”Could you go and get me a wrench in the garage?” Felicia kollade frustrerat ner under motorhuven på bilen hon precis kört ett varv med. Hennes första race för hösten skulle äga rum om exakt en vecka och hon finputsade det sista inför racet som ingen kunde missa då hon konstant pratat om det.

Jag försökte låta bli att se avundsjuk ut då jag log lite svagt mot min blonda kompis som sneglade upp på mig med en bedjande blick. Hon hade ett par slitna ljusa jeans på sig tillsammans med ett par bruna boots och en tunn vindjacka med ett skärp i midjan, jag skulle gissa att det är något Emma tvingat på henne.

”Alright.” suckade jag och vände på rullstolen och rullade tillbaka mot garaget, det väl igenkännliga garaget. Ett försök till att komma in så fort som möjligt i värmen använde jag all styrka i mina armar och tillräckligt snabbt hörde jag gummi gnissla på cement golvet. Det var den enda farten jag kunde skapa själv nu när mina ben var oanvändbara och jag kunde inte köra själv.

Jag sökte runt i den stora lokalen som var tom förutom att jag visste att Emma satt inne på kontoret vid datorn, dock var dörren stängd. Emma var en utav dom som tagit min olycka hårdast, något som inte gjorde saker och ting bättre då vi alla bodde under samma tak, hennes konstanta oro började ge henne en permanent rynka mellan ögonbrynen som ingen verkade påpeka för henne.

Snart hittade jag en skiftnyckel på en hög arbetsbänk och frustrerat rullade jag fram för att se om jag kunde nå den utan hjälp, men insåg snart att det var lönlöst.

”Emma!” skrek jag frustrerat medan jag försökte sträcka mig längre efter objektet som låg på den höga arbetsbänken.

Min frustration växte för varje dag som gick och jag var fast i denna rullstolen, jag kunde inte nå saker, jag kunde inte ta mig runt som jag själv ville och jag började bli less på det. När min kompis inte kom till undsättning i det nästintill tomma garaget bestämde jag mig för att sträcka mig ytterligare och tog ett fast tag i arbetsbänken för att kunna ta sats och fånga upp skiftnyckeln. Men min rumpa lämnade precis sitsen innan ett par fasta händer pressade hårt ner mig i rullstolen igen.

”I dare you to do that ever again and I'll personally glue you to the chair.” muttrade Dylan lågt och jag kollade frustrerat upp på den ljusbrunetta killen som hade gråa fläckar av smuts över hela hans ansikte.

”Blame your sister for that.” fräste jag argt och stirrade surt rakt in i de mörkblåa ögonen som jag normalt sätt drunknade i, men just nu såg jag bara frustration. Han suckade bara frustrerat och lutade sig ner för att pussa mig på pannan, ett litet snett leende kröp över hans tunna läppar.

”It's going to be alright.” försäkrade han mig innan han rörde sig bort mot en handduk för att torka av sina händer.

”No, it won't! I'm in a freaking wheelchair, and the only thing to get out of it is to pay. I can't work. In which world is this going to be alright, Dylan?” frågade jag frustrerat för att jag uppenbarligen inte såg det som alla andra var så lugna över. Doktorn såg inte att operationen var tillräckligt nödvändig för min del och det fanns fler som led värre än mig enligt honom då han nekade mitt tillstånd akut. Om jag skulle någonsin få bli mina en och sjuttiotvå centimeter någonsin igen skulle jag bli tvungen att betala mer än vad jag någonsin kommer tjäna i mitt liv. Dock fortsatte jag försöka göra så mycket jag kunde för att få in något på mitt sparkonto som skulle kunna gå till en del av operationen.

”We all will help you out.” hans röst lät säker precis som om detta redan var förutbestämt.

”I don't want that.” min ilska hördes tydligt igenom min röst i hopp om att han skulle sluta låta så dum, jag ville inte ha någon annans pengar och vara en allmän välgörenhet.

”Then call your parents.” Han kollade prövande över axeln för att se min reaktion när jag inte besvarade honom, jag pressade frustrerat ihop mina läppar till ett streck för att inte skrika rakt ut hur dum en människa kunde vara. Utan att säga något höjdes bara Dylans ögonbryn, han provocerade mig.

”You know why I'm not doing that.” spottrade jag argt fram, han visste mycket väl att jag aldrig någonsin skulle prata med mina föräldrar frivilligt. Jag rymde hemifrån utav en anledning och det störde mig att han ens hade mage att dra upp dem vid detta laget.

”Then I can't help you.” han ryckte oskyldigt på axlarna och jag släppte fram ett skakigt och frustrerat andetag.

”Fuck off.” fräste jag argt innan jag vände på stolen och började rulla mot den öppna garageporten som släppte in kalla höstiga vindar. Min stickade tröja läckte in den kalla luften en aning då jag precis kom utanför garaget och var nära på att krocka med Emma som förvånat kollade på mig. Jag hade visst fel, hon hade inte alls varit i kontoret, irriterat stirrade jag på min kompis.

”What's going on?” frågade hon förvånat där hon hade sitt långa blonda hår uppsatt i en hög hästsvans, hennes svarta tighta jeans och den vita tunikan hon hade på sig visade hennes kurviga figur.

”Ask your brother.” fräste jag argt och fortsatte bort mot längs det långa garaget, jag kände hennes ögon i ryggen innan hon försvann in i garaget och jag fortsatte. Asfalten hördes under rullstolenshjul där jag egentligen hört fötter mot den lätt grusade marken. Den kalla luften fick mig att sakta lugna ner mig innan jag tog mig in i gränden mellan garaget och läktaren och tog mig ut på parkeringen där jag stannade upp. Frustrerat insåg jag bristen i min plan och jag kände ilskan komma krypande tillbaka, jag kunde inte köra här ifrån. Mina bestämda ögon skannade över parkeringen efter ett sätt att ta mig här ifrån, jag skulle bort från denna platsen om det var det sista jag skulle göra. Jag hade kunnat rulla ner för gatan och hoppades på att någon skulle ge mig lift. Eller så skulle jag kunna bara rulla ut i gatan och bli påkörd igen, denna gången hade kanske bilen kunnat döda mig så jag slipper denna tortyr som kallas 'mitt liv'.

Mina ögon stannade upp då jag fick syn på en lockig kille i en Range Rover längre bort, han satt framför ratten längst bort på parkeringen. Jag kände igen honom från en utav min systers stora planscher, de gröna ögonen var ännu mer magnetiska i verkligheten.

Min sökan efter en väg ut stannade upp för en sekund då jag var fullt medveten om hur stilla han var då han granskade mig, jag var på väg att ta satts så att rullstolen skulle rulla bort mot bilen, han skulle vara min väg ut.

”Grace.” jag stannade upp men drog inte min fokus ifrån den brunetta killen i den mörka bilen. Dylan ställde sig i vägen och bröt kontakten jag hade med killen, jag kollade argt upp på min pojkvän som uppenbarligen sökte uppmärksamhet. En suck släpptes fram innan han satte sig på huk framför mig så vi kom i någorlunda samma höjd.

”I'm sorry, babe.” mumlade han lågt, jag kollade över hans axel för att se bilen köra ut från parkeringen och rivstarta längre bort tillbaka mot stan, min enda chans att komma här ifrån var redan på väg tillbaka till London. Jag bet mig försiktigt på insidan på min kind för att komma tillbaka till verkligheten och kollade på Dylan som väntade på min reaktion.

”Do we have a customer with a black Range Rover?” frågade jag frånvarande istället, förvirrat kollade den korthåriga killen sig omkring i ett hopp om att hänga med på vad jag pratade om.

”Erhm... I don't know all of the customers, Cece. Why?”

”Nothing, I'm just...” jag täckte trött mina ögon med min ena hand då jag försökte få ett fast tag om verkligheten.

”Headache again?” frågade han oroligt och lade en försiktig hand på mitt ena knä, jag borde känna värmen från hans stora handflata, men det gjorde jag inte.

”No, I'm just tired.” sade jag osäkert och lutade mig fram, genast förstod han vad jag ville och mötte upp mina läppar i en försiktig kyss, våra pannor snuddade vid varandra och njöt utav varandras närhet, jag kände hans blå ögon granska mig medan jag hade mina slutna.

”I'll drive you home.”

Snart stannade vi utanför det gamla och trasiga huset som fanns i södra och mörka delarna av London, där ingen ville bo egentligen men vi hade inget val. I det lilla huset bodde jag, Dylan, Emma, Felicia och några till från garaget, det var trångt men det fungerade. Det var i en sådan här del utav staden där bara en enda lycklig skulle kunna ta sig här ifrån för att de blir signerade utav något halvt dåligt skivkontrakt eller blir värvad av någon fotbollsmanager. Resten utav oss föds här och dör precis här, visserligen gäller inte riktigt den regeln mig då jag uppenbarligen inte är här ifrån men har hamnat här tack vare mina sjuka föräldrar. När jag var tio tog jag min syster och rymde efter att jag fått ytterligare några slag i ansiktet utav mina föräldrar, jag ville inte att min syster, Alice, skulle ha samma uppväxt så jag flydde och hamnade här. Detta var vår familj, kanske lite dysfunktionell men det var den enda familjen jag hade.

Jag träffade Dylan och hans syster, Emma ungefär samtidigt och de bjöd oss in i deras föräldrars hem. Jag och Dylan blev däremot tillsammans långt senare, något som inte förändrats.

”Grace, back to the future.” muttrade Dylan som nu stod bredvid mig vid min dörr och lutade sig ner för att fånga upp mig i hans famn för att sedan börja bestiga den långa trappan upp mot det lilla huset. Han satte snart ner mig i rullstolen igen som var placerad i hallen. ”Do you want something to eat?” frågade han då han stängde dörren bakom sig och tog sig in i det lilla köket, det var nästan omöjligt för mig att röra mig här då huset inte var gjort för en med ben som inte fungerade som de ska.

”I'm not hungry.” ropade jag efter honom och tog mig in i vardagsrummet som endast bestod utav en trasig soffan och en tjock teve som var på väg att somna in för gott. Allt i detta huset påminde mig om Alice och det var svårt att gå vidare då man såg sin döda systers ansikte vart man än vände sig. Ilsket drog jag bort en tår från min kind som slitit sig från min ögonvrå, hon hade suttit bredvid mig och sjungit till radion då den andra bilen kört rakt in i sidan på oss.

Jag stirrade ut genom fönstret och såg hur mörkret började lägga sig över staden... Jag skulle aldrig komma här ifrån.

Harry's Point Of View

”Surprice!” utbrast alla då jag öppnade dörren till Louis och Eleanors lägenhet. Förskräckt tog jag ett steg tillbaka, förvånat stirrade jag på mina kompisar som stod som fast frusna med stora fåniga leende över deras ansikten i väntan på att jag skulle reagera.

”Wow.” var allt jag fick fram då jag kollade upp för att se en stor banner hänga ner från taket med stora bokstäver som önskade mig välkommen hem. Det var då alla slappnade av och jag skrattade nervöst till då alla kom fram för att ge mig varsin stor kram, till sist kom en brunett lång tjej som jag inte kände igen fram och räckte fram handen istället.

”Hi, I'm Sophia.” sade hon med en ljus röst och jag nickade långsamt för att få rätt på alla pusselbitarna, jag sneglade på Liam som nickade och log lite försiktigt mot mig.

”Oh,” var allt jag fick fram och tog hennes hand. ”Harry.” presenterade jag mig själv medan jag generat försökte komma på något bättre att säga än 'wow' till deras försök att överraska mig, men inget kom fram.

”No need to be shy, brother.” sade Louis roat och slängde en arm runt mina axlar för att dra mig in i den stora lägenheten som lika gärna kunnat vara ett hus. Skaran som välkomnat mig började splittras upp en aning och några lämnade hallen och in i vardagsrummet. ”So what have you been up to these twentyfour hours of freedom?”

Jag försökte komma på något vettigt att säga men jag kunde inte förmå mig själv att erkänna det att jag suttit i det rummet som skulle varit ett pianorum och gråtit mig till sömns i en utav skinnsofforna för att sedan ta mig ut till ett gammalt garage.

Istället log jag lite oberört och ryckte på axlarna.

”Enjoyed it.” föreslog jag och de som var kvar i hallen skrattade åt min dåliga humor, jag skrattade nervöst till.

Jag förstod inte varför spänningen fanns där, det verkade som att alla väntade på att jag skulle explodera och av någon anledning så visste jag inte heller vad jag skulle göra.

Frustrerat försökte jag förstå, men jag kom inte fram till något bra svar på min egna fråga, snart log Eleanor mot mig innan hon nickade med huvudet i riktningen mot köket, hon ville att jag skulle följa med. Hennes långa mörka hår var i en fläta över hennes axel som hon rättade till då den gled över till hennes rygg.

”So, how was Holmes Chapel?” frågade hon då hon gick före mig in i det stora och rymliga köket, jag hade minne av många härliga stunder här inne, men det kändes som flera år sedan de ägt rum.

”It was okay, it was nice to catch up with some old friends and family.” jag satte mig på en utav de höga barstolarna vid köksön och kollade på medan Eleanor tog ut en varm form från ugnen. ”So what's going on here?” frågade jag förvirrat i ett hopp om att tjejen i klänningen framför mig hade något svar.

”Oh, you've noticed?” konstaterade hon roat och skrattade till besvärat. ”It's not only you that changed after the accident. And I guess we're not sure how much of your old self you remember...”

”I remember everything.” sade jag snabbt. ”I'm just not sure I want to be that guy anymore.”

Eleanor nickade långsamt då hon försökte förstå vad jag menade, hon skulle precis öppna munnen igen för att säga något då Zayn kom in i köket.

”Then who are you, Harry Styles?” frågade han och satte sig ner bredvid mig på en utav de höga stolarna.

Jag kollade på min svarthåriga kompis som kollade nyfiket på mig för att få ett bra svar, frustrerat försökte jag få fram något svar i mitt huvud men det stod stilla.

Vem var jag? För några månader sedan hade jag inte tvekat, jag hade skrikit 'Vet du inte vem jag är?' och sett ytterst kaxig ut. Men sådan var inte jag längre, drömmen hade tagit bort den delen av mig, Grace hade tagit bort den delen och lämnat mig utan någon som helst idé om vem jag borde vara. Det var enkelt att säga att jag skulle vara en bättre kopia av mitt gamla jag, men det var inte helt sant. Jag vill fortfarande roa mig med mina vänner, jag vill ha världens vackraste tjej vid min sida och jag vill fortfarande vara den bekymmerslösa killen innan jag var med i olyckan. Det som är annorlunda nu är att jag vet vem jag vill ha i mitt liv och jag är fast beslutad vid att se till att det blev så.

Men i allt detta hade jag aldrig tänkt på vem jag var nu, jag var inte längre den spårlöst försvunna femtedelen av One Direction, jag var inte längre den manliga versionen av Amy Winehous och som nyheterna senast konstaterat så var jag inte heller längre en kändis som kommit ut från rehab. Jag var bara... jag, och för att vara helt ärlig var jag orolig över om det verkligen skulle vara tillräckligt i den världen jag levde i.

Jag vaknade upp till verkligheten igen och såg nu att jag var omringad av alla mina härliga vänner som nu verkade vänta på ett relativt bra svar som skulle lätta upp stämningen. Louis stod och höll om Eleanor, Perrie lutade sitt huvud mot axeln på sin framtida man, Liam och Sophia stod lutade mot diskbänken tillsammans med Niall som flinade mot mig. Det glädje mig att han inte hade förändrats i alla fall, jag log roat tillbaka innan jag samlade mig för att besvara Zayns fråga.

”Who are you, Harry?” upprepade han och jag kollade tillbaka på honom.

”To be honest. I have no idea.”

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: