Jag drog fram den bekanta boken med läderomslag och en bläckpenna ur min sportbag innan jag tog mig ut ur bilen och låste den. Det hade tagit ett tag innan jag visste vart jag ville försvinna under de kommande timmarna, undgå alla sorters meddelande från mina skräckslagna vänner som nu hade gått över till ren panik då deras telefonsamtal blev allt mer frekventa. Jag höll inne knappen överst på det jobbiga objektet som nu vägrade sluta vibrera på grund utav Louis femte samtal, snart lugnade sig telefonen och skärmen svartnade innan jag började gå ut över kanten ner mot den bekanta stranden.

Vinden ven i det höga vassa gräset som jag tog mig igenom för att nå fram till den fuktiga sanden som inte hunnit torka upp sedan den senaste regnskuren. Jag ignorerade den kalla känslan som gick igenom mina jeans då jag satte mig ner i sanden, mina ögon slöts och jag kände den kalla havsbrisen, de gulnade löven låg utspridda över stranden. Havet var lugnt och stilla då små vågor drog in över stranden, ljudet lugnade mig. Mina händer började fingra på den läderklädda boken och jag kollade ner på den innan jag öppnade upp den. Jag hade inte lämnat den boken ifrån mig sedan jag vaknade upp på sjukhuset, jag hade skrivit ner varenda detalj om drömmen så att jag inte skulle glömma, för det var något som jag var skräckslagen över. Att jag skulle glömma allt, att jag glömmer bort varför jag känner som jag gör för Grace, eller hur gärna jag ville vara den där killen i drömmen.

Jag bläddrade snabbt fram till en ny och färsk sida, jag hade ingen aning om vad jag borde skriva eller vad jag ville utan lät endast pennan leka över raderna. En isande vind gick igenom min kappa och jag drog den hårdare runt om mig, innan jag fortsatte tills jag kände att det mörknade runt omkring mig och snart försvann verkligheten runt om mig.

Jag ryckte till då boken föll ur mitt grepp och ner i sanden. Stranden var kolsvart nu förutom månen som lös upp en aning, ett varmt moln kom ur min mun då jag suckade trött ut. Jag måste somnat, trött tog jag upp boken och borstade av den kvarblivna sanden innan jag reste mig upp för att ta mig hemåt, killarna måste vara sjuka av oro. Min blick fokuserade längre bort över stranden och såg en liten brygga som stod på pelare ut i vattnet, jag var inte ensam längre då jag såg någon uppenbara sig på bryggan i månskenet. Jag kunde endast se siluetten men det var allt som behövdes för att jag skulle vara helt säker på vem det var.

Ett tag trodde jag inte mina ögon och var tvungen att fundera över om jag verkligen borde gå dit för att se om jag hade rätt. Det skulle kunna vara någon som faktiskt är farlig, vilken normal människa skulle vara ute så här sent?

Jag kollade ner på min klocka och riktade den mot min enda ljuskälla, tio över tre på natten. Jag måste sovit ett bra tag, min blick fokuserade igen på människan som satt nu längst ute på bryggan och kollade ut över det lugna vattnet. Jag hade tappat kontrollen över mina ben då de började röra sig mot bryggan utav nyfikenhet, jag tryckte ner min dagbok och penna i min ficka på kappan.

Ju närmare jag kom desto mer insåg jag att personen inte sett mig än, jag tog mig upp på bryggan och höll hårt i räcket då jag började närma mig. Nu var jag helt säker på att det var Grace som jag såg sitta i rullstolen några meter längre fram, jag släppte lättat räcket och gick långsamt fram de sista meterna utan att släppa henne med med blicken.
Hon kollade förvånat upp på mig då hon insåg att hon inte var ensam.

”Now I know for sure that you're stalking me.” kommenterade hon ironiskt innan hon vände sig ut mot havet igen. Hennes hår var uppsatt i en hög hästsvans, en alldeles för stor grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka och ett par lösa jeans.

Jag tog mig fram till henne och ställde mig bredvid tjejen som såg mer än besvärad ut, jag satte mig ner i skräddarställning på den fuktiga bryggan men kunde inte längre känna kylan efter att ha varit här ute allt för länge.

Tystnaden föll över oss, jag hade ingen aning om vad jag borde säga, om jag borde fråga hur hon tog sig hit eller vad hon gör här så sent. Men av någon anledning kände jag att det inte var jag som borde fråga de sakerna, för jag var också här utan anledning.

”Are you not going to ask me?” frågade hon till slut, det var uppenbart att hon var nyfiken på vad jag funderade över.

”I was thinking about it.” påpekade jag medan jag kollade upp på tjejen i rullstolen, jag hade redan en känsla av anledningen men samtidigt ville jag höra det ifrån henne.

”Do you know the feeling when you lose someone you love? And you have no idea of how to move on, it feels like your in a constant loop. You wake up, people doesn't have the guts to ask you questions, you let the day pass and then you go to sleep but can't fall asleep because you've got too much on your mind?” hennes fråga var allt för nära sanningen att jag kunde inte låta bli att skratta till.

”I know that feeling all too well, mine was just a nightmare though. But it still keeps me up at night.” erkände jag.

”Lucky you.” muttrade hon.

”You want to talk about it?” frågade jag tveksamt medan jag bytte position och satte mig mitt emot henne och lutade min rygg mot en utav stolparna till räcket.

”I'm living my worst nightmare right now. My old life is just that, my old life. I don't fit in.” hon sneglade ner på mig och mötte min blick ett tag innan hon kollade ut över det mörka havet. ”Even though I love my friends it feels like they are my old friends, they expect me to do something I'm used to but instead I surpice them by doing the exact opposite. I can't do what I love,” hon stannade upp ett tag och tänkte efter. ”Loved. I am not even sure if that's what I love to do anymore because the thought of being behind the wheel is terrifying.” hon svalde hårt, det skrämde mig hur vi upplevde samma dilemma, förutom att jag har kommit underfund med att jag fortfarande älskar att sjunga över allt annat, men jag var långt ifrån mig själv, eller mitt gamla jag.

”Then quite, find your new thing.” föreslog jag, jag ville tillägga att jag skulle stå bakom alla hennes beslut och stötta henne, men jag kunde bara inte förmå mig själv att säga dem rakt ut.

”It's not that easy, I need the money to pay off my surgery that I'll never ever get, they are sort of my family in that garage.”

”If they are your family they'll stand by you, Grace.” försäkrade jag henne med ett litet leende innan jag kollade ner på de fuktiga plankorna jag satt på.

”Do you know what the worst part of all this is?” hon skrattade bittert till, jag fick aldrig chansen att svara innan hon öppnade sin mun igen för att svara på sin egna fråga. ”That I have the chance to get away from this wheelchair, but I can't becuase I'm from the wrong side of the city.” ett hugg av medkänsla slog till i min kropp och utan att tänka reste jag mig upp och satte mig på huk framför henne och tog hennes hand. En stöt gick igenom min kropp då jag kände hennes mjuka hand i min, jag undrade om hon känt det också.

”Why are you so nice to me?” min blick for upp till hennes ansikte, hon utstrålade nyfikenhet. Jag funderade ett tag över frågan, då jag inte ville låta allt för på. Grace lät hennes hand förbli i min utan att röra sig.

”Because I kind of going through the same thing, and when I saw you at the hospital and outside the garage, you looked miserable...”

”I'm not a charitycase, Harry.” avbröt hon mig och mötte upp mina ögon med en hård blick, hon drog försiktigt åt sig handen och lade den i sitt knä, men jag förblev sittande på huk bredvid henne. Det var enklare att andas när jag inte var så långt bort från henne av någon anledning, hon fick mig att slappna av.

”And I don't want you to think that either.” sade jag allvarligt utan att vika undan med blicken, när Grace inte såg något som helst tvivel i mina ögon kollade hon ner i sitt knä, ett litet leende dök upp på hennes läppar.

”Thanks.”

”For what?” frågade jag förvirrat, inte riktigt säker på varför hon tackade mig.

”For listening.” sade hon och drog ihop ögonbrynen, en rynka uppenbarade sig mellan hennes ögonbryn medan hon kollade ner i sitt knä där hon fumlade med sina fingrar.

Grace's Point of View

Tomheten som fanns inom mig var inte så fullt påtaglig då jag kände Harrys närvaro, det fick mig att stanna upp och det som fattades i mitt minne störde mig inte så mycket. Enda sedan jag vaknade upp i den där sjukhussängen med förlamade ben så har det känts som att jag glömt något, den där frustrerande känslan av att halva mig inte finns kvar längre. Det var som att min andra halva hade dött.

”Let's get you home.” föreslog Harry, jag vägrade kolla på honom utan gav honom en nick som svar, han började styra mig tillbaka mot land under tystnad. Min plan ikväll hade varit att sitta här ute hela natten och gråta, jag var fortfarande förvånad över att Harry hittat hit, ingen hittade hit. Varje gång jag hoppade in i taxin och bad honom att köra ut hit gav de mig alla exakt samma förvirrade blick. Mannen som kört mig denna gången trodde säkert jag skulle ta självmord då han tveksamt frågade mig om jag sagt rätt väg.

”How did you get here anyway?” frågade Harry, precis som om han läst mina tankar.

”Hanna've helped me for the last couple of weeks getting out of the house after everyone has gone to sleep. It's like our little secret between me and her.”

”You're a brunette?” Hans mörka röst lät förvånad, nästan chockad något som inte riktigt jag förstod. Jag hade färgat mitt hår sedan jag var tio, i samma veva som jag hade rymt hemifrån med min syster.

”Yes.” var allt jag fick fram, min röst lät avlägsen då jag fortfarande var djupt försjunken i mina egna tankar om de där hemska dagarna.

”Why do you want to be blonde?” envisades Harry.

”It's a long story.” snäste jag trött till, irriterad över att han inte bara skulle låta allting vara, jagville inte berätta min sorgliga lilla historia för honom. Irritationen hade synts om inte mitt ansikte hade varit så kallt efter all havsbris som jag fått efter någon timme ute på bryggan.

”It's a long drive home.” kontrade han, då vi började närma oss det mörka stora fordonet som stod parkerat vid vägkanten. Jag kunde inte komma ihåg att jag sett den där då jag fick hjälp ur taxin av den obekväma mannen som kört den gula bilen. Det måste varit för att den var svart konstaterade jag till slut då Harry öppnade passagerardörren på vid gavel. Utan någon som helst ansträngning lyfte han enkelt upp mig i sin famn, det kändes som att tiden stannade upp för några sekunder. Ett minne började bubbla under ytan av mitt undermedvetna och krävde min uppmärksamhet men när jag andades skakigt ut sjönk den mot botten igen och gjorde mig mer förvirrad än någonsin. Varför kändes detta som en déjà vu?

Snart var sekunderna över och Harry satte mig försiktigt ner i bilens mjuka skinnsäte. Den ljusa inredningen lystes upp utav månskenet utanför som sken in genom vindrutan. Dörren slog igen bredvid mig och Harry försvann bakom bilen, han fällde ihop rullstolen under tystnad innan han stängde bagaget och hoppade in i förarsätet. Bilen startade under tystnad och jag visste att han väntade på att jag skulle börja berätta.

”I don't know where to begin.” mumlade jag lågt då vi började köra ner för den långa raka vägen längs kusten, han tog inte motorvägen och en liten del av mig suckade lättat ut. Jag hade fortfarande problem med motorvägen, varje gång taxin körde den vägen höll jag andan nittio procent utav färden.

”Why not start from the beginning?” föreslog Harry och kollade snabbt över till mig för att ge mig ett litet leende, men snart var hans ögon tillbaka på vägen igen.

2002

Mitt hjärta pumpade snabbt runt mitt blod då jag sprang ner för gatan med ett hårt grepp om min lillasysters hand, hennes korta ben försökte hänga med så gott de kunde.

”En liten bit till bara.” flämtade jag i ett hopp om att vi snart skulle kunna komma ut från den norra delen av London. Vi lämnade de fina husen bakom oss och in mot slummen, de mörka gatorna var endast upplysta med några gatlampor och några lampor i de få skyltfönstren som var uppradade längs sidorna på den breda gatan.

Snart saktade jag ner och fortsatte gå snabbt då jag kände att Alice började återfå kraften i sina ben. Jag visste inte vart vi skulle ta vägen, men jag visste att jag var på rätt väg då jag såg de fina husen ersättas med gamla lägenhetsbyggnader som inte var ett dugg likt det vi sprang ifrån.

”Vart ska vi?” frågade Alice andfått och jag saktade ner ytterligare.

Den sena vårvärmen uppskattades då vi endast hade ett par tunna vårjackor över våra t-shirts och märkes jeans. Jag fick aldrig chansen att ta med mig något förutom Alice mjukisdjur som skulle föreställa en kanin men efter alla tårar och allt som den fått gå igenom så var den rätt tilltufsad vid detta laget. Tacksamt hade jag några pund i min jackficka, inget som skulle räcka långt, men tillräckligt för att få oss båda att försvinna för några dagar tills vi hittat en lösning.

”Jag är trött, Grace.” klagade min lillasyster som nu gick bredvid mig ner för gatan, vi var tvungna att komma bort från huvudleden innan våra föräldrar skulle sluta bråka och börja leta efter oss. Jag drog in Alice på en tvärgata, tveksamt testade jag en bakdörr på en utav de höga byggnader och ståldörren gled upp gnisslandes. Allt jag kunde tänka på var att vi måste komma bort från gatorna, jag höll hårt i min systers hand då jag kollade in i det dunkla upplysta trappuppgång. Det såg säkert ut för tillfället och jag stängde dörren snabbt bakom mig innan vi båda började gå upp för trappan som ledde oss upp till taket på den höga byggnaden. Här skulle ingen hitta oss på ett tag tills jag kommit på en bättre plan.

Jag svepte in Alice i min jacka och drog henne tätt in till mig då vi lutade oss tillbaka mot en utav de höga kanterna, på andra sidan höll hela London på att lägga sig i sina mjuka sängar under sina härliga duntäcken. De skulle släcka sina designer lampor och drömma sig bort till en värld som var mycket bättre än deras verklighet.

”Jag är rädd.” mumlade Alice mot min axel och jag kollade ner på den lilla kroppen som var in lindad i min vår jacka och mina armar höll hårt om henne.

”Var inte det, du är säker nu. Vi kommer klara detta, jag ska komma på något. Jag lovar.” Det dröjde inte länge innan hennes kropp slappnade av och utmattat föll ner i en djup sömn, jag förblev vaken ett tag till och såg soluppgången längre bort i horisonten innan även jag slöt mina ögon och sjönk ner i det undermedvetna.

Jag vaknade med ett ryck, det tog ett tag för mig att komma ihåg varför jag låg på ett tak. Men snart kom minnena tillbaka då jag fått nog och flytt hemifrån med Alice, automatiskt kollade jag ner bredvid mig för att se min och Alice jacka ligga på marken bredvid mig, men ingen Alice.

”Alice?” ropade jag och kollade över taket, hon kollade snart runt hörnet på det lilla schaktet som vi kommit upp från igår.

”Kolla.” sade hon glatt då hon kom runt hörnet med en brunett kille i följetåg.

”Who are you?” jag flög upp från min plats från marken och kunde inte komma tillräckligt snabbt fram till Alice för att dra henne bakom mig.

”It's alright.” försäkrade brunetten, han var kanske några år äldre än mig. Trots hans lugna ton förblev jag i försvarsposition. ”Is she always like this?” frågade han och kollade över min axeln på min syster.

”You have no idea.” muttrade hon och jag slängde en arg blick bak på Alice.

”Who are you?” upprepade jag och rätade på mig en aning.

”I'm Dylan.”

Dylan hjälpte oss med nya kläder, mina få pund gick till att färga om våra hår till blont. Men när det började bli mörkt och vi fått i oss något litet under dagen sade vi hejdå till Dylan och började gå ner för gatan med våra nya kläder och våra nya hårfärger.

”Where are you going?” ropade han efter oss och vi stannade upp för att kolla tillbaka på den brunetta killen som varit vår riddare i nöden. Hans vänliga ögon granskade oss båda innan han suckade och slöt upp metrarna som vi hunnit gå. ”Let's go home.” föreslog han.

”We can't.” påpekade jag irriterat då han uppenbarligen glömt det vi pratat om tidigare idag.

”Not home to your place. Home to my place.” förtydligade han. ”I don't think my mother would mind having you there for a while.”

Harry's Point of View

”... He was right, she didn't mind at all. She helped us changing school to the one Dylan went to. We changed out last names and gave us clothes and food, and one thing we always have been lacking at home... Love.” Grace var långt borta i sina tankar och jag skulle inte kunna dra henne tillbaka till nuet även om jag försökte, jag lät mina ögon förbli fokuserad på vägen som snart började leda in i den södra delen av London där slummen befann sig. Denna delen av staden hade jag aldrig tagit mig till tidigare.

”So, yeah. I'm a runaway, my parents divorced, my father lives in Manchester with wife number five and my mother is living happily back in Sweden.” avslutade hon. ”Turn right here.” lade hon till och jag körde in på gatan som nu började ljusna utav det gråa morgonljuset.

”You've had contact with them?” frågade jag förvånat medan jag saktade ner ytterligare.

”No.” sade hon och skrattade till men det var tydligt att hon inte menade det. ”Felicia is a very good researcher.” förklarade hon innan hon pekade mot det vita huset på höger sida. Huset var gammalt och såg ut som att det skulle falla om kull vilken sekund som helst.

”You know what?” sade jag och slog av motorn då jag stannat intill kanten och vände mig mot den vackra tjejen som såg trött upp mot det vita huset. Hennes udda ögon kollade snart på mig, nyfiken över vad jag skulle säga. ”Would you like to hang out? Maybe tomorrow? I have a feeling about being in so much trouble when I get home.” hon höjde roat på ögonbrynen.

”I have the same feeling right now, we've never been out all night, Dylan will freak.” hon nickade åt sitt antagande medan hon funderade ett tag. ”I'd like to do something fun tomorrow.” konstaterade hon.

”Alright.” sade jag då jag försökte låta bli att le som en idiot innan jag hoppade ut från bilen och öppnade bagaget för att ta ut rullstolen. Jag sprang snabbt upp för stentrappan upp till verandan och placerade rullstolen där innan jag tog mig ner för trappan igen och öppnade passagerardörren. Försiktigt slingrade jag runt mina armar runt den lätta kroppen på tjejen jag trodde jag kände, men för att vara helt ärlig så var den här Grace mycket mer realistisk än den som varit i min dröm. Inte bara för det varit en dröm men också för att... Det gick inte att förklara, alla känslor, varje beröring var mer intensiva än någonsin.

Jag bar ut Grace från bilen och sparkade igen dörren med min ena fot, hennes armar hängde löst runt min hals då jag började bestiga trappan ännu en gång. När vi kommit upp till verandan fick jag aldrig chansen att sätta ner henne då dörren for upp och jag stelnade till. Mina armar hårdnade lite runt tjejen jag höll i som om det hängde mellan liv och död. Den brunhåriga killen som varit Grace och Alice räddare i nöden en gång i tiden, stod nu med armarna i kors framför oss.

”Dylan.” flämtade Grace fram, hennes röst tog mig tillbaka till verkligheten och försiktigt satte jag ner henne i rullstolen utan att säga något.

”Where the hell have you been?” morrade han irriterat ner på tjejen som satt i mitten utav oss, av någon anledning kändes det som att han inte slutade kolla på mig.

”I've been out, thinking. And Harry, drove me home.” förklarade hon iskallt utan några som helst detaljer om vart vi varit under natten. Dylans iskalla blick gick över mitt ansikte, jag rörde inte en min medan jag väntade på ett bra tillfälle att fly.

”Thank you for bringing her home.” sade han vasst och jag nickade innan jag sneglade ner på Grace som kollade frustrerat upp på mig, hennes näsa rynkades irriterat till och jag visste vad det betydde. Snart skulle någon få det riktigt hett om öronen och trots jag hur gärna jag ville se Grace kastrera Dylan så bestämde jag mig för att dra mig tillbaka till bilen och möta mitt egna öde.

”I'll see you around.” muttrade jag fram innan jag slängde en sista blick på den blonda tjejen i rullstolen som gav mig ett litet leende. Jag kollade inte tillbaka igen då jag visste att verandan var nu folktom och dörren var stängd in till det gamla huset.

Istället hoppade jag in i bilen och började köra ut från södra delen och gasade lite extra för att ta mig tillbaka till den norra delen. Jag försökte förstå vad som just hänt, jag hade just spenderat hela natten med tjejen i min dröm. Det kändes overkligt, som att jag skulle vakna upp igen och inse att jag levt i ännu en dröm, men det verkade inte komma. När jag körde in på uppfarten till mitt hus var hela gatan full med bilar, fotograferna var borta men jag kände igen några utav dem. Nervöst hoppade jag ut från bilen, tog min väska som låg i baksätet och låste den efter mig medan jag började ta mig upp mot huset. Dörren var olåst och jag önskar att jag kunde försvinna i några timmar till, jag öppnade försiktigt dörren och kikade in i den tomma hallen. Huset var tyst förutom de låga rösterna som hördes från vardagsrummet, min strategi var att vara så tyst som möjligt och gömma mig i mitt rum tills de inser att jag är hemma, kanske till och med att jag varit hemma hela tiden. Jag vände mig om mot dörren och stängde försiktigt igen dörren utan några som helst problem, jag gav mig själv en mental high five. Försiktigt vände jag mig om och tog ett steg innan jag insåg att jag misslyckats med att vara diskret då jag kollade upp för att möta alla mina nära och kära stå med armarna i kors. De blinkade inte ens en enda gång då jag gick över deras ansikten, till och med Rebecka var i mitten av gruppen med höjda ögonbryn där hon stod bredvid min mamma som inte bara såg sur ut, hon var rosenrasande.

”Oh, I'm in so much trouble.” mumlade jag lågt för mig själv.

 Frustrerat satt jag vid receptionen och kollade på medan killarna lyfte ner en ny motor i en utav bilarna de jobbade med. Aggressionen steg bara ju längre tiden gick utan att jag hade något att göra, Dylan hade bänkat mig här sedan i morse då han insåg att jag inte alls kunde lägga mig under en bil och rätta till underdelen eftersom jag var förlamad... Han kanske inte sade just de orden, men han tänkte dem jag och visste det. Jag var värdelös på detta jobbet utan mina ben och nu fram mot eftermiddagen började jag bli rastlös.

Irriterat kollade jag på då arbetarna började bli trötta fram mot eftermiddagen då det enda produktiva jag gjort var att sätta in två nya tider för framtida kunder, mer fanns det inte att göra bakom denna disken som nu mera hade blivit mitt straff kändes det som.

”Maybe we should go and get some coffee?” föreslog Hanna, den askblonda tjejen jobbade deltid här medan hon fortfarande var i gick i skolan på dagarna och kom alltid hit fram mot eftermiddagarna.

”Yeah, could you go over the street to get some?” föreslog Emma och räckte över några sedlar till henne.

”I can do it!” utbrast jag och tog mig snabbt ifrån skrivbordet, mitt desperata försök till att inte låta allt för behövande misslyckades totalt.

”Don't be silly, let Hanna do it.” påpekade Dylan ointresserat medan han kollade ner under huven då killarna började sätta rätt motorn. ”A little bit to the left.” rättade han till precis som om jag inte var närvarande.

”Are you kidding me?” fräste jag argt till, han trampade på mina sista nerver som redan var nästintill obefintliga för tillfället.

”No, I'm pretty sure it's good when it goes a bit lef...”

”Not that, stupid!” morrade jag argt. ”I've been sitting here for the last seven hours I want to do something, give me the money Hanna.” hon gav mig genast pengarna utan att ifrågasätta innan hon instinktivt tog ett steg tillbaka.

”Go with her, Hanna.” beordrade Dylan.

”No, let her go, Dyl.” muttrade Emma frustrerat som kliade sig i håret medan hon försökte reda ut situationen. ”It's just over the street.” konstaterade hon och log ursäktande mot mig, jag log frustrerat tillbaka innan jag snabbt tog mig ut genom framdörren så att ingen fick chansen att ändra sig. Min chans till att fly min jobbiga vardag var äntligen här och jag tänkte njuta utav den fullt ut och ta mig tid utan några jobbiga frågor om hur jag mådde eller någon konstant lutad över mig och väntade på att jag skulle bryta ihop.

Jag tog mig enkelt över gatan och in i det lilla femtio-tals fiket som funnits där så länge jag kan minnas. Inredningen såg ut att komma direkt från Greace filmen med de olika pastellfärgerna på sofforna och den klassiska inredningen med en jukebox.

”Hi, Grace!” ropade Nina och Andrew samtidigt över disken då de hörde dörrklockan plinga till, det medelåldersparet hade på sig sina matchande förkläden där de stod bredvid varandra med två stora påklistrade leenden.

”Ten coffee and one ice tea.” beordrade jag och de nickade innan de snabbt satte igång med min beställning, jag rullade fram till ett fönsterbord medan jag väntade. ”And a cinnamon bun while I'm waiting.” lade jag snabbt till och snabbt kom Andrew fram med en kanelbulle på en vit rund tallrik.

”Thank you.” sade jag och log.

”Your welcome, Grace. We're so glad you're alive.” påpekade han med ett faderligt leende och jag skrattade till.

”Yeah, so am I...” när jag precis tänkte avsluta min mening gled min fokus iväg från den gråhåriga mannens ansikte och landade några meter bort, det fanns ett fåtal människor inne på fiket men det fanns en som satt med sin mobil och sneglade emellanåt upp på mig. Jag kände igen honom, frustrerat försökte jag komma ihåg vart jag sett honom innan, snabbt log jag upp mot Andrew och han återgick till sin fru som kokade kaffe som en galning bakom disken.

”I've seen you before.” flög det ur mig, mitt undermedvetna försökte försökte komma upp till ytan för att visa mig en bild men den kom aldrig fram. Den brunetta killen såg nästan chockad ut över att jag tilltalade honom, hans gröna vackra ögon spärrades upp stora som tennisbollar. ”You were at the same hospital as me and...” jag försökte pussla ihop bitarna utav min brist på minne, det var uppenbart att bilolyckan gjort mig dement på vissa delar utav mitt liv. ”...You were in your car by the garage yesterday.” medan jag väntade på att han skulle reagera och bekräfta min misstanke förstärktes bara mitt minne om när gårdagen. ”Are you stalking me?” tanken var att det skulle lätta uppstämningen men han såg inte speciellt road ut.

”Oh...” han suckade upp och reste sig, han tog sin kaffekopp och tidning och satte sig ner vid samma bord som mig. Det var uppenbart att han inte längre satt som på nålar eller var nervös över vad jag hade att säga. ”No, I was in a pretty bad accident so that's why I was in the hospital and I have no explaining on the yesterday part.” han ryckte lätt på axlarna och log mot mig innan den lockiga killen sträckte fram handen. ”I'm Harry.”

”Grace.” jag tog hans hand, en aningen förvirrad fortfarande. Jag hade sett honom tidigare och inte bara vid sjukhuset eller igår, jag hade sett honom flera gånger innan. Irriterat försökte jag rycka upp mig då jag antog att jag måste sett honom på teve eller något sådant då han är trots allt Englands badboy. Jag måste blanda ihop teve med verkligheten, frustrerat började jag fundera över om det var ett dåligt tecken, jag kanske slog i huvudet hårdare än doktorerna trott.

”Nice to meet you.” Harry log mot mig, jag kollade distraherat ner på min kanelbulle och rev loss en bit av den pärlsockrade bullen.

”So what are you doing here?” frågade jag och kollade upp på killen som lika gärna kunde vara super modell, han passade inte in här. Denna delen av London var lite mörkare och dåliga kvarter var bara runt hörnet, det var ingen plats för en världskändis om han inte var ute efter något olagligt.

”Oh, I'm hiding from paparazzis. They've been going crazy these last couple of days.” Jag höjde frustrerat på ögonbrynen, han tjänade mer pengar än någon annan i hela England och han får offra lite privatliv medan vi andra offrar våra liv för att ens tjäna några pengar. För någon sekund trodde jag faktiskt honom, men det var något med honom som fick mig att tro annat.

Jag bet ihop för att inte säga någon spydigt och tog ett djupt andetag innan jag öppnade munnen igen.

”Sounds hard.” sade jag ironiskt, Harry höjde förvånat på ögonbrynen men samtidigt lös hans ögon att han var förvirrad. ”Sorry, for not showing much empathy.” sade jag ironiskt och ett lågt roat skratt kom från killen framför mig.

”It's alright. I guess you've got harder thing to deal with.” han suckade och log ursäkrande mot mig, utav någon irriterad anledning kunde jag inte låta bli än att le tillbaka. Jag drog av ännu en bit från min kanelbullen medan jag funderade över hans ord, jag var fortfarande förvirrad över faktumet att han verkade veta mer om mig än vad han ville släppa fram, hans underton gjorde min förvirrad och nyfiken samtidigt.

”You have no idea, annoying boyfriend, check, annoying friends, check, annoying life, double check.” muttrade jag så ironiskt jag kunde men min bitterhet sken klart och tydligt igenom.

”Boyfriend, huh? Was that the one with the short brown hair?”

”That would be him.” sade jag och suckade tungt. ”Since the accident he haven't left my side once, I could be re-born again, even that would make more sence than have someone glued to your hip, day in and day out.” jag rynkade ogillande på näsan av mina egna ord, ett litet snett leende kröp över Harrys fylliga läppar, jag försökte förstå varför jag fick fjärilar i magen och varför han var så fruktansvärt lätt att prata med. Det gjorde mig frustrerad att inte veta varför jag berätta min livshistoria till en främling.

”Here you go, Grace.” två påsar hölls fram utav Nina som log moderligt mot mig, jag drog mig ur mina tankar och tog fram pengarna ur fickan och gav den till den gråhåriga damen som log helhjärtat mot mig. ”Take care, okay?” hon såg ytterst moderlig ut och jag nickade innan då jag inte kunde förmå mig att göra något annat tack vare hennes hårda blick.

”Yeah, thanks.” sade jag innan jag vände mig mot Harry. ”I've got to go.” han reste sig upp snabbt.

”Oh, yeah. I have to go back to the reality again I guess.” konstaterade han. ”I'll walk you out.” artigheten gick inte ihop med bilden jag hade utav honom från alla tidningar jag läst, men utan att klaga lät jag honom följa efter mig ut genom dörren till det lilla fiket.

”It was nice meeting you.” sade jag och vände mig mot den väldigt långa killen som säkerligen skulle vara lång om jag stod på mina egna fötter. Här nerifrån såg han bara läskigt lång ut, med de där smala långa benen och den muskulösa överkroppen som syntes igenom hans t-shirt han bar under den svarta kappan.

”Yeah, it's weird, isn't it?.” började han och skrattade smått till med sitt låga raspiga skratt. Jag drog ihop mina ögonbryn då jag inte riktigt förstod vilket utav alla dessa konstiga sakerna som hänt den senaste kvarten som han lagt märke till. Jag nickade till slut då han inte fortsatte med sin fråga och jag kände värmen från påsarna igenom min stickade tröja.

”It feels like we've met before.” avslutade jag hans mening mumlandes i ett hopp om att han inte skulle höra mig, men det gjorde han, klart och tydligt. Harrys kropp ryckte till utav mina ord innan han log lite för sig själv, precis som om han hade en hemlighet som bara han hade en del av. Det kändes som att han hade så mycket mer att berätta, men vägrade lämna ifrån sig allt för mycket information.

”Yeah.” var allt han sade och jag nickade obekvämt till.

”Anyway, I guess I'll see you around.” skojade jag och skrattade, ett litet leende som inte nådde enda upp kom över hans läppar då han fattade att jag drog en parallell mellan mitt dåliga stalker skämt tidigare.

”Yeah, I guess. Bye.” sade han innan han snabbt vände sig om för att röra sig bort mot den stora bilen som stod vid trottoaren längre bort. Hur kunde jag missat den? Jag försökte låta bli att stirra då jag tog mig över gatan trots jag kände hans ögon på mig. En underlig känsla hade rotat sig i min mage och det störde mig att jag kunde inte komma på vad det var med honom som fick mig att känna som om hela jag vänts upp och ner.

Harry's Point Of View

”I'm so sorry that I'm late, I bumped into someone on the way.” ursäktade jag mig med andan i halsen då jag snubblade in genom bakdörren till radio huset i London. Killarna log förstående mot mig precis som de gjort de senaste dagarna och jag började undra hur länge de skulle orka hålla uppe den vänliga fasaden innan de faktiskt skulle börja bli irriterade på min dåliga vana.

”Someone we know?” frågade Louis nyfiket och jag skakade bara på huvudet innan jag blev tacklad bakifrån. Jag föll framåt men nådde aldrig golvet då jag föll över Zayn som fångade upp mig. Ett välkänt skratt brast ut bakom mig och jag vände mig om för att se en utav mina bästa vänner stå och flina.

”Nick.” sade jag och log innan vi omfamnade varandra, i en varm men maskulin kram.

”Nice to have you back, bro.” sade han och drog några fingrar igenom hans uppåtstående lugg. Nick Grimshaw och jag har varit vänner ett bra tag nu, han fick mig alltid att skratta och slappna av lite extra när det väl behövdes. Vilket alltid behövdes när man mer eller mindre levde i denna världen som var full utav stress, kontrakt och pressade situationer.

Han hade inte förändrats ett dugg den senaste månaden, något som förvånar mig öven om det bara varit en månad känns det som ett år sedan jag såg honom. Däremot lyssnade jag på hans morgon program varje morgon då jag drog mig upp för att hjälpa mamma med något under min tid hemma i Holmes Chapel. Men varje gång det hade kommit en låt från oss stängde jag genast av för att slippa så många minnen som möjligt från min koma, men nu var det oundvikligt.

”Okay, lads. It's really nice to do this interview after everything.” började Nick och suckade ut som om det var en tyngd som lyftes från hans axlar. ”I'm so greatful that you're doing this exclusive and let's hope and pray that everything will be alright, Harry. If something isn't good you just do a sign and I'll go to the next question.” jag nickade som tecken på att jag förstått instruktionerna.

”So let's go over the program, you're singing an acapella of your old songs, answer some questions and have some fun and then it's done. Simple and easy.” informerade han oss och gjorde en gest att vi skulle följa med honom och James från management som stod i kostym och väntade på oss vid båset då jag antog att han skulle godkänna frågorna som Nick skulle ställa.

”Let's do it.” sade Niall entusiastiskt och skuttade före oss andra in i studion som jag kände igen efter alla dessa gångerna jag faktiskt varit här inne. Nick stod och mumlade något till James innan de båda kom till en anonym överenskommelse.

Snart satte Nick på sig ett par hör lurar, satte sig på pallen på andra sidan det vita höga bordet som stod mitt i det trånga rummet och tryckte på några knappar innan han tog ett djupt andetag.

”You are listening to Radio One's morning show with Nick Grimshaw.” ekade i studion och ett intro började spelas. Snabbt tog Nick av sig sina hörlurar.

”This is going to be recorded and used in the morning, alright?” informerade han snabbt och vi alla fem nickade innan han satte på sig sina hörlurar igen för att dra igång showen. Jag hade sett honom tidigare då han jobbat och varje gång gör han exakt samma procedur, han tar ett djupt andetag och nästan skriker ut de första orden innan han övergår till sin normala ton.

”With me in the studio I've got the world famous and my friends One Direction, hello guys.” han lät överentusiastisk och jag gav honom en road blick.

”Hey.” sade vi alla i mun på varandra.

”How's it going, lads? It's been a while since I saw you last time and it's been a lot going on, hasn't it?” man såg att han gick in för sitt jobb något som jag inte kunde låta bli att le över, men samtidigt känna pressen att jag behövde leverera exakt likadant, men av någon anledning fick jag inte tag i några ord och Liam instinktivt tog ledningen.

”Yeah, it's been a though couple of months.” erkände han och nickade medan han försökte få stöd från oss och vi nickade instämmande. ”The worst part of it all is the changes we have had to do.”

”What changes?” frågade Nick nyfiket och kollade ner i sina papper.

”We had to cancel the tour, which was the hardes thing any of us had to do in our careers to be honest.” sade Zayn och ryckte tveksamt på sina axlar. ”It's not fun to dissapoint our fans, but we hope that soon we'll be back on track and make up for the lost time.”

Jag bet mig i läppen då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga eller tillägga, jag kände mig dum som bara stod där men jag hade ingen aning om vad jag borde eller får säga. Frustrerat sneglade jag på en utav de kostymklädda männen, han nickade vänligt mot mig innan jag vände bort blicken mot Nick igen som nu kollade på mig och jag upptäckte att alla hade tystnat.

”So let's kill some rumours, shall we?” det var en retorisk fråga men vi alla nickade, däremot visste jag att han skulle dyka mot mig direkt. ”Harry, you've been on rehab? True or false?”

”False, I've been home with my family and friends trying to catch up and recover as much as I possible could've.” sade jag automatiskt, min robot liknande röst lät inte alls som mig.

”Has it been hard on you?” frågade han nu allvarligt. ”After the accident, has anything been different?” jag skrattade till och suckade medan jag funderade över mitt svar så att alla skulle förstå känslan jag hade, inget var sig likt.

”Ehm... Of course it's been hard on me, but it have made me think differently and everything has changed in a way.” erkände jag och ryckte på axlarna. ”It have made me stronger and I know what kind of person I am, which I had a hard time finding before the accident but the experience have definitly changed me.”

”Yeah, what about that you guys are splitting up?” frågan var fortfarande riktad mot mig och jag försökte komma på ett rimligt svar.

”No, I think that, ehm... I think that I need this, that we need the support and be together. I think that need that in my life right now, to be around my best friends and have a good time, not thinking too much and just let it be.” jag log nöjt över mitt svar.

”What a marshmallow you are.” flinade Louis och drog mig intill sig för att gnugga knogarna i min hårbotten men jag drog mig snabbt undan för att undvika smärtan som jag visste skulle uppkomma.

”Alright, after the break you'll be singing one of your old songs acapella as a tasting before the radio one live lounge you'll be in joining on tuesday next week, stay tuned people and we'll be right back.” han tryckte på en knapp, den röda lampan ovanför dörren slocknade och drog snabbt av hörlurarna. ”Great, lads. What song are you going to sing?”

”Moments.” sade Louis enkelt, det var tydligt att de bestämt detta tidigare utan mig.

Jag tappade andan då jag hörde låtens namn, minnena av drömmarna kom smygande över mig och väntade på att jag skulle välkomna dem in. Det skrämde mig vilken makt de faktiskt hade över mig, jag visste att om jag lät dem ockupera mig så skulle jag vara frånvarande från verkligheten.

”Could we take something else?” föreslog jag frustrerat och försökte hålla tillbaka minnena som sakta men säkert invaderade mitt huvud. ”Maybe something from our Take Me Home album, like Little Things.” försökte jag desperat att dra killarnas tankar över på en låt som inte betydde så konstigt obeskrivligt mycket för mig.

”No, Moments will do fine, it's a nice song.” instämde Nick snabbt med de andra och nickade gillande, jag försökte protestera men ingen verkade se min skräckslagna blick då de började göra sig redo för att starta inspelningen igen. En stöttande hand lades på min axel och jag möttes utav Louis förvirrade blick.

”You like this song.” viskade han tveksamt och jag skakade bara stressat på huvudet och kände att luften i mina lungor försvann.

”And we're back with One Direction, they are going to do some accapella of one of my favourite songs.” informerade Nick in i micken som hängde framför honom.

”Really?” sade Niall roat och de båda utbytte varsitt flin.

”Yeah, my number one is Polly Pocket though.” erkände Nick och jag skrattade roat rakt ut, luft fyllde mina lungor igen. Snart hörde vi låten till en animerad tjej serie spelas i högtalarna och ett hört skratt släpptes fram från Niall.

”The sad part is that Zayn knows every word!” sade Louis roat och pekade bort mot vår mörkhåriga vän som stod bredvid Niall och mimade till den tramsiga sången som spelades. Alla brast ut i skratt, men trots jag försökte låta oberörd kom inte ett ljud ut från mig, jag bara stod där, skräckslagen över vad som kommer hända om några sekunder.

”I've got sisters, what do you think!?” utbrast Zayn med en oskyldig stämma och Nick stängde av låten.

”Alright, alright.” sade den brunetta killen på andra sidan det vita bordet. ”Let's hear it, Moments with One Direction everyone.”

Så fort Liam tog den första tonen kändes det som marken under mina skor försvann, jag kände mig instängd och väldigt liten, precis som någon dragit ut mitt hjärta och drog mig tillbaka till en utav de första veckorna i min dröm.

Hennes blonda hår glänste i eftermiddagsskenet utanför bilrutan då vi tog oss igenom gatorna tillbaka in i London. Moments hade börjat spelas på radion och av någon anledning hade Grace ryckt till.

”You like this song?” hade jag frågat i bilen, hon hade lett smått hemlighetsfullt utan att ge mig någon ledtråd på vad hon egentligen tänkte på.

”Yeah.” var allt hon hade sagt, men det hade varit tillräckligt för att göra det till vår låt, enligt mig var det fortfarande våran låt.

En armbåge trycktes in i min sida och drog mig tillbaka till verkligheten, minnet försvann lika fort som den hade kommit. Studion låg nu under fullständig tystnad, alla stod och stirrade på mig medan de väntade på att jag skulle fortsätta låten. Jag kunde vart enda ord men när jag öppnade min mun som nu var så extremt torr fick jag endast fram ett kvävt ljud. Ett djupt andetag drogs in i mina lungor men trots det fick jag inte fram ett ord utav sången.

Grace hade gjort mig mållös trots det bara varit i mitt huvud, jag hade ständigt försökt intala mig det, detta fanns bara i mitt huvud. Men nu när jag stod här, med mina vänner i ett desperat försök till att sjunga igen så gick det inte utav en enda anledning. Hon fanns inte här med sina udda ögon och kollade på mig medan jag sjöng ut vart enda litet ord då jag faktiskt menade dem till hundra procent.

Jag vågade inte möta någons blick då jag försökte komma på rätt sak att säga, rummet kändes trångt och instängt, jag måste här ifrån.

”I need some fresh air.” kvävde jag fram, utan att säga något annat började jag fly, snabbt smet jag ut från studion utan att möta några ögon. Jag vågade inte se hur besvikna de skulle bli att jag inte genomfört det, jag ville inte se dem oroliga över sin kompis som uppenbarligen höll på att tappa allt förstånd han hade kvar. Men trots allt detta var jag fullt medveten om deras oroliga blickar som följde efter mig då jag började springa mot ytterdörren som ledde ut till frihet.

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

En otrolig hetta kom från den brinnande bilen framför mig, jag hade varit här tidigare och det kändes minst lika verkligt som alla andra gånger. De blonda lockarna syntes genom elden och skräckslaget försökte jag ta mig fram till bilen, men trots jag sprang allt vad jag kunde så stod jag stilla. De stora eldlågorna skymde hennes ansikte men jag visste mycket väl vem det var som hängde upp och ner inne i bilen, Grace. Jag försökte skrika men inget kom ut ur min mun, det var som att jag inte ens fanns där, jag visste mycket väl att detta var en dröm, men trots detta faktum fortsatte jag skrika och försöka springa mot bilen som nu var svart utav brännskador.

”Harry.” hörde jag bakom mig och jag svängde runt för att se Felicia stå med sitt headset runt halsen, hennes ansikte var kritvitt. ”Wake up, sweetie.” det var inte hennes röst men det kom från hennes mun. Jag kände någon skaka till mig och jag öppnade skräckslaget mina ögon till verkligheten.

Mamma satt på sängkanten och kollade oroligt ner på mig, hon drog undan några svettiga lockar på min panna.

”Good morning.” sade hon och log, hennes egna brunetta hår var uppsatt i en hög hästsvans där hon satt i ett par mjukisbyxor och en t-shirt.

”Hey.” var allt jag fick fram innan jag vände på mig och lade mig på mage och tog kudden över huvudet. Men snart insåg jag vad det var för dag och jag vände mig om igen för att kolla upp på den brunetta kvinnan bredvid mig, hon log oroligt mot mig.

”You don't have to if you don't want to, you know.” började mamma tveksamt.

”I want to, it's been a month. We said a month and it's been a month and I've been really... I mean really good. Doing everything you've told me, please let me go back.” bad jag och kollade desperat upp på min mamma.

Jag hade gått med på att flytta tillbaka till Holmes Chapel i en månad för att mina föräldrar ville hålla koll på mig efter olyckan. De ville inte att jag skulle åka tillbaka tillbaka till mitt stora och tomma hus, jag hade gått med på det då jag kände att jag var minst lika hjärtkrossad när jag vaknade upp ur drömmen som jag varit i drömmen. Det var fortfarande en stor del utav mig som saknades och jag hade gett upp den delen för en månad sedan då jag insett att allting bara varit en dröm.

Jag var glad över att Grace överlevt, men det var uppenbart att den tjejen jag känt i drömmen inte var samma tjej i verkligheten, trots detta faktum kunde jag inte låta bli att vara nyfiken på henne, något som jag fått lämnat bakom mig när jag kom hit. Men det var också något jag tänkte dra upp igen när jag kom tillbaka.

”I'm really going to miss you, sweetheart.” mumlade hon lågt innan hon reste sig upp.

”I'm going to miss you too mum. But it's only two hours away.” försvarade jag mig själv, killarna hade varit här till och från men jag kunde inget mer än att erkänna att jag saknade dem så otroligt mycket att jag visste inte vart jag skulle ta vägen just nu. De var som mina bröder och trotsa att Gemma i mellan åt betedde sig som en man då hon rapade eller gav mig oväntade kalsongryck så var det inte alltid samma sak då jag kunde inte göra något liknande tillbaka, förutom att fisa i hennes närhet.

”What about Becka?” frågade mamma helt plötsligt och jag kollade förvirrat upp på henne.

”What about her?”

”She'll be heartbroken to know that you'll move back, you've been so close these couple of weeks.”

Rebecka är någon som jag känt sedan jag var liten, när jag kom tillbaka hit så kom jag inte bara hem utan jag mötte upp henne också någonstans på vägen mellan hjärndöd och totalt tom inombords. Jag hade inte riktigt gjort klart för henne att det aldrig kommer hända mellan oss, men jag har inte heller inte velat ha henne närvarande då hon uppenbarligen fick mig på bättre tankar. Hennes röda hår och knäppa sätt att se på saker och ting samtidigt som hon pratar om tusen saker samtidigt gör det svårt att fokusera på något utöver henne, något jag verkligen behöver då jag konstant kommer på mig själv att grubbla på saker.

”It's not like that, we're just friends.” försvarade jag mig själv, jag hade någon helt annan i mina tankar för tillfället. Mamma lämnade rummet utan att säga något mer, det var säkert hundrade gången denna månaden hon fått väcka mig ur en mardröm, nu verkar det som att det blivit en rutin.

Jag tog mig ur sängen och drog på mig ett par mörka jeans och en Guns n Roses t-shirt som jag lagt fram kvällen före, allt annat var nerpackat i väskan och väntade på att jag skulle ta mig här ifrån. En snabb titt i spegeln sade mig tillräckligt mycket att jag fortfarande såg hemsk ut, mitt ansikte var svullet efter allt gråtande och jag hade ringar under ögonen som indikerade på bristen utav sömn. Jag var lättad över att fotograferna inte kommit underfund med vart jag tagit vägen, jag trodde det skulle vara rätt uppenbart att jag tagit mig hem, men även det uppenbara verkade vara det bästa för tillfället för ingen förväntade sig att jag skulle vara här. Varför skulle jag, den manliga verisonen av Amy Winehouse ta sig hem? Medierna var mycket medvetna om olyckan och det hade helt plötsligt antagit att jag hamnat på Rehab eller i fängelset, Londons badboy i fängelse var en rubrik som inte gick att undvika. Min nya fritid hade gett mig mycket extra tid att kolla igenom vad folk pratade om ute på internet, jag hade hållit mig undan från att uppdatera själv utan lät resten prata åt mig. Killarna hade uppdaterat en hel del om det nya datumet av turnéen som drar igång efter vintern, management ville inte pressa min tur och ville att jag skulle ta minst ett halvår av. Jag hade sagt nej till erbjudandet men vi kom snart överens om att göra små gigg i Europa och göra intervjuer under de kommande sex månaderna.

Min nya fritid hade även gett mig chansen att söka upp Grace, jag hade hittat gatan hon bott på i min dröm tack vare google maps, men självklart bodde hon inte där, så hennes bostad var en återvändsgränd. Däremot hittade jag garaget, där både Dylan och Emma stod skrivna som delägare. Något som sade mig att jag faktiskt var på väg att hitta henne.

Jag drog snabbt några fingrar igenom mitt rufsiga hår innan jag tog mig ner för trappan och ut i köket där Rebecka satt och pratade med min mamma.

”Good morning.” sade Rebecka och log mot mig, hennes röda hår var uppsatt i en tofs medan hon log brett på mig. ”Big day today, huh?” Hennes gråa hoodie och tights gav henne en morgontrött känsla, men självklart visade hon inte hur trött hon var, hela hennes ansikte strålade.

”Yeah, how did you know?” frågade jag förvirrat medan jag tog fram en skål för att göra i ordning lite flingor med mjölk. Jag kollade snabbt över axeln medan jag väntade på ett svar.

”I'm friend with your sister, I know everything.” sade hon och flinade, om hon var ledsen eller sur över att jag skulle åka tillbaka till London så visade hon inte det. ”Anyhow, I should go so you can get ready. I'll ask my uncle about the car, Anne. But I'm sure he'll fix it...”

”What's wrong with the car?” frågade jag ointresserat medan jag hällde upp mjölken, jag tvekade lite innan jag lutade huvudet bakåt och drack ur kartongen.

”Harry Edward Styles!” fräste mamma till så att jag ryckte bort kartongen alldeles förtidigt och spillde på min t-shirt. ”The battery is dead. Too old I guess.” sade hon sedan med en lugnare ton.

Rebecka reste sig upp och kom fram till mig, hon tvekade innan hon gav mig en lätt kram utan att blöta ner sig själv med mjölk.

”I'm going to miss you.” mumlade hon besvärat, jag sneglade på mamma som höjde ena ögonbrynet och jag gav henne en sur blick tillbaka, det var inte stunden då hon skulle vara uppnosig.

”You should come and visit sometime.” föreslog jag oskyldigt och drog mig undan, hon strålade upp mot mig och nickade.

Snart blev det bara jag och mamma kvar, hon var den som skulle köra mig tillbaka till London medan resten utav familjen jobbade.

”Shall we go?” föreslog hon då jag ätit upp mina flingor med bar överkropp, jag nickade och sprang snabbt upp för att ta på mig en ny t-shirt och satte på mig min svarta kappa och mina bruna skor innan jag stängde ihop min resväska och tog en sista titt in i mitt gamla rum som sett likadant ut sedan jag var tretton och mamma envisats med att ta bort tapeten med mina racerbilar på. Jag var sur i flera veckor efter vi tagit bort tapeten och ersatt den med en lätt mintgrön färg som jag inte alls hade något emot nuförtiden.

Jag tog min resväska ut till Robins bil och slängde den i bagaget, mamma låste huset bakom sig och jag såg på när den snart var utom synhåll. En obehaglig känsla om att jag ville tillbaka in i det gamla tegelhuset igen och gömma mig, det hade varit så fridfullt att vara borta i en månad, inga skrikande fans, inga kameror utan bara min familj och vänner som försökte muntra upp mig på alla sätt och vis. Jag hade till och med tagit mig tid i bageriet, självklart bakom stängda dörrar och bakade istället för att stå i kassan, men även det hade gett mig en sorts tillfredsställelse.

Men jag visste att om jag skulle få tag i Grace, skulle jag bli tvungen att åka tillbaka innanför gränserna till London, jag skulle bli tvungen att stå ut med alla galenskaper, för jag skulle kämpa för att visa hur tacksam jag är för att hon tog mig tillbaka till min familj och till den jag faktiskt var en gång i tiden.

”What are you thinking about?” frågade mamma som störde mina tankar, jag kollade på kvinnan som nu satt i ett par ljusa jeans och skinnjacka med en vit halsduk.

”I'm nervous.” mumlade jag tveksamt.

”You've nothing to be worried about.”

”Yes, I do. The entire world is waiting for me to screw up again, to see my face...”

”Yeah, about that...” började mamma och kollade i backspegeln innan hon körde ut på motorvägen som ledde oss rakt mot London. ”You've got your sunglasses in the backseat.”

”Is that a code for, my son looks like a zombie?” muttrade jag irriterat och hon log ursäktande mot mig.

”Honey, you have looked better.” sade mamma och flinade innan hon tryckte gasen i botten. ”Besides, you've got the lads by your side that'll help you out. The security is working twentyfour seven for you guys, call them if you feel unsafe. And then I am only two hours away, it's going to be alright.” försäkrade hon mig, men trots hennes tröstande ord gjorde det mig bara ännu mer nervös för vad jag hade att vänta mig.

Management hade stirrat upp mig redan en vecka innan om att allmänheten har aldrig varit så spänd på att en människa ska komma tillbaka som de är just nu. Något som fick mig att må illa, jag var inte alls samma människa som jag var för fyra månader sedan, jag hade inte druckit och jag hade bara kört en gång då mamma tyckte det var dags för mig att ta mig upp i sadeln igen. Jag siktade inte på att ragga upp tjugosex olika tjejer på en vecka, jag hade bara en tjej i mina tankar som antagligen inte kommer veta varför jag ens tilltalar henne, men det är en risk jag är villig att ta.

Vägskyltarna indikerade på att vi började närma oss och ju närmare vi kom desto mer nervös blev jag, när Londontrafiken drog igång några minuter utanför gränsen insåg jag att jag faktiskt var här. Detta var ingen dröm denna gången utan jag befann mig i verkligheten nu, de mörka höstmolnen låg tätt över staden som snart skulle bli mörk tack vare bristen utav solsken. Jag kände mammas konstanta blickar på mig då jag bet mig själv på naglarna, jag funderade ständigt på att starta min nya mobil med mitt nya nummer som jag endast gett ut till killarna om de behövde mig. Men jag vågade inte, deras lyckoönskningar skulle bara göra denna situationen ännu mer verklig än vad den redan var. Så det svarta objektet förblev avstängt och nertryckt i min byxficka.

Nu började jag känna igen husen och förorten där jag faktiskt köpt mitt första egna hus någonsin, det var en fin förort i norra London där de flesta utav oss killar bestämt sig för att flytta till då det låg rätt så avskiljt från resten utav storstaden.

Utanför det vita allt för väl igenkända huset satt fotografer med varsin stor kamera, jag tog genast på mig mina solglasögon och duckade medan mamma körde in på uppfarten och tryckte upp garaget. Utanför blixtrade kamerorna då de kände igen mamma och genast antog att det var jag i passagerarsätet. Det skulle inte ta lång tid innan de fotona var ute över hela världen och jag hade en känsla av att jag skulle inte kunna ta mig ut ur detta huset ensam nästa morgon.

Garagedörren stängdes bakom oss och allt blev tyst, mamma stängde av motorn och log mot mig.

”Go on in, I'll just call Robin to tell him that we're okay.” informerade hon innan hon öppnade sin dörr och hoppade ut ur den höga bilen.

Jag gjorde likadant och hämtade min väska i bagaget innan jag tog mig ut på framgården till huset, snabbt hovade jag upp dörrnycklarna och öppnade den stora ekdörren.

En innestängd doft slog emot mig när dörren gled ljudlöst upp och välkomnade mig in i den hemtrevliga hallen som var skinande ren, någon hade varit här och städat.

Mina ögon skannade över hallen för att ta in att jag faktiskt var tillbaka, jag ställde ifrån mig väskan och tog mig in i vardagsrummet där teven och allt annat var som vanligt. Den enda som verkade förändrats var jag, min närvaro i detta huset var annorlunda, jag hade inte varit i detta huset sedan... Sedan jag drömt att jag var här. Det var fortfarande svårt för mig att inse att allt det jag gjort de senaste månaderna var något ingen kom ihåg, förutom jag.

Jag tog mig ut i köket och sedan tog mig till nästa våning, jag öppnade rummet som varit Alice, det såg likadant ut. Inga posters på killarna och mig, inga fluffiga kuddar, ingen bäddad säng och definitivt ingen Alice. Jag stängde dörren igen och kollade rakt framför mig på dörren jag visste skulle gått till Grace pianorum om drömmen varit sann. Min hand skakade då jag höjde den för att trycka ner handtaget. Dörren gled upp och jag tog ett steg in i ett rum som var fyllt med bokhyllor, böckerna var i bokstavsordning och rakt fram vid fönstret fanns en soffgrupp där man kunde sitta och läsa ostört.

Rummet såg livlöst ut, det gjorde hela huset. Huset kändes dött, precis som om ingen hade levt här på flera år. Det låg ett tunt dammlager på böckerna och jag lät mina händer gå över bokryggarna medan jag tog fram mig till fönstret som vätte ut mot gatan.

Jag kunde precis se över muren för att upptäcka att de fem fotograferna hade nu utökat sig till tio. På första våningen hörde jag ytterdörren slå igen och jag antog att det var mamma som kommit in. Min blick gick tillbaka till fotograferna som stod redo med sina kameror för fler som skulle anlända till huset, men de skulle bli besvikna då jag och killarna hade tänkt ett steg före dom. Vi skulle träffas hos Niall i morgon eftermiddag, vi alla var förberedda på det värsta som kunde hända.

Kaoset utanför den höga muren började snart urarta och ett flertal polissirener hördes långt borta, jag gissar på att grannarna redan tröttnat på stöket.

Jag vände mig om och satte mig ner i en utav de svarta skinnsofforna och kollade runt i rummet som egentligen skulle vara ljusblått, med ett vitt piano i mitten. En klump uppenbarade sig i min hals och jag tog ett djupt andetag, jag väntade på att någon skulle yttra fem ord som ingen sagt ännu. Men jag tröttnade snart och kollade ner på mina händer som låg orkeslösa i mitt knä, det var väll jag som skulle bli tvungen att säga dem, besvärat blinkade jag bort tårarna som byggts upp bakom ögonlocken.

”Welcome to the reality, Harry.” viskade jag lågt för mig själv.

+15 kommentarer till nästa del! :)

Så nu börjar uppföljaren! Äntligen eller hur!? :)

 De gråa molnen började byggas upp i horisonten, höstens första riktiga oväder var på väg in över England något som vi alla fasat. Det skulle betyda ännu mer mörker, ännu mer kyla i sängen, större chans till fler antidepressiva tabletter och säkert fyrdubbelt så många besök hos psykologen.

Mina bara tår lekte med den iskalla sanden, det var första gången på en och en halv månad som jag tagit mig utanför husets fyra väggar och första gången sedan olyckan jag vågade ta mig till en plats som påminde mig om henne.

En ilande vind slet i min t-shirt som jag hade på mig, tillsammans med mina tighta svarta jeans. Det var första gången jag ansträngt mig att ta på mig något som inte var mjukisbyxor eller boxers. Niall hade flyttat in med Emma och Felicia i huset, de hade aldrig bett om lov utan trängde sig på så fort de insåg att Alice och jag låg i varsitt mörkt rum på varsin våning och grät, vi sov inte, vi åt inte, vi duscha inte, vi bara låg där. Mrs. Sonenclar hade försökte ringa på ett antal gånger med Alice hade aldrig tagit hennes telefonsamtal. Jag förstod henne trots Emmas konstanta klagomål om att det var dags att möta allmänheten, speciellt idag.

Medan alla var på begravningen bestämde jag mig istället för att fly, fly hit till stranden, det enda stället jag ville vara på just idag. Jag ville inte se hennes kista, blommorna eller hennes ansikte inramat. Allt jag ville var att känna hennes närvaro, så därför satt jag här nu, i ett hopp om att hon inte lämnat mig.

Bildörrar hördes bakom kullen där vägen låg, jag kollade över axeln för att se killarna dyka upp över kanten med Liam i täten, de såg lättade ut över att se att jag fortfarande var vid livet. De hade fortfarande sina fina kostymer på sig efter begravningen, jag kollade ner på min lediga klädsel innan jag vände mitt huvud ut mot havet igen och undrade om det var kallt nog att dö om man hoppade i.

Dödskänslan hade inte försvunnit trots medicinerna de tvingade i mig två gånger om dagen, de var dumma som trodde att det skulle hjälpa mig, att det skulle lätta på tyngden jag kände över mitt bröst varje gång jag slöt ögonen och kände röken i mina näsborrar.

”There you are, we've been looking for you everywhere.” sade Liam och klappade mig på axeln. De var tillräckligt finkänsliga för att inte sätta sig ner utan förblev stående bredvid mig med huvudena nerböjda. Niall hade varit väldigt finkänslig den senaste månaden och trots hans försök till att lätta på stämningen i huset, lät han mig vara då jag tog mig till ett annat rum. Ibland stannade jag bara upp utanför dörren till pianorummet jag gett till Grace, ingen hade gått in där, ingen fick heller då jag låste dörren efter att ha sett Felicia kolla igenom alla rummen i huset. Det var endast mitt och Grace rum, jag ville inte dela det med någon annan, jag ville inte se någon sitta bakom det pianot förutom min ängel.

”I don't want to talk.” sade jag lågt med en tjock och söndergråten röst, så som den varit den senaste månaden, jag grät dagligen när ingen var närvarande, men det gick inte att gömma längre då min röst började förändras. Den var rå, kall och känslolös, precis som allt liv försvunnit ur min kropp.

”Okay.” Liam satte sig på huk bredvid mig. ”Alice found this under her pillow...” började han tvkensamt och tog fram ett litet kuvert ur sin innerficka på kavajen. ”She, left this for you, Harry.” ingen vågade använda hennes namn framför mig, precis som jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst.

Han lade kuvertet på mitt svartklädda knä, mitt namn stod på framsidan med Graces handstil, ett litet hjärta var inskrivet fint i slutet på ”Y”. Jag höll andan då jag kände tyngden av kuvertet på mina ben, med skakiga långa fingrar strök jag över mitt namn, jag kunde känna de små groparna som skapats där hon tryckt lite för hårt med bläckpennan.

Liam reste sig långsamt upp efter ett tag då han insåg att jag ville vara ensam, han klappade mig på axeln och började gå tillbaka samma väg som de kom ifrån med resten av killarna.

”We'll be waiting for you in the car. Take your time.” sade Louis efter dem och snart lämnade mig ensam igen.

Skräckslaget kollade jag på det vita objektet jag höll i nu, tårarna brände bakom ögonlocket för tredje gången idag, jag snörvlade till innan jag vände på kuvertet och rev upp det.

Ett djupt andetag föll från mina läppar innan jag tog ut ett papper med bara några få skrivna ord på det. Jag kände så väl igen hennes handstil, förvirrat stirrade jag på de inristade orden.

”Do you remember...?

Ps. Don't worry, your paper plane is safe with me.”

Jag kollade ner i kuvertet och vände det upp och ner då tyngden fortfarande låg i kuvertet. Grace silverhjärta trillade ut i sanden och snabbt plockade jag upp det. Mina tankar vandrade tillbaka den dagen vi stod här på stranden och kysstes för första gången, det hade börjat regna och vi hade tagit in på ett hotell. Hon hade berättat om historien om halsbandet, varför det betydde så mycket för henne, hjärtat gavs till den som var älskad.

Mina fingrar strök över de vackra antika detaljerna på hjärtat jag höll i, jag kände efter i en utav mina jeansfickor och hittade en litet bläckpenna jag oftast hade där då om någon skulle vilja ha en autograf. Jag hade nästan glömt bort att jag hade den där. Försiktigt hängde jag hjärtat runt min hals innan jag vände på kortet och stirrade över den vita baksidan medan jag funderade över vad jag ville få ut som jag aldrig berättat.

”Before we got together, everybody told me ”Don't break her heart.” Well, after all that's happened and now that you're gone... You've broken mine. I love you baby.

You're mine, and I'm yours, remember?

Yours forever and always, Harry”

Ilska for över mig, Grace skulle varit här, hon skulle varit med mig, vi skulle älskat varandra, gifta oss, skaffa barn, bli gamla tillsammans. Hon skulle höra mig säga dessa orden på riktigt. Men istället satt jag här, där vi kysstes för första gången, ensam...

Jag ställde mig upp, kylan gav mig gåshud då jag inte längre låg i lä för den kalla vinden. Frustrerat knycklade jag hårt ihop pappret, med arga långa steg tog jag mig ner till vattnet och tog satts för att kasta ut pappersbollen långt ut i det nu nästintill svarta vattnet.

Ett vrål släpptes fram av ilska och jag skrek min förtvivlan rakt ut mot horisonten, nya tårar gjorde sig förtvivlat påminda och började rinna ner för mina kinder. Jag förlorade kraften i mina ben och jag föll ner på knä i den blöta sanden med mina händer för ansiktet.

Flertal snyftningar föll från min darrande underläpp, hela min kropp skakade av sorg. Hur kunde jag hamna här? Jag kan inte sjunga med mina kompisar utan att bryta ihop, jag kan inte se min framtid för min framtid dog. Hela min kropp fylldes med en fruktansvärd ilska över hur fel mitt liv blivit, hur jag förstört min enda anledning till att leva.

Argt lät jag mina händer falla mot den blöta sanden som knytnävar, argt började jag slå i den blöta sanden så att sandkorn yrde runt om mig. Ilskan fick mig att fortsätta trots den ömmande känslan som ilade i mina händer, min syn försäkrades med tårarna och sanden, snart kunde jag knappt se alls.

”Harry! Stop!” ett gällt skrik hördes och jag stannade skräckslaget upp, jag måste hört fel. Jag började bli galen, så måste det vara, fullständigt galen, jag höll andan men släppte den snart då jag inte längre hörde det jag trodde jag hört. Tabletterna måste börja stiga mig åt huvudet, jag får be doktorn om något lättare. Jag släppte taget om luften i mina ögon och suckade andfått ut.

”Please, look at me.” den sammetslena rösten var precis som vanligt. Alldeles för rädd för att kolla upp svalde jag hårt och kollade ner i sanden, detta hände inte.

”You're dead, you can't exist.” mässade jag för mig själv för att få ut den galna tanken ur mitt huvud att detta faktiskt händer. Jag kände någon sätta sig ner på huk bredvid mig, en försiktig liten hand gick över min kind.

”But, I do exist, baby. In your heart...” handen försvann ner för min kind och lades över min t-shirtklädda överkropp där mitt hjärta var. Skräckslaget kollade jag ner på den lilla handen jag kände allt för väl igen, de omålade naglarna, värmen av handen gjorde hela min kropp varm som om en stöt gått igenom min kropp.

Jag kunde inte hålla mig längre, jag släppte taget om min tragiska verkligheten och lät mina ögon glida upp över armen som satt ihop med kvinnan som jag älskade så mycket att jag ville dö, utan henne såg jag inte min framtid. Hon hade samma klädsel som hon haft då vi kysstes för första gången här.

”You won't leave me?” mina skakiga ord höll knappt ihop och hon gav mig ett litet förtvivlat leende innan hon skakade på huvudet så att hennes mörkblonda hår dansade i vinden. De små rynkorna vid hennes ögon poppade fram då hon höll kvar sitt leende, det var som att hon väntade på en bekräftelse.

”Never, I'll be here, I'll live inside of you forever...” hon reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand. Tveksam om jag verkligen borde röra henne sträckte jag mig efter hennes hjälpande gest och kom upp på fötter igen, kylan från de våta kläderna störde mig inte. All min fokus låg på tjejen framför mig, jag vågade inte blinka för då skulle hon försvinna. ”You've got my heart on you,” hon nickade mot mitt bröst där hennes silverhjärta hängdre. ”I'm all yours, forever. But you have to let me go.” hon log lite mot mig men leendet täckte inte hela hennes ansikte utan ersattes med tårar, en efter en föll de ner för hennes kinder. ”I want you... To live a happy and a long life without me.” jag skakade förtvivlat på huvudet, smärtan i min kropp blev allt värre och om inte hon höll i min hand så skulle jag falla ihop igen.

”Please, don't make me...” var allt jag fick fram, ett snyftande läte kom ur min mun och jag brast i gråt. ”It hurts.” gnällde jag fram och ett litet förtvivlat skratt fyllde tystnaden, en hand sträcktes upp till min blöta kind, den var varm och len, precis som vanligt.

Smärtan som kom med att hon rörde mig var outhärdligt, jag visste att det snart var över och snart skulle jag stå ensam kvar på stranden. Jag försökte hulka fram att hon aldrig skulle släppa taget, att vart hon än skulle så skulle jag hänga med.

”I'll take the pain away, alright? I'll take it away.” sade hon nästan panikslaget, jag kollade in i de vackra, unika ögonen som kollade allvarligt på mig. ”I'll take the pain away.” viskade hon innan hon ställde sig på tå, förtvivlat nickade jag, jag lutade mig ner mot henne, hennes försiktiga läppar pressades mot mina. Kyssen var desperat men fjäderlätt, precis som jag kysste luft men trots detta var det som att hela världen försvann, allt syre runt omkring oss och känslan av att ha ont överallt försvann. Hon hade rätt, hon tog bort det som skadat mig i över en månad, för en sekund kunde jag känna att hålet som fanns i mitt bröst inte var så stor längre.

Det var som att befinna sig i ett vakuum där endast jag och Grace kunde vara, men snart kändes det som att mina ben vek sig, tjejen som kysste mig gav mig ett sista tryck med läpparna innan jag kände att hennes närvaro avtog. Jag kunde inte längre hålla andan, det började sticka till i mina armar och ben, frustrerat försökte jag öppna mina ögon för att se vad som hände, men det gick inte. Luften blev allt tunnare ju längre tiden gick och snart kände jag att bristen på luft gjorde att det började sticka i lungorna då jag försökte dra efter andan, jag höll på att drunkna.

”I love you.” viskade hon innan hon försvann och jag föll ner i ett stort svart hål.

Dagens kommentar: