Frustrerat satt jag vid receptionen och kollade på medan killarna lyfte ner en ny motor i en utav bilarna de jobbade med. Aggressionen steg bara ju längre tiden gick utan att jag hade något att göra, Dylan hade bänkat mig här sedan i morse då han insåg att jag inte alls kunde lägga mig under en bil och rätta till underdelen eftersom jag var förlamad... Han kanske inte sade just de orden, men han tänkte dem jag och visste det. Jag var värdelös på detta jobbet utan mina ben och nu fram mot eftermiddagen började jag bli rastlös.

Irriterat kollade jag på då arbetarna började bli trötta fram mot eftermiddagen då det enda produktiva jag gjort var att sätta in två nya tider för framtida kunder, mer fanns det inte att göra bakom denna disken som nu mera hade blivit mitt straff kändes det som.

”Maybe we should go and get some coffee?” föreslog Hanna, den askblonda tjejen jobbade deltid här medan hon fortfarande var i gick i skolan på dagarna och kom alltid hit fram mot eftermiddagarna.

”Yeah, could you go over the street to get some?” föreslog Emma och räckte över några sedlar till henne.

”I can do it!” utbrast jag och tog mig snabbt ifrån skrivbordet, mitt desperata försök till att inte låta allt för behövande misslyckades totalt.

”Don't be silly, let Hanna do it.” påpekade Dylan ointresserat medan han kollade ner under huven då killarna började sätta rätt motorn. ”A little bit to the left.” rättade han till precis som om jag inte var närvarande.

”Are you kidding me?” fräste jag argt till, han trampade på mina sista nerver som redan var nästintill obefintliga för tillfället.

”No, I'm pretty sure it's good when it goes a bit lef...”

”Not that, stupid!” morrade jag argt. ”I've been sitting here for the last seven hours I want to do something, give me the money Hanna.” hon gav mig genast pengarna utan att ifrågasätta innan hon instinktivt tog ett steg tillbaka.

”Go with her, Hanna.” beordrade Dylan.

”No, let her go, Dyl.” muttrade Emma frustrerat som kliade sig i håret medan hon försökte reda ut situationen. ”It's just over the street.” konstaterade hon och log ursäktande mot mig, jag log frustrerat tillbaka innan jag snabbt tog mig ut genom framdörren så att ingen fick chansen att ändra sig. Min chans till att fly min jobbiga vardag var äntligen här och jag tänkte njuta utav den fullt ut och ta mig tid utan några jobbiga frågor om hur jag mådde eller någon konstant lutad över mig och väntade på att jag skulle bryta ihop.

Jag tog mig enkelt över gatan och in i det lilla femtio-tals fiket som funnits där så länge jag kan minnas. Inredningen såg ut att komma direkt från Greace filmen med de olika pastellfärgerna på sofforna och den klassiska inredningen med en jukebox.

”Hi, Grace!” ropade Nina och Andrew samtidigt över disken då de hörde dörrklockan plinga till, det medelåldersparet hade på sig sina matchande förkläden där de stod bredvid varandra med två stora påklistrade leenden.

”Ten coffee and one ice tea.” beordrade jag och de nickade innan de snabbt satte igång med min beställning, jag rullade fram till ett fönsterbord medan jag väntade. ”And a cinnamon bun while I'm waiting.” lade jag snabbt till och snabbt kom Andrew fram med en kanelbulle på en vit rund tallrik.

”Thank you.” sade jag och log.

”Your welcome, Grace. We're so glad you're alive.” påpekade han med ett faderligt leende och jag skrattade till.

”Yeah, so am I...” när jag precis tänkte avsluta min mening gled min fokus iväg från den gråhåriga mannens ansikte och landade några meter bort, det fanns ett fåtal människor inne på fiket men det fanns en som satt med sin mobil och sneglade emellanåt upp på mig. Jag kände igen honom, frustrerat försökte jag komma ihåg vart jag sett honom innan, snabbt log jag upp mot Andrew och han återgick till sin fru som kokade kaffe som en galning bakom disken.

”I've seen you before.” flög det ur mig, mitt undermedvetna försökte försökte komma upp till ytan för att visa mig en bild men den kom aldrig fram. Den brunetta killen såg nästan chockad ut över att jag tilltalade honom, hans gröna vackra ögon spärrades upp stora som tennisbollar. ”You were at the same hospital as me and...” jag försökte pussla ihop bitarna utav min brist på minne, det var uppenbart att bilolyckan gjort mig dement på vissa delar utav mitt liv. ”...You were in your car by the garage yesterday.” medan jag väntade på att han skulle reagera och bekräfta min misstanke förstärktes bara mitt minne om när gårdagen. ”Are you stalking me?” tanken var att det skulle lätta uppstämningen men han såg inte speciellt road ut.

”Oh...” han suckade upp och reste sig, han tog sin kaffekopp och tidning och satte sig ner vid samma bord som mig. Det var uppenbart att han inte längre satt som på nålar eller var nervös över vad jag hade att säga. ”No, I was in a pretty bad accident so that's why I was in the hospital and I have no explaining on the yesterday part.” han ryckte lätt på axlarna och log mot mig innan den lockiga killen sträckte fram handen. ”I'm Harry.”

”Grace.” jag tog hans hand, en aningen förvirrad fortfarande. Jag hade sett honom tidigare och inte bara vid sjukhuset eller igår, jag hade sett honom flera gånger innan. Irriterat försökte jag rycka upp mig då jag antog att jag måste sett honom på teve eller något sådant då han är trots allt Englands badboy. Jag måste blanda ihop teve med verkligheten, frustrerat började jag fundera över om det var ett dåligt tecken, jag kanske slog i huvudet hårdare än doktorerna trott.

”Nice to meet you.” Harry log mot mig, jag kollade distraherat ner på min kanelbulle och rev loss en bit av den pärlsockrade bullen.

”So what are you doing here?” frågade jag och kollade upp på killen som lika gärna kunde vara super modell, han passade inte in här. Denna delen av London var lite mörkare och dåliga kvarter var bara runt hörnet, det var ingen plats för en världskändis om han inte var ute efter något olagligt.

”Oh, I'm hiding from paparazzis. They've been going crazy these last couple of days.” Jag höjde frustrerat på ögonbrynen, han tjänade mer pengar än någon annan i hela England och han får offra lite privatliv medan vi andra offrar våra liv för att ens tjäna några pengar. För någon sekund trodde jag faktiskt honom, men det var något med honom som fick mig att tro annat.

Jag bet ihop för att inte säga någon spydigt och tog ett djupt andetag innan jag öppnade munnen igen.

”Sounds hard.” sade jag ironiskt, Harry höjde förvånat på ögonbrynen men samtidigt lös hans ögon att han var förvirrad. ”Sorry, for not showing much empathy.” sade jag ironiskt och ett lågt roat skratt kom från killen framför mig.

”It's alright. I guess you've got harder thing to deal with.” han suckade och log ursäkrande mot mig, utav någon irriterad anledning kunde jag inte låta bli än att le tillbaka. Jag drog av ännu en bit från min kanelbullen medan jag funderade över hans ord, jag var fortfarande förvirrad över faktumet att han verkade veta mer om mig än vad han ville släppa fram, hans underton gjorde min förvirrad och nyfiken samtidigt.

”You have no idea, annoying boyfriend, check, annoying friends, check, annoying life, double check.” muttrade jag så ironiskt jag kunde men min bitterhet sken klart och tydligt igenom.

”Boyfriend, huh? Was that the one with the short brown hair?”

”That would be him.” sade jag och suckade tungt. ”Since the accident he haven't left my side once, I could be re-born again, even that would make more sence than have someone glued to your hip, day in and day out.” jag rynkade ogillande på näsan av mina egna ord, ett litet snett leende kröp över Harrys fylliga läppar, jag försökte förstå varför jag fick fjärilar i magen och varför han var så fruktansvärt lätt att prata med. Det gjorde mig frustrerad att inte veta varför jag berätta min livshistoria till en främling.

”Here you go, Grace.” två påsar hölls fram utav Nina som log moderligt mot mig, jag drog mig ur mina tankar och tog fram pengarna ur fickan och gav den till den gråhåriga damen som log helhjärtat mot mig. ”Take care, okay?” hon såg ytterst moderlig ut och jag nickade innan då jag inte kunde förmå mig att göra något annat tack vare hennes hårda blick.

”Yeah, thanks.” sade jag innan jag vände mig mot Harry. ”I've got to go.” han reste sig upp snabbt.

”Oh, yeah. I have to go back to the reality again I guess.” konstaterade han. ”I'll walk you out.” artigheten gick inte ihop med bilden jag hade utav honom från alla tidningar jag läst, men utan att klaga lät jag honom följa efter mig ut genom dörren till det lilla fiket.

”It was nice meeting you.” sade jag och vände mig mot den väldigt långa killen som säkerligen skulle vara lång om jag stod på mina egna fötter. Här nerifrån såg han bara läskigt lång ut, med de där smala långa benen och den muskulösa överkroppen som syntes igenom hans t-shirt han bar under den svarta kappan.

”Yeah, it's weird, isn't it?.” började han och skrattade smått till med sitt låga raspiga skratt. Jag drog ihop mina ögonbryn då jag inte riktigt förstod vilket utav alla dessa konstiga sakerna som hänt den senaste kvarten som han lagt märke till. Jag nickade till slut då han inte fortsatte med sin fråga och jag kände värmen från påsarna igenom min stickade tröja.

”It feels like we've met before.” avslutade jag hans mening mumlandes i ett hopp om att han inte skulle höra mig, men det gjorde han, klart och tydligt. Harrys kropp ryckte till utav mina ord innan han log lite för sig själv, precis som om han hade en hemlighet som bara han hade en del av. Det kändes som att han hade så mycket mer att berätta, men vägrade lämna ifrån sig allt för mycket information.

”Yeah.” var allt han sade och jag nickade obekvämt till.

”Anyway, I guess I'll see you around.” skojade jag och skrattade, ett litet leende som inte nådde enda upp kom över hans läppar då han fattade att jag drog en parallell mellan mitt dåliga stalker skämt tidigare.

”Yeah, I guess. Bye.” sade han innan han snabbt vände sig om för att röra sig bort mot den stora bilen som stod vid trottoaren längre bort. Hur kunde jag missat den? Jag försökte låta bli att stirra då jag tog mig över gatan trots jag kände hans ögon på mig. En underlig känsla hade rotat sig i min mage och det störde mig att jag kunde inte komma på vad det var med honom som fick mig att känna som om hela jag vänts upp och ner.

Harry's Point Of View

”I'm so sorry that I'm late, I bumped into someone on the way.” ursäktade jag mig med andan i halsen då jag snubblade in genom bakdörren till radio huset i London. Killarna log förstående mot mig precis som de gjort de senaste dagarna och jag började undra hur länge de skulle orka hålla uppe den vänliga fasaden innan de faktiskt skulle börja bli irriterade på min dåliga vana.

”Someone we know?” frågade Louis nyfiket och jag skakade bara på huvudet innan jag blev tacklad bakifrån. Jag föll framåt men nådde aldrig golvet då jag föll över Zayn som fångade upp mig. Ett välkänt skratt brast ut bakom mig och jag vände mig om för att se en utav mina bästa vänner stå och flina.

”Nick.” sade jag och log innan vi omfamnade varandra, i en varm men maskulin kram.

”Nice to have you back, bro.” sade han och drog några fingrar igenom hans uppåtstående lugg. Nick Grimshaw och jag har varit vänner ett bra tag nu, han fick mig alltid att skratta och slappna av lite extra när det väl behövdes. Vilket alltid behövdes när man mer eller mindre levde i denna världen som var full utav stress, kontrakt och pressade situationer.

Han hade inte förändrats ett dugg den senaste månaden, något som förvånar mig öven om det bara varit en månad känns det som ett år sedan jag såg honom. Däremot lyssnade jag på hans morgon program varje morgon då jag drog mig upp för att hjälpa mamma med något under min tid hemma i Holmes Chapel. Men varje gång det hade kommit en låt från oss stängde jag genast av för att slippa så många minnen som möjligt från min koma, men nu var det oundvikligt.

”Okay, lads. It's really nice to do this interview after everything.” började Nick och suckade ut som om det var en tyngd som lyftes från hans axlar. ”I'm so greatful that you're doing this exclusive and let's hope and pray that everything will be alright, Harry. If something isn't good you just do a sign and I'll go to the next question.” jag nickade som tecken på att jag förstått instruktionerna.

”So let's go over the program, you're singing an acapella of your old songs, answer some questions and have some fun and then it's done. Simple and easy.” informerade han oss och gjorde en gest att vi skulle följa med honom och James från management som stod i kostym och väntade på oss vid båset då jag antog att han skulle godkänna frågorna som Nick skulle ställa.

”Let's do it.” sade Niall entusiastiskt och skuttade före oss andra in i studion som jag kände igen efter alla dessa gångerna jag faktiskt varit här inne. Nick stod och mumlade något till James innan de båda kom till en anonym överenskommelse.

Snart satte Nick på sig ett par hör lurar, satte sig på pallen på andra sidan det vita höga bordet som stod mitt i det trånga rummet och tryckte på några knappar innan han tog ett djupt andetag.

”You are listening to Radio One's morning show with Nick Grimshaw.” ekade i studion och ett intro började spelas. Snabbt tog Nick av sig sina hörlurar.

”This is going to be recorded and used in the morning, alright?” informerade han snabbt och vi alla fem nickade innan han satte på sig sina hörlurar igen för att dra igång showen. Jag hade sett honom tidigare då han jobbat och varje gång gör han exakt samma procedur, han tar ett djupt andetag och nästan skriker ut de första orden innan han övergår till sin normala ton.

”With me in the studio I've got the world famous and my friends One Direction, hello guys.” han lät överentusiastisk och jag gav honom en road blick.

”Hey.” sade vi alla i mun på varandra.

”How's it going, lads? It's been a while since I saw you last time and it's been a lot going on, hasn't it?” man såg att han gick in för sitt jobb något som jag inte kunde låta bli att le över, men samtidigt känna pressen att jag behövde leverera exakt likadant, men av någon anledning fick jag inte tag i några ord och Liam instinktivt tog ledningen.

”Yeah, it's been a though couple of months.” erkände han och nickade medan han försökte få stöd från oss och vi nickade instämmande. ”The worst part of it all is the changes we have had to do.”

”What changes?” frågade Nick nyfiket och kollade ner i sina papper.

”We had to cancel the tour, which was the hardes thing any of us had to do in our careers to be honest.” sade Zayn och ryckte tveksamt på sina axlar. ”It's not fun to dissapoint our fans, but we hope that soon we'll be back on track and make up for the lost time.”

Jag bet mig i läppen då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga eller tillägga, jag kände mig dum som bara stod där men jag hade ingen aning om vad jag borde eller får säga. Frustrerat sneglade jag på en utav de kostymklädda männen, han nickade vänligt mot mig innan jag vände bort blicken mot Nick igen som nu kollade på mig och jag upptäckte att alla hade tystnat.

”So let's kill some rumours, shall we?” det var en retorisk fråga men vi alla nickade, däremot visste jag att han skulle dyka mot mig direkt. ”Harry, you've been on rehab? True or false?”

”False, I've been home with my family and friends trying to catch up and recover as much as I possible could've.” sade jag automatiskt, min robot liknande röst lät inte alls som mig.

”Has it been hard on you?” frågade han nu allvarligt. ”After the accident, has anything been different?” jag skrattade till och suckade medan jag funderade över mitt svar så att alla skulle förstå känslan jag hade, inget var sig likt.

”Ehm... Of course it's been hard on me, but it have made me think differently and everything has changed in a way.” erkände jag och ryckte på axlarna. ”It have made me stronger and I know what kind of person I am, which I had a hard time finding before the accident but the experience have definitly changed me.”

”Yeah, what about that you guys are splitting up?” frågan var fortfarande riktad mot mig och jag försökte komma på ett rimligt svar.

”No, I think that, ehm... I think that I need this, that we need the support and be together. I think that need that in my life right now, to be around my best friends and have a good time, not thinking too much and just let it be.” jag log nöjt över mitt svar.

”What a marshmallow you are.” flinade Louis och drog mig intill sig för att gnugga knogarna i min hårbotten men jag drog mig snabbt undan för att undvika smärtan som jag visste skulle uppkomma.

”Alright, after the break you'll be singing one of your old songs acapella as a tasting before the radio one live lounge you'll be in joining on tuesday next week, stay tuned people and we'll be right back.” han tryckte på en knapp, den röda lampan ovanför dörren slocknade och drog snabbt av hörlurarna. ”Great, lads. What song are you going to sing?”

”Moments.” sade Louis enkelt, det var tydligt att de bestämt detta tidigare utan mig.

Jag tappade andan då jag hörde låtens namn, minnena av drömmarna kom smygande över mig och väntade på att jag skulle välkomna dem in. Det skrämde mig vilken makt de faktiskt hade över mig, jag visste att om jag lät dem ockupera mig så skulle jag vara frånvarande från verkligheten.

”Could we take something else?” föreslog jag frustrerat och försökte hålla tillbaka minnena som sakta men säkert invaderade mitt huvud. ”Maybe something from our Take Me Home album, like Little Things.” försökte jag desperat att dra killarnas tankar över på en låt som inte betydde så konstigt obeskrivligt mycket för mig.

”No, Moments will do fine, it's a nice song.” instämde Nick snabbt med de andra och nickade gillande, jag försökte protestera men ingen verkade se min skräckslagna blick då de började göra sig redo för att starta inspelningen igen. En stöttande hand lades på min axel och jag möttes utav Louis förvirrade blick.

”You like this song.” viskade han tveksamt och jag skakade bara stressat på huvudet och kände att luften i mina lungor försvann.

”And we're back with One Direction, they are going to do some accapella of one of my favourite songs.” informerade Nick in i micken som hängde framför honom.

”Really?” sade Niall roat och de båda utbytte varsitt flin.

”Yeah, my number one is Polly Pocket though.” erkände Nick och jag skrattade roat rakt ut, luft fyllde mina lungor igen. Snart hörde vi låten till en animerad tjej serie spelas i högtalarna och ett hört skratt släpptes fram från Niall.

”The sad part is that Zayn knows every word!” sade Louis roat och pekade bort mot vår mörkhåriga vän som stod bredvid Niall och mimade till den tramsiga sången som spelades. Alla brast ut i skratt, men trots jag försökte låta oberörd kom inte ett ljud ut från mig, jag bara stod där, skräckslagen över vad som kommer hända om några sekunder.

”I've got sisters, what do you think!?” utbrast Zayn med en oskyldig stämma och Nick stängde av låten.

”Alright, alright.” sade den brunetta killen på andra sidan det vita bordet. ”Let's hear it, Moments with One Direction everyone.”

Så fort Liam tog den första tonen kändes det som marken under mina skor försvann, jag kände mig instängd och väldigt liten, precis som någon dragit ut mitt hjärta och drog mig tillbaka till en utav de första veckorna i min dröm.

Hennes blonda hår glänste i eftermiddagsskenet utanför bilrutan då vi tog oss igenom gatorna tillbaka in i London. Moments hade börjat spelas på radion och av någon anledning hade Grace ryckt till.

”You like this song?” hade jag frågat i bilen, hon hade lett smått hemlighetsfullt utan att ge mig någon ledtråd på vad hon egentligen tänkte på.

”Yeah.” var allt hon hade sagt, men det hade varit tillräckligt för att göra det till vår låt, enligt mig var det fortfarande våran låt.

En armbåge trycktes in i min sida och drog mig tillbaka till verkligheten, minnet försvann lika fort som den hade kommit. Studion låg nu under fullständig tystnad, alla stod och stirrade på mig medan de väntade på att jag skulle fortsätta låten. Jag kunde vart enda ord men när jag öppnade min mun som nu var så extremt torr fick jag endast fram ett kvävt ljud. Ett djupt andetag drogs in i mina lungor men trots det fick jag inte fram ett ord utav sången.

Grace hade gjort mig mållös trots det bara varit i mitt huvud, jag hade ständigt försökt intala mig det, detta fanns bara i mitt huvud. Men nu när jag stod här, med mina vänner i ett desperat försök till att sjunga igen så gick det inte utav en enda anledning. Hon fanns inte här med sina udda ögon och kollade på mig medan jag sjöng ut vart enda litet ord då jag faktiskt menade dem till hundra procent.

Jag vågade inte möta någons blick då jag försökte komma på rätt sak att säga, rummet kändes trångt och instängt, jag måste här ifrån.

”I need some fresh air.” kvävde jag fram, utan att säga något annat började jag fly, snabbt smet jag ut från studion utan att möta några ögon. Jag vågade inte se hur besvikna de skulle bli att jag inte genomfört det, jag ville inte se dem oroliga över sin kompis som uppenbarligen höll på att tappa allt förstånd han hade kvar. Men trots allt detta var jag fullt medveten om deras oroliga blickar som följde efter mig då jag började springa mot ytterdörren som ledde ut till frihet.

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: