Jag drog fram den bekanta boken med läderomslag och en bläckpenna ur min sportbag innan jag tog mig ut ur bilen och låste den. Det hade tagit ett tag innan jag visste vart jag ville försvinna under de kommande timmarna, undgå alla sorters meddelande från mina skräckslagna vänner som nu hade gått över till ren panik då deras telefonsamtal blev allt mer frekventa. Jag höll inne knappen överst på det jobbiga objektet som nu vägrade sluta vibrera på grund utav Louis femte samtal, snart lugnade sig telefonen och skärmen svartnade innan jag började gå ut över kanten ner mot den bekanta stranden.

Vinden ven i det höga vassa gräset som jag tog mig igenom för att nå fram till den fuktiga sanden som inte hunnit torka upp sedan den senaste regnskuren. Jag ignorerade den kalla känslan som gick igenom mina jeans då jag satte mig ner i sanden, mina ögon slöts och jag kände den kalla havsbrisen, de gulnade löven låg utspridda över stranden. Havet var lugnt och stilla då små vågor drog in över stranden, ljudet lugnade mig. Mina händer började fingra på den läderklädda boken och jag kollade ner på den innan jag öppnade upp den. Jag hade inte lämnat den boken ifrån mig sedan jag vaknade upp på sjukhuset, jag hade skrivit ner varenda detalj om drömmen så att jag inte skulle glömma, för det var något som jag var skräckslagen över. Att jag skulle glömma allt, att jag glömmer bort varför jag känner som jag gör för Grace, eller hur gärna jag ville vara den där killen i drömmen.

Jag bläddrade snabbt fram till en ny och färsk sida, jag hade ingen aning om vad jag borde skriva eller vad jag ville utan lät endast pennan leka över raderna. En isande vind gick igenom min kappa och jag drog den hårdare runt om mig, innan jag fortsatte tills jag kände att det mörknade runt omkring mig och snart försvann verkligheten runt om mig.

Jag ryckte till då boken föll ur mitt grepp och ner i sanden. Stranden var kolsvart nu förutom månen som lös upp en aning, ett varmt moln kom ur min mun då jag suckade trött ut. Jag måste somnat, trött tog jag upp boken och borstade av den kvarblivna sanden innan jag reste mig upp för att ta mig hemåt, killarna måste vara sjuka av oro. Min blick fokuserade längre bort över stranden och såg en liten brygga som stod på pelare ut i vattnet, jag var inte ensam längre då jag såg någon uppenbara sig på bryggan i månskenet. Jag kunde endast se siluetten men det var allt som behövdes för att jag skulle vara helt säker på vem det var.

Ett tag trodde jag inte mina ögon och var tvungen att fundera över om jag verkligen borde gå dit för att se om jag hade rätt. Det skulle kunna vara någon som faktiskt är farlig, vilken normal människa skulle vara ute så här sent?

Jag kollade ner på min klocka och riktade den mot min enda ljuskälla, tio över tre på natten. Jag måste sovit ett bra tag, min blick fokuserade igen på människan som satt nu längst ute på bryggan och kollade ut över det lugna vattnet. Jag hade tappat kontrollen över mina ben då de började röra sig mot bryggan utav nyfikenhet, jag tryckte ner min dagbok och penna i min ficka på kappan.

Ju närmare jag kom desto mer insåg jag att personen inte sett mig än, jag tog mig upp på bryggan och höll hårt i räcket då jag började närma mig. Nu var jag helt säker på att det var Grace som jag såg sitta i rullstolen några meter längre fram, jag släppte lättat räcket och gick långsamt fram de sista meterna utan att släppa henne med med blicken.
Hon kollade förvånat upp på mig då hon insåg att hon inte var ensam.

”Now I know for sure that you're stalking me.” kommenterade hon ironiskt innan hon vände sig ut mot havet igen. Hennes hår var uppsatt i en hög hästsvans, en alldeles för stor grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka och ett par lösa jeans.

Jag tog mig fram till henne och ställde mig bredvid tjejen som såg mer än besvärad ut, jag satte mig ner i skräddarställning på den fuktiga bryggan men kunde inte längre känna kylan efter att ha varit här ute allt för länge.

Tystnaden föll över oss, jag hade ingen aning om vad jag borde säga, om jag borde fråga hur hon tog sig hit eller vad hon gör här så sent. Men av någon anledning kände jag att det inte var jag som borde fråga de sakerna, för jag var också här utan anledning.

”Are you not going to ask me?” frågade hon till slut, det var uppenbart att hon var nyfiken på vad jag funderade över.

”I was thinking about it.” påpekade jag medan jag kollade upp på tjejen i rullstolen, jag hade redan en känsla av anledningen men samtidigt ville jag höra det ifrån henne.

”Do you know the feeling when you lose someone you love? And you have no idea of how to move on, it feels like your in a constant loop. You wake up, people doesn't have the guts to ask you questions, you let the day pass and then you go to sleep but can't fall asleep because you've got too much on your mind?” hennes fråga var allt för nära sanningen att jag kunde inte låta bli att skratta till.

”I know that feeling all too well, mine was just a nightmare though. But it still keeps me up at night.” erkände jag.

”Lucky you.” muttrade hon.

”You want to talk about it?” frågade jag tveksamt medan jag bytte position och satte mig mitt emot henne och lutade min rygg mot en utav stolparna till räcket.

”I'm living my worst nightmare right now. My old life is just that, my old life. I don't fit in.” hon sneglade ner på mig och mötte min blick ett tag innan hon kollade ut över det mörka havet. ”Even though I love my friends it feels like they are my old friends, they expect me to do something I'm used to but instead I surpice them by doing the exact opposite. I can't do what I love,” hon stannade upp ett tag och tänkte efter. ”Loved. I am not even sure if that's what I love to do anymore because the thought of being behind the wheel is terrifying.” hon svalde hårt, det skrämde mig hur vi upplevde samma dilemma, förutom att jag har kommit underfund med att jag fortfarande älskar att sjunga över allt annat, men jag var långt ifrån mig själv, eller mitt gamla jag.

”Then quite, find your new thing.” föreslog jag, jag ville tillägga att jag skulle stå bakom alla hennes beslut och stötta henne, men jag kunde bara inte förmå mig själv att säga dem rakt ut.

”It's not that easy, I need the money to pay off my surgery that I'll never ever get, they are sort of my family in that garage.”

”If they are your family they'll stand by you, Grace.” försäkrade jag henne med ett litet leende innan jag kollade ner på de fuktiga plankorna jag satt på.

”Do you know what the worst part of all this is?” hon skrattade bittert till, jag fick aldrig chansen att svara innan hon öppnade sin mun igen för att svara på sin egna fråga. ”That I have the chance to get away from this wheelchair, but I can't becuase I'm from the wrong side of the city.” ett hugg av medkänsla slog till i min kropp och utan att tänka reste jag mig upp och satte mig på huk framför henne och tog hennes hand. En stöt gick igenom min kropp då jag kände hennes mjuka hand i min, jag undrade om hon känt det också.

”Why are you so nice to me?” min blick for upp till hennes ansikte, hon utstrålade nyfikenhet. Jag funderade ett tag över frågan, då jag inte ville låta allt för på. Grace lät hennes hand förbli i min utan att röra sig.

”Because I kind of going through the same thing, and when I saw you at the hospital and outside the garage, you looked miserable...”

”I'm not a charitycase, Harry.” avbröt hon mig och mötte upp mina ögon med en hård blick, hon drog försiktigt åt sig handen och lade den i sitt knä, men jag förblev sittande på huk bredvid henne. Det var enklare att andas när jag inte var så långt bort från henne av någon anledning, hon fick mig att slappna av.

”And I don't want you to think that either.” sade jag allvarligt utan att vika undan med blicken, när Grace inte såg något som helst tvivel i mina ögon kollade hon ner i sitt knä, ett litet leende dök upp på hennes läppar.

”Thanks.”

”For what?” frågade jag förvirrat, inte riktigt säker på varför hon tackade mig.

”For listening.” sade hon och drog ihop ögonbrynen, en rynka uppenbarade sig mellan hennes ögonbryn medan hon kollade ner i sitt knä där hon fumlade med sina fingrar.

Grace's Point of View

Tomheten som fanns inom mig var inte så fullt påtaglig då jag kände Harrys närvaro, det fick mig att stanna upp och det som fattades i mitt minne störde mig inte så mycket. Enda sedan jag vaknade upp i den där sjukhussängen med förlamade ben så har det känts som att jag glömt något, den där frustrerande känslan av att halva mig inte finns kvar längre. Det var som att min andra halva hade dött.

”Let's get you home.” föreslog Harry, jag vägrade kolla på honom utan gav honom en nick som svar, han började styra mig tillbaka mot land under tystnad. Min plan ikväll hade varit att sitta här ute hela natten och gråta, jag var fortfarande förvånad över att Harry hittat hit, ingen hittade hit. Varje gång jag hoppade in i taxin och bad honom att köra ut hit gav de mig alla exakt samma förvirrade blick. Mannen som kört mig denna gången trodde säkert jag skulle ta självmord då han tveksamt frågade mig om jag sagt rätt väg.

”How did you get here anyway?” frågade Harry, precis som om han läst mina tankar.

”Hanna've helped me for the last couple of weeks getting out of the house after everyone has gone to sleep. It's like our little secret between me and her.”

”You're a brunette?” Hans mörka röst lät förvånad, nästan chockad något som inte riktigt jag förstod. Jag hade färgat mitt hår sedan jag var tio, i samma veva som jag hade rymt hemifrån med min syster.

”Yes.” var allt jag fick fram, min röst lät avlägsen då jag fortfarande var djupt försjunken i mina egna tankar om de där hemska dagarna.

”Why do you want to be blonde?” envisades Harry.

”It's a long story.” snäste jag trött till, irriterad över att han inte bara skulle låta allting vara, jagville inte berätta min sorgliga lilla historia för honom. Irritationen hade synts om inte mitt ansikte hade varit så kallt efter all havsbris som jag fått efter någon timme ute på bryggan.

”It's a long drive home.” kontrade han, då vi började närma oss det mörka stora fordonet som stod parkerat vid vägkanten. Jag kunde inte komma ihåg att jag sett den där då jag fick hjälp ur taxin av den obekväma mannen som kört den gula bilen. Det måste varit för att den var svart konstaterade jag till slut då Harry öppnade passagerardörren på vid gavel. Utan någon som helst ansträngning lyfte han enkelt upp mig i sin famn, det kändes som att tiden stannade upp för några sekunder. Ett minne började bubbla under ytan av mitt undermedvetna och krävde min uppmärksamhet men när jag andades skakigt ut sjönk den mot botten igen och gjorde mig mer förvirrad än någonsin. Varför kändes detta som en déjà vu?

Snart var sekunderna över och Harry satte mig försiktigt ner i bilens mjuka skinnsäte. Den ljusa inredningen lystes upp utav månskenet utanför som sken in genom vindrutan. Dörren slog igen bredvid mig och Harry försvann bakom bilen, han fällde ihop rullstolen under tystnad innan han stängde bagaget och hoppade in i förarsätet. Bilen startade under tystnad och jag visste att han väntade på att jag skulle börja berätta.

”I don't know where to begin.” mumlade jag lågt då vi började köra ner för den långa raka vägen längs kusten, han tog inte motorvägen och en liten del av mig suckade lättat ut. Jag hade fortfarande problem med motorvägen, varje gång taxin körde den vägen höll jag andan nittio procent utav färden.

”Why not start from the beginning?” föreslog Harry och kollade snabbt över till mig för att ge mig ett litet leende, men snart var hans ögon tillbaka på vägen igen.

2002

Mitt hjärta pumpade snabbt runt mitt blod då jag sprang ner för gatan med ett hårt grepp om min lillasysters hand, hennes korta ben försökte hänga med så gott de kunde.

”En liten bit till bara.” flämtade jag i ett hopp om att vi snart skulle kunna komma ut från den norra delen av London. Vi lämnade de fina husen bakom oss och in mot slummen, de mörka gatorna var endast upplysta med några gatlampor och några lampor i de få skyltfönstren som var uppradade längs sidorna på den breda gatan.

Snart saktade jag ner och fortsatte gå snabbt då jag kände att Alice började återfå kraften i sina ben. Jag visste inte vart vi skulle ta vägen, men jag visste att jag var på rätt väg då jag såg de fina husen ersättas med gamla lägenhetsbyggnader som inte var ett dugg likt det vi sprang ifrån.

”Vart ska vi?” frågade Alice andfått och jag saktade ner ytterligare.

Den sena vårvärmen uppskattades då vi endast hade ett par tunna vårjackor över våra t-shirts och märkes jeans. Jag fick aldrig chansen att ta med mig något förutom Alice mjukisdjur som skulle föreställa en kanin men efter alla tårar och allt som den fått gå igenom så var den rätt tilltufsad vid detta laget. Tacksamt hade jag några pund i min jackficka, inget som skulle räcka långt, men tillräckligt för att få oss båda att försvinna för några dagar tills vi hittat en lösning.

”Jag är trött, Grace.” klagade min lillasyster som nu gick bredvid mig ner för gatan, vi var tvungna att komma bort från huvudleden innan våra föräldrar skulle sluta bråka och börja leta efter oss. Jag drog in Alice på en tvärgata, tveksamt testade jag en bakdörr på en utav de höga byggnader och ståldörren gled upp gnisslandes. Allt jag kunde tänka på var att vi måste komma bort från gatorna, jag höll hårt i min systers hand då jag kollade in i det dunkla upplysta trappuppgång. Det såg säkert ut för tillfället och jag stängde dörren snabbt bakom mig innan vi båda började gå upp för trappan som ledde oss upp till taket på den höga byggnaden. Här skulle ingen hitta oss på ett tag tills jag kommit på en bättre plan.

Jag svepte in Alice i min jacka och drog henne tätt in till mig då vi lutade oss tillbaka mot en utav de höga kanterna, på andra sidan höll hela London på att lägga sig i sina mjuka sängar under sina härliga duntäcken. De skulle släcka sina designer lampor och drömma sig bort till en värld som var mycket bättre än deras verklighet.

”Jag är rädd.” mumlade Alice mot min axel och jag kollade ner på den lilla kroppen som var in lindad i min vår jacka och mina armar höll hårt om henne.

”Var inte det, du är säker nu. Vi kommer klara detta, jag ska komma på något. Jag lovar.” Det dröjde inte länge innan hennes kropp slappnade av och utmattat föll ner i en djup sömn, jag förblev vaken ett tag till och såg soluppgången längre bort i horisonten innan även jag slöt mina ögon och sjönk ner i det undermedvetna.

Jag vaknade med ett ryck, det tog ett tag för mig att komma ihåg varför jag låg på ett tak. Men snart kom minnena tillbaka då jag fått nog och flytt hemifrån med Alice, automatiskt kollade jag ner bredvid mig för att se min och Alice jacka ligga på marken bredvid mig, men ingen Alice.

”Alice?” ropade jag och kollade över taket, hon kollade snart runt hörnet på det lilla schaktet som vi kommit upp från igår.

”Kolla.” sade hon glatt då hon kom runt hörnet med en brunett kille i följetåg.

”Who are you?” jag flög upp från min plats från marken och kunde inte komma tillräckligt snabbt fram till Alice för att dra henne bakom mig.

”It's alright.” försäkrade brunetten, han var kanske några år äldre än mig. Trots hans lugna ton förblev jag i försvarsposition. ”Is she always like this?” frågade han och kollade över min axeln på min syster.

”You have no idea.” muttrade hon och jag slängde en arg blick bak på Alice.

”Who are you?” upprepade jag och rätade på mig en aning.

”I'm Dylan.”

Dylan hjälpte oss med nya kläder, mina få pund gick till att färga om våra hår till blont. Men när det började bli mörkt och vi fått i oss något litet under dagen sade vi hejdå till Dylan och började gå ner för gatan med våra nya kläder och våra nya hårfärger.

”Where are you going?” ropade han efter oss och vi stannade upp för att kolla tillbaka på den brunetta killen som varit vår riddare i nöden. Hans vänliga ögon granskade oss båda innan han suckade och slöt upp metrarna som vi hunnit gå. ”Let's go home.” föreslog han.

”We can't.” påpekade jag irriterat då han uppenbarligen glömt det vi pratat om tidigare idag.

”Not home to your place. Home to my place.” förtydligade han. ”I don't think my mother would mind having you there for a while.”

Harry's Point of View

”... He was right, she didn't mind at all. She helped us changing school to the one Dylan went to. We changed out last names and gave us clothes and food, and one thing we always have been lacking at home... Love.” Grace var långt borta i sina tankar och jag skulle inte kunna dra henne tillbaka till nuet även om jag försökte, jag lät mina ögon förbli fokuserad på vägen som snart började leda in i den södra delen av London där slummen befann sig. Denna delen av staden hade jag aldrig tagit mig till tidigare.

”So, yeah. I'm a runaway, my parents divorced, my father lives in Manchester with wife number five and my mother is living happily back in Sweden.” avslutade hon. ”Turn right here.” lade hon till och jag körde in på gatan som nu började ljusna utav det gråa morgonljuset.

”You've had contact with them?” frågade jag förvånat medan jag saktade ner ytterligare.

”No.” sade hon och skrattade till men det var tydligt att hon inte menade det. ”Felicia is a very good researcher.” förklarade hon innan hon pekade mot det vita huset på höger sida. Huset var gammalt och såg ut som att det skulle falla om kull vilken sekund som helst.

”You know what?” sade jag och slog av motorn då jag stannat intill kanten och vände mig mot den vackra tjejen som såg trött upp mot det vita huset. Hennes udda ögon kollade snart på mig, nyfiken över vad jag skulle säga. ”Would you like to hang out? Maybe tomorrow? I have a feeling about being in so much trouble when I get home.” hon höjde roat på ögonbrynen.

”I have the same feeling right now, we've never been out all night, Dylan will freak.” hon nickade åt sitt antagande medan hon funderade ett tag. ”I'd like to do something fun tomorrow.” konstaterade hon.

”Alright.” sade jag då jag försökte låta bli att le som en idiot innan jag hoppade ut från bilen och öppnade bagaget för att ta ut rullstolen. Jag sprang snabbt upp för stentrappan upp till verandan och placerade rullstolen där innan jag tog mig ner för trappan igen och öppnade passagerardörren. Försiktigt slingrade jag runt mina armar runt den lätta kroppen på tjejen jag trodde jag kände, men för att vara helt ärlig så var den här Grace mycket mer realistisk än den som varit i min dröm. Inte bara för det varit en dröm men också för att... Det gick inte att förklara, alla känslor, varje beröring var mer intensiva än någonsin.

Jag bar ut Grace från bilen och sparkade igen dörren med min ena fot, hennes armar hängde löst runt min hals då jag började bestiga trappan ännu en gång. När vi kommit upp till verandan fick jag aldrig chansen att sätta ner henne då dörren for upp och jag stelnade till. Mina armar hårdnade lite runt tjejen jag höll i som om det hängde mellan liv och död. Den brunhåriga killen som varit Grace och Alice räddare i nöden en gång i tiden, stod nu med armarna i kors framför oss.

”Dylan.” flämtade Grace fram, hennes röst tog mig tillbaka till verkligheten och försiktigt satte jag ner henne i rullstolen utan att säga något.

”Where the hell have you been?” morrade han irriterat ner på tjejen som satt i mitten utav oss, av någon anledning kändes det som att han inte slutade kolla på mig.

”I've been out, thinking. And Harry, drove me home.” förklarade hon iskallt utan några som helst detaljer om vart vi varit under natten. Dylans iskalla blick gick över mitt ansikte, jag rörde inte en min medan jag väntade på ett bra tillfälle att fly.

”Thank you for bringing her home.” sade han vasst och jag nickade innan jag sneglade ner på Grace som kollade frustrerat upp på mig, hennes näsa rynkades irriterat till och jag visste vad det betydde. Snart skulle någon få det riktigt hett om öronen och trots jag hur gärna jag ville se Grace kastrera Dylan så bestämde jag mig för att dra mig tillbaka till bilen och möta mitt egna öde.

”I'll see you around.” muttrade jag fram innan jag slängde en sista blick på den blonda tjejen i rullstolen som gav mig ett litet leende. Jag kollade inte tillbaka igen då jag visste att verandan var nu folktom och dörren var stängd in till det gamla huset.

Istället hoppade jag in i bilen och började köra ut från södra delen och gasade lite extra för att ta mig tillbaka till den norra delen. Jag försökte förstå vad som just hänt, jag hade just spenderat hela natten med tjejen i min dröm. Det kändes overkligt, som att jag skulle vakna upp igen och inse att jag levt i ännu en dröm, men det verkade inte komma. När jag körde in på uppfarten till mitt hus var hela gatan full med bilar, fotograferna var borta men jag kände igen några utav dem. Nervöst hoppade jag ut från bilen, tog min väska som låg i baksätet och låste den efter mig medan jag började ta mig upp mot huset. Dörren var olåst och jag önskar att jag kunde försvinna i några timmar till, jag öppnade försiktigt dörren och kikade in i den tomma hallen. Huset var tyst förutom de låga rösterna som hördes från vardagsrummet, min strategi var att vara så tyst som möjligt och gömma mig i mitt rum tills de inser att jag är hemma, kanske till och med att jag varit hemma hela tiden. Jag vände mig om mot dörren och stängde försiktigt igen dörren utan några som helst problem, jag gav mig själv en mental high five. Försiktigt vände jag mig om och tog ett steg innan jag insåg att jag misslyckats med att vara diskret då jag kollade upp för att möta alla mina nära och kära stå med armarna i kors. De blinkade inte ens en enda gång då jag gick över deras ansikten, till och med Rebecka var i mitten av gruppen med höjda ögonbryn där hon stod bredvid min mamma som inte bara såg sur ut, hon var rosenrasande.

”Oh, I'm in so much trouble.” mumlade jag lågt för mig själv.