De gråa molnen började byggas upp i horisonten, höstens första riktiga oväder var på väg in över England något som vi alla fasat. Det skulle betyda ännu mer mörker, ännu mer kyla i sängen, större chans till fler antidepressiva tabletter och säkert fyrdubbelt så många besök hos psykologen.

Mina bara tår lekte med den iskalla sanden, det var första gången på en och en halv månad som jag tagit mig utanför husets fyra väggar och första gången sedan olyckan jag vågade ta mig till en plats som påminde mig om henne.

En ilande vind slet i min t-shirt som jag hade på mig, tillsammans med mina tighta svarta jeans. Det var första gången jag ansträngt mig att ta på mig något som inte var mjukisbyxor eller boxers. Niall hade flyttat in med Emma och Felicia i huset, de hade aldrig bett om lov utan trängde sig på så fort de insåg att Alice och jag låg i varsitt mörkt rum på varsin våning och grät, vi sov inte, vi åt inte, vi duscha inte, vi bara låg där. Mrs. Sonenclar hade försökte ringa på ett antal gånger med Alice hade aldrig tagit hennes telefonsamtal. Jag förstod henne trots Emmas konstanta klagomål om att det var dags att möta allmänheten, speciellt idag.

Medan alla var på begravningen bestämde jag mig istället för att fly, fly hit till stranden, det enda stället jag ville vara på just idag. Jag ville inte se hennes kista, blommorna eller hennes ansikte inramat. Allt jag ville var att känna hennes närvaro, så därför satt jag här nu, i ett hopp om att hon inte lämnat mig.

Bildörrar hördes bakom kullen där vägen låg, jag kollade över axeln för att se killarna dyka upp över kanten med Liam i täten, de såg lättade ut över att se att jag fortfarande var vid livet. De hade fortfarande sina fina kostymer på sig efter begravningen, jag kollade ner på min lediga klädsel innan jag vände mitt huvud ut mot havet igen och undrade om det var kallt nog att dö om man hoppade i.

Dödskänslan hade inte försvunnit trots medicinerna de tvingade i mig två gånger om dagen, de var dumma som trodde att det skulle hjälpa mig, att det skulle lätta på tyngden jag kände över mitt bröst varje gång jag slöt ögonen och kände röken i mina näsborrar.

”There you are, we've been looking for you everywhere.” sade Liam och klappade mig på axeln. De var tillräckligt finkänsliga för att inte sätta sig ner utan förblev stående bredvid mig med huvudena nerböjda. Niall hade varit väldigt finkänslig den senaste månaden och trots hans försök till att lätta på stämningen i huset, lät han mig vara då jag tog mig till ett annat rum. Ibland stannade jag bara upp utanför dörren till pianorummet jag gett till Grace, ingen hade gått in där, ingen fick heller då jag låste dörren efter att ha sett Felicia kolla igenom alla rummen i huset. Det var endast mitt och Grace rum, jag ville inte dela det med någon annan, jag ville inte se någon sitta bakom det pianot förutom min ängel.

”I don't want to talk.” sade jag lågt med en tjock och söndergråten röst, så som den varit den senaste månaden, jag grät dagligen när ingen var närvarande, men det gick inte att gömma längre då min röst började förändras. Den var rå, kall och känslolös, precis som allt liv försvunnit ur min kropp.

”Okay.” Liam satte sig på huk bredvid mig. ”Alice found this under her pillow...” började han tvkensamt och tog fram ett litet kuvert ur sin innerficka på kavajen. ”She, left this for you, Harry.” ingen vågade använda hennes namn framför mig, precis som jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst.

Han lade kuvertet på mitt svartklädda knä, mitt namn stod på framsidan med Graces handstil, ett litet hjärta var inskrivet fint i slutet på ”Y”. Jag höll andan då jag kände tyngden av kuvertet på mina ben, med skakiga långa fingrar strök jag över mitt namn, jag kunde känna de små groparna som skapats där hon tryckt lite för hårt med bläckpennan.

Liam reste sig långsamt upp efter ett tag då han insåg att jag ville vara ensam, han klappade mig på axeln och började gå tillbaka samma väg som de kom ifrån med resten av killarna.

”We'll be waiting for you in the car. Take your time.” sade Louis efter dem och snart lämnade mig ensam igen.

Skräckslaget kollade jag på det vita objektet jag höll i nu, tårarna brände bakom ögonlocket för tredje gången idag, jag snörvlade till innan jag vände på kuvertet och rev upp det.

Ett djupt andetag föll från mina läppar innan jag tog ut ett papper med bara några få skrivna ord på det. Jag kände så väl igen hennes handstil, förvirrat stirrade jag på de inristade orden.

”Do you remember...?

Ps. Don't worry, your paper plane is safe with me.”

Jag kollade ner i kuvertet och vände det upp och ner då tyngden fortfarande låg i kuvertet. Grace silverhjärta trillade ut i sanden och snabbt plockade jag upp det. Mina tankar vandrade tillbaka den dagen vi stod här på stranden och kysstes för första gången, det hade börjat regna och vi hade tagit in på ett hotell. Hon hade berättat om historien om halsbandet, varför det betydde så mycket för henne, hjärtat gavs till den som var älskad.

Mina fingrar strök över de vackra antika detaljerna på hjärtat jag höll i, jag kände efter i en utav mina jeansfickor och hittade en litet bläckpenna jag oftast hade där då om någon skulle vilja ha en autograf. Jag hade nästan glömt bort att jag hade den där. Försiktigt hängde jag hjärtat runt min hals innan jag vände på kortet och stirrade över den vita baksidan medan jag funderade över vad jag ville få ut som jag aldrig berättat.

”Before we got together, everybody told me ”Don't break her heart.” Well, after all that's happened and now that you're gone... You've broken mine. I love you baby.

You're mine, and I'm yours, remember?

Yours forever and always, Harry”

Ilska for över mig, Grace skulle varit här, hon skulle varit med mig, vi skulle älskat varandra, gifta oss, skaffa barn, bli gamla tillsammans. Hon skulle höra mig säga dessa orden på riktigt. Men istället satt jag här, där vi kysstes för första gången, ensam...

Jag ställde mig upp, kylan gav mig gåshud då jag inte längre låg i lä för den kalla vinden. Frustrerat knycklade jag hårt ihop pappret, med arga långa steg tog jag mig ner till vattnet och tog satts för att kasta ut pappersbollen långt ut i det nu nästintill svarta vattnet.

Ett vrål släpptes fram av ilska och jag skrek min förtvivlan rakt ut mot horisonten, nya tårar gjorde sig förtvivlat påminda och började rinna ner för mina kinder. Jag förlorade kraften i mina ben och jag föll ner på knä i den blöta sanden med mina händer för ansiktet.

Flertal snyftningar föll från min darrande underläpp, hela min kropp skakade av sorg. Hur kunde jag hamna här? Jag kan inte sjunga med mina kompisar utan att bryta ihop, jag kan inte se min framtid för min framtid dog. Hela min kropp fylldes med en fruktansvärd ilska över hur fel mitt liv blivit, hur jag förstört min enda anledning till att leva.

Argt lät jag mina händer falla mot den blöta sanden som knytnävar, argt började jag slå i den blöta sanden så att sandkorn yrde runt om mig. Ilskan fick mig att fortsätta trots den ömmande känslan som ilade i mina händer, min syn försäkrades med tårarna och sanden, snart kunde jag knappt se alls.

”Harry! Stop!” ett gällt skrik hördes och jag stannade skräckslaget upp, jag måste hört fel. Jag började bli galen, så måste det vara, fullständigt galen, jag höll andan men släppte den snart då jag inte längre hörde det jag trodde jag hört. Tabletterna måste börja stiga mig åt huvudet, jag får be doktorn om något lättare. Jag släppte taget om luften i mina ögon och suckade andfått ut.

”Please, look at me.” den sammetslena rösten var precis som vanligt. Alldeles för rädd för att kolla upp svalde jag hårt och kollade ner i sanden, detta hände inte.

”You're dead, you can't exist.” mässade jag för mig själv för att få ut den galna tanken ur mitt huvud att detta faktiskt händer. Jag kände någon sätta sig ner på huk bredvid mig, en försiktig liten hand gick över min kind.

”But, I do exist, baby. In your heart...” handen försvann ner för min kind och lades över min t-shirtklädda överkropp där mitt hjärta var. Skräckslaget kollade jag ner på den lilla handen jag kände allt för väl igen, de omålade naglarna, värmen av handen gjorde hela min kropp varm som om en stöt gått igenom min kropp.

Jag kunde inte hålla mig längre, jag släppte taget om min tragiska verkligheten och lät mina ögon glida upp över armen som satt ihop med kvinnan som jag älskade så mycket att jag ville dö, utan henne såg jag inte min framtid. Hon hade samma klädsel som hon haft då vi kysstes för första gången här.

”You won't leave me?” mina skakiga ord höll knappt ihop och hon gav mig ett litet förtvivlat leende innan hon skakade på huvudet så att hennes mörkblonda hår dansade i vinden. De små rynkorna vid hennes ögon poppade fram då hon höll kvar sitt leende, det var som att hon väntade på en bekräftelse.

”Never, I'll be here, I'll live inside of you forever...” hon reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand. Tveksam om jag verkligen borde röra henne sträckte jag mig efter hennes hjälpande gest och kom upp på fötter igen, kylan från de våta kläderna störde mig inte. All min fokus låg på tjejen framför mig, jag vågade inte blinka för då skulle hon försvinna. ”You've got my heart on you,” hon nickade mot mitt bröst där hennes silverhjärta hängdre. ”I'm all yours, forever. But you have to let me go.” hon log lite mot mig men leendet täckte inte hela hennes ansikte utan ersattes med tårar, en efter en föll de ner för hennes kinder. ”I want you... To live a happy and a long life without me.” jag skakade förtvivlat på huvudet, smärtan i min kropp blev allt värre och om inte hon höll i min hand så skulle jag falla ihop igen.

”Please, don't make me...” var allt jag fick fram, ett snyftande läte kom ur min mun och jag brast i gråt. ”It hurts.” gnällde jag fram och ett litet förtvivlat skratt fyllde tystnaden, en hand sträcktes upp till min blöta kind, den var varm och len, precis som vanligt.

Smärtan som kom med att hon rörde mig var outhärdligt, jag visste att det snart var över och snart skulle jag stå ensam kvar på stranden. Jag försökte hulka fram att hon aldrig skulle släppa taget, att vart hon än skulle så skulle jag hänga med.

”I'll take the pain away, alright? I'll take it away.” sade hon nästan panikslaget, jag kollade in i de vackra, unika ögonen som kollade allvarligt på mig. ”I'll take the pain away.” viskade hon innan hon ställde sig på tå, förtvivlat nickade jag, jag lutade mig ner mot henne, hennes försiktiga läppar pressades mot mina. Kyssen var desperat men fjäderlätt, precis som jag kysste luft men trots detta var det som att hela världen försvann, allt syre runt omkring oss och känslan av att ha ont överallt försvann. Hon hade rätt, hon tog bort det som skadat mig i över en månad, för en sekund kunde jag känna att hålet som fanns i mitt bröst inte var så stor längre.

Det var som att befinna sig i ett vakuum där endast jag och Grace kunde vara, men snart kändes det som att mina ben vek sig, tjejen som kysste mig gav mig ett sista tryck med läpparna innan jag kände att hennes närvaro avtog. Jag kunde inte längre hålla andan, det började sticka till i mina armar och ben, frustrerat försökte jag öppna mina ögon för att se vad som hände, men det gick inte. Luften blev allt tunnare ju längre tiden gick och snart kände jag att bristen på luft gjorde att det började sticka i lungorna då jag försökte dra efter andan, jag höll på att drunkna.

”I love you.” viskade hon innan hon försvann och jag föll ner i ett stort svart hål.

Dagens kommentar: