom mig då jag kollade upp på Luke som nyfiket kollade ner på mitt resultat. Förvirrat drog han ihop sina buskiga mörka ögonbryn.

”Why have you written that name?” frågade han.

”How many have this name?”

”This is a pretty unusual name, and I believe there's only one family in the entire uk that has this name.” svarade han lågt. Jag stirrade ner på namnet igen och kände en stor klump i magen som blev allt större, jag kände paniken krypa fram.

”I- I'm p-panicing.” stammade jag fram mellan de skakiga andetagen. Luke verkade genast förstå situationen, det skulle inte förvåna mig om Niall hade tagit upp varenda liten detalj om mina humörsvängningar.

”Breath, Madison. We can't get intouch with Niall here. Let's just calm down, okay?”

Den allt växande klumpen i magen arbetade sig upp mot min strupe och jag kände att jag inte kunde andas längre.

”I'm about to pass out.” informerade jag Luke innan jag kände yrseln, stickningarna i fötterna och inom några sekunder blev allt svart.

+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

”Thank you for coming, but I don't think this was a good idea.” sa jag och reste mig trött upp. Jag skakade hand med poliserna ännu en gång.

”It was nice meeting you, Mr. Horan.” sa de båda samtidigt och Paul visade dem ut genom dörren. Jag tog mig ut bakom dom och gick ner för hallen in i omklädningsrummet där Harry stod med bar överkropp och pratade med Zayn.

”What the hell was that all about?” fräste jag irriterat mot den lockiga killen som kollade förvirrat upp.

”Why are you angry?” frågade han förvirrat och drog upp dagkedjan till hans svarta jeans.

”What do you think!? She needed to talk to them, you should mind your own business.”

”I'm not the one who broke the promise that she didn't need to talk to the police.” hans mörka röst höjdes lite utav irritation och trots att han var mycket längre än jag gick jag stöddigt fram till honom.

”Mind your own business. I did what's best for my girlfriend!” gormade jag irriterat.

”Your girlfriend?” sa Harry och plötsligt slappnade hans ansiktsdrag av. ”That's not the case, I know it and you know it. You're not even there yet, dude.” Zayn gick fram tyst till spegeln och började fixa med håret medan Harry tog på sig ett par skor. Tystnaden blev för mycket till sist och Harry öppnade munnen igen.

”She's furious with you!” utbrast Harry och flängde ut med armarna. ”Don't you think it was a pretty dick move to make her tell her story, only a few days after?” Jag förblev tyst och drog av mig min tröja. ”Dude, she is broken! After we went outside she broke down in tears.” skuldkänslorna blev allt större och jag kliade mig i pannan och letade efter mina byxor som jag skulle ha inför första akten. Tillslut gav jag upp och kollade på min lockiga kompis.

”Where is she?”

”She's asleep in your bunkbed in the bus, I helped her out with some of your clothes ans she fell asleep pretty fast under your duvet.” sa han och ryckte på axlarna. Jag kände lugnet fylla mig men jag var ändå orolig över att inte ha henne närvarande. Harry måste ha märkt min osäkerhet och han flinade. ”Don't worry Romeo, she's safe, Paul got some of his men guarding the bus and I am not going near her. Do you know when you feel that relative conection with someone?”

Jag ryckte på axlarna och satte på mig byxorna som varit upphängda på en galge med mitt namn på.

”Well, I have that big brother feeling when I'm around her. So I think I'll just go with it...” jag kollade upp på Harry som nu var fullt på klädd och stod med armarna i kors över bröstet och gav mig en moderlig blick. Jag sträckte på mig lite och höjde ögonbrynen, smått road över vart denna konversationen skulle gå. ”Don't break my sisters heart...” han såg överdrivet hård ut och drog ihop ögonbrynen och försökte hålla en hård min. ”... O-Or else.” stammade han skakigt fram till sist innan han brast i skratt, jag kunde inte längre hålla mig.

”Way to go, big brother.” fick jag fram mellan skratten och Harry rufsade mig roat i håret innan han satte sig ner för att bli sminkad.

”Thank you so much for coming, and we'll see you soon!” skrek Liam över stadion och vi sjöng den sista låten tillsammans innan vi sprang ut från scenen och in i våran loge som var precis bakom scenen. Jag lade mig ner på golvet för att svalna av, svetten klibbade fast mitt hår i pannan och jag drog irriterat bort det, jag ryckte till då fyra killar flög över mig och vi alla hamnade i en hög på golvet.

”This was amazing.” suckade Liam lättat. ”I was actually pretty nervous tonight.” erkände han innan han försökte få Zayns fot ur sitt ansikte.

”Why?” frågade Zayn och rullade av högen och lade sig ner bredvid mig.

”I don't know. Can be all the drama that has been going on.”

”I agree, it feels like we're in a really bad episode of Gossip Girl.” sa Louis och vi alla började skratta åt hans liknelse.

”Louis, you're Serena!” sa Harry roat och satte sig ovanför mitt huvud.

”Why!?” utbrast Louis buttert och började leka med en boll som han hittat någon stans.

”Because you got the best arse.” sa Zayn enkelt och ryckte på axlarna innan han ställde sig upp och gick fram till spegeln så som han alltid gjorde. Trött reste jag mig upp och mina tankar flög iväg till tjejen som låg i min säng ensam.

Jag reste mig upp och drog av mig de svettiga kläderna innan jag trött tog på mig ett par mjukisbyxor och lade en t shirt över axeln.

”I'm out guys, I have to make stuff right.” sa jag och självklart började de göra irriterande puss ljud.

”As a big brother I have to say... be gentle or else.” Harrys röst var mörkare och djupare än vanligt och han gav mig en hård blick.

”Keep on working on that, while I am making this right.” sa jag och klappade honom tröstande på axeln innan jag gick ut genom dörren och ner för korridoren.

Ju längre tid gången ut till bussen tog ju mer började rädslan göra sig påmind, rädslan över att hon kanske inte fanns kvar. Att hon stuckit under tiden jag hade varit uppe på scenen, det fick mina ben att skynda på lite extra och slutligen började jag springa.

Det var riktigt kyligt då jag slutligen kom ut, tröjan som jag bara slängt över axeln var inte till någon hjälp, när jag kom fram till bussen stod det fortfarande kvar en vakt utanför.

”Is she in?” frågade jag oroligt och han nickade medan han öppnade dörren åt mig. Jag klev in i den varma bussen som var helt nersläckt förutom en liten sänglampa som lös från min säng. Rullgardinerna var helt nerdragna överallt och ju närmare jag gick desto mer orolig blev jag över att det faktiskt inte satt någon i min säng.

Men när jag kom tillräckligt nära såg jag den lilla tjejen som betydde så oroväckande mycket för mig, iklädd i en utav mina vita t shirts som nådde ner till hennes knän vanligt vis men hade halkat upp och avslöjade mina boxers under till. Hon hade sparkat av täcket och satt sig halvt upp, hon läste ur sin mammas dagbok.

”Is it good?” frågade jag och hon hoppade till. Det var uppenbart att hon inte hade hört när jag kommit in, Madison drog bak en lock bakom örat innan hon stängde boken och kollade tveksamt upp på mig. Hennes bruna över var sorgsna och det syntes att hon hade gråtit, hennes kinder var mer puffiga än vanligt utav alla tårar som fallit ner för dom. När Madison inte svarade satte jag mig ner på kanten av sängen och utforskade hennes vackra ansiktsdrag. Hennes fylliga läppar som putade ut en aning, den lilla hakan, de bruna ögonen som var formade som en katts, hennes höga kindben och den lilla näsan. Hon var inte allt för smal, utan mer kurvig och hade de där formerna som jag älskade på en tjej. Allt med henne var perfekt!

”I'm sorry.” sa jag till sist och släppte inte Madisons vackra ansikte med mina ögon. ”I didn't mean to make you upset, and it wasn't supposed to turn out like this.” min röst lät nästan desperat och jag stängde munnen i ett hopp om att tjejen framför mig skulle reagera men det gjorde hon inte utan hon kollade bara stint på täcket som var slarvigt nerdraget till hennes fötter. ”I think my anger got the best of me, you have no idea how furious I am. To know what they have done to you, and I am absolutly positive that if I ever see them I'll kick their arse.”

Madison bet sig lite i läppen men hon vägrade kolla på mig.

”They have done something to someone that I care a lot about and I'm not handling it very well, because I should have been there.” jag suckade och sparkade av mig skorna som jag slarvigt satt på mig innan.

”The swedish embassy sent those two men here, me and Paul were a bit surpriced to say the least when someone told us that the police were here. We kind of paniced and I made it clear to them that you wasn't ready. But they insisted so they could take the brothers under arrest. And that's when Harry and you came into the room and I a bit jealous that you had a great time without me. And instead of supporting you I didn't do anything.” Madison svalde hårt och försökte att undvika min blick då hennes ögon landade på min bara överkropp, snart gick de tillbaka till att stirra rakt in i väggen framför henne. Jag gäspade och gnuggade mig trött i ögonen, det hade varit en riktigt lång dag.

”You don't have to explain that stuff with Harry because I sorted that one out with him. It was just all a misunderstanding and I am truly sorry for not being there today and helping you out, telling them to stop.”

När jag tillsist insåg att det inte gick att få fram någon reaktion ur Madison framför mig drog jag ut en utav lådorna under sängen och tog fram extra täcke och kudde som jag slängde på golvet i riktningen mot sofforna längre fram i bussen.

Precis när jag skulle resa mig upp tog en liten hand tag i min handled, hon kollade skräckslaget på mig med sina bruna ögon.

”Where are y-you going?” stammade Madison oroligt.

”I'm sleeping on the couch.” konstaterade jag och nickade i riktningen mot sofforna.

”P-Please, stay.” hennes oroliga ögon skar i mitt hjärta och jag reste mig upp för att dra av mig mjukisbyxorna. Hon hoppade längre in i sängen och lade undan dagboken försiktigt i en utav skåpen som fanns ovanför hennes huvud. Jag hoppade ner bredvid henne i den trånga lilla sängen och drog upp täcket över oss, hon lade sig på sidan med ryggen mot mig och jag slöt upp bakom henne med armarna runt henne. Försiktigt drog jag Madison tätt intill mig och fick känslan av att jag aldrig ville släppa henne.  

+22 Kommentarer till nästa del :)

 De gröna ögonen lös utav ilska ner på mig, handen trycktes hårdare mot min mun då jag försökte bita den, i ett försök till att slita mig loss.

”Inga trick, din lilla hora.” fräste han och kollade äcklat på mig. Jag visste inte vad som pågick förrän jag kände händer röra sig upp för mina lår, jag skrek till men det dämpades mot handen, tårar börja välla ner för mina kinder och jag fick ett slag på revbenen.

”Sluta gråt!” morrade han ilsket. ”Jag tänker göra exakt allt med dig nu när du inte är min fejksyrran längre.”

Tårarna fortsatte forsa ner för mina kinder då jag börja känna fingrar över min gren, jag försökte skrika återigen. Mina tårar skapade slem i näsan och jag började få svårt att andas då jag inte heller kunde andas genom munnen, mina andetag blev allt ytligare och jag kände en obehaglig dödskänsla komma över mig.

Jag ryckte upp till verkligheten och kollade mig skräckslaget omkring, jag låg fortfarande på Nialls bröstkorg. Hans t shirt var nu blöt av tårarna som kom från mina ögon, när jag kollade upp möttes jag utav en orolig blick.

”It's okay, I am here.” sa Niall och jag blev fullt medveten utav de hårt spända armarna runt om mig. Mina andetag blev genast lugnare då jag visste att jag var trygg hos Niall.

”How long have I been asleep?” frågade jag och lade ner huvudet mot hans bröstkorg igen och slöt ögonen trött.

”For about an hour. We are going to land soon. And you have to know that you're always going to be safe with me.” hans låga och säkra röst fick mig att tro honom för några sekunder.

”I wish it was that easy, but not even you can keep the nightmares away.” mumlade jag lågt och suckade trött.

”I will always try.” det lät mer som en utmaning för honom än att han faktiskt önskade att han hade möjligheten att göra en påverkan på mina drömmar.

”Sorry about your t shirt.” sa jag lågt och kände över den blöta fläcken.

”Don't worry about it.” Hans röst var låg och raspig vilket fick mig att tro att han hade också somnat ett tag. Nialls jämna andetag var lugnande då bröstkorgen höjdes och sänktes i samma takt. Utav ren impuls höjde jag snabbt på huvudet och gav honom en liten puss på munnen och lade sedan snabbt huvudet igen. Jag hörde ett lågt skratt och jag kände blodet komma upp till mitt huvud och färga det i en rosa nyans.

”You're so cute.” sa han lågt medan han skrattade till ännu en gång och jag kunde inte låta bli att le.

”Finally, you're here!” utbrast Liam då Niall kom in i Berlins arena med mig i famnen. Vi hade lyckats ta oss in osedda vilket jag var lycklig över. Min gång var minst lika dålig som innan och Niall bar mig igen trots att jag protesterat.Arenan var extremt stor och var mer eller mindre helt omringad med skrikande fans.

”I'm so glad you're here, Mads. And safe.” fortsatte Liam då hans ögon gick över mig och gav mig en försiktig kram då Niall satte ner mig på en stol. Harry kom fram på scenen och hoppade ner då han fick syn på mig.

”We all have been really worried.” sa han med sin raspiga mörka röst och lutade sig ner för att krama om mig. Jag gav honom ett leende när han drog sig bakåt, han satte sig ner på stolen bredvid mig och suckade trött. ”Nialler, you're up next for the soundcheck.”

Niall kollade tveksamt på mig och jag log lite mot honom, men det tog honom ett tag innan han bestämde sig för att lämna mig tillsammans med Liam och Harry.

”He's a bit... overprotective.” sa jag lågt och kollade ner i mitt knä.

”We all are.” erkände Harry och kollade upp på scenen. ”It's been crazy, you don't deserve any of that rubish.” jag kollade på honom ett tag och sedan mot scenen, de höll på med ljussättningen och Niall stod där uppe och plockade upp sin gitarr.

”Have he, told you...?” jag kunde inte avsluta meningen och genast blev Liam som stod kvar obekväm och började gå bort mot en sidodörr, vilket lämnade mig ensam med Harry som drog igenom en hand genom hans lockiga hår.

”He didn't really need to. We've seen how bad chape you're in.” sa han tveksamt och log lite mot mig. ”Welcome to the family.” hans leende utvecklades till ett flin.

”Do I have to sign a contract or something?” frågade jag roat och ett lågt skratt föll från hans rosa läppar.

”I had to.” sa han och flinade och nickade mot den kostymklädda mannen längre bort. ”But I doubt you have to.” han knuffade lekfullt till mig. Han reste sig upp och hukade sig med ryggen mot mig. ”Jump on and let's find something to do.” jag klamrade mig fast på hans rygg och jag kände hans händer kupas under mina lår, han reste sig upp och jag kände att jag hamnade väldigt långt upp.

”You're really tall.” konstaterade jag och kollade ner på marken som var under hans fötter. Han skrattade lätt till och började gå mot sidodörren som Liam försvunnit igenom innan.

”Are you sure? Maybe you're just very short?” sa han roat och tog sig igenom dörren.

En lång hall bredde ut sig framför oss och svartklädda människor rusade igenom de olika dörrarna, när vi gick förbi hälsade dom artigt och fortsatte sedan rusa vidare.

”Is it always like this?” frågade jag efter ett tag och lutade hakan på hans breda axel, hans lockar kittlade mot min kind medan hans kropp rörde sig framåt.

”More or less.” sa Harry och hostade till lite lätt. ”Though it's never boring here. How long will you be staying?”

”Only two days I think, I just want to find out the truth. I'm tired of living a life that's not ment for me.”

Harry nickade och gäspade innan han öppnade en ny dörr där vi möttes utav Niall, Paul och två män i svart kostym. Rummet var litet och bestod endast av en liten sliten soffgrupp som stod mitt i rummet. Det var uppenbart att det inte var meningen att Harry och definitivt inte jag skulle befinna mig här just nu, de hade blivit ertappade med något.

”There you are.” sa Paul och log vänligt mot mig till sist för att bryta tystnaden. Niall gav Harry en hårt blick innan hans blå glittrande mjuknade när han kollade på mig, han gav mig ett litet leende och jag kände att Harrys händer hjälpte mig ner från hans rygg. Niall tog försiktigt emot mig och jag satte mig bredvid honom i soffan.

”What's going on?” frågade jag och Harry satte sig ner i en utav fåtöljerna.

”We are from the police.” förklarade den enda mörkt klädda mannen som hade en öronsnäcka i örat. Den andra hade ett block och penna i handen och uppenbarligen hade han skrivit en hel del redan. Jag kollade mot Niall och han sänkte ner huvudet för att undvika min blick, min blick gick över till Harry som såg lika förvirrad ut och ryckte på axlarna. ”We need to ask some questions and we want proof agains the brothers of yours.”

”They are not my brothers.”sa jag äcklat och lågt medan jag kollade ner i marken framför mig. Jag kände Nialls stora hand resa över min arm och sedan fläta samman mina fingrar med hans långa, genast drog jag undan den irriterat, han lovade att jag inte skulle behöva oroa mig för detta.

”Well, they are your brothers by paper, which will be very simple to take them to court.” påstod mannen med pappret i handen. Fanns det något jag skulle vilja göra just nu så var det att springa ut ur rummet, det hade varit en lång dag och ändå tvingades jag att vara här. Jag kände Nialls sårade ögon på mig och jag bet mig ilsket på insidan av min läpp.

”Do you mind telling us what happen?”

”Yes, I do actually.” sa jag och tänkte tillbaka på lag och etik som jag lärt mig i skolan. ”But I guess I have no choice.” jag tänkte att det var lika bra att få det överstökat, Niall hade hållit uppe ett uttryck som sagt att han inte bryr sig om vad som hände, bara att de gjort mig illa och att han hatade dom för detta. Men jag tror att till och med han ville veta vad som hände, men dock inte exakt allt, så som jag tänkte lägga fram det nu.

Jag började lägga fram vad som hänt, jag beskrev vart enda slag, vart enda ord de sade, vart de rörde mig och hur de fick mig att känna mig svag. De fick mig att hata mig själv, min kropp, varje gång jag ser mig själv i spegeln, så mår jag illa för att jag vet att de hade rört just den delen av mitt ansikte. Hur jag hade ropat på hjälp men ingen hade hört mig, alla mina ord hängde i luften och både Harry och Niall började få en grön hudnyans. Jag drog undan en ilsken tår som åkt ner för min kind och jag kollade varken på Niall, Harry eller Paul. Min fokus låg endast på de två männen.

”So,” började den enda med öronsnäckan, han rynkade pannan då han ansträngde sig för att få fram rätt ord. ”They...”

”Raped me?” avslutade jag hans fråga och oroligt rätade jag på mig. ”Yes.” mumlade jag lågt och svalde hårt. Det var första gången jag sagt de där orden ut högt, efter denna dagen kändes det som att jag har blivit överkörd utav en lastbil och att den sedan backat tillbaka för att vara säker på att jag var död.

”You are going to press charges against your brother.” mannen med pennan i högsta hugg sa det mer som ett påstående än en fråga. Istället för att svara honom reste jag mig långsamt upp och när Niall erbjöd sig att hjälpa mig sköt jag irriterat bort hans händer. Jag började långsamt halta bort till dörren.

”They may be my brothers by paper, but are not my brothers by blood. Så ja, jag tänker sätta dom bakom galler.” de var duktiga på att gömma deras dialekt men jag hade insett att deras fejkade accent inte var i närheten utav vad Paul eller någon annan här var. Jag öppnade dörren och tog stöd mot karmen då jag kände smärtan i mina ben, jag kände ett par händer ta tag i mig. Lättad över att möta ett par gröna ögon än ett par blå när jag kollade upp och Harry hjälpte mig försiktigt ut ur rummet som nu var knäppt tyst.  

+22 kommentarer till nästa del! :)

Glöm inte bort att rösta inför nästa Kapitel! Röstboxen finns högst upp i menyn :) Era röster betyder mycket så se till att lägga din röst på det du vill :)

Hoppas ni har haft en underbar 1 Maj!

Kram, Amanda