Nightingale - Prolog

En otrolig hetta kom från den brinnande bilen framför mig, jag hade varit här tidigare och det kändes minst lika verkligt som alla andra gånger. De blonda lockarna syntes genom elden och skräckslaget försökte jag ta mig fram till bilen, men trots jag sprang allt vad jag kunde så stod jag stilla. De stora eldlågorna skymde hennes ansikte men jag visste mycket väl vem det var som hängde upp och ner inne i bilen, Grace. Jag försökte skrika men inget kom ut ur min mun, det var som att jag inte ens fanns där, jag visste mycket väl att detta var en dröm, men trots detta faktum fortsatte jag skrika och försöka springa mot bilen som nu var svart utav brännskador.

”Harry.” hörde jag bakom mig och jag svängde runt för att se Felicia stå med sitt headset runt halsen, hennes ansikte var kritvitt. ”Wake up, sweetie.” det var inte hennes röst men det kom från hennes mun. Jag kände någon skaka till mig och jag öppnade skräckslaget mina ögon till verkligheten.

Mamma satt på sängkanten och kollade oroligt ner på mig, hon drog undan några svettiga lockar på min panna.

”Good morning.” sade hon och log, hennes egna brunetta hår var uppsatt i en hög hästsvans där hon satt i ett par mjukisbyxor och en t-shirt.

”Hey.” var allt jag fick fram innan jag vände på mig och lade mig på mage och tog kudden över huvudet. Men snart insåg jag vad det var för dag och jag vände mig om igen för att kolla upp på den brunetta kvinnan bredvid mig, hon log oroligt mot mig.

”You don't have to if you don't want to, you know.” började mamma tveksamt.

”I want to, it's been a month. We said a month and it's been a month and I've been really... I mean really good. Doing everything you've told me, please let me go back.” bad jag och kollade desperat upp på min mamma.

Jag hade gått med på att flytta tillbaka till Holmes Chapel i en månad för att mina föräldrar ville hålla koll på mig efter olyckan. De ville inte att jag skulle åka tillbaka tillbaka till mitt stora och tomma hus, jag hade gått med på det då jag kände att jag var minst lika hjärtkrossad när jag vaknade upp ur drömmen som jag varit i drömmen. Det var fortfarande en stor del utav mig som saknades och jag hade gett upp den delen för en månad sedan då jag insett att allting bara varit en dröm.

Jag var glad över att Grace överlevt, men det var uppenbart att den tjejen jag känt i drömmen inte var samma tjej i verkligheten, trots detta faktum kunde jag inte låta bli att vara nyfiken på henne, något som jag fått lämnat bakom mig när jag kom hit. Men det var också något jag tänkte dra upp igen när jag kom tillbaka.

”I'm really going to miss you, sweetheart.” mumlade hon lågt innan hon reste sig upp.

”I'm going to miss you too mum. But it's only two hours away.” försvarade jag mig själv, killarna hade varit här till och från men jag kunde inget mer än att erkänna att jag saknade dem så otroligt mycket att jag visste inte vart jag skulle ta vägen just nu. De var som mina bröder och trotsa att Gemma i mellan åt betedde sig som en man då hon rapade eller gav mig oväntade kalsongryck så var det inte alltid samma sak då jag kunde inte göra något liknande tillbaka, förutom att fisa i hennes närhet.

”What about Becka?” frågade mamma helt plötsligt och jag kollade förvirrat upp på henne.

”What about her?”

”She'll be heartbroken to know that you'll move back, you've been so close these couple of weeks.”

Rebecka är någon som jag känt sedan jag var liten, när jag kom tillbaka hit så kom jag inte bara hem utan jag mötte upp henne också någonstans på vägen mellan hjärndöd och totalt tom inombords. Jag hade inte riktigt gjort klart för henne att det aldrig kommer hända mellan oss, men jag har inte heller inte velat ha henne närvarande då hon uppenbarligen fick mig på bättre tankar. Hennes röda hår och knäppa sätt att se på saker och ting samtidigt som hon pratar om tusen saker samtidigt gör det svårt att fokusera på något utöver henne, något jag verkligen behöver då jag konstant kommer på mig själv att grubbla på saker.

”It's not like that, we're just friends.” försvarade jag mig själv, jag hade någon helt annan i mina tankar för tillfället. Mamma lämnade rummet utan att säga något mer, det var säkert hundrade gången denna månaden hon fått väcka mig ur en mardröm, nu verkar det som att det blivit en rutin.

Jag tog mig ur sängen och drog på mig ett par mörka jeans och en Guns n Roses t-shirt som jag lagt fram kvällen före, allt annat var nerpackat i väskan och väntade på att jag skulle ta mig här ifrån. En snabb titt i spegeln sade mig tillräckligt mycket att jag fortfarande såg hemsk ut, mitt ansikte var svullet efter allt gråtande och jag hade ringar under ögonen som indikerade på bristen utav sömn. Jag var lättad över att fotograferna inte kommit underfund med vart jag tagit vägen, jag trodde det skulle vara rätt uppenbart att jag tagit mig hem, men även det uppenbara verkade vara det bästa för tillfället för ingen förväntade sig att jag skulle vara här. Varför skulle jag, den manliga verisonen av Amy Winehouse ta sig hem? Medierna var mycket medvetna om olyckan och det hade helt plötsligt antagit att jag hamnat på Rehab eller i fängelset, Londons badboy i fängelse var en rubrik som inte gick att undvika. Min nya fritid hade gett mig mycket extra tid att kolla igenom vad folk pratade om ute på internet, jag hade hållit mig undan från att uppdatera själv utan lät resten prata åt mig. Killarna hade uppdaterat en hel del om det nya datumet av turnéen som drar igång efter vintern, management ville inte pressa min tur och ville att jag skulle ta minst ett halvår av. Jag hade sagt nej till erbjudandet men vi kom snart överens om att göra små gigg i Europa och göra intervjuer under de kommande sex månaderna.

Min nya fritid hade även gett mig chansen att söka upp Grace, jag hade hittat gatan hon bott på i min dröm tack vare google maps, men självklart bodde hon inte där, så hennes bostad var en återvändsgränd. Däremot hittade jag garaget, där både Dylan och Emma stod skrivna som delägare. Något som sade mig att jag faktiskt var på väg att hitta henne.

Jag drog snabbt några fingrar igenom mitt rufsiga hår innan jag tog mig ner för trappan och ut i köket där Rebecka satt och pratade med min mamma.

”Good morning.” sade Rebecka och log mot mig, hennes röda hår var uppsatt i en tofs medan hon log brett på mig. ”Big day today, huh?” Hennes gråa hoodie och tights gav henne en morgontrött känsla, men självklart visade hon inte hur trött hon var, hela hennes ansikte strålade.

”Yeah, how did you know?” frågade jag förvirrat medan jag tog fram en skål för att göra i ordning lite flingor med mjölk. Jag kollade snabbt över axeln medan jag väntade på ett svar.

”I'm friend with your sister, I know everything.” sade hon och flinade, om hon var ledsen eller sur över att jag skulle åka tillbaka till London så visade hon inte det. ”Anyhow, I should go so you can get ready. I'll ask my uncle about the car, Anne. But I'm sure he'll fix it...”

”What's wrong with the car?” frågade jag ointresserat medan jag hällde upp mjölken, jag tvekade lite innan jag lutade huvudet bakåt och drack ur kartongen.

”Harry Edward Styles!” fräste mamma till så att jag ryckte bort kartongen alldeles förtidigt och spillde på min t-shirt. ”The battery is dead. Too old I guess.” sade hon sedan med en lugnare ton.

Rebecka reste sig upp och kom fram till mig, hon tvekade innan hon gav mig en lätt kram utan att blöta ner sig själv med mjölk.

”I'm going to miss you.” mumlade hon besvärat, jag sneglade på mamma som höjde ena ögonbrynet och jag gav henne en sur blick tillbaka, det var inte stunden då hon skulle vara uppnosig.

”You should come and visit sometime.” föreslog jag oskyldigt och drog mig undan, hon strålade upp mot mig och nickade.

Snart blev det bara jag och mamma kvar, hon var den som skulle köra mig tillbaka till London medan resten utav familjen jobbade.

”Shall we go?” föreslog hon då jag ätit upp mina flingor med bar överkropp, jag nickade och sprang snabbt upp för att ta på mig en ny t-shirt och satte på mig min svarta kappa och mina bruna skor innan jag stängde ihop min resväska och tog en sista titt in i mitt gamla rum som sett likadant ut sedan jag var tretton och mamma envisats med att ta bort tapeten med mina racerbilar på. Jag var sur i flera veckor efter vi tagit bort tapeten och ersatt den med en lätt mintgrön färg som jag inte alls hade något emot nuförtiden.

Jag tog min resväska ut till Robins bil och slängde den i bagaget, mamma låste huset bakom sig och jag såg på när den snart var utom synhåll. En obehaglig känsla om att jag ville tillbaka in i det gamla tegelhuset igen och gömma mig, det hade varit så fridfullt att vara borta i en månad, inga skrikande fans, inga kameror utan bara min familj och vänner som försökte muntra upp mig på alla sätt och vis. Jag hade till och med tagit mig tid i bageriet, självklart bakom stängda dörrar och bakade istället för att stå i kassan, men även det hade gett mig en sorts tillfredsställelse.

Men jag visste att om jag skulle få tag i Grace, skulle jag bli tvungen att åka tillbaka innanför gränserna till London, jag skulle bli tvungen att stå ut med alla galenskaper, för jag skulle kämpa för att visa hur tacksam jag är för att hon tog mig tillbaka till min familj och till den jag faktiskt var en gång i tiden.

”What are you thinking about?” frågade mamma som störde mina tankar, jag kollade på kvinnan som nu satt i ett par ljusa jeans och skinnjacka med en vit halsduk.

”I'm nervous.” mumlade jag tveksamt.

”You've nothing to be worried about.”

”Yes, I do. The entire world is waiting for me to screw up again, to see my face...”

”Yeah, about that...” började mamma och kollade i backspegeln innan hon körde ut på motorvägen som ledde oss rakt mot London. ”You've got your sunglasses in the backseat.”

”Is that a code for, my son looks like a zombie?” muttrade jag irriterat och hon log ursäktande mot mig.

”Honey, you have looked better.” sade mamma och flinade innan hon tryckte gasen i botten. ”Besides, you've got the lads by your side that'll help you out. The security is working twentyfour seven for you guys, call them if you feel unsafe. And then I am only two hours away, it's going to be alright.” försäkrade hon mig, men trots hennes tröstande ord gjorde det mig bara ännu mer nervös för vad jag hade att vänta mig.

Management hade stirrat upp mig redan en vecka innan om att allmänheten har aldrig varit så spänd på att en människa ska komma tillbaka som de är just nu. Något som fick mig att må illa, jag var inte alls samma människa som jag var för fyra månader sedan, jag hade inte druckit och jag hade bara kört en gång då mamma tyckte det var dags för mig att ta mig upp i sadeln igen. Jag siktade inte på att ragga upp tjugosex olika tjejer på en vecka, jag hade bara en tjej i mina tankar som antagligen inte kommer veta varför jag ens tilltalar henne, men det är en risk jag är villig att ta.

Vägskyltarna indikerade på att vi började närma oss och ju närmare vi kom desto mer nervös blev jag, när Londontrafiken drog igång några minuter utanför gränsen insåg jag att jag faktiskt var här. Detta var ingen dröm denna gången utan jag befann mig i verkligheten nu, de mörka höstmolnen låg tätt över staden som snart skulle bli mörk tack vare bristen utav solsken. Jag kände mammas konstanta blickar på mig då jag bet mig själv på naglarna, jag funderade ständigt på att starta min nya mobil med mitt nya nummer som jag endast gett ut till killarna om de behövde mig. Men jag vågade inte, deras lyckoönskningar skulle bara göra denna situationen ännu mer verklig än vad den redan var. Så det svarta objektet förblev avstängt och nertryckt i min byxficka.

Nu började jag känna igen husen och förorten där jag faktiskt köpt mitt första egna hus någonsin, det var en fin förort i norra London där de flesta utav oss killar bestämt sig för att flytta till då det låg rätt så avskiljt från resten utav storstaden.

Utanför det vita allt för väl igenkända huset satt fotografer med varsin stor kamera, jag tog genast på mig mina solglasögon och duckade medan mamma körde in på uppfarten och tryckte upp garaget. Utanför blixtrade kamerorna då de kände igen mamma och genast antog att det var jag i passagerarsätet. Det skulle inte ta lång tid innan de fotona var ute över hela världen och jag hade en känsla av att jag skulle inte kunna ta mig ut ur detta huset ensam nästa morgon.

Garagedörren stängdes bakom oss och allt blev tyst, mamma stängde av motorn och log mot mig.

”Go on in, I'll just call Robin to tell him that we're okay.” informerade hon innan hon öppnade sin dörr och hoppade ut ur den höga bilen.

Jag gjorde likadant och hämtade min väska i bagaget innan jag tog mig ut på framgården till huset, snabbt hovade jag upp dörrnycklarna och öppnade den stora ekdörren.

En innestängd doft slog emot mig när dörren gled ljudlöst upp och välkomnade mig in i den hemtrevliga hallen som var skinande ren, någon hade varit här och städat.

Mina ögon skannade över hallen för att ta in att jag faktiskt var tillbaka, jag ställde ifrån mig väskan och tog mig in i vardagsrummet där teven och allt annat var som vanligt. Den enda som verkade förändrats var jag, min närvaro i detta huset var annorlunda, jag hade inte varit i detta huset sedan... Sedan jag drömt att jag var här. Det var fortfarande svårt för mig att inse att allt det jag gjort de senaste månaderna var något ingen kom ihåg, förutom jag.

Jag tog mig ut i köket och sedan tog mig till nästa våning, jag öppnade rummet som varit Alice, det såg likadant ut. Inga posters på killarna och mig, inga fluffiga kuddar, ingen bäddad säng och definitivt ingen Alice. Jag stängde dörren igen och kollade rakt framför mig på dörren jag visste skulle gått till Grace pianorum om drömmen varit sann. Min hand skakade då jag höjde den för att trycka ner handtaget. Dörren gled upp och jag tog ett steg in i ett rum som var fyllt med bokhyllor, böckerna var i bokstavsordning och rakt fram vid fönstret fanns en soffgrupp där man kunde sitta och läsa ostört.

Rummet såg livlöst ut, det gjorde hela huset. Huset kändes dött, precis som om ingen hade levt här på flera år. Det låg ett tunt dammlager på böckerna och jag lät mina händer gå över bokryggarna medan jag tog fram mig till fönstret som vätte ut mot gatan.

Jag kunde precis se över muren för att upptäcka att de fem fotograferna hade nu utökat sig till tio. På första våningen hörde jag ytterdörren slå igen och jag antog att det var mamma som kommit in. Min blick gick tillbaka till fotograferna som stod redo med sina kameror för fler som skulle anlända till huset, men de skulle bli besvikna då jag och killarna hade tänkt ett steg före dom. Vi skulle träffas hos Niall i morgon eftermiddag, vi alla var förberedda på det värsta som kunde hända.

Kaoset utanför den höga muren började snart urarta och ett flertal polissirener hördes långt borta, jag gissar på att grannarna redan tröttnat på stöket.

Jag vände mig om och satte mig ner i en utav de svarta skinnsofforna och kollade runt i rummet som egentligen skulle vara ljusblått, med ett vitt piano i mitten. En klump uppenbarade sig i min hals och jag tog ett djupt andetag, jag väntade på att någon skulle yttra fem ord som ingen sagt ännu. Men jag tröttnade snart och kollade ner på mina händer som låg orkeslösa i mitt knä, det var väll jag som skulle bli tvungen att säga dem, besvärat blinkade jag bort tårarna som byggts upp bakom ögonlocken.

”Welcome to the reality, Harry.” viskade jag lågt för mig själv.


+15 kommentarer till nästa del! :)

Så nu börjar uppföljaren! Äntligen eller hur!? :)

Kommentarer
Anonym

jättebra meeer:)

Date: 2013-11-07 Time: 20:27:31
Rebecka

Alltså du skriver så fruktansvärt bra att man bara vill ha mer och mer hela tiden. Du är en grymt bra författare och du kommer komma långt med det :D

Date: 2013-11-07 Time: 20:32:43
blogg: http://www.aupairinuk.blogg.se
Victoria

Bara 15+ kommentarer? ;) riktigt bra och jag längtar tills det startar med det första kapitlet! :)

Date: 2013-11-07 Time: 20:34:13
Anonym

ätnligen, hoppas fan folket kommenterar bra så vi får kapitel oftare, hinner glömma allt annars haha!

Date: 2013-11-07 Time: 20:51:09
Emma!

Du är så sjukt begåvad!!!! Har ett prov imorrn i matte och satt och dampade på problemlösningarna jag fått som träning, och BAAAAM. Prologen var ute.
You go girl.

Date: 2013-11-07 Time: 20:55:41
Anonym

Ja, äntligen!

Date: 2013-11-07 Time: 21:12:14
lisa

Meeer!

Date: 2013-11-07 Time: 22:16:28
Puff

mooooore c:

Date: 2013-11-07 Time: 22:25:35
Hanna

Jag är sjukt spänd för resten! Det här kommer bli grymt det känner jag på mig :)

Date: 2013-11-07 Time: 22:34:34
h

ÄLSKAR DEN REDAN

Date: 2013-11-07 Time: 23:01:03
Nelly

Den verkar jätte bra! Kan inte vänta på att få läsa mer!

Date: 2013-11-07 Time: 23:08:07
blogg: http://nessyy.blogg.se
Emma

Gryyymt !! Riktigt bra början, känns som det kommer bli en bra fortsättning också !

Date: 2013-11-08 Time: 14:12:21
Emma

Så jävla bra!!!! MERA!!

Date: 2013-11-08 Time: 17:51:51
baralillajag

Jättebra :D

Date: 2013-11-08 Time: 19:18:01
Toooveee

Jättebra!!!

Date: 2013-11-08 Time: 20:16:51
Emelie

Super bra! Mera!

Date: 2013-11-08 Time: 20:29:20
Agnes xx

NU VILL JAG HA MER!!!!!!!!!!!!

Date: 2013-11-08 Time: 21:43:34
Hanna...

Herregud...

Date: 2013-11-09 Time: 08:32:16
Mm

Gud så bra! Älskar när du skriver från Harry's perspektiv! Hoppas att dom träffas i nästa kapitel! Hoppas hon är densamma som i koman! När kommer nästa ut?

Date: 2013-11-09 Time: 11:25:53
Siri

Lika bra som vanligt! Älskar dina noveller :)

Date: 2013-11-10 Time: 12:09:39
Lucy

Jag kan inte ens... alltså.. men.. varför är du.. du vet.. typ perfekt? xx

Date: 2013-11-10 Time: 12:11:17
blogg: http://www.onemorefanfiction.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Bloggadress: